Idag har jag faktiskt tagit mig i kragen och sorterat en jättehög med viktiga och mindre viktiga papper… Brukar vanligtvis ha jättebra ordning på papper men senaste veckorna har det bara blivit lagt på hög allting, men nu är det sorterat och fint igen.

Har gått en längre promenad med Igor men det är ju så jäkla tråkigt väder ute, regnar konstant så det är geggigt och uschligt överallt. Nästan så det är lika bra att skaffa såna där vadarbyxor så man gå i gyttja till midjan för ungefär så ser det ut på vår vanliga promenadväg.

Åt middag och pussades lite med älsklingen innan jag gav mig in mot stan eftersom Make Up Store hade klubbkväll ikväll och de vill man absolut inte missa!

Har fått massa info av tjejerna på MUS men jag är för trött i ögonen för att sammanställa allt ikväll så ett inlägg med tips från Make Up Store kommer imorrn.

Tyvärr så reagerade jag allergiskt mot en eterisk doftolja som de hade i butiken ikväll så hela ansiktet började klia och jag fick små utslag som sved, precis innan kvällen var slut kände jag att jag började få lite svårt att andas så då var det bara snabbt ut i friska luften…

Väl hemma så fick jag tvätta av ansiktet ordentligt så nu är jag normal igen *s*. Hjälpte mycket också med frisk luft så hoppade av bussen och promenerande sista biten hem.

Det var en otroligt inspirerande kväll så nu är jag faktiskt sugen på att rota fram min sminkväska igen… Tidigare sminkade jag mig ganska ofta även till vardags men det har som blivit sämre och sämre med det och många dagar ids jag inte ens slänga på mig puder.

Men nu ska jag rota fram alla sminkväskor igen, så mycket snygga och bra produkter jag har från just MUS så får jag ju skämmas som inte använder dem oftare *s*.

Köpte Mudmask ikväll, har inte testat deras ansiktsmasker tidigare så det ska bli väldigt spännande. De hade dessutom sånt kanonerbjudande så nu var jag tvungen att slå till, ta 2 masker och betala för 1. Så imorrn ska jag testa hade jag tänkt, så jag blir snygg (snyggare menar jag ju såklart) till min födelsedag *s*.

Fick förresten så himla gulligt mail från min kusin igår, “Du har alltid varit fin, men oj sicken utstrålning du fått och du ser ut att må så bra!!!!
Ville bara säga det… Kram kram”

Jag blev alldeles tårögd när jag läste för jag är verkligen inte den som är van att få eller ens kan ta emot komplimanger, men när det kommer från personer som man vet verkligen menar det så värmer det så oerhört mycket! Måste verkligen ta och svara min söta kusse ikväll eller imorrn så hon inte tror att jag har glömt eller struntar i det för det gör jag absolut inte!

Dagens outfit kommer här och sen ska jag slänga mig i sängen med gubbarna och kolla lite serier på datorn innan vi ska sussa.

Tunikan köpte jag på KappAhl igår, strl L
Leggings gamla som gatan men kommer från H&M, strl L
Luddiga mockaskor från secondhand

Idag när jag kom in här på bloggen blev jag verkligen jätteglad. Det var längesedan det var så många som kommentrade och det gör att jag blir så miotiverad att kämpa och att även gå till viktväktarna i fortsättning. jag måste ju verkligen testa nyheten prppoints. jag ska ta mig dig, men som sagt det är frågan när det hela blir av… det blir nog om två veckor… får hålla mig till tåls med det hela.

Ni gör mig så himla glada och jag är så tacksam över att ni där ute finns. Det hadet inte fungerat annars tror jag.

Vill också passa på att få tipset om frysning av mat – jag brukar göra så att jag fryser in själva rätten utom tillbehören ex. pasta, pot. ris, men får nog fortsätta med det tror jag, det är i varje fall lättare än att göra en hel måltid.

jag måste också passa på att säga att jag idag fick en väldigt positiv kommentar. Det var så att det kom en kollega till mig och frågade om det var så att jag hade gått ner en massa kilon och det har jag ju men inte så mycket som hon trodde. Det var väldigt peppande att höra det – hon har också viktväktat lite granna nu under sommare så hon vet vad det handlar om. Jag känner dock i hela kroppen att det känns bra, det känns som om jag går ner hela tiden.

Kram lotta

För någon vecka sedan ringde Leo för att fråga om jag hade ett gammalt dokument på min dator som de behövde för något pappersarbete. Visserligen låter hon ofta lite förvirrad på telefon, men den här gången kom hon av sig. Leo har inte hört min röst sedan Pride, så det är inte så konstigt: Jag har ju kommit i målbrottet. Hon sa att det var för att hon brukar reagera på att min röst är mycket ljusare än vad hon tänker sig att den är, men att hon inte reagerade på det den här gången. Hon reagerade alltså på att hon inte reagerade. Det lät mer som jag nu; som den röst hon tänker sig att jag har.

