Hiroshima 6 augusti 2005, 60 år efter den första atombomben.

English. 日本語 (Google) På onsdag kommer min motion om att ansluta Göteborg till organisationen Borgmästare för fred upp till behandling i kommunstyrelsen.  Alla fredsvänner i Göteborg uppmanas att kontakta företrädarna för det parti de röstade på 2006 eller tänker rösta på 2010 och framföra att de vill att det partiet skall stödja motionen.

Lanternor flyter förbi framför Hiroshima Dome. Atombomben detonerade nästan rakt ovanför.

Som en del av fullmäktiges ansvar för göteborgarnas väl och ve bör även vi ansluta Göteborg till organisationen Borgmästare för fred. Sedan jag skrev motionen har ytterligare 94 städer anslutit sig. Idag är 3,241 städer från 134 länder medlemmar.

Om klimatförändringarna är det allvarligaste hotet mot mänsklighetens överlevnad är kärnvapnen de mest akuta hoten mot mänsklighetens överlevnad. Dagens kärn­vapen­arsenal överstiger 20 000 stridsspetsar. I dagens värld kan vi heller inte utesluta risken för kärnvapenterrorism. Även en mindre kärndetonation i Göteborg skulle få katastrofala följder.

Eftersom 11 städer i Sverige, bland annat Stockholm och Malmö, redan har anslutit sig och de som anslöt sig senast gjorde detta i år bör det inte råda några tvivel om att ett medlemskap är förenligt med kommunal­lagen. Medlemskapet är inte förknippat med några ekonomiska åtaganden eller årsavgifter. Ett aktivt deltagande, vilket är önskvärt, från Göteborgs Stads sida innebär självfallet kostnader.

Jag har flera gånger besökt Hiroshima och Nagasaki, bland annat vid 60-årsdagen 2005. Utställningarna där är nedslående och upplyftande på samma gång. Det är bedrövande att se förödelsen de två bomberna skapade samtidigt som det är glädjande att se kraften i fredsrörelsen.

Hiroshimas borgmästare Tadatoshi Akiba 2005.

Läs mer om motionen här. Läs mer om högtidlighållandet i Göteborg av Hiroshimadagen här. Läs mer om Yrkesgrupper mot kärnvapens aktiviteter på årets Bok & Bibliotek här och här. Läs stadskansliets tjänsteutlåtande här. Läs även mer om motionen på partidistriktets hemsida.

Idag kom även nyheten att Japan och USA har haft en hemlig atompakt som gjort det möjligt för USA att transportera kärnvapen via Japan. Detta trots decennier av förnekande från Japan. Efter valet, som jag skrev om här, tillsatte regeringen under ledning av premiärminister Hatoyama en utredning för att gå till botten med transporterna av kärnvapen.

Behovet av en stark fredsrörelse har inte minskat. Om kärnvapnen skall stoppas måste hela världen agera på alla plan. Göteborgs Stad kan bidraga genom att ansluta sig till Borgmästare för fred. Du, fredsvän, kan göra ditt genom att kontakta dina företrädare i kommunstyrelsen.

Här är kontaktuppgifter till kommunstyrelsens ledamöter och ersättare

Anneli Hulthén (S)
Ordförande
Tel: 031-368 00 85
E-post: anneli.hulthen@stadshuset.goteborg.se

Jan Hallberg (M)
Vice ordförande
Tel: 031-368 00 34
E-post: jan.hallberg@stadshuset.goteborg.se

Owe Nilsson (S)
Tel: 031-368 00 89
E-post: owe.nilsson@kommunfullmaktige.goteborg.se

Agneta Granberg (M)
Tel: 031-368 00 45
E-post: agneta.granberg@stadshuset.goteborg.se

Helena Nyhus (S)
Tel: 031-368 00 74
E-post: helena.nyhus@stadshuset.goteborg.se

Helene Odenjung (FP)
Tel: 031-368 00 11
E-post: helene.odenjung@stadshuset.goteborg.se

Dario Espiga (S)
Tel: 031-368 00 84
E-post: dario.espiga@stadshuset.goteborg.se

Kia Andreasson (MP)
Tel: 031-368 00 26
E-post: kia.andreasson@stadshuset.goteborg.se

Susanna Haby (M)
Tel: 031-368 00 40
E-post: susanna.haby@stadshuset.goteborg.se

Marie Lindén (V)
Tel: 031- 368 00 94
E-post: marie.linden@stadshuset.goteborg.se

Jonas Ransgård (M)
Tel: 031-368 00 32
E-post: jonas.ransgard@stadshuset.goteborg.se

Marina Johansson (S)
Tel: 031-368 00 71
E-post: marina.johansson@stadshuset.goteborg.se

Carina Liljesand (KD)
Tel: 031-368 00 17
E-post: carina.liljesand@stadshuset.goteborg.se

Ersättare

Ann Lundgren (S)
Tel: 031-368 00 90
E-post: ann.lundgren@stadshuset.goteborg.se

Kristina Tharing (M)
Tel: 031-368 00 38
E-post: kristina.tharing@stadshuset.goteborg.se

Mats Arnsmar (S)
Tel: 031-368 00 55
E-post: mats.arnsmar@stadshuset.goteborg.se

Mikael Janson (FP)
Tel: 031-368 00 12
E-post: mikael.janson@stadshuset.goteborg.se

Anna Johansson (S)
Tel: 031-368 00 52
E-post: anna.johansson@stadshuset.goteborg.se

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Hiroshima, Nagasaki, Japan, atombomb, kärnvapen, krig, fred, borgmästare, göteborg

Ping: GP, GP, GP, Dn, DN, Svd, Svd, AB, AB,

Skriver ett skolarbete om trevliga och otrevliga kulturarv. Råkade snöa in lite på kärnkraftverk och framför allt Ågestaverket i Farsta. Numera nedlagt, men en gång Sveriges första kommersiella kärnkraftverk. Jag har redan snöat in på R1, Sveriges första reaktor som låg under KTH på Vallhallavägen i Stockholm, så det var dags för något nytt.

