Pingstkyrkan i Jönköping bjöd in några icke-kyrkvana att recensera deras gudstjänst, ett modigt initiativ enligt Thomas Österberg. Det blev både positiv och negativ kritik. Det negativa bestod bl a av att det var “för klara svar”, en kritik man inte bör ta åt sig (ärliga sökare vill, till skillnad från sekulära kristendomskritiker, faktiskt ha klara, raka svar, inget annat). Kritik man dock bör ta till sig är att kyrkan var för individualistisk och att även om gemenskapen var familjär och folklig blev det en känsla av utanförskap, en “vi och dem”-känsla.

Jag känner igen mig alltför väl. Det här med individualism är ett problem som dykt upp i kyrkan på senare år, och leder ibland till motreaktioner (kollektivism) som är lika missvisande när de dras till sin spets. Bibeln talar både om individen och kollektivet och ställer dem inte emot varandra, något som vi älskar att göra idag.

Gällande gemenskap som skapar utanförskap får det naturligtvis inte leda till en öppenhet som gör att man accepterar vem som helst som medlem, tvärtom, som anabaptist anser jag att vi bör upprätta strängare kriterier för att vara med i församlingen. Men naturligtvis ska vem som vill få komma på gudstjänsten, och det är det som det talas om i artikeln. Här har varje församlingsmedlem en stor roll. När jag besökte Uppsala Pingst för första gången och inte kände någon kom en kille fram till mig, snackade med mig, välkomnade mig till stan etc. Den familjära gemenskapen måste vara öppen och kärleksfull även mot utomstående. Men alltför oftast älskar vi bara dem som älskar oss tillbaka (Matt 5:46).

Huvudpoängen är dock att det är ytan, inte djupet, som Jönköping Pingst bör reformera, som Carl-Henric Jaktlund skriver. När det kommer till ytan har jag själv lite kritik att komma med mot frikyrkligheten. Jag minns hur jag för ett tag sen diskuterade med några anabaptistiska och neoortodoxa kompisar om frikyrkan hade en identitetskris, och vi kom fram till att det var så. Frikyrkan föddes ur en radikal rörelse som gick emot mainstream-kristendom och utformade allt, inklusive gudstjänsten, enkelt och pang på, utan konstligheter och liturgi. Men idag har frikyrkan en liturgi! “Jag kan säga dig exakt hur gustjänsten kommer se ut nästa gång pga av vad jag såg idag” sa en av dem jag snackade med (vi hade just varit på en New Wine-inspirerad lågkyrklig gudstjänst). “Först är det fyra, fem lovsånger, sen någon som hälsar oss välkomna, sen bön, sen någon som predikar, sen ytterligare två, tre lovsånger samtidigt som det erbjuds förbön i något av kyrkan hörn. Detta sker söndag efter söndag.”

Det är så sant! Frikyrkan som strävade efter att göra sig fri från bestämda ordningar och riter för att öppna upp för Anden har skapat egna ordningar och riter, en frikyrkoliturgi. Jag säger inte att det är dåligt, men som min ortodoxa vän sa: “Skillnaden mellan vår liturgi och er är att vår har funnits i 1800 år medan er funnits i 180 år”. Jag tror inte frikyrkoliturgin är lika genomtänkt. Samtidigt tycker jag att katolska och ortodoxa liturgier många gånger kan vara förstelnade och tråkiga. Vi behöver en frisk mix, en levande liturgi, där Anden får verka utan att gudstjänsten blir en anarki. Saker jag saknar inom många frikyrkoliturgier är syndabekännelse, kollekttal (“ge nu mycket till Guds verk” känns aningen ospecifierat), andra sånger än lovsånger och textläsning.

I USA låter de skolbarn recitera den s.k. pledge of allegiance:

I pledge allegiance to the flag of the United States of America, and to the Republic for which it stands, one Nation under God, indivisible, with liberty and justice for all.

Jag finner denna praxis obehaglig, av åtminstone två skäl: dels är den nationalistisk-kollektivistisk och dels är den pro-religiös. Att försöka påverka barn med hemska läror ser jag som klandervärt. Nå, det finns tydligen personer i USA som håller med mig, som en protesterande 10-åring:

Their son told them last weekend he had decided to no longer stand and recite the Pledge of Allegiance at school because he didn’t believe there is liberty and justice for all, especially when it comes to gay rights.

Ytterligare ett skäl att ogilla denna ramsa.

Tips: Peter Santesson-Wilson.

Jag skrev i mitt förra inlägg om hur jag strävar mot en ny estetik, vilken jag i brist på bättre ord preliminärt kallar för kollektivism. Det verkar som om några missförstod vad jag menade, att döma efter de kommentarer jag har fått. (Jag menar då offline, inte på bloggen själv). Att jag tog upp auto-tune-fenomenet var bara för att ge ett relativt välkänt och aktuellt exempel på hur makten över kulturen alltmer flyttas från staten och den kapitalistiska marknaden, till medborgarna själva. Det är alltså principen, snarare än innehållet, som är det intressanta här.

Den idén, att den s.k. “webben 2.0″, kan vara demokratiserande både vad gäller kultur och politik, är något som jag tänkt mycket på under det senaste året. Så mycket har hänt som verkar ge exempel på det. Och jag verkar inte vara ensam om att tro på det här heller. Jag upptäckte den här artikeln från Wired Magazine, en av de ledande auktoriteterna när det gäller teknologi från ett populärvetenskapligt perspektiv (till skillnad från en branschtidning). Om man inte orkar läsa hela artikeln på fyra sidor, följer här en liten sammanfattning:

Den nya socialismen, som Kevin Kelly kallar det, är inte alls lik den gamla socialismen som våra farföräldrar stod för. Det handlar inte om klasskamp, eller om anti-amerikanism. Istället handlar det om skrivbordsfabriker kopplade till virtuella kooperativ, om peer production och om att få saker gjorda – getting things done. Han citerar Clay Shirkys bok “Here comes everybody” (som jag också nämnde i förra posten) när han visar på de fyra stora områdena där sociala medier är, och kan komma att vara, mycket viktiga: Samlande, samarbete, kollaboration och kollektivism. Jag hajade naturligtvis till; skrev han verkligen kollektivism? Ja, faktiskt. Jag kanske inte var så fel ute trots allt.

