Lina Helgerud,
Folkhälsoutvecklare och handikappskonsulent.

Att Karlstad kommun arbetar för att verkliggöra att Karlstad blir en ny svensk storregion, har väl knappast undgått någon. För att möjliggöra detta krävs stora satsningar inom en rad olika områden. Men är det inte lätt att kvantiteten går före kvaliteten? Att man glömmer bort en stor del av befolkningen? Bland annat med detta arbetar handikappskonsulenten och folkhälsoutvecklaren Lina Helgerud. Att göra ”nya” Karlstad tillgängligt. För alla. Asp-bladet har gjort en intervju.

Vad gör en handikapps-konsulent? Mitt uppdrag handlar bland annat om att jobba övergripande med handikappfrågor, att vara ett stöd åt förvaltningar och att tillsammans utveckla arbetet inom perspektivet. Många gånger handlar det om att lyfta de handikappolitiska frågorna så att det blir en naturlig del i verksamheterna. Det kan handla om bemötande, tillgänglighet och utbildningar som på olika sätt berör perspektivet. Jag jobbar också en del med att ge synpunkter på ritningar, komma med tips och råd för hur man kan förbättra tillgängligheten. Då handlar det mycket om den fysiska tillgängligheten, att man ska kunna komma in och ut och att man ska kunna använda lokalen, byggnader eller utemiljöer.

Gäller det kommunala byggnader? Ja, det kan både vara i kommunala byggnader men också vara i andra byggnader, där man vill ha lite råd och tips. Sen är det inte helt självklart att få det helt tillgängligt eftersom det ofta är det många intressen som man måste ta hänsyn till vid om- eller nybyggnation.

Vilka organisationer har ni samarbete med? Jag har samarbete med många av handikapporganisationer som är aktiva här i Karlstad. I kommunen har vi ett råd som heter ”Rådet för personer med funktionsnedsättning” som är ett forum där det sitter representanter från handikapporganisationer i Karlstad och politiker från de flesta av kommunens nämnder. Syftet med rådet är att informera och diskutera frågor, eller ämnesområden som är berör målgruppen. Det kan vara nyheter inom olika verksamheter, satsningar som är på gång eller andra frågor som man vill diskutera. Ordförande i rådet är Linda Larsson (S), från kommunstyrelsen och jag som handikappkonsulent är sekreterare.

Jag antar att det även kommer upp många klagomål. Vad är det man klagar på? Ja, många gånger handlar det om att man tycker att det inte händer så mycket, att man inte upplever att tillgängligheten blir bättre. Man har också funderingar kring hur kommunen jobbar med att lyfta handikappsperspektivet, målgruppen, personer med funktionsnedsättning, och med att integrera målgruppen i samhället. Det har också kommit en del klagomål eller funderingar kring kommunens styrdokument ”Plan för full delaktighet” och hur vi jobbar för att genomföra det åtgärder som är beslutade i den. Sen är det mycket som är positivt och många som hör av sig kring verksamheter eller satsningar som har genomförts som är väldigt nöjda med det.

Är du involverad i projektet ”Karlstad 100 000”? Ja, men det är vi nog alla.  Vi jobbar bland annat med att planera och för att skapa förutsättningar för att det ska vara möjligt att uppnå det visionen, Livskvalitet Karlstad 100 000.  I mitt uppdrag ingår också att jobba med styrning och verksamhetsuppföljning. Vi samlar årligen in och redovisar till politikerna hur vi i kommunen arbetat med bland annat det handikappolitiska perspektivet och folkhälsoperspektivet och vilka satsningar som planeras att för kommande år. Den här redovisningen är kopplad till den ekonomiska redovisningen.

Det kommer väl bli väldigt kärvt för att prioritera dina arbetsområden? Det ska bli väldigt intressant att se, jag hoppas verkligen att man inte kommer att dra ned på de satsningar, och de verksamheter som är görs idag, som är jättebra. Men det finns ju alltid en risk, nu när det är kärvare tider, att förvaltningarna måste drar ned lite gran och att det påverkar verksamheten. Just nu håller vi på att revidera ”Plan för full delaktighet” och det är en ambitionshöjning, där vi vill bredda handikappsperspektivet, så att det inte bara handlar om fysisk tillgänglighet, utan att det också handlar om att kommunens verksamheter ska vara öppna och tillgängliga för alla, oavsett funktionsnedsättning.

Hur långt har ni kommit i Karlstad inom handikapps-frågan, om man jämför med riksnivån? Hmm… det är mycket svårt att svara på… Inom vissa områden har vi kommit ganska långt medan det finns andra kommuner som kommit längre inom andra områden. Det är svårt att säga totalt sätt, men det är klart att vi har fortfarande mycket kvar att göra och många utmaningar att ta oss an. Det här är ett område som hela tiden utvecklas så det gäller att följa med i utvecklingen och se möjligheterna som finns.

På vilka områden ligger ni före? Ja… Humanteknik är ett område att lyfta fram. Vi har kommit ganska långt när det gäller utemiljön, hur man på ett bra sätt ska utforma den. Där är också ett område som vi lagt ganska mycket tid och energi på för att hitta lösningar som är varaktiga. Teknik- och fastighetsförvaltningen har också jobbat mycket med skolor och förskolor, för att de ska vara tillgängliga.

Kan du ge exempel på områden som Karlstad ligger efter i? Ja, det finns väldigt mycket kvar att göra när det gäller utemiljön. För även om vi tycker att vi lagt mycket tid på det, så måste vi jobba vidare med frågorna. Andra områden som vi måste jobba mycket med är bemötande,utbildning och, ja kunskaper inom området i sin helhet.
Men det finns många verksamheter som är bra, som olika förvaltningar har satsat på och utvecklat. Och det är väldigt bra. Jag tycker att det är viktigt att vi jobbar med att skapa förutsättningar för full delaktighet och livskvalitet, för alla.

Jobbar du ensam med de här frågorna? Nej, många gånger så jobbar jag tillsammans med personer inom olika förvaltningar och/eller med representanter från handikapporganisationerna. Det är ju förvaltningarna, eller nämnderna, som äger frågorna, och som genomför satsningarna. Jag kan finnas med som ett stöd, eller bollplank, och komma med lite tips och idéer. När det gäller styrning och uppföljning av kommunens verksamhet så är vi flera på enheten där jag sitter som jobbar tillsammans.

Vad har du för vision? Visionen är att det skapa förutsättningar för delaktighet och livskvalitet och att Karlstad ska vara en stad, tillgänglig för alla.

Är vi långt ifrån visionen? Ja… det är svårt att säga, men det är ju klart att det finns mycket kvar att göra.

Rent statistiskt sett: Var finns de största behoven för en handikappsanpassning? Generellt sett kan man säga att ju äldre befolkning vi får i Karlstad, ju mer krav och behov finns det på att den fysiska tillgängligheten är bra. Att det bland annat finns tillgängliga bostäder och att det är lätt att ta sig fram i sin närmiljö. Det är ju sådana behov som ökar mer och mer. Andra områden som också är viktiga att vi fortsätter att jobba med är möjligheter till sysselsättning/ arbete och en meningsfull fritid.

Folkhälsoutvecklare, vad betyder det? Ja, att jag har i uppdrag att jobba med övergripande folkhälsofrågor. Det finns beslutat om 11 nationella målområden som vi i kommunen ska jobba med. Jag jobbar tillsammans med förvaltningar i frågorna och med hur vi kan få in perspektivet i vår verksamhet och genomföra de folkhälsosatsningar som regeringen har sagt att kommunerna ska göra.  Så det är ungefär som att jobba med övergripande handikappfrågor. Mycket handlar om att skapa förutsättningar för att alla ska kunna ha hälsa och livskvalitet.

Vad menar du med hälsa? Ja, att alla medborgare ska må bra. Vi jobbar med att skapa förutsättningar så att alla medborgare kan känna att jag trivs, att de har en meningsfull sysselsättning och fritid och att de känner sig trygga. …jobbar med att skapa förutsättningar för livskvalitet.

Det är alltså utifrån folkhälso-målen som ni jobbar mest? Ja, med att skapa förutsättningar för hälsa. Sen kan det se väldigt olika ut, mellan män och kvinnor, och mellan målgrupper, olika åldersgrupper. Och förutsättningarna kan också skilja sig mycket mellan geografiska områden. Men det handlar mycket om att stärka det som är bra och att utveckla det.

Vad händer inom en snar framtid? Jag hoppas väldigt mycket med den nya handikappolitiskaplanen, som vi jobbar med nu, som förhoppningsvis kommer vara helt klar till hösten.

Och den innebär? Ja, det blir en liten nystart för det handikappolitiska perspektivet. Att vi får lite ny energi i arbetet med frågorna och att vi fortsätter att jobba in perspektivet i de ordinarie verksamheterna. Kanske också att vi kan få en lite ny vinkling på arbetet… Och så planerar vi för en kampanj i höst där vi bland annat ska marknadsföra planen, lyfta målgrupper personer med funktionsnedsättning och förhoppningsvis genom olika aktiviteter göra avtryck hos medborgarna.

Vad har du för personliga mål i ditt arbete? Ja, ett mål är ju att ta fram en ny bra plan, och att vara med och skapar goda förutsättningar för att jobba vidare med frågorna och göra det på ett positivt sätt. Sen vill jag ju förstås att det ska hända mycket i kommunen, att man ska kunna se och märka av de satsningarna som görs. Ett annat mål är att öka medvetenheten kring frågorna, visa att det är något som berör oss alla och där det finns så mycket att vinna.  Att lyfta frågan och göra den mer positiv.

Hur länge har det funnits en handikappskonsulent i Karlstad? Det har funnits en tjänst som handikappkonsulent i Karlstads kommun sedan 1999.

Är det du som har gjort att Karlstad börjar fokusera mer på handikappsanpassning? Nej, den äran kan jag inte ta till mig. Anna-Carin, som hade tjänsten innan jobbade väldigt mycket med frågorna och gjorde mycket för att öka tillgängligheten. Jag har kommit in ganska sent, så det var mycket som redan var ganska välplanerat.

Jobbar ni och tar efter handikappsorganisationer för att hitta nya tankar och nya tekniska lösningar? Ja, delvis kan jag säga att vi gör det. Sen finns det olika företag och konsulter som också jobbar mycket med att utveckla nya hjälpmedel och nya material. I kommunen handlar det om att när vi genomför satsningar eller anpassningar att vi vågar testa nya redskap och lösningar, som ofta också blir till förbättringar.Ibland kan det ta lång tid som tillexempel med entrén till stadshuset. Det var en fråga som man diskuterade i många år innan den genomfördes. Men nu när den finns, är det många som får nytta av den och uppskattar den och det är en liten belöning i sig.

Det är väl ganska mycket osynligt arbete också, som kanske inte vi lägger märke till direkt, men som är otroligt viktigt. Teknisk apparatur som måste fungera, jag tänker på ljudsignalerna vid trafikkorsningar. Precis, så är det med de här frågorna. Har ingen funktionsnedsättning är det mycket som man inte ser eller inte lägger märke till. Men får man prova på att sitta i rullstol, att ha en synnedsättning, eller någon annan form av funktionsnedsättning – då får man helt andra perspektiv. Då blir det lättare att upptäcka de här små detaljerna som är så avgörande för många i vardagen. Och det är en ”morot” för mig, att kunna lyfta de här vardagsdetaljerna som betyder mycket för målgruppen, men som många andra inte lägger märke till. När det gäller den fysiska tillgängligheten så kan man ta småbarnsföräldrar som ett ganska bra exempel att jämföra med. Är det lätt att ta sig fram med en barnvagn, utan att stöta på hinder eller andra svårigheter så är det ofta också ganska lätt att ta sig fram med rullstol.

