Det kom en fråga från Lisa, jag tycker att det är otroligt kul med frågor så kom gärna med fler!

Hej tycker att min hud beter sig konstigt! Den är både känslig och fet och emellanåt torr. Måste dränka den super rosenkrämen från acasia. Den enda gången min hud mår bra är utomlands eller om somrarna då slipper jag de ”röda kinderna.” Tips mot skrovlig hy?

Hej Lisa!
Under vinter utsätts huden för starka påfrestningar. Kylan gör huden torrare och när vi hela tiden växlar mellan kalla utomhusklimat och varma, torra inomhusmiljöer blir huden både torrare och mera känslig. När huden är torr så blir den lätt “skrovlig” eller knottrig. Vanligt är då att man upplever huden som oren och fokuserar på rengöring och använder kanske för starka produkter som istället torkar ut huden och man hamnar då i en ond cirkel då man själv förvärrar hudens tillstånd. Fokusera istället på att avlägsna de torra, döda hudcellerna och ge huden rikligt med fukt!

Roskrämen från Loviderm är jättebra för en känslig och torr hud, den verkar lugnande, återställer hudens pH värde, stärker hudens skyddsbarriär och ger riktligt med fukt.
Men under vinter kan många behöva kompletera med en näringsrik nattkräm.
Jag tycker att Lisa ska forsätta med roskrämen på dagen och kompleterar med Loviderms Hydrostim på natten.

Jag rekomenderar även att Lisa ska göra en aha behandling på salong. Jag jobbar med en Lovidermbehandling som lämpar sig extra bra för en känslig hud. Under Lovidermbehandlingen brukar jag lägga en aha som är speciellt framtagen för att passa en känslig hud. Genom att göra en Lovidermbehandling hjälper vi huden att avlägsna det torra, döda hudcellerna och får bort skrovligheten. Vi ger även huden mycket fukt, näring och stärker huden så att den får en bättre balans och är bättre rustad för vinterklimatet. Mår huden bättre blir den inte lika reaktiv och blir inte lika lätt röd.

Hemma kan Lisa förbättra sin hudvård genom att lägga en fuktmask 2-3 gånger i veckan.

Självklart kan huden bli röd iallafall, då rekommenderar jag en bra makeup. Jane Iredales minerlafoudation Radiant täcker rött mycket fint.

Lycka till och kom gärna med fler frågor.

//Linda

I morgon åker vi till småland. Rickards syster gifter sig äntligen, på lördag.  Saknar hela familjen Persson,alltid lika trevligt att träffa dem.

Idag var det svårt att få iväg Wiggo till dagis, han behöver gott om tid på sig på morgonen, för att vakna, dricka välling och bara samla sig. men idag vaknade han 8, och det är bara en timme till dagis, och det är inte tillräckligt med tid. han är mkt känslig av sig, och idag grät han för att han inte kunde ta på sig skorna själv. Efter många om och men, så kom vi iväg. I vanliga fall tar det mindre än 5 min att gå till dagis, men nu tog det 20.. men bästisen Joy var på plats, så det var inga problem att gå idag.
Jag och vilde gick hem, och efter som han sov så passade även jag på att lägga mig en stund.. en liten stund.. trodde jag. Vi sov i 4 timmar!!  Helt otroligt, Vilde har aldrig sovit hemma mitt på dagen innan, då han har svårt att komma till ro om det inte är i vagnen.Och när han väl sover då blev det 4 timmar.. inte illa alls!

Nähä.. nu måste jag hoppa isäng.. vi kör så fort vi vaknar och har packat bilen.

Ciao!!

Igår bestämde en mamma till en av Mirandas kompisar och jag att vi ska slå ihop flickornas kalas och göra en gemensam inbjudan. Det öppnar nämligen ett lekland här i byn. Så barnen ska få ha sitt kalas där! Gissa om både Miranda och hennes kompis var glada?! Leo’s Lekland heter stället och vi bestämde att dem skulle få vara i rummet med temat Disco. Ska bli riktigt härligt att bara gå dit och ta emot barnen för att sedan få allting fixat och ordnat av någon annan Själv tänkte jag kasta mig in i bollhavet pronto! hehehe.

Vi har förhoppningsvis ytterligare ett nytt, mera privat, lekland på gång, för idag ska vi gå och kolla på en lägenhet som jag hoppas jätte mycket på!! Så håll tummarna för oss! Jag har valt att lägga en hel del tankekraft och fokus på att finna en lägenhet eftersom jag tror på att man kan “dra till sig” det man vill ha. Detta har jag faktiskt fått “bevis” på ett flertal gånger att det fungerar så. Min vision=Min verklighet. Så den här lägenheten är vår!

Sedan har jag tagit tag i ytterligare en sak idag, en privat och känslig sak som var något jobbig att göra. Men jag kände mig tvungen, jag var tvungen att föra någons talan och ta mitt ansvar. Min magkänsla säger mig att jag gjorde rätt!