Så fortsätter han beskriva de stora skillnaderna mellan den gamla socialismen och den nya, digitala. Mest verkar det handla om hur den gamla var tungrodd och toppstyrd, medan nya är lättflytande och samstyrd, alla som deltar har lika stort inflytande. Kelly menar också att den nya socialismen ställer den gamla diskussionen mellan staten och kapitalet på huvudet, eftersom möjligheten nu finns för anarkistiska arbetsprocesser, även om man fortfarande måste ha hierarkiska strukturer utåt sett. Vi lever ju än så länge i ett transitionellt samhälle, det vill säga ett samhälle på väg att ändras rätt så drastiskt. Han pekar på hur arbetarkollektiven i norra Italien och i Baskien, där arbetarna själva äger sina fabriker gemensamt utan inblandning av staten, kan jämföras med open source-medarbetare. Ohloh, ett företag som analyserar open source-industrin har uppskattat att det finns ca 250 000 personer som jobbar på 275 000 projekt!

Kevin Kellys slutsats är att den nya, digitala, socialismen rimligtvis borde kunna reparera och lösa de problem som marknadskapitalismen har gett upphov till, precis på samma sätt som marknaden löste många av de problem som fanns innan, när den gamla socialismen regerade (i Europa, får man anta att han menar).

Jag delar många av hans idéer, men kanske inte alla. Man skall nog ha i åtanke att han dels själv naturligtvis är kapitalist i grund och botten – han grundade nämligen Wired Magazine en gång i tiden – och dessutom skriver han för en amerikansk publik, vilket rimligen innebär att det här snacket om socialism måste behandlas ytterst varsamt; att då dessutom kritisera rådande neoliberala, kapitalistiska strömningar hade inte direkt sålt fler nummer i det landet, om ni förstår vad jag menar. Men det är en högst personlig reflektion.

Hur som haver, skorna skaver; intressant ändå att få en ny vinkel på den gamla röda stjärnan. Dot communism.

Andra världskriget satte som vi alla vet stora spår i Europa, inte minst inom kultursfären. Redan innan kriget hade rörelser uppstått som ville bryta mot gamla ideologier och ideal, t.ex. futurismen med dess förkärlek för våld, oljud och fabriker. Men futurismen gick ju samma tragiska öde till mötes som romantiken hade gjort dessförinnan, vad som hade kunnat vara befriande och förlösande krafter förvandlades snart till diktatorernas kulturella vapen; Hitlers Nazityskland dyrkade Wagner med alla hans bombastiska fornnordiska sago-operor, och under Mussolinis fascistiska styre i Italien blev som sagt futuristerna, med Marinetti i spetsen, den kulturella förebilden.

Anton Schönberg, hans studenter, och andra kompositörer relaterade till Andra Wienskolan kom visserligen från en postromantisk bakgrund, men tog mer och mer avstånd från de musikaliska idéer som hade dominerat innan: Strävan mot helheten, det starka över det svaga, naturkraften etc. Istället drogs deras estetik alltmer mot en analytisk-filosofisk riktning, där matematiken var ett starkt verktyg. Förnuftet tog mer plats på bekostnad av det känslodjur som hade styrt samhället tidigare. Med andra ord anar man en fortsättning på upplysningstiden, som alltså hade fått det rätt tufft under det föregående seklet.

Men kanske var det inte förrän generationen efter Schönberg som dessa tankar verkligen slog rot. Stockhausen, Boulez (inspirerad av Messian) och de andra s.k. totalserialisterna, tog, som epitetet antyder, mer än någonsin definitiv ställning för den förnuftiga, rationella och tänkande konsten. Det bästa vore helt enkelt om man kunde skapa en matematisk konst, fri från subjektiva känslor – på så sätt skulle man göra det svårt för konsten att ta en oönskad riktning. Det främsta problemet med modernismen var, enligt min mening, inte målen och idealen i sig, de är högst relevanta. Istället handlar det återigen om de oförutsedda konsekvenser en rörelse kan få i samhället. Under 1960-talet inträffar nämligen något märkligt i Storbritannien: En ung subkulturell rörelse uppstod, kallande sig själva för “modernister”, vilket snabbt förkortades till det idag välbekanta begreppet “Mods”. Inom musiken grundas band som Beatles, The Who, The Kinks, The Rolling Stones och många andra. Man bryter med traditionen från rockabilly-eran, och lånar litterära tekniker från sådana högmodernister som Samuel Beckett och T.S. Eliot. Det blev snabbt stor succé, och trots den allmänna känslan av ett progressivt och upproriskt alternativ till det stillsamma, konservativa livets normer om hemmafruar, auktoritära lärare och kapitalistiska bankdirektörer, gick man rakt in i fällan. Man blev så småningom institutionaliserad och inkorporerad i samhället som den nya normen; kapitalmarknaden insåg snabbt värdet i ungdomarna och har sedan dess lanserat myten om den fria radikala ungdomen som ett mycket framgångsrikt verktyg i reklambranschen.

Alltså hade man problem. Modernismen hade lovat oss att bryta med etablissemanget och makten, bl.a. eftersom vi hade sett dess mycket fula tryne inte alltför länge sedan. Man ville alltså föra samhället vidare i en bättre riktning, men religiositet, naturdyrkan och respekt för auktoriteter byttes snart ut mot kommersialismens lovsång om evigt och ungt liv. Detta banade naturligtvis vägen för postmodernismen, med dess kritiska ifrågasättande av hur värden konstrueras. Tanken tycks vara, att om vi ständigt vågar ifrågasätta vår egen konstruerade verklighet så kanske vi kan undgå att gå i samma fälla återigen. Genom att vända upp och ner på historieskrivningen, genom att tala om Metanarratives, och på så sätt upplösa själva fundamentet som modernismen vilade på, så kanske man kan rädda samhället? I vart fall kanske man kan dekonstruera och sedan rekonstruera ett bättre samhälle?

Jag misstänker dock att även postmodernismen på många sätt har spelat ut sin roll. Driften med historien, ironin, har blivit meningslös. Bokstavligt talat. I och med historiens upplösning, t.ex. det faktum att vi har omedelbar tillgång till i stort sett all världens samlade kultur, innebär att det inte längre går att använda historien som kritiskt verktyg. Det som skulle vara överdrifter – ironins signum – blir i samma ögonblick högst realistiskt. Även den andra stora delen av postmodernismen är passé, korsbefruktningen av stilideal. Det började med afrikansk musik och den amerikanska traditionen, till följd av slavhandeln, vilket gav upphov till populärmusiken. Det har under 1900-talet fortsatt genom t.ex. Alfred Schnittke (tack Simon), Steve Reich, John Adams, Philip Glass, John Zorn m.fl. Men idag är det inget uppfriskande längre, tvärtom har också begrepp som mångkultur, ekletism, normbrytande och så vidare snappats upp av den borgerliga eliten och, som så mycket annat, blivit intetsägande. Det tragikomiska är ju att man, i och med att begreppen och idéerna är kidnappade och deformerade, om man använder ett sådant språkbruk idag inte längre kan tas på allvar. Det har gått sådan inflation i postmodernismen att den i praktiken har vattnats ur totalt.

