Det är inte ofta jag svär men nu jävlar i min lilla låda. Bokstavligt talat. Här har man laddat med jul på Tivoli, kommit i stämning och tänt brasan. Äntligen är det dags att ta ner lådorna med julgrejer från vinden. Å myyyys, tänker jag som är julfetischist sedan många år tillbaka.

Men i samma sekund som jag tittar ner i den första lådan slutar mina ögon att tindra. Någon eller några har varit här och “firat”. Vad hände med stilla natt och hela den biten? Jag ser en massaker på tomtegubbar, pappstrutar och röda band. Mina händer rör sig som i slow motion när jag famlar bland söndertuggade plastpåsar och sorgliga rester av barnens egna julgransprydnader från dagis. Tomteflickans båda ben är avgnagda och min älsklingshalmgris är uppnystad till oigenkännlighet. Och inte nog med det. Mössen har bajsat på tomtens skägg. Detta gör tamejfan riktigt ont ska jag tala om för er.

Jag blir ledsen och Max blir skitarg och börjar skälla på mig för att vi har haft lådorna på vinden och nu måste vi köpa hundra musfällor. För att inte tala om nya strutar och alltihop och hur ska vi då ha råd med ett Wii och Lego Star Wars? Nej, nu tror jag att vi måste ta några djupa andetag innan vi sjunger we shall overcome och tänker på dem som har det värre här i världen.

Jag satt i min bil på väg ut från parkeringen från det som vi i vår stad betraktar som ett köpcentrum. Bilköerna var långa, lönen hade ju kommit samma dag, och jag suckade där jag satt, jag insåg att det skulle ta lång tid att ta sig hem.

Ibland kan det dock inträffa saker som förgyller sådana där stunder av suckar och stön. Plötsligt såg jag en herre i mercedes som kört ut i fel körbana. Hans plan var antagligen att försöka köra förbi alla de andra bilarna och snika sig in på parkeringen på det viset. Han hade dock inte räknat med att möta andra bilar, han hade heller inte räknat med att kön var lång och tät, inte en chans att komma tillbaka i rätt körbana alltså.

Han satt där, i sin gröna merca och stirrade rakt fram. De mötande bilarna fick köra ut på gräsmattan för att ta sig förbi honom, men han stirrade envist rakt fram och kramade ratten utan att röra en min.

Från andra hållet kom plötsligt en man i vad som kan ha varit en opel körande. Det var ett intressant möte på det viset att två principfasta män mötte varandra, den ene hade helt uppenbart gjort fel och den andre ville inte ge vika för någon som gjort fel.

Jag stirrade facinerat på hur mannen i opel närmade sig mannen i merca utan att ge vika. Vem som till sist fick svänga undan? Mannen i opeln. Oförnuftet segrade.

Efter en stund blev det en lucka och jag tog sats för att köra ut från parkeringen, men då kom mannen i merca också loss. Ett ögonblick trodde jag att han skulle köra in på samma ställe som jag kom ifrån, men icke! Han tvingade sig förbi mig, jag var en hårsmån från att köra rakt in i hans gröna, gigantiska merca. Han stirrade rakt fram och kramade sin ratt på ett närmast krampaktigt sätt.

Jag undrar vad han satt och tänkte på, där i sin bil, instängd med sig själv. Vad tänkte han när mannen i opel närmade sig? Blev han arg? Skämdes han? Vad tänkte han när han såg mina arga ögonkast när han vräkte sig förbi? Vad hade han för ärende? Skulle han månne köpa julmust? Kanske han skulle in på Rusta och köpa sig en ny plastjulgran och en grön utebelysning, kanske allt var uträknat och planerat, men så hamnade han i fel körbana och fick motta folkets förbannelser. Kanske allt detta blev för mycket för honom, kanske han gick in i affären som ligger bredvid Rusta i stället, den där affären där man säljer starkvaror, och försåg sig med en 75 explorer.

Antagligen har han huvudvärk idag.

Det finns en historia i mig som jag gärna vill berätta, men jag vet inte om jag kan. Tänk om någon hittar min lilla blogg och känner igen sig? Historien är liksom sådär milt vansinnig och tragisk på ett sätt som få historier är och det skulle vara alldeles för lätt att känna igen sig.

Jag försöker tänka ut ett annat sätt att berätta på, något allegoriskt, men det är inte så lätt. Det skulle räcka med att rekommendera alla att se ett avsnitt av Seinfeld, i och för sig, min historia är nämligen en som skulle göra sig bra med George i huvudrollen, men samtidigt skulle tragiken saknas där.

Jag konstaterar dystert att nya liv ska offras. Att gamla hundar inte kan lära sig att sitta och att det uppenbarligen finns människor som antingen är rent korkade eller ytterst beräknande. Fast i detta fall, när en oskyldig antagligen får betala känns det bara korkat.

Kanske jag skriver en bok i bästa Fay Weldon-stil någon gång.

få en 60-årig man att be ett 12-årigt barn om ursäkt för något som den äldre herren inte tycker är något att bråka om?

Detta blir min svåraste utmaning hittills tror jag.

I miniserien som bit för bit avslöjar sanningen om  “perfekta Sara” kommer här min favoritkatastrof. Den inträffade i somras men det är först nu jag orkar berätta.

