för de som gått i flumskolan? Kanske är det därför de trampar i klaveret mer än en gång när det gäller det sk. klimathotet?

“Världens medborgare är bekymrade över klimatförändringarna och tycker att det är brådskande med ett nytt bindande klimatavtal. I ”World Wide Views on Global Warming” berättar människor från hela världen vad de tycker att delegaterna på klimatmötet i Köpenhamn ska besluta. ” World wide vies on Global warming, DN 20 november 2009

Gaser i atmosfären:
Kväve 78.08 %
Syre 20.95 %
Argon 0.93 %
Koldioxid 0.038 %
Neon 0.002 %
Helium 0.0005 %
Metan 0.0002 %
Krypton 0.0001 %
Vätgas 0.00006 %

Så OM det funnits minsta chans att den sjätte decimalen av de 0.04% (ja Du läste rätt, 0.04 % är det avrundade värdet för CO2)som CO2 utgöra av vår lufts gaser, skulle vara tillräckligt för att åstadkomma verklig, inte fiktiv datamodulerad korrigerade avläsningars, uppvärmning av jorden,
SÅ hade det räckt med att varje träd som huggs ner ersatts med ett nytt samt att varje person i I-länderna planterat ett extra,
för att åstadkomma nollsummespel.
Nu behövs inte det. Dock försvarar verklighetens situation inte koleldning eller bensindrift. Rent vatten är problemet.

Men skall rätt vara rätt, så är 0.04% en avrundning av 0.038 och en höjning av sjätte decimalen kan aldrig göra avrundningen större än 0.04….., så det där med matematik, decimaltal och procent har tydligen en hel del missat att lära sig senast i femte årskursen….
Annat var det 1930. Då skulle elever som gått ut fjärde årskursen kunna och de som i femte gick över till realskolan repetera tal som t.ex.: “Hur mycket salt finns det i 1650 kr havsvatten, som innehåller 3.4% salt? (tal 590 sid 51; Rendahl-Wahlström-Frank; Räknebok för realskolan första delen För den fyraåriga realskolans första klass, Stockholm 1930)

Att matematiken som ämne behöver stöttas och styras upp, det står klart. Lika klart som att mer än en sk. expert och politiker borde lära sig källkritisk analys. Men det senare är en annan fråga.

Men läs hur lite matematik som lärdes in när läraren lärde ut: Usa och Kina hotar klimatet, Expressen 16 november

Det märkliga är, att det inte är det de som kan vetenskapsteori och känner till verkliga värden för perioden fram till 1990 som återfinns bland klimatfantasterna. Dessa visar tvärt om gång på gång vetenskapsteoretiska luckor stora som hav. Ett viktigt inlägg: Beror trosvissheten på okunskap, SvD 19 november 2009 frågas det där. Kanske är svaret att alltför många klimatfantaster saknar matematiska och logiska grundkunskaper för att inte tala om geologiska och historiska, eller?

Af Mikkel Maier Henriksen

Jeg hader romantiske komedier. De er som regel hamrende forudsigelige, kvalmende sukkersøde og alt for uopfindsomme. Der er næppe mange genrer, der er fedtet ind i så mange konventioner. Når man ser en romantisk komedie, ved man næsten altid, hvad man får.

500 Days of Summer er anderledes. Den sælges også som en lidt ”alternativ” romantisk komedie – for eksempel ligesom den efter min mening lidt overvurderede Garden State. 500 Days er langt bedre, men anvender bl.a. også et markant indie-soundtrack og har en lidt quirky, men elskelig kvindelig hovedrolle.

Lige i hjertet
500 Days er instrueret af den ikke særlig kendte Mark Webb, og adskiller sig fra mange andre film i genren ved at være en betydeligt mere realistisk historie, med en meget velskrevet dialog. Filmen er fokuseret, og har ingen unødvendige sideplots eller falden-på-halen-komedie-scener. Ved at gøre brug af et asynkront tidsforløb løftes sløret for problemerne mellem de to hovedpersoner, før deres forhold overhovedet er kommet i gang. Det giver en interessant dynamik, men trækker langt fra spændingen ud af filmen.

Det føles som scener fra et parforhold, man selv kunne have været i. Filmen har de glade øjeblikke, der gør en lidt varm indeni, men er allerbedst i de triste scener, der er ganske rammende i deres fremstilling af, hvordan et forhold langsomt kan begynde at gå skævt og falde fra hinanden. 500 Days of Summer har scener, der giver en lyst til at drikke whisky og høre trist musik. For vi har alle sammen været der. Det er muligvis ikke en film du skal se, hvis du for nylig er kommet ud af et forhold.

