Etter flere forsøk på å invitere oss med ut på middag eller arrangere et opplegg for oss måtte tilslutt Plato (fra siste avtale i går) gi opp. Vi synes derfor det var veldig sjenerøst av ham at han likevel insisterte på å ordne transport for oss til neste by. Turen én vei var beregnet til to og en halv time, det vil si at 5 timer av dagen gikk med på å kjøre oss. Dette firmaet har vi ikke handlet noe hos tidligere, det er første gang vi har hatt kontakt med dem.
Bilen vi fikk var grei nok, sjåføren kjørte behagelig (i kinesisk målestokk i alle fall). Etter drøye to timer kom vi til ei enorm bro (Zhangjiagang Brigde) som gikk over ei stor elv. Under oss kunne vi så vidt skimte båter gjennom smog’en. Plato la merke til at vi kikket på broen, og vel over den stoppet vi like greit på veiskulderen. ”You want to take pictures?” Én ting var at vi var kommet så langt over på den andre siden av broen at bropilarene ikke lenger viste, og hadde de vist hadde de bare så vidt vært synlige gjennom skodda så langt unna.
Så vi kjørte videre. Og enda litt til. Plato ringte vår neste avtale, og fikk bekreftet det de sikkert hadde snakket om en stund; De hadde kjørt feil. Dermed ville vi bli ca. én time forsinket. Vi snirklet oss gjennom byen i motsatt retning av den vi kom, og plutselig kjørte vi inn på ei ferje!
Det tok tjue minutter for å krysse elven vi tidligere hadde kjørt over, og med samme opplegg som ved bilkjøring – kjør dit du skal, og enten bremser du for de som måtte komme i veien for deg, eller de viker vei for deg. Båter på kryss og tvers under hele overfarten. De kommer snikende ut fra den gråe massen; ferjer, lastebåter, slamsugere.

Ferjeturen var et behagelig avbrekk, selv med begrenset utsikt. Plato var nok også fornøyd med at han likevel tilslutt fikk vist oss noe annet enn motorveier og høyhus. Vi måtte love ham at neste gang vi kommer må vi ha bedre tid slik at han får arrangere en omvisning for oss.

V el i land på andre siden av elven, 5 timer etter avreise fra hotellet, møtte vi neste avtale, og på denne fabrikken så vi etter ullkåper etc. Vi fikk servert fast food fra KCF, og så ble jakker plukket ut. På toalettet hadde de vindu ut mot gårdsplassen, uten gardiner, og avispapir i stedet for dopapir. Jeg sendte meg en stille takk for at jeg hadde forutsett slike situasjoner og hadde noe Kleenex på lur i veska
Utvalget av modeller greit unna, og snart kunne vi bestille sjåfør for turen til Shanghai. Leif ville helst frem før det var mørkt, og ga nok uttrykk for at vi hadde det busy.

Kl. 16 kom en liten Jetta for å plukke oss opp, sjåføren var den de pleide å tilkalle når de skulle til Shanghai. Bilturen til highway’en gikk fint, men da vi var kommet dit begynte jeg å ane at sjåføren hadde fått videreformidlet at vi hadde det travelt. Det var slalom mellom biler både på innside og utside og veiskulder, og fart trenger vi ikke snakke høyt om. At det ikke finnes bilbelter i de fleste bilene er også noe som ikke trenger å nevnes. Jeg var så sliten at jeg registrerte fart og kjøring, men tenkte (skummelt nok, og en ganske egoistisk tanke) at om vi bråbremser nå vet jeg ikke mer før jeg står ved himmelporten. Heldigvis var Leif mer våken og fikk omsider roet sjåføren, slik at resten av turen fulgte fartsgrensene.

Jeg sliter med å være noe bra reisefølge når jeg er trøtt, jeg vil være i fred med meg selv og har ikke noe behov for å snakke. Så denne siste kjøreturen denne dagen satt jeg som en zombie og kikket ut vinduet. Leif er nok mer sosialt anlagt enn meg, men han lar meg stort sett sitte å mule for meg selv. Takk takk, Leif

Jeg bråvåknet imidlertid da jeg plutselig innså at vi nok måtte ha kommet inn i fremtiden, for nå kjørte vi på veier utallige meter over bakken, den ene skyskraperen var høyere og mer finurlig utformet enn den andre, og alt var opplyst. Jeg tror ikke jeg hadde blitt mer overrasket om det hadde dukket opp flygende biler og ufoer. Hadde det vært stille fra meg tidligere ble det om mulig enda mer taust nå, haken var nok nær ved å gå ut av ledd av måpingen min. Og jo lengre inn mot sentrum vi kom jo mer imponerende ble utsikten. Veier på kryss og tvers både langs bakken og i luften, store trafikkmaskiner i etasjer over hverandre.  Blinkende høyhus og fantasibygninger. Helt fantastisk, og veldig annerledes fra noe annet jeg har sett.

Sjåføren visste ikke helt hvor vi skulle bo, og jeg var overbevist om at jeg hadde bestilt hotell litt utenfor sentrum. Gleden var derfor stor da vi kjørte rett på den kjente skyline’n fra The Bund og mot Orientens Perle! Og så kjørte vi videre og inn i det som var gamlebyen, og noen runder rundt der. Og mens vi stod i et kryss og hadde rødt lys, så hoppet sjåføren ut av bilen og la på sprang. Vi vurderte om vi bare skulle hoppe i førersetet og finne frem selv, men fant vel fort ut at det ville blitt et umulig oppdrag.

Sjåføren hadde spurt om veien, og det var ikke det spor merkelig at han ikke hadde funnet frem til hotellet – det var fullstendig dekket av bambusstillaser. Vi sjekket inn og gikk ut for å spise. Leif skylder på at jeg lokket ham (han er ikke så glad i høyder), men det eneste jeg gjorde var å sikle litt på Orientens Perle. Og dermed fikk jeg sett Shanghai fra 263 meters høyde. En utrolig bra avslutning på turen – anbefaler alle å få sett Shanghai – og ankomme byen mens det er mørkt. Orientens Perle er 468 m, og heisen tar 7 etasjer i sekundet. Selve tårnet ser ut som om et av Lilo og Stichs (tegnefilm inkl. ufoer etc) eksperimenter har landet mitt i byen.

Middag etterpå på en koselig italiensk restaurant, og så taxi til hotellet for en god natts søvn.
Taxi morgenen etter tok oss til flyplassen, og 20 timer etter var vi hjemme i Norge. Da var klokken 6 om morgenen Kina-tid, vi var sånn passe trette og mette av og reise 

Jeg fikk tatt alt for lite bilder i Shanghai, tiden var knapp og biler og folk kom stadig i veien for motivene mine. Legger likevel inn noen bilder som ble tatt, samt noen funnet på nettet (er det lov?).

Krysse veien gjøres med livet som innsats:

En kort sjekk ut hotellvinduet fortalte at uken startet like grå som den forrige endte. Full sol, liten sikt.

Mandagens første møte var på en fabrikk et stykke nord for Hangzhou, Mr. Roy Lang og sjåføren var punktlige og hentet oss i lobbyen kl. 10. Fin bil og rolig kjøring så turen gikk greit og vi var fremme etter tre kvarter.

I løpet av de turene jeg har vært i Kina har det mest spreke jeg har sett av ”boliger” (høyhus og blokker) vært bygget av grå eller brun stein. Ensformige og pyntet med aircondition-bokser og klesvask. Jeg ble derfor overrasket over alle de fargerike og sprelske boligene i området opp mot fabrikken vi skulle til; for det første så de ut som eneboliger (men det bor sikkert 6-7 familier i hvert hus), de var fargerike og mange med mønster og de var i en fin blanding av skandinavisk/amerikansk/russisk stil. Bygget med kvister og diverse utspring, buede vinduer med sprosser, ”kråkeslott” á la USA på taket, noen med kinavipper og på toppen blanke spir med to kuler på.
Dessverre fikk jeg ikke tatt noen gode bilder fra bilen… bildet under er av et av de mer kjedelige husene, det har verken spir eller små utbygg.

Fabrikken lå litt i ingenmannsland med jordbruk, produksjon og boliger om en annen. Nedenfor er utsikten fra showroom’et. På trallene på syklene til venstre er var et fint utvalg av lunsj til de som måtte være sultne. Kanskje noe var høstet fra åkerflekken midt i bildet? Lastebiler med litt smålast på ser vi over alt, og det er sikkert bare fantasien som begrenser hva de kan laste oppå.

Vi fikk bla gjennom utallige prøver på showroom’et, deretter kikket vi litt på forskjellige materialer. Vi kunne kanskje fått noen tips ang. lagerstyring her, om de har noen er det imponerende at de finner frem til noe som helst, stoffrullene fylte flere hyller og mange meter bortover gulvet:

Vi fikk med oss noen fine klipp av materialer og farger som vi nå, overraskende nok, ikke finner igjen :-p

Flere fine dunjakker ble plukket ut, og sannsynligvis fikk vi med oss alle riktige opplysninger, og så bar det videre for lunsj. Pizza Hut – små pizzaer servert i panne, kjempegode!

