… noen gang tenkt over hvor usammenhengende læreren Kristin på Nesodden VGS snakker? Det er hvertfall veldig plagsomt at hun snakker også kommer det en pause, også fortsetter den samme setningen etter pausen. Slitsomt. Men hvis en tenker på at hun faktisk er norsklærer så blir det jo enda verre, for hei, norsklærere skal jo kunne tegnsetting og hvorfor vi setter tegn. Punktum er en pause mellom setninger, og kommaer er bare en kortkort pause i en setning for å kunne puste litt. Så når hun da setter punktum midt i en setning hvor det ikke engang er meningen at det skal være et komma så blir jeg ganske bra irritert. Så det er ikke så rart at jeg ikke får med meg noe i hverken norsk eller historie.

Apropos kommaer; Ida, når jeg blir stor å flytter ut så skal jeg få en hund som SKAL hete Komma. Så hvis du vil så kan jo du få deg en som heter Kolon, du vet, sånn at når de får valper så får vi plenty med Semikoloner

..Rikke..

http://www.bokinorr.nu/komma/

Ok, Guys, We Need To Start Up A Few Recruitment Parties, or Rally’s to get large. So vote if you want a RECRUITMENT PARTY, a RALLY, or BOTH.

~!~DerKomma~!~

Igår lovade jag att skriva om hur det gick med att onanera i mina kompisars bastu.

Vi bastade först i vad de flesta skulle kalla en lagom varm bastu. Jag tyckte dock att vi kunde pytsa på lite mer vatten över aggregatet, men “tyvärr” ville inte mina kompisar det. Briljant…så lätt var det att få ha bastun för sig själv hehe. Misstolka mig inte nu, jag gillar mina kompisar och faktum var att vi hade hunnit basta rätt länge innan jag hällde på vattnet. Jag förklarade bara snällt att jag gärna skulle vilja ha lite varmare i bastun och att jag kunde vänta med att höja värmen tills de andra kände sig “färdigbastade” och nöjda.

När mina kompisar lämnat bastun började jag genast onanera…men jag kunde aldrig vara helt säker på att inte någon skulle titta in, och detta plus bastuvärmen gjorde mig sååå kåt. Jag låg först på min handduk och stönade lite lätt, sen ställde jag mig upp när jag kände att jag var på väg att komma. Jag kunde knappt stå upprätt….kort därefter var det alldeles blött på bastusitsen. OOPS tänkte jag och hällde fort vatten över min musvätska så att det inte skulle börja lukta i bastun. Tänk om mina kompisar skulle få reda på vad jag haft för mig där inne Det skulle ändå vara lite embarrassing :O

I dag skal jeg fatte meg i korthet. Jeg vil presentere en kommaregel altfor få er klar over. Som jeg tidligere har nevnt, er det en fordel å beherske språkets formaliteter hvis du vil skrive bøker.

Slik lyder regelen:

Det skal settes komma foran «mens» når ordet indikerer en motsetning, men ikke når det indikerer samtidighet.

Ofte avgjør et kommas tilstedeværelse eller fravær i denne sammenhengen kun en nyanseforskjell. Ta for eksempel de to periodene:

1. Børre tok oppvasken mens Lisbeth spiste middag.
2. Børre tok oppvasken, mens Lisbeth spiste middag.

Begge eksemplene er korrekt norsk, men de betyr ikke helt det samme. Periode nummer én betyr «Børre tok oppvasken samtidig som Lisbeth spiste middag». Den andre perioden uttrykker noe slikt som «Børre tok oppvasken, men det gjorde ikke Lisbeth, som isteden spiste middag». Her er det konteksten, og hva du vil vektlegge, som avgjør om du bør sette komma eller ikke.

Men slik er det ikke alltid. Noen ganger er det udiskutabelt feil med komma foran «mens», og andre ganger er det  udiskutabelt korrekt.

Hvis de to hendelsene som nevnes på hver sin side av «mens», ikke foregår samtidig, skal det alltid settes komma. Og hvis subjektet i de to setningene er én og samme person, skal de ikke skilles med komma; det gir jo ingen mening å si at en person gjør dette og hint i motsetning til den samme personen, som gjør noe helt annet.