Hur gör ni för att observera de brister som finns? Ja, många tips och synpunkter kommer från medborgarna, via handikapp organisationerna eller via ”Rådet för personer med funktionsnedsättning”. Sen är nog verksamheterna ganska väl medvetna om vilka brister som finns. Det är också mycket som gäller generellt i Sverige, som många kommuner och organisationer jobbar med.

Text: Håkan Kristensson, Foto: Robert Olsson

Vi har mött upp med LEIF GUSTAFSSON, fastighetsförvaltare åt Karlstads Kommun för att diskutera lite om hans jobb och vilka utmaningar som står framför dem i takt med att staden växer.
Vad innebär ditt jobb som fastighetsförvaltare? Det är ett väldigt komplext jobb. Det som vi skall utföra på förvaltningsenheten är att tillhandahålla ändamålsenliga lokaler för den kommunala verksamheten samt utveckla och förvalta kommunens byggnader. Det låter lite högtravande men det är faktiskt det som är vår uppgift. Vi är ansvariga för drift och underhåll i respektive fastighet och vi är också ekonomiskt ansvariga. Vi ska se till att det finns fungerande hyresavtal och vara kontaktperson för hyresgästerna.  Det innebär inte att vi personligen åker ut till en fastighet och skruvar om något reparationsjobb anmäls till oss utan vi skickar en intern underhållstekniker (vaktmästare).

När det gäller lite större ombyggnader/reparationer, tar vi hjälp antingen av vår egen byggserviceavdelning, eller någon byggfirma vi har avtal med. Vi jobbar även med besiktningar när jobbet är klart, och underhållsbesiktningar där man tittar på ett behov.  Vi ska upprätta underhållsplaner för alla fastigheter. Vi jobbar mycket med avtal med entreprenörer och väldigt mycket fakturahantering. Vi hanterar normalt över hundra fakturor i veckan och det kan innebära en hel del jobb eftersom allting måste kollas upp. Vi är 8 stycken som jobbar med fastighetsförvaltning och har helt nyligen strukturerat om oss i tre grupper. Vi har två förvaltare som jobbar med undervisningslokaler. Sen har vi en för boendemiljöer, i huvudsak vård och omsorg samt arbetsmarknads och socialförvaltningen. Den tredje gruppen kallar vi för ”Teknik, Centrum, Kultur och Fritidsfastigheter” och det är där jag ingår. Jag förvaltar kommunens fastigheter i innerstan, samt kulturfastigheter.

Sen har jag hand om en lite udda fastighet också och det är kommunens semesteranläggning på Tjörn. Karlstad stad köpte in denna redan 1937 och det var tänkt från början som sommarkoloni för barn som inte hade möjlighet till ett sommarlov på landet. Anläggningen fungerade som koloni ända fram till ca. 1970. Sedan gjordes det om till semesteranläggning för kommunanställda, där man kan hyra stuga från Lördag till lördag, sommarmånaderna men även dygnsuthyrning övriga delar av året. Vem som helst får hyra t.ex skolklasser, idrottsföreningar, företag och privatpersoner så det gäller inte bara för Karlstadbor. Den åttonde förvaltaren har ansvar för hamnen, Mariebergsskogen samt diverse utredningar.

Omfattar ditt jobb bara byggnader som kommunen har verksamheter i, eller finns det mer, som KBAB tex där kommunen är delägare? KBAB är ett eget bolag som har ansvar för kommunens bostäder. Teknik –och Fastighets kärnuppdrag är att tillhandahålla lokaler till kommunens verksamheter men sen har vi även några externa hyresgäster. Det kan vara lokaler som är vakanta och som vi hyr ut till annat än kommunal verksamhet. Det kan också vara utåtriktade verksamheter, Tex. Värmlands Operan som hyr Karlstad teater eller Värmlandstrafik som hyr busstationen.  Det är kommunala angelägenheter även om hyresgästerna är externa. Vi har också någon enskild butik samt ett fåtal lägenheter i kulturbyggnader.

Råder det brist på fastigheter i kommunen? Vi har ungefär 420.000 kvm egna fastigheter och det är ganska liten omsättning i förändring. Uppskattningsvis förvaltar vi ca 400 fastigheter. Med inhyrda objekt blir det 550 stycken. Vi hyr alltså in ca 130.000 kvm. Några objekt säljs och sen bygger vi en del nytt, alternativ köper in. I förhållande till hela volymen så är förändringarna inte stora och vi har ju exempel på en del äldreboenden som behöver större ytor nu efter omstruktureringen av dessa. Det är på gång att vi ska bygga ett nytt vårdboende ute vid Zakrisdal. Skolor byggs inte så många nya men är det så att det uppstår ett nytt område, som exempelvis Södra Råtorp som är ett helt nytt bostadsområde, så bygger vi en ny grund-och förskola i anslutning till detta. De kommunala behoven styr hur mycket fastigheter vi äger och förvaltar..

Hur ser det ut gällande brister på dessa fastigheter? Det finns ett litet eftersatt underhåll generellt sett.  Det handlar då om bristen på underhållspengar som gör att vi inte klarar riktigt att hålla efter. Alla kommunens fastigheter är inte i toppskick och vi har ett relativt gammalt fastighetsbestånd rent generellt för de flesta byggnader vi har är äldre än 30 år.  Har man då inte gjort någon större rot-renovering på dom så finns det givetvis ett stort behov. En annan sida av saken är att många av våra fastigheter är energislukare och där jobbar vi just nu med ett stort energiprojekt där vi har inventerat alla fastigheterna som kommunen äger och håller på att ta fram förslag till åtgärder. Något som är bra i sammanhanget är att vi tagit bort i stort sett alla oljepannor så idag är det fjärrvärme till dessa fastigheter i stället. Vi har också provat med pellets på några ställen och testar även solfångare.

Vad har du för svårigheter i ditt jobb? Vi förvaltar ju rätt så speciella byggnader som exempelvis Bibliotekshuset och likaså Badhuset och en hel del idrottsplatser. Ett annat område är offentliga toaletter som har sin egen speciella problematik. Vi har också mycket projekt i olika former, tex byggprojekt och liknande som kommunen driver. Det kan handla om innerstan, eller om hur man ska utveckla processer inom teknik och fastighetsförvaltning. Vi sysslar mycket med tillgänglighetsarbete och det blir mycket diskussioner mellan olika förvaltningar. Utredningar av olika slag, ekonomisk uppföljning, budgetarbete och prognoser. Vi får en viss budget varje år och det är en 0-budget.  Kostnaderna för hyresgästerna ska balansera utgifterna avseende drift och underhåll och löner. Det gäller att hålla sej inom budget och ändå få saker och ting gjorda. Det största bekymret idag är nog att vi inte får så mycket underhållspengar tilldelade från kommunen så att det motsvarar det egentliga behovet.  Jag kan ju inte trolla utan istället får jag prioritera vad som ska göras, ganska hårt.

Vilka utmaningar finns det? Det finns en tydlig ambition i den här kommunen att vara ledande i miljöfrågor. Vi prioriterar energisparande i kommunen och det är viktigt att vi arbetar som föregångare i dessa frågor, visar att vi gör bra saker och tänker på miljön.  Vi testar mycket ny utrustning och ny teknik. Alla offentliga organisationer har en viktig roll i det utvecklingsarbetet. Stadshuset är ett lysande exempel där vi provar en teknik med solceller i kombination med solskydd.  Jag hittade den här idén, som ursprungligen kommer från Tyskland och hade provats en tid av Malmö stad, och tog hem den till Karlstad och vi sökte och fick bygglov för det.  Sådana här projekt är oerhört intressanta och det ger ju också Karlstad en bra och miljömedveten framtoning. Kommuner och över-huvudtaget offentliga institutioner måste vara ledande och prova den nya tekniken och se om det fungerar i praktiken.

Tror du att vi i framtiden t.ex kommer att kunna värma Badhuset med solvärme? Det tror jag inte är praktiskt möjligt under vinterhalvåret men på sommaren går det nog att genomföra.  Tyvärr går det ju inte att lagra energi från solvärmen men visst vore det ett drömscenario! Vi har solfångare idag i innebandyhallarna till exempel som försörjer anläggningen med varmvatten, men problemet är att när det är sommar och sol, så är det heller ingen verksamhet i dessa hallar. Då blir det ju att anläggningen kokar i stället.  Vi har redan nu problem att göra av med den överskottsvärme som produceras där men jag är övertygad om att vi kommer på en lösning på det problemet också!

Text & Foto: Robert Olsson

Lars Jonssons förslag till utformning av södra älvstranden i Göteborg.

Jag efterlyser, som många andra, mer känsla och fantasi i den kommande stadsbilden, skriver formgivaren Lars Jonsson i en artikel med rubriken “Låt formen berika Göteborgs älvstrand” i GP Debatt. Jonsson för i artikeln fram en rad intressanta tankar.

Att det finns tankar om en varierad och relativt småskalig bebyggelse på södra älvstranden är bra. Det hindrar dock inte att några karakteristiska landmärken kan få finnas med. De skulle tillföra en mer accentuerande profilering till området, tillika till Göteborg, och ge en intressant dynamik i miljön.

Därutöver är det trevligt att kunna vandra på smågator mellan Stora Badhusgatans öppna esplanad och kajen. I detta område kan det öppna sig piazzor som skapar trevnad och småskalighet i kvarteren, lite likt i Rom. Här kan konstverk finnas som skapar bra orientering, eller enskilda spännande träd som robina, ginko och tulpanträd.

Låt hantverkare och konstnärliga yrkesgrupper få möjlighet att ha lokaler i området genom reglerande avtal om byggrätterna till de attraktivaste husen. Använd varierande material i byggnationen och låt vissa av husen vara av trä och hämta inspiration från Majorna och Haga och återge Göteborgs speciella byggnadstradition men ha en modernistisk tappning som bär kontakt med historien.

Se där. Förslagen känns moderna, genomtänkta och låter lysande tycker jag. Och jag skulle gärna se samma typ av idéer diskuteras när det gäller nya områden i Karlstad, som t ex Tyggårdsviken. De idéer vi hittills sett i media, signerade Wingårds Arkitektkontor, bär få spår av den variation och småskalighet som krävs för att åstadkomma en intim, levande stadsdel. Ändå är det ingen som opponerar sig. Visst är det konstigt…?

I Göteborg är stadsmiljödebatten levande och dynamisk, och såväl arkitekturjournalister, arkitekter, politiker, formgivare som vanligt stadsmiljöintresserat folk bidrar till detta genom spännande och tänkvärda inlägg, främst i GP. I Karlstad lyser den debatten tyvärr med sin frånvaro.

Varför är det så? Vad ska vi göra för att få igång en levande debatt också här i Karlstad?

Läs också “I Norra Djurgårdsstaden byggs det variationsrik, stadsmässig blandstad. Varför inte på Tyggårdsviken?” samt “Vilken stadsmiljö är det vi ska ha inne i centrala Karlstad?“

TV4 uppmärksammar nu förfallet på Ulleberg i Karlstad.

TV4 Värmland visar idag ett inslag (se inslaget) där de uppmärksammar förfallet på Ulleberg. Ett förfall som pågått inför öppen ridå i decennier. I inslaget intervjuas Operation Karlstads Peter Sörensen som berättar att han vid ett flertal tillfällen försökt göra kommunen uppmärksam på vad som pågått.

-Varför har inte kommunens kulturmiljöansvariga agerat under alla dessa år, frågar sig TV4:s reporter?