Enda et eksempel på hvordan en kan fylle et lastebilplan (merk at dette er highway’en med fartsgrense 110 km/t ) ):

Min lastebil er lastet med ... kanner

Tilbake til hotellet treffer vi neste avtale, vi blir hentet av sjefen, sjåføren og en med litt (for oss) uklar rolle i det hele. Hjelpe til med engelsken kanskje? Gammel varebil, mye bråk, rushtrafikk, lite demping. Det var godt å stige ut av bilen etter en times svært lite effektiv kjøring.

Observert av Leif på vei til fabrikken: På et gatehjørne stod en mann med et knippe ender i hånda. Endene var festet til knippet gjennom tråd tredd gjennom nebbene. Om endene fremdeles var levende eller om mannen ristet i knippet for å få maten til å se ferskt ut vites ikke, men føttene så visst i alle fall ut til å være i live… Noe annet syn på mat her enn vi er vant med. På en reklameplakat på hotellet vårt var forresten bilde øverst av en søøøt kanin, ei skilpadde og ei and, og nederst på plakaten var de plutselig blitt deilig middag. )

Hos dette firmaet plukket vi ut to-tre jakker og var heldige å bli kjørt tilbake igjen også. De er generelt veldig greie med å tilby sjåfør de vi besøker.

Nok en gang tilbake til hotellet, Mr. Isaac venter. Unggutt i fin ny bil, aner vi en sølvskje i bakgrunnen? Shaoxing heter byen vi har siste møte i, 45 min kjøring sør for Hangzhou. To timer i iskald fabrikk. Vi har enda ikke vært i en fabrikk som har vært oppvarmet, alle går fullt påkledd inne. Det er faktisk mye varmere ute, hvor det har vært opp til 19 gr dagtid. Inne blåser vi frostrøyk.
Vi blir oftest servert kinesisk te, og den typen som ikke har alt for mye blomster og kvister i er god. Og så varmer det godt  å holde en kopp nytrukket te i hendene ) Begynner koppen å bli tom blir den automatisk fylt opp. Men det kan være lurt å passe litt på å begrense te-drikkingen. Mye te betyr dobesøk, og de er det av erfaring greit å begrense til hotellet ;o)

Middag på hotellet etterpå, og vi er sikre på at vi to raringer reddet kvelden for de som jobbet på restauranten. De lo og kniste før vi nærmet oss et bord, og da vi fant ut av vi ville skifte fra et tomannsbord til et stort, rundt et med plass til 8 personer var alt lagt til rette for at de skulle få en underholdende kveld. De kunne ikke et ord engelsk, så alt måtte bestilles med kroppsspråk og diverse lyder. Kniv og gaffel-bevegelser demonstreres. Okse=mø, gris=grynt, kylling=flakse med armer. For å få ei øl måtte Leif bort til et annet bord og peke på ei flaske øl. Jo mer vi bestilte jo mer fjolling )
Jeg hadde så vidt fått skuflet i meg noe mat før jeg fant senga, trøtt og alldeles tom.

Tirsdag morgen sjekket vi ut av hotellet og ble hentet av Veronica halv ti. Det tok en times tid å kjøre til Haining. Dette var bondelandet, det kjente vi på lukten og så på rismarkene og åkrene langs veien. Her fikk vi se små bondetupper som puslet i plantene sine, som bar på sekker festet på hver side av en stokk plassert bak hodet. Gamlefar gikk med traller bak seg fullastet av ved, bambus m.m. Gamle lastebiler med morfarbåt-lyd (døff døff døff).

Firmaet vi var hos nå hadde stort showroom med mye skinn/pels-plagg. Det tok Leif ei god stund å bla gjennom alle prøvene, og jeg jobbet litt på laptop’en imens. Det ble plukket ut noen modeller her også, men det er vanskelig å samle seg om noen få prøver, og samtidig passe på at det som blir tatt ut stemmer sammen med varer som allerede er plukket ut. Litt hjernetrim for Leif med andre ord.

Etter møtet blir vi sendt videre med sjåfør til Tongxiang, videre nordover. Innsjekk på New Century Hotel. Taxi til industriområdet. Firmaet vi besøker her hadde ikke ”våre” varer eller priser, så 20 min etter satt vi i en taxi igjen.

Middag på hotellet, buffét. Ca. 30 % av tallerkener og kopper er uten flekker. Vårruller og tomater ligger på gulvene. Løse hår her og der. Men sånt kan en ikke ta så nøye når en er på tur. Heller ikke at mannen foran deg i køen høylydt ”drar inn snue” mens han klør seg i rumpa ;o) Leif og jeg var nok de eneste der som spiste uten andre tilleggslyder enn litt snakking nå og da.
Det eneste som minnet om kinesisk bordskikk var når Leif nok en gang bare måtte smake på noe gult, ukjent materie. Ei lita skål med noe som minnet om eggeplomme/vaniljesaus i, funnet i kakemontéren.
Vi kan vel si det slik at det ikke var noen som reagerte på at han spyttet maten ut igjen på tallerkenen )

Utsikt fra hotellrom i Tongxiang, dag:

Natt (så mange hus, så lite lys):

Natt, bilde tatt med blits (enten mange orbs, eller forurensing? Bildet er ikke tatt gjennom vindu, og det regnet ikke ) ):

Onsdagen kom og gikk uten de helt store begivenhetene. Første avtale hadde ikke varer vi var interessert i, så fulgte noen timer jobbing på hotellet. Neste avtale plukket oss opp halv to, og vi var tilbake igjen rundt halv seks med noen modeller til som skal selges til neste år. Én times hvil, og middag på japansk. Veldig god mat; okse, kylling, gris, stekte poteter med smilefjes.

Så kom siste natt på New Century Hotel, i morgen skal de vi var på møte hos i dag ordne transport for oss til neste by; Zhangjiagang. En drøy totimers biltur venter, og vi håper vi får en grei bil. Taxiene vi har prøvd her i byen er nemlig siste sort, med gitter mellom forsetene og baksetene, motoren har kjempehøyt turtall med en gang farten nærmer seg 50, masse skranglelyder (min favoritt) og bilvinduer åpne. Ikke særlig med dempere igjen på bilene heller, ”eg sidde på ei fjør”, seie Leif, og er sikker redd for å dunke opp i taket. Veikvaliteten her er også veldig variende.
*krysser fingre for ny bil* )

Diverse saker og ting observert langs veien:

En moped kjører ved siden av oss på motorveien. Ved første øyekast ser vi en mann som kjører og ei dame som sitter bak. Når mopeden kommer helt opp på siden av oss ser vi at damen holder en baby på fanget og gir ham tåteflaske. Fastfood, bokstavelig talt )

Midt på motorveien har en lastebil stoppet i høyre kjørebane mens en truck laster av den paller med varer og plasserer dem i veikanten.

Mange mopeder med tre hjul og en lasteplan på veiene. Når arbeidsdagen er slutt kjører mange slike knallerter med lasteplanet fullt av mennesker. Evnt. er lasteplanet fullt opp maksimalt med plastikkanner, tepper eller annet ”rabe”.

Kjørekulturen har jeg ikke forstått meg på her nede enda, men enda verre å forstå er at mopeder og sykler ikke bruker lys når mørket kommer. De freser like greit over gatene uten lys. De krysser også veier med fartsgrense på 80 km/t både til fots og med alskens kjøretøy, i mørke og uten noe som helst som kan minne om refleks.

I byene kjører tankbiler rundt og spruter vann i gatene, mens de spiller like høy musikk som isbilen hjemme. I Tongxiang spiller de ”Happy Birthday” mens de vanner ) Sannsynligvis vannes gatene for å holde veistøvet nede.

I går ettermiddag smalt det i fyrverkeri, halv fire i natt våknet jeg av fyrverkeri, og nå i kveld har de sendt opp et par raketter til. Og nyttår er ikke før 1. februar her ;o)

En nordmann med aspergers kunne nok fått en vanskelig overgang til Kina. Her er regler stort sett bare til pynt. Men bak det som for oss nordboere ser ut som det rene kaos kan det kanskje lure et system )

Det ble ikke tid til noe bad før frokost i dag, sov godt og våknet ikke før klokka rang. Da jeg hadde ventet på Leif i ti minutter i restauranten ringte jeg for å vekke ham, og da viste det seg at han hadde spist frokosten sin før syv i dag. Så da fikk jeg ikke trekke i ”syvsoveren” i dag, men kjenner jeg ham rett kommer det kanskje flere sjanser

Bilde fra inngangen på hotellet, merk kameraet. Vi er sikker på at det er ”varmekamera” som fanger opp alle med kroppstemperatur over 37,5. På plakatene stod regler en burde følge i forbindelse med svineinfluensa. Blant annet bør en unngå folkemengder. Den opplysningen er noe unødvendig i Beijing spør du meg 

Hotellbetjeningen var behjelpelige med å skrive ”Silkemarkedet” på en lapp på kinesisk for oss, og plutselig satt vi i en taxi igjen. Etter ca. 20 minutters tid stoppet taxien på et hjørne, ga oss kvitteringen og ventet på betaling. ”Is this the Silk Market?”, spurte Leif. Sjåføren svarte på kinesisk og veivet oss ut. Dette var ikke det Silkemarkedet vi hadde i tankene, såpass forsto vi. Sikkert gode handlemuligheter her også, men ikke de jallajalla-varene vi var ute etter.

