Rädsla för ormar och spindlar är vanligare hos kvinnor än hos män. Ny forskning i Evolution and Human Behavior, “Does Women’s Greater Fear of Snakes and Spiders Originate in Infancy?”, undersöker om denna skillnad har tidiga rötter:

Consistent with the greater incidence of snake and spider phobias in women, results show that female but not male infants learn rapidly to associate negative facial emotions with fear-relevant stimuli. No difference was found between the sexes for fear-irrelevant stimuli.

Flickor är mjuka, pojkar är hårda?

En vän nämnde det pussel jag lägger när jag försöker förstå det här med kön: Könsroller, könsidentitet, könsuttryck, könsorgan, hormoner, grupptryck, hjärnans struktur och samhällets krav på att allt ska gå att sortera i entydigt rosa eller blått. Just ordet “pussel” fastnade jag för. Jag lägger pussel, jag löser deckare och jag utforskar vita fläckar på kartan trots att – eller tack vare – att min genuskompass inte är särskilt tillförlitlig. Så jag svarade:

“Det känns som om jag lägger ett pussel där det enligt bilden på kartongen bara finns rosa och blå bitar, men när man tittar närmare på varje enskild bit upptäcker man att nästan alla har ett stråk av lila i sig, och att det finns så många olika nyanser att man faktiskt KAN se skillnad på bitarna. Annars skulle det inte finnas någon mening med pusslet överhuvudtaget, kanske?”

Kanske är syftet med könsskillnader inte att hålla människor åtskilda i två fack, utan snarare att visa på den oändliga variationen och alla möjligheter det innebär. I så fall är det både talande och trist att människor ändå känner behovet av att ständigt kategorisera i antingen det ena eller det andra. Jag tror att fler behöver lära sig genusmedveten närvaro: Att hellre fria än fälla, att hellre utmana sina egna fördomar än att tvinga dem på andra – och att inse att det är okej att inte förstå.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om genus, genusmedveten närvaro, medveten närvaro, kön, könsidentitet, könsskillnader, könsroller, könsuttryck, psykologi, biologi, jämställdhet, normer, heteronormen, fördomar, sexism, biologism, manligt, kvinnligt, HBTQ, transpersoner, transsexualism, intersexualism, pussel, bilder, tvåkönsmodellen

Simone de Beauvoir skrev en hel del klokt om förtryckets fördelar, som binder kvinnorna i underlägsen position. Den som är förtryckt behöver inte precis ta något ansvar och kan därmed till stora delar befria sig från tvånget att tänka och väga tillvarons faktorer mot varandra.

Fast i dag tänkte jag ta till en klassiskt manlig lösning på det här med att slippa tänka och se på fotboll hela kvällen. Sedan kan man ju undra hur man är funtad om man kombinerar denna avkoppling med att koka karameller? Då är man funtad som en kvinna. Suck.

I eftermiddags när jag vaknade hade jag fått ett mail som satte min värld i gungning litegrann. Jag visste ju, fast ändå inte. Jag har läst och hört många berättelser på samma tema, och varje gång blir jag både arg och ledsen – men mest förtvivlad. Mailet kom från en vän som berättade om sitt liv med en diagnos som räknas in under intersexuella tillstånd, eller DSD (Disorders of sex development).

Att ha DSD är att ha fötts med ett biologiskt kön som är tvetydigt; det kan vara att läkarna inte är helt säkra på om det är en pojke eller en flicka, eller att de tror sig vara säkra men att det senare visar sig att det inte är så självklart. Intersexuella diagnoser handlar om sånt som är mätbart: hormoner, kromosomer och förekomsten av och utseendet på och funktionen hos vissa organ. De flesta med DSD har en tydlig könsidentitet som man eller kvinna i vuxen ålder, även om det händer att läkarna har valt fel kön åt dem som barn.

Jag vet inte om den som skrev mailet skulle använda ordet “könsstympad” om sig själv, och jag vill egentligen inte utmåla människor som offer, men det är det ordet som ligger närmast till hands. Som så många barn med DSD har hon genomgått operationer och andra behandlingar som barn. Några av de operationerna är viktiga för barnets fysiska och psykiska hälsa, men inte alla. En del görs mest för att anpassa barnet till en norm för hur en flicka eller pojke förväntas se ut mellan benen, och det mail jag fick idag vittnade om de mer långsiktiga konsekvenserna en sådan operation kan ge.