Imorse ringde Minou, och när vi babblat en stund kom det där med rösten upp. Det var ett tag sedan vi pratades vid över telefon, och hon erkände att hen först hade tänkt att min röst bara var morgongrötig. Men jo, hen hörde skillnad hen med. Alla gör det: Mina vänner, mina boendestödjare, min läkare, mina föräldrar… Alla hör att min röst är annorlunda jämfört med för några månader sedan. Inte längre så besvärande ljus, utan mer jag. Fortfarande är den inte särskilt mörk; någon basröst är det inte tal om, men den är lite mindre besvärlig.

Mina vänner reagerar inte längre på att jag har en så ljus röst när de hör mig. Det var såna reaktioner jag fick ibland förut, när jag till exempel träffade folk IRL första gången eller när de såg mig på tv ifjol: Vänner och bekanta tyckte att den röst de hörde inte stämde med den röst jag hade i deras huvuden. Jag tog det alltid som en komplimang, eftersom det tydde på att deras bild av mig gick bortom det ytliga. De kunde se mig som den jag var här på nätet istället för att haka upp sig på min röst eller mina bröst.

Idag har avståndet mellan deras bild av mig och min fysiska kropp krympt, men det viktigaste är att det största avståndet – det mellan min egen inre bild och den bild jag ser i spegeln – är mindre än någonsin.

Igår skickade jag en bild från mitt gamla liv till Robin för att muntra upp honom. Jag ville visa honom att han inte är fetast i världen, så jag tog den mest pinsamma bilden jag har. Fotot är ungefär tre och ett halvt år gammalt, från den tiden då jag vägde 108 kilo och såg ut som min mormor. Hans reaktion var “Fan vikka pattar du hade”. Jag är så himla glad att han skrev det i imperfekt. Min kropp är inte perfekt, men mina gamla former är imperfekt.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, puberteten, målbrottet, testosteron, hormoner, rösten, telefon, kropp, komplex, fetma, övervikt, ideal, skönhet, bröst, komplimanger, självbild, bilder

I morse var det bara att konstatera att den såriga hals som kommit snabbt igår kväll inte tänkte ge sig iväg just idag… och sen vaknade Tittilila, pigg och glad men “mamma, jag har så ont i halsen!” Så vi har en sjukdag. Jag har ont i huvudet och halsen, och ÄNDÅ känner jag mig retfullt pigg, har redan röjt och fixat en hel del.

Maken klappade mig på rumpan igår och undrade om vi skulle åka till stan någon dag och köpa en hårtrimmer… han saknade sin snygga frissa, (undertecknad)… ja, se där, nog var det en liiiiiiiiiiiten försiktig komplimang ändå?

I kväll var det Bonde söker fru, ett program jag helst inte ser, men som min romantiske make… *harkel*… verkar gilla. Bonden från Järvsö var i bild när jag kom ner från nattningen.

“Han är rätt kul den där!” säger maken, “han säger rätt dråpliga saker…”
“Jaaa… det var bonde han var va?” säger jag, och räcker ut tungan mot min käre make, går och kokar te och plockar fram kvällens höjdpunkt för dagen, EN STOR POMELO, (älskar!) innan jag sätter mig hos honom i soffan.

“Fast, du behöver inte oroa dig för det där med komplimanger” säger jag, och delar målmedvetet frukten som sitter ihop i sina klyfter som berget. “Det finns andra som tycker jag är snygg sörrö.. och säger det också!.”

“Ja, men det förstår jag, man kan ju inte säga att du är ful…det kan man ju absolut inte påstå…”

Sen tittade vi på de rätt romantiskt bortkomna bönderna på teve, och jag ska nog inte kräva att han inte ser det, för där har vi ju lite kurs liksom. Han SER och HÖR när andra är lite som han är, känslomässigt tafatta.

Nog för att den här bonden träffat en fru, men kanske finns det mera anledning att i framtiden sända, “Hur bonde behåller fru!” för det är ett väldigt märkligt släkte, de är INTE dumma, de har bara huvudet fullt av väderprognoser, maskinservice, djurhållning och allehanda såkalendrar. Det där hemmavid, det ska liksom bara fungera, och det vet ju vi vanliga dödliga att det inte alltid gör!

I min, åtminstone mentala, serie, “Om huru man får sig en komplimang från gubben” och “ÄR gräset grönare på andra sidan?” Kommer vi nu, osökt… nej, irriterande nog, till dagens incident!

