Masih ingat dengan Den Bagus, salah satu tokoh komedi indonesia . Kalo di Indonesia ada Den Bagus, di luar negeri sana ada Charles Chaplin…pasti tau dong!

Charles Spencer Chaplin (lahir di East Street, Walworth, London, 16 April 1889 – meninggal di Vevey, Swiss, Swiss, 25 Desember 1977 pada umur 88 tahun), atau Charlie Chaplin, adalah aktor komedi Inggris yang merupakan salah satu pemeran film terkenal dalam sejarah Hollywood di era film hitam putih, sekaligus sutradara film yang sukses. Aktingnya di layar perak menjadikan Charlie Chaplin sebagai salah satu artis pantomim dan badut terbaik yang sering dijadikan panutan bagi seniman di bidang yang sama.

Menurut biografi Lucy Moore tahun 1920-an, Anything Goes, Chaplin ditemukan di New York “yang menakutkan dan tempat yang tidak ramah”, di mana ia merasa “sendirian dan terisolasi”. Rasa kemiskinan menembus dalam-dalam. Ketika ia akhirnya mendapatkan paket gaji yang baik, tiga tahun kemudian, ia memesan ke sebuah hotel mewah untuk pertama kali dan duduk di bak mandi memutar kran air panas dan dingin dan mematikan.

Belakangan ini proyek senilai $ 50m  sedang dalam proses  untuk membuka sebuah museum di tepi Danau Jenewa tahun 2011, didedikasikan untuk mengenang Charlie Chaplin. Ini layaknya film-film besar,  seperti City Lights, The Kid dan The Great Dictator, yang menceritakan kisah tentang kariernya yang panjang, menampilkan pameran multi-media dan dramatise proses pembuatan film pada awal abad ke-20.

Mengapa harus di Jenewa?

Rumah yang akan diubah menjadi museum adalah rumah jompo Chaplin di Corsier-sur-Vevey, di mana ia menghabiskan 20 tahun terakhir hidupnya. Dia tidak bisa tinggal di Amerika Serikat karena ia dituduh “anti Amerika” selama periode McCarthy. Dia kembali ke Amerika hanya sekali setelah itu, untuk menerima Oscar kehormatan pada tahun 1972 (dan bertepuk tangan selama lima menit.)

Ini akan menjadi penghargaan pas untuk perannya sebagai pembuat film. Bernard Shaw menyebutnya “satu-satunya jenius  dari industri film”,   karena ia melakukan begitu banyak: sebagai aktor, sutradara, produser, penulis naskah, bahkan komposer soundtrack. Proyek pribadinya berhasil untuk menghibur penonton Amerika, dan memperingatkan mereka tentang munculnya totalitarianisme. Dia adalah penguasa film bisu yang dapat dipahami dan dihargai global, khususnya oleh gelombang baru imigran yang tiba di Amerika.

Museum akan menampilkan perlengkapan pembuatan film : set film, mesin-mesin yang ekspresionis dari jaman modern, bahkan piano ketika ia menulis film penting. Hebaat….

Mungkin tidak ya di Indonesia terjadi hal yang sama???

ABD’nin Ohio eyaletindeki bir evlenme teklifi tam 7 gün 7 gece sürdü. İnsanın sevgilisine “Benimle evlenir misin?” diyebilmesi bu kadar uzun sürebilir mi? Damat sakarsa sürüyor işte. İşte film gibi evlilik teklifi:
ABD’nin Ohio eyaletindeki evlenme teklifi, damat adayının sakarlığı yüzünden, başladığı andan tam 7 gün 7 gece sonra sonuçlanabildi.

Geçtiğimiz hafta gerçekleşen ilginiç evlilik teklifi Hollywood’a komedi filmi senaryosu olacak kadar enterasan bir içeriğe sahip,

26 yaşındaki damat adayı James Ng, sözlüsü Sonya Bostic’e orijnal bir yoldan evlenme teklif etmek için bir balon kiraladı ve beraber gökyüzü yolculuğuna çıktılar.

Akron şehri yakınlarındaki ormanlık alan üzerinde uçarlarken sıra evlenme teklifi anına geldi. Ancak heyecanlı damatın bu sırada bir karatlık tek taş yüzüğü balondan düşürmesi, evlilik teklifinin 7 gün sürmesine sebep oldu.

