…om att ogilla den svenska narkotikapolitiken, tydligen! Var just in en sväng på Blogge Bloggelitos regeringsblogg och hittade följande passage:

“På narkotikafronten har det ännu inte gått upp för alliansregimen att nuvarande ideologiska arv från Nils Beijerot är ekvivalent med att elda med pengar – ”War on Drugs” gör ingen nytta utan skapar istället en kriminalitet som kostar betydligt mer än vad den smakar. Och ett par tusen nya poliser gör ingen skillnad i den ekvationen; uppklarningsprocenten kommer inte att öka och varken vardagsbrotten eller de grovt kriminella ligorna kommer att minska eller försvinna. Varför inte lära av Holland för en gångs skull?”

Inte vet jag om det är riktigt så här Blogge Blogelito menar, men inte mig emot!

Läs även andra bloggares åsikter om Drogdebatten, droger, “War-on Drugs”, Blogge Bloggelito, Lagstiftning, Kontrollsamhället, Förbud, Coffeeshops, Holland, Nils Beijerot, Kapitalförstöring, Poliser, Droger

Gott folk. Snart är det jul. Det betyder bland annat att de stora konfektionsföretagen ska kasta hela den resterande marknadsbudgeten i sjön innan månaden är slut, eller göra julreklamfilm för dig som tycker att den beskrivningen känns mer bekväm.

Modereklam brukar generellt inte vara något vidare. Det tycker ingen. Ofta nöjer man sig med en lite halvpoppig och menlös modell (ett snett leende ackompanjerat av två stendöda ögon) plus en hygglig fotograf förstås. Och så paltorna naturligtvis, det som ska säljas. Det finns till och med reklambyråfolk som hävdar att det inte går att göra bra reklam för kläder.

I december är denna usla standard inte mindre påtaglig. Just nu snurrar Cubus, Lindex, H&M, Brothers/Sisters och Kapp Ahl. Plus kanske någon stackare till. Alla har valt att köra en jämn, intetsägande gröt med få möjligheter till identifiering, toppat med obefintlig relevans. När det är jul är det visst ok att lägga alla årets upparbetade värden till handlingarna och köra på sentimentala stickspår. Pengarna bara måste bort. Lindex valde visserligen modellbatteriets mest blåsta uppsyn och det kanske går hem hos dem som behöver rohypnol som ragghjälpmedel…

H&M visar var skåpet ska stå som vanligt.

Men det finns faktiskt en (1) ljusglimt: H&M. Deras aningen skruvade rulle (som jag inte lyckas hitta någonstans) går inte i det gängse spåret och jag behöver aldrig fundera över vem som är avsändare. Visst produkterna och priserna drunknar lika effektivt som i all annan modereklam, men manéret är starkare. Filmen skiljer sig. Dessutom är den snygg som få. Därför kommer H&M att lyckas bättre än konkurrenterna även denna jul.

Tror att jag ska handla något onödigt till mig själv.

***Uppdatering*** Det visade sig att man bara behövde vara normalbegåvad för att hitta filmen…

Det var rökförbud på kontoret, men det sket han i. Vilken idiotisk regel förresten. Han hade ju en dörr som nästan för jämnan var stängd. Hur skulle det kunna komma någon rök igenom den? Hur skulle det kunna komma något alls genom den? Det enda som trippade över tröskeln var hans odugliga assistenter med mer röv än hjärna. Någon av dem hade såklart sprungit till skyddsombudet och lipat. Och den lilla jävla sosseråttan hade naturligtvis tagit frågan hela vägen upp i arslet på självaste HR. Kanske var därför hans kulor blev dragna i gruset på senaste ledningsgruppsmötet. Skit samma. Han hade suttit på stolen i snart ett år. Det var ändå snart dags att skutta vidare.   

Johannes von Brahm fimpade cigarillen och drog ett djupt andetag. Snart var det dags att träffa byrån, eller vaddå byrån förresten? Han skulle käka lunch med Marcus, projektledaren för hans konto. Pojken med guldbyxorna. Stroppen som nyligen fått 15 friska att leka med. Pengar som Johannes fått bända loss från den anale ekonomichefen, trots att dessa pluringar mycket tydligt var öronmärkta för marknadsföring. Hallå? Bolaget hade förfan sålt fastigheter för två och en halv miljard under året och den jävla bodknodden gnäller om kaffekassan. För dessa korvören skulle en marknadsandel på två procentenheter köpas. Det skulle nog gå bra eftersom byrån nyligen headhuntat några fräscha kids från Reklamskolan. Stipendiater tydligen, inte illa. De kommer säkert upp med några kul idéer, tänkte Johannes och mulade den sedan länge döda cigarillen en gång till.

Under de senaste fem åren hade han och Marcus blivit allt bättre polare även privat. Marcus var av blått blod. Familjen hade tydligen haft sköld i Riddarhuset, påstod Marcus i alla fall. Kan man bli av med sin sköld när man väl en gång fått den, tänkte han. Johannes var trots sitt ädla namn inte av lika ädla vätskor. Han skulle ha blivit född Jönsson. Men hans salig mor, som gjorde karriär på rygg bland de tre trottoarer som i folkmun kallas Stureplan, hade lyckan att snärja en av kungens barns skumpablöta kompisar för en afton. Resultatet blev förutom en tung ring ett platoniskt äktenskap som varade i hela sexton månader, ett hyggligt statarapanage och som grädde på moset ett välskapt gossebarn som slapp heta Jönsson.  

Nu umgicks de två för jämnan. Delade segelbåt, caddie, fnask och reklampriser. Höjdpunkten var väl i fjol när de båda stod på samma scen i konserthuset och tog emot ett silverägg. Och hånglade. Det bar sig inte bättre än att Konferencieren fick knuffa ned de båda vinnarna från scen. Redan samma kväll hade Veckans Reklamsnask (det var vad Johannes kallade branschtidningen) skrivit om hans homosexäventyr. Inte ett skit var sant, han ville bara ställa till en scen och pissa de där jävla reklamaporna i ansiktet. Men Veckans Reklamsnask måste ju också leva och det gör man bäst på lösnummer.

Johannes lyfte blicken och såg sitt lunchsällskap komma svajandes. Av hans uppsluppna leende att döma hade Marcus visst tjuvstartat. Hoppas han fattar att man får mycket blow för femton millar i dagsläget. Det ska fan vara marknadschef, tänkte Johannes och vinkade efter en av de galonbestyckade kyparna.