Hur som helst kan jag verkligen tipsa er om att rota lite i Sveriges strävan om att bygga en egen atombomb. Det är väldigt intressant, speciellt blandningen av politik och ruskigt häftiga byggnader. P3 Dokumentärs dokumentär är lite seg enligt mig, men den är klart lyssningsvärd.

http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=2519&artikel=1985968
http://www.tekniskamuseet.se/templates/Page.aspx?id=23761
http://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85gestaverket
http://sv.wikipedia.org/wiki/R1_%28reaktor%29
http://sv.wikipedia.org/wiki/Svenska_k%C3%A4rnvapenprogrammet

För er som inte hade möjligheten att vara med på helgens konferens – Reaching Nuclear Disarmament - om kärnvapen och översynskonferensen av icke-spridningsavtalet NPT 2010, finns nu dokumentation upplagd på webben. Läs vad Pierre Schori, Henrik Salander, Sergio Duarte, Maj-Britt Theorin och Rebecca Johnson framförde!

Jag var själv med och lyssnade, samt modererade ett seminarium på söndagen om ungas engagemang i kärnvapennedrustning. Det var väldigt roligt och inspirerande. Den äldre kärnvapengenerationen brukar ibland muttra över att unga idag inte förstår allvaret. De har en poäng, för det är sannerligen inte en fråga som mobiliserar unga idag. Peter Weiderud, Broderskap, utryckte en liknande reflektion när han berättade kring medelåldern i olika nedrustningsfrågor. Kärnvapen: 50+, Små och lätta vapen: 20+. Jag kan inget annat än instämma.

Människor engagerar sig i frågor som ligger dem själva närmast. Förutom att de beskrivits som de verkliga massförstörelsevapnen, är små och lätta vapen den vapentyp idag som skördar flest offer. Men det fråntar inte allvaret kring det faktum att vi idag har fler kärnvapenstater än mitt under kalla kriget, då frågan mobiliserade som flest. Gamla som unga.

Jag associerade själv länge kärnvapnen med den tid då TV sände i svart och vitt, samt fick sinnebilden av de broschyrer som delades ut i folkhems-Sverige där skolbarn sökte skydd under skolbänkarna. Senare insåg jag att kärnvapenhotet består.

På mitt seminarium var vi många unga (nåja, jag får räkna mig som ung i sammanhanget…) som deltog. Men inte en enda över 30 skulle jag gissa. Vart tog de som ojar sig över ungas bristande vilja vägen, undrar man allt. Inte dök de upp på vårt seminarium i alla fall.

I panelen satt representanter från Tyskland, Nigeria, Fiji och Libanon. Sandra Fong från Fiji gav oss alla en välbehövlig påminnelse: nämligen att vi jämt och ständigt glömmer bort deras region när vi pratar kärnvapen. Jag skämdes faktiskt lite själv, eftersom jag kände mig träffad. Vi pratar alla idag, rätteligen, om det oacceptabla att kärnvapenstaterna inte nedrustar tillräckligt, att Indien, Pakistan och Israel står utanför NPT, att Iran går en oviss väg, och Nordkorea helt käpprätt åt skogen. Men vi pratar väldigt sällan om hur provsprängningarna i Stilla Havet påverkat befolkningen och miljön där.

Det borde vi göra oftare.

Ännu ett tecken på att en av oss i kollektivet är mer tantig än den andra är att hon som inte är jag nyss glömde bort vad Tony heter. Efter att ha bott ihop sen augusti. Efter att ha bestämt sig för att bo ihop sen juni. Är inte demens ett väldigt stort tecken på hur mycket mer tantig än andra hon är?

Dessutom drömmer hon snusk om den franska socialteoretikern Pierre Bourdieu. Orka det!

Sedan den 15 november 2008 har en budkavle mot kärnvapen gått igenom Sveriges kommuner på initiativ av Inger Holmlund. Lördagar kl 11.55 har en manifestation ägt rum, där politiker och aktivister från kommunerna deltagit. Norra delarna av Sverige är avklarade och imorgon, fredag, kommer den till Stockholm och Sergels torg innan den fortsätter söder ut. Här kan ni se resten av turlistan. Den uppdateras kontinuerligt.

Jag är med bland talarna imorgon och hoppas att grådasket ska ha försvunnit tills dess! Bo Bladholm (M) och Carin Jämtin (S) representerar Stockholms kommun.

Att det inte blir på lördagen den här gången gissar jag beror på den fullspäckade och magnifika konferensen “Reaching Nuclear Disarmament – The Role of Civil Society in Strengthening the NPT” som pågår från fredag till söndag. Missa inte den!

I en artikel i RIA Novosti, den halvofficiella ryska nättidningen, förklaras och försvaras den nya ryska försvarsdoktrinen som börjar gälla 2010.
Doktrinen har resulterat i ett antal höjda ögonbryn eftersom den talar om möjligheten till “förebyggande kärnvapenanvändning” (preemptive strikes) om den ryska nationen skulle vara hotad. De flesta ögonbrynen har kanske höjts då Ryssland, i vissa speciella situationer, säger sig kunna använda kärnvapen även vid lokala konflikter.

Artikeln innehåller mycket intressant men en passus borde intressera svenska politiker och framförallt borde de ta lärdom av den:
The decision looked logical at the time since NATO’s military power was superior to Russia, and the situation has not changed much since then. On the other hand, the possibility of a dispute – let alone a military conflict – with NATO has decreased because Russia has launched a new round of dialogue with the bloc. But military doctrines stipulate basic provisions that do not take into account the current tactical situation. (Min fetstil.)