Bu önemli yüzüğü bulmakta kararlı inatçı çift, yüzüğün düştüğü ormanlık bölgede tam 7 gün boyunca dolaştı. Yedinci gün sonunda yüzüğü bulan damat adayının ilk yaptığı ise diz çökerek askıdaki teklifi gerçekleştirmek oldu,

Sonya Bostic ise sakar ancak azimli adayın teklifini düşünmeden kabul etti.

(Haber 7)

Doghouse, 2009 av Jake West med Danny Dyer och Stephen Graham

Ett gäng killar åker till en avlägsen by för att hjälpa en av killarna i gänget att komma över sin skilsmässa. Väl där upptäcker de dock att ett virus har förvandlat alla kvinnor till manshatande zombie kannibaler.

Plain and simple…

Bahh, jag hade förväntat mig värsta Shaun of the Dead stil på den här filmen men ack så fel det blev.
Inte speciellt kul, inte så speciellt underhållande, inte så speciellt nyskapande, inte så speciellt bra skådespel, inte så speciellt bra handling. Inte så speciell!

Scener ur ett kändisskap, 2009 av Christopher Panov med Linus Wahlgren

Äntligen är livet rättvist mot Linus Wahlgren. Eller, det är vad han tror i alla fall… Kulturjournalisten Görhan Hellström ska göra en dokumentär om honom och nu ska Sverige få se att Linus inte bara är den ”lille söte” i familjen Wahlgren, utan en riktig skådespelare.  Linus kunde inte ha mer fel. Görhan avskyr Linus Wahlgren och allt vad han står för.  Fast besluten om att ändra Görhans och folks bild av honom, bestämmer sig Linus för att försöka få sitt erkännande och bli en del av kulturens finrum – Dramaten. Men vägen dit kantas av misslyckade castings, skitsnack och en polsk teaterkurs. Han förnekar sin familj och sviker sina bäste vänner. För ska du bli en del av finkulturen behöver du nya vänner. Vänner som Jonas Malmsjö och Örjan Ramberg…

Jag gillade verkligen Hundtricket och kunde inte låta bli att se den här också. Den här var knappast lika rolig, men helt klart underhållande. Aningen överdriven, men som sagt -underhållande. Jonas Malmsjös karaktär av sig själv kändes väldigt överdriven och ibland kunde allting kännas väldigt improviserat, men det funkar ändå.
Helt okey film en tisdagkväll när man inte har nåt bättre för sig men jag skulle känna mig ganska blåst om jag har köpt snacks och läsk en fredagkväll för att se den.

Tengah asyik-asyiknya maen internet, Tunik merasakan debaran keras di dadanya. Dhegh! Apa gerangan kelebatan sesaat tadi? Secepat kilat sosok hitam di pojok itu datang, secepat itu pula dia menghilang. Astaghfirullah, astaghfirullah…apa tadi. A’udzubillahi minasy syathoonir rajiim. Segera Tunik minta perlindungan pada Allah. Apa tadi yaa Tuhan? Dengan takut-takut dia menoleh, celingukan mencari-cari. Mata coklatnya itu menyapu sudut ruangan. Tak ada apapun.

“Perasaanku kok jadi ga enak ya…Mending aku pergi keluar dulu deh, cari angin segar.”
Buru-buru dia beresin mejanya. Disconnect dulu, pikirnya. Ada sesuatu yang mengganggu. Huh! Kabur dulu ah. Untung pas ngga ada yang penting.

Pergi keluar. Wah, ternyata di luar cerah. Lama di dalam kamar Tunik hampir lupa sentuhan matahari siang itu. Walaupun kamarnya luas dan terang, tetap aja ngga sama dengan udara di luar. Bener juga tuh orang bule entah-siapa-namanya, bilangnya: matikan komputer, rangkullah orang-orang yang sayangi dengan tanganmu. Sayangnya ini di tempat kos, yang semua penghuninya individualis. Apes tenan, pikir Tunik. Ya, sudah lah, ku nikamti hari ini saja.

Sambil berjalan di sepanjang gang, Tunik memikirkan sosok hitam tadi. Sering ia mendengar suara-suara di dalam rumah kosnya. Orang bilang rumah itu singup memang. Pohon di depan rumah itu pun rimbun. Sebenarnya cukup seru untuk dipakai main panjat-panjatan. Tapi anehnya…tak seorang pun bersedia berlama-lama di sekitar situ.

