Enligt GT var det 3 stycken som trängde sig in hos kvinnan och stal pengar och värdeföremål. Då tidningsartikeln talar om en 18årig tjej som jobbat extra inom hemstjänsten men inte lämnat tillbaka sina nycklar? Sedan har vi en mängd överfall i natt enligt GP. Det är knivskärningar och våldtäktsförsök. Sedan har vi en förkämpe från Vänsterpartiet för kvinnors rättigheter som slog sin sambo på fritiden. Enligt medias sätt att se på detta är alla vänsterpartister nu skyldiga till kvinnomisshandel? Tror inte det, men tänk om det varit en SD politiker?

Snabbt överblickat av mig lördag!

Mvh Varjager

En liten video i brist på annat. Missa INTE dikten i slutet!

*nynnar på Internationalen*

Mona Sahlin kräver att Jan Guillou svarar henne om vad han sagt till KBG om Socialdemokraterna. När hon är klar med Guillou kanske det är dags att fråga Lars Ohly om vad Vänsterpartiet Kommunisterna rapporterade till Stasi, GRU och KBG. Tre förkortningar som borde ge kalla kårar.

Under måndagen den 12:e oktober, alltså igår så att säga, så var det exakt 10 år sedan som syndikalisten Björn Söderberg mördades av nazister utanför sitt hem, och på flera håll i Sverige bl a i Göteborg och Karlstad så anordnades det manifestationer för att hedra hans minne.

Men vad, eller rättare sagt vem, var det egentligen som man hyllade? Jo, en antidemokrat som hade förstört och raserat en annan människas liv.

Alltså var hela budskapet i manifestationerna så falskt som det kunde bli, de som deltog i dessa kunde lika gärna ha hyllat Björn Söderbergs mördare.

Jag försvarar inte mordet på denne man, ja, han var ju faktiskt det, nej, de som mördade honom gjorde lika fel som han själv gjorde. För både han och hans mördare hade en sak gemensamt: De raserade en annan människas liv.

För det var ju så här att denne Söderberg såg till att en person på hans arbetsplats blev av med sitt förtroendeuppdrag på jobbet och fick sparken från sin arbetsplats, vilket också gjorde att han blev utesluten ur sitt fackförbund.

Allt detta var Björn Söderbergs verk, och för det hyllas han.

Snacka om manifestationer som går ut på att hylla förstörande av människors liv, de som anordnade manifestationerna och de som deltog i dem har mer gemensamt med den borgeliga regeringen än de har med vänstern.

Dessa typer verkar vara borgarbrackor i vänsterkläder, så syndikalister och syndikalistsympatisörer många av dem är.

Björn Söderberg var ju syndikalist.

Ja, som ni säkert förstår så tycker jag inte att han är värd att varesig hedras eller minnas, (utom möjligen för hans anhöriga och hans vänner då), de som anser motsatsen kan ju lika gärna hylla Adolf Hitler eller Saddam Hussein.

Men vem vet, det kanske de gör i smyg samtidigt som dessa syndikalister och andra vänsterextremister gastar och skriker sig hesa om smygrasism så det skriker om det.

För det är ju de som är de riktiga smygrasisterna, eller rättare sagt smygfascisterna. Med andra ord så är de emot sig själva, eftersom de skanderar slagord som t ex “Krossa fascismen, krossa rasismen”.

Jag vet precis hur syndikalister resonerar, jag har nämligen haft en kompis som var syndikalist och vad jag vet så är han det fortfarande. Vi hade känt varandra länge när han på ett “bananskal” halkade snett och handlöst trillade rakt in i “syndikalistträsket”.

Men vi fortsatte att umgås, orsaken till att det gick var att vi aldrig diskuterade politik och invandring. Men till slut så gick det inte längre, och det slutade med att vi gick skilda vägar.

Vi kom helt enkelt inte överens, vilket inte var så konstigt. Han var ingen antidemokrat innan han halkade in i den där fascistiska smörjan, men han blev det sedan mer och mer.

Så jag vet mycket väl hur och vad en syndikalist tänker och har för åsikter. Han prenumerade bl a på den syndikalistiska skvallertidningen Röd Press (har för mig att den hette det, om inte så hette den Röd Front eller något liknande), och den var allt annat än demokratisk.

Om man hade vänt på det hela och sett tidningen och dess artiklar ur en hets-mot-folkgruppssynvinkel så hade tidningen och dess medarbetare blivit fälld för hets mot folkgrupp flera gånger om.

Som sagt, Syndikalisterna är ingen demokratisk organisation, men med tanke på vad deras ungdomsförbund sysslar med för “trevligheter” så är det inte så konstigt.

Äpplet faller inte långt från trädet, heter det ju, eller ännu bättre: Terrorister som terrorister.

Syndikalistiska Ungdomsförbundet, alltså SUF, samarbetar ju på många håll i landet med grupperingar som t ex AFA, (Antifascistisk Aktion) och hur “demokratiska” de är vet ju de flesta.

Eller vad sägs om mordbränder, grov misshandel, mordförsök m.m? Ja, det här är bara några utav t ex Antifascistisk Aktions “meriter”.

Men nu till Björn Söderberg och det som gör att han igår hyllades och hedrades av många människor.

Han såg alltså till att en arbetskollega till honom fick sitt liv raserat och förstört, detta genom att springa och skvallra för chefen eller cheferna om vad det var för en person som fanns på jobbet.

Vad var orsaken till Söderbergs agerande då? Jo, arbetskollegan lyssnade på s k vit makt-musik.

Men vad var problemet egentligen?

Hade det inte varit betydligt enklare för herr Söderberg att ta ett snack med killen öga mot öga och säga någonting i stil med följande?: -Du, jag gillar inte att du spelar sån här musik här, jag tar illa upp. Kan du sluta med det så vore det bra.

Eller var Björn Söderberg för feg för det? Hade han dåligt ordförråd, eller vad var det frågan om?

Nehej, istället sprang han iväg och lekte Mr Fascist. Lekte och lekte förresten, han var ju fascist.

Och vad är det som säger att killen som fick sitt liv raserat var nazist?

Dessutom var Söderberg ju inte chef på denna arbetsplats, hade han varit det så hade det varit en annan sak.

Men det här ställer ju verkligen en sak på sin spets ännu en gång, nämligen självaste demokratin och allt vad den innehåller, t ex ens musiksmak.