To die by your side, such a heavenly way to die.
Joseph Gordon-Levitt og Zooey Deschanel, der spiller filmens to hovedroller er eminente. Deres samspil og kemi er fremragende, og de bærer virkelig filmen. Nogle få sidekicks leverer lidt humor i afmålte mængder, men fjerner ikke fokus fra det centrale.

Specielt Zooey fortjener ros – hun stjæler totalt billedet i alle scener hun er med i, og er ufattelig nuttet. For de af os, der har et Y-kromosom, er det overhovedet ikke svært at sætte sig ind i, hvorfor Tom bliver hovedkulds forelsket i Summer [Vi pauser lige anmeldelsen, så skribenten kan tørre savl af sit keyboard].

500 Days of Summer er ikke en film der vil ændre verden eller dit liv, men den er glimrende underholdning uden overflødigt fedt. Men nu må I have mig undskyldt, jeg skal ud og kidnappe Zooey. Hvis jeg låser hende inde i kælderen længe nok, får hun Stockholm-syndrom og begynder at elske mig, ikk’?

500 Days of Summer har premiere i de danske biografer fredag d. 13. november

Links: Trailer (Youtube) IMDB Wikipedia Rotten Tomatoes

Jag har tidigare skrivit om de möjliga hälsorisker som skulle kunna uppstå vid stadsodling i den urbana miljön. Mitt fokus är även i det här inlägget på biltrafiken eftersom industriutsläpp varierar från varje produktionsinriktning.

Vissa skadliga ämnen är på nedgång efter att nationella bestämmelser lyckats begränsa dem. Två sådana är bly och kadmium. Så här säger professor Bo Bergbäck i ett pressmeddelande från 2007:
- Efter de senaste årtiondenas begränsning av bly i fordonsbränsle samt debatten om klimatpåverkan från koldioxidutsläppen till följd av transporten, är det lätt att föreställa sig bränslet som en av de stora föroreningskällorna från biltrafiken. Glädjande nog har ansträngningarna att få bort kadmium och bly gett resultat med minskade utsläpp från avgaserna som följd.

Varför är det angeläget att minska användandet av bly och kadmium?

Båda grundämnena är skadliga för växter, djur och människor när mängden vi utsätts för går över en viss gräns.  Bly ansamlas i kroppen, framför allt i skelettet där det kan skada benmärg och kroppens bildning av röda blodkroppar. Ämnet påverkar neurologiska funktioner som kan mätas i form av minskande intelligens.  Bly och blyföreningar är även mycket giftiga för vattenlevande organismer, enligt Kemikalieinspektionen. Kadmium kan bland annat orsaka cancer i lungor, hud och njure, enligt cell- och molekylärbiologen Markus Thamás.  Kadmium är dessutom mycket giftigt för fisk, kräftdjur och alger.

Bo Berhbäck, David Hjortenkrans och Agneta Häggerud gjorde en studie där de mätte förändringen i utsläpp från 1998 till 2005 i Stockholm. Det visade sig tyvärr att det finns många andra källor till utsläpp från biltrafiken som inte har minskat. Ett exempel är metallen antimon, koppar och zink i bromsbelägg och platina i katalysatorer. Det framkom också att trots att metallhalterna har minskat i däck är fortfarande däck en av de stora källorna för zink och kadmium i städer. Ämnena sprids framför allt genom luften, men även genom regnvattnet som leds bort till våra vattendrag där de stör ekosystemet.

Är det angeläget att även minska användandet av antimon, koppar, zink och platina?

Halvmetallen antimon kan orsaka cancer i lungor, hud och njure. Antimon kan dessutom skada enzymsystem hos växter och är giftigt för vattenlevande organismer. Människor klarar av ganska stora mängder koppar till skillnad från flera vattenorganismer. Koppar har relativt låg bioackumulerande potential i fisk, men däremot sker bioackumulation i fytoplankton som blir förgiftade vid betydligt lägre koncentrationer än fisk.  Zink är klassificerat av Kemikalieinspektionen, som mycket giftigt för vattenlevande organismer  och kan orsaka skadliga långtidseffekter i vattenmiljön. Zink bioackumuleras, men anrikas inte i näringskedjan. Platina ackumuleras i lever och njure hos människor, men är  ett grundämne vars toxikologi inte har utretts så grundligt som många andra.

Återanvändning av gamla bildäck i husbygge. Genom att kapslas in med adobe blir skadliga ämnen inerta.