Jag vet att det finns en del transsexuella som verkar “vilja vara” intersexuella. Det anses liksom vara finare att ha en strikt kroppslig förklaring till varför man känner sig som man gör. Jag vet att det förekommer att transsexuella självmedicinerar med hormoner och sedan hävdar att de effekterna beror på att de har DSD, och att det händer att till exempel transsexuella tjejer berättar stolt att deras kroppar aldrig har producerat testosteron, eller att de behöver extra höga doser av östrogen för att de är intersexuella, vilket deras läkare inte fattar. Och så vidare. Det är som ju fler kroppsliga symtom man har på att vara medfött androgyn, desto högre status får man.

Jag har aldrig förstått själva hypen. Innan jag började med testosteron oroade jag mig nämligen en del för att det skulle visa sig att jag till exempel inte tålde testosteron så bra, eller att jag inte kunde tillgodogöra mig det. Nu visade det sig istället att min kropp kanske snarare drar åt andra hållet, och suger upp testosteron som en svamp. När jag insåg det blev jag enbart lättad, men först idag kommer jag på mig själv med att undra över vad det “betyder”.

Om jag tillhörde de som verkligen vill framstå som så genuint transsexuella att de inte är transsexuella alls, så skulle jag säkert kunna leta fram någon ovanlig diagnos som liknar detta, ställa den på mig själv och hävda att det måste vara ett intersexuellt syndrom att känslig för testosteron. Men jag vill inte ha någon intersexuell diagnos till varje pris, och jag har inget behov av att rättfärdiga min behandling med att leta kroppsliga förklaringar. Det som spelar någon roll för mig är att testosteronet fungerar i min kropp, och att det flyter på som det ska.

Jag är tacksam över att jag inte blev könsstympad som barn, och jag är tacksam över att jag idag börjar närma mig en kropp som ser ut som jag tänkt mig den. Att jag föddes med XX-kromosomer och snippa, och sedan utvecklade bröst och runda höfter, är inget jag anser att jag behöver skämmas över. Man blir inte mer äkta för att man genomgått ett extra helvete, och man blir varken mer eller mindre kvinna eller man för att läkarna inte direkt förkunnade ens (rätta) kön så fort man föddes. Att bli könsstympad är inget privilegium.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, intersexualism, DSD, vård, behandling, barn, könsstympning, operationer, trauma, könsorgan, biologism, hormoner, testosteron, östrogen, kön, genus, könsidentitet, identitet, diagnoser, sjukdom, funktionshinder, övergrepp, könsstympning, status, HBTQ, transpersoner

Jag ser inte ut som Karin Boye längre, utan som en pojkbandsidol från 1990-talet. Jippie. Jag tänkte tanken själv, redan innan Sanna kommenterade min nya frisyr:

“Om du skulle få för dig att färga håret blont så skulle du likna Nick Carter i Backstreet Boys, fast som han såg ut på 90-talet när han hade pagefrisyr.”

Nick Carter, 1999 (längst till vänster, och inte världens bästa bild):

Immanuel Brändemo, 2009:

Hon har rätt. Det ÄR inte mycket som skiljer mig från Nick Carter just när det gäller håret, mer än hårfärgen och 10 år – och att bögryktena inte är något som besvärar mig.

Ja, Nick Carter hade bögrykte om sig, för den som glömt det. Det var inget anmärkningsvärt med det. Jag vet inte om det fanns någon pojkbandsstjärna som INTE hade bögrykte om sig då, på 90-talet, innan metrosexualitet upptäcktes och när homosexualitet var något som fanns långt borta i en annan galax. Det hörde liksom till: Att sjunga kärlekssånger om tjejer är bögigt. Överhuvudtaget var det väldigt många olika saker som verkade kunna ge bögrykte; till exempel att “se ut som en tjej”, vilket jag fick höra fler än en gång att Nick Carter gjorde.

Jag gillade inte Nick Carter, men killar som var ganska lika honom, och det räckte för att jag skulle förstå att det fanns skäl att tro att de jag drömde om inte var så heterosexuella. Ibland hände det att jag undrade om inte min längtan efter att leva som kille egentligen inte bara var en logisk reaktion på just detta: Alla snygga killar är bögar, så om jag ska fånga en kille måste jag vara en själv. Jag trodde alltså inte på det, men det hände att jag trodde att jag trodde det, eftersom jag alltid letar efter möjligheter att anklaga mig själv för att sakna verklighetsförankring.