Sug på detta, svenska försvarspolitiker: Men försvarsdoktriner kräver vissa grundläggande förutsättningar som inte tar hänsyn till för tillfället rådande läge…

En universell sanning som styrde svensk försvarsplanering långt in på 80-talet, innan den ensidigt proklamerade “Eviga freden” bröt ut, och som fortfarande, uppenbarligen till svenska politikers stora förvåning, är styrande i vår omvärld.

Idag är det FN-dagen. Grattis FN! Svenska FN-förbundet arrangerar i Göteborg ett seminarium om “fred, säkerhet, nedrustning och skyldighet att skydda.”

Vackert så, men allt detta kan tyvärr uppnås utan vare sig demokrati och frihet. Fred och säkerhet kanske till och med är enklare att upprätthålla i ett tillstånd av diktatur och underkastelse. Och när alla underkastat sig kan man mycket väl nedrusta, eftersom fienderna besegrats. På sätt och vis gagnar FN:s strävanden därför snarare diktatur och underkastelse än demokrati och frihet. Tyvärr. Att Goldstone-rapporten, som till största delen är en anklagelseakt mot just en demokratisk och liberal stat, nyligen antogs av FN:s råd för mänskliga rättigheter UNHRC, är blott ett tecken på detta.

FN:s dilemma är att man allt för mycket fokuserar på visserligen mycket viktiga, men i det stora sammanhanget ändå sekundära frågor. Men skulle man börja driva demokrati- och frihetsfrågor, skulle man få merparten av medlemsstaterna, som är diktaturer, mot sig. Alltså låter man bli.

Det behövs därför också en annan världsorganisation för demokratiska och liberala stater. Den behövs en annan dag då världen kan fira demokratins och frihetens utbredning över världen. Det behövs andra slags seminarier …

Svenska kyrkan har hittat på och nu även antagit en annan definition av äktenskap än den som enligt Bibeln är given av Gud. Kyrkomötet har nämligen bestämt att kyrkan ska åta sig “vigsel av samkönade”. Världen Idag skriver att Svenska kyrkan därmed lämnar Bibelns äktenskapssyn.

Det är konstigt att en kyrka så uppenbart motsätter sig vad som anses vara Guds ord. Även Luther menade ju att äktenskapet syftar till samhällets bestånd. Såvitt jag förstår består samhället genom barnalstring. Ett äktenskap mellan samkönade har därmed uppenbart ingenting alls med barnalstring att göra. De kan ju inte få egna barn tillsammans. Samkönades syfte med sin “förening” är alltså ett annat än det syfte som Gud – eller Martin Luther – avsåg med äktenskapet.

Det innebär inte att denna förening ska förkastas; det innebär blott att man, som jag skrev i min gamla bloggning från år 2004, inte gärna kan kalla den “äktenskap”.

Länkar: Världen Idag, Dagen.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, FN, FN-dagen, FN-förbundet, Förenta Nationerna, Försvar, Frihet, Goldstone-rapporten, kärnvapen, Martin Luther, samkönade äktenskap, Svenska kyrkan, UNHRC, Världen Idag

Många svenska media var snabba att rapportera att än den ena, än den andra stormakten accepterade Mohammed El Baradeis och IAEA:s förslag om hanteringen av Irans upparbetning av uran. Så t. ex. SvD. Tanken var att upparbetningen till största delen skulle ske utanför Iran.

Men när nyheten kom att Iran självt inte accepterade detta förslag, ja, då tystnade rapporteringen plötsligt – åtminstone i min newsfeed. Jerusalem Post rapporterar dock om saken.

Det är inte oväntat att den Iranska regimen skulle agera så här. Detta understryker och förstärker misstanken att Iran faktiskt vill skaffa kärnvapen. Vem de ska användas mot är självklart: Israel.

Israels försvarsminister Ehud Barak uttalar sig så här (i JPost-länken ovan):

So, I repeat, what is required is a halt to enrichment in Iran, not just an export of the enriched material to build fuel rods,

En sådan export medför enligt Barak bara att Irans kärnvapenprogram fördröjs en tid. Barak – och alla som motsätter sig Israels utplåning – vill så klart att Iran aldrig ska få tillgång till kärnvapen, vare sig nu eller senare.

Om Barak har rätt, så innebär stormakternas förslag bara just ett sådant anstånd, en fördröjning, eller kanske det som islamisterna kallar hudna, dvs. en slags vapenvila, oftast enbart syftande till att låta islamisterna hämta kraft och bygga upp sin arsenal inför nya angrepp mot de “otrogna”.

Men Iran ville alltså inte ens ha någon sådan av stormakterna föreslagen hudna. Irans regim känner sig tydligen stark nog att gå på genast – och syftet kan då inte gärna vara annat än att så fort som möjligt åstadkomma Israels våldsamma utplåning.

Tillägg: Enligt Haaretz avser Iran svara nästa vecka. De kanske tänker sig en kortare hudna trots allt. Dagen rapporterar också.

Tillägg 2009-09-24:: Israels bitr. premiärminister Silvan Shalom säger enligt Jerusalem Post att Irans agerande bara är ett sätt att dölja sina verkliga avsikter, som är och förblir att anskaffa kärnvapen. Men, säger Shalom, “Vi måste skydda oss mot dem som vill döda oss”. Iran försöker sig alltså dels på en hudna, men använder sig även av den inom shia utbredda taktik som kallas fördöljande, förställning, eller taqiyya. (Faktiskt har jag själv skrivit något lite om denna företeelse, en skrift som du kan ladda ned härifrån (pdf).)

Länkar: SvD, Dagen.