Vi gikk et stykke innover gaten da vi så et turistbyrå, og gikk inn for å få forklart hvor vi skulle. Engelskkunnskapene her var det samme som forventet, et ordforråd som tilsvarer pensum for 1. klasse hjemme i Norge. Det hadde vært ganske utenkelig at de ansatte hos ”Oslo Turistbyrå” ikke snakket engelsk.

Vi var i alle fall ikke på rett sted, det fikk vi bekreftet, og nok en gang fikk vi en lapp med adressen vi skulle til på kinesisk. Denne gang kom vi dit vi ønsket, og da var det bare å entre bygningen og manne seg opp til:

”Wan’t a new jacket, sir?”

”Nice scarfs, pashmina, cashmir?”

”Like a t-shirt? Who is it for?”

“Billig!”

Det var like anstrengende som jeg husket fra i fjor, hver butikk er en liten bås på 2 X 3 m overfylt av varer. Alle selgerne er intense og masete, og alle husker deg fra før. ”You always buy here.” Og mens du kikker på varene står de helt oppi deg og kommenterer. ”Which colour? What size? Are you buying for your friend? How big you buying for?” Jeg liker å kikke litt i fred, men da må jeg nok en helt annen plass 

Vi fant en bod som solgte ytterplagg; Peak, HH, Canadian Goose m.m. Her hadde vi plukket ut to allværsjakker, to vester og en softshelljakke. Og Leif foreslo priser, og butikkdama var døden nær hver gang hun så forslagene hans. Himlet med øynene og ropte høyt at han var sååå tøff og at han ville drepe businessen hennes. Etter litt frem og tilbake mellom to sterke viljer (den ene personen tenkte nok mest fortjeneste, den andre var kanskje mest opptatt av å komme gjennom med sitt forslag? Kanskje han vil uttale seg selv angående den saken  )

Etter salget var avgjort (Leif var fornøyd, butikkdama sinna, det betyr et godt kjøp) gikk vi videre nedover gangen, men så så vi en tøff jakke i naboboden. Vi hørte med han som hadde boden hva prisen var, og fikk beskjeden: ”165. No discount!” Denne beskjeden har vi ikke fått tidligere her, så vi kom frem til at han hadde hørt hvordan damen på siden hadde fått ødelagt hele businessen sin da hun solgte til Leif 

Jeg er ikke glad i hele pruteskuespillet, så om ikke Leif hadde vært så grei og tatt den biten hadde det ikke blitt mye i posene mine. Og det som hadde havnet i posene hadde nok blitt 50 % dyrere 
Vi fant ikke alt vi hadde ønsket å fått med oss, det tar lang tid å kjøpe noe som helst når det må prutes og forhandles og forklares. Vi forstår i alle fall at vi må være veldig godt ansett på dette senteret, for når vi ber om pris på varene begynner alltid svaret med: ”For de andre turistene er prisen 998,- men for dere er den bare 698,- Special price.”

To drøye timer fikk vi på markedet før det var å finne taxi tilbake til hotellet. Vi har funnet ut at vi er takknemlige når vi finner en taxisjåfør som har a) en bil i brukbar stand b) ikke trår på gasspedalen på samme måten én trør i vindruer på c) ikke kjører med varmen på full guffe.

Vi sjekket ut og ble kjørt til flyplassen, terminal 3. Denne er rimelig nybygget, og utrolig imponerende! Det første vi la merke til var hvor rolig det var der inne på tross av alle menneskene. Høyt under taket, strømlinjeformet, veldig romslig.  Etter at vi hadde kommet gjennom sikkerhetskontrollen og fått litt mat, brukte Leif ventetiden på å prøve det lokale ølet, og jeg gikk rundt hele terminalen og beundret bygget. Var dessuten for rastløs til å joine Leif med ølet, og såpass trett i hodet at jeg ikke hadde vært særlig til selskap for ham likevel. Kjeklet litt om klokka gjorde vi også Men han fikk da noen kroner før jeg gikk så han skulle ha nok til to øl til, så han ble godt tatt vare på .

Mens vi satt i flyet og ventet på at det skulle taxe ut og lette, sto en liten arbeidskar klar utenfor flyet og ventet på å få koste der flyet hadde stått. Nok et eksempel på effektivitet?

Vel oppe i himmelen kunne vi nyte en aldeles fantastisk solnedgang over fjellene rundt Beijing. Først den mørke bakken, og deretter ei oransj-gul-rød stripe som tilslutt gikk over i den sorte himmelen. Og halvmånen lysende over det hele. Vakkert!

Flyturen på to timer gikk kjapt og greit, Leif hørte musikk (og dermed fikk også jeg med meg Hellbillies, Endresen og Rita Eriksen :p ) – og jeg leste om groteske mord. Litt middag, ikke øl (!) og pepsi light. Flyet landet ganske ”rusje”, ubehagelig og brå bremsing. Hun i nabosetet til Leif var visst kjempenervøs 

Taxikø, så en taxi som hadde strøket etter de første fem punktene på EU-kontroll i Norge. Det humpet og gikk inn til Hangzhou, og snart hadde vi sjekket inn på enda et hotell. Jeg var ør og sliten, kveldsmaten ble en sjokolade fra minibaren, og så er det seng og recharging til tre møter i løpet av morgendagen! 

WordPress, Blogspot, Blogg.no. Fra her jeg befinner meg ser det ut til at jeg ikke har tilgang til noe som helst som har med blogging å gjøre. Skriver noen ord likevel jeg, og blir bloggen oppdatert er det fordi jeg har fått hjelp hjemmefra. Takk far!
Dagen i går avsluttet vi på hotellets restaurant. Vi ble tilvist bordet helt innerst i hjørnet, hvor hele den ene veggen var akvarier fylt med alskens fisker, krabber og andre sjødyr. Servitrisen kunne ikke et ord engelsk, og så ut til å kompensere for dette på kinesisk. Hun var i det minste ikke fåmælt Heldigvis var menyen både på engelsk, kinesisk og i bilder, så vi fikk bestilt kylling, oksekjøtt og gris, ris, nudler og grønnsaker. Godt godt.
Hvem har hjerte til å spise disse smilefjesene?

Etter maten var jeg stuptrøtt, leste et godnatteventyr (kapittelet om Beijing i guideboka) og slukket lyset litt før halv ti. Det er like mye trafikk utenfor hotellet enten klokken er to om dagen eller natten. To millioner biler i denne byen sier vel sitt. Et evig tut og kjør. Dobbelbrettete sov-i-ro hjalp for natteroen.
Frokost i dag var avtalt til halv ni. Nede i restauranten gikk jeg runden rundt alle bordene for å sjekke om Leif var møtt opp før meg. Egentlig en helt unødvendig runde, siden alle hoder jeg kunne se hadde kullsort hår   Jeg satt ved bordet mitt og så ut i luften et kvarters tid før jeg syntes det var tilstrekkelig lang tid å føle meg som halvparten av en mislykket date. Tørr loff og syltetøy ble frokosten, siden alle de andre alternativer var varme.
Leif våknet når han våknet (og det får han høre til stadighet, stakkar) – og ”mannen med jakkene” vi også traff i går kunne vise oss mange fine prøver på hotellrommet. Det ble knipset og notert, og prøvene var stort sett fine alle sammen.
Så var det tid for mat, igjen, i hotellets restaurant hvor vi satt med utsyn til alle kokkene. Maten kom og ble spist, smakte godt gjorde den. Mens vi ventet på regningen underholdt vi oss med å studere kokkenes arbeid. Tre karer eltet på omgang en stor deig. Nå og da tok de en kvalitetssikring; smakte på deigen rett fra fingrene og stappet dem ned i deigen igjen og fortsatte å kna. Vi tror nok ikke de sluttet å smake før de fikk smaken helt som de ønsket den. Og det er jo en betryggelse for oss som skal spise maten deres