Först när jag var 21 fick jag veta att det nog bara var jag som uppfattade det som en tänkbar förklaring, och att andra uppfattade det som väldigt långsökt och fördomsfullt och negativt. Det folk menade med att man inte skulle genomgå en könskorrigering “för att vinna sociala fördelar” berodde inte på att det fanns ett stort problem med att fittfödda ville “byta kön” för att de misstänkte att de killar de gillade var bögar. Jag hade alltså gått och bortförklarat mina känslor i onödan; det var då jag bestämde mig för att söka vård första gången.

Mitt Karin Boye-komplex handlar om att jag är rädd för att avfärdas som “lesbisk”, men jag har minst lika mycket ett Nick Carter-komplex: Jag är rädd för att bli avfärdad som “en heterosexuell tjej som går för långt”. Just därför är det skönt att höra att jag numera ser ut som Nick Carter – och inte som en tjej som tror att hon är Nick Carter.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, könskorrigering, könsbyte, kön, genus, könsidentitet, psykologi, Nick Carter, Backstreet Boys, 90-talet, musik, bilder, killar, läggning, bögar, HBTQ, sexualitet, könsidentitet, pojkband, kändisar, komplex, homosexualitet, heterosexualitet, bisexualitet, manlighet, killar, skönhet, ideal, utseende, Karin Boye, komplex, fördomar, normer, flator, frisyrer

150 dagar har gått sedan jag fick den första testosteronsprutan. Åtta månader efter att diagnosen Transsexualism ställts och efter totalt fjorton månader i utredning fick jag äntligen börja behandlingen.

Å ena sidan känns det som om det var igår jag med fumliga händer plockade fram asken med den lilla glasampullen i ur väskan för att överlämna den åt distriktssköterskan. Jag minns hur klumpig och obekväm och spänd jag var när jag blygt drog ner shortsen litegrann och la mig på britsen, men samtidigt hur lycklig och förväntansfull jag kände mig.

Å andra sidan känns det som om det var hundra år sedan. Som jag skrev redan igår har jag fått en hel del tydliga kroppsliga förändringar, men de psykiska effekterna är svårare att sätta ord på.

Jag mår bättre, den saken är säker. För tre år sedan hade jag ägnat halva mitt liv åt gerillakrigföring mot min egen kropp, så jag bestämde att det fick vara nog, och inledde fredsförhandlingar. Idag tror jag att jag har kommit till någon slags vapenvila, och kanske tillochmed att jag är på väg mot fred – och det skulle aldrig ha fungerat utan testosteronet.

All den energi som jag lagt på att sätta krokben för mig själv kan jag helt plötsligt använda till en massa annat. Jag orkar plugga, och tillochmed träffa människor och vara social. En sån enkel sak som att gå ner till Statoil för att posta ett brev tar inte längre flera timmar av självpepp innan det blir av. Jag kan röra mig ute utan att äcklas av den bild jag tror att andra ser.

Kanske är det därför jag märker att jag har fått en mycket bättre självkänsla, att jag är tryggare och mindre osäker. Jag vet inte ens om jag en enda gång på de här 150 dagarna har känt av den där bitterheten jag alltid kände förut över att ha fått vänta så länge på att börja leva.

Jag var bitter, men kämpade för att komma ur bitterheten eftersom jag visste att den var destruktiv. Då lyssnade jag alltid på Tell me this night is over, och sjöng med, i tysthet:

“I hope that someone’s gonna call and tell me this night is over

’cause I wanna start living my life before I get much older.”

Jag vågade aldrig hoppas på att det faktiskt skulle hända, men det gjorde det. Mitt liv har äntligen börjat. Jag är 29 år på papperet, 14 år i kroppen och 150 dagar i själen. Nyfödd som jag är har jag viktigare saker för mig än att odla min bitterhet – att leva, till exempel.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, vård, könsbyte, transition, kön, genus, psykisk sjukdom, psykologi, självkänsla, ångest, självmordstankar, självdestruktivitet, självbild, hopp, hormoner, testosteron, Nebido, bilder, The Ark, Tell me this night is over, väntan, längtan, livet, lycka, glädje, pubertet, kropp, utseende, depression

För några veckor sedan var det en och annan som höjde på ögonbrynen när jag sa kuk och fitta under en föreläsning på Stadsbiblioteket i Gävle. Även om det aldrig var meningen att chockera tyckte jag att det var lite småroligt att människor tycker att de orden är olämpliga att uttala, men det var ingen som rasade mot mig. Jag hade frågat personalen innan om det var okej, tillochmed, och det var det. Höjda ögonbryn och en och annan “men vad är det hon säger!” från besökare – men inte en enda arg insändare i lokaltidningen vad jag har sett.