***

Läs även andra bloggares åsikter om antisionism, Israel, kärnvapen, islamism, Iran, Mohammed El Baradei, IAEA, stormakterna, hudna, Ehud Barak

Jag ska delta i en internationell fredskonferens i Stockholm nästa månad. Det ska verkligen bli jättespännande. Jag ska prata om vår anti-kärnvapenkampanj i två olika seminarier:

1. Lördag 7 november:
kl 1.30-2.40 pm Mobilizing people for change

Där ska jag som en av tre panelmedlemmar prata om vår kampanj (i åtta minuter) och hur vi försöker mobilisera för att stärka Icke-spridningsavtalet samt för ökad nedrustning i världen. Just nu finns det totalt 24 000 kärnvapen runt om i världen och dessa vapen har tillsammans en kapacitet som motsvarar 40 000 stycken bomber av samma storlek som den enda i Hiroshima som dödade över 140 000 människor.

Om man har varit i Hiroshima och Nagasaki och sett konsekvenserna av förödelsen är det bara helt omöjligt att vara för kärnvapen, några tror att det handlar om internationell säkerhet. Jo, men det finns massor med kärnvapen runt om i världen redo att skjutas iväg inom ett par sekunder, ska det vara säkerhet det? Och så tror man att man bara för att ens eget land inte har kärnvapen så är man inte berörd. Men allvarligt, Frankrike, Ryssland, Storbritannien t ex har kärnvapen. Ligger inte Sverige mitt imellan? Vi om några borde minnas Tjernobyl, framför allt vi från Gävleborg eftersom det var här atomerna regnade ned. Dessutom om ett nytt världskrig skulle utbryta med kärnvapen så skulle det s k Black rain som kommer efter en atombomb få katastrofala effekter för klimatet och det skulle fördunkla hela atmosfären så det skulle bli nattsvart, och atomerna skulle sedan regna ner över hela klotet (nu är jag ingen expert men hoppas jag har fått detta rätt beskrivit). Bara för att tala om några effekter. Självklart skulle dessutom strålningen spridas på många andra sätt, ett av de största problemen efter bombningarna i Japan var att folk var törstiga men fick ytterligare, inre, strålningsskador av vattnet. I många år efteråt (och delvis fortfarande) ökade missfallen och cancerkvoten är högre än annars i världen.

Hur som helst: om detta ska jag prata. Och om varför facket borde engagera sig i frågan.

Nu har jag dessutom blivit insatt i ett andra seminarium på söndagen, ett större seminarium och med hela 15 minuters talartid – supernervöst men jag får väl se till att förbereda mig väl.

2. Söndag 8 november:
9.00 – 11.00 am Reaching Critical Will for Disarmament

Jag har precis tittat igenom talarlistan och den är imponerande. Jag är jättestolt över vår kampanj och hoppas att vi på allvar ska kunna samla in många underskrifter, framför allt om de ideella organisationer som finns på konferensen hjälper oss… Nåja, men det är väldigt konstigt att se sitt eget namn mitt bland alla pamparna. Jag är bra på kampanjer, det tycker jag nog, men själv temat är jag inte så insatt i som jag skulle vilja. Men ändå, där ska jag sitta i en panel med Maj-Britt Theorin på min ena sida, på talarlistan finns namn som Erik Blix, Alyn Ware (har nyss fått svenskt pris), Lena Hjelm-Wallén, Pierre Schori, Rolf Ekéus, Thomas Magnusson + folk från alla kända internationella organ. Lätt galet faktiskt. Och inte så lite ångestframkallande – men eftersom jag är sån jag är – också spännande och superkul.

President Obama har alltså tilldelats Nobels fredspris. Beslutet har mötts med blandade känslor, förvåning och skepticism. Varför gör den norska nobelkommittén på detta viset? För egen del tror jag att Claes Arvidsson i SvD och Daniel Pipes kommer sanningen nära: Priset är delvis en markering mot George W Bush.

Göteborgs-Posten skriver, att Obama har

inlett vad som kan ses som en löftesrik kursändring av amerikansk utrikespolitik – bort från den aggressiva konfrontationsinriktning som George W Bush representerade och över mot en mer lyssnande, anständig och dialoginriktad linje.

GP sammanfattar väl någon slags mainstream-mjäkig politiskt korrekt europeisk syn på hur utrikespolitik bör bedrivas. Men den är farlig i de allra flesta avseenden, eftersom den av dem som står för den verkligt aggressiva konfrontationen, bara uppfattas som svaghetstecken.

- När al-Qaida aggressivt konfronterade USA genom att anfalla och döda tusentals människor den 11/9 2001: skulle det anständiga svaret från USA ha varit att lyssna och inrikta sig på dialog?
- När Hamas’ aggressivt konfronterar och anfaller Israel med Kassamraketer i det uttalade syftet att utplåna Israel genom anfallskrig: skulle det anständiga svaret från Israel ha varit att lyssna och inrikta sig på dialog?
- När Iran aggressivt konfronterar och provskjuter anfallsvapen på den judiska försoningsdagen: skulle det anständiga svaret från USA och Israel vara att lyssna och inrikta sig på dialog?
- När Saddam Hussein-regimen aggressivt konfronterar och skickar raketer mot Israel och genom anfallskrig ockuperar och annekterar Kuwait: skulle det anständiga svaret från USA vara att lyssna och inrikta sig på dialog?

Nej, knappast.

Har al-Qaida, Hamas och Iran någonsin bett om en dialog med USA? Nej, knappast. Det enda man kan höra från dem är skramlet av vapen och raketernas muller. Det är alldeles uppenbart att den “dialog” al-Qaida, Hamas och Iran vill föra inte ska ske med ord utan med vapen.

Men om då USA, eller för den delen Israel, svarar med samma mynt: vapen, så uppfattas detta märkligt nog som en aggressiv konfrontationspolitik!

Saddam Hussein-regimen bekämpades, inte med dialog, utan med vapen. Därigenom har Irak nu fått möjligheten att utvecklas till en demokrati och en rättsstat som inte hotar andra länder med anfallskrig.

Och normalt sett är det så krig bör föras, nämligen till dess motståndaren kapitulerar. Man för inte dialog med fienden, man besegrar honom.