Det är sista dagen på semestern och jag ska överraska grannarna Ulrika och Thomas och deras barn med nybakta frukostfrallor som tack för att min Max har fått äta så många frukostar hos dem på sommarlovet. Jag är så otroligt nöjd med hela idén och hasar ut i köket för att baka av frallorna som fått jäsa i kylen över natten. Recept hittar ni här. Jag ska dekorera med solrosfrön, och för att få dem att sitta fast tänker jag spreja frallorna lite lätt med vatten.

Jag famlar sömndrucket i skåpet och greppar blomsprutan. Funderar på om jag ska byta vatten i den men bestämmer mig för att vara lite lat (fy skäms på mig!). Jag sprejar alla frallorna precis lagom mycket och strör lite frön på. Vad konstigt det luktar, hinner jag tänka. Sedan ser jag det. Det är inte blomsprutan jag håller i min hand. Det är katternas Urine-Off-spray (vid den här tiden var de små och hade en ful ovana att kissa i olika sängar). Jag tappar liksom andan och kvider fram ett neeeej, innan jag desperat fiskar fram en sax och börjar klippa bort det yttersta lagret deg från alla frallorna. Det går sådär.

Ante kommer ner och undrar vad jag håller på med.
Tror du att de går att äta, säger jag med darrande röst. Han läser högt från baksidan av flaskan.
Vid kontakt med ögon, skölj noggrant med vatten i minst 15 minuter. Vid förtäring, kontakta omedelbart läkare.
Jag envisas med att ändå sätta in plåten i ugnen och ger inte upp förrän en doft av Urine-Off sprider sig i huset. Efter det gömmer jag flaskan långt, långt inne i ett skåp.

I mörkret är alla flaskor grå. Gammalt bagarordspråk.

Skenet bedrar. Lukten av Urine-Off syns inte på bild.

Ååå, vad fint och gott, tänker ni kanske nu. Och det tänkte jag också när jag tog den här bilden. Det var innan jag hade smakat. Till helgens festliga danska frokost tänkte jag göra en alldeles egen sill med curry och saffran.

Så här tänkte jag:
1 burk Abba inläggningssill
1 dl creme fraiche
1 dl creme fraiche gourmet med tomat och saffran
1 dl majonnäs
1 äpple, skalat och tärnat
1 salladslök, fint skivad
½ msk curry
½ msk ljus sirap
några droppar citronsaft
salt och peppar

Blanda allt utom sill och smaka av med salt och peppar. Innan du skär själva inläggningssillen i bitar, skölj fileerna ordentligt och låt dem rinna av, för det gjorde inte jag. Visst har man hört talas om det här med salt sill, men kanske inte riktigt så salt. Den gick faktiskt inte alls att äta. Men jag är ganska säker att den kommer att bli god nästa gång.

Där ser ni, man lär sig något varje dag, ibland den hårda vägen. Välkommen tillbaka i morgon.

Min blogg fyller tre månader och får allt fler läsare. Det är inte längre bara mina närmast sörjande som följer den. Jag tycker att det är roligt men också lite läskigt. Häromdagen sa en vän att det är tur att hon känner mig, annars hade hon liksom krympt lite som människa. Och hon var inte den enda som kände på detta vis. Jag blev helt mörkrädd och började genast läsa igenom gamla inlägg.

Kan det verkligen vara så att den där odrägligt självgoda Sara Wennerström lever i en dröm? Att hon svävar omkring på det fantastiska Solhaga full av avancerade husmoderliga expertkunskaper, skördar äpplejäst och bakar det ena perfekta brödet efter det andra i väntan på att goda vänner kommer förbi med plommonmarmelad eller att leveransen med nya spisen från England dyker upp?

I så fall måste jag å det bestämdaste dementera. Här levs ett rätt vanligt liv med skrikiga barn, skitiga kattlådor, vardagsångest och bröd som varken blir snygga eller goda. För att bevisa detta inleder jag i dag en serie om katastrofer som inträffat bakom kulisserna.

Vi värmer upp med ett färskt exempel från helgen: Vi har Sofia och Robert på besök, och jag vill såklart imponera med min finaste levain till söndagslunchen (dansk frokost i stor stil med hof, Aalborg, sill, fiskefilet med remoulade och så vidare). Jag ser att degen är helt perfekt när jag bär upp jäskorgarna ur källaren, bubblorna är enorma. Problemet är bara att jag inte har mjölat korgarna ordentligt, och inte heller mjölat ovanpå bröden innan de sattes ner i matkällaren för jäsning över natten. Degen fastnar i korgarna och när jag äntligen får loss dem blir det pannkaka av alltihop, bokstavligt talat. Detta gör liksom ont i mig, ungefär som när någon gnisslar med en kniv mot tallriken. Men, värre saker har hänt. Välkommen tillbaka i morgon.

Se där, en sorglig syn. Det var en klen tröst att brödet reste sig ett par centimeter under gräddningen. Det smakade helt ok, men någon skönhet blev det inte. Förresten är ugnen på Solhaga helt värdelös om det kan få någon att må lite bättre. Man måste vända bröden upp och ner de sista tio minuterna för att de inte ska bli döbakta.

Iafton var vi då och såg filmen 2012 på en av stadens biografer närmligen Royal som först och främst ska ha en eloge för att de har breda gångar och mugghållare vid varje stol.

