Nyligen gav sig professor Edmund Phelps på keynesianerna. Professor Casey Mulligan gör nu detsamma. Keynesianerna, med Paul Krugman och Brad DeLong i spetsen, hävdar att fallande efterfrågan har minskat sysselsättningen; han menar att det är mer troligt att kausaliteten går i motsatt riktning. Vem som har rätt har rätt stora policyimplikationer.

Dagens gåta för press, konspiratoriker och allehanda megafoner:

En person blir påkörd av en bil;
Krossas mot en bergvägg.
Han dör på sjukhuset.
Sedan vid en undersökning visar det sig att personen nyss vaccinerat sig, alternativt bär på svininfluensavirus.

Vad dog han då av?
Du får bara svara “vaccinet” eller “viruset”
Inget annat gills.

Δ

DN1, svd1,ab1, ab2, DN2, DN3

Att utländska investeringar och BNP är positivt relaterade är relativt okontroversiellt att konstatera. Frågan är dock i vilken riktning kausaliteten går. Är det så att ett rikare land, genom det större värdeskapandet i den ekonomiska verksamheten, orsakar fler utländska investeringar, eller är det så att fler utländska investeringar gör ett land rikare? I “On the Causal Links Between FDI and Growth in Developing Countries”, publicerad i World Economy (preliminär gratisversion här), försöker John Rand och Henrik Hansen reda ut saken. Deras resultat:

We analyse the Granger causal relationships between foreign direct investment (FDI) and GDP in a sample of 31 developing countries covering 31 years. Using estimators for heterogeneous panel data we find bi-directional causality between the FDI-to-GDP ratio and the level of GDP. FDI has a lasting impact on GDP, while GDP has no longrun impact on the FDI-to-GDP ratio. In that sense FDI causes growth.

Utländska investeringar tycks alltså öka välståndet i ett land genom kunskapsöverföring och spridning av ny teknologi (även om man ska ta Granger-kausalitetstest med en liten nypa salt).

Professor Hans Kelsen påpekar i “Foundations of Democracy”, publicerad i Ethics, en logisk spänning hos många som utgår från att människor har en fri vilja:

To attach punishment or reward to human behavior does not only not exclude the causal determination of this behavior but necessarily presupposes the possibility of such determination. For punishment is attached to certain behavior because it is supposed that man will refrain from such behavior out of fear of the punishment; and reward is attached to certain behavior because it is supposed that man will behave in this way out of the wish to merit the reward. If man’s behavior, and that means, in the last analysis, his will, were not determinable by definite causes, a normative order regulating his behavior by attaching punishment or reward to it and thus establishing his responsibility would be meaningless.

Bertrand Russell var inne på en liknande tankegång.

I en intressant ledare i dagens SvD nämner Paulina Neuding det kaliforniska rättsfallet Sindell v. Abbott Laboratories som ett exempel på en inställning att ofödda barn kan omfattas av rättsordningens skydd på olika sätt. Det glädjer en skadeståndsforskare att få läsa om klassikern Sindell i pressen. Men det kan vara värt att i sammanhanget säga något mer om vad detta avgörande egentligen blivit allra mest känt för, nämligen proportionerligt ansvar. Ur ett traditionellt perspektiv är proportionerligt ansvar knepigt: Det utmanar hävdvunna juridiska föreställningar liksom moraliska om att ansvar i juridiken (såväl straff- som skadeståndsrättsligt) är individorienterad.

Så här skriver jag om det i ett av mina otaliga manus in progress, detta ur en bok om skadeståndsansvar under osäkerhet, som jag kipper in med noter och allt:

Sindell var ett s.k. DES-mål: Kärandens moder hade intagit läkemedlet DES under graviditeten, som skrevs ut till gravida kvinnor för att förebygga missfall. Förskrivningen av DES var under denna tid i linje med den amerikanska kontrollmyndigheten FDA:s (Food and Drug Administration) riktlinjer. DES visade sig emellertid vara ett farligt läkemedel – det fanns förhöjd risk för cancer hos de barn vars mödrar intagit läkemedlet. Det skadeståndsrättsliga problemet var att läkemedlet salufördes av ett flertal olika läkemedelsföretag, vilket enligt normala bevisregler medförde bevissvårigheter för den skadelidande. Den skadelidande skulle således enligt traditionella regler behöva bevisa att det var just läkemedelsföretaget A:s produkter som medfört skadan och inte X:s, Y:s eller Z:s, vilket i praktiken skulle göra skadeståndsmöjligheten obefintlig.