I den här situationen har jag nu alltså befunnit mig ett tag. I ett sökande efter en ny estetik, precis som rubriken säger. Jag tror att jag har hittat något. Inte för att jag skulle skriva ett manifest och skicka det till tidningarna, trots att det verkar vara på modet just nu.

Men för egen räkning, ett sätt att göra upp med mig själv och mina egna värderingar. I brist på bättre ord presenterar jag härmed inför er, mina damer och herrar, kollektivismen. Jag menar att ett problem som både modernismen och postmodernismen hade var att de fokuserade alltför mycket på individen. Detta var inget konstigt, vi hade endast begränsad kommunikation med varandra, och den sköttes till största delen av den styrande eliten. Tack vare Internet och andra teknologiska kommunikativa innovationer, finns nu möjligheter att agera och interagera tillsammans som aldrig förr. Ett mycket konkret, och mycket färskt, exempel är uppståndelsen kring autotune-effekten som förespråkas av bl.a. artisten T-Pain. Vad som från början var en vanlig studioeffekt för musikproducenter, har tack vare iPhone-appen som imiterar effekten blivit var (västerländsk medelklass) mans ägodel. Detta i kombination med den enkla spridningen som möjliggörs över webben, har en hel rörelse uppstått kring effekten, och används till allt möjligt, t.ex. drift med politisk debatt.

Nu är denna rörelse bara i sin linda, med den korta tid som sociala medier har funnits, men just därför är det så härligt att vilja dras med; alla möjligheter står fortfarande öppna, och svängrummet är totalt. Jag hoppas att detta kan visa vägen till en ny estetik, inte bara för populärkulturen, men för samhället i stort. Det kommer åtminstone med all sannolikhet att prägla mig och mitt skapande.
Kollektivist? Javisst!

Vad handlar egentligen religion om? Vissa ser den som vägen till frälsning; andra som vägen till genuin och stark gemenskap. Den senare synen torgförs av Gerald Heard i Social Substance of Religion:

Those who were swept by the gospel, were attempting nothing so cold, individual and intellectual, as the saving of their own souls after death. … They found real salvation from the lust for self-salvation  in complete devotion to the group, to the new, small, intensely beloved community of like believers.

Heard finner alltså den vanliga kristna synen på religion som väg till individuell frälsning egoistisk och frånstötande. Intressant nog fann W. H. Auden Heards syn tilltalande:

The images in this passage excited Auden. He believed that ideally such a group would number no more than twelve. “The Middle Class are well aware of the satisfaction of this kind of group from team games,” he wrote in 1934. “Those who have complained of athletics in schools as a religion were right in their diagnosis.”

Den vidskepliga tron på att människan behöver “frälsas” är löjeväckande, medan strävan efter nära gruppgemenskap, med det uppgivande av autonomi som den sortens kommunism innebär, ter sig skrämmande. (Vem minns inte de påtvingade gruppsportaktiviterna i skolan med rysningar?) Nej, jag får fortsätta att avvisa all religion och förespråka atomistisk sammanhållning istället.

Citaten är från Davenport-Hines, Richard (2003). Auden. London: Vintage: 119. Se även inlägget “Katoliker och kommunister”.

Vid sidan av backen som jag går ner- och uppför varje dag ligger en myrstack. Den är belägen i anslutning till backens mitt, alldeles bakom den parkbänk där jag brukar stanna till för en rökpaus då och då. Jag får då tillfälle att studera de små gynnarnas – det torde röra sig om någon typ av röda skogsmyror – göranden och låtanden.

Och jag måste säga att jag är imponerad av dessa varelsers arbetskapacitet och okuvliga optimism. I våras hade någon gjort ett kraterliknande hål på översidan av stacken, vilket måste ha varit ett svårt bakslag i myrornas arbete med att hålla stacken i stånd. Arbetsmyrorna grep sig emellertid genast an med verket att reparera hålet och lät sig inte bekomma av att någon på nytt varit framme och saboterat arbetet. När jag i dag på morgonen senast inspekterade stacken var hålet helt och hållet fixat.

Hatten av för en sådan oförtröttlig arbetsinsats!

Det lär finnas omkring 12 000 olika myrarter, varav de flesta i tropikerna. Bara i Arktis, på Grönland och Island samt på några avlägsna öar – såsom Hawaii – saknas det inhemska myrarter. Enbart i Sverige skall det finnas ett 60-tal arter av myror (Formicidae), där röda skogsmyror, svartmyror och gula tuvmyror är några av de vanligaste arterna. Enligt Wikipedia beräknas alla myror omfatta 15-25 procent av den totala biomassan av landlevande djur. En myrstack kan innehålla miljontals individer.

Ett myrsamhälle präglas av en stark hierarki. De myror en betraktare normalt ser myllra över stacken, sysselsatta med att släpa barr, träpinnar och andra för dem tunga föremål, kallas arbetare alternativt soldater – jodå, det förekommer krig också i myrvärlden – och består av sterila honor. Fertila hannar kallas drönare och har som sin uppgift här i livet att befrukta de fertila honorna, de så kallade drottningarna, för att på så sätt föra släktet vidare.

En myra “mjölkar” en bladlus.

Ett intressant faktum är att många myrarter håller “boskap” i form av bladlöss, som bidrar till att bygga gångar i stacksamhället och beskyddas av “herremyrorna”. Det förekommer även att myror “mjölkar” bladlöss. Andra myror håller “slavar” som rövas bort från andra myrsamhällen.

Vad vi kan lära av myrorna, som jag utifrån mitt enkla lekmannaperspektiv ser det, är att samarbete och optimism lönar sig. Vi människor har emellertid något som myrorna (och alla andra djur) saknar, nämligen ett individuellt medvetande, upplevelsen av att vara en enskild individ. Därtill har också vi människor förmågan till kollektivt samarbete, förutan vilket det skulle vara omöjligt att bilda stater och samhällen.

Hittills har såväl individualismen som kollektivismen i vårt mänskliga samhälle slagit slint på många sätt – extrem individualism leder till själviskhet och hänsynslöshet, medan extrem kollektivism leder till otymplighet, ineffektivitet och ibland folkmord och förtryck. Idealet, som jag ser det, är en ansvarsfull individualism som erkänner behovet av en modererad kollektivism.

Jag kommer givetvis att fortsätta följa “mina” myrors fortsatta aktiviteter – stacken har legat där i åtskilliga år, vackert halvt dold bakom några grenar från en nyponbuske – och återkommer om något särskilt inträffar på denna front.

Finns det slutligen någon mer än jag som beklagar SVTs korkade beslut att plocka bort inslaget med Kalle Ankas krig med myrorna från Disneys traditionella julaftonsfilm? Det var för övrigt från en av dessa myrors stridsrop – “A hoola bandoola” – som det kända svenska vänsterbandet hämtade sitt namn.