Altså.

Ikke slik:

• Jeg synger, mens jeg dusjer.
• Henrik Ibsen ble født i 1828 mens Bjørnstjerne Bjørnsom ble født i 1832.

Men slik:

• Jeg synger mens jeg dusjer.
• Henrik Ibsen ble født i 1828, mens Bjørnstjerne Bjørnsom ble født i 1832.

Igår vart det en rätt så lugn dag.. Var hos Conny från tre tiden till natten.. Vi snackade, spela lite kort.. Vart att jag, Pillan o John såg Djurasic park 3 o Ice Age 3.. Efter det tog vi oss ner o satt o kolla på Snuten i hollywood 2 med Conny, vart även Pistvakt serien o Sjukan.. Åkte förbi donken i Falköping runt tiotiden för vi var hungriga.. När jag o pillan kom hem vart det att vi satt o såg på lite film innan vi givk o la oss..

Idag har det inte hänt så mycket, har varit hos Conny ett tag.. Gick dit efter att vi käkat frukost o gjort oss iordning.. Ska käka lite snart..

Om ca 2½ timme bär det av till tåget.. Ska på nått sett bli skönt att få komma hem, men på nått sett inte..

Men men, det är allt som har hänt nu sen sist jag skrev..

Ha de så gött!!

Till jobbet kommer vi från olika håll.
Vissa i bil eller moppe, andra på cykel. Några bor så nära att de kan gå. Andra kommer med pendeltåget. Jag åker buss.

Vi är ensamma, isolerade mellan våra hem och vår arbetsplats. I våra olika färdmedel finns inget kollektiv. Vi är för få för att hitta varandra på tåget, bor för långt ifrån eller känner varandra inte nog bra för att samåka i bilarna.
Det är därför vi skäms när vi är försenade. Utsatta, ensamma, skyndade mot ingången senare än alla andra.

Det är först när vi står på vår station framför sin maskin eller på sin truck som vi känner oss trygga. Gömda och skyddade av kollektivet. Vår flock.

Jag hatar att komma försent.
Rädslan att chefen ska ha valt just den här dagen att vara på plats prick kl.07.
Osäkerheten av att inte veta om nån av förmannens golare ska se mig och anteckna min sena ankomst.
Skammen att komma försent, att inte duga, att inte klara av att hålla tider.

Men jag skäms också för att jag skäms. För det är en dubbel skam. Det är pinsamt att inför sina vänner erkänna att jag är rädd att komma försent, speciellt när alla är rörande överrens om att våra arbetsgivare är skyldiga oss så jävla mycket mer än några minuter på morgonen.

När jag sjukanmäler mig är jag alltid darrande nervös. Inte för att lurar till mig en extra ledig dag, utan för att det känns hemskt att prata med chefen och säga att man inte kommer. Han vet exakt vilka knappar han ska trycka på.
Besvikelse över att jag inte kommer, det stora behovet av att jag kommer, skämten om att jag inte alls är sjuk, frågorna om hur länge jag kommer vara borta. Man vet aldrig när han är seriös eller när han är allvarlig. När han skämtar eller menar det han säger. Misstron dryper ur hans röst när han säger att “okej, vi får klara oss utan dig idag om du måste stanna hemma”.

Jag hatar honom för det.
Men ändå skäms jag.

Igår så kom jag till jobbet efter att ha varit hemma dagen innan. Han fick mig att lova det.
Men vafan. Jag har ju fått sparken! Om två veckor så är det bye bye lagret och arbetsbefrielse som gäller.
Men ändå står jag där, hostandes, vid min maskin och plockar reservdelar. Chefen är inte på plats på fredagar, men ändå är jag där.
En arbetskamrat blir arg, inte på mig utan på chefen. “Han kan inte bete sig sådär! Du ska vara hemma egentligen. Han snackar bara sådär mot vissa, inte mot alla. Så jävla dålig stil!”
Hon har hört honom prata med mig i telefon dagen innan.
Jag skäms för att jag kom till jobbet i alla fall. Min arbetskamrat visar förståelse.
Samma dag så havererar systemet. Jag jobbar jobbar över en halvtimme för att det senare skiftet annars inte skulle hinna bli klara.