Tillverkaren av bildäck använder oljor för att göra gummit lättare att bearbeta och för att göra slitbanan mjuk. Äldre bildäck, men även många nya däck innehåller HA-oljor. HA-oljor innehåller flera kemiska ämnen (polycykliska aromatiska kolväten, PAH) som är cancerframkallande och ofta svårnedbrytbara i miljön. Flera av ämnena har dessutom förmåga att anrikas i levande organismer. Varje år sprids stora mängder av däckens slitbanor på vägarna i form av små gummipartiklar som innehåller HA-oljor. De hälso- och miljöfarliga ämnena i HA-oljorna hamnar i vattenmiljön där de så småningom samlas i sedimenten. Studier visar att dessa ämnen kan urlakas från gummit och ge allvarliga effekter på fiskar. Från och med den 1 januari 2010 får däck och oljor som används vid tillverkning av däck inte säljas om de innehåller mer än 10 mg/kg av åtta listade PAH:er och mer än 1 mg/kg av bens(a)pyren. Läs mer på Kemikalieinspektionens hemsida.

Kanske inte att rekommendera den här typen av odlingsbädd..

Förhoppningen är att internationella bestämmelser ska ge en tydlig nedgång även utav PAH, såsom har skett med bly och kadmium.  Något som redan nu kan dämpa oro är att koncentrationen av många partikelbundna ämnen som PAH minskar väldigt snabbt med avståndet från källan, enligt forskande geokemisten Clemens Reimann från Oslo.

Jag skulle inte rekommendera att odla ätliga växter i pelare av återvunna bildäck, som flera jag känner gör. En annan riktlinje bör troligen vara att alltid se till att de finns en fysisk barriär mellan biltrafiken och det vi odlar. Det kan vara staket, ett hus eller buskage av någon prydnadsväxt som inte ger något ätligt. Och du, glöm inte att berömma dig själv varje gång du väljer att ta cykeln och låter bilen stå kvar hemma.

     When I was a little girl, my journal read something like this:

October 19, 1983

Grandma Smith bought me this new journal for my eighth birthday!  I am going to write in it every day.

January 1, 1984

I haven’t been very good about writing in my journal, but I’m going to start now.  I’m going to write in it every day.

August, 1984

Wow, I wasn’t very good at writing in my journal.  I need to be better.  So much has happened, but it’s late tonight and I need to sleep, so I’ll write tomorrow.  PROMISE.

September, 1987

Wow, look how long it’s been since I’ve written in my journal!  I’m in eighth grade now, can you believe it?

August, 1992

So, I was packing for college and I found the old blue journal that Grandma gave me when I got baptized.  Since only two or three pages were written in, I decided to bring it along, just in case I wanted to write in a journal.

     And you know what?  I did write.  EVERY SINGLE DAY for two years.  Going back and looking through that big, blue journal makes me smile.  Things that happened to me, boys I had a crush on, the friends I made and the experiences I had (both good and bad) are all there for me to browse through.  I LOVE that I was so diligent at keeping a journal.  It’s funny– the primary reason I did it was because I wanted to tell my mom every single thing that happened when I was away, and it was too expensive for me to call long distance every night.  (Feel free to laugh at my dependency.  Some of my roommates did, often.)  I filled that journal, plus two more, over the next 2 1/2 years.  Ironically, I stopped writing nightly around the time I met my husband, and just between us, those are the times I SHOULD have been writing regularly.  (He remembers our history just a *teency* bit differently than I do, and it would be so helpful to pull out my journal and show him just how wrong he is.)

     Anyway…

     Some of you probably noticed that I have been absent from my blog lately.  (Some of you may not have, and I’d rather not have you tell me you didn’t notice.)  Without going into too much detail, let me just say that life seems to have hit me squarely between the eyes when I wasn’t looking, and I have been feeling slightly (read:  SLIGHTLY!!!) overwhelmed by it all.  Some of it is funny (in hindsight, of course);  some of it is sad.  Some of it is touching and sweet, and a good share of it is frustrating and cringe-worthy. 

     All of it is mine.

     It stands to reason, then, that it deserves to be written about, rather than avoided and/or forgotten.  At some point in the future, maybe one of my children will have a child who acts like another of my children (although having TWO of them in this world will signal the apocalypse, I’m certain), and it would be nice for them to read that while their mom’s head did, in fact, explode with frustration on a regular basis, it managed to grow back every single day.  Perhaps they’ll find themselves lacking faith, or unsure about the future, and they’ll take comfort in the fact that someone else has been there and made it through.  (Please, God, let me make it through.)

     If nothing else, I hope to be able to look back on this time in my life and be reminded of who I was and how far I’ve come.  It might also be nice to keep count of how many times a mother’s head can explode before it fails to regenerate.

     I’m up to 174.