Har man inte rätt att lyssna på vilken musik som man vill? Eller har man inte rätt att lyssna på musik på sitt jobb?

Vad jag minns så jobbade både Söderberg och killen ifråga på någon form av industriarbetsplats, och hur Söderberg kunde höra någon musik över huvudtaget där är verkligen en gåta.

Jag är själv gammal industriarbetare, så jag vet vilket oljud det oftast är på sådana arbetsplatser.

Det skulle också ha varit intressant att få reda på vad som sjöngs, för det är få wp-band som sjunger saker och ting rakt ut. De som gör det blir knappast långvariga, istället dyker de upp som en sol och ner som en pannkaka.

Men vad det var som sjöngs framkom ju aldrig. Var det ens vit makt-musik som det var frågan om?

Eller var Björn Söderberg som många andra, alltså de som inte kan skilja på Oi! och vit makt-musik?

Ja, fördomsfullheten fick i och med hans agerande ett nytt ljus, för höjden av fördomsfullhet när det gäller musik måste ju ändå vara att döma en person efter någonting som man inte ens hör.

Det är ju som sagt gott om höga oljud på industriarbetsplatser.

Samtidigt innebär ju också detta att man inte ska kunna höra på musik på jobbet, beroende på om det är tillåtet att lyssna på musik på det jobb man har, utan att få sparken.

Om jag skulle lyssna på progg på mitt jobb, ska jag då klassas som en nerknarkad kommunist och få sparken med dunder och brak bara för att någon idiot har fått för sig att jag är råkommunist och tycker att det var skitbra att det dödades minst 42,7 miljoner människor under Josef Stalins tid vid makten i Ryssland på grund utav t ex etnicitet?

(Ni som nu tror att jag gillar progg tar dock gruvligt misste.)

Vi kan även se det hela på ett annat sätt:

Om en person har en cd-spelare på sitt kontor där det på samtliga skivor enbart finns hiphop, har han eller hon då i samma ögonblick som personen ifråga för första gången i samma sekund som han eller hon sätter på en sådan skiva helt plötsligt blivit en svart amerikan per automatik?

Om nu inte personen ifråga var svart redan innan förstås, för då är det ju ännu värre.

För då är det säkert någon tokstolle som ringer till organisationen Centrum mot rasism (CMR), och vips så har det helt plötsligt ännu en gång “hittats” rasism där sådan inte finns.

Alla vet ju att en svart person är rasist mot sig själv, personen är ju svart. Och sådant får ju absolut inte förekomma.

Eller får det det?

I det tredje avsnittet av min artikelserie om Förintelsen utifrån min studieresa till Polen i augusti har turen kommit till ghettot i Warszawa och det uppror som delar av den judiska befolkningen där genomförde 1943. Samtidigt har jag insett att jag måste utsträcka nämnda artikelserie till fem avsnitt, där den avslutande artikeln kommer att ägnas åt kommunisternas judeförföljelser under efterkrigstiden.

Tyska trupper röjer i Warszawaghettot 1943.

Åren 1918-39 fanns i Polens huvudstad Warszawa den största koncentrationen av judar i Europa. Bara i New York fanns fler judar. När Andra världskriget inleddes fanns i Warszawa således 380 000 judar, nästan 30 procent av den totala befolkningen.

I slutet av 1940, när Tyskland hade lagt en stor del av Europa under sig, avskärmade tyskarna ghettot – som omfattade 300 hektar - från resten av Warszawa med en tre meter hög mur, samtidigt som fler judar från den omkringliggande delen av Polen flyttades till den polska huvudstaden. Ghettot var indelat i två delar – stora och lilla ghettot. Efter hand förstördes ghettot, först det lilla ghettot och efter upproren i maj och juli 1943 hela ghettoområdet.

Jan Olof Olsson (Jolo) redogör i sitt utomordentligt intressanta bokverk i sex band, 20e århundradet (del 5), på följande sätt för de grymma förutsättningarna:

“I Warszawa upprättade tyskarna i november 1940 ett ghetto som i princip aldrig var annat än ett koncentrationsläger, en genomgångsstation för judar på deras väg till gaskamrarna. 600 000 judar fördes samman i Warszawaghettot. Av dem har 500 överlevt.”

Marek Edelman var det siste överlevande ledaren från upproret i ghettot.

Faktum är att det nyligen meddelades att den siste av upprorets överlevande ledare, Marek Edelman, avlidit i en ålder av 85 år. (Födelseåret är osäkert, men jag håller mig till det som anges i boken The Warsaw Ghetto 1940-1945, Warszawa 2006, det vill säga 1924). Edelman tilldelades 1998 Polens finaste utmärkelse, Vita Örnens orden. Han deltog även i upproret i Warszawa 1944, då såväl judiska som icke-judiska polacker på Stalins order lämnades i sticket av Röda armén.

Till följd av de omänskliga förhållandena i Warszawas ghetto dog en mycket stor andel av judarna. Från oktober 1939 till i mitten av 1942 beräknas omkring 100 000 judar ha dött i Warszawa, huvudsakligen som ett resultat av svält och epidemiska sjukdomar. Såväl den långsamma svältdöden som avlivningarna i förintelselägrens gaskammare var produkter av den nationalsocialistiska judepolitiken. Därtill kom de som dukade under för plundring, tvångsarbete samt den gradvisa elimineringen av judar från det socio-ekonomiska livet i av nazisterna behärskade området.

Den första utrotningskampanjen i Warszawa genomfördes mellan 22 juli och 21 september 1942, då cirka 300 000 judar fördes till den så kallade omlastningsplatsen (Umschlagplatz) på Stawkigatan för att transporteras vidare till förintelselägret Treblinka. Dessa transporter fortsatte in på 1943. I anslutning till denna plats finns fortfarande två av byggnaderna från denna mörka tid kvar, det tidigare judiska sjukhuset samt SS-högkvarteret.

Rappaports monument över offren för upproret i Warszawaghettot.