DN skriver:

Vad Taube framförallt gjorde var att formulera och driva på svenskens eviga dröm om lycka, frihet och natur – gärna i form av en egen röd liten stuga, förslagsvis belägen på en klippa i skärgården.

Vad obehagligt att bli inkluderad i ett kollektiv där man antas ha en typisk preferens. Jag har verkligen ingen sådan dröm om natur. Tvärtom.

Återigen en buss som gått sönder. Jag minns själv från studietiden hur bussarna alldeles för ofta fick tekniska problem. Om de inte var försenade. Eller aldrig dök upp. Att tvingas av bussen mitt på motorvägen är inte kul. Det gick aldrig lita på att man kom fram i rätt tid så ända sättet var att ha stor säkerhetsmarginal. Numera har jag förstås egen bil och tar mig till jobbet på en tredjedel av tiden det hade tagit om jag åkt kollektivt.

I Sverige anses det av någon outgrundlig anledning vara fantastiskt fint att åka kollektivt, vilket måste vara utfall av masochism eller möjligtvis “solidaritet” med de som inte har annat val. Det råder praktiskt taget monopol på kollektivtrafik på de flesta orter i Sverige. Stockholms Lokaltrafik i Stockholm, Västtrafik i Göteborg, Skånetrafiken i Skåne. Det betyder att resenärer som är missnöjda med service eller priser inte har något alternativ eller en konkurrent att gå till. Det betyder att trafikbolagen (ofta subventionerade eller ägda av kommunen) inte har någon anledning till att faktiskt hålla god service eller låga priser. Kollektivtrafik är planekonomi. Dessutom finns det de rent praktiskt aspekterna i form av förseningar, tekniska problem och dålig planering. Väl på bussen eller tåget tvingas du stå ut med jobbiga, skrikiga, snoriga ungar. Hostiga, harklande, illaluktande pensionärer. Mammor med barnvagn som har reserverade platser, kräver hjälp med på/avlastning och talar högljutt med sin bebis. Att åka kollektivt är en bestraffning, en nödlösning och ett mindre helvete.

Alternativet är egen bil. Det kostar, trots miljöfanatikernas ansträngingar, inte mycket mer. Du kan åka när du vill. Det går enormt mycket snabbare, i de flesta fall. Du kan ta bilen och åka ärenden på lunchen. Du kan åka vart fan du vill, när som helst utan att någon annan påverkar ditt val. Bil är frihet. De som inte inser det har inte upplevt att ha egen bil.

Uppdatering: Skrattretande not har en TILL buss gått sönder – och den här gången började den brinna. Vad är det frågan om?

C.

Under den senaste bloggdebatten på Konfliktportalen (som handlade om relationen mellan beståndsdelarna i devisen “studera, organisera, agera”)  var det något vi glömde. Det talades mycket om vikten av att studera för att kunna förstå sig på kapitalismen och även förståelsen som kommer av sig själv i och med att du lever ditt liv som lönearbetare. Det konstaterades om och om igen att vi var tvungna att studera och att de minst lika värdefulla erfarenheterna som vår vardag också behövdes för att till fullo kunna… ja vadå?

Hittills har vi ju i princip endast talat om att studera. Det hette ju studera, organisera och agera eller hur?

Även om det var jag som först tog upp problemet med att inte alla (inte ens socialister!) orkar plugga teori så inser jag nu att det kanske inte är det största problemet vi har. För visst, det ÄR ett problem om inte ens socialister pallar fördjupa sina kunskaper. Men ett större problem är i så fall att så få tar steget och organiserar sig. Eller kanske för att arbetarklassen och “vänstern” organiserar sig i olika saker.

“Vänstern” består av en stor mångfald av grupper i varierande storlek som antingen samlar kunskap (studerar), samlar medlemmar/namn/röster (organiserar) eller skriver pressmeddelanden om tuffa aktioner de utfört (agerar).

Jag tror de flesta av oss är överrens om att marx-läsning, affischeringar, fönsterkrossning eller ens namnlistor(!) kommer skapa det klasslösa samhället. Men på tal om Rättvisepartiet Socialisterna. Vad är det som skiljer dom från någon annan grupp till vänster om vänsterpartiet?

Bespara mig kommentarerna om att de bara väntar på ishackan, är en sekt (som om de vore ensamma med det, eh?), är tokgalna entrister och skitjobbiga för att de ska sälja fula pins på varenda demonstration.

En sak. Deras medlemmar är alla aktiva i facket.

Men hallå! Jääättemånga autonoma är ju med i den syndikalistiska rörelsen ju! LS är ju fullt av dom!

Verkligen? Tills alldeles nyligen så var runt 10% av SUF Stockholm (30% om man bara räknar såna som gått ur gymnasiet, men inte läser på högskola) med i facket. En i LS, två i IF Metall och en i Seko. Nyligen bildade vi ett fackligt utskott och sen dess har tre medlemmar till gått med i LS, två av dom för att jag gav dem en medlemsansökan i handen och satt med när de skrev på och en på eget bevåg.

För när den frihetliga vänstern (eller den autonoma rörelsen eller vad man nu ska kalla den) talar om arbetsplatskamp blir det hur som helst oftast som i amerikanska teveprogram. Industriarbetaren Homer Simpson maskar och de sjukhusanställda karaktärerna i Scrubs…

Facket är inte ens med i bilden! Visst så finns det skillnader och strömmningar inom alla rörelser. Jag vet att det i vissa grupper ofta är ett hett ämne om man ska vara organiserad i LS eller ett LO-förbund. Likaså vet jag att vissa tycker att facket har spelat ut sin roll, och den kritiken slår mot syndikalisterna också.

Själv så dröjde det länge innan jag gick med i facket. Jag började arbeta direkt efter gymnasiet och gick med i SUF ungefär samtidigt. Ändå dröjde det fyra år innan jag gick med i facket. Till skillnad från studier så handlade det inte om att jag inte orkade. Jag gjorde min beskärda del av facklig aktivism under flera konflikter, främst syndikalistiska stridsåtgärder (som kräver mer jobb) men även solidaritetshandlingar för Sekos tunnelbaneförare (som de själva gjort tummen upp för).

Och eftersom jag har varit organiserad i den radikala vänstern sen gymnasiet så har jag svårt att inte  se det hela ur det perspektivet. Patrik skriver i en kommentar här nedanför att jag inte kan dra några slutsatser av SUF Stockholm, eftersom det bara är en grupp. Han har såklart rätt! Och jag skulle vara den första att jubla om någon försäkrade mig om att av de som är organiserade i Stockholms mångfasseterade radikala rörelse är fackmedlemmar. Men jag tror tyvärr att jag har rätt.