Varför har inte kommunen skyddat kulturmiljöerna vid Ulleberg?

-Husen ligger utanför planlagt område, därför har vi inte kunnat göra något, svarar stadsbyggnadsnämndens ordförande Håkan Holm.

Med det svaret försöker Håkan Holm skylla på planerna. Som om dessa vore något som han inte rådde över. Men i själva verket är det ju just Håkan Holm och hans kollegor i stadsbyggnadsnämnden som är ansvariga för planläggningen. Ett ansvar som de trots decennier av vackra ord ännu inte tagit. Och det just detta frågan gäller.

Varför har kommunen inte planlagt området och försett det med en q-märkning? Och varför har kommunen inte ens inventerat fastigheternas kulturhistoriska och arkitektoniska värden? Enligt Plan-och bygglagen ingår det i Stadsbyggnadsnämndens uppdrag och skyldighet att skydda kommunens kulturmiljöer.

–Stadsbyggnadsnämnden är och har varit allt för passiv, svag och handlingsförlamad när det gäller att skydda Karlstads kulturmiljöer, hävdar Peter Sörensen.

Återstår att se hur ledamöterna i stadsbyggnadsnämnden nu väljer att agera. Med fortsatt passivitet eller med handling. Under tiden står kulturmiljövärdena på Ulleberg helt utan skydd och i händerna på exploatörens – Gräsdalens Fastigheter och Göran Franzéns – godtycke.

Läs tidigare inlägg om Ulleberg.

Efter att Operation Karlstad här om dagen skrev om att Karlstads Kommun i upphandlingsförfarandet av arkitekttjänster till tillbygganden av Karlstads Teater brutit mot LOU – dvs lagen om offentlig upphandling – har Karlstad Kommun nu kommit med nya besked i frågan.

–Det är benämningen som blivit fel, säger man. Det vi genomfört är en projekttävling, inte ett parallellt uppdrag.

Hmmm. Med tanke på att man själv hela tiden, såväl i pressmeddelanden som i kontakter med media, kallat det ett “parallellt uppdrag” så förefaller detta högst osannolikt, och i så fall högst olämpligt, eftersom det handlar om två helt skilda saker.

Och är det trots allt en projekttävling man avsett att anordna, så förefaller man även här ha brutit mot själva grundfundamentet, dvs offentligheten, i inbjudandet till att delta i tävlingen.

I LOU:s 14 kap under rubriken “Annonsering” står nämligen följande:

5 § En upphandlande myndighet som avser att anordna en projekttävling skall annonsera tävlingen och resultatet av denna (efterannonsering).

Man måste alltså annonsera tävlingen. Utifrån de intresseanmälningar man fått in på en sådan annons gör man sedan ett urval baserat på de kriterier man angivit för urvalet av deltagare.

I detta fall har dock enligt vad Operation Karlstad erfar ingen annonsering alls gjorts. Istället har enligt uppgift stadsplanedirektör Gunnar Persson på egen hand tagit fram en lista på arkitektföretag han ansåg lämpliga för uppgiften. Och jurygruppen har sedan på egen hand gått vidare och gjort ett urval från denna lista. Stick i stäv med lagens intentioner alltså.

–Så får man inte göra, säger en förvånad Claes Larsson, tävlingsansvarig på Sveriges Arkitekter, när jag diskuterar förfarandet med honom.

Vad är rätt och vad är fel? Hur är det egentligen ställt med kunnandet om lagarna inom Karlstads Kommun? I dessa expansiva dagar där all kraft synes ägnas just åt att bygga nytt och expandera för att nå den allt överskuggande devisen “Karlstad 100 000″ torde detta vara kunskap som kan tyckas väsentlig att ha.

Operation Karlstad gräver vidare i saken och hoppas kunna bringa klarhet i omständigheterna.

På SVT Värmlandsnytts hemsida nås Operation Karlstad av nyheten att Karlstad Kommuns stadsplanedirektör, tillika stadsarkitekt, Gunnar Persson, sagt upp sig från sin tjänst. Persson, som är bosatt i Örebro och under sin tjänstgöringstid har pendlat till jobbet i Karlstad, har innehaft tjänsten i mindre än två år och blir nu den andre i raden av stadsarkitekter i Karlstad som säger upp sig. Karlstads förre stadsarkitekt Göran Åberg sade nämligen också upp sig, enligt uppgift efter interna stridigheter. Åberg tömde sitt kontorsrum och gick på dagen. Utan så mycket som ett ord i media om anledningen därtill.

På Operation Karlstad gör vi ingen hemlighet av att vi under de senaste två åren haft en rad meningsskiljaktigheter med Gunnar Persson gällande hans, och hans förvaltnings, sätt att enligt vår åsikt alltför lättvindligt hantera Karlstads kulturmiljöfrågor. Du som följer rapporteringen på denna blogg är väl bekant med det flertal tillfällen då vi idogt påpekat sådana fall, utan att åtgärder trots detta vidtagits.

Tilläggas skall dock att även den kraftigt dominerande merparten av övriga aktörer – dvs tjänstemän och ledamöter i stadsbyggnadsnämnden, museet och länsstyrelsen agerat likaledes tamt. Samt att de problem som vidtalats fanns också långt innan Persson tillträdde.

Att låta en person vara såväl stadsplanedirektör som stadsarkitekt är knappast en lösning som gagnar varken stadens intressen eller individens arbetssituation. Något jag är övertygad om att Persson bittert fick erfara. Låt oss därför hoppas att Karlstads Kommun nu väljer att ersätta den avgående Gunnar Persson med två separata tjänster, en mer administrativ och övergripande stadsplanedirektör, och en renodlad stadsarkitekt. Låt oss också hoppas att rekryteringen av dessa tjänster påbörjas omgående, så att Karlstad slipper att under ännu en lång period stå utan vare sig stadsplanedirektör eller stadsarkitekt.

Gunnar Persson går nu vidare till en tjänst som stadsbyggnadschef i Eskilstuna och tillträder enligt uppgift på deras hemsida tjänsten den 1 september. Operation Karlstad önskar honom, och Eskilstuna, lycka till.

Ulleberg anno 2008. Det senaste året har förfallet gått brant utför.

Redan i maj 2006 gjorde Operation Karlstad Karlstads Kommun samt media uppmärksamma på det sorgliga förfall som tilläts fortgå ute på Ulleberg. Idag, två år senare, är det värre än någonsin. Ägaren Gräsdalens Fastigheter struntar sedan åratal i att underhålla den synnerligen vackra och kulturhistoriskt unika miljön. Värst är förfallet på den gamla doktorsbostaden.

I maj 2006 var Karlstads Kommuns Stadsbyggnadsförvaltning högst ovilliga att besöka platsen utan hävdade styvnackat att den “skulle bevaras”. Först efter att Operation Karlstad på egen hand sammanställt ett bildreportage som visade miljöns sorgliga tillstånd, och sänt det till media, besökte man platsen. Och lovade sedan högtidligt att ta tag i saken.

Ulleberg anno 2008. Vandalisering tillåts pågå inför öppen ridå.

Sedan dess har det varit brant utför för Ulleberg och flera av fastigheterna är idag bortom räddning. Den gamla doktorsbostaden har farit mest illa och där är förfallet nu totalt. Originalfönster och dörrar har rivits ut och ligger slängda vind för våg kring huset. Och där fönstren förut satt gapar tomma gluggar som blottlägger huset spöklika inre, som är fyllt av graffittimålningar.

När jag samtidigt med publiceringen av detta inlägg mailar till ansvariga politiker i Stadsbyggnadsnämnden, samt till tjänstemän såväl på Kommun, Muséet som på Länsstyrelsen får jag ett enda korthugget svar, från en enda person, stadsplanedirektör Gunnar Persson:

“Tack för anmälan. Vi gör syn på plats. Nämnden kommer att informeras om läget.”

Sedan har jag inte hört ett knyst. Och från övriga herrar och damer är det, som vanligt, tyst som i graven. Det framstår alltmer som allt för uppenbart att Karlstads Kommun fullkomligt saknar en kulturmiljöpolitik värd namnet. Och att politiker och tjänstemän struntar i att ta tag i frågan

Med satsningen på Karlstad 100 000 lägger man all kraft på tillväxt. Och glömmer allt annat. Konsekvensen blir att Karlstads kulturmiljöer nu förfaller i en rasande takt.

Hur länge ska vi tillåta att detta får fortgå?

I november förra året sågade Hans Berg ner Karlstads största stadsalm. Nu fortsätter Wermlands Invest sin skövling av Karlstads stadsgrönska.

Wermlands Invest och Hans Berg fortsätter nu skövla innerstadsträd i centrala Karlstad. I den gångna veckan har man sågat ner Grevgatans två enda riktigt stora gatuträd och hela gaturummet står nu kargt och avskalat. Hans Berg äger en rad fastigheter i det kulturhistoriskt mycket intressanta kvarteret Gäddan i centrala Karlstad, beläget sida vid sida med kvarteret Almen. Flera av husen är uppenbart misskötta och det är uppenbart att Berg och Wermlands Invest har andra planer för husen än att underhålla och bevara dem.

Operation Karlstad uppmärksammade detta redan i november 2007 då Hans Berg skövlade en av Karlstads vackraste och sista riktigt genuina innergårdsmiljöer på Drottninggatan 42. Karlstad särklass största och därmed också sannolikt äldsta alm sågades brutalt ned tillsammans med en lång syrenhäck och ett gatuträd mot Drottningatan. Idag är den romantiskt lummiga innergårdsmiljön förvandlad till en karg parkeringsplats.

Operation Karlstad skrev då till Wermlands Invest för att få svar på hur man tänkte. Men dock utan att få ett svar. Istället blev vi avsnästa av företagets fastighetsskötare Anders. Vi uppmärksammade också Karlstad Kommuns stadsplanedirektör Gunnar Persson samt biträdande stadsarkitekt Pär Höjman och ansvariga inom parkförvaltningen på det inträffade. Och flera av dem var på plats för att undersöka saken.

Nu fortsätter Wermlands Invest och ägaren Hans Berg alltså sin skövling av Karlstads grönmiljöer. Hans Berg struntar helt uppenbart i att värna Karlstads grönmiljöer och stadsbild utan förefaller mest bry sig om sin egen plånbok. Knappast något som stärker Wermlands Invests varumärke.

Men varför agerar inte Karlstads Kommun när stadens grönmiljöer skövlas? Gunnar Persson. Pär Höjman. Lena Melesjö Windahl. Håkan Holm. Man pratar gärna om den goda gröna staden och satsar utan att blinka flera miljoner på att göra Karlstad till världens blomstertätaste stad.

Men varför reagerar ingen av dem över skövlingen av stadens träd?

Onsdagen den 23 april lämnade Operation Karlstad till Länsstyrelsen i Värmland in en formell anmälan av allvarliga brister i efterlevnaden av Plan- och bygglagens varsamhetsparagrafer inom Karlstads Kommun. Som underlag till anmälan lämnades fyra ärenden som var för sig tydligt exemplifierar de brister som vi menar föreligger. Anmälan lämnades till Magnus Ahlstrand, Ingrid Tilly samt Göran Wettergren på Länsstyrelsen i Värmlands Samhällsbyggnadsenhet och kopior gick till berörda parter samt till tidningar, radio och teve.