I morse vaknade jag före sju, ute regnade det faktiskt inte men det var inte främsta anledningen till att jag drog på mig träningskläder och drog på en joggingtur. Nej, främst berodde det på att jag återigen spenderat en natt med mitt lår som håller på att sprängas varje natt! Att kliva upp, gå igång är ljuvligt i jämförelse med all form av vila! Har precis spenderat en stund i soffan med Tittilila och låret skriker efter bara några minuter; “Upp och rör på dig kvinna!”

Det var underbart att komma ut, det tyckte både jag och hunden, (hon har nog längtat). Hemma slängde jag mig, ja, rätt varsamt, in i duschen och medan jag fick ner puls och bort svett där kom nyvaken Tittililia ner och såg på mig som om jag var FÖRRÄDAREN nummer ETT! Att jag inte var uppe i sängen när hon vaknade! Huga!

Jag frågade om pappa också var vaken, men eftersom vi inte, tillfälligtvis var “on speaking terms” fick jag inget svar av prinsessan… Han kom dock ner när jag hunnit snygga till mig, klätt mig så där lagom lite och såg mig i spegeln, ungefär som Fozzie i Sista natten med gänget, jag var nöjd! Går ut och möter honom i behå och trosor och ställer mig mitt framför honom och säger; “Hörrö du, du har en jävla snygg fru du!”

Och vad gör/säger (ursäkta) fanskapet? Jo, han ler, vääääääääääääldigt försmädligt, och säger; “jaså?” Jag morrar snabbt och stackars Tittilila kommer tassande och frågar mig vad det är… fast hon såg snart att det glittrade i hennes föräldrars ögon, trots krigsdammet som låg tätt i köket.

Sen kom han ju på då… att “det är ju klart att du är snygg”…

Nåja, jag har jobbat hårt på hans sociala kompetens (främst i äktenskapet, men ni ska veta, ni som träffat honom, att han var ungefär lika social som … jäklar, jag kommer inte på vad men han var tyst, han hade humor, det hade han, men den satt hårt åt… Han var inte vad någon med bästa vilja skulle kalla social person, INNAN han träffade mig, eller rättare sagt, innan jag satte klorna i honom!) i tio år nu och då vi närstående och grannar sett en enorm utveckling så finns det skäl att tro att när han närmar sig 60, (som tränarn passerat) kan han väl vara en hejare på att ge sin hustru komplimanger och om inte, ja, då får jag väl berätta för honom, “hörrö!”

Nu är det nattning och tyvärr har jag en hals som pratar nåt om begynnande förkylning och är trött som bara den, men men, vändande förkylningar har jag ju stött på förut så jag hoppas detta också är en sån!

(Kan man skicka sina män på uppfostringsanstalt? Komplimanger har nog inte förekommit i hans föräldrarhem, för gud förbjude att man framhäver sina nära och kära där! Tänk så olika det kan vara….)

Det är en underbar dag. Det är en underbar dag tack vare en full 23-åring. Jag vet inte att han var just 23, men jag gissar på något åt det hållet. Där kommer jag gående på gatan osminkad och i ganska alldagliga kläder. Känner mig inget speciell alls. Går och tänker på mitt och tittar egentligen inte ens på de jag möter. Och så händer det omöjliga. Är det något jag har tänkt på efter att ha bott i Italien och i Spanien så är det att svenska killar generellt inte vet hur man uppvaktar sina kvinnor. Och då menar jag alltså alla de vackra tjejerna som finns i det här landet, inte deras egna flickvänner. De ger inte komplimanger, de tittar inte. Och ja, jag menar även det töntiga visslandet på gatorna och hurtiga tillrop vid byggarbetsplatsen. Alltså, det är ju trots allt trevligt att bli sedd. Det må vara helt omogna och irrelevanta komplimanger eller kommentarer, kanske till och med rena lögner, men vad gör det? Man blir ju glad av dem. Och ärligt talat, spelar det någon roll om en gubbe säger ”Tjena snygging” till en fast han egentligen inte tycker att man är så snygg? Jag ska ju inte gifta mig med honom, aldrig ens prata med honom. Och det gör så mycket. Det gör faktiskt det. Jag inser att det är lite skamligt att ens erkänna det och att många tjejer aldrig skulle göra det, men jag gillar faktiskt när läckra italienska killar glider förbi på en vespa och ropar ”Ciao bella!”. Kanske har det med åldern att göra, att man inser att det är sista rycket liksom. Snart kommer man aldrig mer att få den typen av tillrop (i vart fall inte utanför Italien) och bara få komplimanger från ens eventuella pojkvän. Jag är faktiskt inte så åldersfixerad som jag låter, men ärligt talat, är det någon som säger ”Tjena snygging” till en 55-åring som går förbi på gatan? Jag betvivlar det. Även om hon faktiskt är snygg. Hursomhelst, tillbaka till 23-åringen. Han gjorde det. Han gav mig en komplimang. Helt spontant sa han typ ”Hello, pretty lady!” och gav mig en uppskattande blick. Ja, han sa det på engelska. Det hade ju varit rätt så töntigt om han hade sagt ”Hej, snygga damen”. Då hade jag blivit förbannad istället. Någon dam är jag då inte än! Tack i alla fall till 23-åringen. Du räddade min dag.