Kadang saat sepi, terdengar bunyi di dapur, yang jaraknya cukup jauh dari kamar Tunik di depan. Kadang suara kelontangan mengganggu tidur siangnya yang nyenyak. Sering pula tengah malam ada bunyi-bunyian saat semua penghuni kos tengah lelap.

Bergidik Tunik mengingat semua keanehan di kosnya.

Mungkin sebaiknya aku pindah kos saja…pikirnya. Ah, tapi itu melarikan diri namanya. Aku tak suka lari dari masalah. Kalo memang ada yang menyatroni rumah kos, sebaiknya para penghuni mulai musyawarah untuk cari solusi kan, gumamnya. Teman-teman harus mulai sadar bahwa kami memang butuh bersatu. Individualisme di rumah kos kami juga satu masalah yang kudu dicari penyelesaiannya.

Jatuh sepucuk flamboyan merah di ujung jilbabnya. Kaget, dia karena terlalu dalam berpikir tentang rumahnya. Ah, sudahlah, tak perlu terlalu serius begini. Baiknya aku tunggu teman-teman nanti malam.

—

Malam itu Tunik mengumpulkan teman-teman kosnya.

“Teman-teman, aku tahu kita jarang sekali duduk bersama. Aku tahu kita semua sibuk. Aku hanya ingin kita berpikir sama-sama tentang keanehan rumah ini. Itu juga kalo kalian merasakan hal yang sama lho. Apa ada yang merasa begitu?”

Beberapa orang menganggukkan kepala, yang lain mengerutkan kening.

“Ya, aku cukup sering terganggu dengan suara-suara di rumah ini. Juga pohon di depan rumah.” Kata gadis berkacamata tebal di sudut sofa.

“Aku sih ngga. Anggap aja ngga ada apa-apa. Buat apa pusing mikir hal yang ngga guna.” Kata mbak berambut cepak.

Ruang tamu ini jadi penuh gumaman. Tunik merasa mereka harus cepat mengmbil keputusan.

“Baiklah, siapa yang paling pemberani di antara kita? Karena, terus terang saja aku sendiri terlalu penakut untuk menyelidiki hal-hal aneh ini sendirian.” Tanyanya pada semua orang.

Si cepak langsung menawarkan diri,”Udah sama aku aja deh. Penakut amat sih kamu.”

“Ada lagi yang mau ikut mengamati rumah?” tawar Tunik pada sisanya.

“Huh, kalo semua orang ikut menyelidiki, si bayangan hitam kau bilang tadi, dia bisa cepat kabur, lihat semua graduk gruduk ke semua penjuru rumah. Bukannya kau sendiri tahu kalo dia suka muncul dan bikin ribut tuh kalo rumah sepi. Orang pada pergi atau pada tidur. Ya kan?” Cerocos si cepak.

“Ngg, betul juga siih.” Gumam Tunik. “Baiklah kalo begitu hanya kita berdua saja nih? Ntar kalo ada apa-apa sama kita gimana?”

“Gini deh. Kalo memang itu bayangan nyerang kita, aku siap.” Sahut si cepak.

Semua yang hadir mengerutkan dahi. Yah. Masing-masing memang hampir tak saling kenal kecuali nama dan tempat sekolah atau tempat kerja mereka. Jadi, wajar saja kalo mereka bertanya-tanya.

“Aku ini pandai karate” dengan gemas si cepak menjelaskan. “Asal itu bayangan orang beneran dan nyerang aku, pasti aku bisa atasi.” Jawabnya sedikit nyombong.

“Oh, aku jadi agak lega” kata Tunik.

“Ok, jadi kita ketemu lagi tengah malam nanti ya, mbak” kata Tunik lagi pada si cepak.
—-

Dan tengah malam datang berteman suara jangkrik. Ditingkah gemerisik daun-daunan di pohon di halaman. Mencekam. Itu yang dirasakan Tunik. Gemetar juga nyalinya menyambut petualangan yang entah akan berhubungan dengan makhluk halus atau tidak, karena jujur saja, tak sekalipun selama hidupnya, Tunik pernah berhubungan dengan makhluk Allah yang satu itu.

Si mbak rambut cepak pun datang. “Kau siap?” tanyanya.

Mengangguk, Tunik segera berdiri dan berjalan ke arah dapur, mengikuti si cepak.