Helgen infinner sig och jag andas ut.

Intressant? <- (Klicka där och låt fler läsa)
Dessutom: Följ min blogg med bloglovin

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Staten Israels upprepade brott, Anders_S skriver Fördomen om rasse-skåningen bekräftas, boladefogo skriver Ny strejkvåg över Egypten, Di Moda skriver Mode och alternativ sexism, Dom Ljuger skriver Överklass-liberalserna skrek våld

Missa inte heller att Sommarjobbskampanjen är tillbaka!

Klasskampen tar inte semester: www.sommarjobb.net

Weiter gehts mit Teil 2.

Heute am Montag war ich also mit der Evi in ihrer Schule und es war echt witzig. Im Laufe der Zeit hatten sich einige Insider angesammelt, die so ihre Anwendung fanden.

Erst: Doppelstunde Deutsch. Hier fiel mir auf, wie jung die Lehrer doch aussehen. Evis Erklärung: Im süden wirken alle Jünger. Das kann ich scheinbar bestätigen, weil in meinen Augen alle Lehrer sehr jung, fast wie Referendare, wirkten. Ich musste jedes mal nachfragen. Besonders bei dem einen, der evtl schwul sein könnte, der auch ein Oberstufenschüler hätte sein können. Antigone wurde übrigens behandelt, bzw anhand dessen das antike Drama, das wir seinerzeit anand von Ödipus und Iphigenie behandelt hatten.

2. Std Englisch. Die Lehrerin {sehr klein und zierlich, aber unheimlich lustig, hat cool erzählt und tolle Ausprache} redet von ihrem Song of the week {Lynyrd Skynyrd “Simple Man”} und eine Schülerin schafft es, einen schwäbischen Akzent in ihr Englisch zu bringen.

und dann GeeeKa  {nich GeKaaa wir ich eben fälschlich sagte^^}, also Gemeinschaftskunde. Der Lehrer hatte einen komischen Gang, wie ich fand. Evi sagt, das liegt daran, dass es hier keine geraden Ebenen zum Laufen-Lernen gibt *lach.

Es folgte ein GreenPeace-Vortrag zu Altpapier und ResyclingPapier {so die Aussrache der Rednerin}, der interessant war, mir zeigte, dass ich sehr vorbildlich bin nd trotzdem von den meisten offensichtlich nicht ernst genommen wurde.

Letzte Std: Mathe bei Komma. In den 3 Jahren, die wir uns jetzt kennen, hab ich über niemanden mehr erfahren.^^ Komma kam rein und schaute mich an, so dass ich mich gleich wegdrehen musste. Dann kam er und gab mir die Hand mit den Worten “Grüß Gott”. Ich war völlig sprachlos und schaute bestimmt wir ein Auto ohne Licht und stammelte nur “Hall0″. Ich hab echt noch nie jemanden gehört, der tatsächlich “Grüß Gott” gesagt hat, außer vielleicht im Fernsehen.

Wo ich grad bei Premieren bin, ich hab übrigens in Bad Urach den ersten echten Wasserfall überhaupt gesehen und bin bis heute noch nie Cabrio gefahren.

So… Komma. Ich hatte mir den irgendwie hübscher vorgestellt, aber schlecht sah er nun auch wieder nich aus. Hatte halt Sonnenbrand {wie fast alle auf der Schule – Sporttag}. Besonders geil fand ich den Dialekt, wie bei sowieso allen. Ich fand ihn zumindest ziemlich niedlich irgendwie.