Filmen i sig är en katastrof-film med stort K! Och jag gillar det så mycket att jag satt och flinade och klappade händerna eftersom jag blev så exalterad. Så jag fattar inte varför denna film har fått så dålig kritik för de som gett denna det kan inte ha varit och sett samma film som mig i alla fall utan ha suttit och tänkt mer på sitt biosällskap och vad de tyckte och tänkte än att verkligen se på filmen. Jag gillade effekterna bitvis och jag gillade storyn, för det är ju så att vi människor faktiskt inte kan se in i framtiden och veta vad som kommer att hända med vår planet.

Nog sagt om det så kan jag ju berätta lite kort om vad filmen handlar om. Det är en forskare som inser att planeten är illa ute och därför varnar presidenten av U.S.A. som i sin tur varnar resten av världen. Sedan får man följa den hisnande färden ur en familjs synvinkel och hur de tacklar det hela. Visst det var lite moralkaka i den men samtidigt slogs både jag och maken av att filmen även visade hur giriga amerikanerna är. Och hur de till varje pris bara tänker på sig själva med vissa undantag naturligtvis.

John Cusack gör en bra rollprestation, så även Danny Glover som spelar presidenten och Woody Harrelson skulle i min smak fått vara med mycket mer i filmen. Filmen är regisserad av ingen mindre än mästaren i denna kategorin av filmer Roland Emmerich, som även står bakom filmer som Stargate, Independence Day, The Patriot och The day after tomorrow.

Jag vill definitivt ha denna film i dvdhyllan i framtiden.

matråd?

Varför försöker vi inbilla våra elever om att det är en viktig demokratisk rättighet att få gå till matrådet och föra fram sina synpunkter???

De enda svar eleverna får på sina önskemål om skivad gurka och pizza är att det inte finns några pengar. Dessutom blev tydligen representanten för matproduktion arg häromsistens när barnen återigen frågade om skivad gurka, “det frågar ni alltid!!!”.

What´s the point?

…infaller naturligtvis när Solen står i Skorpionen, eftersom det är detta soltecken som har med kroppens avfallsprodukter att göra.
Det är WTO (World Toilet Organisation) som initierat den här dagen. WTO är en väldsomspännande, ideell organisation som uppenbarligen strävar efter att förbättra sanitära förhållanden i allmänhet och toaletter i synnerhet.

I samband med Världstoalettdagens firande har man uppgett att drygt 2,5 miljarder människor på klotet saknar toaletter. Detta anses bero på politikers och beslutsfattares motvilja att snacka skit, tydligen. Och då menar jag i det här fallet i ordets egentliga betydelse- inte i överförd bemärkelse. Övrigt skitsnack är det gott om i de kretsarna, har jag tyckt mig förstå…

Samtidigt läser jag på SVT:s text-TV att  de 190 länder som samlades till ett av FN arrangerat toppmöte i Rom, dessvärre inte kom fram till något konkret beslut om hur man ska gå tillväga för att bekämpa hungern i världen. Däremot tillsatte man en kommitté, som ska titta närmare på saken.
De hungrande och undernärda människorna i världen förväntas öka med ungefär en miljard människor. Med lite tur rör det sig om samma individer som saknar tillgång till vettiga avträden, för om man inget äter, har man ju heller inget större behov av sådana faciliteter.

Ursäkta min svarta humor, men är det undra på att man stärks alltmera i uppfattningen att vi är här på Jorden för att avtjäna ett livstidsstraff..? Om man då dör i förtid, får det väl räknas som avkortat fängelsestraff p g a gott uppförande, eller något i den vägen..?

En vidare inventering av de nattsvarta nyheter som media är så förtjusta i att servera oss innehåller bl a dessa:

• Somaliska pirater har gjort ett klipp och inkasserar nu drygt 27 mille i lösensumma för besättningen på en spansk fiskebåt som de kapat.
  Spin-off-effekter har redan kunnat iakttagas. Den i regionen så populära, amfetaminliknande drogen kat, har genast stigit i pris vid kusten och bilförsäljarna ställer skyndsamt ut sina lyxjeepar till försäljning. I väntan på att hugade spekulanter i form av nyrika pirater ska komma och shoppa lite, kan man tänka….
  Verkar vara en lukrativ affär, det där pirateriet…Visserligen råkade några av deras piratkolleger schabbla till det lite på ett i Jungfruöarna registrerat, kapat fartyg, -Theresa VIII-så att en kapten råkade stryka med, men ett visst svinn får man ju räkna med..!
• Svinflunsan har krävt ytterligare ett dödsoffer  i Sverige. Den här gången var det en blott 20-årig tjej som lämnade jämmerdalen. Hon är faktiskt den första kvinnan som får sätta livet till i H1V1-virusets spår. Hon hade visserligen en allvarlig grundsjukdom i botten, skriver man i telegrammet och baktanken med det är väl förmodligen att man inte i onödan vill att paniken ska sprida sig bland dem som inte har det..?
  
• I Danmark planerar man lagändringar inför miljömötet för att stoppa eventuella oroligheter. Den föreslagna lagen kallas “lymmel-lagen” och inskränker yttrandefriheten. Den ska kriminalisera “civil olydnad” som inte sanktionerats av polisen. (För dig som till äventyrs inte vet vad lymmel betyder, så kan det närmast översättas med slyngel).
• Höststormen som för några timmar sedan drog in över Sydsverige orsakade stora skador. 8000 hushåll blev strömlösa, träd hade blåst ned på vägarna och orsakat trafikolyckor etc etc…
  
• En av 10 svenskar mellan 40 och 49 år har blivit förtidspensionerade, eller har sjukförsäkring, som det kallas i den nya språkdräkten. Detta medför att de hamnat i en veritabel fattigdomsfälla, menar Försäkringskassan.
  