Kramen.

Sitter och tittar på The Wedding Singer på Tv4 film. Har ju sett den tidigare men inte som singel, och det är faktiskt lite konstigt hur man kan se olika saker i en film om man är i ett förhållande eller inte.

Först och främst så älskar jag musiken i filmen och där är ju inget annorlunda,men sen så lockade den fram längtan efter att själv få träffa “den rätte”. Sist jag såg den trodde jag  ju att jag levde med “The One” så då triggades inte den biten. Men nu så;)

Efter över sexton års “träning” tror jag att jag vet vad jag vill ha.

Jag vill möta en man som inte ska behöva lära sig att leva med mina brister och jag hans,utan jag vill älska honom kanske just för att han har sina “brister” då de gör honom till en unik människa. 

Jag vill möta en man som ser mina barn som en positiv del och där vi alla tillsammans blir en familj.

Jag vill känna mig älskad och behövd.

Jag vill vara med någon som vill veta hur min dag varit,och jag vill vara den personen för honom.

Jag vill vara den han tänker på när han vaknar på morgonen och den han tänker på när han går och lägger sig.

Jag vill träffa en ny bästa vän, en vän som man kan ligga uppe hela natten med och prata om precis allt.

 Om jag är ledsen vill jag känna att det är hos honom jag söker tröst. 

Jag vill att han ska veta att han kan prata med mig om han mår dåligt och att vi är två i problemet i såfall..ingen ska behöva stå ensam.

Jag vill vara med en man som kommer älska mig även om ekonomin kärvar,jobben är piss,barnen tjafsar,hemmet är ostädat,jag har gått upp i vikt,eller ner, jag blir gammal och skrynklig..jaa i nöd och lust helt enkelt. Det viktigaste är bara att vi aldrig får sluta prata med varandra om hur vi känner och mår utan att vi rider ut stormen tillsammans.

Jag vill träffa en man som vågar vara känslig,som vågar gråta om han mår skit, som kan be mig om hjälp om han känner att han inte räcker till och jag vill känna mig lika trygg gentemot honom.

För att beskriva för er hur jag definierar kärlek kan jag berätta en sak mitt ex sa till mig en gång.

Han sa såhär: 

- Jeanette..Du är och kommer alltid vara det absolut viktigaste i mitt liv, jag skulle aldrig kunna leva utan dig och inga pengar i världen kan ändra på det!  För hade jag alla pengar i världen och gick och köpte tex en ny tröja..ja då är det ju DIG  jag vill visa upp den för…och finns du inte här…….ja då finns det ju heller ingen anledning att ha en ny tröja.

Jag vet att det självklart inte gäller längre för hans del,han köper tröjor,byxor och kallingar etc etc och inte är det mig han visar upp de för precis…men då iaf…. då när han sa det…då menade han det verkligen..och det är SÅ jag vill att “The One” ska känna för mig och det är SÅ  jag vill känna för honom.

Jag vill inte ha ett förhållande där vi blir så pass uppslukna av varandra att vi inte tar oss tid att gå ut och träffa vänner på varsitt håll, jag vill att vi alltid ska ha varandra i tankarna men också ha våra “egna” liv på sidan om.

För är det något jag lärt mig av mitt tidigare förhållande och hur det är nu när jag är singel, så är det att den egna tiden är sååååå otroligt viktig.

Jag vill ha vårt liv som en familj,vårt liv som ett älskande par,vår tid som bästa vänner, men sen också min tid som bara Jeanette där jag gör vad bara Jeanette vill göra. Kanske gå ut och parta med vänner,gå på spa,käka middag ute eller kanske bara vara hemma och städa alldeles själv med jätte hög musik dundrande i bakgrunden… och självklart vill jag att min Mr Right ska ha exakt samma möjligheter.

Sen egenskaper och sånt då:

Skulle vi båda lyckas framkalla de känslorna jag skrev om tidigare för varandra så har redan personen alla de egenskaperna jag söker,men om man nu ska försöka stapla upp de så tänkte jag mig något sånt här : snäll,ödmjuk,rolig,charmig,gärna lite djup och mystisk,gilla barn,musik,resa,inte svartsjuk,gärna händig och huslig då det är såååå sexigt;)

Han ska älska mig även fast jag:

Alltid lyckas ha flera högar med papper som ska fyllas i,räkningar och reklam utspritt i hela huset.

Brukar ha en klädhög vid sängen och ett nattduksbord fullt med tidningar som jag “snart” ska städa upp.

Varje kväll försöker komma undan att gå sista rundan med hunden då jag blir pigg av luften och i så fall inte kommer somna på otaliga timmar. (Får jag chansen kommer jag gärna undan flera rundor)

Kan se filmen Åh vilket party en miljon gånger och ändå skratta så högt åt samma saker att jag väcker alla grannar och skämmer ut honom totalt.