Jeg har vel kanskje gitt uttrykk for det tidligere, men Beijing er stort. Ufattelig stort! Vi skulle kjøre tvers gjennom byen i dag, fra vestsiden til østsiden på ring 3. Hørtes fort gjort ut, med det tok 40 minutter. Den ene bygningen større enn den andre overalt. Lysreklamer. 
Og veiarbeider som blir utført med en kineser pr. m arbeid. Side om side i midtrabatten på highwayen. Veldig grei måte å gjøre det på i forhold til hvordan vi hadde gjort et hjemme i Norge. Der hadde vi nok kjørt frem noen store anleggsmaskiner og sperret halve veien mens arbeidet pågår.
Neste besøk var hos Joanna. For å gjøre en veldig lang historie kjedelig så brukte vi tre og en halv time på å ordne noen som kunne vært unnagjort på en time. Tror de driver inkluderende arbeidsliv her i kinaland, alle skal få være med å si sin mening. Vi har i allefall bestilt noen prøver derfra.
Taxi tilbake til hotellet for å lempe av mapper etc, så ville vil ha Pizza Hut. Vi visste vi hadde kjørt forbi en, og trodde vi fant en på kartet, så vi kjørte litt på lykke og hell. Etter noen u-svinger i kryss og frustrasjoner fra sjåføren oppdaget plutselig Leif ei pizzabule.  Taxien stopper til side på highwayen og får oss ut.
Etter som vi gikk innover pizzasjappa innså vi at denne var diger! Det viste seg å være buffet med alt fra pizza, kyllingføtter, epler norwegian style til noe gul frukt som smakte så vondt at mageinnholdet hos Leif en stund vurderte full retrett. Han hadde aldri smakt noe så vondt i hele sitt liv, ubeskrivelig fælt visst. Og fem minutter etter; ”Gå og smak du også, Anita!”. 
Du må nok øve deg på en bedre salgstale neste gang, Leif
Mye unger på dette stedet, de løp frem og tilbake til softismaskinen for påfyll (de fikk fylle selv). Rundt ismaskinen luktet det sånn det kan lukte om du setter en halvvasket tom melkekartong på kjøkkenbenken en varm dag og glemmer å kaste den før neste dag (ikke noe jeg kunne ha gjort altså, men jeg kan tenkte meg hvordan det kan lukte ). Skikkelig sur melk. Is fristet ikke med slik lukt i nesen.  Men om ikke sur melk fristet kunne du tappe ditt eget øl, og det var beholdere for rød vin.
Maten var vel verdt kjøreturen, og ny kjøretur til hotellet ventet. Og der ventet siste gjøremål i dag som var å sette opp bestilling til firmaet vi besøkte i dag. Ferdig nærmere halv elleve, øynene var ikke i stand til å fokusere eller se parallelt.
Så nå er det noen timer i seng, kanskje et bad før frokost om jeg er tidlig ute, også noen timer på Silkemarkedet. Vi reiser til Hangzhou kl. 17, slik at vi nok må være tilbake på hotellet til 14.

Natt natt, håper de fleste der hjemme er friske og raske

(Fra redaktøren: Det ser ikke ut for at kommentarene dine viser på bloggen til Anita når den blir publisert. Skal se hva jeg kan gjøre med dette. I mellomtiden håper jeg at dere kommenterer Anita sin blogg fordi alt blir uansett tilgjengelige for forfatterinnen når hun kommer hjem.)

Kina la i sommer ned forbud mot Fjesbogå. Den som hadde visst det før hun reiste avgårde Én ting er å befinne seg på andre siden av jorden, noe helt annet er det å være uten tilgang til Fjesbog :p

Ganske sprøtt uansett. Fjesbok, Kvitraren og Filmplassen er blant sidene som er sperret av den kinesiske regjeringen etter opprør i sommer. Her nede er du under kontroll m.a.o.

Og kontroll måtte vi gjennom i går under “instappen” til jumboen. Pass og billetter fremvises. Alt av løse metallting og pc’er over på bånd for gjennomlysning. Helt normalt så langt. Så var det hele Anita inn i et stort dusjkabinett, stille føttene på to merker inne i buret, opp med armene, dørene igjen, dørene opp, og så kunne hun gå ut igjen på andre siden. Der stod 5-6 tollere klar til å undersøke alle som muligens kunne ha fått med seg noe de ikke burde ha med seg.

Heldigvis var vi visst gjennomlyste godt nok både Leif og meg, så da var det bare å komme seg på flyet og installere seg for natten. Litt nedtur at det ikke var fjernsynskjermer til hvert sete, vi fikk ikke meny på hva som ble servert til middag (alltid kjekt å ha noe å glede seg til), vi hadde to små babyer som ikke synes det var kult å sove på fly i rekken på skrått foran oss og Leif hadde vindussete – men det var ikke noe vindu der
Men kyllingen vi fikk servert var god! Og vi sov da litt før vi ankom Beijing…

For å komme inn i Kina må en fylle ut “egenerklæring” på at en ikke er eller har vært i løpet av siste dager;
- tett i nesen eller har snue
- vondt i halsen
- har feber
- har diverse mageuregelmessigheter
- hodeverk m.m

Har klødd litt i halsen nå og da siste ukene, jeg, men kom frem til at det nok er støvallergi og at jeg ikke trengte forklare dette for en kineser i uniform. De vaksinerer jo 1,5 millioner kinesere daglig, så da er neppe jeg store trusselen her nede

Mens dagens første røyk ble inntatt utenfor ankomsthallen kom Jackson smilende og takket for sist. En ærlig og redelig (kjøpt pepperkake. Ref. Hakkebakkeskogen) kar vi også besøkte i fjor. Litt festlig at han ikke fant tilbake til hvor han hadde parkert bilen sin ved første forsøk, og måtte rådføre seg med en av de mange parkeringsrådgiverne vi traff
Hotellet han hadde anbefalt oss viste seg å være flott, dette rommet kunne jeg bodd lenge på:

Kiwi’en er også rett over gata, kunne ikke vært bedre!

Etter en liten oppdatering som inkluderte skrubb og børste og såpevann bar det videre med Jackson. I fjor besøkte vi fabrikken “hans”, en liten kjøretur på 4 timer hver vei. Vi nordboere var fast bestemte på at en slik tur var vi absolutt ikke klar for i dag, og etter mye om og men kom vi frem til at vi skulle få se bilder av prøvemodellene som var på fabrikken – og plukke ut det vi synes var interessant. Disse jakkene sendes på bussen i morgen, og så blir det visning på hotellrommet. Grei løsning, selv om det beste hadde vært og sett jakkene på fabrikken.

Mens vi var ute og kjørte fikk vi litt inspirasjon før vi skal handle på søndag.
Vi samler alle innkjøpene til denne butikken, så sparer vi mye tid vi heller kan bruke på å være kulturelle:

Og her er en idé til tove-prosjekt (McD. i bakgrunnen, hamburgeren smaker papp her også ):

Snart tid for noe varm mat, så da får jeg ta en wake-up-call til han som ligger og sløver.

Sista riktiga dagen på resan var avsatt för projektarbeten. Vi samlades sedan på kvällen för en gemensam middag där vi alla höll tal och reflekterade över resan vi varit med om tillsammans.

Joel berättar om hur han upplevt resan

Även Marcus är en god talare

Tänk att resan nu är så gott som över – tiden går fort och ändå känner vi alla att det ska bli skönt att komma hem igen. Imorgon är det bara resebestyr som gäller. Vi har haft en fantastisk tid tillsammans här i Kina!

På onsdagen åkte vi till Kinesiska Muren – ett måste om man besöker Kina för första gången. Alla utom Daniel gick de säkert 1500 trappstegen och pustade betänkligt när de sent omsider kom upp till torn 14. Daniel åkte som vanligt linbana och satt i solen och väntade på de tappra bergsbestigarna. Slappt!

Iljana och Josefin ser lite medtagna ut

Vissa passade på att köpa lite souvenirer när vi ändå var iväg!

Lina har det bra i sin nya pandamössa

Efter en synnerligen god lunch tog bussen oss vidare till Sommarpalatset, där vi blev guidade av Abraham. han berättade entusiastisk om Xixi – the dragon lady, de två sista kejsarnas mor och makten bakom tronen. Det var hon som säkrade palatsets överlevnad efter det s.k. boxarupproret.

Abraham in action

Många passade också på att ta sina sista turistkort eller på annat sätt föreviga besöket.

Hugo filmar

Andra roade sig kejserligt!

Kejsaren har återvänt!

Vi var tillbaks på vandrarhemmet vid sexsnåret. Denna dag var det inga kvällsaktiviteter utan tid att se sig om på egen hand.

Ankomsten till Beijing var inte så angenäm. Efter att ha vant sig vid sommarvärmen i Shanghai kändes det lite jobbigt att stiga av tåget för att möta råkylan.

Vi åkte raka spåret till vandrarhemmat för frukost och beslutade enhälligt att ta en välförtjänt ledighet. Eleverna fick hela dagen för sig själva. På kvällen var det dock dags för Kung Fu-föreställning!

Vår sista dag i Shanghai inledde vi med att samlas för att ta bussen från People’s square för att besöka Höganäsbolagets Tech Center beläget i stadens utkant.

I väntan på att alla ska hitta till mötesplatsen

Ett studiebesök som det här kan lätt ge lite hemlängtan. De bjöd på pepparkakor. Bara det!

Utanför Höganäsbolagets kontor

Under besöket fick vi både en kortare föreläsning och rundvandring där man berättade för oss vad Höganäsbolaget gör i Kina. Dessutom bjöd de på lunch i personalmatsalen.

Det går faktiskt att lyssna och mumsa pepparkakor på en och samma gång

Efter lunchen åkte vi tillbaka in till centrala Shanghai för att besöka Visit Sweden – ett företag (delvis finansierat av regeringen) som arbetar med s.k. “nationbranding”, d.v.s. att marknadsföra Sverige som turistland.

Lite tid att slå ihjäl innan vårt sista studiebesök för den här gången

Nu var det dags att resa tillbaka till Beijing! Många av våra kinesiska vänner kom för att hålla oss sällskap på stationen medan vi väntade på vårt tåg.

Ibland tar man farväl flera gånger

Vissa verkade faktiskt ha fått riktigt god kontakt under homestaytiden!

Någon gillade Victor lite extra mycket, tror vi!

Väl på tåget var det nästan läggdags med en gång. Den här gången slapp vi strul med biljetterna och fick riktigt fina och fräscha sovkupéer. Tåg till kylan!

Vi samlades igen på söndag morgon för att promenera genom gamla genuina kvarter där man får en känsla för hur livet i Shanghai sett ut före skyskraporna. Det finns fortfarande små öar där man ser hur gemene man levde innan tillväxten tog fart! De är dock utrotningshotade på gott och ont!