• I Kongo-Kinshasa (eller Demokratiska Republiken Kinshasa, som det nuvarande namnet egentligen lyder, fast det har gått telegramredaktören förbi, eller också struntar de i namnbytet) har dödandet åter börjat. Etniska stridigheter har krävt ett stort antal liv och tiotusentals är på flykt.
• Främlingsfientliga Sverigedemokraterna, som appellerar till människors rädsla,  når rekordhöga opinionssiffror i en rykande färsk undersökning. Om det vore val idag och siffrorna stämmer, skulle de få 26 mandat i riksdagen, enligt Dagens Nyheter.
  

Jag skulle, som du säkert förstår, kunna fortsätta att rabbla upp  eländiga nyheter (som naturligtvis bidrar till att göra människorna ännu mer missmodiga) i princip hur länge som helst, men då skulle jag ju bidra till den negativa psykologiska effekten, och det vill jag inte!

Jag lutar nästan åt den uppfattningen att om förutsägelserna att världen ska gå under 2012 slår in, så är det väl inte så mycket att sörja över; det är i mångt och mycket en skitvärld vi har skapat, där egoism, rofferi och girighet är de mest framträdande egenskaperna hos de civilisationer som styr “utvecklingen”.

Nu beror det ju förstås under vilka former världen ska gå under, men min förhoppning är att jorden och de levande varelser som bebor den bevaras intakt. Det vore ju en fördel om så skedde…

Under tiden som yrkesverksam journalist, försökte jag alltid hitta ett positivt utgångsläge (där detta över huvud taget var möjligt) och vinkla storyn därifrån. Jag pratade också med nyhetsredaktörerna på de redaktioner som jag arbetade (det är de som gör  urvalet från de telegram som på den tiden matades fram på teleprintrarna) och visade dem hur det såg ut i vår tidnen med avseende på negativa respektive positiva nyheter. Naturligtvis var det avsevärt fler negativa än positiva. Jag lade fram min teori om att detta naturligtvis påverkar folks psyken och föreslog att vi kanske skulle försöka framstå som en mera positiv tidning genom att välja att fokusera oss på nyheter av glädjande natur.
De lyssnade, till synes intresserat, och många av dem smittades av min entusiasm samt lovade att föra förslaget vidare. Men något mer hörde jag naturligtvis aldrig om saken.

Du som gillar sarkasm och svart humor och ännu inte har fått en överdos, kan ju lyssna in på Lars Ekborgs gamla klassiker “Bunta ihop dem“, som kraftigt ironiserar över fördomar…
Förutsättningen är dock att du har Spotify installerat i burken…

Det stod i en lokaltidning idag att man ska spara rejält på skolan det kommande året, bla ska en mijon sparas på lärares representaion!?! Det irriterar mig enormt att det tydligen finns ett sådant konto som jag aldrig fått ha någon glädje av, vem har representerat?

Jag har funderat en del på det som händer i Vellinge några dagar. Jag tycker alltid att det är lika tråkigt när människors rädsla för det okända leder till någon sorts panik. Samma sak händer ju om man vill bygga ett behandlingshem, ett fängelse, en moské, en urangruva eller något annat skrämmande.

Där jag bor har det länge planerats för ett fängelse. Jag har inte märkt någon panik, jag tror att alla tänker att eventuella rymlingar kommer att försöka ta sig från orten så fort som möjligt, ingen större fara för oss infödingar alltså. Nu blir det nog inget fängelse trots allt. Pengarna är slut, vilket är synd, för i mina argare stunder tänkte jag för mig själv att jag hade kunnat söka jobb där. Jag hade fått närmare till jobbet men ändå inte behövt riskera att möta mina klienter på affären.

Nåväl, i Vellinge hade det antagligen inte gått för sig. Att bygga ett fängelse menar jag.

Där jag jobbar är 98% av invånarna helsvenskar och har så varit i många generationer. Periodvis har vi problem med skadegörelse, klotter, bränder och droger, det är svenska ungdomar som ställer till med detta. Naturligtvis, eftersom det knappt finns några invandrade ungdomar där. Hade vi haft fler ungdomar från andra länder hade säkert en och annan av de också klottrat, inget konstigt med det, ju fler det finns av en sort ju fler av dessa klottar.

Hur som, jag undrar nu om man skulle kunna byta med Vellinge, om de tar emot våra blonda och blåögda klottrare skulle vi kunna ta emot de läskiga flyktingbarnen? Vi har flyktingbarn på olika boenden här, de har vad jag vet inte utmärkt sig på något sätt utan verkar rätt städade.

Det finns ett problem dock, familjerna jag finner lämpliga för export bor inte i villor, de bor i lägenheter, några är arbetslösa, några är sjukskrivna och högsta utbildningsnivå är gymnasiestudier tror jag. Kommer Vellingeborna att vilja ta hand om ett gäng svenska socialfall eller kommer man att protestera?