De allierades försvarskrig mot Nazityskland fördes till dess Nazityskland kapitulerade. Någon dialog var inte aktuell. Hur skulle det ha sett ut om Hitler hade deltagit i Jalta, Teheran, Potsdam? Ur ruinerna av det besegrade Nazityskland föddes ett fritt, demokratiskt och fredligt Tyskland.

Den fria världens försvarskrig mot al-Qaida, Hamas och Iran – Iran understödjer Hisbollahs anfallskrig mot Israel, och hotar enligt JPost (se länk nedan) med att “spränga Israels hjärta” – bör på samma sätt föras till dess angriparen besegrats och kapitulerat.

Att nu börja tala om ett lyssnande, en dialog som mera anständigt än försvar är direkt skadligt. Det går inte att kompromissa med de kompromisslösa, med de stater och politiska rörelser som verkar för Israels ovillkorliga utplåning, för världens ovillkorliga underkastelse under den islamiska lagen och som i likhet med Khomeini anser, att “Allt gott som existerar gör det tack vare svärdet och i svärdets skugga!”

Alltså måste man med svärdet stå emot dem som ovillkorligen vill använda svärdet för att uppnå sina onda syften. Detta är tyvärr det enda språk de förstår.

Låt oss hoppas att president Obama också kommer att förstå det innan det är försent.

Det borde nu vara dags att instifta ett demokrati- och frihetspris. Ett sådant pris skulle vara mera värt än ett fredspris. När Israel utplånats och när världen underkastat sig islam med svärdets hjälp uppnås visserligen fred, precis som fred förelåg både i Auschwitz och i Gulag-arkipelagen. Men förelåg frihet och demokrati? Nej, tvärtom: Där var slaveri, död och diktatur. Fred är som du ser alltså inte tillräckligt för att kunna leva ett människovärdigt liv. Det krävs demokrati och frihet också – men även många andra saker, såsom tro, hopp, kärlek …

Om det funnes ett demokrati- och frihetspris, borde George W Bush få det. Han har nämligen förstått vad saken gäller och agerat utifrån denna insikt. Heder åt honom!

- På denna bild ser man vad som enligt malisen är några fler Obama-supportrar, vid sidan av GP och norska nobelkommittén alltså:

Två av dem som förekommer på bilden har numera fått Nobels fredspris: Obama och Carter. En som märkligt nog inte finns på bild är fredspristagaren Arafat. Han är visserligen död, liksom “vännen” Yassin. Men deras fördärvliga inflytande lever tyvärr kvar. Läs mera om “Obamas fan-club?” här.

Länkar: Sapere Aude!, Ulf Nilson på Newsmill, JPost, DN, SvD, YNet.

***

Läs även andra bloggares åsikter om kärnvapen, Israel, islamism, Hamas, demokrati, försvar, Barack Obama, Adolf Hitler, Jimmy Carter, Yassir Arafat, Sheik Yassin, George W Bush, Khomeini, Hisbollah, al-Qaida, Iran, Jalta, Teheran, Potsdam, Nazityskland, Tyskland, Kassamraketer, USA, Daniel Pipes, fredspriset

Nej, Obama har hittills inte uträttat nåt, mest snackat, så förtjänar han ett fredspris? Först tänkte jag också, men hu så puckat? Varför då? Jo, därför att priset i sig är en maktfaktor att räkna med. Jag tror att Norska fredskommittéen har varit särdeles smart i år.

Nu har nämligen Obama prata om att stärka Icke-spridningsavtalet och att vi måste jobba för nedrustningen av kärnvapen. Men har han åstadkommit något? Nix, inte än. Men i maj när det är Icke-spridningskonferensen (NPT conference) i FN:s högkvarter i New York så kan ju inte en fredspristagare sitta där med armarna i kors utan måste bevisa vad han går för. Så jag säger inte som alla andra att det är konstigt; utan jag säger: Smart drag av fredskommittéen. En värld med färre kärnvapen skulle ju verkligen meritera ett pris. Och med tanke på att avtalet har varit lite i gungfly på sistone så kan detta vara precis vad som behövs för att stärka det och att börja nedrustningen på allvar.

Glöm inte att skriva på vår namninsamling för sakens skull:
http://petitions.ituc-csi.org/no-to-nuclear-weapons.html

Det kan man läsa här:

Han får priset för hans extraordinära insatser för att stärka internationell diplomati och samarbete mellan folk.

Kommittén lägger särskild vikt vid Obamas vision och hårda arbete för en värld utan kärnvapen.

Men det har han ju inte alls gjort – i vart fall kommer det han gjort att verka i rakt motsatt riktning!

Någon mer olämplig pristagare får man leta efter – Eller jo, Yassir Arafat, kanske är en sådan.

Jag återkommer senare med ytterligare kommentarer.

Länkar: DN, SvD, “Ett chockerande val“.

***

Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, försvar, frihet, kärnvapen, fredspriset, Alfred Nobel, Barack Obama

Idag samlas företrädare för flera stormakter i Genève för att samtala med Iran om den iranska regimens kärnkraftprogram. Bland annat finns där representanter för USA, ett land som den iranska regimen ännu kallar “Den store Satan”. Israel kallas förresten för “den lille Satan”.

Eftersom Iran styrs av islamister gäller för dem att islam måste erövra världen, i första hand genom de otrognas frivilliga underkastelse men i sista hand genom anfallskrig.

Hur erövrar man länder som har kärnvapen genom anfallskrig? Jo, genom att själv ha sådana vapen.

När det gäller den lille Satan, Israel, uppvisar landet dessutom fräckheten att existera på ett en gång muslimskt territorium, som alltså återerövrats från muslimerna av de otrogna, i direkt motsättning till islamismens bud. Det är ju islam som ska erövra, inte de otrogna. Inte undra på att islamisterna är särskilt upprörda över denna fräckhet. Landet bebos dessutom till stor del av ett folk, judarna, som enligt islamismen är dömda att leva i underkastelse under islam, som s.k. dhimmis, och som alltså inte får regera över muslimskt territorium. Denna fräckhet gör islamisterna givetvis ännu mera upprörda.