Am Nachmittag waren wir dann noch in der Physik-AG – nur zu dritt, obwohl man MICH nicht zählen kann, weil ich Physik sowieso kein Stecken blicke. Und die betreuende Lehrkraft dieser AG ist Komma *lach* Evi macht das wirklich freiwillig!! Scheinbar hatten die 2 Mädels eute auch einen Erfolg zu verzeichnen, wo sie schon seit ca. einem Jahr an ihrem rojekt arbeiten. Für Evi war es also ein gelungener Tag {mal abgesehen von ihrer Erkältung}, weil sie gleich 3 gute Noten zurück gekam. Jeweils eine 1-2 in Bio und Englisch, sowie eine 2+ in Deutsch. Da zu kann ich bloß sagen: Natürlich kannst du nichts evi, du solltest achon glatte 1en schaffen… *drop* Ich bin echt neidisch, dass die Evi so gute Noten bekommt und immer heißt’s vorher, wie schlecht das doch werden wird und wie schlecht ihr Gefühl zu der Arbeit ist.

Ach und was ich noch gelernt hab, ist, dass die Evi zwar sagt “Komm, wir gehen fragen”, aber eigentlich bedeutet das “Los, du gehst fragen und ich guck von weitem”.

Morgen geh ich nochmal mit in die Schule von der Evi und dann fahr ich wieder nach Hause in den schönen flachen Norden, wo ich mich einfach soooo sehr wohl fühle!

Es ist Wochenende. Man sollte eigentlich meinen, dass ein Freitagabend dazu gedacht ist, Auszugehen und Spaß zu haben, aber irgendwie fühle ich mich im Moment ganz und gar nicht danach. Ich bin müde und ausgelaugt. Komisch, unter der Woche bin ich hellwach, ja man bekommt mich abends kaum klein, doch sobald der Freitag anbricht, bin ich für nichts mehr zu gebrauchen. Eigentlich ist es eine Schande. Genauso wie FLV!

Welcher Idiot hat sich dieses Format ausgedacht? Wer bitteschön war das? Wer ist so dermaßen sadistisch veranlagt? Oder bin ich vielleicht einfach nur zu blöd dazu?! Wer weiß. Fakt ist, dass FLV scheiße ist und für den Windows Media Player einfach nicht zu gebrauchen.

Da will man nur einmal in seinem Leben ein Stargate Video machen und dann klappt alles nicht. Dabei hatte ich so ein schönes Pairing im Kopf: O’Neill/Steve.

Das gäbe eigentlich schon fast ein Crossover. SG1/SGA!

Stylisch, oder (Stargate Fans werden mich dafür umbringen wollen, wie z.B. DDD…aber hey…ein bisschen SciFi-Slash ist doch was Tolles, oder etwa nicht.)?

Ich hab echt keine Ahnung von Stargate, aber irgendwie glaube ich, dass Jack O’Neill und Steve schon recht gut passen würden. Wenn man die Dinge so biegt, wie man sie braucht, dann klappt das auch schon.

Wie dem auch sei, natürlich lasse ich mich von FLV (grrrrr!) nicht unterkriegen und werde tapfer weiterkämpfen, bis dieses verflixte Video steht!

Damit hätte ich schon mal das Wort zum Freitag gesprochen.

Hmm, was gibt es noch?

Eigentlich nichts. Oh doch. Meine Eltern fliegen am Samstag in die Türkei (huch, das ist ja schon morgen). Das heißt für mich: Sturmfreie Bude…äääh, sturmreife Bude, meine ich natürlich.

Eltern raus, Freunde rein (klingt das irgendwie kindisch?)!

Egal.

Ach, und ich sollte mal wieder ein kleines Update bezüglich heißer Kerle machen. Mal sehen, wen hatten wir denn schon?

- Ösibitch Nico Schwanz

- Ewan McGregor

- Daniel Craig

- Hayden Christensen

- Doctor, Doctor Cullen

und…? keine Ahnung.

Auf jeden Fall kommen die folgenden Herren auf jeden Fall noch dazu:

Jason Isaacs

Harrison Ford (gut, die Unterhose ist nicht die schärfste, aber was soll’s..wir stempeln es mal als Jugendsünde ab.)

Paul Walker und…

Brendan Fraser

Oh ja, die würd ich alle sofort auf einen Schlag nehmen!