Många av dessa socialister säger visserligen att de är emot LO men varför då hålla sig borta från LS? Det är ju på arbetsplatsen som klasskampen i första hand förs! Visst kan man föra klasskamp på jobbet utanför facket. Men det är ju knappast folkrörelselinjen som förespråkas som ersättning.

Var det därför intervjun med en SEKO-ansluten autonom i senaste numret av Direkt Aktion (#56 – Kris) fick så starka reaktioner?

Inte för att den porträtterar en aktivist som engagerat sig i ett LO-förbund utan för att han organiserat sig med sina arbetskamrater i huvudtaget?

Det har ju trots allt blivit bättre. Av mina tre första år i SUF så hade jag inga klubbkamrater som även var med i facket. Nu är det inte så länge. Jag ser många aktivister som jag känner igen från andra sammanhang när Stockholms olika LS utlyser blockader och liknande. Men hur många av dem som kommer då är med i facket, egentligen?

Låt mig dra en talande anekdot från några år tillbaka. En ungsyndikalist arbetade på fiket som ligger på gatuplan i SAC-huset. En dag så berättade han för en annan SUF-medlem att han hade fått sparken. Chefen hade sagt att han inte behövde komma tillbaka imorgon. Ingen förklaring hade getts och inte större gräl hade lett fram till det hela. SUF-medlemmen var helt enkelt en anställd som var lite obekväm (ett bra betyg för en socialist!). Den andre klubbmedlemmen, som även var med i LS, uppmanade givetvis den nyss arbetslöse med att gå med i facket och kräva ersättning. Man kan inte sparka folk med kontrakt hur som helst. Dessutom var han ju medlem i SUF och där fanns ju folk nog att bemanna blockadkedjor och ha flygbladsutdelningar utanför kaféet dygnet runt om så krävdes!

Svaret han fick var ett: “Va? Går det?”

Det är klart det går, fick han tillbaka. Kaféet hyr ju till och med lokaler av centralorganisationen, facket lägger fram dina krav och sen får de helt enkelt gå med på dom!

Men han gick aldrig med i facket och kaféet är fortfarande en svinig arbetsgivare utan kollektivavtal eller schyssta villkor.

Detta trots att han själv deltagit i många, av LS varslade, blockader!

Så snälla, prove me wrong, berätta om de hundratals fackmedlemmar som gömmer sig i de autonoma leden och jag svär jag ska göra avbön för det här inlägget. Tyvärr tror jag att jag kommer bli besviken

Intressant? <- (Klicka där och låt fler läsa)
Dessutom: Följ min blogg med bloglovin

…

Vad är det för debatt jag jiddrar om i början? Jo du…

Arbetarklassen supercalifragilisticexpialidocious (Krastavac/Vardagspussel), Bilda partier, inte arbetarklassen (Jesper/redundans), Vem ska bilda arbetarklassen? (Haninge/Forever United, Jag fattar inte Marx (Tusenpekpinnar), A spoonful of sugar helps the Marx go down (Krastavac/Vardagspussel), Sex hypoteser, många frågor, och ett konkret tips (Job/Luftslottet), All makt åt partiet! (Autonoma Kärnan), Teori vs. praktik/Marx vs. Scrubs (Dom Ljuger/Dom Ljuger), Där hatet mot intellektualitet och studiedisciplin gror! (Autonoma Kärnan), Handlingens propaganda och pedagogik (Planekonomen/Vardagspussel), Så ödmjukt jag kan (Kim Müller), Socialistisk folkbildning – eskapist eller aktivist? (Loke/Kristoffer Ejnermark), Bloggdebatter och intellektuell ärlighet (Jesper/redundans), Hur landet ligger (Wot/Dom Ljuger), Santa is a bitch ass (Di Moda/Lutte des Classes)

Eller läs tråden som behandlar ett angränsande ämne på Socialism.nu: Teori vs Praktik

Mer från Konfliktportalen.se: Kristoffer Ejnermark skriver Göteborgs hamnarbetare i strejk, totalavloning skriver Total Avlöning 21/4/09 Hamnarbetarna., slutstadium skriver Inför Kulturveckan, tusenpekpinnar skriver katharsis/diarré, Vida Latina skriver Aprildag i Villa de Leyva, Colombia

Visst är det fint när extremister kan förenas över ett gemensamt intresse? Detta bekräftar väl egentligen bara att nazister och de sk antifascisterna egentligen är samma typ av människor med samma typ av målsättningar, det är bara slagorden som skiljer sig åt. Att dessa två grupper skulle stå på varsin yttersida med oss vanliga medborgare i mitten är en stor lögn. Snarare än från extremvänster till -höger borde man mäta den politiska skalan mellan kollektivister (där både socialisterna och nazisterna hör hemma) och individualister (liberaler). På en sådan skala kan man med trovärdigheten i behåll enkelt pricka in våra mer eller mindre socialliberala folkvalda politiker i mitten, då de samtliga kompromissar mellan den fria marknaden (individualism) och statlig styrning (kollektivism). På ena ytterkanten står sedan dumhuvudena i AFA tillsammans med de hjärndöda nationalsocialisterna i den gemensamma strävan efter ett samhälle där individen är underordnad kollektivet, och på den andra kanten står vi som inte tror på någon form av kollektivistiskt slaveri oavsett om det bygger på kön, ras eller klass.

Henrik von Sydow är bra på många sätt, men jag kan inte dölja min besvikelse över denna skrivning i Expressen:

För egen del är jag, numera, anhängare av vår monarki. Kungens agerande vid tsunamikatastrofen vintern 2005 bevisade att det traditionella och konstitutionella argumentet för monarki var giltigt och relevant också i Sverige på 2000-talet. Vi behöver, uppenbart i kristider, offentliga institutioner som är genuint gemensamma, samlande och icke-politiska. 

Är detta det främsta argumentet för monarki? Behövs den för att vi behöver en folkpsykolog? Behöver man hjälp vid en kris föreställer jag mig att det finns skickligare terapeuter än Carl XVI Gustaf. Rent allmänt finner jag det kollektivistiska språkbruket störande. Vilka är dessa “vi”? Vadan detta behov av “gemensam” tröst? Vad menas med idén att man ska “samlas”? Och hur i hela friden klarar sig människor i republiker vid kriser? Man undrar, man undrar.

Se tidigare inlägg: “Obegriplig sorg”, “Bort med monarkin”, “Argument för republik”, “Balans i statsskicket”
Tips: Dennis Josefsson. Media: Göran Skytte, PJ

är en känsla som 60% av alla mellan tjugo och trettio år upplever ofta men bara 49% av pensionärerna, enligt en avhandling från Uppsala universitet. Det är ganska intressant. Vi åttiotalister saknar sjuttiotalisternas kollektivism och hamnar lätt i utanförskap. Det kan också vara relaterat till att många unga studerar.