Klassen utforskar de trånga gränderna i gamla stan

Simon och Beata samtalar med kinesiska studenter

Hannah och Tobias i myllret på en av många matgator

Lagom till lunch avslutade vi den gemensamma rundvandringen och släppte alla fria att utforska staden på egen hand. Ikväll träffas våra elever och deras kinesiska familjer för sista gången, så det är middag, presentutdelning och avsked som gäller. Imorgon är det studiebesök på dagen och avresa tillbaka till Beijing på kvällen. Vi lämnar värmen för kylan i norr. Det sägs att det skall bli så mycket som 16 grader kallt på fredag. Det är mer än 40 graders skillnad på bara några dagar. Sanslöst!

På lördag morgon träffades vi utanför Shanghai Art Museum för att ta en lång promenad och titta på lokala sevärdheter. Alla lyckades emellertid inte hitta till mötesplatsen och det är strul med telefonerna. Emma och Lovisa var därför försvunna en stor del av dagen. Vi oroade oss inte allt för mycket för den saken eftersom de både är kapabla att ta hand om sig själva och dessutom skulle vara i sällskap med sin “homestay-student” så vi påbörjade vår vandring och tänkte att de skulle komma “ifatt” till slut.

Första anhalten var “People’s park”. En liten oas mitt i Shanghai där man kommer för att slappna av, spela dam eller Mahjong, dansa, flyga drake, öva tai-chi och en massa annat. På lördagar och söndagar samlas också föräldrar till unga män och kvinnor i karriären som inte hittat en livskamrat och försöker hitta lämpliga partners. Det hänger beskrivningar med bilder, löneuppgifter osv. överallt i träden och buskarna och föräldrarna sitter bredvid. Galet!

Josefin mitt i 'matchmaking'-vimlet i parken

Lite tai-chi någon?

Efter promenaden i stadsparken tänkte vi besöka ett stadsplaneringsmuseum. Det blev dock en paus först medan några av oss febrilt försökte komma i kontakt med Emma och Lovisa, som fortfarande inte synts till eller hörts av.

Vissa chillar medan lärarna håller på att gå upp i limningen

Medan spejare skickats ut för att söka efter våra förlorade elever – gick de andra in på museet. Där kan man se flera sammanhängande utställningar. Temat är Shanghai då, nu och i framtiden. På fjärde våning finns det en gigantisk modell över hela innerstaden!

Filip plåtar jättemodellen över Shanghai

Väl ute ur museet får Daniel ett efterlängtat telefonsamtal. Efter mycket om och men och letande efter klassen har Lovisa och Emma bestämt sig för att åka till hotellet vi bodde på de tidigare dagarna för att låna en fungerande telefon. De har nämligen inte haft med sig sin kinesiska vän och därmed inte kunnat komma i kontakt med vare sig svenska eller kinesiska lärare eller elever. Vi bestämmer mötesplats på East Nanjing Road!

Lättad Lovisa kommer till mötesplatsen i taxi från SISU Hotell

När alla väl är lyckligt återförenade firar vi med lunch på Nanjing Rd. En av Asiens mest kända gå- och shoppinggator. Efter lunch tar vi tunnelbanan över till Pudong. Shanghais motsvarighet till Manhattan kan man säga.

Hannah mellan World Financial Center och Jin Mao Tower

Vi passar på att åka upp i Jin Mao Tower och beskåda utsikten från den 100:de våningen. 374 meter upp. Efter det var det tänkt att vi skulle ta en promenad längs The Bund. Den berömda strandpromenaden med Shanghais berömda skyline – men den är under ombyggnad så Pudong-sidans promenad vid floden får duga.

Det blir dagens sista anhalt och vi beger oss tillbaka till utgångspunkten där vi återser kinesiska studenter eller föräldrar som hämtar våra elever. Dags för hemmamiddag i förorten!

Utanför byggnaden som huserar det svenska konsultatet

Fredagen var nog nervös för många, då alla elever (men även lärararna) skulle träffa “sina” kinesiska vänfamiljer för första gången. Vårt “homestay” varar över helgen då många kinesiska studenter bor på SISU-universitetets campus utanför staden på veckodagarna. Dagen började dock med lite studiebesök runt om i Shanghai. Vårt första stopp var svenska konsulatet.

Emma lyssnar intresserat på en av Sveriges diplomater på plats i Shanghai

Efter konsulatet blev det lunch på stan och sedan ett besök på den Svenska Handelskammaren. Den fungerar som en ideell samarbetsorganisation för svenska företag här i Shanghai. Vi promenerade sedan en hel del i det fantastiska stadslandskapet. Det är en skog av skyskrapor som växt upp ur marken på rekordkort tid.

Oscar poserar med 'Saurons torn' i bakgrunden

Det sista studiebesöket för dagen var på H&M – där Johan Fischer från Höganäs berättade om företagets expansion i Asien och hur det går till från design till produktion, distribution och försäljning.

Här ser vi på en film om öppnandet av första H&M-butiken i Beijing

Efter H&M-besöket sammanstrålade vi med de kinesiska studenterna och skiljdes åt. Alla åkte hem till just “sin” student för att äta middag och träffa deras familjer.

Arve samtalar med 'Erik'

Fler inlägg från Shanghai inom kort! Vill ni läsa mer om våra strapatser i Kina så läs gärna Oscar Fritiofs ypperliga miniartiklar i Helsingborgs Dagblad under kategorin läsarnyheter! Vi lärare undrar verkligen hur han lyckas komma ut på nätet så regelbundet när vi ständigt misslyckas. Vi är imponerade!

Se t.ex: https://hd.se/hoganas/2009/11/05/shanghai-dag-2/

[Återigen försenade med uppdateringar av bloggen. Här kommer därför flera dagars inlägg samtidigt]

Torsdagen var lång och hektisk. Vi var uppe tidigt och begav oss ner i tunnelbanan lagom till morgonrusningen. Shanghai har ett av världens finaste tunnelbanesystem – men det blir ändå ganska trångt.

Filip är glad trots att 20 kineser försöker stå på samma kvadratmillimeter som honom. Starkt!

När vi kom ut ur tunnlarna vid People’s Square i centrala Shanghai väntade Eva Lindvall på oss med en buss som skulle ta oss till dagens företagsbesök. Vårt första stopp var DHL, det kända logistik- och fraktföretaget.

Johan Sivertsson, senior manager i Shanghai, berättar om logistik och affärsmöjligheter i Kina

Efter DHL blev det snabblunch på väg till SKF för nästa företagsbesök. På SKF är erfarenheten stor. Man har varit i Kina mycket länge till skillnad från många andra svenska företag.

SKF:s kinesiska site manager håller fördrag

Lina inspekterar kullagertillverkningen på SKF i Shanghai

SKF följdes av ett besök på Elektroskandia. Ett f.d. svenskt företag som nyligen köpts av en fransk koncern. Elektroskandia är en av världens största elgrossister.

Albin tackar Jonas, som höll ett mycket uppskattat föredrag!

När vi var på väg in till själva stadskärnan igen hamnade vi i en ordentlig bilkö. För att hålla humöret uppe underhöll grabbarna i klassen oss andra med stämsång längst bak i bussen hela vägen in till stan. Det lät mycket bättre än man skulle kunna tro – vi lovar!

Skönsjungande killar längst bak i bussen. Hannah har filmen!

När vi äntligen lyckats ta oss hem till området runt hotellet bjöd Kullagymnasiet alla på gemensam middag på en närliggande italiensk restaurang. Sängdags vid 22:00. Många sov redan innan det. Allt flängande fram och tillbaka i jättestaden tar på krafterna.

[Återigen försenade med uppdateringar av bloggen. Här kommer därför flera dagars inlägg samtidigt]

Tidigt onsdag morgon lämnade vi Nanjing – en stad vi alla fick mycket gott intryck av – för Wuxi och senare Shanghai. Wuxi är en “mindre stad” med ca 5-6 miljoner invånare. Många internationella företag har valt att etablera sig här och vi passade därför på att besöka norska DEFA som tillverkar t.ex. motorvärmare och billarm.

Hela gänget på morgontåget till Wuxi

På DEFA blev vi mycket varmt välkomnade av Per Lindvall, managing director för DEFA Technologies. Det var uppdukat både frukt, nötter, godis och andra förfriskningar. Alla blev lyckliga då vi knappt hunnit få i oss någon frukost i Nanjing. Per både berättade sedan om företaget, hur det är att göra affärer i Kina och en hel del om sina egna mångåriga erfarenheter i landet. Det var kort sagt ett mycket bra föredrag. Både personligt, inspirerande och informativt!

Per Lindvall visar oss runt på fabriksgolvet

Uppehållet i Wuxi blev kort och snart befann vi oss återigen på tåget. Shanghai nästa! Redan i Wuxi hade vi känt att vädret vänt och värmen var tillbaka. När vi anlände till Shanghai nådde mätaren behagliga 20 grader.

Joakim är nöjd med att vara framme i Shanghai

På stationen blev vi omhändertagna av Mengda Wang, vår vän och samarbetspartner i Shanghai. En buss väntade på oss och tog oss till vårt nya hem på SISU Hotell. Det hör till universitetet vi arbetar med och kunde inhysa oss i riktigt trevliga rum våra första nätter i Shanghai. Vårt bästa boende hittills på resan!