I Sindell yrkades i en class action skadestånd från ett antal läkemedelsföretag som tillverkat DES-preparat. Att käranden drabbats av en skada till följd av något av dessa företags vårdslöshet stod klart. Käranden hävdade att regeln om ”alternative liability” i Summers v. Tice skulle tillämpas.[1] [Summers var ett "jägarfall" där två jägare var för sig skjutit mot offret men det inte gick att klarlägga vem som träffat. Under vanliga bevisregler skulle käranden inte kunnat erhålla skadestånd. Domstolen lade i det berömda fallet över bevisbördan på de två vårdslösa jägarna, som alltså tvingades bevisa att de inte orsakat skadan för att undgå ansvar. Detta kallas för regler om "alternativ kausalitet", d.v.s. kausalitetsregler förknippade med en omvänd bevisbörda där ansvarsgrunden (typiskt sett culpa) kunnat klarläggas.]

Domstolen fastslog emellertid att denna regel inte var tillämplig på en situation som den i Sindell. Skillnaden mellan Sindells och Summers fall var att i Summers var det klart att samtliga möjliga skadevållare var instämda, medan i Sindell enbart ett fåtal av de möjliga skadevållarna instämts.[2] I Summers fall stod det klart att en av de två svarandena var skadevållare men i Sindells fall var det till och med osannolikt att någon av de fem var skadevållare, i beaktande av de många producenterna av det aktuella läkemedlet. Om den skadelidande skulle behöva identifiera samtliga potentiella skadevållare och stämma in dem skulle hennes möjligheter att erhålla skadestånd i ett fall som Sindell vara väldigt begränsade.[3]

Andra lösningar, som concert of action eller enterprise liability-approacher diskuteras men förkastades. Vid skador av det aktuella slaget, som inträffar som en följd av massproduktion av en produkt på en marknad, måste särskilda lösningar sökas, framhöll domstolen vidare.[4] Ett rättspolitiskt argument som därvid anfördes var att företagen kunde försäkra sig mot riskerna för skadeståndsansvar och därmed tas med som en av många kostnadsposter i verksamheten. Domstolen valde således en för produktskador av det föreliggande slaget särskilt anpassad metod, nämligen att hålla svarandena skadeståndsskyldiga i förhållande till de marknadsandelar de hade på marknaden. Vad gäller kausalitetskravet och bevisningen av orsakssambandet uttalade domstolen följande: We approach the issue of causation from a different perspective: we hold it to be reasonable in the present context to measure the likelihood that any of the defendants supplied the product which allegedly injured plaintiff by the percentage which the DES sold by each of them for the purpose of preventing miscarriage bears to the entire production of the drug sold by all for that purpose.”

Det finns dock ett viktigt tillägg till detta yttrande som måste tas med i analysen av hur Sindell och market share liability-doktrinen bör förstås ur ett kausalitetsperspektiv: ”Each defendant will be held liable for the proportion of the judgment represented by its share of that market unless it demonstrates that it could not have made the product which caused plaintiff’s injuries.” Detta innebär att domstolen i Sindell utgick ifrån att en svarande kunde exculpera sig. Således kunde företag som var svarande i målet undvika ansvar genom att visa att det inte hade tillverkat eller omsatt produkter som kunde ha skadat den skadelidande.[5]

Sindell är ett av de mest omdiskuterade fallen i modern amerikansk skadeståndsrätt. Dess inflytande som prejudikat är möjligtvis överskattat. Utanför Kalifornien har marknadsandelsansvarsdoktrinen haft ett begränsat inflytande och de fall där doktrinen har använts har ansetts spretiga i sin tolkning av doktrinens innebörd.[6] I resten av världen har Sindell givit genklang i många rättsordningar och vissa av tankegångarna i fallet har tydlig resonans i t.ex. Principles of European Tort Law.

[2] Antalet läkemedelsföretag som tillverkade DES är inte helt klarlagt men brukar uppskattas till 200, se Bill Dufwa, Flera skadeståndsskyldiga, Stockholm 1993, s. 1125 (no 2900), särskilt n. 312.