I anmälan hävdar vi att en rad brister i ärendehanteringen föreligger och att detta allvarligt hotar Karlstads Kommuns bebyggda kulturarv. De brister som påpekats är bl a:

• Regelmässigt tillåts om- och tillbyggnader som avsevärt förvanskar de värden som PBLs varsamhetsparagrafer är avsedda att skydda
• Regelmässigt utses byggherren själv till kvalitetsansvarig, något som knappast kan anses vara förenligt med lagens intentioner
• Den lagstadgade löpande tillsynen av lagarnas efterlevnad framstår obefintlig
• Skrivningar av lov framstår ofta luddigt formulerade och saknar inte sällan helt formell bäring i lagtexterna
• Kunskapen om arkitektonisk stilhistoria hos Stadsbyggnadsförvaltningens medarbetare samt hos Stadsbyggnadsnämndens ledamöter förefaller bristfällig
• Kunskapen om innehållet i och bakgrunden till PBLs varsamhetsparagrafer hos Stadsbyggnadsförvaltningens medarbetare samt hos Stadsbyggnadsnämndens ledamöter förefaller bristfällig
• En allmänt spridd uppfattning att PBLs varsamhetsparagrafer endast gäller särskilt utpekade byggnader synes föreligga hos Kommunens medarbetare samt hos Stadsbyggnadsnämndens ledamöter, men också hos fastighetsägare och byggföretag. Detta trots att det i PBL 3 kap 10 § tydligt står skrivet att lagen gäller ALLA fastigheter, och oavsett om åtgärden är bygglovspliktig eller ej
• Samsynen mellan kommunens olika förvaltningar samt mellan de politiskt tillsatta nämnderna kring vilka stadens kulturmiljövärden är och hur man ska värna och förvalta dem förefaller saknas helt
• Skrivna instruktioner för hur och med vilka metoder och material underhåll av q-märkta fastigheter ska ske förefaller helt saknas inom kommunen
• Handläggningstiden för ärenden, t ex anmälda svartbyggen, förefaller alldeles för lång. Pågående förvanskningar hinner i många fall avslutas innan kommunen ens fått iväg en skrivelse. Rutiner för prioritering bland ärendena förefaller helt saknas
• Kommunikation och samarbete mellan kommunens förvaltningar och nämnder, samt mellan Kommun, Värmlands Museum och Länsstyrelsen förefaller lämna mycket övrigt att önska

Plan- och bygglagens varsamhetsparagrafer

• 3 kap 10 § Ändringar av en byggnad skall utföras varsamt så att byggnadens karaktärsdrag beaktas och dess byggnadstekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden tas till vara. Lag (1998:805).

• 3 kap 12 § Byggnader, som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt eller som ingår i ett bebyggelseområde av denna karaktär, får inte förvanskas.

• 3 kap 13 § Byggnaders yttre skall hållas i vårdat skick. Underhållet skall anpassas till byggnadens värde från historisk, kulturhistorisk, miljömässig och konstnärlig synpunkt samt till omgivningens karaktär. Byggnader som avses i 12 § skall underhållas så att deras särart bevaras. Lag (1994:852).

• 3 kap 17 § Tomter skall, oavsett om de har tagits i anspråk för bebyggelse eller inte, hållas i vårdat skick. De skall skötas så att betydande olägenheter för omgivningen och för trafiken inte uppkommer och så att risken för olycksfall begränsas. Byggnadsnämnden kan besluta att plantering skall utföras och att befintlig växtlighet skall bevaras. Tomter, som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt, får inte förvanskas i de avseenden de omfattas av skyddsbestämmelser i en detaljplan eller i områdesbestämmelser.

Här kan du ladda ner den anmälan (exklusive bilagor) som skickades till Länsstyrelsen. Den fulla anmälan omfattar inklusive bilagor närmare 100 sidor. För ytterligare information kontakta Operation Karlstads Peter Sörensen på mobil 0730-20 52 82 eller via mail.

En majoritet av stadsbyggnadsnämndens ledamöter Håkan Holm, Henrik Lindblom, Anita Svensson-Nilsson, Fredrik Hammarbo, Lena Grip, Maria Frisk, Karin Granström, Klaes Lindau, Lars Bertil Langered, Björn Bergin och Gunilla Tågmark eller eventuellt deras ersättare röstade idag för en rivning av Karlstadstidningens tidningshus från 1870.

– Det är platsen, inte huset som har ett kulturhistoriskt värde, säger stadsbyggnadsnämndens ordförande Håkan Holm (s) till NWT i ett av sina mer huvudlösa uttalanden hittills.

Vad är det egentligen Håkan Holm menar? Denna syn skulle i så fall radikalt inte bara förändra synen på kulturmiljöer i hela världen, utan också gå stick i stäv med den. Tänk efter själv – om det plötsligt var platsen i sig som var kulturmiljön, att detta räckte, och att inte byggnaden har någon som helst betydelse för den kulturhistoriska berättelsen. Jag tänker direkt på hur det skulle se ut om man i ett större sammanhang applicerade detta resonemang t ex på Colosseum i Rom, pyramiderna i Kairo eller varför inte på kvarteret Almen i Karlstad. Om det var platsen, inte byggnaderna, som var intressanta.

Detta är naturligtvis befängt och saknar fullkomligt förankring i den gängse synen på kulturmiljön, vilket jag tror att till och med ett skolbarn skulle förstå. När man i andra städer värnar och lyfter fram sitt kulturhistoriska arv, och på vissa plaser till och med återuppbygger miljöer som rivits, går politikerna i Karlstad i rakt motsatt riktning. Här river man hej vilt för att sopa igen spåren av historien. Här är den geografiska platsen kulturmiljö nog, byggnaderna behövs inte. Tyvärr väljer NWTs reporter att ducka för en följdfråga, för att be Holm utveckla sitt resonemang, något som hade varit mycket intressant.

I det hus man nu lämnat klartecken för rivning av togs en gång rakryggat strid för den kvinnliga rösträtten och här kämpades med ord och trycksvärta för en fredlig unionsupplösning mellan Sverige och Norge. Med ordet som vapen stod chefredaktören Mauritz ” Maggan” Hellberg bergfast i sin kamp för jämlikhet, demokrati och frihet.

Denna demokrati har nämnda ledamöter idag använt till att sopa igen spåren efter en synnerligen intressant och händelsrik epok och ett medialt arv som saknar motstycke i Sverige.

Men Karlstadstidnigens gamla tidningshus var också den plats där den rikskände skalden Gustaf Fröding hade sitt enda betalda arbete i livet, och här har genom åren ändlösa rader av stadsvandringar stannat till för att berätta denna spännande historia. Men nu har Stadsbyggnadsnämnden i Karlstad lämnat dörren öppen för grävskopornas käftar att för all framtid sopa igen spåren efter denna epok. Detta är naturligtvis djupt, djupt olyckligt och ett anmärkningsvärt oansvarigt beslut.

Lika anmärkningsvärt är det faktum att varken CarlstadGillet, Karlstad Lever, Karlstad Hembygdsförening eller Värmlands Museum höjt sina röster mot hotet om rivning. Man måste fråga sig om dessa föreningars medlemmar verkligen instämmer med det sätt som deras styrelsemedlemmar agerat?

Vad vi nu får sätta hoppet till är att exploatörerna Lars Runby och Sture Emanuelsson tar sitt förnuft till fånga och trots allt väljer att hitta en lösning som ändock gör det möjligt att bevara och restaurera det gamla huset, som är ett av de allra sista av de trähus i Karlstad som uppfördes omedelbart efter stadsbranden 1865.

Vart står stadens kulturpersonligheter i denna debatt? Och vart står hela Karlstads mediasfär när vad som ändå måste vara att beteckna som deras viktigaste historiska minnesmärke hotas av rivning? Politikernas oengagemang och okunskap när det gäller lokal kulturhistoria och arkitektur är slående, men jag antar att vi får de politiker vi förtjänar.

Men framför allt – var är Karlstadborna själva när deras kulturmiljöer skövlas av penninghungriga byggföretag och oengagerade politiker?

Om vi var fler som höjde våra röster till kulturhusens försvar är jag övertygad om att det skulle bli ett annat ljud i skällan på den politiska arenan.

Varför inte börja med att skicka ett mail till stadsbyggnadsnämnden (klicka här) och säga vad du tycker.

• Läs tidigare inlägg om Karlstadstidningens hus

• Läs Operation Karlstads debattartikel i NWT

Nu på förmiddagen har jag haft ett intressant samtal med en av de mer aktiva politikerna här i staden, och fått klart för mig bakgrunden till Håkan Holms utspel på gårdagens kommunfullmäktige. –Säger ni nej till höghuset så vill inte Löfbergs Lila och Anders Löfberg bygga alls. Ett uttalande som av stora delar av församlingen mottogs med förvåning, då detta för de flesta var helt nya fakta.

–Bakgrunden till att de kräver att få bygga höghuset är rent ekonomisk, förklarar personen jag talade med.

Men att just dessa 50 lägenheter skulle vara avgörande för projektets ekonomiska bärighet har jag, och flera andra med mig, haft svårt att riktigt förstå. Det borde väl vara nog så lönsamt att bygga de övriga 700 lägenheterna på detta synnerligen attraktiva område, omgivet av vatten och mitt i stan. Eller?

–Det är inte så Anders Löfberg tänker. Löfbergs syfte med att bygga ett stort höghus på denna synnerligen vackra udde är att skapa lägenheter av en lyxklass, och en prisnivå, som vi tidigare inte skådat i Karlstad. Byggandet av höghuset kommer därigenom att driva upp prisnivån på resten av området, och i resten av Karlstad också för den delen. Och därigenom kommer det skapa en ännu bättre lönsamhet för Löfbergs i projektet som helhet, eftersom höghuset byggs först, förklarar min politikerkamrat.

–Den effekten såg vi tydligt när vi byggde Vågmästaren, Karlstads hittills dyraste område. Då drevs priserna upp på bred front i hela Karlstad, både på nytt och gammalt, och både på lägenheter och hus.

Den sanningen köper jag. Så tänker naturligtvis en vinstmaximerande exploatör. Jag kan förstå att Anders Löfberg kan tjäna ytterligare några kronor genom att exploatera Tyggårdsviken på det sättet. Håkan Holms prat om att området behöver ytterligare “en dragare” är naturligtvis bara tomt prat. Och den estetiska debatten om husets lämplighet för områdets och stadens bästa, och tramset om en “markering av udden” har naturligtvis redan från första början bara varit en skendebatt. Saken har varit avgjord långt innan den började skendebatteras. Det är lätt att se så här i efterhand. Stadsplanerare som haft en annan åsikt har fått sig en smäll på nosen. Och alla andra med liknande åsikter likaså.

Det som avgör hur Tyggårdsviken ska byggas är alltså vad som får slutsumman på Anders Löfbergs kalkylark att bli så hög som möjligt. Inget annat. Där kan jag förstå att höghusen kan ha en positiv effekt. För området, staden och stadsmiljön har det naturligtvis ingen sådan effekt. Det förstår de flesta. Men det struntar Anders Löfberg i. Så går der det till när exploatörerna får bygga staden. Då blir det staden där plånboken styr.

Kanske är det dags att döpa om Karlstad från Solstaden till Plånboksstaden?

Orden är Håkan Holms och han levererade dem för några timmar sedan under torsdagkvällens kommunfullmäktigedebatt om detaljplanen för Tyggårdsviken. En debatt som mynnade i att fullmäktige röstade jag till detaljplanen och höghuset. Under något som närmast liknade pistolhot. Det var en fascinerande uppvisning i hur demokratiska beslut tas i Karlstad år 2008.

Jag satt själv på åhörarplats och beskådade spektaklet. När allt fler kritiska röster höjdes mot just höghuset röt stadsbyggnadsnämndens ordförande, tillika kommunalrådet, Håkan Holm till och levererade alltså, i debattens elfte timme, helt nya och hittills för oss alla okända fakta.