Arve, Albin och Clara vid SISU Hotell

När vi väl installerat oss och haft informationsmöte var klockan ganska mycket så vi begav oss ut på stan för att äta. Mengda Wang visade oss till några bra lokala matställen och så fick alla gå vart de ville för att äta. Många valde europeiska alternativ. Den kinesiska maten är god men ibland behöver man bara någonting annat! Vid kl. 23:00 var det god natt. Det gäller att sova ordentligt för att orka med det ibland tuffa programmet.

[Här kommer ett antal inlägg vi inte kunnat lägga ut förrän nu då vi inte haft tillgång till en internetuppkoppling. Bättre sent än aldrig!]

Här försöker vi lära oss lite grunder i kinesiska

Vår andra dag i Nanjing började vi med lektioner. På den första fick vi lära oss enkla men svåruttalade kinesiska fraser. Det gav många blodad tand. Entusiasmen var påtaglig och läraren både glad och duktig! Vår andra lektion handlade om hur man gör konstfärdiga små pappersfigurer. Knepigt!

Hugo koncentrerar sig

Efter lunch i skolmatsalen åkte vi till Nanjings stadsmuseum för att se flera utställningar. Både modern konst, spännande arkeologiska fynd och porslin från olika epoker i Kinas historia fick vi se. Vi delade museet med flera kinesiska skolklasser – barnen verkade dock tycka att svenskarna var mer spännande att titta på än utställningarna och särskilt Tobias hade en svans av barn efter sig som visade sig svår att skaka av sig.

Tobias superstar

Vid femtiden bjöd skolan på middag och resten av kvällen släppte vi eleverna att utforska staden på egen hand. Det tog inte många sekunder innan de var försvunna! De kunde emellertid inte stanna ute så värst länge då tåget till Wuxi och sedan Shanghai skulle gå redan vid sjutiden på morgonen dagen efter.

[Här kommer ett antal inlägg vi inte kunnat lägga ut förrän nu då vi inte haft tillgång till en internetuppkoppling. Bättre sent än aldrig!]

Klockan 09:17 stag vi av tåget och möttes av en kaotisk situation på stationen. Kineser överallt och något märkligt system som innebar att man inte blev utsläppt utan att visa sin biljett. Boel försökte hålla ordning och guida oss framåt under svensk flagg. Vår samarbetsskola väntade dock på oss med buss och tog oss snabbt och smidigt till skolan.

Det var trångt på stationen i Nanjing

På skolan fick vi veta att den ursprungliga planen hade ändrats. Våra elever skulle inte längre sova ute hos kinesiska familjer – utan fick dubbelrum på skolan. Likadana rum som många lärare fick bo i. De var mycket finare än rummen vi haft i Beijing så alla var glada även om vi sörjde vår förlorade ”homestay”.

Det första vi fick göra efter att vi fått se våra rum var en timme Tai-Chi. Det var inte helt lätt att hänga med i svängarna. Efter motionspasset var det dags för lunch och kinesisk skolmat. Det gav perspektiv på kokkonsten och matsalsmiljön hemma på Kullagymnasiet!

Iljana gillar Tai-Chi och hängde med bra i övningarna!

Efter lunch fick vi åka ut och se ett buddhistiskt tempel och vandra längs Nanjings gamla stadsmur. Det gav oss en känsla för staden som på många ställen är både grönare och vackrare än Beijing.

Hela gänget vid det buddhistiska templet

På eftermiddagen fick vi träffa elever på skolan och presentera oss. Simon utsågs till vår ambassadör och charmade både lärare och elever. Sedan utmanades vi på en tävling. Som vi naturligtvis vann utan större ansträngning. Självklart.

Marcus ser till att vi drar ifrån i stafetten!

När vi lärt känna eleverna lite fick vi åka med eleverna hem och äta middag med deras familjer. En ”mini-homestay” kan man säga. Det var jättetrevligt och ledde till många spännande samtal vid kinesiska köksbord!

Emma och Lovisa hemma hos "sin" familj!

[Här kommer ett antal inlägg vi inte kunnat lägga ut förrän nu då vi inte haft tillgång till en internetuppkoppling. Bättre sent än aldrig!]

Sista dagen på vårt första besök i Beijing spenderade många på stan. Vissa arbetade på sina projektarbeten, andra tog en taxi till Silk Street för att shoppa, gå på McDonalds eller Starbucks i väntan på tåget som skulle ta oss till Nanjing. Några valde att hyra ett rum på vandrarhemmet över dagen för att sova ut, se på film eller bara slappa lite. Vi som var på stan fick uppleva snökaos och bitter vinterkyla.

Freja med snö i håret i en taxi på väg till Silk Street

När kvällen kom och vi väl anlände till centralstationen visade det sig att resebyrån strulat till det med våra biljetter. Vi hade bokat bästa möjliga sovhytter och fick kinesisk andraklass. Trångt, varmt och stökigt. Hytterna saknade dörrar och var snarare små bås med sex hårda britsar vardera. Boel var skitsur och skrämde upp alla med skräckhistorier om hur hemskt det skulle bli, så när vi väl såg hur det var blev alla ändå positivt överraskade och tog det hela på bästa möjliga sätt! Snart snarkade alla förnöjt för att vakna i höjd med risfälten utanför Nanjing.

Glada tjejer trots alla besvär!

Lördagen inledde vi på den s.k. spökmarknaden där man kan fynda antikviteter, kuriosa och ja, nästan allt mellan himmel och jord.

Emma, Freja och Lovisa förhandlar

Det var inte bara elever som gjorde storartade fynd. Daniel poserar här stolt med sitt förnämaste inköp.

I alla kulturer, i alla tider...

Efter marknaden åt vi gemensam lunch på en restaurang i närheten och smakade på lokala specialiteter. Victor och flera andra provade till exempel strimlad blåmanet med kinakål.

Victor funderar på måltidens näringsinnehåll

Efter maten tog vi en långpromenad, besökte Himmelens tempel och flanerade i den omgivande parken.

Folklivet är livligt och varierande. Drakflygning, spontandans, körsång och mycket mer. En del av våra elever kände sig manade att delta!

[kommande youtube-länk 1]

[kommande youtube-länk 2]

På grund av tekniska problem kunde vi inte ladda upp filmerna nu ikväll. Men de kommer! Håll utkik!

Dagen avslutades med Pekingopera (som inte har så mycket gemensamt med västerländsk opera). Att många lyckades somna i oväsendet är imponerande. En konsekvens av de långa dagarna kanske.

Same procedure as last year

Glad Halloween allihopa!

Dag 3 gick i de mänskliga rättigheternas tecken. Vi började dagen med ett besök på den svenska ambassaden i Sanlitun.

Albin och Clara på svensk mark

På ambassaden mötte vi Jakob Holthuis, en före detta kullaelev som arbetar som praktikant på ambassaden i Beijing. Det var Jakob som ordnade vårt besök, trots att ambassaden egentligen hade stängt. Hans kollega Per Linnér höll sedan ett föredrag om Kina och Sveriges diplomatiska arbete i landet. Han berättade också om sina egna erfarenheter av att läsa, resa och arbeta i Kina.

Per Linnér håller föredrag

Efter ambassadbesöket hade vi gott om tid innan nästa studiebesök på programmet. Vi gick därför till Yashow clothing market som ligger precis i närheten. Där passade Arve på att motionera tillsammans med galleriapersonalen.

Arve i gympatagen

Innan vi fick komma upp på 14:e våning i Pacific tower där Raul Wallenberg-institutet har sina lokaler slappade vi en stund tillsammans på Starbucks. Dyrt, men de har gratis wifi.

Joel relaxar

Raul Wallenberg-institutet arbetar för att stärka mänskliga rättigheter i Kina. På vårt möte fick också möjlighet att ställa frågor om det kinesiska samhället och politiken.

Seminariekänsla i Beijing

Dagen blev mycket lång. När eftermiddagens studiebesök var över tog vi tunnelbanan bort till Lihuan Theater för att se på kinesisk akrobatik och undvika ösregnet som just dragit in över den kinesiska huvudstaden.

Eleverna fick ansvara för att ta sig hem på egen hand, det visade sig inte alltid vara okomplicerat. Freja, Emma, Iljana och Clara lyckades inte hitta någon taxi och tvingades ner i underjorden fört att navigera hemåt i tunnelbanesystemet. En lång blöt promenad hann de också med innan de genomfrusna men glada nådde vandrarhemmet. Vi är stolta över dem!

Dag 2 började med tidig frukost och en snabb promenad in till Himmelska fridens torg. Tanken var att vi skulle besöka Maos mausoleum – det visade sig dock vara kö.

Många ville visst se Mao

Vi bestämde oss därför bara för att flanera lite runt torget, fotografera och njuta av folklivet en stund. Huvudattraktionen för dagen var ett besök i det forna kejsardömets verkliga centrum – den förbjudna staden.

Louise och Joakim poserar för kameran

Vi passade på att fotografera hela skaran tillsammans med folkrepublikens grundare, den inte fullt så kejserliga ordförande Mao. Bli dock inte förvånade om både en eller två bär med sig den lilla röda hem till Sverige.