Jag är också orolig över att svenska barn väljer bort det naturvetenskapliga fältet. Vi har svårt att rekrytera studenter och på lång sikt hotar  detta antagligen vår nationella konkurrenskraft.

Men jag delar inte utbildningsministerns förslag på att vi ska lösa problemet genom att tvinga barnen till tidigare och mer tvingande studieval. Det liberala kriget mot valfrihet tar sig alltmer bisarra former.

I dagen Svenska dagblad ( länk) beskrivs problemet med barns flykt från kemiämnet.

Enligt utbildningsminister Jan Björklund (FP) är det bara en tredjedel av eleverna på naturvetenskapliga och tekniska program som har full behörighet:

- Det har funnits en rädsla för att ställa höga studiekrav i gymnasiet. Den tidigare regeringen har velat “poppa upp” även de naturvetenskapliga och tekniska gymnasieutbildningarna, men det finns inga genvägar. Det behövs spjutspetsinriktningar som leder till behörighet för att läsa vidare till civilingenjör eller läkare och vi ger nu Skolverket i uppdrag att ta fram det, säger Jan Björklund.

Svenska universitets- och högskolestudenter är allt mindre intresserade av att läsa teknik, matematik och naturvetenskap. Teknikdelegationen, en av statens offentliga utredningar för att öka intresset för naturvetenskap och teknik, anser att dagens valfrihet på gymnasiet är ett starkt skäl till varför allt färre väljer krävande universitetsutbildningar och vill därför ha en inriktning som den regeringen nu föreslår.

- Vi har lyssnat på förslag både från Teknikdelegationen och från svensk teknikindustri. Idag måste du välja rätt inriktning redan när du är 16 år för att kunna läsa vidare till civilingenjör eller läkare utan att först behöva komplettera på Komvux, säger Jan Björklund.

Tänk att man kan dra så olika slutsatser. Jag tror att Björklunds förslag kommer att fungera sorterande och den här kravideologin skapar nya problem.

Google tog 0,27 sekunder på att visa på det här sambandet:

Antal träffar: 126 000 vid sökning efter krav + “Jan Björklund”.

Torsdagar är tillsammans med tisdagar den överlägset kukigaste dagen under veckans gång. Man börjar klockan åtta med kemi, har fem minuters rast tills svenskan börjar, förväntas äta på fyrtio minuter, har matte, har historia under den tid då man är som tröttast på hela veckan. Fantastiskt.

Därmed var det med lite blandade känslor man gick in för dagen. Visst, allt är ju fett najs et cetera. Men man vill inte ha kemi, och det gick ganska kasst på provet i måndags. Jobbigt läge. Den enda glädjen man kan få ut av en torsdagmorgon är egentligen att gå in på toaletten vid bodegan och titta på den lustigt formade pissoaren (den ser ut som en bakdel på en tjock man).

Som tur var fick jag en jävla sjua på provet. En jävla sjua. Det enda SL-säret som lyckades med att naila det, glädje!

Det var allt jag ville ha sagt, glad mun.

(post scriptum: månadens bästa jävla musik är gjord av A PLACE TO BURY STRANGERS, remember the name.)

Årets tre Nobelpristagare i kemi – Venkatraman Ramakrishnan, Thomas A Steitz och Ada Yonath – belönas för sina studier av hur ribosomerna överför DNA-molekylens genetiska kod till de proteiner som bygger upp den levande organismen.

Kantin, engagemang och sammanhållning är receptet för Nobelpris vid det lilla laboratoriet. Det är i samtal med folk med olika kompetens som man verkligen kommer åt unika grejer.

Läs mera om årets Nobelpris i kemi >> i Dagens Nyheter , i Svenska Dagbladet och i The New York Times samt från Vetenskapsakademien.

SL

Venkatraman Ramakrishnan. Jag lovar att nån radiopratare kommer göra bort sig. Venkatraman är en av de tre som får Nobelpriset i kemi. Ett utdrag ur artikeln om Nobelpristagarna i kemi på SvD.se:

Varje cell i levande varelser innehåller DNA-molekyler – en ritning för hur till exempel en människa ska se ut och fungera. Men, förklarar Vetenskapsakademien, DNA-molekylen är passiv och om bara den fanns skulle det inte bli något liv.

Och det är här som ribosomerna spelar en avgörande roll. De använder informationen i DNA-molekylen för att bygga proteiner som styr livet på en kemisk nivå. Det kan bland annat handla om syretransporterande hemoglobin, immunförsvarets antikropper, hormoner som insulin och sockernedbrytande enzymer.

Tänka sig. Kemi/Biologi är ju faktiskt ganska intressant. Fryn och skolan har dragit in mig i detta.