Dikuat-kuatkannya hatinya. Berharap cemas. Berharap penyelesaian masalah. Tapi sekaligus tak ingin melihat yang tidak-tidak.

Sebelumnya, dia sudah cukup sering mendengar kesaksian orang-orang yang pernah diganggu penglihatannya dengan mahkluk dari jenis yang satu itu. Dulu, teman SMAnya pernah melihat dua ‘orang’ berbadan kecil di tangga belakang rumah. Mendengarnya saja kuduknya sudah langsung berdiri.

Sekarang ini, Tunik bahkan akan menyongsong pengalaman serupa sendiri? Oh, Tuhan, do’anya, semoga aku tak melihat apapun yang kutakutkan nanti.

Semoga memang makhluk kasar, bukan makhluk halus. Amin. Amin. Amiiin.

Belum sampai ke dapur, sudah terdengar suara. Bergeser. Srak srek. Srak srek. Klontang.
Degup jantung Tunik semakin keras. Dia tengokkan kepala ke mbak cepak. Sama tegangnya rupanya. Si cepak menganggukkan kepala dan mulai berjingkat sambil mengacungkan martil yang dibawanya di tangan kanannya. Tunik mengikuti dari belakang. Sambil komat-kamit berdo’a. sesekali dia berjalan sambil menyipitkan matanya. Ingin sekali tidak melihat apa yang ada.

Sudah sampai di pintu dapur.

OH!

Itu, berlari ke bawah lemari. “Mbak, itu! Di bawah lemari” jerit tertahan Tunik pada si cepak.

“Aku tahu!” bisik si cepak.

Cepat mereka menyeberangi ruangan, dan mengepung lemari dapur.

“Cepat kau ambil sapu itu, sorongkan ke bawah lemari!” perintah si cepak.

Tunik segera menyambar sapu dan dengan takut-takut menyorongkan ke sebelah kanan lemari, sedangkan si cepak, mengepung dari sebelah kiri.

Cepat. Sosok hitam mulai berlari cepat ke arah si cepak. Whut! Si cepak terjengkang dan jatuh. Tapi cepat bangkit lagi. Tunik menyusulnya ke pojok lain dapur. Disitulah, mereka melihat dengan jelas sosok asli pengganggu kenyamanan rumah kos.

Seekor tikus yang cukup besar. Hitam legam. Sebesar kucing.

Tunik bertaruh dalam hati, pasti tak ada kucing yang berani mengganggunya. Atau, mungkinkah dia tikus jadi-jadian.

Si cepak cukup gesit memukul tikus itu dengan martil. Meleset sedikit. Darah segar muncrat. Rupanya, dari ekornya yang terluka.

Mencicit keras, tikus itu pun pergi ke kamar mandi. Larilah mereka mengejarnya. Begitu sampai di kamar mandi…

Kosong. Nyalang, mata mereka mencari, dan menemukan tutup saluran air sudah berantakan posisinya.

“Kuat sekali dia mendorong tutup ini” kata si cepak sambil memungut tutup itu.

“Hhhhh” terengah Tunik hanya mengangguk mengiyakan.

Malam yang cukup menegangkan baginya.

“OK! Besok pagi-pagi kita semua kumpul dan harus mau bekerja bakti bersih-bersih rumah. Agar tak satu tikus pun suka tinggal disini.” Tukas mbak cepak.

“Setuju!” sahut Tunik.

“Tapi mbak, gimana dengan pohon didepan? Sampai sekarang pun ngga ada yang mau dan suka duduk-duduk di bawahnya lho. Apa kita tebang saja?” tanya Tunik.

“Gundulmu. Terang aja ngga ada yang mau. Bisa ketiban itu blarak dan kelapa tua.” Terbahak si cepak melenggang ke kamar. Tidur. Malam masih panjang.

Skrämmande och djupt tragisk barndomsskildring. Bygger på Augusten Burroughs självbiografi eller memoarer eller vad man nu kallar det. Har lagt till den på min önskelista på The Book Depository. Pappan är alkis och mamman psykiskt väldigt skör. Augusten blir som följd av detta mer eller mindre bortadopterad till moderns psykiater och dennes extremt osunda storfamilj. Annette Bening (mamman) är väldigt bra, trasig och Gökboet-neddrogad så att det skär så där skönt i hjärtat. Brian Cox är dunder som den komplett vansinnige Doktor Finch. “This is my masturbatorium.” Viss respekt måste man ändå ha för en kille som har ett dedikerat runkrum… Ja herregud. Vi snackar om en milt sagt långtgående brist på varje tillstymmelse till sunda gränser barn/föräldrar emellan. Handbok i hur man får sina barn att växa upp till seriemördare.