–Om ni säger nej till höghuset så blir det inget bygge alls! Då är nämligen inte Anders Löfberg och Löfbergs Lila intresserade av att bygga över huvud taget.

Men så kan det väl ändå inte vara, replikerade ett antal av de fullmäktigemedlemmar som inte helt tappat talförmågan efter det oväntade utspelet. Hur kan Håkan Holm veta det? Och så kan det väl ändå inte få gå till? Om det är Anders Löfberg som bestämmer hur staden ska se ut, varför sitter vi då överhuvudtaget här i kommunfullmäktige och debatterar, replikerade Mattias Fröding (kd), en av få som faktiskt verkade uppfatta vad som just sluppit över Håkan Holms läppar.

För plötsligt stod det nämligen klart för oss alla, det jag förut fått viskat till mig, och som jag själv bara misstänkt. Debatten om höghusets vara eller inte har redan från början varit en skendebatt. Vem bryr sig väl om karaktärsprogram, förtätningsstudier, översvämningsrisker och annat stadsmiljödravel? Anders Löfberg har redan för flera år sedan satt som krav att han ska få bygga höghuset ute på udden, annars blir det inget bygge av det övriga området. Får han inte bygga de 50 lägenheterna i höghuset så vill han inte bygga de övriga 700 heller. Det blir inte lönsamt tycker Anders Löfberg, hälsar Håkan Holm.

Så går det alltså till när man planerar stad här i Karlstad.

Det handlar inte om att på bästa sätt tillvarata platsens och stadens intressen. Det är inte våra 70 välutbildade stadsplanerare och planarkitekter anförda av vår nytillträdde och välbetalde stadsplanedirektör som planerar staden. Och det är inte väsentligt vad våra folkvalda politiker tycker heller för den delen. Här i Karlstad är det Anders Löfberg som planerar staden. Och han gör det efter sitt eget högst personliga tycke och smak. Det har Anders Löfberg via sitt eget specielle sändebud Håkan Holm i afton gjort klart för alla under det fullmäktigemöte jag just bevistat. It´s our way or the highway. Säg ja till rubbet, annars blir det ingenting alls. Fattar ni? Ingenting!

Så gick det till på kvällens fullmäktigemöte, den 13 mars 2008 i Karlstad. De som har pengar bestämmer hur de vill ha det, och stadsplanerare och politiker de bugar och bockar lydigt. Men först efter att man genomfört en skendemokratisk debatt, där man låtsas föra en saklig och kunskapsunderbyggd dialog med stadens bästa för ögonen. Och efter att man arrangerat ett köpt parallellt uppdrag av ett antal arkitektfirmor, något som man sedan har mage att låtsats kalla en tävling. Fast det naturligtvis inte alls var det. Sedan kallar man in sina legosoldater, kommunalrådet Håkan Holm och exploatörsgurun Sture Emanuelsson och kryddar till sist anrättningen med en stjärnarkitekt som kåren dyrkar. Voila!

–Jag har ett förslag, sa Anders Löfberg. Röstar ni på det eller inte?

Nu har fullmäktige röstat. Anders får sitt höghus. Hoppas han är lycklig nu.

Demokrati har skipats. Eller?

Plötsligt känner jag mig inte det minsta kaffesugen längre.

(Se också artikel i NWT)

Skiss baserad på aktuell detaljplan för Tyggårdsviken (Karlstad Kommun)

Hej!

På torsdagens fullmäktige ska du ta beslut om detaljplan för Tyggårdsviken. Ett på inga sätt okomplicerat beslut för dig som ska fatta det. Inte minst med tanke på de omfattande och oroväckande fakta (Klimat- och sårbarhetsutredningen 2006) kring översvämningsrisker som tillkommit sedan planprogrammet initierades, och som radikalt förändrar synen på områdets lämplighet för storskaligt stads- och bostadsbyggande. Åtminstone så länge det befinner sig på de markhöjder det gör idag.

Tyggårdsviken är ju ett av de mest låglänta områdena i staden, där delar ligger så lågt som strax under 45 meter. Dessa nytillkomna fakta är naturligtvis inget som kan avfärdas med en axelryckning utan är något som måste tas på största allvar. Är Tyggårdsviken verkligen, sett ur detta perspektiv, överhuvudtaget en lämplig plats att bygga ett bostadsområde för 2000 personer? Är detta problem verkligen ordentligt belyst och utrett? Det känns som en högst väsentlig fråga i sammanhanget. Är det inte det kan ett grönt ljus för ett projekt av den här storleken få konsekvenser av en omfattning som är förödande, såväl när det gäller personligt som ekonomiskt lidande.

En annan fråga som bör ställas är om detaljplanen på bästa sätt tar tillvara de lokala förutsättningarna på platsen? Om den skapar förutsättningar för framväxten av ett område med den höga grad av såväl stadsmässighet som variation och mångfald som Karlstad Kommun uttryckligen säger sig vilja eftersträva.

Personligen tycker jag att det finns anledning att betvivla detta. Detaljplanens utformning framstår i mina ögon allt för vag och otydlig i sin styrning. Jag skulle faktiskt till och med vilja gå så långt som att säga att jag aldrig sett en mer vag detaljplan. Åtminstone inte under de dryga två år som jag studerat den här typen av frågor. Det skulle i så fall ha varit detaljplanen för Vågmästaren, som präglades av en liknande vaghet och “flexibilitet”. Också här stod att man ville skapa möjlighet till butiker och kontor i fastigheternas bottenvåningar. Hur det gick med den saken kan vi ju se idag. Ett mer slutet, sönderexploaterat och segregerat område får vi leta efter. Av butiker och kontor ser vi intet. Namnet “Rynkeby”, som området snabbt kom att kallas i folkmun, säger allt som behöver sägas.

Samma sak sker i skrivande stund på Barkassen och Pinassen i Inre Hamn. Den eftersträvade stadsmässigheten lyser i allt för många stycken fortsatt med sin frånvaro. Har vi verkligen lärt oss något av dessa misslyckanden?

Att döma av den föreslagna detaljplanen för Tyggårdsviken så har vi det inte. Här finns en i mitt tycke allt för vag styrning av kvartersstrukturen och av det offentliga rummets utformning. Här har man fyllt en stor del av det offentliga rummet, dvs husens bottenplan, med bilparkeringar. Som en övergångslösning säger man själv, i något som ska kunna omvandlas till butiker, kontor och handel efterhand. Jo, absolut. Alla som tror på att bostadsrättsinnehavarna självmant kommer att rösta bort sina parkeringsplatser till förmån för en kvartersbutik eller ett café, upp med en hand. Det kommer naturligtvis aldrig att ske. Och lek med tanken att det trots allt skulle det, vart skulle bilarna då parkeras?

När man talar om att få en hög grad av stadsmässighet och variation så är det stadslik blandstad man vill uppnå, sådan den ser ut inne staden, t ex runt Soltorget i Karlstad. Med handel i bottenplan, kontor och bostäder i de övre planen. Hur många parkeringsgarage hittar du i bottenplanen där? Nej. Stadmässighet åstadkoms bäst med en tydlig uppdelning mellan privat och offentligt. Med stadsmässigt promenadvänliga gator, torg och trottoarer. Med tydliga, slutna kvarter med fasader i gatuliv. Med möjlighet till parkering längs gatan eller inne på de innegårdar som bildas, precis som inne i staden. I moderna detaljplaner brukar man vara tydlig på den punkten. Man ritar tydliga rutnätskvarter och ser till att kvarteren inte blir för långa. Och man ställer krav på att fastigheternas bottenplan utformas som offentliga lokaler, med möjlighet till handel, kontor eller restaurangverksamhet. Så har inte gjorts i tillräcklig utsträckning i detaljplanen för Tyggårdsviken och det är olyckligt.

Och så slutligen till det som ådragit sig den tveklöst största uppmärksamheten i sammanhanget. Höghuset. Allvarligt talat. Om du tar en promenad nere på dagens Tyggårdsviken, men sin lågmälda, tydligt maritima och småskaliga hamnkaraktär, och kommer till udden – är det första du tänker då, wow, vilken lämplig plats för ett höghus på 51 eller kanske 57 meter. Ett som står på pelare. Wow! Det skulle verkligen passa här.

Titta på skissen från detaljplanens framsida i inledningen av detta inlägg, håll för skojs skulle en tumme över höghuset och känn efter med magen om det ser trevligare eller otrevligare ut, mer eller mindre stadsmässigt, med tummen där. Vad säger din magkänsla?

Skiss till detaljplan till snarlika området Norra Djurgårdsstaden

Jämför också med skissen ovan, hämtad från en detaljplan över det snarlika området Norra Djurgårsstaden i Stockholm, där man disponerat platsens förutsättningar på ett helt annat, och åtminstone i mina ögon, åtskilligt både mer stadsmässigt och varierat sätt. Där får jag spontant lust att direkt bege mig ut på udden och ta del av den öppna, inbjudande och tydligt marina känslan. Den längtan känner jag inte alls när jag ser Karlstad Kommuns skiss med ett gigantiskt höghus längst ute på udden. Den miljön är istället närmast avvisande.

Varför har man redan i detaljplanen ritat in ett höghus på den kanske vackraste platsen på området? I mina ögon ser det helt surrealistiskt ut. Och i högsta grad förortsmässigt. Och jag kan inte förstå hur man resonerat. Är detta verkligen det bästa sättet att ta tillvara den småskaliga, maritima miljöns förutsättningar ute på Tyggårdsviken? Eller är det några andra intressen man tillvaratagit före stadens bästa?

Du har en del att fundera över och ta ställning till inför morgondagens möte. Jag avundas dig inte.

Detaljplanens uppgift är att på bästa sätt ta tillvara områdets unika förutsättningar och att berika Karlstads stadsmiljö med ett område präglat av en hög grad av stadsmässighet, variation och mångfald. Ett område som kan fylla sin funktion inte bara idag, utan också i morgon och om 50-100 år. Men detaljplanens uppgift är också att ta ett hållbart, långsiktigt ansvar för de miljöutmaningar som helt uppenbart står för dörren.

Tycker du att den föreslagna detaljplanen tveklöst gör detta, då ska du naturligtvis rösta ja till den. Men om du inte tycker det och tycker att dessa aspekter bör förtydligas och belysas ytterligare hoppas jag att du har mod att rösta nej.

Lycka till med ditt beslut.

Peter Sörensen
Stadsmiljödebattör via Operation Karlstad

Översvämningshotat område vid beräknat s k 100-årsflöde (klicka på bilden för att se en större karta)

“När det gäller hanteringen av osäkerhetsfaktorer i Karlstad verkar politiker och förespråkare för ”Karlstad 100 000” snarast använda dessa som en ursäkt för att undvika alltför kraftiga insatser mot översvämningsrisker. Exempelvis åberopar man motstridigheten och komplexiteten hos faktaunderlaget som förklaring till att man inte följer ÖSAM: s rekommendationer om nybyggnationer. Om man ska utgå från försiktighetsprincipen vore det mest förnuftiga att helt enkelt undvika nybyggnation på områden som ligger under nivån för det dimensionerande flödet som ÖSAM föreslår. Men vi har ju sett att detta inte genomförs i praktiken. Frågan är hur långt kommunen är beredd att gå för att genomföra sin tillväxtplan?”

Citatet ovan kommer från en nyligen publicerad fallstudie över hur översvämningsriskerna hanteras inom den fysiska planeringen i Karlstad. Fallstudien är skriven av Linnea Bertilsson som en C-uppsats i Miljövetenskap på Karlstad Universitet. I fallstudien ifrågasätter Bertilsson och flera andra klokheten i byggandet på sjönära, lågt belägna markområden som Inre Hamn, Jakobsberg, Västkust och Välsviken, såväl ur ett översvämningsperspektiv som med avseende på naturvärden.