Jag har besökt den där delen av Skåne, det var rätt fascinerande, jag fick en guidad tur genom reservatet, tittade på gamla söta hus, stora vräkiga inte fullt så söta villor, och promenerade på en strand. Talande nog fanns det försvarsanläggningar kvar, en kvarleva från andra världskriget kanske. Man borde kanske flytta dessa anläggningar inåt land, för att kunna försvara sig mot malmöbor och annat löst folk som vill komma och titta.

En annan fråga är  om det verkligen är så att förortsproblem bara existerar i förorter som består av en befolkning av utländsk härkomst? Och är det verkligen så att de problem som uppstår i dessa förorter beror på den utländska härkomsten?

Existerar inte vanliga sociala problem i förorten? Handlar alla problem om kultur, dvs utländsk kultur och terrorister?

Just nu är det lugnt där jag bor och där jag arbetar, men när det snurrar som värst kan jag bli så fruktansvärt irriterad på besserwissrar som gapar över hur hemskt det är i de invandrartäta förorterna och hur lugnt det uppenbarligen skulle vara om invandrarna inte fanns. Kom hit! Ta en titt på de byar och mindre orter i Sverige där det bara bor svenskar, är det alldeles lugnt där? Ungefär som i “Cops” eller Bullerbyn? Det kanske bara finns någon harmlös byfåne eller någon a-lagare som opererar i sin ensamhet, alla de små svenska barnen sitter vattenkammade i sina klassrum och går sedan hem till sina välartade föräldrar?

Så är det naturligtvis inte.

Problem finns överallt. På vissa håll är de större än andra. Frågan är vad de  beror på? Kultur och religion eller arbetslöshet och fattigdom?

En gång fick jag ett jobb som innebar en stor utmaning. Det rörde sig om barn med stora problem i livet. De var födda i en annan del av världen och min första fråga till den ansvarige var “är det något kulturellt”?. “Nej”, sa han, “de har sociala problem”.

Jag lärde mig något där, något viktigt. Överallt på jorden sitter det människor som har helt vanliga sociala problem, problem som inte beror på kultur och religion. Därför tänker jag nu inte onda tankar om Vellingeborna, jag tänker inte att det beror på deras kultur eller religion, jag tänker att de kanske faktiskt bara har helt vanliga sociala problem.

Det har dragits igång ett nytt projekt hos oss. Det handlar om ungas hälsa och lärande och staten bidrar med sju miljoner. Toppen tänkte några av oss, kanske vi kan dra igång den insomnade friluftslivsutbildningen som vi i många år kört. Fast så enkelt är det ju inte.

En ny metod ska utarbetas.

De sju miljonerna ska delvis gå till löner åt de tre personer som jobbar med projektet.

Det som projektet mynnar ut i får inte kosta pengar, andra skolor ska ju kunna använda sig av det som utarbetas och andra skolor kommer inte att ha sju miljoner. Vilket inte vi heller har. Vi har bara tre personer som ska utarbeta en metod, och de ska ha lön.

Ponera att staten bara hade gett oss sju miljoner, utan att anställa någon som ska ha lön. Då hade vi kört friluftslivsutbildning nu, kanotpaddling, fjällvandring, cykling, bivacktur, iskunskap, tältövernattning osv osv. Ja, medföljande lärare hade fått lite ekonomisk ersättning för tältsovandet, så visst, en del av de sju miljonerna hade naturligtvis gått till löner, men en mycket mindre summa än vad som går till löner nu.

Kanske de tre projektmänniskorna kommer på något riktigt bra, något som kommer att revolutionera hela vår skola, alldeles gratis, men jag är lite skeptisk måste jag säga.

Skolan kommer inte att bli uppfräschad, vi kommer att fortsätta jobba i slitna, undermåliga lokaler med gardiner som sitter uppe (ibland) med hjälp av kardborreband och obefintliga tekniska hjälpmedel.

Jag har läst vad de berömda nationalekonomerna har skrivit om skolan och resurser och jag tänker så här. Det handlar inte om resurser eller inte resurser, det handlar om vad pengarna går till. Om vi på vår skola fick pengar till kartor, datorer, målarfärg och diverse andra verktyg skulle situationen bli väldigt mycket bättre. Och jo, jag skulle vilja att grupperna innehöll färre barn än 30, det skulle ge mig mer tid med varje enskild elev. Men mitt liv skulle underlättas väsentligt om allt det där andra fungerade och om min arbetsmiljö var trevligare.

För mig får gärna inspektörer från Nederländerna komma, de kan ställa spännande frågor som leder till något nytt, kanske staten kommer på att vi behöver sju miljoner till att köpa kartor för.

Häll först upp en perfekt nyskördad äpplejäst på en yoggiflaska. Ställ den väl synlig i kylskåpet, precis vid lampan. Lämna sedan farmor och barnen ensamma i lägenheten medan du går och ser Brand på Angereds Teater.

Mamma, du måste nog städa den där flaskan. Det smakade precis som det lilla gula paketet luktar, sa Max när vi kom hem. Vad bra, var absurt nog min första reaktion.

Det är svårt att sitta här när man behövs där, långt, långt borta. Svårt att försöka lösa problem men inte kunna vara på plats för att ta del av problemlösandet.

Svårt att inte kunna hindra snälla människor komma med tårtor och mat, svårt att få de snälla att inse att maten och tårtorna är mord.