Var är min snygge italienare?

Intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om relationer, singel, kärlek, humor, funderingar, italienare, komplimanger, dejting

Om jag får en komplimang av någon känner jag genast ett krav på mig att ge en komplimang tillbaka, vilket ofta leder till att jag upprepar komplimangen som jag själv fick, eller så blir det nåt med håret eller kläderna. Med andra ord något taget ur luften. Detta är i all välmening, men sådana tomma komplimanger förtar, tror jag, mycket av kraften hos den ursprungliga komplimangen.

Jag vet inte hur andra fungerar, men om jag ger någon en komplimang så gör jag det inte för att få en komplimang tillbaka. Nej, jag vill påpeka något som den andra lyckats med (må det vara val av frisör eller en klyftig formulering i en uppsats). Bakomliggande orsaker kan vara att jag vill uppmuntra, att jag blivit glatt överraskad, att jag är imponerad osv. Komplimangen är ett fartyg för en känsla jag fått och som jag vill meddela personen i fråga att denne gett mig. Svarskomplimanger är (och detta trots den välmening som ligger bakom dem) rev som river upp fartyget och spiller ut dess dyrbara last.

Ännu ett rev som kan sänka komplimanger är “nej, det är väl inget”. Om någon annan tyckt att något jag gjort är värt en komplimang så är det inte “inget”. Att påstå det är välmenad blygsamhet, men det är onödig sådan.

Någon tycker att något jag gjort spelar roll och har talat om det för mig. Just det här “tala om” är inget självklart. Att det man gör spelar roll borde vara en självklarhet för alla. Alla människor och deras insatser räknas. Men att någon bryr sig nog mycket för att delge detta med en villkorslös komplimang…

… det är en liten gåva som inte får punkteras med tomma ord.

- Quiquid latine dictum sit altum viditur.

Utmanad av Cissi (youranything.blogg.se) att få ner 7 sanningar om mig själv på papper. Och ett sådant erbjudande kan man ju inte direkt tacka nej till! Bör tilläggas dock att det inte finns någon inbördes ordning – typ från mest sanning till minst sanning eller liknande. Bara plain uppräkning liksom.

1. Jag är dålig på komplimanger – både att ge och att ta emot. Jag känner mig smörig och allmänt obekväm när jag ger dem och när jag får dem viftar jag gärna bort dem genom att kontra med allt som var dåligt.

2. Jag är bra på att påbörja saker, desto sämre på att slutföra dem. Många bollar i luften samtidigt + svalnande intresse för dessa = många ofärdiga projekt.

3. Jag är frukansvärt dålig på att hålla ordning, städning och sånt. Ingen bra egenskap direkt.  Min far brukar kalla mig “den vandrande gödselspridaren”. Tack liksom.
(Detta kanske är en följd av föregående punkt förresten! Halvdana saker som ligger och dräller. Hmm… I think I’m on to something!)

4. Jag tycker om strategisdatorpel, typ The Sims, Age of Empires, Rollercoaster Tycoon m.fl. Man väljer vad som ska byggas, vart gubbarna ska gå, hur de ska se ut och hur de ska agera. Man är övermannen helt enkelt, man har MAKT! Kontrollbegär, eh ja.

5. Jag avskyr att komma försent. När jag vet att jag är försenad sitter jag med klockan i hand och tänker “nu skulle jag varit där för 7 minuter sen… 8 minuter”. Smått sjukligt beteende, jag erkänner.

6. Jag blir alltid lite ängslig när jag ser en polis, en väktare eller en biljettkontrollant. Eller någon annan med uniform som indikerar att de har ett yrke inom ordning och disciplin också för den delen. Det spelar ingen roll att jag inte har gjort något eller att biljetten ligger i väskan, jag försöker alltid gå lite rakare, inte flacka med blicken och smälta in lite mer i mängden. Min granne är polis, ibland inbillar jag mig att han alltid står i fönstret när jag går förbi. Är detta det ökända alldeles-för-många-actionrullar-syndromet?