Måndag 28/9: Biologilabb. Kikade på exkursionsmaterialet! Jag blev helt till mig av mikroskopbilderna, hittade både kräftdjur och grönalger. Fina sådana. Helt fantastiskt, den mikroskopiska världen är helt fantastisk. Bestämde mig för att jag vill ha ett ljusmikroskop i julklapp.

Tisdag 29/9: Kemilabb. Syror och baser. Hade jättekul! Misslyckades lite i början (volpipett är läskiga grejer när man sköljer med saltsyra) men jag hade kul hela tiden ändå.

Onsdag 30/9: Skippade fysiklabben. Dumt kanske, men jag orkade inte med Wrooooohms lag. Det blev hemmastudier och jag såg Motala i dagsljus för en gångs skull.

Torsdag 1/10: Skippade biologi- och kemilektionerna. Orsaken? Väcktes av ett udda samtal, lite för tidigt, och såg hur det spöregnade. Tittade igenom vad jag skulle behöva ge mig ut för och tog ett beslut. Klokt eller inte, det vet jag inte. Men istället gick jag på stan med kompis T. Köpte något oätbart till mig själv för första gången på länge. Sedan käkade vi hos Med eller Utan, hade aldrig varit där tidigare.

Fredag 2/10: Gick på stan med kompis T igen, köpte alkohol och kikade efter en ny klänning för kvällen. Hittade ingen. Åkte sen till Linköping och träffade N och alla andra. Förfest, sen Klubb Din Mamma på NH (Momofoko + Djuret) och av någon anledning hade jag en Platå-stämpel också.

Lördag 3/10: Bakfyllesnack med N, sen gick jag och åt lunch med S, köpte en tröja för att det var så kallt och sen åkte jag hem till Motala. Var hemma i två minuter innan T kom och vi stack iväg till varitéföreställningen hos cirkusen! Blev så peppad att träna, och det ska jag. På torsdag till och med! Vi efterminglade lite och åkte sedan hem. Då tittade jag på High Fidelity, den var mysig. Mysigt soundtrack om inte annat!

Söndag 4/10: Vaknade alldeles för sent, kompenserade nog för fredagmorgonen. Handlade mat, pratade om tamponger med en alkis, kom hem och rensade kylskåpet. Resten av dagen kommer att bestå av plugg, städ och dusch. Funkar för mig!

Nu kan vi åter glamourisera rökningen; nu är det ju oskadligt (nästan)..!

…när det finns sådana här revolutionerande hi-tech-produkter att tillgå…??
Rent nikotin och inget annat! Nåja, kanske lite vattenånga på köpet, då, hehe…
Bättre ekonomi. Drygare=billigare! Kan rökas på jobbet o krogen! (I och för sig
kanske efter att ha förklarat vad det handlar om för chefen/innehavaren, hehe..
Onödigt att provocera.. ) Jag har just beställt ett startpaket för 298 bagis.
Tog det beslutet efter en osedvanligt besvärlig rökhosteattack härom dagen.
Så jag får återkomma med utförliga rapporter om det här elektroniska undret!

På vissa modeller sitter en LEDlampa i cigtoppen och simulerar glöden vid bloss..

Och skulle det här funka fint, så planerar jag att bli återförsäljare..! Och ramma marknaden med övertygande reklaminfo av det här slaget, typ…

Ska e-ciggen kunna återupprätta rökarnas förlorade heder..?

Intressant…? Läs även andra rökfria (?) bloggares åsikter om Rökfri cig, e-cigaretter, e-cigarettes, Hälsa, Nikotin, Revolutionerande, Tobaksalternativ

Insurancejournal.com recently posted a boast by Kentucky Employers’ Insurance (KEMI), Kentucky’s “largest workers’ compensation insurer”, touting its 6% reduction in Kentucky workers’ compensation rates (See KEMI’s press release).  The reduction is not particularly indicative of anything the company itself is doing, but based more broadly on the general decline of rates statewide, not to mention similar declines in other states.

Riskandinsurance.com reports that for the fourth consecutive year workers’ compensation rates in Kentucky have declined, a trend indicative of a continuing decline in the number and severity of workplace injuries in the state.  Even West Virginia and Florida are announcing similar reductions.

The data relied upon by many insurers in determining workers’ compensation rates is provided by the National Council on Compensation Insurance (NCCI), the nation’s largest collector of workers’ compensation insurance data.

See a previous post initially addressing this trend.