Andra kvarvarande minnesmärken är rester av ghettomuren på Zlotagatan och Siennagatan. På Clodnagatan finns det hus i vilket ordföranden i Judiska välfärdsrådet, Adam Czerniakow, bodde – han begick självmord i juli 1942 då deportationerna till Treblinka tilltog i omfattning; Czerniakows dagböcker finns bevarade i Historiska institutets arkiv. I en park i anslutning till Zamenhoffagatan finns ett mäktigt monument till minne av ghettoupproret, skapat av Natan Rappaport 1948 då femårsminnet av upproret högtidlighölls. Monumentets svarta sten, som ursprungligen beställts av Hitler för ett nazityskt segermonument, kommer från Sverige. Dåvarande Västtysklands förbundskansler Willy Brandt besökte monumentet 1970 för att med en krans hedra ghettoupprorets offer.  En gravkulle i en park vid Milagatan markerar vidare den plats där den judiska motståndsrörelsen hade sitt högkvarter i en bunker. Mordechaj Anielewicz och andra motståndsledare begick självmord när bunkern omringades av nationalsocialisterna i slutfasen av upprorets första del.

Ghettot i Warszawa tilläts av ockupationsmakten att leva ett eget liv, och ingen jude fick komma utanför murarna. Judar från Polen men också från Tyskland pressades samman i en fullständigt olidlig trångboddhet. Handel tilläts, det vill säga de som hade råd kunde köpa upp förnödenheter som andra tvingades sälja för att ha någon möjlighet att klara livsuppehället. Jag lämnar åter över ordet till Jan Olof Olsson:

“I väntan på den oundvikliga döden – som de först efter tre år i ghettot insåg var slutstationen – tvangs sålunda judarna in i ett förödmjukande liv; förutom hungersnöden och sjukdomarna som skövlade familjerna, lämnades barn föräldralösa på gatorna eller i våningarna allt medan tyska soldater på permission gick omkring och fotograferade i stan, klev över döda eller svältande och skrattade åt de arma judarnas kommers med lösöre eller de plagg de kommit över och försökte sälja för att kunna skaffa barnen mat.”

Den judiska befolkningen gjorde vad den kunde för att överleva och bildade ett stort antal hjälporganisationer av olika slag, men till slut insåg man att väpnat motstånd var den sista utväg som stod till buds även om hoppet om att klara livhanken inte kan ha varit stort. Nyheter om den massiva utrotningskampanj som startats av tyskarna i samband med invasionen av Sovjetunionen nådde Warszawaghettot hösten 1941, och från den stunden började den aktiva motståndskampen förberedas.

Inspiration tillfördes av underrättelser om att litauska judar i och kring Wilna (Vilnius) inlett en gerillakamp mot tyskarna. En central roll i upproret hade organizationen ZOB (Judiska kamporganisationen), som leddes av den tidigare omtalade Mordechaj Anielewicz (1919-43), som alltså begick självmord tillsammans med andra upprorsledare. Överlevde gjorde, förutom nämnde Edelman, Icchak Cukierman (1915-81) och Cywia Lubetkin (1919-78).

Motståndsledaren Mordechaj Anielewicz (1919-43).

Trots att tyskarna gynnades av en massiv numerär och militär överlägsenhet togs de på sängen av resningen i april 1943 och led förluster under de första dagarna. Sedan tyskarna samlat sig kunde de emellertid få kontroll över situationen, vilket tvingade upprorsledarna att ta skydd i bunkrar vilka kom att fungera som motståndscentra. De tyska styrkorna, som kommenderades av general Jürgen Stroop,  förstörde emellertid på ett systematiskt sätt dessa bunkrar, och den 8 maj hade turen kommit till ZOBs ledningsbunker på Milagatan 18 som oskadliggjordes med en gasbomb. Den 16 maj gav general Stroop order om att Warszawas synagoga skulle förstöras som en markering av segern över den judiska motståndsarmén. Motståndet fortsatte dock – om än i blygsammare skala – fram till hösten 1943.

Trots att ghettotupproret slutligen nedkämpades av tyskarna hade motståndskämparna nått två grundläggande mål: de hade dels etablerat ett judiskt deltagande i kampen mot Tredje riket som ett fait accompli; dels hade de väckt omvärldens moraliska samvete inför det folkmord nationalsocialisterna var på väg att genomföra.

I Polen uppgick den judiska befolkningen i svunna tider till uppemot hälften av hela befolkningen. Efter den nazityska judeutrotningen och de antisemitiska kampanjer som drevs av den kommunistiska regimen efter kriget finns i dag troligen färre judar i Polen än i Sverige. 3000 av dem bor i Warszawa. Det hindrar inte att det finns en relativt livaktig judisk verksamhet i dagens Warszawa inklusive Teatr Zydowski (Judiska teatern) vid Grzybowskitorget, Nozyksynagogan på Twardagatan och Judiska historiska institutet på Tlomackiegatan

Dags för andra bloggartikeln där jag redovisar erfarenheter från min studieresa om Förintelsen i Polen med Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) 24-31 augusti. Jag utlovade i första artikeln, om Bodzentyn och Kielce, att det skulle bli sammanlagt tre artiklar. Jag har nu reviderat den planen till att omfatta fyra artiklar. Ämnet denna gång är det som hände i det lilla polska samhället Jósefów i sydöstra Polen, cirka 45 kilometer från gränsen till Ukraina, 1942.

Det beräknas att i mitten av mars 1942, två månader efter den beryktade Wannsee-konferensen i Berlin om den så kallade slutgiltiga lösningen på judefrågan,var fortfarande 75 till 80 procent av Förintelsens offer i livet; mellan 20 och 25 procent hade dödats vid den tidpunkten. Knappt ett år senare, i februari 1943, var statistiken den omvända. Lejonparten av det nazityska massmordet på judarna skedde i Polen i vad som närmast kan liknas vid ett “blixtkrig” med förfärande intensitet. Denna operation krävde en massiv offensiv med insättande av stora insatsgrupper. Samtidigt som detta skedde hade den tyska offensiven i Ryssland gått in i ett alltmer osäkert skede.

På morgonen den 13 juli 1942 gick den tyska 101. Polizei-Bataillon der Reserve  (Reservpolisbataljon 101) under ledning av major Trapp in i det lilla polska samhället Józefów, som ligger i Lublin-regionen i sydöstra Polen. Uppgiften var på papperet okomplicerad – man skulle skjuta byns judiska befolkning. Denna  hade redan tidigare drabbats av den nazityska folkmordspolitiken, då omkring 130 judar hade skjutits till döds på öppen gata den 11 maj av medlemmar i antingen Gestapo (Geheime Staatspolizei) eller Schupo (Schutzpolizei). Och den 13 juli, samma dag som den omtalade massakern ägde rum, mördades 300 unga judiska män från orten ombord på ett tåg som skulle föra dem till tvångsarbete i Lublin.