Jag och en redaktör diskuterade en gång det faktum att ensamheten är ganska utbredd bland studenter, trots att många föreställer sig studenttiden som en tid av ständigt vinmarinerad grupptillhörighet. Färre studenter väljer idag att bo i korridor utan bor ensamma istället och antalet seminarier och föreläsningar överstiger ibland inte sex timmar i veckan. När jag var ny i Lund var fredagssupandet med kursarna en välbehövlig paus från den konstanta känslan av att vara ny och utanför.

Nu när allt fler unga slackar i stället för att engagera sig i föreningar eller börja jobba så följer utestängdhet från sammanhang. Som i Ronnie Sandahsl Vi som aldrig sa hora, när huvudpersonerna småstadspassiviserat tillbringar sina dagar under täcket och låter tevens eftermiddagsprogram avdela dagens timmar. Jag vet hur likgiltig man blir av en sådan tillvaro. Hur alla sociala aktiviteter bara känns som svåröverstigliga och meningslösa projekt. Jag är glad att jag inte är där längre.

Det förra seklet präglades i många avseenden av de stora, centralstyrda ekonomisk-politiska systemen och utopiska drömmar om att kunna planera fram det ideala samhället. Tilltron till individens förmåga och respekten för dennes preferenser, liksom förståelsen av fenomenet spontan ordning, lyste på många håll med sin frånvaro. I The Theory of Moral Sentiments (VI.II.42) varnar Adam Smith för systemmannen, han som tror sig veta hur allt ska styras och ställas:

The man of system, on the contrary, is apt to be very wise in his own conceit; and is often so enamoured with the supposed beauty of his own ideal plan of government, that he cannot suffer the smallest deviation from any part of it. He goes on to establish it completely and in all its parts, without any regard either to the great interests, or to the strong prejudices which may oppose it. He seems to imagine that he can arrange the different members of a great society with as much ease as the hand arranges the different pieces upon a chess-board. He does not consider that the pieces upon the chess-board have no other principle of motion besides that which the hand impresses upon them; but that, in the great chess-board of human society, every single piece has a principle of motion of its own, altogether different from that which the legislature might chuse to impress upon it. If those two principles coincide and act in the same direction, the game of human society will go on easily and harmoniously, and is very likely to be happy and successful. If they are opposite or different, the game will go on miserably, and the society must be at all times in the highest degree of disorder.

Mycket tänkvärda ord.

Fördjupning: F. A. Hayek använder begreppen kosmos och taxis för spontan respektive planerad ordning: han analyserar och kontrasterar dem i kapitel 2 av Law, Legislation and Liberty; Rules and Order. Se också Norman Barrys översikt om spontan ordning.

Jag såg så jävla förbannad ut, och det var nog bara som en piss i havet om jag ska jämföra hur det kändes inombords. Alla de där narcissistiska dragen gjorde mig ledsen, spyfärdig, illamående och avståndstagande. Jag höll mig ändå inom ramarna och sa i bestämd ton:

– Jag stack inte till Vietnam för att du skulle kunna gå runt och se självbelåten och självgod ut.

Det var tyst ett litet tag innan det kom ett svar. Jag tror han blev rätt så paff över vad jag hade att komma med. Det kändes väldigt bra. Att äntligen kunna sätta honom på plats skulle bli en sån befrielse.

– Men du var ju inte ens född under Vietnamkriget. Du åkte ju dit 1999, vad fan snackar du om? Du var med på en invigning av en slavfabrik. Vad fan snackar du om?

Jävla idiot! Jävla kverulant. Sopa! Det kändes som nedräkningen led mot tio, nio, åtta, sju… Min ilska, mitt rymdskepp, missil, bomb och allt annat hemskt var på väg att brisera. Vem fan var han att komma här och säga något så stroppigt? Komma hit och försöka misskreditera hela min vistelse i Vietnam, nej det kunde jag vara utan. Helt klart.

– Jag ska säga dig, många fina människor dog i den där fabriken. Jag har sett människor dö där borta, och du beter dig som någon jävel i Viet Cong.

Med avsmak i munnen och förakt i min blick tillade jag:

– Du är ju hemsk.

Han tittade på mig med en blandning av överlägsen och förvirrad blick. Han var som dag och natt. Han visste varken in eller ut. Hur fan skulle han bete sig? Vad skulle han lägga vikten vid? Viet Cong kanske, med den hemska insikten att han kanske skulle bli jämförd med folk som förespråkade kollektivism och social omsorg? Eller att han var hemsk, tänk om någon skulle genomskåda hela hans fantasifoster och bubbla inom vilken han försökte dra in fler och fler. Med all rätt var han delad mitt itu. Med ena foten i verkligheten och med den andra i den allsmäktiga bubblan.

– Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska ta mig till sa han med darr på rösten.

– Jag kan ge dig ett jobb sa jag och drog fram ett visitkort till fabrikschefen Nguyen Minh Triet.

Han tog kortet och försökte högt för sig själv förstå hur man skulle uttala namnet Nguyen Minh Triet. Jag skrattade, likadant som han hade försökt sätta dit mig på, stroppigt och sa:

- Försök vässa armbågarna och se hur långt du kommer…

Medan jag dammsuger funderar jag på om det jag gör är rationellt. Liknar det inte Fångens dilemma en smula… Vi tänker oss en matris över de möjliga utfallen, där raderna innehåller vad som händer beroende på om jag städar eller inte och kolonnerna vad som händer om någon eller ingen annan städar:

Jag är inte riktigt säker på vikterna av utfallen eller hur fallet då någon annan men inte alla andra än jag städar. Oavsett vad andra gör verkar det som att jag inte borde städa, och då kan man fråga sig vad det är jag håller på med. Sammantaget kanske alla far mer illa av att det är ostädat? Och samtidigt: påminner det inte mer om ett annat tänkbart spel: Det finns en viss mängd arbete som måste göras (annars: skuldkänslor, social skam, kris, elände) och du vet att din motspelare (sambo, make) kommer göra 40%, hur mycket gör du då? 60% naturligtvis.

Idag är det 70 år sedan Kristallnatten ägde rum i Nazityskland. Tankarna går givetvis till alla de människor som förtrycktes och mördades. Vi får aldrig glömma vad nazismen åstadkom under 1930- och 40-talen. Men ännu viktigare, vi får aldrig glömma vilka idéer som låg till grund för detta. Med anledning av Kristallnatten anordnar bland annat Ung vänster en manifestation. Inbjudan om att deltaga skickades ut till samtliga av riksdagspartiernas ungdomsförbund. Vi i Kristdemokratiska ungdomsförbundet, har valt att inte delta.