Sonen har prov i kemi snart. Jag sitter och läser hans lärobok för att fräscha upp mina kunskaper från Naturvetenskapliga linjen i Fagersta. Det som slog mig då slår mig även nu: naturvetenskapen förklaras i sådana oprecisa termer att man inte kan bortse från en s.k. ”intelligent design” (ett ord jag ska undvika i fortsättningen).

Det är väl känt att flera naturvetenskapliga forskare, särskilt i framkanten av fysiken, hävdat att någon form av ”gudomlig” närvaro måste vara inblandad i skapandet. Men denna forskarelit har inte alls samma gudsbegrepp som en vanlig kristen, muslim eller jude. Och de är inte heller anhängare av hinduismen eller buddhismen eller någon annan större religion. De föreställer sig snarare en yttersta kraft som manifesteras i både makrokosmos och mikrokosmos och som är orsaken till att mönster formeras i det som ursprungligen är kaos.  Ibland är de på gränsen till att fånga upp denna närvaro i sina mätningar, men alltid bara nästan

Min egen tro – bahá’í-tron – har en hörnpelare som handlar om utbildning, vetenskap och andlighet. Dels kräver Gud, som inte är någon vitskäggig man i himlen, att alla barn på jorden måste få obligatorisk undervisning, och att det universella skolsystemet måste ta hänsyn till den unges anlag och preferenser. Dels ser vi bahá’íer sedan religionen uppstod i mitten av 1800-talet på utbildning som någonting människan behöver livet ut, och det har också blivit den policy som de flesta samhällen i väst antagit. Alla arbetsgivare satsar på vidareutbildning av sin personal, vilket är vettigt. Det finns även människor som mitt i livet skaffar sig en ny utbildning. Det universitetsprogram som de valde i 19-årsålderna ledde inte till de jobb de senare i livet upptäckte att de ville ha.

Enligt bahá’í måste dessutom vetenskap och religion gå hand i hand. Vetenskapen är förutom sitt egentliga syfte även till för att rensa bort fördomar, vidskeplighet, rasism, m.m. Vetenskapen har dock inte alltid fungerat bra. På 1920- och 1930-talet var rasbiologi vetenskap, bara för att nämna en sak. Då skulle religionen ha funnits där vid vetenskapens sida och sagt NEJ.  När religionen har fått dominera utan vetenskapen som partner har det gått riktigt illa. Hur Jesu lära har kunnat ta sig så monstruösa uttryck  som inkvisitionen, slakten på dem som inte trott på rätt sätt, m m, är ett bevis på detta.

Jag ville bara säga att författarna av sonens kemibok i alla fall föreställer sig någon slags intelligent närvaro i naturens grundläggande processer:

Det är bara i ädelgasernas atomer som alla skal är fulla. I andra atomer är det inte så. Men alla atomer vill att deras yttersta skal ska vara fulla. Atomer vill ha fulla elektronskal. Det här förklarar varför väteatomen aldrig har mer än en bindning. Så fort den får dela elektroner med en annan atom har den fått ett fullt yttersta skal och blir nöjd.

Jag dog inte i Växjö. Har varit sjukt upptagen sedan dess dock. Vet inte ens om jag hinner skriva dagboksinlägg för varje dag ens, det här är min sista dag i Linköping.

OK, lite kort sedan sist får det bli. Jag har stått i en studentkorridor för första gången, spelat orgel, besökt ett litet fint slott, blivit magsjuk av korvkioskskorv (nåja, kanske var det något annat), velat slå ihjäl högljudda medpassagerare på bussen, pluggat fysik med S, käkat och fikat med densamma, skrivit fysikprov (och gått ut ur aulan med armen manligt pumpandes), pluggat kemi 08:00-17:00 med 30 min matpaus och packat ihop lägenheten i väskor, påsar, lådor och kartonger.

Idag har jag fysiklektion, kommer gå dit med alldeles för högt självförtroende på grund av hur det gick med provet. Sedan skall jag hinna med en fika med min vän A, och sedan packa det sista. Imorgon runt den här tiden kommer mamma med flyttbilen. Jävlar, så snabbt det har gått. Vet ni, jag gillar det här med att flytta. Visst, det är lite omständigt och kostar en del, men jag hade inte mått bra om jag inte gjorde det. Får ångest av tanken på att vara kvar och fast på ett ställe för länge. Det är väl min eviga dröm om att flyga som härjar. Jag får agera flyttfågel på andra sätt helt enkelt. I Motala stannar jag max — absolut max — denna termin och nästa. Sedan bär det av igen! Det bästa är att jag inte vet vart. Bara bort.