 Ett minnesmärke över hjältar från Józefów 1863 respektive 1939-44.

Józefów hade grundats 1725 på den plats där den lilla floden Niepryszka springer fram. Vid Polens första delning kom den lilla staden 1772 att tillhöra Österrike. 1809 blev den en del av Herzogtums Warschau (hertigdömet Warszawa) då detta bildades. 1870 förlorade Józefów sina stadsrättigheter, vilka man inte återfick förrän 1988. I dag bor omkring 2500 personer på orten.

Massakern i Józefów har blivit internationellt känd främst tack vare den amerikanske historikern Christopher R. Brownings bok Ordinary Men (på svenska Helt vanliga män, Norstedts 2006, 282 sidor). Boken är en av de mest uppmärksammade som skrivits om Förintelsen under senare år och bygger på författarens minutiösa efterforskningar kring den tyska Reservpolisbataljon 101 från Hamburg i norra Tyskland. Brownings huvudtes är att de medelålders män som tjänstgjorde i denna militära enhet – de ansågs för gamla för att tjänstgöra i Wehrmacht eller SS - inte alls var några monstra i människoskepnad utan tvärtom helt vanliga män, vilka under speciella förhållanden blev kapabla till omänskliga gärningar.

Det var således inte enbart grymma insatskommandon som massakrerade judar inom ramen för den tyska offensiven i östra Europa. För att den slutgiltiga lösningen skulle kunna genomföras fick också vanliga ordningspoliser rycka in, och här var Reservpolisbataljon 101 ingalunda ensam. Browning ger en rad exempel på utrotningsaktioner av detta slag, men det är alltså det som skedde i Józefów jag valt att behandla här – främst för att jag besökt platsen.

Jag citerar Browning:

“Det var troligen den 11 juli som Globocnik (Odilo Globocnik, SS- och polischef, chef för judeutrotningen i det polska så kallade Generalguvernementet) eller någon i hans stab kontaktade major Trapp och informerade honom om att reservpolisbataljon 101 hade fått uppdraget att samla ihop de 1800 judarna i byn Józefów ett trettiotal kilometer sydost om Bilgoraj. Denna gång skulle flertalet judar dock inte förflyttas. Endast manliga judar i arbetsför ålder skulle skickas till ett av Globocniks läger i Lublin. Kvinnor, barn och åldringar skulle helt enkelt skjutas.”

Major Trapp var omvittnat upprörd över att ha tvingats mottaga denna order och lär ha gråtit som ett barn. Han uppges ha sagt till sin chaufför: “Om den här judehistorien någonsin vedergälls i detta jordiska, så Gud nåde oss tyskar.” Medan bataljonens befälhavare for runt och grät och beklagade sig högljutt över den givna ordern började dock mannarna i enheten förbereda sig för uppgiften. Browning igen:

“Underbefälen delade in en del av manskapet i patruller om två, tre eller fyra och skickade in dem i de judiska delarna av Józefów. Andra utsågs till livvakter och posterades längs gatorna mot torget eller på själva torget. När judarna drevs ut ur sina hus och de som inte kunde förflytta sig sköts, fylldes luften av skrik och gevärsskott.”

Helt vanliga tyska män som blev Hitlers villiga bödlar.

Större delen av mördandet skedde i en skog på två sidor om en väg ett par kilometer från Jósefów. Dit fördes judarna i grupper om 40-50 personer, och båda exekutionsplutonerna fick förflytta sig i skytteltrafik mellan avlastningsplatsen vid vägen och skogen under hela dagen den 13 juli. Det hör till saken att major Trapp på morgonen hade erbjudit de äldre i bataljonen att stiga åt sidan om de inte trodde att de skulle orka med uppdraget. Bara tolv man av nära 500 hade gjort så utan att behöva riskera några efterräkningar.

Vid den rättegång som följde många år efter kriget – de åtalade fick försumbara straff eller frikändes – sökte de flesta ursäkta sig med att de inte hade annat val än att lyda order, men riktigt så enkelt var det ju inte. Soldaterna hade i början av operationen erbjudits att lämna in sina gevär och avstå från mördandet, men bara en handfull hade gjort detta. I stället gjorde man gällande att vid den tidpunkt då Trapp kom med sitt erbjudande hade man inte uppfattat vad han sade just då. Senare blev det för sent. En polisman erkände att han dödat ett 20-tal judar innan han fick nog.

En av bataljonens medlemmar, en 35-årig metallarbetare, gav följande bisarra och samtidigt oerhört skrämmande vittnesmål:

“Jag ansträngde mig att skjuta enbart barn, och det gick. Det var så att mödrarna höll barnen i handen. Min kamrat bredvid sköt då modern och jag sköt hennes barn, eftersom jag resonerade som så att barnet trots allt inte kunde leva vidare utan sin mor. Det skulle så att säga döva mitt samvete att jag befriade barn som var oförmögna att leva vidare utan sina mödrar.”

Medlemmarna i 101. Polizei-Bataillon der Reserve var alltså knappast ondskefullare än folk i gemen men blev ändå Hitlers villiga bödlar genom de speciella omständigheter som var för handen. Under följande 16 månader deltog samma enhet i mördandet av 38 000 judar och skickade iväg ytterligare 45 000 till koncentrationslägret Treblinka.

Transport till förintelselägret Treblinka.

Utanför Józefów finns ett enkelt minnesmärke i sten från 1974 i ena skogskanten vid den väg som skär igenom skogen där judarna sköts och sedan kastades  i massgravar. Eftersom minnesmärket restes under kommunisttiden anges att de mördade var offer för “hitlerismen”; kommunisterna var inte villiga att erkänna att nazismen faktiskt var en socialistisk rörelse, vilket ju termen “nationalsocialism” ger vid handen.

Här följer nu en fortsättning på inlägget “Folkmordspartiet” som jag skrev för en tid sedan, och som handlade om Vänsterpartiet.

Men i detta inlägg tar jag upp Socialdemokraterna.

Socialdemokraterna är ett parti som påstår sig vara ett demokratiskt parti, detta var sant under partiets grundare Per-Albin Hanssons tid som partiledare. Ända fram till att Tage Erlander fick lämna över ledarposten till Olof Palme så var det fortfarande så.

Men med Olof Palme vid rodret så var det början till slutet för Socialdemokraternas demokratianda.