I love it when a plan comes together. I’ve said before – too often, probably – that horror movies are an almost constant let-down, because they never seem to get everything right. Good concept, shite execution; great sets, rubbish plot; brilliant cinematography, a script that sucks arse. The horror movie can be so good, but mostly it misses the chance to be great because, dammit, it seems to lose the courage of its own convictions. Why does The Evil Dead succeed? Because it backs itself. Why does The Texas Chainsaw Massacre work? Because it knows what it’s doing is worthy.

So why do so many fail? For lots of reasons (especially if you’re David Goyer), but really it’s only for one…because they’re just not brave enough. Demographics, diminishing returns, box-ticking, yadda yadda, all that. That can all go to hell if the creatives behind the venture had the bollocks, but it doesn’t, and so the end result inevitably does. What we want, like with Tourneur or Raimi or the young Tobe Hooper, is for someone to head out on a limb and just go for it.

What we have with Tomas Alfredson, and his uncomfortably creepy Let The Right One In, is an example of someone who just decided to follow his own course. And it’s a glorious success. Fuck, it might even be a masterpiece.

This is an unwholesome and yet bizarrely touching tale of passion between two 12-year-olds, one a boy (Oskar) who lives with his Mom, the other a vampire, Eli, who moves in next door.

In a freezing cold, blankly functional Stockholm suburb, Oskar (Kåre Hedebrant) and Eli (Lina Leandersson) meet, ironically, on a playground climbing frame. It is an unlovely setting, filled – as we discover – with tortuous poignancy for both. Oskar is denied his childhood through being bullied, Eli is removed from hers because she is undead. But, and it needs to be emphasised, we are not in Stephanie Meyer territory here, nor even a nearly-grown-up Joss Whedon scenario. Let The Right One In is its own thing: dead Eli may be, but the V word is only mentioned once, and that after an hour (“Är du en vampyr?” whispers Oskar, almost apologetically), and there are no fangs on show or stakes or diaphanous robes, no hissing, no Van Helsing and no recoiling from cucifixes.

Eli is kept alive by her companion, Håkan (Per Ragnar), a man forced into the life of a serial killer to feed what we first believe to be his daughter. But it is a relationship we later question. Question darkly, and with grim unwillingness, for there are hints and suggestions here such that you wouldn’t necessarily wish to throw too much light on this…couple. Håkan is a poor murderer (he befriends young men and then attempts to upend them so that he may drain off their blood into a container, ready to deliver to the cursed Eli). His incompetence leads to a fate you would not wish on anyone, executing a step-by-step logical sequence that, in conclusion, plays out as so utterly bizarre and macabre and downright horrible, you’ll wonder how on earth you got there.

Eli is forced, through this scene, to become the provider, the predator. Similarly, Oskar, with a complex but ultimately hopeless parental relationship going on in the background, is out on his own trying to cope with his bullying problem. How they cope with these issues pushes them ever closer, and it is this odd pairing, and the difficulties it both produces and solves that resonate throughout the movie.

At almost every turn there is something to admire. The film takes its time. It takes forever to scrunch around on the snow and ice, moving the actors around like chess pieces. For long periods there is no dialogue at all; what music there is is starkly void and empty, just a piano refrain or the odd plucked string. The action is careful, studied, in many ways almost incidental, at no point is that made clearer than during the extraordinary underwater scene, executed in a gloopy near-silence. There is stuff happening to Oskar here, but it’s despite him, it’s in the background, he can’t interfere or help. Only when a passing character, the unfortunate Ginie, is infected by Eli, do we see the movie crank it up a gear, but it is a moment grimly predicted by the character’s heartbreaking awareness of her situation, and is – for all it’s sudden intensity – a strangely moving moment. The tone is perfect, not just at that point, but throughout. The direction – the camera just seems to wander across to the protagonists – is hypnotic. And the sound, the sound is simply fabulous. Who would think that silence could be so captivating?