I Holland har man en rad dyrköpta erfarenheter av just översvämmande floder. Där har regeringen infört totalstopp för allt byggande i den här typen av vattennära områden (se artikel i SVD).

Hur väl genomlyst och kunskapsbaserad är den här frågan egentligen här i Karlstad? Enligt vad den ovan nämnda fallstudien antyder finns all anledning att fundera både en och två gånger på den saken.

Ska vi bygga vattennära till varje pris? Vilket Karlstad vill vi egentligen ha?

Med en mer långsiktig planering skulle flera av riskerna enligt Anna Nordlander på Räddningsverkets enhet för bebyggelse och miljö kunna reduceras avsevärt. Varför då denna brådska att bli 100 000?

Ska vi bygga strandnära till varje pris? Och oavsett om det innebär att vi måste bygga bostadsområden som står på pelare? En kunskapsfördjupande debatt i ämnet känns angelägen. Frågan är som vanligt vem som ska ta initiativet till den?

Modern stadsplan för Norra Djurgårdsstaden i Stockholm. Målning av Kristoff Laufersweiler, Sweco FFNS. Klicka på bilden för ett större format.

I Norra Djurgårdsstaden i Stockholm planeras en ny modern stadsdel, på ett område som inte alls saknar likheter med Tyggårdsviken i Karlstad. Här finns kanalen, hamnområdet och udden mot vattnet. Men där upphör också alla likheter.

I Norra Djurgårdsstaden bygger man nämligen tätt, kvartersbundet och i högsta grad varierat och stadsmässigt. Här finns inga monotona förortslängor så långt ögat når. Inga hus på pelare. Och inga höghus som ska “markera udden” eller “ge området karaktär”.

Här finns all den stadsmässighet som Karlstad Kommun efterlyser i sitt detaljplaneförslag, men som Sture Emanuelssons och Wingårdhs förslag till Tyggårdsviken så totalt saknar. Här finns kvarteren, gatorna, torgen och funktionsblandningen. Och tack vare det också plats för fler bostäder på samma yta. Här, i Norra Djurgårdsstaden, skapas förutsättningarna för framväxt av en ny levande stadsdel, med butiker, caféer, handel, kontor och bostäder.

I Emanuelssons och Wingårdhs sterilt förortslika förslag lyser de förutsättningarna totalt med sin frånvaro.

Låt samma arkitektfirma, Sweco FFNS, rita ett förslag till Tyggårdsviken. Låt det som byggs präglas av en mycket större stadsmässighet. Det skulle alla tjäna på. Staden, stadsmiljön och stadsborna utan någon som helst tvekan. Men även Sture Emanuelsson och alla hans konsortiekamrater samt övriga exploatörer i Inre Hamn.

Är det den här typen av stad vi vill ha? Hus på pelare i Sture Emanuelssons och Wingårdhs förslag till miljö ute på Bryggudden, dagens Tyggårdsviken? Absolut livskvalitet av högsta europeiska klass, som stadsbyggaren Emanuelsson så ödmjukt och insiktsfullt uttrycker det.

Eller kanske den här miljön? Funktionsblandad, tät kvartersstad med variation och mångfald, offentliga gatumiljöer, korta kvarter, bottenvåningar med utrymme för handel, kontor och levande gatumiljö.

Det beslutet vilar nu på Stadsbyggnadsförvaltningens anställda med Stadsplanedirektör och Stadsarkitekt Gunnar Persson i ledningen, Stadsbyggnadsnämndens ledamöter med ordförande Håkan Holm i spetsen samt till syvende och sist på våra folkvalda politikers, ledamöterna i Kommunfullmäktige, axlar.

Det beslut de tar i denna fråga kommer att påverka den framtida stadsmiljön i Karlstad mer än något annat under resten av din och min livstid.

Vilken typ av stad ska vi ha i Karlstad?

Nu är det upp till er.

Visionen om blandstaden, och det levande gatulivet. Foto: Elin Henriksson

I stället för blandad stad byggs allt mer villamattor, storskaliga företagsparker, externa köpcentrum, rekreationsområden och campusområden på åkermark. Därför arrangerar Länsstyrelsen i Skåne den 5 mars en workshop där de skånska kommunerna får diskutera blandstadens möjligheter och svårigheter med företrädare från Boverket, unga arkitekter, länsstyrelsens bullerexperter med flera.

–Genom att föra samman samhällsplaneringens olika aktörer till en kreativ diskussion hoppas vi kunna hitta problemets kärna samtidigt som vi inspirerar kommunerna att våga bygga blandat.

Arkitekt Jerker Söderlind från Kungliga tekniska högskolan i Stockholm kommer att inspirera och provocera utifrån sin egen forskning. Arkitekt Marianne Nilsson från Kävlinge kommer tillsammans med David Simm, Gehl Architects, och Magnus Skiöld, Midroc, att berätta om hur man vill omvandla ett slakteriområde till blandstad med utgångspunkt i hur man tänker sig att den kommer användas och hur folk rör sig.

Visionen om blandstaden, och det levande gatulivet. Foto: Elin Henriksson

Projektledare Hans Ekwurtzel kommer tillsammans med planarkitekt Åsa Samuelsson, SWECO FFNS, berätta hur man jobbar för att Bromölla ska nå Ivösjöns strand, intill Iföverken. Eva Dalman från Malmö stad kommer också att berätta om hur hon brottas med det fortsatta stadsbyggandet i Västra hamnen. Hon frågar sig om det ska vara så svårt att ha dagis på bostadsgårdar eller att bygga stad runt Stapelbäddsparken, samt vad som händer när en bostadsrättsförening röstar ut strandpromenadens populäraste glasscafé.

Eftermiddagens workshop leds av länsarkitekt Kerstin Nilermark med hjälp av Jerker Söderlind (se ovan), Mårten Dunér, chef för Boverkets planenhet samt Eva Sjölin, stadsbyggnadschef i Lomma och avslutas med en paneldebatt.

Idén är liksom initiativet lysande och visar att man i Skåne just nu tveklöst är den region i Sverige som tar stadsbyggnadsfrågan på störst allvar. Arkitekter, stadplanerare, politiker, länsstyrelse och museum jobbar hand i hand med stadens bästa för ögonen.

Förhoppningsvis kan idén till workshopen anammas av flera Länsstyrelser i Sverige. Operation Karlstad har serverat tanken till enhetschef Ingrid Tilly och hennes kollegor på Samhällsbyggnadsenheten vid Länsstyrelsen i Värmland. Behovet av en debatt i ämnet är utan tvekan stort i Värmland.

Områden som utgör riksintresse för kulturmiljö i Karlstads stadskärna

Något som märkligt nog förefaller närmast förbigås i dagens förtätningsinriktade debatt är det faktum att en stor del av Karlstads innerstad sedan 1996 av Riksantikvarieämbetet är förklarat som varandes av riksintresse för kulturmiljövården enligt 3 kap Miljöbalken. Detta innebär att det bedöms ha så höga kulturvärden att det är av vikt för hela landet. I planeringen ska därför dessa värden ges företräde framför motstående intressen, förutsatt att inte även dessa är av riksintresse.

Det område som förklarats som riksintresse framgår av den röda markeringen på kartbilden ovan (ur Länsstyrelsens sk GIS-system) och omfattar t ex kvarteren längs Älvgatan från Klaraborgs Herrgård och in mot stan, området kring Karlstads Teater och Sockerslottet, alla fastigheterna längs Tingvallagatan och Kungsgatan samt miljöerna och fastigheterna däremellan, men också Frödingparken med alla sina gamla fastigheter samt miljön längs kanalen. Noteras bör också att Karlstadtidningens gamla tidningshus från 1870, som nu hotas av rivning, befinner sig inom detta område.

Exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön får komma till stånd bara om det kan ske på ett sätt som inte påtagligt skadar natur- och kulturvärdena. En skada på riksintressen enligt 3 kap Miljöbalken kan alltså uppkomma även om ingreppet inte påverkar värden just på exploateringsplatsen.

Det är kommunerna som i sin planering skall se till att riksintressena tas till vara. Länsstyrelsen har tillsynen över att det sker. Om ett riksintresse inte bli tillgodosett i en detaljplan har länsstyrelsen skyldighet att pröva kommunens antagandebeslut.

Hur är det då ställt med den saken? Har man skött sina åtaganden?
Tyvärr inte, som det verkar. Till att börja med så verkar Karlstads Kommun och Länsstyrelsen ha olika definitioner av vad detta riksintresse egentligen innefattar. I Karlstad Kommuns översiktsplan har man nämligen angivit en klart snävare definition av området än den som ges i Länsstyrelsens sk GIS-karta (ovan), och området kring Karlstads Teater nämns t ex inte alls. Man har dessutom försökt att tona ned det utpekade riksintressets betydelse, för att istället ge utökat utrymme åt stadens exploatering, något som knappast kan anses vara förenligt med intentionerna i Miljöbalken.

Vad är rätt och vad är fel? Operation Karlstad har för avsikt att reda ut begreppen och återkommer med ytterligare fördjupning i frågan inom kort.

I dagens NWT kan vi läsa att arkitekfirman Wingårdh ritat det vinnande förslaget i någon form av tävling för Bryggudden i Karlstad, dvs Tyggårdsviken. Själv kände jag inte till att det pågick en tävling och heller inte vilka andra som deltagit eller vilka förutsättningar de givits. Inte heller vet jag vem som satt i juryn, bortsett från Sture Emanuelsson själv. Men det kanske klarnar efterhand. (Det har nu klarnat delvis. Från Kommunens stadsbyggnadsförvaltning satt stadsplanedirektör Gunnar Persson samt hans kollega Maria Grahm med, och någon tävling var det heller inte utan ett köpt s k parallellt uppdrag, där vinnare egentligen inte kan utses). Hör också Sture Emanuelssons kommentarer kring förslaget i P4 Radio Värmland.

Precis som i den ursprungliga detaljplaneskissen handlar det dock om en serie likartade, i högsta grad förortslika, gigantiska klossar och en kvarterstorlek och exploateringsgrad som vi i Karlstad inte tidigare sett motstycke till, möjligen då på Kronoparken. Inget är förändrat förutom strandpromenaden som nu fått en åtskilligt mer privat karaktär än tidigare, där den rör sig på ett trädäck utanför de boendes vardagsrumsfönster och öppna, privata gårdar. Och längst ute på den udde som företaget SpaceScape i en tidigare åt Karlstad Kommun gjord undersökning pekat ut som en av Inre Hamns potentiella mötesplatser, har Wingårdhs placerat det omtvistade höghuset, som nu står på ben så att man kan vandra under det.

Gert Wingårdh må vara en av Sveriges hetaste monumentarkitekter, men någon större ryktbarhet som stadsbyggare lär han och hans arkitektfirma aldrig vinna. Förslaget till Bryggudden ser, i likhet med de övriga försök som Wingårdh gjort på området, i mina ögon istället mest storskaligt, överdimensionerat och kallt ut. Tankarna går närmast till miljonprogrammen från 1960-talet och till monumental öststatsarkitektur. Men, smaken är naturligtvis som baken. Arkitektkåren i Karlstad kommer dock tveklöst att hoppa högt i hejdlös förtjusning över de fyrkantiga kuberna, eftersom Wingårdh närmast är en ikon i dessa kretsar. Men frågan som borde diskuterats mycket mer än höghusets vara eller inte kvarstår och är nu än mer aktuell än tidigare – blir detta en levande stadsdel och en bra, varierad boendemiljö?