Jag så en gång ett tv-program om Elvis. Han var inlagd på sjukhus, skulle bantas ner. Hans snälla vänner smugglade in hamburgare och annat gott åt honom. Jag tänkte förskräckt att de mördade honom.

Ingen slump att Lisa betyder tröst. Efter äppelprovning och marsmallowsgrillning kändes det genast bättre.

Vilken katastrofdag. Först stor kris på Antes jobb med en Trojansk häst som försökte sno en massa pengar från deras företagskonto. Sedan rymmer Sebastian och Pojken, våra nykastrerade katter som enligt veterinären måste vara inne en vecka. Och som grande finale – barnen lyckas hiva en hårddisk i golvet så att den totalpajar. Den innehåller de tio senaste årens jobb, familjefoton, ja ni fattar läget. Man vill bara trycka på äpple + z och glömma att den 29 oktober 2009 fanns överhuvudtaget.

Tur då att det finns änglar av typen Lisa Lemke, som jag sprang på i minglet på MatHallands branschdag på Tjolöholms slott förra veckan. Denna otroligt mysiga människa bor i Falkenberg, gör en massa fina matreportage, skriver böcker och har en blogg på Allt om mat, som heter Lisa lever kustliv. I dag fick vi komma och slå oss ner i hennes kök, äta pepparkaksdeg, dricka kaffe, klappa söta hunden Stilton, grilla marshmallows, jämföra äpplen från våra respektive trädgårdar och småprata om allt möjligt.

Lisa skriver för övrigt väldigt roligt om dagens mys på sin blogg. Precis när vi kom höll Stilton på att välta en smått skräckslagen Myra med en blöt puss, vilket Lisa tyckte var rätt pinsamt. Men vi var helt enkelt redan immuna mot katastrofer. Hade Stilton glufsat i sig Myra hade vi förmodligen bara sagt jaha. Typiskt. Men det är ju tydligen sånt som händer den 29 oktober.

Max bakar. Det blev en 3D-pepparkaka.

Himla trevligt och gott var det i alla fall, och när vi åkte hem kändes det inte längre som någon katastrof med den där hårddisken. Det råkar dessutom vara så att jag är en ganska flitig back-up-are, det mesta går att skrapa ihop från olika gamla avlagda hårddiskar här och var. Och om något fattas spelar ändå inte så himla stor roll så länge vi lever och mår bra och får sitta på Solhaga framför kaminen den 29 oktober, klappa våra återfunna katter och nalla lite på pepparkaksdegen vi fick med oss hem i en påse.

Och här kommer förresten mitt eget favoritrecept på pepparkaksdeg:

Prästgårdspepparkakor
100 g smör
3 dl vispgrädde
3 dl ljus eller mörk sirap
2,5 dl brun farin
2,5 dl strösocker
2 msk malen kanel
1 msk malen ingefära
1/4 msk malda nejlikor
1 knivsudd kryddpeppar
1 finhackat pomeransskal
1/2 tsk kardemumma
cirka 2 liter vetemjöl
2 msk bikarbonat

Smält smöret och låt svalna. Blanda i vispad grädde, sirap, farin, strösocker, och kryddor. Blanda bikarbonatet i lite av mjölet och rör i. Häll sedan i mjöl tills degen känns tung och lite fuktig. Lägg kallt över natten. Baka sedan precis som du vill, och grädda i 220°C i cirka 5 minuter.

Jag har en tryckkokare. Den åker fram vid långkok, praktiskt och bra, långkoken tar ingen lång tid alls. I fredags skulle jag koka köttsoppa. Då ville inte tryckkokaren vara med längre.

Den spydde ur sig nästan all soppa, ja inte köttbitarna och morötterna utan allt spad. Vilken tur tänkte jag när jag stod och glodde på förödelsen att den inte var vänd utåt, då hade jag hamnat på akuten.

Det lustiga är att jag minuterna innan förklarade för barnen hur viktigt det är att man inte öppnar den innan man lättat på trycket, “det skulle inte vara så kul om maten hamnade i taket” som jag sa.

Nu öppnade jag inte locket, den bara bestämde sig för att göra sig av med spadet ändå. Bara så där.

Jag har inte hämtat mig än.

Fast jag har börjat fundera på om jag ska slänga bort den eller köpa en reservdel.

Lätta på trycket behöver man göra innan det pyser över av sig själv…

Folkpartiet vill förstatliga skolan, inte mig emot. Det kan inte bli värre än vad det är nu i alla fall. Jag är mitt uppe i en riktigt grinig period där jag irriterar mig på allt, de slitna korridorerna, arbetsrummet som är ett skämt, datorerna som inte fungerar, allt bärande och släpande hit och dit, stora klasser, halvdålig mat, dålig städning, trasiga läroböcker och enfaldiga kommunpolitiker.

Ja, jag vet, staten kommer inte att fixa allt, städningen kanske fortsätter att vara dålig, klasserna stora och läroböckerna trasiga. Men det föder någon sorts hopp om en annan värld, en värld av ljus och lärdom, där glada elever skuttar omkring i uppfräschade korridorer på väg till lektionen, en värld där vi har fler städerskor anställda och en värld utan enfaldiga kommunpolitiker.

Ja, jag vet, alla kommunpolitiker är inte enfaldiga och ja, det kan förekomma enfaldiga beslutshavare även inom den statliga sektorn, och nej, jag vill inte bli av med politikerna som grupp. Jag tror på demokratin och tror att alternativet med ett folk, ett rike och en ledare är sämre.