7. Jag överanalyserar allt. Det här inlägget har jag till exempel läst igenom, skrivit om, redigerat, omformulerat en sisodär 30 gånger. Skulle aldrig klara av de som storbloggarna gör; producera 3-5 inlägg om dagen. Det skulle helt enkelt ta för lång tid.

Jag utmanar: Er som känner er lockade av att rannsöka er själva. 7 grejer om er som är helt sanna är det som gäller. Inte helt enkelt vill jag lova!

Det finns komplimanger och det finns komplimanger.
Det finns dom man skiter i och dom man bryr sig om …
Jag är en av dom som kanske låter onödigt många passera genom filtret… i tron att: Nej, dom menar det inte, det är inte så, det är bara ljug, så säger dom säkert till alla..

Men idag.. Idag fick jag den finaste komplimangen av någon som näst intill aldrig ger komplimanger.. såvida han faktiskt inte menar något med de.
Det är då man blir glad. Det är då man tar åt sig och kan känna att:
Kanske är jag faktiskt inte helt värdelös ändå?

“Du blev ensamstående mamma och du pluggar som fan. Jag är så stolt över dig!”

Han menar det. På riktigt. Och någonstans gör det så jävla gott.
Han är en av dom få som jag faktiskt inte lyckats att stöta bort.. god knows I tried.
Jag har en tendens att göra det när folk kommer för nära.
Men han har troget… genom allt .. stått vid min sida… Och jag älskar honom för det.

Just nu känns han som den punkten som är .. konstigt nog tryggast i mitt liv.

Jag svammlar. Jag vet.

Kontentan:
Han är så jävla bra och han gör mig så jävla glad.
Och mitt i mitt stormande kaos så lyckas han alltid hålla mig på jorden.
Utan honom hade jag rasat så jävla mycket mer.

Det vi har är magi. Han är magi. Han är … så jävla bra.

Och jag hoppas att en dag kunna återgälda allt han gjort för mig!

Han är kärlek för mig!

Någon gång i förförra veckan:

- Har du sett X?

- Nej…

- Han försvann bara igår.

- X jagar någonting. Det ser jag i hans blick. Och när man jagar någonting så händer det att man förvinner så där vissa kvällar ibland och ganska ofta.

Livet är kort.

Någon gång i förra veckan:

Vi sitter och pratar på studentpuben om att man borde dela med sig av sina komplimanger lite oftare istället för att bara tänka på dem.

Och att maten inte är lika bra som vanligt.

- Men den där tjejen där, säger jag och nickar åt en tjej som sitter mittemot oss. Ja, hon gör det liksom värt att sitta här ändå.

Och innan vi går, liksom i förbifarten utan några officiella baktankar, borde någon säga det till henne tycker jag, tycker vi och sen klunsar vi och jag vinner eller förlorar och X blir vår talare för kvällen. Talare för alla komplimanger utan baktankar som vi är trötta på att sitta och hångla med bara i våra egna knän.

X laddar. Skjutsar iväg mig med ett sammanbitet:

- Gå nu!

Och jag lämnar honom åt sitt öde.

Två minuter senare kommer han upp med ett:

- Nu går vi!

Han ser inte så nöjd ut som man skulle ha kunnat göra efter ett sådant uppdrag.

- Hur gick det!?

- Äh vafan. Jag tappade takten totalt.

Sen berättar han att han hade följt planen och knackat henne på axeln med ett:

- Ursäkta…

- Ja?

- Jo, vi sa det att maten inte var så god här ikväll…

…*konstpaus*…

Varpå hon brutalt sågar av det lilla teaterstycket med:

- Då får du väll ta och prata med någon i personalen!?

Sen hade hon vänt honom ryggen kan vi säga, jag vet inte riktigt säkert men det låter effektfullt och stämningen var i vilket fall avbruten på mitten.

Och livet är kort.

Någon gång den här veckan:

X trillar utmattad in genom dörren och landar i soffan innan mitt “r” i

- Hallå ellerr,

rrrrullat klart i min gom och klockan är strax innan ett på natten.

Han ligger sen där med tom och glansig blick och konstaterar ungefär att han borde sova mer och dricka mindre.

Plötsligt reser han sig upp ur soffan.

- Vafan, är det inte bokrea nu!?

Vi säger att det är det nog men att inget i den här lilla staden säkert är öppet så här sent eftersom stan säkert är lika liten som läslusten,

men X lyssnar inte på oss som inte orkar

utan:

- Hej, är det på akademibokhandeln? Ni har öppet eller, ja va bra. Är det mycket folk!???

Och vi som inte orkar får fortsätta ensamma för:

- Nu jävlar, säger han och försvinner ut genom dörren som han nyss kommit in i nu med knuten näve redan halvvägs nere i trappan.