Vad hände med den småskalighet, stadsmässighet och det marina anslag med natursten och liknande som Karlstad Kommun pratade sig varma för i Karaktärsprogrammet? Och hur rimmar höghusets placering egentligen med den generella, restriktiva syn på placering av höghus som ges i Karlstad Kommuns nyligen presenterade Förtätningsstudie?

Vem är det egentligen som bygger staden i Karlstad idag? Stadsplaneförvaltningen? Politikerna? Sture Emanuelsson? Gert Wingårdh?

Bilder från Wingårdhs arkitektkontor.

PS. På bilden i artikeln i NWT poserar en leende Sture Emanuelsson sida vid sida med en likaledes brett leende herre vid namn Håkan Broström, anställd av WSP. Broström var tidigare projektledare för Mitt i City där Emanuelsson var VD. Broström är också aktiv i bygget av nya CCC där Sture Emanuelsson också är VD. Vad Broströms roll i bygget på Bryggudden är framgår dock inte av artikeln i NWT. Klart är emellertid att de är ett tätt sammanlänkat radarpar när det gäller stora byggprojekt i Karlstad city. Big business. DS

Turerna kring Graninge Värdshus har sedan Operation Karlstads anmälan för brott mot Plan- och bygglagens varsamhetsparagrafer tagit rejäl fart. Stadsbyggnadsdirektör Gunnar Persson, som kopplades in på ärendet redan för ett år sedan och därmed haft god tid på sig att agera, uppför sig aggressivt och yrvaket mot såväl journalister, medarbetare och oroade samhällsmedborgare, i vad som närmast upplevs som ett försök att sopa förvaltningens bristande engagemang i ärendet under mattan.

– Vi har lämnat bygglov eftersom planen godkänner att värdshuset används för bostadsändamål, säger stadsbyggnadsdirektör Gunnar Persson. Huset är inte Q-märkt eller på något annat sätt skyddat. Det var kanske olyckligt att det inte kom med i byggnadsinventeringen som gjordes i kommunen för några år sedan. Och det är ju bara fönstren vi talar om. Det har ju inte skett någonting med taket och fasaden eller huset i övrigt, säger Gunnar Persson i en intervju i dagens NWT.

Bygglov? Inte skyddat? Bara fönstren? Vad pratar Persson egentligen om? Han är nämligen rejält ute och cyklar och man borde rimligen kunna förvänta sig att en stadsbyggnadsdirektör är bättre påläst på Plan- och bygglagen.

Plan- och bygglagens krav om varsamhet gäller för alla hus och vid alla förändringar, även för hus som inte är Q-märkta och för åtgärder som inte kräver bygglov:

“Ändringar av en byggnad skall utföras varsamt så att byggnadens karaktärsdrag beaktas och dess byggnadstekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden tas till vara” (3 kap 10 §).

Detta vet Persson rimligen. Dessutom skriver han och kollegan Marie Eddeborn själva i den rapport som de gjorde vid ett besök på Graninge Värdshus den 27 augusti 2008:

“Byggnaden har ett högt kulturhistoriskt värde varför stor omsorg måste visas avseende fasadförändringar. Rytmen i fasaden måste bevakas och där har fönstren stor betydelse”.

Borde inte dessa krav då också gälla i det bygglov som lämnats?

Ända gapar och gastar Persson för fulla muggar och förefaller istället närmast försvara den totala förstörelse som fått pågå på Graninge i över ett års tid. Jag fick mig själv en rejäl utskällning av en rosenrasande Persson här om dagen när jag ringde honom. –Jag har fått nog av dig, sa han med vresig ton och fortsatte “nu är måttet snart rågat”. Varför denna upprördhet? Vad är det egentligen som Gunnar Persson är så upprörd över?

Något fönsterbyte borde naturligtvis aldrig ha behövt ske på Graninge. De fönster som sitter där är av hög kvalitet och borde istället renoveras, samt eventuellt förses med en extra innerruta, på samma sätt som sker i det av Lundbergs ägda Järnvägshuset på Hamngatan i Karlstad. Där renoveras närmare 1000 fönsterbågar, förses med en extraruta och sätts tillbaka. Och fönstren är identiska med dem på Graninge Värdhus. Det är ett allmänt utbrett missförstånd att fönster från 1900-talets början är av dålig kvalitet. I själva verket är det precis tvärtom. Dessa fönster är gjorda av ett virke som är så kådrikt att fönstren håller i flera hundra år med normalt underhåll. Nya fönster är av en mycket sämre kvalitet och håller i max 20-30 år.

Någon sänkning av innertaken hade heller inte behövts göras. Definitivt inte med tanke på att taken då hamnar mitt i fönstrens övre delar. Ventilation och el kan lätt dras i de befintliga rummen med gott resultat. Så sker bland annat på gamla I2-området och detta är närmast att betrakta som praxis i gamla miljöer med högt tak idag.

Detta borde såväl stadsbyggnadsdirektör Gunnar Persson som stadsbyggnadsarkitekt Marie Eddeborn rimligen känna till. Genom att hävda dessa krav skulle Graninge Värdhus i Molkom kunna få behålla sin arkitektoniska och kulturhistoriska stolthet. Och ägaren Lars Persson skulle kunna fortsätta bygga om huset till lägenheter, dessutom till en klart lägre kostnad. Att byta ut fönster och sänka innertak kostar pengar. Att renovera de befintliga är klart billigare.

Så. Vad bråkar alla om? Lagen är tydlig. Följ den. Det tjänar alla inblandade på. På alla sätt.

Komplettering 2008-02-27 | I dagens NWT kan man läsa om hur Peter och Lars Johansson nu kontrat den polisanmälan jag gjort mot dem för brott mot Plan- och bygglagen genom att själva polisanmäla mig för påstått olaga hot och egenmäktigt förfarande som de hävdar skulle ha inträffat vid mitt besök på Graninge i söndags förmiddag. Anmälan är tramsig och saknar fullkomligt verklighetsförankring och jag kommer inte att kommentera det ytterligare. Det får polismyndigheten göra om de anser detta fruktbart.

År 2006 lät Karlstad Kommun företaget SpaceScape göra en s k SpaceSyntax-analys av Karlstad Innerstad. Den visar, kort sagt, hur väl sammanlänkade och tillgängliga olika områden är ur ett gångtrafikperspektiv. Syftet är dels att titta på hur man kan förbättra tillgängligheten och flödet i den befintliga staden, men också att hitta potentiella utbyggnadslinjer och områden. Ett sådant område som pekas ut är Inre Hamn. Här sägs bland annat:

Ett annat område som idag är synnerligen segregerat är de stora hamn- och industriområdena i sydväst, vilka omfattar några av de mest attraktiva lägena i hela Karlstad med närhet till både Vänern och centrala Karlstad. I det läge där dessa industrier börjar avvecklas, flytta eller byta verksamhetsinriktning, vilket händer i många städer över hela världen idag, förefaller detta vara ett synnerligen attraktivt expansionsområde för Karlstad. Eller uttryckt annorlunda, det förefaller som om Karlstad här har attraktiv mark att växa i som står sig mycket starkt i konkurrensen om företagsetableringar och nya invånare.

År 2005 genomförde SpaceScape en liknande analys inriktad enkom på området vid Inre Hamn, för att se hur väl kommunens planer skulle uppnå deras vision. Här sägs bland annat:

Inre Hamn kännetecknas även i prognosen av lokalt centrala gator med inbördes svaga kontakter. Dessa är Bergendorffsgatan i Tyggårdsviken, den innersta asfalterade körvägen i Vågmästaren och Packhusgatan intill Barkassen. Detta talar för att Inre Hamn inte kommer att upplevas som ett gemensamt område, utan snarare som ett antal mindre enklaver.

I Inre Hamns näromgivning finns ett flertal lokalt mycket tillgängliga stråk som leder fram till men inte i genom Inre Hamnsområdet. Detta innebär att stadstrukturen inte naturligt understöder en förflyttning genom Inre Hamn och dess näromgivning och ger området en svag lokal förankring.

Problematiskt utifrån målsättningen om en blandstad är att Inre hamn, med de strukturella förändringar som här utvärderats, trots sin närhet är relativt avskilt omgivande stadsdelar. Detta innebär att stadsstrukturen ger svaga grundförutsättningar för butiker och service som efterfrågar ett bredare kundunderlag än de boende i grannskapet.

Om planerna på byggnationen vid Vågmästaren kommenterar man:

På grund av den uppbrutna och småskaliga strukturen i Vågmästaren skapas här förutsättningar för en mer privat karaktär. Detta kan eventuellt bidra till att Vågmästaren upplevs som avskilt gentemot besökare i området. Om målsättningen är att besökare ska använda Vågmästaren längs med vattnet är det betydelsefullt att detaljutformningen av den aktuella sträckan medverkar till en tydlig uppdelning av privat och offentlig mark.

I analyserna radar SpaceScape upp ett antal tydliga farhågor samt konkreta förslag till hur man skulle kunna åtgärda dem. Jag rekommenderar en läsning av dokumenten.

Vad har då hänt sedan dess? Lyssnade Karlstad Kommuns stadsplanerare på råden? Nej, över huvud taget inte. Istället har man fullföljt planerna i sin ursprungliga form och med öppna ögon gått rakt i samtliga de fallgropar analysen varnade för.

Vi har fått ett synnerligen segregerat och exploaterat bostadsområde vid Vågmästaren, i folkmun tidigt benämnt “Rynkeby”. Ett område som precis som påpekades är helt avskilt från omgivningen och som brutalt stjäl tillgängligheten till strandpromenaden från allmänheten. Och på Barkassen har ett antal låga, mer eller mindre renodlade punkthus med exklusiva bostadsrätter börjat byggas. Med upphöjda parkeringsgarage och blindväggar in mot gatan som går genom området. Och ett dött torg mitt i. Helt utan den stadsmässighet man så storstilat säger sig eftersträva. Och på det Bryggtorg på Tyggårdsviken som enligt analysen har förutsättningar att jämte Hamntorget bli en av områdets två stora publika mötesplatser planerar man ett höghus på 20 våningar.

Vad är det egentligen som pågår här i Karlstad?

Karlstad Kommuns egens vision är att “Inre Hamn i Karlstad ska bli ett av Sveriges tio mest attraktiva stadsförnyelseprojekt”. Det krävs ingen större kunskap i stadsplanering för att konstatera att hela denna storslagna ambition nu med raska steg håller på att gå om intet direkt från start.

Analyserna från SpaceScape är professionellt gjorda och synnerligen tydliga i sina råd. Stadsbyggnadsförvaltningens synnerligen utmärkta Förtätningsstudie talar i många avseenden samma språk och är likaledes tydlig i sin analys av t ex Vågmästaren. Ändå tycks ingen riktigt vilja se eller erkänna detta. Ingenting händer.

Stadsbyggnadsnämnden förefaller aldrig ha läst dokumenten utan tutar och kör på enligt sedvanligt manér. Och Stadsplaneförvaltningen, de skyller på gamla planer och på att exploatörerna inte vill bygga stadsmässigt. Men, mest av allt, tiger de som muren och försöker att tysta ner hela frågan. Denna inställning gäller alla våra höga politiker och tjänstemän. Hela vägen upp till de högsta hönsen. Ingen anser uppenbarligen att stadsmiljöfrågorna är deras bord. Någon offentlig debatt eller diskussion förekommer i alla fall inte. Och någon lust att uppmuntra en sådan förefaller milt uttryckt heller inte förekomma.