Och dessutom har Israel kärnvapen. Inte undra på att islamisterna vid det här laget blivit så upprörda att de nästan exploderar! (Det gör förresten en del islamister, nämligen s.k. självmordsbombare.)

Mot denna bakgrund finns det skälig anledning tro att islamisterna anser sin för närvarande främsta uppgift vara den att utplåna Israel.

Jag upprepar frågan: Hur erövrar man länder som har kärnvapen genom anfallskrig? Jo, genom att själv ha sådana vapen.

Alltså krävs det kärnvapen för att utplåna Israel. Alltså måste regimen i Iran ha sådana vapen för att lyckas med det.

Stormakterna samlas nu i Genève för att vänligen be regimen i Iran att inte skaffa kärnvapen. Detta kommer den iranska regimen med till visshet gränsande sannolikhet att inte alls bry sig om. Stormakternas samtalsvilja ses bara som ett tecken på svaghet, som den iranska regimen inte kommer att vara sen att utnyttja.

Den iranska regimen vill förvisso också träffa stormakterna i Genève. Men som jag skrivit i en tidigare bloggning är det antagligen endast för att vinna tid att ostörda fortsätta med sitt kärnvapenprogram. Stormakternas strävanden att genom samtal förmå den iranska regimen att ändra sig kommer därför inte att lyckas.

Andra vägar krävs för att förhindra islamistiska angrepp på Israel och andra icke-muslimska stater. Ett sätt är att göra som man gjorde i Irak, nämligen att invadera Iran, avsätta dess regim och införa demokrati. Ett mindre ingripande sätt är, att precisionsbomba de anläggningar, där Iran anrikar uran, dvs. i Natanz och i trakten av Qom.

Då säger defaitisterna att anläggningarna ligger insprängda i bergrum och därför är svåra att komma åt, och att en sådan “preemptive strike” bara skulle uppskjuta, men inte förhindra Irans kärnvapenprogram. I en brännpunktsartikel på SvD på nätet i dag återger en säkerhetspolitisk analytiker ett uttalande av USA:s försvarsminister Robert Gates, med innebörd att

ett preventivt anfall mot Iran bara skulle försena ett Iranskt kärnvapen ett till tre år. Andra experter tror att förseningen av ett luftanfall bara är ett eller två år.

Analytikern, vid namn Johan Bernäs, uppmanar bland annat därför USA att, som artikelrubriken lyder, anlägga “en mjukare ton mot Iran” och inte hota med att slå ut dess urananriknings-förmåga.

Jag delar inte hans uppfattning och inte Robert Gates uppfattning heller.

År 1981 kunde Israel i en lyckad “preemptive strike” slå ut kärnreaktorn i Osirak i Irak. Robert Gates verkar anse att endast ett sådant ingripande i Iran inte räcker, och tycks i stället förespråka sanktioner mot Iran.

Men sanktioner har aldrig fått någon diktatur att böja sig, inte på Kuba, inte i Nordkorea, inte i Irak.

I stället får man väl ingripa flera gånger mot Irans kärnvapenförmåga, så många gånger som det behövs, ända till dess Iran tröttnar, eller till dess det iranska folket tröttnar och gör Iran till ett demokratiskt och fritt land som inte hotar sin omgivning med angrepps- och erövringskrig. Om det kräver ingripande en gång, två gånger eller hur många gånger som helst är knappast relevant.

Vad som är relevant är att försvara demokrati och frihet och Israels existens. Inte en gång utan alltid.

Länkar: DN, Dagen, SvD, JPost, Al Hamatzav, Nyhetskanalen, Ekot, SvD.

***

Läs även andra bloggares åsikter om kärnvapen, Johan Bernäs, Israel, judar, islamism, frihet, försvar, demokrati, antisionism, USA, Robert Gates

Läste just SvD. I den här debattartikeln av Johan Bergenäs framförs följande:

I skenet av denna utveckling är det naturligtvis förståeligt att använda hårda ord, utlysa tuffare tag och rita linjer i sanden. Denna strategi är dock kontraproduktiv när förhandlingar påbörjas i dag i Genève mellan de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd, Tyskland samt Iran. Att anlägga en mjukare ton, sätta mindre press och försöka ha ett längre strategiskt tänkande är nämligen under rådande omständigheter den enda chansen att förhindra Iran från att bli en framtida kärnvapenstat.

Under 30 år har Iran varit under bilaterala och internationella sanktioner. Regimen har som synes både överlevt och kunnat fortsätta att utveckla sitt nukleära program. Det är således svårt att tänka sig att nya sanktioner kommer att ha någon signifikant annorlunda effekt – särskilt när både Ryssland och Kina fortfarande ställer sig tveksamma till de hårdaste sanktionerna som USA, Storbritannien och Frankrike förespråkar.

Det verkar inte ligga mycket tankeverksamhet bakom den här debattartikeln. Gamla mantran om att när vi är snällare och mjukare så kommer länder, som Iran, att magiskt förvandlas till fredliga stater utan kärnvapen amibitioner som endast vill leva i fred. Bergenäs konstaterar själv också att:

Som nyvald president sträckte Obama ut en hand till det iranska styret. Enligt en källa i Obamas administration bemöttes USA:s initiativ med kyla och efter det iranska valet i juni valde administrationen att återgå till en tuffare linje.

Människor som Bergenäs i den här artikeln gör inte skillnad på demokratier och diktaturer. Man ser inte skillnaden mellan att t.ex. en stat som Norge innehar kärnvapen jämför med en stat som Nordkorea. Utrikespolitik måste ha någon sorts kompass och riktning för att politiken ska bli begripbar. Den kompassen borde vara demokrati, frihet och mänskliga rättigheter. Sådant som Obama och Bergenäs ger oerhört låg prioritet. Att vara “mjuk” tolkas endast som ett svaghetstecken av irans styrande råd. Det är något som Bergenäs och Obama borde inse.