Av en mångmiljonstads massa skäl och eftersom livet är kort.

Efter några intensiva dagar är det nu ganska lungt på jobbet igen. Jag ska itne säga tråkigt, men det börjar kanske närma sig. Eftersom jag har fått uppdraget att jobba helg (läsa Jobba, alltså ensam reporter med ansvar för måndagstidningen, och lön!) så tycker jag att det känns ganska skönt. Ingen sovmorgon imorgon heller, då kan det vara bra att inte stressa ihjäl sig idag.

I alla fall, det har blivit mycket film på sista tiden. Tänkte bjuda på lite godbitar om det är nån som är intresserad:
Jag hoppas att ignen missat mjölkbönderna eller piggelintävlingen, några av de mästerverk jag är mest stolt över.

Dagen efter var det dags för den spännade polisutredningen. (Nu har 20-åringen börjat prata och nån av 17-åringarna erkännt. Det händer saker även här!)

Polisaspiranten som jag lätt hade bjudit hem på te om det inte var för fotograf och chef på platsen.

Saab är i farozonen och det måste ju uppmärksammas. Den här och den här artikeln utgjorde tillsammans ett uppslag som jag och fotografen Henrik fick tack och beröm för. Det var mannen som krampaktigt sitter i den vita bilen som skickade iväg ett mail morgonen efter besöket.

Sen var det film och bio som gällde. Bygdebio, ny biostad (åhh, kanske att jag kan använda mina biokort här trots allt. Utbudet blev plötsligt betydlgit större!) och platsrekare. Som gammal Gnestabo kunde jag inte låta bli att fråga Pia hur de hittat Gnesta (eller Gnollywood som de kallade det i Östnytt). Hon hade inte så många bra svar att ge, men sa nånting om närheten till tågstationen, blandning av nya och gamla hus. Hur som helst så funderar jag på hur jag ska hinna läsa boken innan jag ser filmen. Tvärtom är ju sällan bra och jag kan ju inte missa en film inspelad i Gnollywood (eller??).

De här tre sista artiklarna utgjorde ungefär halva fredagsbilagan. Idag när jag öppnade min mail hade jag fått beröm även för denna. “…Jag tycker att du skriver så enkelt men kärnfullt och du verkar kunna din kultur. Roligt att läsa nåt så ambitiöst…” Att jag kan min kultur skulle jag inte precis hålla med om, men så klart jag blev glad! Mailskriverskan avslutade med “Keep on doing what you’re doing”, you bet I will, när jag får sån respons!

Man också bara söka på mitt namn på helagotland.se och välja själv!

Sist men inte minst, apropå mjölkbönder…

Ojoj, hög tid för lunch. Sen ska jag iväg söderut (det är fint när man får åka iväg nånstans, se lite under dagtid) och prata med elever på en kurs i Gutamål och gotländskt kulturarv på ett gymnasium i Klintehamn.

Det kom ett mail.

Hej
Jag vill bara tacka för en jättebra kulturbilaga denna vecka. Jag tycker att du skriver så enkelt men kärnfullt och du verkar kunna din kultur. Roligt att läsa nåt så ambitiöst. Tack!
Keep on doing what youre doing…

Jag kan ingenting om kultur. Men det är ju bra om det verkar så. Tänker i alla fall vara glad. Bygga på min hybris och leva på det här hur länge som helst.

Jag får komplimanger för att jag jobbar så bra. Vill jag ha sommarjobb så är det mitt. Tänker att det är väl den bästa sorten. Komplimanger för något man gör. Inte för hur man ser ut. Inte för nåt man har på sig.

Det är klart jag blir glad. Komplimanger kan bryta ner de bästa argumenten.

Men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka mindre glada tankar. I all min stolthet och hybris finns de ändå där. “Ja, jag är jävligt bra på det jag gör. Lyckad. Fast lyckad är inte det samma som lycklig. Så spelar det egentligen nån roll hur duktig och bra jag är på nånting när jag inte har någon att dela det med?”

Tjena snygging..

du har ett vackert ansikte som om gudarna själva hade skapat det,
Du Har ögon, sköna som de vackraste diamanter
Ditt leende får Mona lisa att verka Ful
/Gosse, 22, Stockholm

Svar: Men kära nån! Tack du rare.

Andra om brev, mail, komplimanger

Yesterday I went to the movies with J-F, Gonzalo, Analucia and Samantha. J-F had been nagging me for almost 2 weeks to go with him and see Paul Blart: Mall cop – so that we did. It was a funny movie, one of those where you really don’t have to get involved at all, just laugh at the stupidity (Adam Sandler was involved in the production, I am not surprised at all).