S är en sådan fantastisk vän. Han vill inte att jag lämnar Linköping. Han tar upp bra saker med universitetet och staden och att jag har alla nära och kära här. Sedan suckar han, och hans ton blir seriös och otroligt ärlig när han säger att jag bör ge mig av nu när jag har chansen. Att jag blir fast om jag inte sticker nu. Det är ta mig fan en riktig vän det, som lyckas tränga undan egna önskningar och ger råd som gynnar endast mig. Fan vad bra han är.

Det har varit en bra dag. Jag vaknade tidigare än igår, trots Chris’ höga gosfaktor. Åt frukost, satte på musik och förberedde mig inför kemilabben lite senare. Då såg jag att jag hade eftermiddagspasset, igen. En lättnad! Då bestämde jag mig för att cykla in till stan för första gången. Men innan jag åkte iväg möblerade jag om lite till, flyttade på soffan så att dansgolvet blev större och dammsög hela lägenheten. Och då kunde jag inte motstå ett litet danspass heller!

Sedan cyklade jag iväg i en alldeles för varm munkjacka, följde slaviskt skyltarna och kom till sidor av staden jag inte sett sedan barnsben. Men jag kom fram i tid, ja jag var till och med där först — och den enda som kom i tid, haha! Kemilabben var jättekul, vi experimenterade med kopparsulfat. Jag var inte rädd för brännaren, minns att jag alltid var det i högstadiet. Men tekniken har utvecklats också, nu vred vi bara på en knapp istället för att antända med tändstickor. Haha, och jag var så fräck hela timmen. Vår lärare blev lite sur och frågade klassen om vi brukar lämna syltburken öppen (och syftade på att burken med kopparsulfat stod öppen), hela klassen sade något i stil med “öh näe…” och såg skrämda ut. Sedan kommenterade han också att vi hade spillt kopparsulfat, och då kunde jag inte hålla mig längre. “Men det gör man med sylten också, så det borde väl vara okej” sa jag glatt och log mot min småsura lärare, och inte förrän han log tillbaka började klassen småfnissa åt mitt skämt. Haha!

Sedan ringde min mobiltelefon i samband med att jag höll på att gå ut från skolan. Det var en gubbe som ville köpa min byrå! Så jag cyklade hem, gick en bit när mobilen ringde och pratade med en vän, fortsatte sedan och kom hem svettig och dan. Åt god mat tills gubben kom och hämtade byrån, och sedan körde jag ett träningspass till! Det var så kul! Sedan kopplade jag av med en ansiktsmask, blev uppringd av mamma som funderar på att köpa en lägenhet imorgon, duschade och satte mig här med nymålade naglar. Och i skrivande stund väntar jag på att de skall torka så att jag kan gå och bre mina mackor. Jag är hungrig!

Vilken dag. Jag hade biologi A och kemi A. Under kemilektionen försökte tre olika personer vid olika tillfällen låna hem mina kemianteckningar. De frågade knappt, de frågade om jag hade anteckningar från förra lektionen och när jag svarade ja på den frågan var det bara “jaha, då lånar jag hem ditt block”. Så himla fräckt! Och när jag föreslog att de skulle fråga någon annan blev de sura. Ser jag ut som ett lätt offer, eller vad är det frågan om? Ser jag så snäll ut? Det är jag inte.

Och tjejen som satt bredvid mig läste mina anteckningar hela tiden. Fastän jag skrev samma sak som stod på tavlan. Jag fattar inte. Och när jag råkade flytta på mitt block flyttade hon tillbaka det så att hon kunde se bättre. Utan att säga något. Jag trodde att jag hallucinerade. Hon flåsade i örat på mig, så det var knappast något diskret kikande. Såg hon dåligt? Kunde hon inte bara säga det då? Vad är det för beteende? Så himla fräckt!

När jag gick ut regnade det, och jag hade bara en tunn tröja på mig. Satte den över huvudet och sprang över övergångsstället. Precis som jag tog sats för att springa över satte bilföraren foten på gasen och knuffade till mig med motorhuven. Så himla fräckt! Jag knuffades faktiskt fram en bit och det gjorde lite ont, men mitt i det där regnet tänkte jag inte stanna och skälla ut föraren, utan jag sprang vidare.

Vilken dag, som sagt.

Tisdag. Jag hade dubbelpass i kemi, från 12:45 till 16:30. Det var tufft, men kul. Vi räknade en hel del, med bland annat molmassa. Efter kemin gick jag till min favoritkorvgubbe (mitt emot Lindex vid trädgårdstorget, han är supertrevlig) och köpte en kokt korv och en festis (jag festade verkligen till det) och promenerade bort till US.