"Samma andas barn"

“Detta vackra tvillingpar” benämndes kommunisterna och nazisterna av högerledaren Gösta Bagge under andra världskriget. Historien visar oss att Bagge hade rätt i sin analys. Vi måste därför bekämpa de idéer som lade grund till Förintelsen. Dessa idéer stavas kollektivism. Kollektivismen sätter olika grupper i motsättning mot varandra och hävdar sedan att ett krig skall utkämpas dem emellan. Sedan spelar det mindre roll om kollektiven grundas på etnicitet som i Nazityskland, klass som i Sovjet eller kön som i vissa vänstergrupperingars retorik. Det är samma idévärld.

KDU:s åsikter har sin grund i de kristna värderingarna om det okränkbara och lika människovärdet. Ett människovärde som är lika oavsett kön, etnicitet, arbetsförmåga eller ålder. Vi sätter samhällsgemenskapen i centrum och avvisar bestämt tankar på inbyggda konflikter i samhället. Med denna ideologiska utgångspunkt har vi nått slutsatsen att lika lite som vi vill tåga med nazister mot kommunister, så vill vi tåga med kommunister mot nazister.

När ni ikväll tänder ett ljus för nazismens offer, ägna då en tanke till de idéer som gjorde att Förintelsen kunde ske. Låt aldrig kollektivism växa sig stark!

Tvångsäktenskapet bland unga barn i Sverige är mycket vanligt, Thunander problematiserar situationen med att framhäva att detta är inget som kommer ifrån bara en kultur eller religion utan från flera religioner, detta ägnar hon ett helt kapitel åt. I inledningen skriver hon: “Det är muslimer och romer, men också kristna assyrier och kristna sekter som funnits i Sverige i över hundra år”.

Läs hela min recension på Beyan.net

Länkar:
Metro – HD – Aftonbladet -  Avantgarde Skåne -

Jag som skulle plugga och vara duktig ikväll. Tusan. Nu stannade Måns jättelänge och var trevliga istället. Faktiskt ett mycket roligare tidsfördriv än den konstiga engelskatexten. Inte ens ICaren förstod något.

Nej, bas Måns, snart får vi flytta ihop på riktigt så vi inte måste gå hem hela tiden.

Jag som hade jobbat upp ett sådant bra inläggsflöde och så bara dör allting sådär. Väldigt dumt, men jag ska bättra mig med en gång.

Jag är sjukt omotiverad till mitt projektarbete. Jag funderar nästan på att ge upp hela den pretantiösa Demokratigrejen och istället ha något av mina pågående projekt. Frågan är vilket av dem jag vill degradera till skolarbete. Äh. Less importante.

Ikväll är det middag i bas Måns. Jag kan inte uttrycka min glädje över det. Kollektivt boende & ägande kommer att bli fantastiskt. Trots påträngande mensvärk så känner jag mig enormt glad över kommunismen vi frodar. Herregud, och jag som ska skriva om centerpartiet? Det får bli någon gång ikväll. Eller imorgon. Eller nästa vecka. Nu måste jag gå hem och äta alvedon.

och, missa inte den här trevliga saken!

Jag har gått i en demonstration i mitt liv — i den mot löntagarfonder 1983. Anledningen till att demonstrationstill-fällena inte har blivit fler, och skälet till att jag trots motstånd mot FRA-lagen avstod från att demonstrera idag, är av psykologisk karaktär. Att demonstrera passar helt enkelt inte ihop med min introverta och atomistiska personlighet. Att gå tillsammans i ett kollektiv, att vara högljudd, att lyssna på appeller, att vara arg, att basunera ut ett stiliserat budskap, att observeras av andra — inget av detta harmonierar med den typ av person jag är. Jag vill läsa och skriva i min ensamhet istället.

Frågan mer allmänt är varför vänstermänniskor tenderar att demonstrera mer än högermänniskor. Det beror antagligen inte på att högermänniskor är introverta atomister som jag. Det kanske snarare ingår i en borgerlig livsstil och uppfostran, som antagligen i sin tur är positivt korrelerad med en borgerlig politisk uppfattning, att inte manifestera politiska åsikter i offentligt kringströvande grupper?

Om människor i ett samhälle litar på varandra tycks många positiva konsekvenser följa. Som Henrik Jordahl och jag skriver i inledningen till vår artikel “Free to Trust”:

“Numerous studies suggest that social capital is beneficial for economic growth (Putnam 1993, Fukuyama 1995, Knack and Keefer 1997, La Porta et al. 1997, Dasgupta and Sergaldin 2000, Glaeser et al. 2000, Zak and Knack 2001, Knack and Zak 2002, Beugelsdijk, de Groot and van Schaik 2004, Bengtsson, Berggren and Jordahl 2005), but also, to mention some other areas, for trade (Greif 1989, Woolcock 1998, den Butter and Mosch 2003), happiness (Uslaner 2002, Bjørnskov 2003, 2006), democratic stability (Inglehart 1999, Uslaner 2003), political and civic involvement (Knack and Keefer 1997, La Porta et al. 1997), crime prevention (Wilson 1987), and health (Putnam 2000, Rose 2000).”

Och följdriktigt beklagar sig många när tilliten ser ut att minska. I SvD talar t.ex. Stefan de Vylder om “en nyindividualistisk trend” som bl.a. yttrar sig i att man i högre grad sitter på nätet istället för att aktivera sig i föreningar:

“Ta bara de här anonyma hemskheterna på nätet. Gubbar som utger sig för att vara fjortonåriga flickor och stämmer träff. Förtal, skitsnack, uthängning av klasskamrater. En allt vulgärare bloggmobbning. Sånt som man inte normalt gör på öppna möten, öga mot öga. De här fenomenen banar väg för ett brutalare samhällsklimat över huvud taget, samtidigt som folkrörelsereglerna för umgänget mellan männi­skor försvagas.”*

Men det som slår mig är att få talar om tillitens kostnadssida. Visst finns det, som nämnts ovan, en intäktssida, men tillit bygger i regel på social närhet, likformighet och frånvaro av just individualism. Detta kan ses som en kostnad. I ett samhälle där man litar på andra är homogeniteten i olika avseenden stor. Man känner igen och kan “läsa” sina medmänniskor, man har koll genom rykten och skvaller, man bestraffar den som avviker etc. Och därmed följer låg autonomi. Man är inte fri att leva som man vill utan måste följa sociala koder och anpassa sig. Den som anses udda anses inte pålitlig.** Och på makroplanet kanske tillit möjliggör mer kollektivism och en expansiv välfärdsstat: dem du litar på ses som del av din grupp, och i gruppen hjälper man varandra.*** De flesta är beredda att acceptera en sådan kostnad i utbyte mot fördelarna, men en kostnad är det hursomhelst.