And the heart? Where is that thing that not just most horror movies, but most movies, forget to include? The core of the movie, the relationship between Eli and Oskar is deeply unsettling, but it is inescapable. There are nudges and glimpses and indications in here of something genuinely dark and disturbing, and although delicate in his touch, Alfredson does not flinch from it. It helps, if that’s the word, and it’s not, that the two young players are so, so good at what they do. Hedebrant’s Oskar is painfully otherworldly, and if, as I think must have been the intent, the opening scene had not had him reflected so clearly in his bedroom window, you might almost have assumed that he was the cursed creature. But it is, fittingly, Leandersson’s Eli that impresses. She’s so unusual, so alien, so creepy that you just cannot take your eyes off her. Even when you really feel you have to. When the young Richard Burton first appeared on stage at Stratford as Henry V, Kenneth Tynan said that in his eyes he “brought his own cathedral with him.” Look at Leandersson in this; tell me she doesn’t do the same.

“Let the right one in,” sang Morrisey. “Let the old dreams die.” You can wait for years to see the perfect horror movie…

…and when at last it does
I’d say you were within your rights to bite
The right one and say, what kept you so long ?
What kept you so long ?

Ich denke, ich kann hier guten Gewissens schreiben, der wöchentliche Schreibkurs habe sich dieses Mal – und dies möchte ich mit Nachdruck betonen – neben der Besprechung eines autobiographischen Textes und einer Kurzgeschichte, den zwei wichtigen Erkenntnissen, dass zum Einen Rechtfertigungen des Autors, warum gerade er schreiberisch tätig sein dürfe, im Normalfall in einer Erzählung fehl am Platze seien und dass zum Anderen der Punkt das wichtigste Satzzeichen sei, gewidmet.

… ik heb elke realiteitszin verloren …

Korenbloemblauw. Dat is de volgende stap.

Det borde ju var så det heter, 20 står för århundradet och 09 för den 9:e uppdateringen av tjugohundratalet, har jag fel?  Nu verkar ju allt ha en siffra punkt och en siffra till. I min lilla värld står alla dessa siffror för uppdateringar och nya versioner av olika slags programvaror, nu finns de överallt. Till och med ostkrokarna finns i en ny uppdaterad version till 2.0, jag har tydligen missat den förra versionen 1.0 och alla uppdateringar däremellan.

Jag har en fundering om min blogg borde heta Avsändare Margareta 2.0 eller kanske 1.2. Så här ligger det till, jag har haft en blogg under ett halvår på en annan domän men bytte till wordpress i februari 20.08, nu blev jag tveksam ska det kanske stå 20.08.02 eller 20.08.2. I min verklighet skulle 20.08.02 bli 20:e augusti 2002 så jag kör i sådana fall på det sista. Varför funderar jag då över de förstnämnda alternativen? Jo, det är lite tveksamt huruvida min nuvarande blogg räknas som en helt ny version eller bara en uppdatering/förändring av min tidigare? Jag tog med mig alla mina tidigare inlägg så egentligen fortsatte jag bara med mitt skrivande där jag slutade på den tidigare domänen.  Fast, samtidigt så bytte jag helt domän …?  Vad händer varje gång jag byter en header eller en helt ny design, var ska jag sätta in den högre siffran?

Hjälp mig, jag behöver verkligen hjälp med alla dessa uppdateringar och nya versioner av allting i samhället.  En förklaring borde vara på sin plats, eller är det bara jag som inte förstår?

Hur ska jag kunna köpa ostbågar i framtiden när jag inte vet vilken version eller uppdatering jag köper. Tänk om jag köper en icke uppdaterad påse ostkrokar och de har gjort en liten förändring och där sitter jag och mumsar på den gamla. Eller om jag köper en helt ny version som smakar någonting helt annat än vad jag tycker att ostkrokar ska smaka, den nya versionen kanske smakar pepparkakor, så här i juletid, och det lär inte jag tycka är gott. Kan någon som har ätit de senaste ostbågarna 2.0 berättaa för mig om de är goda.

Margareta G som verkligen saknar tiden där jag visste att 4.05 på Adobes Acrobat var en uppdatering av ursprungliga 4.0 och alla andra programvaror hade “liknande siffror”, jag förstod. Numera blir jag osäker på vad som är vad och vad det betyder.