Är envis,en pratkvarn,grubblare,slarvig,tar på mig på tok för mycket många gånger och har ständigt svårt att sova ordentligt= uppe sent på kvällen och sen uppe tidigt på morgonen.

Jag hoppas iaf av hela mitt hjärta att det finns fler “The One”  för mig och att jag lyckas hitta honom, eller han mig…

-Men undra om man inte ska kalla honom för “The Twice” då 

Puss Jeanette

Varför gråter vissa människor?

Jag kan inte gråta, eller jag har gråtit ärliga tårar en gång i hela mitt liv. Sedan har jag fejk-gråtit för att få bo kvar hos tjejer, få dom att tycka lite synd om mig, tycka att jag är gullig, känslig osv.

Som en gång när jag var på bio med några tjejer så “grät” jag. Fast egentligen tog jag lite snus på fingrarna och nussade runt det i ögonen, då rinner tårarna kraftigt kan jag lova. Funkade det? Ja, tjejerna tyckte jag var “så gullig” och att det var “härligt med en kille som kan visa känslor”.

Jag kan iofs bli fuktig i ögonen när jag ser något lyckligt. Men annars så gråter jag inte.

Jag har som sagt gråtit ärliga tårar en gång, det var på min morfars begravning. Det var den första begravningen som jag var på. Nu har jag sutat gå på begravningar. Nu går jag bara om det är någon i min familj som ska begravas, eller om någon i min familj ber mig att gå. Varför går jag inte på min polares begravningar då?

Jo, för jag har annat att göra också. Jag kan inte springa på begravningar hela tiden. Varje månad är det någon polare som där, under sommaren är det högsäsong. Nu när jag får ett reda på att någon polare har dött så reagerar jag knappt. “Jaha, vad dog h*n av då?”.

Hur som helst brukar det vara många som sitter och gråter på begravningar. Det känns som ett hån när ibland, folk sitter och gråter som knappt har känt den döde.

Varför gråter folk? Det är bara en jävla självömkan, detär egot som gråter. Folk tycker synd om sig själv,och andra också kanske, bara för att dom aldrig mer ska få träffa personen ifråga.

Det är ju bara “tycke synd om mig” tårar. “buhu, ni kommer jag aldrig mer att få träffa h*n igen”. Jaha, men det väl bara naturligt att folk dör, eller har jag missat något?

Visst, det kan vara hört. Och visst kan fan skulle jag bli knäckt om någon i min familj dog. Det är det ingen tvekan om. Men jag tycker folk gråter förmycket.

Som vissa som gråter när dom får höra om mitt liv. Vad är det att gråta om? Kamma till er, jag lever ju…

Lika när folk läser dom dikter som jag har skrivit, dom handlar också om mitt liv, då är det också många som gråter. Men det är ju bara bokstäver som bildar ord och meningar. Det kan ju vem som helst peta ihop.

Vissa kanske tycker jag är känslokall, men jag är bara realist…

Jag måste bara kommentera det här med FRA. Vilket genomslag! Alla tycks ha någonting att säga om denna nya lag som träder i kraft 2009. Alla ska övertygas, antingen att hålla med eller säga emot. Jag är kluven. Å ena sidan; har man ingenting att dölja så vad spelar det för roll, men å andra sidan så börjar Sverige likna Orwells London från boken “1984″ där alla är bevakade dygnt runt. Mycket känsliga fråga det här. Och mycket svår fråga. Vilket pris ska oskyldiga människor behöva betala för att stoppa terrorismen? Kan ingen längre ta eget ansvar för samhället utan måste vi övervakas av staten? Vart är världen på väg, egentligen? 

Extremt högt och otroligt nära
Jonathan Safran Foer

Jag rekommenderar gärna boken “Extremt högt och otroligt nära” av Jonathan Safran Foer. (jag vet dock inte hur den svenska översättningen är). En mycket känsligt skriven bok, som samtidigt griper in i dagens verklighet.

Från adlibris:

“Är någon där? Hallå? Det är pappa. Om det är någon hemma, så svara. Det har hänt något här. Jag ville bara tala om att jag är okej och att ni inte ska oroa er.”

Den brådmogne Oskar Schnell, nio år, bär på en hemlighet. Hans far var ett av offren i World Trade Center efter attacken den 11 september 2001. Bara Oskar vet att fadern, innan han omkom, upprepade gånger ringde hem och lämnade meddelanden på familjens telefonsvarare. Det sista var riktat till Oskar som var hemma men som struntade i att lyfta luren.

“Han älskar språkliga och formmässiga fyrverkerier och romanen är en hejdlöst kreativ och ambitiös skapelse, fylld av glad energi och högljudd påhittighet.” Svenska Dagbladet”

Det finns hos Jonathan Safran Foer dessutom en sällsynt värdighet i berättandet. Han återger, mitt i svärtan och smärtan hans karaktärer bär på, själva tron på livets inneboende möjligheter.” Sundsvalls Tidning

- Bo Helgeson, professor TEK