When we got back around 12.20 pm I tried to sleep, that didn’t go very well so I hung out with Eric (New Yorker who lives on my floor) for a while in the lounge instead. I finally fell asleep around 3 pm. Sigh.
I know I write a lot about my sleeping problems but it’s just because it’s so annoying! I’m used to getting a good 9 hours/night. This place is going to turn me into a zombie… or an Egyptian!  (sorry… internal joke… something about that they never sleep in Egypt. Nevermind)

And I still love history

I have an extra-credit assignment for tomorrow’s sociology class that I had forgot all about. It will probably only take me like 10 minutes so it’s not a big deal, but I have a shitload of work to do.

I got a nice comment yesterday though that I’m going to brag about, so if you don’t like me being smug – stop reading :p
I was asked if Swedish guys are stupid by an American. My response was something like:
- Not more than any other boys I think.
- Really? They have to be stupid if none of them has taken you off the market yet.

That was so sweet, I blushed and said something uncomprehensible and changed the subject. But still nice

Berätta inte det för nån, men de är konstiga här. Fahrenheit, pounds, inches feet yards och gud vet vad. Ovanpå det så har de namn på sängstorlekar istället för att bara säga måtten… märkligt…
(Nu är jag inuti min bubbla och ser världen genom mina glasögon istället för att gå ut ur bubblan och se på världen från någon annans perspektiv som min sociologiprofessor hade sagt)

Love you guys.
Besos!

Farmor: Säg nu till Emma vad du sa om mig förut!

Farmor uppmanar farfar med bestämd röst att upprepa vad han sagt om henne tidigare på dan. Jag kniper ihop ögonen och tänker för mig själv: snälla säg inte att han sagt nåt dumt och att jag nu skall bli indragen i deras bråk..

Farfar: Jo jag sa att det var allt tur att jag fick tag i henne. Hon har alltid vart alle tidars.

Farmor: Jag tyckte att han skulle saje det till nån annan än mi, så att jag kan få lite credd. (och ja, hon sa credd)

Fint tycker jag. Blev lite varm i hjärtat. Efter 60 års äktenskap med i princip konstant gnabbande häver farfar ur sig en komplimang, och en rätt så återhållsam sådan. Men ändå blir farmor helt till sig och vill skryta om den, vill ha credd. Män av farfars generation tenderar att vara lite granna surgubbar. Vars åtbörder till komplimanger oftast utgörs av negatationer: Det här smakade inte kattskit, naj. Du är inte direkt ful som stryk, naj. Du blev minsann inte tappad bakom en vagn, naj.

Det må ta tid för karlslokarna att inse det, men efter 60 år, då kan man ge fruntimret lite credd utan negationer. Man får inte skämme bort dem, naj.

“You are so gorgeous that I wanna suck the dick of the man who you last slept with”

Önskar innerligt att jag själv kommit på denna raggningsfras. Eller att jag åtminstone blivit utsatt för den. Men jag kan inte ta någon ära för den. Tyvärr är den snodd ur en film. Men visst är den fantastisk. Den ultimata komplimangen liksom. En snubbe som tycker att du är tillräckligt het för att få honom att överväga lite killkärlek med din buksvåger bara för att få vara dig nära. Mmm.

Eller som det heter på Munken. “Du e så vackar att jag vill siuge kuken på den sork du senast låg med”. Funderar på att utmana någon om att använda denna fras för att se vilken reaktion den orsakar. Undrar om alla tar den lika bra som jag?

Min pojkvän har haft lite svårt att ge mig komplimanger de senaste veckorna. De sägs i all välmening men hur smickrande är det här:

“Du är snyggare än en gammal rynkig dam”

Detta var efter att vi hade sett “Fåglarna” och medan jag efter filmen stod och rökte frågade jag om jag var lika fin som tjejen i filmen när jag rökte (Vi hade pratat om att det där var på den tiden då det var fint att röka). På detta svarade han att om hon har fortsatt röka sedan 40-talet har hon nog blivit både rynkig och gammal, så visst är jag snyggare än hon. Hm. Visst var det en fin komplimang? Ehhum. Och detta var bara ett exempel av alla fina komplimanger jag fått haha!

Jisses så arg jag var inatt. Jag var mycket upprörd. Jag kunde inte somna, i timmar låg jag och låtsades sova, men mot morgonen lyckades jag äntligen somna – men då var det förstås meningen att vi skulle stiga upp. Fast det gjorde vi inte. Men det var inte för att jag inte kunde somna som jag var upprörd, jag kunde inte somna för att jag var upprörd. Upprörd över så mycket. Över vad folk tror och tänker om mig. Insikten slog mig klart och tydligt. Men det är väl delvis mitt eget fel eftersom jag inte delar med mig av allt jag är. Till någon alls. Och det är ju så det också ska vara.