+ IMDb
+ Hemsida
+ Trailer

Betyg: 3/5

Gene günlerden PAZARTESİ sıkıcı bir ders havası var okulumda her zaman kii gibi ekiyorum eve geliyorum .. Ne yapsam ne etsem diye düşünürken bir film izliyeyim dedim netten 2o12′ yi buldum dolmasını beklıyorum .  Yazmışım googleme ekşi sözlük diye girmişim ekşi sözlüğüme cirit atıyorum resmen sitede . Gözüme ” fbi ve cia ajanlarına kerhanede yumurtalı saldırı ” diye bişiy çarptı açtım meraklan okuyorum kii okuduğumun sonuna gelene kadar ağzım kulaklarıma vardı .. (: Sizlede paylaşmak istedim ..

Tänkte bjuda på ett uppsamlingsinlägg för filmer jag nyligen sett. Det är ovanligt för mig, men ibland får man prova nya grepp.

The Haunting in Connecticut

Inte speciellt läskig, men har ändå en rätt intressant story. Intressant är självklart inte lika med trovärdig, men det gäller att vara förlåtande i filmens värld. Jag hade inte tråkigt och slutet var till och med spännande. Helt klart sevärd. Jag fick en rejäl crush i Amanda Crew dessutom. Vilken vacker tjej!

Betyg: Tre hyfsade pladd

Mean Streets

Känns mest som en provfilmning inför någon av Scorseses senare verk, för den har samtliga hans kännetecken. Däremot märks det att han provar sig fram. Resultatet här blir blandat. Skådespelarna är riktigt bra, musiken är som vanligt i Scorsesefilmer fantastisk och själva NY-känslan finns där. Men det saknas en riktig handling, en röd tråd, vilket gör att den blir lite seg emellanåt. Trots sina brister finner jag den ändå sevärd.

Betyg: Tre instabila pladd

Magnificent Seven

Börjar riktigt bra. McQueen, Brynner och Bronsons karaktärer är stencoola medan Wallach är en lagom sliskig antagonist. Dock känner jag mig lite avtrubbad ju längre in i filmen jag kommer. Speciellt i byn blir det rent av tråkigt stundtals. Men den har sina stunder. Däremot går det inte frånse att The Great Escape med nästan samma manskap är några klasser bättre.

Betyg: Tre stabila pladd

Sex Drive

Jag är svag för just tonårskomedier som faktiskt är rätt roliga. Amanda Crew, som jag tyckte var snygg i Haunting, var väldigt snygg även här, vilket inte direkt gjorde filmen tråkigare.

Betyg: Tre avslappnade pladd

Haunting in Connecticut

Dags för ännu en uppföljare.
Och att spinna vidare på en historia som utspelar sig mestadels nattetid på ett museum där de olika utställningsföremålen får liv måste ju vara en ren önskedröm för ett gäng driftiga manusförfattare!

Den första filmen om, den inte helt i livet framgångsrike, Larry Daley (i Ben Stillers skepnad) hade sina stora och små poänger i all sin överdrivenhet.
Bara idén att låta den fumlige nattvakten försöka hålla koll på allsköns vaxdockor som vaknat till liv inbjuder till en fantasitripp utan dess like.
Natt på museet var rejält rolig och hade begåvats med en lagom dos av både barn- och vuxenhumor.
Stiller är möjligen inte den första man ser framför sig när ordet karaktär ska sättas framför ordet skådespelare, men i filmer av denna kategori har han en naturlig plats. Dessutom har jag alltid gillat Stiller och hans humor.

När hans figur Larry nu återvänder igen i uppföljaren behövs ingen tid spillas på att introducera oss tittare för hur det fungerar med de ostyriga museiföremålen.
Vi kastas rakt in i storyn som den här gången tar en utflykt till ett helt annat museum, The Smithsonian i Washington, dit flera av Larrys “skyddslingar” har flyttats för arkivering.
Larry, som nu avancerat från nördig museivakt till eh…nördig egenföretagare känner förstås ett sting av sorg över detta vid ett litet besök på museet strax innan nedpackning i trälådor förestår.