Men som sagt var jag är inne i en grinig period, jag ser allt i svart.

Det blir inte bättre av Jimmy Å.

Tur att jag har ett sådant roligt jobb, trots de slitna korridorerna.

Jag trodde att allt var över, att det bara var att bida sin tid i fem veckor i väntan på den nya bänkskivan. De städade ju och försvann i går, snickarpojkarna.

Föga kunde vi ana att leverantören av diskbänken valt att fräsa ner den aningen för mycket i bänkskivan. Detta lilla påhitt uppmärksammades under dagen. Sådant kan leda till ytterst bubbligt laminat, inte kul.

Dessutom kan man ju fråga sig varför blandaren är alldeles rispig och konstig i nederkanten. Men det är inte leverantörens fel.

Julafton är icke avlägsen och då kanske jag kan laga till min julmat på en fungerande bänk. Kanske. Jag haver hopp om livet.

Snickarpojkarna är rätt gulliga, de gör sitt bästa på något vis, fast det blir fel.

Idag upptäckte vi att man i vissa fall kan ignorera det faktum att fläktar behöver ström. Detta går till på följande sätt: man sätter upp ett köksskåp som täcker eluttaget. Efter det ser man oerhörd förvånad ut när det hänger en sladd från fläkten som inte har någonstans att ta vägen.

När man ändå håller på är det en god idé att slänga bort skruvar och annat tjafs som kanske eller kanske inte behövs för att skruva upp saker eller skydda bänkskivor från fukt, eller saker som ska sitta på lådor.

När man är elektriker har man fullt upp och det gör inget om någon familj får klara sig utan uttag och bänkbelysning några dagar till. Jag menar, det har ju gått bra i tre veckor, en helg till är väl inget?

I det stora hela spelar det ju ingen roll, köket kommer ändå inte att vara klart förrän om fem veckor när den nya bänken kommer.

Hej och hå.

För några veckor sedan revs vårt kök ut. “Vi är färdiga om en vecka” sa de. Julafton tänkte jag. Min man såg glad ut.

Det gick fort att riva ut skiten.

Det går inte så fort att sätta in ett nytt.

Särskilt inte om man gör allt två gånger. Men det är ju bättre att man fixar misstagen än att låta dem vara, tänker jag. Min man ser inte längre lika glad ut.

I går, när jag kom hem, hade man gjort en smart lösning vid spisen. Bänkskivorna är för korta, det fattas tre centimeter, och därför skruvade de fast två vita skivor på var sida om spisen. Mmm, tänkte jag. Nertill gjorde det inget, men upptill…

Jag undrade om man inte kunde tänka sig att beställa en ny bänkskiva på ena sidan. Enligt IKEA gick dock inte det, och förresten skulle det ta fem veckor. “Då får vi leva med de vita skivorna” tänkte jag. Fast jag var inte glad.

I morse hade min man ett krismöte med snickarna och deras chef. Han meddelade att frun i huset, dvs jag, inte var nöjd med de vita skivorna. Dessutom hade han mätt den ena bänkskivan och upptäckt att det var fel mått. “IKEA måste ha gjort fel” sa min man. Snickarna skruvade på sig och mumlade sedan att  de hade kapat skivan, de fick för sig att den var för lång. Inte så att de kollade först, de bara kapade. Det är lätt när man har en stor såg, ritsch ratsch! Kapad!

Min man stirrade skakad på deras chef som också började skruva på sig. Nu har vi beställt en ny bänkskiva, den kommer om fem veckor.

När jag kom hem i dag, var snickarna kvar, jag smög in. Jag var rädd för att möta dem, jag är ju utpekad som argsint. Kanske de skulle tycka att det var obehagligt att behöva möta den arga tanten som inte gillar deras skivor.

När de gått hem kallade min man in mig i köket och pekade på platsen där fläkten egentligen borde sitta. Där satt ingen fläkt, bara en skåplucka. Under skåpluckan satt en fin dekorlist som gick hela vägen under skåpen. Mycket tjusigt. “Oj” hade de sagt när min man frågade var fläkten var. “Vi glömde den”.

Jag har inte skrattat så mycket på flera veckor. Våra snickare är i samma klass som Basils O`Reilly, den lugne mannen med tekoppen som flyttade om dörrarna om ni minns.

Min man ringde killarnas chef, och berättade, hysteriskt fnittrande, om fläkten. Jag fnittrade vilt i bakgrunden alltmedan jag tog kort, chefen lugnade oss med att offerten gäller, det kommer inte att bli dyrare.

Kanske snickarpojkarna är någon sorts lärlingar? De är mycket rara, förklarar pedagogiskt varför de valt att kapa alla taklister och skarva istället för att smälla upp en hel längd och varför förrådsdörren i hallen plötsligt är alldeles sned och ihålig. De verkar inte bli nervösa av att min man dyker upp en gång i timmen och misstänksamt studerar deras göranden och låtanden. Det där med fläkten kommer att lösas och det kommer att gå finfint att kakla nu och sätta dit resterande bänkskiva om fem veckor. Ingen fara! Ingen anledning till panik! “Ni kommer inte att bli gamla om ni oroar er så där mycket” verkar de tänka, precis som O`Reilly sa till Basil.

