Den palestinska sidan vill gärna framställa sig som offer för den israeliska ockupationen. Den palestinska kvinnan, som jag berättade om i en tidigare artikel, tog tillfället i akt att inför sina klasskamrater på en sfi-kurs berätta hur judarna stulit hennes land. Denna vitt spridda palestinska uppfattning vilar på en minst sagt friserad och tillrättalagd ”historieskrivning”. Palestina-araberna talar gärna om en folkfördrivning i samband med utropandet av den judiska staten 1948. Man menar att israelerna med vett och vilja jagade iväg de palestinska araberna från sina hem.

 När detta är sagt får inte det palestinska folkets lidande förnekas. Men är det verkligen Israel som ska lastas för palestiniernas svåra situation? Vad hände egentligen 1948 när hundratusentals palestina-araber övergav sina hem?

 Först måste slås fast att det långtifrån var alla araber som lämnade sina hem. Och de som blev kvar behandlades vanligtvis väl och kunde stanna kvar i sina hus. Alltså fanns det ett reellt val. De som valde att inte fly kunde bygga upp en framtid i den nyfödda judiska staten. Medan de som gav sig iväg hamnade i flyktingläger i olika arabländer. Många av dessa läger finns kvar än idag.

 Israel har ofta hävdat att den arabiska flykten 1948 skedde frivilligt, att det var de arabiska ledarna som uppmanade dem att lämna sina hem under tiden som de arabiska arméerna skulle göra processen kort med den judiska staten. Palestina-araberna intalades dessutom att det bara var för en kort tid de skulle behöva vara borta från sina hem, löften som visade sig vara alltigenom falska. Efter 61 år sitter fortfarande flyktingarnas barn och barnbarn i samma läger. Man kan fråga sig, om man nu misslyckades med att driva ut judarna, varför man inte tog ansvar för sina egna flyktingar?

Det inte många känner till är att det även i palestinska media förekommit uppgifter som bekräftar den israeliska versionen. I den palestinska myndighetens tidning Al-Hayat Al-Jadida har en av tidningens egna journalister skrivit att det var de arabiska ledarna som bar ansvar för flykten. Journalisten benämner arabledarnas falska löften som ”arkuvianska”. Uttrycket är hämtat från Arkuv – en arabisk, mytisk gestalt som är känd för sina löftesbrott och lögner. Han lägger hela skulden för flykten på de arabiska ledarna, och antyder inte ens att israelerna skulle ha haft någon del i denna ”folkfördrivning”. Palestine Media Watch menar dessutom att det finns ett allmänt medvetande bland palestinierna om orsaken till den arabiska massflykten 1948, dvs att skulden vilar på deras egna ledares axlar.

Även om man helt bortser från Bibelns löften om en kommande återupprättelse, är Israel ändå en laglig och legitim stat. De flesta av världens länder har också erkänt staten. Det brittiska mandatet Palestina delades redan 1922 för att tillgodose arabernas intressen. Den återstående delen av mandatet, landet väster om Jordan, delades så 1947 ännu en gång mellan palestina-araber och judar. Judarna accepterade de områden som de tillerkändes av FN, medan araberna sa nej. Judarna valde att utropa en stat på de områden de tillerkänts av FN. Medan omvärlden erkände den judiska staten valde araberna att gå i krig för att utplåna den.

Det judiska nationalhemmet 1922 efter att britterna avskilt 78% av Palestina till araberna (Transjordanien).

Sedan har araberna fortsatt att säga nej i 61 år.  Vi minns de tre nejen i Karthoum. Vi minns Arafats famösa nej i slutfasen av Osloprocessen. Gång på gång har araberna försökt framtvinga sin egen lösning genom att starta anfallskrig mot Israel i stor skala. När dessa storskaliga krig misslyckades bytte man strategi och satsade på intifada (folkligt uppror), terror mot den judiska civilbefolkningen, och vilseledande propaganda mot omvärlden. Det enda som haft framgång är propagandan. Man har lyckats få nästan en hel värld att tro på myten att det är ockupationen som är roten till hela konflikten. Trots att hatet mot Israel fanns lika starkt före 1967 när Gaza och Västbanken ockuperades. Vi som fostrats till kritiskt tänkande borde genomskåda denna falska, ohistoriska bakgrund till konflikten, och istället göra en grundlig studie i de verkliga orsakerna. Till detta återkommer jag i en kommande kommentar.

La settimana scorsa sono stato a Venezia per seguire una conferenza internazionale sulla salute in Africa indetta da Emergency, e ho avuto occasione di intervistare a lungo Gino Strada, nella bella e semplice casa, affacciata su un tranquillo canale, in cui vive con la moglie Teresa.

Lo conoscevo già, per averlo intervistato al telefono satellitare da Kabul nel gennaio del 2003, mentre nell’imminenza dell’invasione anglo-americana (e in minor misura italiana) trattava con l’allora ministro di Saddam Hussein, Tarek Aziz, per avere in gestione a Baghdad una struttura nella quale organizzare l’assistenza medica ai feriti di ogni origine e appartenenza politica, sociale, etnica e religiosa, come Emergency ha sempre fatto. Ne avevo scritto un articolo per il British Medical Journal (una delle riviste mediche più lette e apprezzate al mondo) del quale sono molto fiero.