Utanför den förbjudna staden

Inne i den förbjudna staden guidades vi av Boel som berättade förfärande historier om blod, mord, eunucker och konkubiner. Här Lovisa och Tobias i ett obevakat ögonblick.

Lovisa och Tobias ägnar sig åt s.k. sightseeing

Det finns mycket att se, mycket historia att andas in och varför inte passa på att kramas lite – som Emma och Josefine framför den stora drakstenen. En gång i tiden var det belagt med dödsstraff att vidröra stenen då det var blott kejsarens privilegium.

Emma och Josefin gillade drakstenen

När vi lämnat den kejserliga delen av staden bakom oss släppte vi klassen fri att botanisera bland några av Beijings alla restauranger. Tjejerna på bilden hittade en trevlig undanskymd plats där det serverades en mängd kinesiska delikatesser. Menyn var nog lite komplicerad. Alla beställde nudelsoppa.

Tjejer på lunch

Senare på eftermiddagen besökte vi Silk Street Market och roade oss med att pruta, skratta och shoppa loss. Det var många som inte tyckte tiden räckte till så vi lämnade dem att ta sig hem på egen hand för första gången. Många lustiga taxihistorier senare återsågs vi allihop på vandrarhemmet.

Klockan 15:50 den 27 oktober 2009 var det dags. Samling på Knutpunkten i Helsingborg för avresa till Beijing – början på ett storartat äventyr!

Samling på Knutpunkten

Allt går emellertid inte riktigt som man tänkt sig. Redan på Kastrup strular det till sig och mer än halva klassen hann inte av tåget och hamnade på någon bangård någonstans. Tåget fick vända tillbaka till slut så det ordnade sig. Tur att vi var ute i god tid!

Flygresan är lång, det betyder förstås inte att man inte kan resa med stil. Marcus visar här hur man stänger ute världen en lite stund.

Att resa med stil

Väl framme i Beijing blev det lite förvirring då vi inte var nöjda med inkvarteringen. Några rumbyten och rockader senare kunde vi i alla fall slutligen ge oss ut på en första upptäcksfärd i området runt vandrarhemmet.

En kinesisk gata bland andra

Underbara hutongområden och vi kom så långt som till Himmelska fridens torg innan vi tappade bort halva gruppen igen. Det blev många katastrof-sms och en ljuv återförening till slut.

Trivsam avslutning på dagen

Dagen avslutade vi med en gemensam buffé på en trevlig kinesisk courtyard där vi planerade morgondagens tuffa schema. Nu är vi igång på riktigt och vi hörs och syns snart igen!

Strax före vår resa som ska ta oss till Beijing, Nanjing och Shanghai får vi veta att en av våra f.d. elever här på Kulla läser kinesiska i Nanjing och träffat en käresta just på vår systerskola, Nanjing Foreign Language School. Vi kan inte se det som något annat än ett gott omen! Höganäs – Nanjing är redan en kärlekshistoria!

Imorgon åker vi! Ett 18 dagar långt äventyr väntar – följ oss här på bloggen!

Daniel & Boel 

Rejsen til Kina, 10. del

Efter tre ugers konstant rejse i Kina, er det blevet tid til den sidste togtur fra Guilin til Hong Kong. Herfra går turen hjem til Danmark. Jeg lider på ingen måde af hjemve og savner heller ikke spegepølse, brun sovs og kartofler, mit eget lokum eller min egen seng. Det er forskelligheden, det anderledes, der er hovedformålet med at rejse. Men når jeg véd jeg skal hjem, vil jeg gerne hjem. Jeg ser derfor frem til afslutningen i Hong Kong.

I fugleflugt er der ikke så langt fra Guilin til Hong Kong, og vi vurderer, på baggrund af erfaringerne, at togturen vil vare 7-8 timer. Vi ved bare ikke, at man ikke kan køre direkte – turen kommer derfor til at tage næsten 16 timer. Men vi kører igennem det naturskønne Sydkina, så der er masser at se på uden for vinduerne. 

Hong Kong var i 100 år britisk koloni, og forvandlede sig i den periode til en af Asiens største, finansielle metropoler. En verdensby på linie med Singapore og New York. I 1999 overgik Hong Kong igen til kinesisk styre, og alle frygtede det værste, når kommunismen gjorde sit indtog i byen. Men penge interesserer også kineserne, og der blev lavet en aftale om selvstyre, i en overgangsperiode på 50 år. Det betyder i praksis, at Hong Kong stadig ligner sig selv, og dermed er meget anderledes end det øvrige Kina. De har da også deres egen møntenhed, Hong Kong Dollars, og man skal stadig bruge pas for at komme ind i Hong Kong. 

Så på alle måder forlader vi Kina, da toget ved middagstid endelig når til grænsen til Hong Kong. Vi veksler penge, får udrejsestempel fra Kina, og rejser ind i staten Hong Kong. Det betyder også at vi rammes af de vestlige priser igen, og ikke mindst alle reglerne – det er slut med at ryge indendørs, en mindre katastrofe for ¾ af det lille, danske selskab.

Vi bor i Kowloon-delen af Hong Kong, som er en spids (halvø) af det kinesiske fastland. Ud for Kowloon ligger den store ø, Hong Kong Island, som udgør det pulserende finanscentrum. Kort fortalt er der lidt New York over Hong Kong Island, og meget mere Asien over Kowloon.

Hong Kong Island set fra Kowloon-siden. The Peak i baggrunden.

Hong Kong Island i varmedis. I forgrunden Star Ferry

Kowloon. Østen møder Vesten..

Skilteskov i Kowloon

Man kan tage Metroen mellem de to bydele, hvilket vi gør adskillige gange, eller man kan sejle med den traditionsrige Star Ferry, der pendulerer mellem Kowloon og Hong Kong Island.

Hong Kong Island er formet som en kegle, på grund af det næsten 500 meter høje ”bjerg” The Peak, som rejser sig midt på øen. Man kører til toppen med en sporvogn, der med hiv og svig trækkes op af den stejle bakke. Fra toppen har man en helt utrolig udsigt over hele Hong Hong området. Der er så mange bygninger, at man aldrig bliver færdig med at tælle dem. Det ser ud som om de rører ved hinanden, men der er gader imellem. Jeg lover det, jeg har selv set det, og selv gået der :-)

Hong Kong set fra The Peak. Kowloon i baggrunden.

Kowloon og det kinesiske fastland i baggrunden

Det er weekend mens vi er i byen, og på Hong Kong Island ligger et lille lokalområde, der hedder Soho. Det minder nu på ingen måde om navnebroderen, det sagnomspundne Soho-område i London, der er synonym med bohéme kultur, punkere og små etniske butikker. I Hong Kong er Soho trendy restauranter og barer, og fredag og lørdag aften er der gang i synagogen. Gaderne myldrer med mennesker, og alle barerne spiller høj musik. Højttaler ved højttaler drøner musikken ud i den varme aften, og blandes med lyden fra tusinder af snakkende businessfolk i jakkesæt og spadserdragter, der summer som cikader i skumringen. Her kan man sidde ude, ryge, drikke øl og spise – kan vi bede om en bedre afslutning? Tale sammen kan vi ikke, dertil er musikken alt for høj. Men vi har efterhånden også tilbragt så mange timer i hinandens selskab, at ord er blevet overflødige. Tegnsprog og mimik slår rigeligt til.

Fredag aften i Soho, Hong Kong Island.

Fra havnefronten i Kowloon har man det mest fantastiske view til Hong Kongs imponerende skyline. Hvis der er noget der fascinerer mig, er det bjerge og skyskrabere. Det er nok fordi vi ikke har nogen af delene i lille Danmark. Med skyskrabere får jeg altid den tanke, at det er utrolig hvad mennesker kan skabe. Hvordan kan den nederste etage bære alle de øvrige etager? Hvor kommer alle materialerne fra? Hvordan ved man bygningen bliver stående i stormvejr? Ingeniør bliver jeg nok aldrig.

Mens pigerne alene bevæger sig hjem gennem Kowloons natteliv, fotograferer René og jeg nattens skyline. En næsten fuld måne hjælper til med at lyse skyerne op.

Hong Kong skyline. Tak til månen for lyset på skyerne.

Bank of Chinas smukke bygning er inspireret af en bambusstok.

Skabt af menneskehænder!

Natten slutter på en gadecafé i Kowloon. Her er ingen musik, ingen jakkesæt, men tilgengæld masser af kinesisk stemning.

Nattens sidste øl. Kowloon.

Kowloon

Natmad, Kowloon: Grisehoved, kylling, and eller blæksprutte?

Dagen efter besøger vi den tidligere Portugisiske koloni Macau, der ligger en times sejlads fra Hong Kong. Macau har, som Hong Kong, selvstyre de kommende 50 år. Macau er Østens Las Vegas, og præget af Casinoer, men det portugisiske fornægter sig heller ikke. Centrum ligner til forveksling en  mindre by i Portugal.

Portugisisk idyl, Macau, Kina.

Casino Lisboa, Macau.