Leeden och Rubin på samma ämne.

I går var det Yom Kippur, försoningsdagen, den “viktigaste och allvarligaste högtiden för troende judar” (Wikipedia.)

På just denna dag valde den islamonazistiska republiken Irans regim att provskjuta medeldistansrobotar som kan nå Israel. Detta sker dessutom inför ett möte som ska diskutera problemet med Irans kärnvapenprogram.

Så här rapporterar Ekot:

Ryssland uttryckte i går kväll oro över provskjutningen av långdistansmissilerna och USA sa att det var en provokation, men Carl Bildt tonar ner det hela.

– Sådana här saker måste ju vara förberedda relativt långt i förväg, så jag skulle inte tillmäta så stor betydelse i det här sammanhanget, säger Bildt.

Det är klart att provskjutningen måste vara förberedd i förväg, och även ganska klart att den islamonazistiska iranska regimen fäster stort avseende vid religiös symbolik och därför väljer att göra det på den för religiösa judar viktigaste dagen.

USA kallar därför helt riktigt provskjutningen för en provokation. Men det tycker alltså inte Sveriges utrikesminister.

Den iranske försvarsministern Ahmad Vahidi, som är efterlyst för terroristbrott och mord på judar, har dessutom, enligt vad Arutz 7 rapporterar, uttalat sig:

On Monday, Iranian Defense Minister Ahmad Vahidi appeared on state television to threaten Israel with destruction in case of an Israeli strike on Iran. “If this [strike] happens… its ultimate result would be that it expedites the Zionist regime’s last breath,” he said.

Samma dag som Iran provskjuter anfallsvapen hotar man Israel med utplåning, alltså. Det kanske inte heller har någon större betydelse enligt Carl Bildt?

Arutz 7 rapporterar dessutom att USA bedömer det vara för sent att hindra Iran att skaffa kärnvapen. Och en hög iransk militär befattningshavare har redan uttalat, att Iran kan utplåna Israel på elva dagar.

Med en eller två atombomber skulle det nog gå ännu fortare.

Och om Iran skickar iväg dem med en Sejjil-missil, dvs. en sådan som provsköts igår, skulle det dessutom gå lättare.

Fast det har kanske ingen större betydelse det heller. Det viktigaste för Carl Bildt tycks vara att snacka. Som han säger i Ekot (länken ovan): “- Det är både positivt att mötet kommer att äga rum och att det i alla fall finns vissa signaler om att Iran är intresserade av en fortsättning på samtalen.”

Det är klart att Irans regim är intresserade av fortsatta samtal, men endast som ett sätt att vinna tid, den tid det tar för dem att utveckla sina kärnvapen och anfallsrobotar, så att målet kan uppnås. Målet är Israels utplåning. Det är synd att “världssamfundet” inte tycks genomskåda detta.

Enligt islamismen får ett en gång av islam erövrat territorium aldrig uppges. Existensen av det icke-muslimska landet Israel på tidigare muslimskt territorium är därför i islamismens ögon en styggelse.

Den ståndpunkten tänker den nuvarande iranska regimen aldrig heller uppge. Det är därför de vill och verkar för att utplåna landet Israel.

Varje samtal om och med den iranska regimen rörande deras kärnvapen- och robotprogram spelar dem därför bara i händerna i denna deras strävan. Det hjälper dem att vinna tid. Det borde vi inte unna dem.

Just nu är det därför inte mera ord utan mera handling som behövs.

Länkar: Bitte Hammargren i SvD, Dagen, Sydsvenskan, DN, Dick Erixon.

***

Läs även andra bloggares åsikter om terrorism, religion, kärnvapen, Israel, islamonazism, försvar, antisionism, antisemitism, Bitte Hammargren, Carl Bildt, Sajjil, USA, regeringen, Ahmad Vahidi, Iran, Yom Kippur, försoningsdagen

Sitter på GANIL i Caen och kör ett experiment. Den här gången är det isotopen ⁹²Pd som ska skapas. Allting går som på räls vilket ger en del tid att surfa lite på nätet, vilket i sin tur resulterat i att jag fastnat i ämnet Iran och kärnvapen.

Ganska nyligen var det en diskussion angående om Sverige skulle utbilda studenter från Iran och Nordkorea inom kärnteknik. Tydligen ansåg inte SÄPO det. Med risk att göra mina studentpolitikvänner upprörda måste jag nog säga att SÄPO har en poäng. Sverige har ju skrivit på Ickespridningsavtalet och en del av det innebär, om jag inte missminner mig, just att man inte ska sprida kärnteknisk kunskap till länder som inte är medlemmar. Naturligtvis ligger det i studentorganisationers intresse att värna om alla studenters rätt till utbildning, men jag anser faktiskt att de säkerhetspolitiska aspekterna väger tyngre i det här fallet. Vi har redan en kärnvapenmakt för mycket i regionen, det sista vi behöver är en till, i synnerhet en instabil sådan som öppet talat om att radera sina grannländer från kartan.

Nordkorea utförde ju en kärnvapenprovsprängning på hösten 2006 och en till i maj i år. Värt att notera är att utrustningen som användes för att bekräfta provsprängningen 2006 är utvecklad av en person som disputerade på Uppsala universitet. I alla fall så lämnade ju Nordkorea ickespridningsavtalet 2003 just för att kunna utveckla kärnvapen. Så att de kvalar in på listan över länder där som man borde vara försiktig med att utbilda i att bygga fler bomber borde vara ganska uppenbart.