In questa occasione ho finalmente avuto modo di fare una lunga e rilassata chiacchierata con lui, e con gli altri medici e volontari che via via affluivano in casa provenienti dagli ospedali che Emergency gestisce nel mondo, dall’Afghanistan al Sudan appunto, in vista della conferenza che sarebbe iniziata l’indomani sulla meravigliosa isola di San Servolo, con la partecipazione di un gran numero di esponenti di governi africani.

La conferenza è stata l’occasione per presentare gli eccezionali risultati ottenuti dall’ospedale cardiochirurgico Salam costruito nei dintorni di Karthoum, in Sudan, dove nel primo anno di attività sono stati realizzati 525 interventi – tutti gratuiti – con una mortalità addirittura inferiore a quella dei migliori centri occidentali, a dispetto della maggior gravità generale del quadro clinico dei giovani e denutriti pazienti africani (Il British Medical Journal ha pubblicato proprio oggi un mio articolo centrato su questo).

Ed è stata anche l’occasione per Gino Strada per spiegare la sua visione – rivoluzionaria, anche se basata su principi vecchi di millenni che risalgono al giuramento di Ippocrate – di una sanità africana basata sui diritti umani, i cui valori guida siano qualità, equità e responsabilità sociale.

E visto che siamo in periodo di dichiarazioni dei redditi, lo dico chiaro e tondo: credo che sia difficile trovare migliore destinazione per il mio 5 x 1.000 (il loro codice fiscale è 971 471 101 55).

Allego infine il commovente video della prima operazione realizzata nell’aprile del 2007 nel Centro Salam: la sostituzione di una valvola cardiaca in una ragazza quattordicenne colpita dalla assai diffusa febbre reumatica.

Le Soudan reproche à la France d’offrir l’asile politique à un chef rebelle du Darfour qui refuse de participer à des négociations de paix, a indiqué l’agence de presse étatique soudanaise jeudi.

Abdoulwahid Elnour, à la tête chef du Mouvement de libération du Soudan (MLS), vit en France depuis plusieurs mois et son permis de séjour a récemment été prolongé jusqu’au mois de juin.

Convoquée au ministère des Affaires étrangères soudanais jeudi, l’ambassadrice de France au Soudan Christine Robichon s’est vu demander des explications sur la prolongation du droit de séjour d’Elnour par Paris. Un diplomate proche du dossier, qui a requis l’anonymat, a confirmé que la rencontre avait eu lieu.

Abdoulwahid Elnour a refusé à plusieurs reprises de participer à des négociations de paix avant que le calme soit restauré dans le pays. Selon l’agence de presse soudanaise, Mme Robichon a déclaré ne pas connaître les motivations de son gouvernement et promis de demander des éclaircissements à sa hiérarchie.

Khartoum estime que la France ne fait pas suffisamment d’efforts pour convaincre Elnour de participer aux pourparlers de paix. Alors que la France parle de restaurer la paix au Darfour, elle s’interdit d’envoyer un message fort à Elnour, a estimé le conseiller présidentiel et ancien ministre des Affaires étrangères soudanais Moustafa Osman Ismail. “Les Français parlent d’impunité, mais la pratique du gouvernement français représente la plus grande forme d’impunité”, a-t-il déclaré.

Le conflit du Darfour, qui oppose des tribus africaines au gouvernement en majorité arabe, a fait au moins 200.000 morts depuis le début des combats en 2003 et provoqué le déplacement de quelque 2,5 millions de personnes.

Al-Oufok

Ce matin-là, il me vint à l’esprit d’engendrer une quelconque suite logique qui permettrait de matérialiser mes angoisses, mon bonheur… et mon imaginaire. Depuis plusieurs années, j’ai dans la tête ce désir de créer par les mots. Mon but ultime : démarrer un projet d’écriture à l’aube de mes 30 ans. Comme il ne reste qu’un peu moins d’un an avant cette ligne à la fois de départ et d’arrivée, j’ai conclu un pacte avec mon âme. Ce pacte est en fait de réaliser le compte à rebours des jours qu’il me reste avant la trentaine sous la forme d’un carnet. Une année de pratique qui je l’espère me permettra de me rendre compte si mon but est atteignable et surtout si j’ai vraiment envie d’écrire.

Cette aventure ne concerne ni l’hiver et encore moins Khartoum. Il ne sera pas non plus question de Boris Vian et de son Automne à Pékin, bien que l’ombre de ses mots pourrait bien transparaître dans les miens. C’est ici que je commence, à nu, en espérant que ce parcours me donnera des armes et de l’inspiration. Quant à vous, je vous souhaite du plaisir et plusieurs fruits à « croquement constant et jutement aléatoire » (on n’en a jamais trop).

Jour -355 de mon constat avant le point de non-retour de mes 30 ans.