Jag har också fått en del kommentarer om min blogg från människor som visserligen gillar den men ändå tycker att jag har ett lite sexfixerat språk med grova ord. Nu råkar det vara så att jag har svårt att veta hur jag ska prata om kön, biologi och genus utan att dra upp just kukar och fittor; det har blivit det sätt som fungerar. Få människor förstår om jag skriver “biologiskt kön”, men många fler förstår “kuk och fitta”, och därför skriver jag de orden. De senaste dagarna har jag också fått en del kommentarer från någon som hävdar att jag inte alls kan chocka någon genom att säga kuk och fitta. Man kan inte könschocka det offentliga rummet, hävdar henom – men det gäller tydligen inte politiker som sitter i kommunfullmäktige.

Att hylla sexuell frigjordhet genom att säga att i Sverige kan man ”slicka fitta på morgonen och suga kuk på kvällen om man har lust” är över gränsen. Miljöpartisten Sofia Bothorp sexchockade tydligen övriga politiker när hon sa så. Politiker kan ju inte använda könsord i fullmäktige.

Vad jag är glad att jag inte är politiker utan försöker påverka samhället på andra sätt. Jag skulle inte kunna prata om sexuell frigjordhet utan att säga kuk och fitta. För visst är det så typiskt: Det är okej att slicka fitta och suga kuk – så länge man inte pratar om det. I politiska sammanhang har man nämligen sexpartners, men inte sex.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sex, oralsex, kukar, fittor, könsord, könsorgan, språk, Sofia Bothorp, Miljöpartiet, politik, politiker, kommunfullmäktige, Karlskrona, sexchock, könschock, kön, genus, blogg, bloggosfären, föreläsningar, ord, biologiskt kön, biologi, sexualitet, sexuell frigjordhet, dubbelmoral

Igår var jag alltså på RFSL i Gävle, tack vare L som släpade med mig dit. De visade en film som heter The kuchus of Uganda, som handlar om HBTI-aktivister*, och Mac, en transperson från organisationen FARUG i Uganda, var också där och berättade om hur det är i landet. Det ligger ett lagförslag som om det går igenom innebär fängelse för “homosexuella handlingar” eller tillochmed dödsstraff, och den som känner någon som de upptäcker är homosexuell blir skyldig att rapportera henom till polisen inom 24 timmar, ifall lagen skulle bli verklighet. Filmen visar hur illa det är redan innan lagen gått igenom, och det är inte världens mest upplyftande berättelse.

Mac berättade bland annat att de är ständigt på sin vakt mot polisen, och att deras telefoner är avlyssnade. Han berättar också att det oftast är transpersonerna som är de som blir trakasserade, eftersom det är de som syns. En cisperson har ju oftast lättare för att smälta in i heteronormen rent socialt, medan transpersoner sticker ut. L frågade hur det är att få vård som transperson, och det var ju som väntat väldigt svårt. Man kan självmedicinera med hormoner, men att få vård under en läkares överinseende är praktiskt taget omöjligt. Det var vad jag gissade, efter att ha sett den scen i filmen som berörde mig mest.

Aktivisterna skulle delta i en paneldebatt på ett universitetssjukhus, där det satt vårdpersonal och och vårdstudenter i publiken. De hade hoppats att det skulle gå att resonera med åhörarna: De var ju akademiker, de var forskare, de borde kunna sätta sina egna känslor åt sidan och bete sig professionellt. Istället stod de upp och skrek att homosexualitet var omoraliskt, att analsex var onaturligt och att “de” förstörde samhället. När Victor, en transkille, började prata skrattade folk och himlade med ögonen, och senare när en av de andra deltagarna påminde om vad Victor sagt och sa “som han nämnde…” ropade publiken unisont “hon!”. Till sist kände aktivisterna sig tvungna att gå därifrån för att inte bli fysiskt attackerade. Detta var alltså läkare och läkarstudenter som uttryckte sitt hat mot HBT-personer.