Att Iran har för avsikt att tillverka kärnvapen anser jag inte att det råder något tvivel om. Man har ju tidigare hittat spår av höganrikat uran i Iran. Att man så snart efter att en ny hemlig anrikningsanläggning hittats väljer att provskjuta robotar är ju lite oroande. Och att man går ut med att man välkomnar inspektörer från IAEA är väl inte så konstigt. Självklart måste man visa sig samarbetsvillig när man blir tagen med fingrarna i kakburken.

Visserligen säger ju en annan del av är ju en del av ickespridningsavtalet att länder som vill utveckla kärnteknik i fredligt syfte ska få hjälp till det. Men eftersom Iran ständigt bryter mot avtalet anser jag inte att man måste följa upp de åtagandena. Dessutom verkar Iran måttligt intresserade av att köpa färdiganrikat bränsle som är för svagt för att bygga bomber av. Jag drar mig till minnes ett föredrag på Utrikespolitiska föreningen där Ardeshir Larijani, en Iransk toppolitiker, såg lite obekväm ut när han fick en fråga om detta. Hans svar var att västvärlden inte ska ha rätt till monopol på kärnteknik och att det var därför Iran anrikat i hemlighet. Jag förhåller mig lätt skeptisk.

Medan vissa tycker att Sverige borde hjälpa till att förhindra att Iran bygger kärnvapen tycker tydligen andra att världen behöver fler kärnvapenmakter. Personligen anser jag att världen inte behöver fler kärnvapenmakter, det räcker så gott med de vi har.

Samtidigt bör vi inte vara för rädda för allt som har något med kärnfysik att göra. Experimentet jag är på nu drivs till stor del framåt av en otroligt duktig och ambitiös Iransk student, till exempel. Men detta är grundforskning och enigt mig är det skillnad på fysik och teknik. Och jag tror att det är väldigt viktigt för utvecklingen av den regionen att vi hjälper till med att utveckla ett program för fysik, SESAME är ett utmärkt exempel på detta. Även om fysik naturligtvis också är en nödvändig ingrediens. Jag träffade till exempel en doktorand i somras vars forskarutbildning var en del av det brittiska kärnvapenprogrammet så är ju teoretiska beräkningar av reaktionstvärsnitt inte direkt relaterat till bomber på samma sätt som teknisk utbildning.

Men hur man ska hantera studenter som vill läsa kärnteknik är inte en helt lätt fråga. Dessutom är det en fråga som kommit närmare mig rent geografiskt i och med att Uppsala inrättade ett ingenjörsprogram i kärnteknik. Jag har skrivit lite om det tidigare. Hur som helst anser jag att man måste dra en gräns någonstans och jag skulle i så fall dra den vid rent tekniska utbildningar och länder som antingen inte är med i eller inte följer ickespridningsavtalet.

I den rika västvärlden är vi så moraliska och solidariska.
Solidariska med oss själva.

Kinesiska ägare duger inte, då går vi hellre i konkurs, med hedern och teknologi kunskapen i behåll.
För heder har bara vi.

Jävla iran som försöker fixa kärnvapen, va faan tror de?
Kina o Ryssarna får ha det på nåder, eftersom de helt obegripligt tror att den starkes rätt gäller.
Inga andra, hur skulle det se ut?
Det är farligt med kärnvapen.

All mat skall slängas som inte duger åt feta svensken.
Att mycket mat skulle piffa upp avloppsvattnet en del människor tvingas dricka är självklar för dem, omoraliskt för oss.

Vi vet ju vilka jävlar det är som ska sluta att släppa ut koldioxid, fastän de knappt har en glödlampa.

De flesta på denna jord kämpar för överlevnad.
Väst kämpar hårt med att förkunna sitt evangelium, berusade  av överflöd.
Att tro sig mena väl när man är dyngrak betyder inte att ens ide  håller i nyktert tillstånd.

Redan i nattväktarstaten insåg vi att det är bra om politiker och samhället utövar viss makt.
Som att döma , så vi slipper lynchmobbar etc, och kan få lite mer humana och rättvisa domar.
Den enskilde människan är alltid sig själv närmast.
Solidariska är vi med oss själva.

Men om alla politiker är så berusade av sitt eget ursprung, vad blir det då kvar?
Fyllefest var dag i världspolitiken.

Vill vi att nyktra alkoholister som Bill Gates och Barnevik ska rädda världen?
Inget fel med att de engagerar sig, det borde fler göra.
Anna Anka gör det, det blir ju så bra då.

Δ

Hans Blix och ordföranden i svenska FN-förbundet Aleksander Gabelic skriver bra idag på Brännpunkt om de amerikanska taktiska kärnvapnen i Europa. Men inte alla delar deras analys, se Fredrik Westerlund från Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, i Sydsvenskan tidigare i veckan.

Min röst går tvivelsutan till Blix och Gabelic.

Se också den här artikeln som kritiserar Sveriges passiva hållning i kärnvapennedrustningen.

Kika på det här!

Tveksamt om Irans nuvarande president vann valet eller blev president genom valfusk! President och prästerskap har diktatorisk makt som utövas brutalt.

Presidenten förnekar förintelsen, mördandet av judar under andra världskriget!  En händelse som är väldokumenterad och som i många länder är straffbart att förneka. Många länder har kraftigt reagerat på den iranske presidentens förnekande av massmorden, vilket innebär isolering av Iran. I stort sett är det bara Ryssland som har goda förbindelser med Iran och som dessutom säljer vapen och vapenteknologi.

Iran är ett land som rustar för krig och utrotande av den Israeliska staten. Man utvecklar kärnvapen och missiler och utgör även ett hot mot grannländerna.

Hänsynslösheten hos de iranska makthavarna visade sig under kriget mot Irak där barnsoldater av prästerskapet fick vita plastnycklar till den himmelska porten. Ett förtryckt folk utan värde, vilket även visat sig vid de demonstrationer som genomförts. Demonstrationerna har slagits ned med brutalt våld.