När t ex Göran Persson blev partiledare så styrdes partiet med en piska a´ la slagtålig hammarplast som skulle ha fått kommunistiska folkmordsdiktatorer som Josef Stalin och gamle Mao att bli gröna av avund, och därmed sluta upp med att vara kommunister.

För gröna kommunister finns ju inte, inte ens inom Miljöpartiet hittar man sådana.

Och Mona Sahlin gör vad hon kan för att förinta Socialdemokraternas forna demokratiska ståndpunkter ännu mera, med henne vid rodret kommer aldrig partiet att bli demokratiskt igen.

Men det är egentligen inte hennes fel, nej, hon har bara bättrat på käpprätt-åt-helvete-utvecklingen och det ganska rejält dessutom.

Men Olof Palme då? Jo, han var Rysslandsvänlig, och därmed också kommunistvänlig.

Men Socialdemokraterna var inte bara Rysslandsvänligt under hans tid, en del av tiden var de också röda khmerer-vänliga.

Och vilka de röda khmererna var är ju välkänt vid det här laget, under deras kommunistiska diktaturregim i Kambodja mördade de minst c:a 4 miljoner kambodjaner.

Med tanke på sådana händelser så är det inte konstigt att Socialdemokraterna har en röd ros som partisymbol, rosen har ju blodets färg.

Men att Socialdemokraterna har haft, och fortfarande har, gott om kopplingar till folkmord och andra människofientliga saker som kännetecknar kommunismen vill de naturligtvis inte skylta med.

Och man förstår dem ju.

Socialdemokraterna har en gång i tiden varit ett parti som verkligen brydde sig om svenskarna och stod upp för dem, vilket de inte gör idag: Att det var Per-Albin Hansson som först myntade uttrycket (citat) “Sverige åt svenskarna” är ju känt och han och Tage Erlander var nog de enda riktiga partiledare som Socialdemokraterna någonsin har haft. Tage Erlander var varken antidemokrat eller svenskfientlig han heller.

Men det här var som sagt mycket länge sedan nu.

När det gäller Socialdemokraternas inblandning i folkmord och kopplingar till diktaturregimer så beskrev ide’historikern och författaren Johan Norberg detta i en artikel/kolumn i Metro i går.

Eftersom kolumnen är ganska lång så tar jag bara upp de delar som är väsentliga för det här inlägget.

Så här skrev han:

Den 17:e april 1975 marscherade Pol Pots röda khmerer in i Kambodjas huvudstad och ett av historiens blodigaste samhällsexprement tog sin början. Phnom Penhs två miljoner invånare fick en vecka på sig att utrymma staden. De skulle förslavas i kollektivjordbruken.

Den kommunistiska regimen ville utrota den borgeliga klassen och alla dess borgeliga attribut, som pengar, böcker och till och med glasögon.

Sverige hade unikt goda kontakter med Kambodja på 70-talet. Våra diplomater, ledande intellektuella och socialdemokratiska statsråd utnyttjade dem till att försvara de röda khmerernas regim och avfärda flyktingars vittnesbörd som lögner.

Om detta har Forum för levande historia gjort en viktig och obehaglig utställning: “Middag med Pol Pot”.

Den skildrar det kollektiva vansinnet genom att bilderna på torterade och mördade varvas med välmående, viktiga svenskar som slog fast att mördarregimen var höjden av ordning och solidaritet.

Att en författare som Jan Myrdal fortfarande försvarar de röda khmererna, och att en partiledare som tills nyligen kallade sig kommunist kan sitta i en regering nästa år, visar behovet av en sådan historielektion.

Ja, allt detta skrev alltså Johan Norberg i Metro i går.

Och vilken partiledare som tills nyligen kallade sig för kommunist tror ni att han syftade på? Jo, Vänsterpartiets ledare Lars Ohly.

Men hans tillbakatagande av att vara stolt över att vara kommunist, eller att vara kommunist över huvudtaget, var helt klart bara en läpparnas bekännelse.

För man byter inte ideologi över en natt, såvida man inte har större identitetsproblem än en illamående person som inte har bestämt sig för i vilken ända som det som orsakar illamåendet ska komma ut ur.

“Hmm, hur var det nu igen? Ska jag kräkas eller bajsa? Nej, jag tror att jag gör båda sakerna samtidigt istället, det blir bäst så.”

I så fall är det lätt att tro att personen ifråga har läst avsnittet “DassKapital” ur serietecknaren Joakim Lindegrens seriealbum Pärlor för svin minst någonstans mellan 100-200 gånger för mycket.

Men troligen är det då någonting som inte är riktigt som det ska långt innan det hela ens är på väg att gå över styr.

När det gäller Socialdemokraterna och deras koppling till diverse kommunistgrupper och partier så har författaren Mattias Karlsson skrivit en artikel på sdkuriren.se om det hela.

Artikeln heter “Socialdemokraternas sanna natur”.

Kommunistjävlarna har dragit 1000:- för hålen i badrummet. Som jag inte gjort. Jävla apor.

Handtaget på dammsugaren har gått sönder. 449:- för ett nytt. Dammsuga är ju så kul.

Ryggen har gått av och knäna har fått spader.

Men å andra sidan har jag inte fått svinflunsan. Än.

I kölvattnet efter Michael Jacksons död har det börjat dyka upp vildvuxna teorier om att “the king of pop” inte alls är död. I själva verket, hävdas det, fejkade Jackson sin egen död för att skapa publicitet inför sin planerade världsturné. En mängd spekulationer avsedda att stärka tesen om att Michael Jackson lever – precis som det fortfarande hävdas om Elvis Presley mer än 30 år efter dennes död – har formulerats på nätet. Se här ett exempel:

http://www.michaeljacksonhoaxdeath.com/

Ryktet om att Jackson lever är ytterligare en i raden av konspirationsteorier som en del av mänskligheten tydligen inte klarar av att leva utan. Det tycks finnas ett behov av att se dolska sammansvärjningar i de mest skilda sammanhang. Jag skall här försöka reda ut begreppen en smula och ge exempel på några av de populäraste konspirationsteorierna och varför de formulerats.