Både Victor i filmen och Mac tog upp det faktum att det var engelsmännen som tog med sig homofobin när de kolonialiserade Uganda, vilket är tvärtemot vad en del av deras motståndare hävdar: att homosexualitet i sig är någon som kommer från västvärlden. Mac sa ungefär såhär: “Jag hade aldrig träffat en muzungu – en vit människa – när jag växte upp och ändå kände jag att jag inte var som de andra tjejerna, så hur skulle det kunna vara något västerländskt?”. Det är ju dessutom amerikanska kyrkor som ligger bakom lagförslaget, så det är väl snarare homofobin som är västerländsk.

Jag letade efter något hoppfullt hela kvällen igår, och hela natten och dagen idag. Jag vet inte om jag har hittat något, men jag fick i alla fall känslan av att det finns en rörelse med modiga aktivister som vågar utmana systemet. När jag frågade Mac vad vi i Sverige kan göra föreslog hen att andra länder skulle visa i ord och handling att de inte tolererar utvecklingen. Inte för att “vi” i västvärlden vet bättre, utan för att det var “vi” som införde och än idag upprätthåller homofobin i Uganda. Jag hoppas att västländerna tar sitt ansvar och stöttar folket i Uganda snarare än staten – och att det gör folket starka nog att stoppa lagen.

*) HBTI är en vanligare benämning utanför västvärlden, som räknar in homosexuella, bisexuella, transpersoner och intersexuella.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om homofobi, heterosexism, HBTQ, Uganda, Afrika, film, politik, lagar, homosexualitet, bisexualitet, transpersoner, kön, genus, sexism, cissexism, vård, könskorrigering, läkare, fördomar, normer, övervakningssamhälle, moral, etik, religion, kyrkor, USA, aktivism, film, The Kuchus of Uganda, RFSL, transfobi

Kort version: Oprah tar upp ämnet om sexualundervisning och jag pratar om min sexualundervisning. Om ämnet är för svårt: kolla på bilderna för en helt annan historia.

Jag brukar kolla på Oprah när jag råkar slå på TV:n på den tiden och kanalen när och där det går. Jag tycker att det är intressant – de tar upp alla möjliga ämnen och det är väldigt kul att se hur Oprah torkar sig över pannan och skrattar nervöst när hens gäst tar upp ett chockerande ämne. Idag handlade det om att mammor skulle prata med sin dotter om sex – för om inte de lärde ut saker till sina barn så skulle klasskompisarna lära ut fel och barnen skulle bli förvirrade och osäkra i sin  egen kropp. Valid poäng.

Det var en väldigt vuxen tioåring med i programmet. Hen tjatade på sin mamma att ha samtalet, men mamman var så generad över hela grejen att hen hade fixat en doktor som stöd. Tioåringen, som tydligen hade vagina, satt ogenerat och lyssnade på sin mamma berätta om de olika delarna av kvinnans innandöme och utsidan där det fanns en ärta som hette klitoris som var skön att stimulera och det är normalt. Slutligen berättade hen att penisens inträde i vagina för hade varit en ny lärdom för henom och nu visste hen vad sex var. Sex är tvåsam heterosexualitet med målet att göra minimänniskor som ska växa i mammans mage.

Stöddoktorn försökte sedan (efter mötet med 10-åringen var ute ur bilden) vidga frågan till att också handla om att självstimulans (a.k.a. onani) kunde ersätta sex med partner och nu blev hela publiken upprörd. En gäst som inte såg äldre ut än 20 år ställde sig upp och skakade febrilt och sade “du får det att låta som att du gjorde det varje dag!” Det doktorn försökte säga var att om kvinnor lärde sig att tillfredsställa sig själva skulle de inte känna sig lika beroende av män och kunde därför vänta med sin sexdebut tills det kändes rätt. Det borde ju uppskattas av konservativt kristna USA där man helst inte ska ha sex innan giftermålet – men tydligen var det mer okej att ha dåligt sex med en heterosexuell partner som 13-åring (=utan orgasm) än att få orgasm själv, hemma, vid 10 års ålder. Det var inte ens så att doktorn försökte få mödrar att prata om det här med sina 10-åringar - utan nu handlade det om 16-åringar. Det är ju inte direkt så att föräldrarna skulle ha några nyheter att komma med i den åldern. Oprah hjälpte sedan doktorn på traven att betona att det handlade om att barnen ska ha förtroende att komma till sina föräldrar och prata om sex och sånt och att de inte skulle bemötas med upprördhet och utegångsförbud.