[3] I Sindell-domen skriver således domstolen: ”If we were confined to the theories of Summers and Hall, we would be constrained to hold that the judgment must be sustained. Should we require that plaintiff identify the manufacturer which supplied the DES used by her mother or that all DES manufacturers be joined in the action, she would effectively be precluded from any recovery.”  

[4] Domstolen hänvisar härvid till det omtalade fallet Escola v. Coca Cola Bottling Company (1944) 24 Cal.2d 453, 467-468, 150 P.2d 436, där skador uppstått till följd av exploderande kapsyler på Coca-Cola-flaskor.

[5] Jämförelse kan härvid göras med ett än mer långtgående fall av marknadsandelsansvar, Hymovitz från New York, där domstolen satte kausalitetskravet åt sidan s.a.s. helt och hållet och således ålade företagen ett marknadsandelsansvar i förhållande till deras nationella marknadsandelar utan att tillåta enskilda svarande möjligheten att undvika ansvar genom att bevisa att de inte kunde ha orsakat skadan i fråga. Hymovitz v. Eli Lilly Co., 539 N.E. 2 d 294 (New York 1989).

[6] Se angående detta t.ex. David W. Robinson, The Common Sense of Cause in Fact, 75 Texas Law Review, s. 1765 ff., på s. 1793 f. (1996-1997).

SvD den 28/3/2009 ”Förtal av religioner fördöms i ifrågasatt resolution av FN

FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève antog resolutionen i onsdags. Texten, som inte är bindande, föreslogs av Pakistan på initiativ av en grupp muslimska länder. I resolutionen talas om hur muslimska minoriteter drabbats av alltmer intolerans, diskriminering och våldsangrepp sedan 11 september-attacken 2001.

”Förtal av religioner är en allvarlig förolämpning som kan leda till minskad religionsfrihet och religiöst våld”, heter det i texten där det också betonas att ”islam ofta felaktigt kopplas ihop med brott mot mänskliga rättigheter och terrorism”.

Ett exempel på oacceptabel yttrandefrihet som ges av muslimska länder är de danska Muhammed-teckningarna. Pakistan medgav dock att ”en känslig avvägning” måste göras mellan yttrandefrihet och respekt för religioner.

Men västerländska regeringar befarar att resolutionen används för att rättfärdiga inskränkningar av yttrandefriheten i muslimska länder. Runt 180 religiösa grupper samt pressrepresentanter har uppmanat diplomater att rösta nej till resolutionen. ”Den kan i vissa länder användas för att tysta och skrämma människorättsaktivister, religiösa avhoppare och andra oberoende röster”, heter det. Andra anser att resolutionen kan försämra relationerna mellan religioner.

Resolutionen kastar en skugga över FN:s rasistkonferens den 20 april i Genève. Liknande formuleringar ingick i en preliminär deklaration inför mötet, men har tagits bort efter protester från väst.”

Så det var inte den muslimskt religiöst motiverade attack på USA den där gången den 11 september 2001 som var ett uttryck för intolerans, diskriminering och våldsangrepp mot ett kristet land, som startade från arabernas sida då? Kausalitet (orsak och verkan) mina vänner! Dessutom, vem är det som förföljs? Muslimer? Prova kristna istället. Nämn ett enda kristet våldsdåd med muslimskt mål sedan 9/11! Nä, jag tänkte väl det. Men jag kan nämna åtskilliga angrepp på kristna, om jag bara kunde komma ihåg enskilda fall, men eftersom dessa är så vanligt förekommande att man kan läsa om dem var och varannan månad i tidningen så har våldsdåd mot kristna blivit ett faktabegrepp man kan läsa om i uppslagsböckerna. Och dessutom kan man enbart läsa om våld mot kristna när detta sker genom massmord, alla enskilda fall som man inte kan läsa om försvinner i det tysta, åtminstone i den muslimska världen.

Som det står; ”I resolutionen talas om hur muslimska minoriteter drabbats av alltmer intolerans, diskriminering och våldsangrepp sedan 11 september-attacken 2001”

Återigen – kausaliteten – 11 september-attacken var våldsangreppet som orsakade intolerans och diskriminering! Om det ens gjorde det. Jag har i alla fall inte märkt någon sådan intolerans och diskriminering. MEN SÅ ÄR JAG HELLER INGEN AMERIKAN – var specifika era idioter! Ta upp enskilda fall, så att ni kan påvisa intolerans, diskriminering och våldsangrepp, och jämför sedan med vad ni har lyckats åstadkomma i världen, så får vi se vem som är intolerant, diskriminerar och använder våld på individnivå mot vem, och i religionens namn.