Jag börjar förstå att jag verkligen är ogreppbar, obegriplig. Det finns en enda person som helt och hållet har möjligheten att förstå sig på mig, men du har övergivit mig. Du, som känner orden. Eller var det jag som övergav dig? Jag vet inte, men vi är inte som vi är ämnade att vara i vår relation till varandra. Mmm, avslöja nu för allt i världen inte innebörden av detta för de oinvigda, men när jag säger att du vet precis vad följande ord betyder, vet du vem du är. Men det är väl naivt av mig att tro att du ens skulle läsa det här. Ändå, ändå finns du i mig så starkt, och jag menar vart enda ord:

Muv be toi, mel co bui // J

Och så var vi ute och surrade i min födelsestad igår kväll. Jag och gamla klasskompisar från lågskolan och gymnasiet. Det var roligt, jag sög i mig omgivningen med uppskattande blickar, komplimanger och vänlighet.
Jag sökte bekräftelse, oh så jag sökte bekräftelse. Bara för att bevisa att jag inte fastnat, bara för att kunna släppa förvirringen och gå vidare. Och jag tror jag lyckades. Idag känns allt mycket bättre. Jag stjälper bara mig själv genom att lägga för stor vikt vid något som jag inte kan påverka. Inte just nu.

Ikväll sitter jag hemma vid köksbordet och jobbar. Eftersom jag surfade bort eftermiddagen och inte hade någon lust att åter igen sitta kvar på kontoret till halv tre på natten, gjorde jag sällskap med min indiske kollega, som dagen till ära var iklädd ny skjorta. Jag antog att den var ny, för annars borde jag ha lagt märke till den förut. Snygg var den – svart med små vita “droppar” utspridda lagom glest för att inte ge ett plottrigt intryck. Kanske ingick det även stänk i någon mörkare färg, men närgången nog att kolla det ville jag inte bli. Han blev glad över att jag tyckte om hans skjorta (och sa det), vilket jag tyckte var trevligt. Och båda blev vi glada.

Jag gillar när jag får chansen att återgälda (han är väldigt bra på att lägga märke till yttre förändringar och komplimentera en för det), eller bara helt spontant dela ut en komplimang eller två. Det är roligt att sprida glädje, att snubbla över en anledning att göra det. Jag skulle aldrig kunna komplimentera någon för något som inte är sant, så säger jag något så menar jag det också. Det borde vara självklart för alla människor, tycker jag, men det verkar inte riktigt vara det.

Och när jag ändå är inne på att sprida glädje kommer jag att tänka på mymlans inlägg om länkkärlek, där hon berättar att denna veckas alla inlägg ska få kärlek i rubriken (lysande idé!), och här fick jag chansen att ge lite länkkärlek till henne också så då gör jag det. Dessutom tänkte jag passa på att berömma hennes produktivitet och höga läsvärde. Det är väldigt lite av det hon skriver som inte är läsvärt, om något alls. Hon skriver alltid personligt, trots att det är om vitt skilda ämnen. Hon känns närvarande. Förmodligen för att hon skapar interaktion på sin blogg, besvarar kommentarer snabbt. Äh, det är svårt att förklara, men jag gillar verkligen mymlans blogg. Och jag tror, nej vet, att jag inte är ensam om det.

Något som är lite fascinerande, tycker jag, är att mymlan varit väldigt konsekvent och efter vad jag minns hållit samma stil ända sedan våra gemensamma år (från 1996) på Passagens Konferens 35+. Vi var båda underåriga på den tiden. Jag minns att jag vid ett tillfälle fyllde 20 (hex) och med det förvirrade rätt många.

Heja mymlan, hur som helst!

Åter till det här med glädje och komplimanger, förresten. Jag drog lite på munnen när jag läste det omdöme min semestrande projektledare hade skrivit om mig. Några av orden löd nämligen så här: She is very good att writing and explaining in for example mails and design documents. She can tailor the communication depending on who she writes to/talks with. Det lät liksom… lite bekant?

Sedan skrev jag också en del kommentarer i tickets med förslag på bra och nödvändiga kodändringar. Kollegan med skjortan kommenterade detta muntligt och sade bland annat att mina dokument och andra skrivna kommentarer är precis på pricken. Mycket klara och tydliga. Och jag kunde faktiskt inte annat än hålla med honom eftersom jag är medveten om att jag är bra på sådant, men det är lik förbaskat skönt och trevligt att ibland få det bekräftat av andra människor.

Det känns som om det faktiskt lönade sig att sticka ut hakan igår natt.