SVT visade 2002 en fejkdokumentär som drev med det här fenomenet. Filmen handlade om en grupp människor som under rubriceringen “Konspiration 58″ sades göra gällande att VM i fotboll i Sverige 1958 aldrig ägt rum utan i stället arrangerats i USA. Anledningen angavs vara att USAs underrättelsetjänster hade ett behov av att, under det Kalla krigets dagar, testa sin förmåga att med dåtidens mest sofistikerade metoder prångla ut trovärdig desinformation. Filmen var utomordentligt välgjord och innehöll ett antal intervjuer med gamla VM-hjältar, sportjournalister, tjänstemän med flera som kommenterade den konspirationstroende gruppen såväl som påståendet att VM 1958 inte hållits i Sverige.

 Lennart “Nacka” Skoglund försöker “snurra upp” en brasse under VM-finalen 1958.

Det hela föreföll mig faktiskt så trovärdigt att jag under ett par veckor efter filmens visande var övertygad om den här gruppens existens (att fotbolls-VM verkligen hållits i Sverige visste jag ju, eftersom en farbror till mig varit med som hejaklacksledare vid flera matcher). Se länken nedan till en sajt som fortsätter att upprätthålla fiktionen:

http://sanningenomvm58.blogspot.com/

Konspirationsgruppens frontfigur var Bror Jacques de Waern, en före detta vinnare i TVs frågesport Tiotusenkronorsfrågan och heraldikkonstnär vid Riksarkivet som påstods ha skrivit boken “The Football Conspiracy – the Truth Behind  World Cup 1958″.

En tid efter det att filmen visats avslöjade SVT att det hela rört sig om en fejkdokumentär. Därefter dök sajten “Konspiration 58″ upp; personerna bakom denna hävdade att man var en utbrytargrupp ur den ursprungliga konspirationsgruppen och att filmen visst var äkta – SVT försökte bara dölja detta!

Det finns för övrigt en liknande film om folk som tror att den första amerikanska månlandningen 1969 inte ägde rum, utan att de sekvenser vi fått se i TV varit inspelade i en studio. Mer om detta här:

http://www.animanga.nu/comments.pl?cid=510397

Skillnaden mellan teorin om månlandningskonspirationen och den om VM-bluffen 1958 är att folk faktiskt fortfarande tror på den första, medan 58-konspirationens olika förgreningar är påhittade från början till slut (åtminstone antar jag att det är så).

Den mest omtalade, och tyvärr samtidigt den mest trodda, konspirationsteorin i modern tid är den om “den judiska sammansvärjningen” med syftet att ta över världen. Den har sin grund i falsifikatet “Sions vises protokoll”, som påstås vara ett ursprungligen hemligt protokoll från sionistkongressen i Basel 1897 som författats av den moderna sionismens grundare, den österrikiske journalisten Theodor Herzl. Enligt texten använder sig “judarna” av grupper såsom frimurare, liberaler, kommunister och kapitalister för att ta över världen.

Seriösa forskare är överens om att “Sions vises protokoll” härstammar från Tsarrysslands hemliga polis Ochrana. Enligt senare forskning är författaren Ochrana-agenten Matvei Golovinski, och syftet är att motivera den ryska tsarregimens pogrompolitik gentemot den judiska befolkningen vilken blev syndabockar för Tsarrysslands många fel och brister. Sannolikt är de falska protokollen en bearbetning i flera steg av en satirisk pamflett som 1864 publicerades av den franske skriftställaren Maurice Joly med syftet att angripa den franske kejsaren Napoleon III. Denna förlaga hade dock ingenting med judar och sionism att göra.

Teologie doktor Göran Larsson har i skriften “Den största lögnen” (AMI Center Jerusalen 1995) gjort en värdefull genomlysning av sanningen bakom “Sions vises protokoll”, där han bland annat tar upp antisemitismens kristna rötter.

 En arabisk upplaga av falsifikatet “Sions vises protokoll”.

Redan 1919 föll “Sions vises protokoll” i händerna på den nationalsocialistiske ideologen Alfred Rosenberg, en av de avrättade vid krigsförbrytarrättegången i Nürnberg 1946. De föregivna protokollen fick därmed en stor betydelse i den nazityska propagandan mot judarna. Men det vara inte bara i Hitlertyskland det hetsades mot judar. 1920 finansierade bilmagnaten Henry Ford en amerikansk upplaga på 500 000 exemplar. 1934 gavs falsifikatet ut i Sverige av de antisemitiska aktivisterna Elof Eriksson och Einar Åberg.

“Sions vises protokoll” utgör än i dag, i arabiska och muslimska händer, ett populärt propagandainstrument mot  judarna och staten Israel. Vid bokmässan i Frankfurt 2005 presenterade Iran en nytryckt utgåva på engelska. Den palestinska terrorrörelsen Hamas refererar vidare till protokollen i paragraf 32 i sin programförklaring. I Sverige har den troligen mest ökände av alla antisemiter, Radio Islams grundare Ahmed Rami, givetvis också hänvisat till skriften. Rami är i sammanhanget emellertid förhållandevis försiktig. Han skriver på sin hemsida:

“Alla ingredienser i Sions vises protokoll finns redan i de fem Moseböckerna. (…) Ett judiskt världsherradöme omtalas redan av den judiske profeten Jesaja 60:e kapitlet med rubriken Sions kommande härlighet (Jes. 60:10-21). Därur kan vi dra slutsatsen att åtminstone Protokoll nummer ett i Sions vises protokoll är äkta judiskt.”

Till och med den marockanskfödde Rami, som brukar se judiska konspirationer i varje buske, tycks alltså lämna dörren öppen för att övriga delar av “Sions vises protokoll” kan vara förfalskningar.

Det skall sägas att det förekom teorier om judiska sammansvärjningar långt före uppkomsten av “Sions vises protokoll”. På 1300-talet anklagades exempelvis judar i Europa för att ha förgiftat brunnar och därmed givit upphov till “digerdöden”, böldpesten som utplånade omkring en tredjedel av hela Europas befolkning. En annan i såväl kristna som muslimska sammanhang spridd skröna är att judar slaktade kristna spädbarn för att deras blod skulle kunna användas vid firandet den judiska påskhögtiden.

“Judehatets svarta bok” av Trond Berg Eriksen, Håkon Harket och Einhart Lorenz (Albert Bonniers förlag 2008) kan rekommenderas som en veritabel guldgruva när det gäller att blottlägga judehatets historia.