Puh.., detta var bara ett svar på enbart det första stycket. Så till stycke två:

Som det står; ”Förtal av religioner är en allvarlig förolämpning som kan leda till minskad religionsfrihet och religiöst våld”, heter det i texten där det också betonas att ”islam ofta felaktigt kopplas ihop med brott mot mänskliga rättigheter och terrorism”.

Minskad religionsfrihet hos den muslimska befolkningen i väst och arabvärlden, och religiöst våld från dessa (och jag betonar att det är från muslimerna som religiöst våld och religionsofrihet härstammar), leder till vad muslimerna kallar för ”förtal”, så ännu en gång – kausaliteten mina vänner! Men hur kan det vara förtal att hävda att politisk islam är våldsam (all Islam är politisk Islam, det är den religionens natur)? Hur kan det vara förtal att hävda att profeten Muhammed gifte sig med en nioårig flicka (han gjorde ju det)?

Hur kan Islam felaktigt kopplas ihop med brott mot mänskliga rättigheter och terrorism? Islam försvarar ju brott mot mänskliga rättigheter och terrorism! När de slutar försvara det ska jag ge dem rätt på alla punkter.

Så vidare till stycke tre; ”Ett exempel på oacceptabel yttrandefrihet som ges av muslimska länder är de danska Muhammed-teckningarna. Pakistan medgav dock att ”en känslig avvägning” måste göras mellan yttrandefrihet och respekt för religioner.”

Här måste jag ge muslimerna rätt. Dessa muhammedteckningar föregicks faktiskt inte av något utöver det vanliga vardagliga i våldsorgier från den muslimska världens sida och var därför inte försvarbara, eftersom det i detta fall var upphovsmännen som eskalerade en konflikt som för tillfället inte var accentuerad. (De föreställde bland annat profeten Muhammed med en bomb i sin turban.) Men.., det betyder inte att upphovsmännen inte hade rätten att publicera de osmakliga teckningarna!

Religion är inte oantastlig. Jag betvivlar att motsättningarna mellan väst och orienten skulle minska ifall vi införde alternativt ökade förtryck över medierna här i Europa. Ju närmare vi hade kommit Islams politiska förtryck, desto våldsammare hade vi blivit mot muslimerna och våra egna kvinnor, eller vice versa. De säger att lika barn leka bäst, men det gäller inte kvinnoförtryckarna, så länge som dessa inte är släkt.

Stycke fyra; ”Men västerländska regeringar befarar att resolutionen används för att rättfärdiga inskränkningar av yttrandefriheten i muslimska länder. Runt 180 religiösa grupper samt pressrepresentanter har uppmanat diplomater att rösta nej till resolutionen. ”Den kan i vissa länder användas för att tysta och skrämma människorättsaktivister, religiösa avhoppare och andra oberoende röster”, heter det. Andra anser att resolutionen kan försämra relationerna mellan religioner.”

Jag tänker bara helt hålla med om det som sägs i ovanstående stycke, det är vad som kommer att hända. Resolutionen kommer att användas för att tysta och skrämma, fängsla och terrorisera.

Roger Klang, Lund den 28/3/2009

Verden er et kompliceret sted. Modsat hvad man sædvanligvis går og siger, så bliver verden faktisk større i stedet for mindre. Rigtigt nok er det nemt at komme fra den ene ende til den anden (hvilket vel formelt set betyder, at man er tilbage hvor man startede), men for os, som skal forholde os til den store, vide verden svarer dette faktisk til en udvidelse: der er simpelthen mere af den vi skal forholde os til. 

Tiden kan siges at spille os det samme puds. Hvis jeg lever fra dag til dag, så forstår jeg min verden ud fra de hændelser og handlinger, som jeg har foretaget mig mere eller mindre umiddelbart forud for det aktuelle øjeblik. Hvis jeg får ondt i maven, jamen så var det sgu’ nok noget jeg åd i går – forbandede take-away eller hvad nu! Men hvis nu det ikke er en simpel omgang diarré, jeg kommer til at lide af, men derimod noget snigende og fordækt – som f.eks. mavesår eller kræft – så giver det pludselig ingen mening, hvis jeg vedholdende søger forklaringen ved at se på gårsdagens menu. Det kræver et skifte i perspektiv at få øje på ting som ‘livsstil’, ’stress’ etc.