Där skulle jag ha upprop och föreläsning i farmakologi! Jag var där 30 minuter för tidigt, så jag gick till biblioteket och läste min nya bok. Kafkas Die Verwandlung (ja, på tyska!) som jag fick av E. Det gick bättre än förväntat att läsa den, var rädd att jag skulle behöva använda min lilla ordbok hela tiden men hittills har jag bara slagit upp Ungeziefer (jag visste på ett ungefär eftersom jag kände till berättelsen sedan innan). 

När föreläsningen började kom en kvinnlig läkare in med tjocka glasögon och såg hemskt stressad ut. Eller nej, inte stressad. Speedad. Ja, hon var så sjukt speedad. Som om hon hade laddat med kokain före. Jag har aldrig sett något så sanslöst. Hon rusade fram och tillbaka, mumlade och skrek om vartannat, gick igenom metabolismen på tre sekunder och pep “JA DÅ VAR DET KLART NÄSTA” när hon skulle byta OH-bild och fumlade så mycket med alla papper. När hon bytte tavla skjöt hon upp den gamla rakt upp i taket, pratade grov skånska och skrev fruktansvärt otydligt på tavlan. Ja, jag fattade absolut ingenting, haha! Så, efter kanske 25 minuter reste jag mig upp mitt i föreläsningen och mitt i aulan och tog mina saker och gick därifrån. Jag har aldrig gjort så förut, det var så fantastiskt. Fantastiskt befriande. Jag gick ut och jag såg mig inte om en enda gång på hela vägen hem. Ja, jag gick hem också. Jätteskönt. Jag sjöng lite, på sådant jag aldrig hört förut samtidigt som jag bara kunde tänka på världen och hur mycket jag vill upptäcka den. Textremsor bara spottades ur munnen på mig med halvdan melodi. Det var konstigt, men roligt.

När jag kom hem pratade jag i telefon tills det blev läggdags tror jag. Vilket kontor det blev av min lägenhet. Men jag klagar inte, jag ville prata med alla som ringde. Det var trevligt, roligt, snällt. Att bli uppringd.

Forskare har funnit att långtidsrökare av cannabis löper ung 62% mindre risk att drabbas av cancer i huvud och hals!

NEW YORK (Reuters Health) – Du har säkert hört att marijuana och andra cannabisprodukter håller de obehagliga biverkningarna från kemoterapi stången. Och kanske också att det finns gott hopp om att bekämpa prostatacancer med hjälp av de cannabinoder som hampan härbergerar. Men nu verkar det också som om att 10-20 års kontinuerligt cannabisrökande faktiskt skulle skydda mot ett visst slags tumörer! Och ju senare i livet rökaren börjar med sitt bruk, desto bättre skyddar det!
Klicka på bilden och läs hela storyn hos Reuters!
På den här videon från 2006, förklarar biologiprofessorn Dr. Robert Melamede från University of Colorado hur kroppens endogena cannabinoder (med plantbaserade cannabinoder som supplement) dödar cancer-celler och förhindrar tumörtillväxt.

Intressant…? Läs även andra medicinintresserade (?) bloggares åsikter om Cannabis, Medicinalväxt, Cancer, Medicin, Reuters, Forskning

Bloggaren Cornucopia har ett intressant inlägg om hur Usa skall klara sin energiförsörjning efter att produktionen av olja, gas och kol har “peakat”. Oljan tar som alla borde veta aldrig slut. Det kommer bara att produceras mindre och mindre för varje år som går med stigande priser som följd. I Cornucopia’s inlägg kan man läsa att en kombination av vind och vattenkraft på sommaren skall användas till att producera ammoniak ur havsvatten.

Det var många år sedan jag läst kemi, men jag kommer ihåg att ammoniak inte är någon trevlig kemikalie.

Det hände en tågolycka i den skånska orten Kävlinge för knappt 15 år sedan. Med tanke på vad jag läst om den, ärr skeptisk till att vanligt folk får lov att själv handskas med denna kemikalie i stora mängder.

“Ammoniak är en färglös, frätande gas med stickande lukt. Vid mycket kraftig exponering kan andnings- och cirkulationsstillestånd inträffa.”

Länk till Socialstyrelse där olyckan beskrivs i detalj.

Någon som kan detta ämne bättre får gärna kommentera.

Jag tycker själv att vi skall bygga fler vind, vatten och våg kraftverk i Sverige istället för att importera dyr olja och gas. Varje nybyggt hus med tak åt solsidan borde ha solfångare som standard.

Kostnaden för ett nybyggt hus bör inte stiga med någon större siffra. Att låna 4,5 eller 4,6 Mkr för ett hus spelar ingen större roll på månadskostnaden. De som har arbete klarar det lätt medan de som är arbetslösa får besök av kronofogden.