Titta dig omkring både på nätet, bland reklamen, ja överallt dyker de upp de där uppdaterings- och versionssiffrorna. Från minsta lilla blogg till … Är det bara jag som inte är uppdaterad?

Snart ska jag i alla fall fira 2009, utan punkt, komma eller uppdateringssiffra.

Intro for eventuelle nye lesere:

Som i fjor kommer jeg til å avholde min egen lille julekalender her på bloggen for enhver som gidder å lese. Som i fjor er konseptet at jeg teller ned de 24 beste filmene jeg har sett på kino i løpet av året. Som i fjor kan dere tippe hvilke filmer jeg setter på de 4 øverste plassene.

Foreløpig deltakere:

dabju: Cloverfield, Wanted, The Dark Knight, (tom plass)

Ottar Karsten Hostesaft: The Dark Knight, No Country for Old Men, There Will Be Blood, Burn After Reading

Stein Galen: The Dark Knight, No Country for Old Men, There Will Be Blood, WALL-E

Men nå er vi klare, så sett deg ned, sleng beina i været og les et innlegg om en film jeg synes er bra!

21. Låt den rätte komma in

Regi: Tomas Alfredson

Manus: John Ajvide Lindquist

Med: Kåre Hedebrant, Lina Leandersson, Per Ragnar, Henrik Dahl og Karin Bergquist.

Land: Sverige

Spilletid: 114 min

En svensk vampyrfilm/oppvekstfilm er det sjelden vi ser. Faktisk er det lite av vampyr/oppvekst-sjangeren generelt, noe som kanskje er et minus. Jeg kan lite om svenske filmskapere, men regissøren har laget Fyra nyanser av brunt, som jeg har hørt om, men ikke sett. Låt den rätte komma in er basert på en bok, til og med en bestselger, skrevet av samme mann som står bak manuset til filmen.

Oscar er en 12 år gammel svensk gutt som blir mye mobbet på skolen. Han drømmer om hevn, men gjør lite med det. En natt møter han Eli, en merkelig jente. Han fortsetter å treffe henne utenfor huset hver kveld, og hun lærer han hvordan han skal slå tilbake mot plageåndene. Men Eli er ikke bare en merkelig jente, hun er mer enn det. Det viser seg etterhvert at hun er en ekte vampyr. Hvordan vil dette påvirke det gryende kjærlighetsforholdet mellom dem, og hva skjer når Eli med jevne mellomrom må slukke tørsten sin?

Dette er rett og slett en glimrende blanding av to sjangre. Det fungerer veldig godt som en koslig og varm historie om to barn som forelsker seg i hverandre, med innslag om å stå opp mot mobbing. Men samtidig så blander de det altså sammen med en skikkelig guffen og uhyggelig vampyrhistorie, og det er jo det grepet som gjør denne filmen unik. Kanskje det nettopp er pga den koslige delen av historien at det virker så utrolig bra på meg når de skumle delene kommer. Jeg ble rett og slett skremt av denne filmen. Verdenen ellers blir behandlet så “normalt”, alt er virkelig, det er kun elementet med vampyrer som er satt inn, og det gjør det hele mer realistisk. Så skader det ikke akkurat at det er på svensk heller, med småbygdestemningen en får ut av det.

Den er veldig bra filmet, med et vell av nydelige bilder av Sveriges vinterlandskap. Ellers ble jeg ved flere anledninger imponert over hvor gode visuelle effekter de hadde tilgang til, og også spesieleffekter, for den saks skyld. Med unntak av noen dataanimerte katter, så så alt veldig bra ut. Skuespillet er for det meste bra, med noen små glipper her og der. De to unge hovedrolleinnehaverne gjør det godt.

På den negative siden har vi det at historien kanskje blir litt for lang, og beveger seg litt for sakte. I tillegg syns jeg slutten er utført mindre elegant enn resten av filmen. Men uansett er dette en film jeg vil anbefale de fleste, så lenge de ikke er redde for litt blod og gufne greier. En veldig flott film, som overrasket meg.