Ett telefonsamtal senare i manuset är dock Larry på väg i full fart till Washington för att undsätta sina kompisar som är i knipa.
Här växlar nu filmen upp i maxläge och manusförfattarna verkar ha levererat enligt devisen “så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt”!
Där den första filmens manus möjligen kunde innehålla något spår av ett mönster i berättandet, flippar Natt på Museet 2 helt ut i en orgie av effekter, humor och våldsamt tempo. Som att sitta i en berg-och-dalbana och hela tiden matas med den ena kurvan värre än den andra.

Men varför ändra på ett vinnande koncept? Filmen återanvänder nästan sin första handling, och gör det oförskämt snyggt. Ut med de flesta av de gamla figurerna (även om Owen Wilsons sköna cowboy är med igen och får lite större spelrum samt Robin Williams korta återkomst som Roosevelt x2) och in med ett par nya karaktärer.
Således får vi stifta bekantskap med en fåfäng general Custer, en sur Al Capone, Ivan den förskräcklige med taskig dialekt och en lättretad Napoleon.
Bäst i gänget som gör allt för att sabotera för vår hjälte Larry är dock Hank Azaria som den läspande (!) skurkfaraon Kamunrah, vilken gör allt för att komma över den magiska tavlan som får dem alla att vakna till liv.
Som Larrys sidekick i denna karuselltur tar den kvinnliga flygaren Amelia Eearhart plats i skådespelerskan Amy Adams fartiga gestalt.

Natt på Museet 2 bjuder inte på några som helst överraskningar eller nyheter, men levererar en snyggt blandad godispåse som inte torde göra någon med fantasin i behåll besviken.
Ett lövtunnt manus vägs upp av skojfriskhet där den vuxna humorn fått ännu lite mer plats, och ett galleri av snygga effekter staplade på varandra. Skådespelarna gör vad de ska med extraplus för Azaria och Adams.

Glöm all eventuell logik och mönster.
Det här är en nöjestur utan ambition att ha något budskap. Vi tittar ju trots allt på museidockor som blir levande…

Och visst är den lilla irriterande apan med igen, i dubbel upplaga!

Bättre sent än aldrig, och glimrande bra var den till på köpet. Nazister är ändå alltid nazister. Här blir de skjutna, halshuggna, ihjälklubbade, knivstuckna, innebrända, och inte minst skalperade. You name it, liksom. Brad Pitt är hysteriskt rolig i vissa scener, som exempel kan nämnas hans urusla imitation av en italiensk demonregissör på den stora nazistiska galapremiären i Paris(?). Jag skrattade järnet. Tarantinos hyllningsorgie till tider (filmer) som flytt fortsätter, och så länge det är så här underhållande är inte jag den som tänker spotta i stånkan. This machine kills fascists!

+ IMDb
+ Hemsida
+ Trailer

Betyg: 4/5

Svensk humor måste verkligen tillhöra världens sämsta. Där är jag garanterad långt ifrån ensam. När det inte handlar om att dra dåliga skämt inbäddade i vulgära meningar och låtsas som att man inte är medveten om att ”det får folk att skratta” (Betnér), så handlar det om att förolämpa personer runt omkring en och/eller skämta på egen bekostnad (tag ”Markoolio” som exempel; ”Jag är fet, haha”).

Jag vet inte riktigt vad det är som gör denna typen av humor uttjatad och tråkig, utöver det faktum att den är fruktansvärt repetitiv, men jag klarar inte av den. Varje söndag går den värdelösa skit som är Parlamentet. Varje söndag med samma patetiska komiker som suttit där under de senaste 5 åren och med samma värdelösa skämt och personangrepp som sagts varje söndag under dessa år. Bevisligen tröttnar inte tittarna. Är det verkligen någon som fortfarande skrattar åt hur Robert Gustafsson harklar sig under sin utslitna sketch som berusad? Är det verkligen någon som uppskattar hur Petra Mede försöker vara kontroversiell genom att ta till samma vulgära skämt som hennes manliga kollegor kört med varje år sedan 90-talet?

Jag har svårt att tro det, även om det skulle vara naivt att ignorera existensen av en publik som uppskattar materialet. Det kommer ju trots allt alltid finnas irriterande 10-åringar som tror att det är förbjudet att svära på tv.