Vem är det egentligen som har huvudansvaret för stadsbyggandets inriktning i Karlstad? Ibland får man intrycket att ingen egentligen intresserar sig för att fördjupa kunskapen i ämnet utan att man istället ägnar sig åt ett politiskt tjuv- och rackarspel med stadens stads-och kulturmiljövärden i kampen om den politiska makten. Det är i så fall såväl både oseriöst och kostbart för staden.

Det är dags att vi får en snabb kursändring i stadsbyggandet i Karlstad, där planerna vilar på gedigen stadsbyggnadskunskap istället för på individuella exploatörers eller politikers personliga tycke och smak. Och det måste ske nu, idag. Inte imorgon.

Karlstad har inte tid att vänta längre.

I dagarna är den av Karlstad Kommun framtagna förtätningsstudien ute på remiss. Studien som är utförd av stadsbyggnadskontorets Erik Olmårs är synnerligen välskriven och belyser på ett ingående sätt alla de aspekter man bör ta hänsyn till i en förtätningsprocess – som gynnandet av stadens bästa, värnandet om den arkitektoniska kvaliteten, om blandstaden, stadsbilden, synen på höghus och stadssiluett, på grönstruktur, infrastruktur och värnandet av stadens kulturhistoria.

Med detta utmärkta dokument har Karlstad Kommun tillfört stadsmiljödebatten just den kunskapsfördjupning som den förut så uppenbart saknat. Kan studien i sin nuvarande formulering få bli vägledande för den fortsatta förtätningsdebatten finns det all anledning att vara hoppfull. Återstår att se om remissrundan instämmer. Jag hoppas det.

Men jag håller det inte för osannolikt att det också finns en och annan i remissrundan som mest ser studien som ett hot och kommer göra sitt bästa för att skjuta den i stycken. Jag vet åtminstone två som jag omedelbart tänker på. Den ene är politiker och kommer inte längre att kunna styra och ställa efter sitt eget godtycke. Den andre är anställd på stadsbyggnadsförvaltningen och har en helt annan, och inte alls lika modern och mångfasetterad syn på hur staden ska byggas. Det ska bli spännande att se hur dessa två kommer att agera. Jag kommer personligen att bevaka det med intresse.

Förtätningstudien är hur som helst lysande och fungerar i sin nuvarande form utmärkt som vägledande dokument för en fortsatt diskussion och fördjupning i förtätningsfrågan. Därefter återstår naturligtvis att gå från ord till handling. För det är ju resultatet som räknas, inte de vackra orden. Men det är i nuläget en annan fråga.

Läs hela förtätningsstudien här.

PS. Tillsammans med förtätningsstudien följer ett synerligen märkligt 4-sidigt osignerat PM från Stadsbyggnadskontoret med titeln “Principer och förhållningssätt” som i sin ambition att sammanfatta studien istället generaliserar allt för kraftigt och därmed förlorar en hel rad av de viktiga valörer och aspekter som studien så förtjänstfullt för fram. Studien är sig så skickligt utförd att den i sin nuvarande form fungerar alldeles utmärkt som vägledning. Någon ytterligare förenkling är knappast nödvändig. Slopa PM:et. Förankra studien. DS

Levande stadsmiljö och gemyt på Kullagatan i Helsingborg. Foto:Ole Jais

Den nya byggnationen i Inre Hamn lämnar i mina ögon mycket att önska. Den stadsmässighet man från Kommunen själva talat om lyser helt med sin frånvaro i detta renodlade bostadsområde. En unik stadsbyggnadsmöjlighet håller på att glida Karlstad ur händerna. Men ingen orkar reagera på det. Varför? Ser de det inte? Stadsplanedirektör Gunnar Persson? Stadsarkitekt Pär Höjman? Stadsbyggnadsnämndens ledamöter? Kommunstyrelsens ordförande Lena Melesjö Windahl? Och byggarna själva – Peab och Sverigehuset? Ingen av dem vinner på det som nu sker. Tvärtom.

Här skulle kunna byggas fullvärdiga stadskvarter som inne i stadens centrala delar. Med allt vad staden innefattar. Men då får man inte som nu “fega” från starten. Då blir det nämligen pannkaka av alltsammans.

Ett mer stadsmässigt byggande skulle innebära en avsevärt högre och tätare kvartersstad. Med större hus, fler hus och plats för avsevärt fler människor. Och en avsevärt mer levande gatumiljö med korta kvarter med maximal dynamik och rörelsefrihet. Och med butiker, verksamheter, caféer och restauranger i bottenvåningarna. Promenadvänliga gatustråk, parker och torg. Det skulle kunna bli ett helt nytt ansikte för Karlstad. Sjöstaden. Ett stenkast från den gamla älvstaden. En stadsdel som i högsta grad skulle kunna ge välkommen skjuts åt kommunens vision Livskvalitet 100 000. Här skulle kunna skapas massor med nya bostäder, verksamhetslokaler och handel. Allt förpackat i en levande stadsmiljö med hög livskvalitet.

Att som idag bygga ett antal, små förvirrade punkthus av tydlig förortskaraktär med parkeringshus i döda bottenvåningar i sterila gatumiljöer är allt annat än förenligt med visionen om Livskvalitet 100 000. Här blir alla förlorare. Inte minst ekonomiskt. Exploatörerna får inte alls den avkastning som de skulle kunna fått om de fått bygga högre och tätare kvartersstad. Och staden förlorar en extrem intressant möjlighet att växa. De enda som vinner är möjligtvis de som köpt dyra bostadsrätter och vill bo i ett tyst och lugnt bostadsområde. Och inte i en stad.

Bygg stad, inte bostadsområden. Bygg högre, tätare, stadsmässigt och kvartersbundet. Bygg levande stadsmiljö. Inte bostadsområden.

Under rubriken förbättringsförslag kommer vi löpande att publicera ett antal konkreta förslag som avsevärt skulle förbättra stadsmiljön och stadsmässigheten i Karlstad innerstad. För här finns onekligen utrymme för förbättringsåtgärder på i stort sett varje gata. Det kan handla om allt från smått till stort. Förslagen kommer vi sedan att sammanställa i ett medborgarförslag till Kommunfullmäktige. Du får hemskt gärna kommentera, komplettera, tycka till eller komma med egna förslag på saker som du tycker borde vara med. Men, nog pratat. Låt oss börja.

Bakgrund: Hamngatan anno 2007 är idag utan tvivel en av de mest ogästvänliga och fula miljöerna i Karlstad. Annat var det i början av 1900-talet när denna bild togs. Då var Hamngatan en idyllisk smågata, kantad av vackra alléträd och vackert dekorerade trähus. Idag är miljön steril, avvisande och smutsig. Gaturummet domineras i stora sträckningar, framför allt från Östra Torggatan fram till Järnvägsgatan, av döda, stängda väggar. Här passerar man så fort man kan, på väg någon annan stans. På få ställen är den moderna stadsplaneringens tillkortakommanden i Karlstad så väl synliga som just här på Hamngatan. Hamngatan har fått betala ett högt pris. Gemytet och stillheten lär aldrig återvända då den livligt trafikerade Hagaleden idag drar fram här. Men visst skulle miljön kunna förbättras avsevärt trots detta.

Förlag till förbättringsåtgärder: Återge Hamngatan sin boulevardkaraktär. Börja med att återplantera alléträden i tre rader, en lite lägre rad på varje trottoar och lite högre i mitten av gatan. Bara det skulle göra underverk för gatumiljön. Se samtidigt över trottoarerna på norra sidan och ge dem en tydligare offentlig promenadkaraktär, med utrymme för mindre uteserveringar med bord och stolar längs fasaden. Bredda dem och ge dem en och samma beläggning och utseende från Södra Kyrkogatan fram till Fredsgatan. Och samverka med fastighetsägarna längs hela denna sträckning för att så långt det är möjligt planera om och öppna upp bottenplanen till kommersiella lokaler, med utrymme för butiker och caféer. Detta skulle ge Hamngatan sin stolthet åter, samt ge den dess rättmäktiga status som Karlstads stora trafikgata. Och det skulle öppna upp en rad nya och spännande butikslägen i ett av Karlstads mest urbana och trafikerade stråk.

I eftermiddags hade jag ett intressant och lärorikt möte med en av våra mest erfarna stadsbyggnadsarkitekter. Ett möte som gav mig några ytterligare pusselbitar kring frågan varför man inte bygger mer stadsmässigt.

Den bild som i mina ögon framträder här är att stadsplanerarna i grunden inte längre tror på en stadsmässighet med offentliga lokaler i bottenvåningarna. Möjligtvis en enstaka lokal här och där, men inte i den omfattning som förr i tiden. Den tiden är förbi hävdar man, då staden byggdes på det sättet. Det finns inget utrymme för en massa småbutiker. Nu tar man bilen och handlar allt på stora shoppingcenters. Och jag undrar – är det verkligen så?

–Vi får ingen som vill bygga med butikslokaler i bottenvåningarna längre, eftersom man hävdar att det inte finns någon efterfrågan på sådana. Vill du åtgärda det problemet så tror jag att det är till byggbolagen du måste vända dig, fick jag som råd.

Kan det verkligen vara så att den tiden är förbi? Att visionen om stadsmässighet är en orealistisk romantisk dröm. Jag har svårt att tro det. Men frågan måste naturligtvis utredas och besvaras.

Att det kan vara svårt att åstadkomma stadsmässighet i områden som ligger långt från den befintliga citykärnan, det har jag full förståelse för. Typ Hammarby Sjöstad, eller för all del Jakriborg. Det är i alla fall en större utmaning. Och tar längre tid. En absolut förutsättning för stadsmässighet är ju en stor tillgång på människor.

Men i många fall pratar vi ju här om stora, attraktiva, vattennära områden i direkt anslutning till den befintliga staden. Borde det inte vara möjligt att åstadkomma levande stad här? Jag tycker ju det, men jag är ju allt annat än expert på området.

En sak tycker jag dock är ganska uppenbar. Om man inte bygger stadsmässigt, dvs med mer än 85-90% offentliga lokaler i bottenvåningarna, inte ägnar det offentliga rummet med trottoarer, torg och grönytor, stor omsorg, och inte bereder plats åt offentliga byggnader som bibliotek, konserthus och skolor – då ser man redan från start till att det aldrig någonsin blir levande stad.

Gör man däremot det i dessa områden, så tycker jag onekligen att möjligheten borde finnas. Lokalerna fylls säkert inte på en gång, utan det kommer att ta ett tag innan den nya stadsdelen är fullt utbyggd och har hittat sin funktion. Kanske får man finna sig i att vissa lokaler får hyras ut till andra användningar eller till lägre hyror de första åren. Det är säkert ett pris man får betala på kort sikt för att långsiktigt kunna bygga stad. Å andra sidan är det ju extremt lönsamt att bygga bostäder i dessa lägen. Så som helhet borde kalkylen ändå gå att räkna hem. Om nu huset som helhet byggs av en och samma investerare vill säga. Gungor och karuseller typ.

Beslutet huruvida det är möjligt att bygga stad, och om det verkligen är det man vill göra, måste man ta redan innan man startar. Här bygger vi stad. Framtidens stad. Sedan gäller det att vara målmedveten genom hela processen, ha mod och inte tumma på kraven.

Då tror jag att det kan vara möjligt att bygga stad även idag. Men jag är inte säker. Är det inte möjligt så är ju diskussionen inne på fel spår. Då kan vi ju ägna vår energi åt annat.

Frågan är vem man kan vända sig till för att komma till klarhet i en sådan fråga?

PS. Läs om samma debatt på stadsmiljöbloggen Betongelit. DS