View over Macau

Med otte nye stempler i passet, 6-8 kilo yderligere bagage, en kinesisk stråhat, tre Gore-tex jakker og et Seiko ur står vi pludselig i receptionen på Dorsett Seawiew Hotel i Kowloon, og er klar til afrejse. Der er langt til København. Først en hotel-shuttle til den nye lufthavnsbanegård i Kowloon. Her kan man tjekke sin bagage ind allerede på banegården. Fra banegården suser vi med ekspresstog til Hong Kong airport, der ligger på den store Lantau Island. Lufthavnen er gigantisk, men vi tilbringer ventetiden med lidt mad i et stille hjørne. Hovedet kan ikke rumme mere…

Den himmelske Freds Plads, med det store portræt af Mao, stemningen i Hutong’erne, den lange, svedige dag på Muren, Terrakotta statuerne, der med historiens vingsus bjergtog os i Xian, Pearl Tower i Shanghai, solformørkelsen der regnede væk, morgengymnastik i Guilin, eventyrlandet i Yangshuo, og ikke mindst den flittige kinesiske befolkning der fyldte kulissen ud. Det hele kværner rundt i vores forvirrede hoveder, mens British Airways i nattemørket sikkert bringer os tværs over jordkloden. For en gang skyld sover jeg hele vejen.

Rejsen til Kina er til ende. Tak til alle, som trofast fulgte med hele vejen, tak til de som stod af, og de som kom til. Skulle du finde 10.000 kr. i din lomme – så ligger Kina stadig derude. Det kan varmt anbefales!  

Kinesisk grafitti - måske der står: På gensyn?

Rejsen til Kina, 9. del

Cyklerne spinner og triller let over de bulede veje i Yangshuo området. Der sker hele tiden noget til højre og til venstre. Det ene motiv efter det andet passerer forbi, men hvis vi skal standse til ære for fotografen hver gang, så når vi aldrig nogen steder. Rundt om os arbejdes der hårdt i rismarkerne. Vores guide fortæller, at de fleste arbejder 365 dage om året, og meget sjældent holder ferie. Det er simpelthen en del af livet og hverdagen at passe markerne.

De unge risplanter står i vand konstant

Riskorn skilles fra planten ved håndkraft

Verdens smukkeste arbejdsplads?

Nye risplanter sås ved at stikke dem i jorden enkeltvis

Vores guide, hvis engelske navn jeg desværre har glemt, fortæller os, at der kun kommer få riskorn ud af hver plante. Tænk lige, hvor mange planter der skal til et kilo ris, der koster 9,95 i Føtex i Vanløse. Først skal risene plantes, hvilket sker ved at de stikkes i jorden plante for plante, de skal vokse, høstes, skilles fra planten, og endelig tørres på jorden i lang tid. Husk venligst det næste gang du som en selvfølge åbner en pose ris.

Til gengæld er der ikke noget der går til spilde. Selve risplanten tørres og bruges til tøj og andre tekstiler, læhegn, hængekøjer og alverdens andre ting. 

Risen rives og tørres på jorden

Der dyrkes også grøntsager i området

Masser af nye risplanter

Høsten slæbes hjem

Vi besøger Yangshuos ældste hus, der efter sigende har næsten 300 år på bagen. Damen der bestyrer, og bor i, huset viser os rundt med stor iver. Det er ingen hemmelighed, at der skal smides et par kroner i bøtten på vej ud, men vi får en grundig gennemgang af de forskellige køkkenredskaber, blandt andet en gigantisk saftpresser, der har være brugt i århundreder.

Yangshuos ældste hus. Vi ser vandpumpen

Senere skal vi krydse floden. Det foregår ved, at vores guide på bedste taxa-manér fanger en tømmerflåde, der kan fragte os over. Først de tre søskende Larsen på hug, så alle cyklerne, og endelig Tina og guiden til sidst.

Fem cykler på en bambusflåde...

Vores guide og Tina på vej over floden

Vi spiser frokost for foden af Moon Hill, en kæmpe kalkstensklippe, der har sit navn, fordi der i toppen er et kæmpe hul, der har form som en halvmåne. Moon Hill Café er fyldt med cyklister der holder pause. Heden er ulidelig her midt på dagen, og sveden drypper ned i maden. Forude venter de 6-700 trin op mod toppen af Moon Hill. Vores guide griner, hun har ikke selv så meget som en svedperle på panden. Hun bliver nede i skyggen, mens vi tager den slidsomme tur.

Vi behøver nu heller ikke nogen guide mod Moon Hill. Ganske som på Den kinesiske Mur, så møder vi straks en række kvinder, der følger efter os, mens de svinger en vifte foran ansigtet på os. De har også den obligatoriske kasse med vand og Cola de slæber på. Der er én oppasser til hver turist. Jeg prøver venligt, med bestemt, at vifte min skygge af. Men hun opgiver ikke – det bliver til sidst mig, der opgiver at komme af med hende.

Moon Hill - smuk, men grusom at bestige i varmen...

Tina på vej mod toppen

Det er så varmt og fugtigt, at vi efter ganske kort tid er helt gennemblødte af sved. Der er ikke længere pletter på min skjorte, den har simpelthen skiftet farve. Men jeg har en god dag. Tina og jeg holder ingen pauser, trin for trin går det mod toppen. Endelig, da vi er nået 2/3 af vejen, må vores damer med viften give op. De står, som Jørn Mader ville have kommenteret i Tour de France, stille, mens vi rykker væk. De er sgu seje, men efter nederlaget på Muren har vi endelig vundet over et par kinesere. De er ganske vist - efter alt at dømme - mindst 20 år ældre end os, men alligevel; sejren går til Danmark.

Jeg er den første der når toppen, og går fri af vegetationen, så jeg kan nyde udsigten over det smukke sceneri under os. Sekunder efter følger Tina, der ikke er til at ryste af. Laila er der fem minutter efter. Alle er vi lige til at vride.

Udsigt over Yangshuo området fra Moon Hill

Moon Hill girls

Kort efter følger sidste mand, som vi lige lader få lidt vand inden turen går videre gennem halvmånens åbningen. Der er vandsælgere alle vegne, og selv om vi i forvejen har vand køber vi alligevel. Deres er mere koldt mener de. Og det må man sige, jeg køber en flaske med en isblok i. Det tager isklumpen en time at smelte, selv i den varme.

Moon Hill

Blod, sved og tårer - Moon Hill besejret

Vejret har længe set truende ud, og på vej ned sætter regnen ind. Trappetrinene bliver fedtede og spejlglatte. Det tager næsten længere tid at gå ned, og det kræver mindst lige så mange kræfter at koncentrere sig om ikke at træde forkert. Nede venter vores guide utålmodigt, der er stadig 5-6 kilometer hjem til Yangshuo centrum.

Vi vælger markvejen frem for den store hovedvej, der ellers fører direkte hjem. Men der er absolut ingen grund til at skynde sig. Regnen stilner af, og landskabet fortsætter med vise sig fra sin bedste side.

Vandspejl i Yangshuo

Moden rismark

Fotostop i Wonderland

Høstede risplanter

På markvejen dukker der pludselig en fyr op med et barn i en kurv. Han stiller sig gladeligt op til fotografering, hvilket i sig selv er mistænkeligt i Kina, hvor de fleste løber væk når de ser et kamera. Jeg tager et billede af ham og fornemmer, at en skilling nok vil være på sin rette plads. Lidt senere møder vi en kvinde, der ligeledes har et barn i kurven. Motivet fejler ikke noget, så jeg tager et billede og betaler igen. Men nu har jeg lugtet lunten. Den næste vi møder er en gamling, uden tænder i munden, der hopper op på ryggen af sin bøffel og nærmest danser. Igen tager jeg et foto og betaler, men nu har vi fået nok. Vejen viser sig at være et sandt cirkus af mennensker der vil fotograferes.

Hvad er der egentlig i vejen med at betale for billederne? Intet, og det er bestemt heller ikke noget man bliver fattig  af. Men der er ingen sport i det, og det bliver også for meget for mig, når børn skal slæbes rundt i en kurv hele dagen til ære for turisterne. Det tager unægtelig også noget af charmen fra området.

Desværre er det "snyd"..

Og mere "snyd"..

Til gengæld står en sej ældre mand i vejkanten og er mere sky overfor kameraet. Det er et godt tegn! Eller også er han bare klogere end de andre

Stolt markarbejder

Risbonde, Yangshuo

Det er blevet sen eftermiddag, da vi trætte og mætte af naturen kører ind i Yangshuo. Vores guide skaffer os en taxa, der kan køre os de 80 kilometer tilbage til Eva Inn i Guilin. Vi griner af, at der skal sidde tre svedige og beskidte danskere på bagsædet hele vejen hjem. Jeg har vundet forsædet, da jeg altid skal sørge for vi kommer den rigtige vej. Men hvad sker der i Yangshuo, hvor alting kan klares? Der kommer en minivan med tonede ruder og fem store siddeplader, aircondition og hele svineriet.

Således bliver vi efter to døgn på farten transporteret hjem som grever. Og du har vel allerede gættet det? Der er ikke os, der trods 12 kilometes kørsel på markveje, og 700 trin mod himlen er Rismarkens Helte. Det er alle de arbejdere, der også nu i skrivede stund, går rundt i markerne derude på verdens smukkeste, men nok også hårdeste, arbejdsplads.

Følg med i 10. og sidste afsnit til den store finale i Hong Kong, hvor skyskraberne og storbyen for alvor vender tilbage.