Nu kan det tyckas att ämnet för detta inlägg är taget ur luften, men så är inte fallet. Jag såg drygt 5 minuter av Cirkus Möller på TV4 idag, vilket jag ångrar mer än mitt biobesök till dyngan ”Drag me to hell”. Svensk humor när den är som allra sämst, nästan i klass med det rasistiska skräp som Chris Rock spyr ur sig under en vanlig kväll av standup (vilket, tråkigt nog, alla svenska komiker med utländsk bakgrund har börjat apa efter).

Måns Möller stod på en scen framför en mindre publik (som bidrog med halvhjärtade skratt och applåder) och skrattade åt sina egna skämt. Detta varvades med sketcher beståendes av Möller spelandes mot Möller i stora löständer. Bättre än så tror jag inte att jag kan formulera en beskrivning. Ärligt talat så ser jag inte hur någon kan uppskatta programmet. Som jag nämnde så kan jag med Parlamentet se hur en viss målgrupp kan uppskatta skiten, detta kan jag inte säga om Cirkus Möller. Det är bara skräp. Värdelöst jävla skräp – i brist på andra adjektiv. Det enda logiska vore att programmet lades ned för att aldrig mer ta upp värdefull tid som kunde spenderas bättre än 25 minuter reklam. Detsamma kan sägas om den pinsamma soppa som var Roast på Berns.

Nej, släng Schyffert, Dorsin, Gustafsson, Mede, Betnér och all annan svensk skit ned i ett dike. Faktum är att det endast finns två personer i Sverige som kan klassas som riktiga komiker. Två personer som gång på gång får mig att skratta på grund av ren idioti och välutvecklade skämt. Dessa är Mona Sahlin och Lars Ohly, tråkigt att de inte vet om det.

Nu skall resten av fredagen spenderas på att se en riktigt bra film, i och med att den värdelösa skitfilm som är V för Vendetta tar upp all programtid på TV6. Tills nästa uppdatering kan du nöja dig åt riktig humor från en av Sveriges tidigare komiker (han sysslar inte med standup längre).

Ha det tills vidare!

Dün youtube’de dolaşırken rastladığım müthiş bir şarkı . Dinlemenizi şiddetle tavsiye ederim .. Serdem Coşkun – Alçak

Youtubeye giremeyenler için www.ktunnel.com adresinden bağlana bilirler ..

- Mükemmel bir yerde inebilir miyim? (yolcunun kafası karışık sanırım, kendisi de dolmuştakilerle güler söylediğine)
Şoför kadını indirirken:
- Buyrun size layık değil ama!
**************************************************
Yolcu müsait bir yerde inmek ister ama dili sürçer;
- Müsait bir yerde iner misiniz?
Şoför:
- Niye sen mi kullanıcan..
**************************************************
Rumeli-Hisarüstü otobüsüyle taksim’e doğru gidiyoruz.
Adamın biri Beşiktaş dolaylarında gayet aceleci bir tavırla
- Kaptan orta kapıyı rica edebilir miyim??
Bizim şoför olaya hakim;
-Tabi abi ayıp ettin al götür senden kıymetli mi..
**************************************************
Ankara’da, çok sıcak bir günde, dolmuştaki bir kokana yelpazesiyle
-”Şöfeer bey klimayı açar mısınız çok sıcak olduu” demişti.
Pala bıyıklı şöfer amca teyzeyi bi sure süzdükten sonra,
kapıyı açıp açıp kapatmaya başladı
*****************************************
İstanbul’dayız. Dolmuşa bindik, dolmuş doldu, tam kalkacak, elemanın biri geldi kapıya vurdu, şoför açtı kapıyı, içerside tıkış tıkış oturmuşuz,
Önde 3 kişi arkada 4 … Eleman hala bir umut sordu:
- “Kaptan, yer var mi?”.
Şoför de arkasını dönüp cevap verdi:
-”Bilmiyorum, üst kata bi bak bakalım”
**************************************************
Pek dolu olmamasına rağmen minibüs hareket etmek üzereydi. Tam o anda kavga ettikleri her hallerinden belli olan iki arkadaş minibüse bindi birbirlerinin yüzüne bile bakmıyorlardı
Çocuklardan biri şoföre parayı uzattı..
- Abi bir öğrenci bir de hayvan alır mısın?