Köket kommer att bli bra, men min man sa bittert till snickarchefen att hans svärmor kommer att fingranska tapetseringen och börja skratta på ett hånfullt sätt. Bara för att de inte skruvar bort kontakter och sådant tjafs innan de börjar tapetsera! Det kommer att bli bra… jag är säker.

Fast inte förrän till jul.

Morgonen så här långt har inneburit äggröremakande i micron, tillfälligt placerad i vardagsrummet, tidningsläsande, uthällande av kaffe över skohyllan (också tillfälligt placerad i vardagsrummet) och min sons ryggsäck och funderingar över eventuella nya gardiner.

Djupare än så blir mitt liv inte just nu.

Jag funderar över Björklunds idé om att lärare ska få åka utomlands och fortbilda sig, me like. Jag skulle kunna ge mig iväg på stört. Jag skulle kunna ge mig iväg in till stan också för att fortbilda mig, jag vill hemskt gärna få lite av den varan.

Det är bara en hake i det där. Mina kommunpolitiker. De prioriterar inte fortbildning för lärare. Det där berömda lärarlyftet som jag hört ryktas om att en del lärare fått i andra kommuner existerar inte här.  Skulle jag dyka upp och säga att jag vill åka till Berlin på kurs skulle de förmodligen skratta rått och bygga en ny rondell.

Kommunen ska viss få lite pengar av regeringen för att satsa på skolan, våra politiker har därför i sin vishet bestämt sig för att stätta in dessa pengar på ett konto för att visa att de kan spara pengar. Att jag suktar efter modern utrustning till mitt klassrum såsom kartor och flanellografer, det bryr de sig inte om.

Vi lärare i denna kommun är antagligen för j-a mesiga, vi borde låta mer, vi måste börja väsnas.

Vi måste göra uppror.

Ska vi behöva vada i dammråttor t ex? Städningen har skurits ner till ett minimum och jag undar när skolan senast storstädades?

Morr.

Annars blev mitt nya köksgolv snyggt.

Ibland när jag försöker spara dokument jag har knåpat ihop på jobbet så går det inte. Datorn talar om för mig att servern är full, i sådana lägen brukar jag raskt radera dokument som inte längre är intressanta. När jag sparar på nytt upprepar datorn sitt dystra budskap, servern är full, det finns ingen plats för mig.

Nästa grepp är då att plocka fram sitt usb-minne. Datorn brukar då tydligt visa att usb-minnet är uppkopplat, det syns. Men när jag trycker på sparaikonen finns det inget usb-minne. Datorn känner plötsligt inte av det, detta trots att det tydligt syns att det är uppkopplat.

Ett av vardagens små mysterier på min skola.

När jag gick till en av mina lektioner idag bar jag på följande: en projektor, en bärbar dator, en varukorg fylld med pennor, böcker, kalender, papper och cd-skivor.

Min arbetsmiljö är så långt under all kritik att det inte ens går att tala om arbetsmiljö. Slitna lokaler, ingen utrustning, jo jag har en OH, en tv och en video, men det är i stort sett det som finns. Kartor existerar inte, den bärbara datorn är min egen, projektorn lånar jag på exeditionen och det trådlösa nätverket fungerar bara fläckvis. Det fasta nätverket fungerar enligt rykten, men då måste man ha en sladd.

Jag har några uppslagsböcker i  biblioteket, jag har själv köpt på loppis och ställt dit dem.

Nu tycker någon att jag gnäller, vattnet är ju gratis i kranarna och vi har toalettpapper, stolar och bord finns också, så sant så sant, men om man vill väcka lust? Hur gör man då i ett klassrum som är kalt och tomt? Tänkt att kunna dra ner en karta och visa var Sahara ligger eller var sidenvägen gick? Jag drömmer om att ha ett kranium i en hylla och andra saker man kan ta på.

Visserligen är jag ju oerhört skicklig på att berätta, gestalta historiska personer  och (numera) på att rita kartor, men ibland skulle man vilja ha lite teknik att ta till.

Kommunen köper in det ena datorprogrammet efter det andra och säger åt oss att använda, det är bara en detalj de har glömt, själva datorerna.

Jag tittade på de där Hollywoodfruarna igår, under veckan som gått har jag blivit mer och mer nyfiken på kvinnan bakom uttalanden om kvinnors åtaganden och fördömanden av manliga blöjbytare.

Lite besviken blev jag.

Ingen sa något som var speciellt kontroversiellt.

Fast jag känner att jag vill utfärda en officiell protest, i egenskap av blondin. Det känns inte bra med den bild de förmedlar av svenska blondiner, några av oss är rätt smarta på ett ickeytligt sätt.

Jag kommer inte att titta igen. För ett kort ögonblick trodde jag att Anna Anka var en verklig Patsy eller Edina, men så väl var det inte, hade det visat sig att hon drack champagne, trillade ur bilar och hade orgier, ja, då hade jag upphöjt henne till idol. Men hon ägnade sig åt att plantera blommor och träna, trist.

Hennes medfruar var ännu tristare.

Det räcker med verkligheten här hemmavid, vi har intressantare “hemmafruar” i min lilla stad. De planterar kanske inte så mycket rosor, de pryder inte sina hundar med rosetter och de har inte gift sig med överåriga, tunnhåriga miljonärer men orgier kan de ha och balansera på gränsen till kriminalitet kan de…