Dock finns det i det moderna samhället möjlighet att välja mellan olika grader av tillit och autonomi. Vill man leva med hög tillit kan man bo i en liten by i Norrlands inland, men till priset av hög social kontroll. Vill man leva med lägre tillit kan man bo i Stockholm, men på plussidan hamnar en större möjlighet att leva i enlighet med egna preferenser utan inblandning av andra och en större möjlighet att välja sina gemenskaper (av vilka det finns flera sorter). För de flesta är optimum inte en hörnlösning: få vill ha extrem tillit utan någon som helst personlig autonomi; få vill ha noll tillit med total personlig autonomi; det handlar om att välja en punkt däremellan.****

Optimum för mig är nog att bo i ett land med relativt hög tillit (sannolikt är den svenska för hög för min smak) men i en storstad inom detta land, där den genomsnittliga tilliten är lägre än i småstäder och där jag kan välja gemenskaper inom vilka det finns hög tillit. Då blir tilliten inte kvävande utan baseras på en intressegemenskap. Samtidigt finns ganska hög tillit även utanför de valda gemenskaperna, så man slipper gated communities och väldigt hög brottslighet.

_____________________

*Två påpekanden: 1) Som Bo Rothstein klargör finns det dock ett svagt samband mellan föreningsliv och tillit, så de Vylders oro förefaller överdriven. 2) de Vylders syn på nätet ser jag som groteskt obalanserad: varför inte nämna allt det positiva, inklusive möjligheter till kontakter med andra människor?
**T.ex. finner Magnus Gustavsson och Henrik Jordahl att andelen utlandsfödda i svenska län är negativt relaterad till tillit.
***Se Daniel Kleins argument i “The People’s Romance”.
****Men är det självklart att tillit reducerar autonomi? Får man inte större möjlighet att realisera sina preferenser om människor litar på varandra, utan misstänksamhet och kontrollbehov? Jo, så kan det vara, men då talar vi om en typ av preferenser: de som harmonierar med andras preferenser. I den mån man har preferenser som avviker från de som dominerar tenderar tillit att reducera autonomin vad avser möjligheterna för just de preferenserna att realiseras.

Efter mitt inlägg om mördaren Che Guevara ställde signaturen Karin frågan: “Menar du verkligen att socialister och nazister skulle ha samma ideologi” i en kommentar. Ibland är sanningen hård och obehaglig för kollektivistiska ideologer ovetande om att t-shirtsikonen är mördare eller att den där sången på 1 maj hyllar ideal som skördat miljontals offer, delar samma grundläggande ideologiska rötter som nazisternas läger. Sådan är kollektivismen.

Kollektivismen sätter alltid gruppen före individen – det spelar ingen roll om det är rasen, klassen eller nationen. Socialister offrar enskilda människors rättigheter, drömmar och möjligheter till självförverkligande på klassens heliga altare med det klasslösa samhället som utopi. Nazister offrar den enskilda individens rättigheter på samma kollektivtiska altare fast med rasen, istället för klassen, som ursäkt för att kränka människans frihet. Nationalsocialister föredrar istället nationalstaten istället för primärt rasen eller klassen som motiv för sina handlingar.

Eller som den amerikanska filosofen Ayn Rand så träffsäkert uttryckte det:

It is too obvious, too easily demonstrable that fascism and communism are not two opposites, but two rival gangs fighting over the same territory

Konsten att skapa motsättningar mellan människor och att skapa inneboende konflikter människor emellan är kollektivisternas paradgren. Den enes bröd är den andres död, säger kollektivisten medan frihetsvänner pekar på handel och hela ekonomier som bevis på att människor tjänar på samarbete. Det var därför ingen slump att socialisten och vänsterpolitikern Gudrun Schyman valde att byta ut “klassen” med “könet” där kampen istället för rika mot fattiga handlade om männen mot kvinnorna. Det gick hem bättre i opinionen.

På samma sätt flyttade kollektivisterna Sverigedemokraterna sin tidiga politik ifrån synen på rasmotsättningar till motsättningar mellan svenskar och invandrare. Att det i Sverige finns individer med över 9 miljoner unika förutsättningar och önskemål som har allt att vinna på mångfald i ett öppet land med marknadsekonomi ska vi alla totalt glömma bort. I kollektivisternas värld måste det finnas ursäkter, ofta minoriteter, att skylla alla problem på för att ursäkta den egna unkna politiken.

Sådan är kollektivismen och därför är jag stolt individualist.

Tydligen har det under gårdagen rests en staty över Ernesto “Che” Guevara i samband med 80-årsdagen av hans födelse. Ganska många kids i Sverige kutar omkring med t-shirts föreställande samma person och coola vänsteraktivister gillar klistermärken med honom. Andra mer vänsterintellektuella nöjer sig med att referera till honom som någon form av politisk källa för revolutionära idéer. Vi frihetsvänner skiter mest i honom.

Men kollektivismens avarter i allmänhet och socialister i synnerhet förtjänar faktiskt ett konsekvent idémotstånd genom upplysning om vilka konsekvenser deras politik fått för människor genom historien. Det är nämligen inte mycket att skryta med. Tvärtom hör deras idéer och politik hemma på den politiska soptippen förpassat till en skamvrå med en neonskylt vars tydliga budskap om brott mot mänskligheten blinkar. Det är enligt min mening inte ens OK att bära Guevara-tröja år 2008 för en vän av demokrati.

Deras antidemokratiska ideologier har resulterat i två världskrig samt koncentrations- och arbetsläger som Auschwitz och Gulag. Samtidigt har miljontals människors tvingats till kilometerlånga brödköer, inrikespass för resor och planekonomisk hushållning med massvält, för att nämna några saker. Ändå klistras det med Sovjetmärken på skåpen i skolan och klottras symboler på offentliga platser. Och reser folk statyer så klart.

Att Che Guevara inte var en vänligt sinnad missförstådd vänsteraktivist är ingen hemlighet, men sanningen tål att upprepas. Han utsågs till chef för bank- och industriväsendet på Kuba under ledning av Castro efter maktövertagandet trots att han inte visste något om ekonomisk teori. Han ledde arkebuseringssystemet efter revolutionens intåg 1959 och var i början av 1960-talet med och byggde upp de kubanska arbetslägren, i sann Sovjetisk stil.

Han såg upp till Lenin och hyllade den maoistiska våldsvågen som drabbade Kina under namnet Kulturrevolutionen. Che Guevara hyllade våldet och menade att hat var bra eftersom det förvandlar människor till “effektiva, våldsamma, selektiva och kalla mördarmaskiner”.

Nu står han staty i Sydamerika. Fräscht. Verkligen.