Jag minns när min ena gammelförälder hittade en dagbok som jag tydligen hade lämnat öppen på golvet i mitt rum när jag var på mitt sjunde  jordsnurr. I den hade jag skrivit något om att Björn hade fått snoppen avskuren och sen blivit kastad i poolen och blodet färgade vattnet rött och det blödde blödde blödde.  Gammelförälder 1 frågade argt vem som hade berättat  det där för mig. Ingen, svarade jag och det var sanning. Björn var en människa jag kände speciella känslor för då men historien hade jag hittat på helt själv. Jag fantiserade om att alla jag gillade hade snopp och storyn var att snoppen blev skadad och att jag räddade min kärlek. Det där var nog enda gången jag lät det gå så långt att snoppen blev kapad, men min gammelförälder blev i alla fall arg och hotade med att berätta det för gammelförälder 2. Jag grät mig ur situationen som alltid, för tårar är väldigt effektiva medel för att avväpna sin motståndare.

I min jordiska familj pratade vi aldrig om sex. Vi kramade aldrig varandra, vi pussade aldrig varandra (usch!) och vi pratade aldrig om kärlek. När mina gammelföräldrar sade att jag var kär i någon så retades de bara – och de hade alltid fel. Som tur är lärde min livmoderförälder mig en del saker innan hen stack tillbaka till rymden (1992). Jag frågade ut henom om snoppar och hen ritade hur olika snoppar kunde se ut, för hen var bra på att rita. Hen till och med sydde mig en liten tygsnopp till min docka (1990). Hen lärde mig att klänning och snopp inte var någon konstig kombination. Vilken tur att vi hann snacka om det där, för ingen i skolan lär ut sådant. Det är skumt.

Franskdubbade Sailor Moon lärde mig om homosexualitet och en lös tråd i mina byxor lärde mig att onanera.

Jag har alltid känt att det är skitsvårt att umgås med personer som lever i en kvinnlig könsroll. Inte för att jag ogillar tjejer, utan för att jag aldrig har kunnat relatera till dem på ett sätt som jag har känt att jag har förväntats göra. Jag vet inte hur det är att leva i en kvinnlig könsroll, fast jag antar att jag har gjort det själv. För mig var det så mycket jag aldrig förstod, och som jag sedan gav upp att försöka förstå när jag väl bestämt mig för att försöka få en könskorrigering.

Jag har alltid haft svårt att förstå människor i allmänhet och tjejer i synnerhet, men ändå har jag knappt pratat med några personer jag uppfattat som kukfödda på hela kvällen. Istället har det varit personer jag uppfattat som fittfödda, och det har fungerat över förväntan. Kanske är det mitt nyvunna självförtroende, men jag tror minst lika mycket att det kan ha att göra med att jag inte längre känner det där tvånget att hela tiden slå ifrån mig när folk förväntar sig att man ska ha vissa erfarenheter, insikter och kunskaper – eftersom de förväntningarna har minskat drastiskt.

Även om jag inte passerar som kille vare sig till utseende eller på rösten så är det i alla fall en påminnelse för folk som känner mig. Min boendestödjare som en gång i våras i förbifarten frågade mig om jag brukade handla i en affär som säljer damunderkläder – och sedan bad om ursäkt för det i tio minuter när hon kom på vad hon sagt – skulle förmodligen inte göra ett sånt misstag idag. Jag har glidit över i facket “mittemellan” i den könsnormativa världen, och det är en lättnad i sig – och det är i sin tur något som bara bygger på min självkänsla mer och mer.

Jag kan alltså tillochmed prata med människor, och ännu mer tillochmed prata med människor i en kvinnlig könsroll utan att känna något slags behov av att markera att jag inte är en av dem. Min gamla taktik att vara så konstig att ingen könar mig som kvinna var inte tillräckligt effektiv för att hålla könsparanoian i schack. Konstig är jag fortfarande – och synd vore väl annars – men vad det än är som har förändrats så fungerar det. All del energi som jag lagt ner på att driva mig själv in i onda cirklar pushar mig idag framåt i goda cirklar.