Den har hatt sin seiersgang på forskjellige filmfestivaler rundt i verden, og har totalt vunnet 14 priser, der den gjeveste nok må være Best narrative feature ved Tribeca Film Festival i New York. På IMDb.com har den faktisk klart å karre seg inn på top 250-listen, og ligger for øyeblikket på en 191. plass.

Dom:

DHF: 8/10

IMDb: 8.4/10 (5 201 stemmer)

VG: Terningkast 5

Dagbladet: Terningkast 5

Legg gjerne igjen kommentar i dag også, men om det ikke handler om filmen, pass på å få med noe som relaterer det til Sverige.

PS: I går, 3. desember, ble besøksrekorden til bloggen slått. Den forrige rekorden ble satt 23. desember 2007, og lød på 72 besøkende i løpet av en dag. I går var det hele 73 besøkende innom, og rekorden ble dermed slått med en! En ekstra takk til alle som tok turen innom!

Ich bin gerade eben ein paar alte Posts hier durchgegangen… Ja Teufel aber auch.

Ich bin ästhetisch geschädigt. Am Allerliebsten würde ich den ganzen Salat noch mal editieren. Mein mittlerweile von Würmern zerfressener alter Realschul-Deutschlehrer würde sich im Grabe umdrehen, wenn er nicht wie schon beschrieben von Würmern zerfressen wäre.

Das ist einfach nur widerlich, sieht wirklich seltsam aus. Früher war das für mich normal. Ein Grund mehr, mich selbst zu verabscheuen. Wieso habe ich nicht gleich für jedes Komma ne eigene Zeile verwendet? Wieso fiel mir dieses Rechtschreib-Verbrechen nicht selber auf ? Warum hat keiner meiner Leser – Basti, Ivy, Juf und ein paar feige Säue die sich nie zu Wort melden – mich darauf aufmerksam gemacht (einer von den Dreien hat es schliesslich doch, aber in einem anderen Zusammenhang) ? Haben sich wohl gedacht: “Wow. Dieser Blog wird immer exotischer. Auf den Plätzen die der zwischen den Kommas lässst kann ja ne Boeing landen. So ein Freak.” Erinnert mich an den Oppa, der mal im Einkaufszentrum über eine halbe Stunde lang mit braun gefärbtem, fast 50 cm langem Klopapierband durch die Gegend trottete. Alle sehen es, aber niemand macht den Betroffenen darauf aufmerksam.

Bei allem Humor, aber heute finde ich es wirklich eklig. Igitt. Wäre damals wahrscheinlich auch nicht aufgefallen, wenn ich einen auf Oberidiot gemacht hätte, und zwar, indem ich dauernd Fett schreibe, für jeden Satz eine neue Zeile verwende und diese SeLtSaMe GrOßKlEiNsHrRRaIbUnG an den Tag lege.

(Habe regelmässig als Aushilfs-Mod Probleme in einem Forum mit solchen Leuten, [manche sind über 20!] die denken sie müssten das gesamte Forum mit dieser Schreibweise verpesten, daher die Ätzerei)

Naja, hinterher ist man immer schlauer. Damals war ich für die Freilandhaltung von Kommas, heute fall ich eben auf Demagogen wie PI rein. Wenn das so weiter geht dauert es noch vielleicht ca. 10 Jahre, bis ich einigermaßen ausgewachsen bin, geistig versteht sich. Ich bin eben ein Arschloch.

Jag önskar härmed uppmärksamma den eminenta, och särdeles intressanta tidskriften Komma, vilken jag medverkat i vid några tillfällen. Nu har nämligen tidskriften ifråga (nyligen) valt att publicera äldre nummer i pdf-format på sin hemsida (under ‘artikelindex‘). Och här kan man bland annat finna en novell samt en prosadikt från min penna. Mycket nöje!

(Novellen) Plikten av Fredrik F. G. Granlund (sid 74-78)

(prosadikten) Slit ut dig! av Fredrik F. G. Granlund (sid 66)