For nu at komme til sagen – ud fra ovenstående distinktion mellem diarré og mavesår/kræft hvilken kasse vil det så være mest hensigtsmæssigt at placere et fænomen som ‘terror’ i? Hører det sammen med diarreen, som forstås meget simpelt og lineært som forårsaget af noget der skete i går? Eller hører det sammen med mavesår/kræft, som er lidelser der opstår på baggrund af en proces som har udspillet sig over år? Vi kan forsøge at afbillede de to forklaringsmodeller – først den simple dårlig-reje-forårsager-diarré:

Dernæst den mere komplekse model, hvor vi må inddrage en gigantisk palette af interagerende faktorer og redegøre for deres interdependens og cirkulære kausalitetsdynamikker, som disse har udspillet sig gennem årtier:

Og nu kommer vi så til finalen – efter at have læst denne artikel, hvilken af de to modeller tror du så vores statsminister har abonnement på? Giv dit bud – så kalder vi det for en afstemning!

Måske bliver det politiske klima engang så sofistikeret, at det rent faktisk kan danne basis for en dialog, som gør os klogere på, hvordan vi tackler en kompleks verden med en lang, konfliktfyldt og indviklet historie bag sig. Indtil da tror jeg vi gør bedst i ikke at lytte for meget efter, for er der en ting verden ikke er, så er det sort-hvid. Den sendes rent faktisk i farver:

“Ät rejält – få en son” Detta är budskapet som möter en i dagens DN. Speciellt flingor verkar vara effektiva för att se till att det blir en pojke:

“Mammor som åt frukostflingor en eller flera gånger om dagen hade 59 procents chans att få en pojke, medan den mor som bara åt en skål flingor i veckan hade endast 42 procents chans att få en pojke”

Själv är jag vid första anblick mycket skeptisk. Det här borde ju innebära att det skulle födas betydligt fler pojkar i Sverige där vi ju frukosterar rejält än på kontinenten där en kaffe och en croissant får räcka för att starta dagen.  Dessutom funderar jag över statistik signifikans och kausalitet.

För att förstå om min skepsis är grundad eller inte går jag till orginalkällan, en artikel just publicerad i Proceedings of the Royal Society: Biological Sciences. Vad har då hänt? Jo 740 gravida kvinnor har fått redovisa sina kostvanor under den tid då de blev gravida. Forskarna har sedan med hjälp av faktoranalys konstruerat två index som mäter näringsinnehållet i den intagna födan.

Min första tanke, dvs att skillnaderna knappast är statistiskt signifikanta visar sig vara felaktig. Faktor 1 visar sig vara en statistikt säkerställd prediktor av barnets kön med ett p-värde på 0.00095). När forskarna lämnar faktor-världen och går ner och studerar enskilda födsloämnen visar det sig att det enbart är flingor som biter signifikant.

Min andra ryggradsreflex var huruvida det handlar om en kausal effekt eller om näringsintaget är korrelerat med ngt annat som också påverkar barnets kön. Det forskarna gör för att övertyga läsaren om att så inte är fallet är att de undersöker huruvida andra faktorer, så som rökning, socio-ekonomisk status eller BMI kan förklara barnets kön, men finner inga statistiskt signifikanta samband.

Är jag då övertygad? Nja, jag skulle vilja se lite mer regressionsanalys, ha en större tro på faktoranalys och helst kunna kontrollera för mamma-specifika effekter innan jag är beredd att tro på ett orsakssamban mellan vad storken levererar och vad mamma äter till frukost, men så är jag ju också forskare, dvs skeptisk av naturen

Dagen går foran natten

Velstand går foran glæde

Magt går foran frygt

Teknologi går foran magi

Utopi går foran Paradis

Troen går foran Miraklet

Livet går foran døden

Eller omvendt?

Ibland är det inte helt lätt att dra korrekta slutsatser från undersökningar.

Detta är ett smått briljant inlägg i miljödebatten.