Jag skulle vilja beteckna tron på judiska konspirationer som ett slags andlig cancer, som under vissa omständigheter kan angripa också till synes oförvitliga individer. Ett sådant exempel är den kristne förkunnaren pastor Kjell Sjöberg (1933-97), bror till den mer kände Stanley Sjöberg, som blev indoktrinerad av en pseudokristen, svenskättad charlatan bosatt i USA och därefter inte blev sig lik mer. Detsamma kan sägas om den liberale, antikommunistiske författaren Christopher Jolin (1926-99) - 1972 författare till bästsäljaren “Vänstervridningen – hot mot demokratin i Sverige” (Bernces förlag) – som efter att ha umgåtts en tid i extremnationalistiska sammanhang blev övertygad om existensen av den judiska sammansvärjningen och Hitlers förträfflighet. Två tragiska exempel på denna andliga cancer.

En nutida konspirationsteoretiker av i princip samma slag är Jonas De Geer, som kring år 2000 tillsammans med ett par meningsfränder grundade den konservativa tidskriften Salt. Efter en lovande inledning med betydande uppbackning av en penningstinn sponsor urartade tidskriften alltmer. Sedan De Geer publicerat en intervju med den brittiske förintelseförnekaren David Irving kom Salt mer och mer att bli en extrem nationalistpublikation som icke minst ägnade sig åt att saluföra diverse konspirationsteorier. Sedan sponsorn klokt nog dragit sig ur var Salts saga all.

Jonas De Geer drogs härefter alltmer åt det obalanserade nationalistiska hållet och har bland annat varit aktiv i Nationaldemokraterna, talat vid den nazianstrukna Salem-manifestationen och varit inblandad i grundandet av den svenska sektionen av prästbrödraskapet SSPX. Numera lär han framleva sina dagar i en klosterbyggnad på en ö utanför Skottlands kust.

Plattjordstroende ser jorden som en skiva.

Teorin om att jorden i själva verket är platt, och att varje form av konstaterande om att den är rund är en vitt spridd konspiration, är naturligtvis inte lika ondskefull som teorin om den judiska världssammansvärjningen. Likväl finns det människor som tror på den. På The Flat Earth Societys hemsida fastslås, med mottot “Deprogramming the masses since 1547″, att jorden  är och förblir platt:

“For decades a small band of self-proclaimed ‘enlightened’ individuals had been sporting their heretical nonsense that the Earth was in fact round.”

Se sällskapets hemsida:

http://www.alaska.net/~clund/e_djublonskopf/FlatHome.htm

Det moderna plattjordssällskapet grundades i USA 1956 av Samuel Shenton men övertogs sedermera av Charles K. Johnson. Man hävdar att jorden är en skiva om cirka 40 000 kilometer i diameter och med en omkrets på omkring 126 000 kilometer. Också solen – som förutsätts kretsa kring jorden och inte tvärtom – och månen anges vara skivor.

För att botanisera bland några av de övriga populära konspirationsteorier som florerar på nätet och i andra sammanhang kan nämnas teorin att industrimannen och storsvindlaren Ivar Krueger inte tog livet av sig utan mördades; att Estonia inte kapsejsade på grund av ett trasigt bogvisir utan sprängdes; att det i själva verket var den israeliska underrättelsetjänsten Mossad som låg bakom terrorangreppen mot USA den 11 september 2001; att Bank of England i förening med bland annat judar och frimurare ligger bakom det mesta av världens djävulskap; att den storinternationella Bilderberggruppen, möjligen i förening med the Commission on Globalization och FN, ligger bakom planerna på att upprätta en världsregering  (Sveriges utrikesminister Carl Bildt är medlem i båda); att jorden kommer att gå under 2012 enligt en profetia av 1500-talssiaren Nostradamus; att Olof Palme mördades som en följd av en eller annan sinister sammansvärjning; att John F. Kennedy föll offer för en konspiration med förankring inom CIA och det så kallade militärindustriella komplexet; att cirklar i engelska sädesfält har åstadkommits av utomjordingar; att det är utomjordingar som grundlagt den jordiska civilisationen.

Med mera, med mera.

Carl Bildt – bilderbergare och globaliseringsivrare.

Förutom ovan nämnda Rami och De Geer kan, bland mer beryktade och nutida konspirationsteoretiker på svensk grund, nämnas Jan Gillberg med tidskriften DSM (Krueger, Estonia, Palme), ufologen Jüri Lina (judar, frimurare, kommunister), islamisten och numera också nationalisten Mohamed Omar (judar, sionister, kristna).

Om ämnet konspirationer har Jonas De Geer skrivit följande på sin blogg “Motpol”:

http://images.google.se/imgres?imgurl=http://www.nordisk.nu/nordisk_incl/nabbers/motstroms-518×150.jpg&imgrefurl=http://jonasdegeer.motpol.nu/%3Fp%3D56&usg=__d3hN719Xo33r7iZb-XRG2T2Z-UA=&h=150&w=518&sz=73&hl=sv&start=19&tbnid=4MPZ-uye1ykDjM:&tbnh=38&tbnw=131&prev=/images%3Fq%3DKonspirationsteorier%26gbv%3D2%26ndsp%3D18%26hl%3Dsv%26sa%3DN%26start%3D18

“Vad ‘konspirationer’ betyder är bara att människor med ett gemensamt intresse verkar för ett mål utan allmän insyn. Att ‘konspirationer’ inte förekommer i världspolitiken kan således bara dygdiga idioter/undersåtar gå på.”

Till en del kan jag hålla med De Geer om detta. Med denna definition kan det hävdas att det är en konspiration om några medlemmar i en frimärksklubb går samman för att avsätta den hittillsvarande styrelsen. Det är emellertid inte denna typ av en ganska rättfram och påtaglig konspiration, som kan påvisas utan större problem, jag talar om här. Jag syftar i det här inlägget i stället på de idéer om föregivna konspirationer och sammansvärjningar som inte kan bevisas i normal mening. Anhängarna kan visserligen rada upp en mängd punkter som i deras ögon otvetydigt  talar för deras teser, men det är aldrig fråga om några riktiga bevis utan mest ett luddigt sammelsurium utan substans.

Lockelsen med konspirationsteorier av det senare slaget är att de erbjuder en kittlande, snarast demonisk förklaring till ett visst skeende eller en viss företeelse som är av närmast metafysiskt slag. På så vis blir teorin/teorierna/idéerna i fråga - i realiteten ingenting annat än hjärnspöken - ett slags religionssurrogat som tilltalar ofta labila människors sinne för ett mystifikt ogripbart.

Jag vill dock avslutningsvis hävda att tillvaron är tillräckligt komplicerad och oöverblickbar utan att vi behöver tillgripa några tillkonstlade förklaringssätt. På så sätt har vi dessutom betydligt större möjligheter att bibehålla ett friskt psyke än eljest!

Nu är fan lös.

Nu kontaktar jag pressen. Och advokaten.

Det är färdigmekkat med mig nu.

När jag flyttade in i förra lägenheten, den i kollektivet, fick jag deponera 7000:-. Som jag inte hade utan fick låna ihop till.

Tanken var att när man en gång flyttade, om man nu skulle vara så konstig att man ville det (på ett möte sades det att de inte ville ha in några moderater eller blattar. Sic!),  så skulle eventuella kostnader för sådant som behövdes åtgärdas i lägenheten dras från den summan.

Jag totalrenoverade lyan. Med betoning på total. Det enda jag inte gjorde var att kakla om badrummet trots sjutusen hål. Det hade jag inte råd med.

Nu nästan två månader efter utflyttningen har jag fortfarande inte fått tillbaka pengarna. Efter hätsk mailväxling visar det sig att det ska utredas huruvida JAG gjort hålen i badrummet. Trots att jag sagt ifrån redan från början. Det inte står nämnligen inte någonstans i något besiktningsprotokoll att de fanns där när jag flyttade in. Det var tidigare hyresgäster som själva besiktigade lägenheterna. Och det blev ju jävligt bra.

Jag är arg. A.R.G. För att inte tala om Mannen. Som vill uppdatera sin vapenlicens.

Till saken hör att jag betalade 17 000:- för mycket i hyra under ett år som jag inte får tillbaka. Heller.

Kollektivkommunisterna tror att de har rätt ut problemet till nästa måndasskifte. Gå och dö för helvete. Men ge mig mina pengar först.

Tja en helg till över, dock en att minnas. Det begav sig på garden party nästgårds från det kungliga slottet. Och då menar jag icke den trista borgen i stan utan den vackra byggnaden som vi passerat för många gånger i vårt liv.

Finns det något bättre än spöregn och utefest? Skulle jag väl aldrig tro. Lerig till knäna och full som en kastrull. Trevlig som vanligt när kulturvänstern försöker få en att anamma kommunismen, rädda regnskog och bolivianer och allt annat de brinner för sittandes i märkesjeansen hemma i svedala. Fick höra senare att jag representerade onskan (dvs kapitalet…) Dom är för söta.

Tyvärr var det ingen action på dem så det var upp till mig och födelsedagsbarnet att äntra scenen och dansa natten igenom. Musiken var dock uteslutande Dolly Parton och Poison men vem är jag att inte dansa fult och yla texten nästan korrekt? Succé om jag får säga det själv, antagligen inte lika graciöst som jag minns det men man gör så gott man kan. Bellman själv skulle varit stolt, Bacchus blev i alla fall tillbedd så det räckte.

05.00 fick det vara nog och sängen hägrade efter 13 timmars fest. Och när Melker ska sova, är sängen sällan tom när jag vaknar (gammalt gamla stan ordspråk). Denna gång kanske inte lika dramatiskt dock….

Bilder av kommunism i Libanon lol, vi har våra kommunister, våra feminister och våra homosexuella också

Idag firas Europadagen till minne av den 9 maj 1950 då Robert Schuman  förde fram förslaget, som kom att kallas för Schumandeklarationen,för att skapa ett enat Europa för att bevara freden. Första och Andra Världskrigets helvete hade slagit sönder Europa, dödat mångmiljoner och skapat hat och misstänksamhet mellan länder och för att undvika att historien upprepades behövdes ett närmande mellan Europas länder. Fred i Europa ha man också lyckats skapa om än med vissa bakslag, ex Balkankriget på 90-talet och nu på senare tid Rysslands härjningar i Georgien och Ukraina. Det intressanta är att kriget på Balkan drevs av nationalister och kommunister, och vilka partier är det idag som är motståndare till EU-samarbetet, jo kommunister och fd. kommunister i ex Vänsterpartiet och nationalister och rasister i Sverigedemokraterna.  Vi kan idag se vad vurmande för nationalism och fixering vi nationalstaten har lett till nämligen död och förstörelse. Låt det inte ske igen!!!!

Idag firas Europadagen till minne av den 9 maj 1950 då Robert Schuman  förde fram förslaget, som kom att kallas för Schumandeklarationen,för att skapa ett enat Europa för att bevara freden. Första och Andra Världskrigets helvete hade slagit sönder Europa, dödat mångmiljoner och skapat hat och misstänksamhet mellan länder och för att undvika att historien upprepades behövdes ett närmande mellan Europas länder. Fred i Europa ha man också lyckats skapa om än med vissa bakslag, ex Balkankriget på 90-talet och nu på senare tid Rysslands härjningar i Georgien och Ukraina. Det intressanta är att kriget på Balkan drevs av nationalister och kommunister, och vilka partier är det idag som är motståndare till EU-samarbetet, jo kommunister och fd. kommunister i ex Vänsterpartiet och nationalister och rasister i Sverigedemokraterna.  Vi kan idag se vad vurmande för nationalism och fixering vi nationalstaten har lett till nämligen död och förstörelse. Låt det inte ske igen!!!!

Den somaliska kustbevakningen har legat i och DN har två nyheter idag:

“Vi har kapat ett fordon med industriell utrustning där bland annat vita bilar med FN:s logotyp fanns med. Våra vänner är ombord, sade en pirat som för nyhetsbyrån Reuters valde att kalla sig Hussein.

Officiell bekräftelse har ännu inte kommit från något håll, inte heller FN.”

Skepp med FN-bilar kapat av pirater

“En talesman för portugisiska marinen sade på lördagen att piraterna gav upp utan motstånd. Soldaterna lade beslag på ett granatgevär med ammunition, fyra automatkarbiner och nästan ett kilo högexplosiva sprängämnen; enligt talesmannen tillräckligt mycket för att kunna sänka ett fartyg.

Efter kontrollen tilläts piraterna ge sig iväg, sade talesmannen.”

Oljetanker räddad från pirater

De kanske egendomsutjämnar som kommunisterna brukar säga om brott.

Läs också: Strategi mot sjöpirater, Leffes blogg