Läs även andra bloggares åsikter om kön, könskorrigering, transsexualism, puberteten, självkänsla, psykologi, hormoner, testosteron, självbild, könsidentitet, könsroller, självförtroende, genus, identitet, målbrottet

Igår bloggade jag om Adam Lambert, utan att knappt veta vem det var. Han kysste en manlig keyboardist och simulerade oralsex med en av de manliga dansarna när han uppträdde på American Music Awards. De sekunderna klipptes bort, och han rasade mot censuren. Nu har jag sett det framträdandet som var så utmanande, och det blir ännu mer tydligt att det handlar om heteronormativitet.

Titta på videon här, och notera det första jucket mot den manliga dansaren, vid ungefär 1:04. Vänta ett ögonblick, och se vad som händer ungefär 1:10. Bara några sekunder efter att han har tryckt den manliga dansarens huvud mot sitt skrev så gör han samma sak med en av de kvinnliga dansarna. Hur många av moralisterna som rasar mot uppträdandet reagerar på det?

Det är alltså inte sexanspelningarna i sig som är det kontroversiella, utan det faktum att han kysser en annan kille på munnen. Sånt är för kontroversiellt, och av rädsla för att något liknande skulle hända i Good Morning America har de ställt in hans spelning där.

Jag kan lova att det inte skulle vara ett dugg kontroversiellt om han hade varit kvinna och hånglat upp en man. En puss på munnen eller ett juckande mot ett ansikte upprör bara om det är mot en person av samma kön, och det drabbar personer som uppfattas som män hårdare än de som uppfattas som kvinnor – vilket är den röda tråden i mycket av den diskriminering som män utsätts för: Män måste hela tiden bevisa sin manlighet, som i sin tur är förknippat med heterosexualitet.

Visst är män förtryckta, precis som antifeminister hävdar. De har bara missat att det stora hotet mot männens frigörelse inte heter feminism utan heteronorm.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Adam Lambert, kön, genus, sex, sexualitet, läggning, homosexualitet, bisexualitet, heterosexualitet, kyssar, bilder, fördomar, homofobi, heteronormen, manlighet, mansroller, könsroller, musik, media, video, dans, American Music Awards, Good Morning America, tv, nöje, hångel, HBTQ, sexism, sexchocker

I Aftonbladet läser jag om American Idol-stjärnan Adam Lambert som hånglat med en av killarna i bandet och juckat mot ansiktet på en dansare under ett uppträdande. Det blev för mycket för American Music Awards, som klippte bort scenerna. Lambert hävdar att det är diskriminering.

“Det finns en stor dubbelmoral, kvinnliga popartister har gjort sådana här provokativa saker i åratal och det faktum att jag är man, och att jag blir censurerad och diskriminerad kan vara ett problem.”

Det finns nämligen en uppenbar skillnad mellan när Madonna och Britney hånglar, och när Adam och hans dansare gör det: Tjejer som hånglar med varandra stör inte genusbalansen riktigt lika mycket. Kvinnor som hånglar med varandra är fortfarande sexuellt tillgängliga för heterosexuella mäns fantasier, och det ses som en förmildrande omständighet. Män som hånglar med varandra har inte samma grundförutsättning. När lesbiska inte tas på allvar tas bögar på alldeles för stort allvar; som ett hot.

Märkligt nog syns inte de sedvanliga antifeministerna till i kommentarsfältet. De som brukar vara så snabba att dyka på allt som handlar om mansförtryck och mansdiskriminering har inte hunnit komma på hur de ska anklaga den feministiska konspirationen för att förtrycka manlig sexualitet. Kanske är det för att de besväras av det faktum att män kan vara förtryckta av det patriarkala heteronormativa samhället.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Adam Lambert, Madonna, Britney Spears, kändisar, censur, hångel, sex, sexualitet, läggning, kön, heteronormen, normer, sexism, fördomar, manlighet, mansroller, könsroller, kvinnoroller, homosexualitet, bisexualitet, heterosexualitet, hot, HBTQ, homofobi, kön, sexism, hångel, provokation, media, antifeminism, genus

En fjollig Carl von Linné à la 2007

Vad är manlighet?

Jag har ingen aning; ändå är det ett ord jag använder ganska ofta. Senast i en tweet för bara en liten stund sedan. Jag försökte locka Psykbryts-Jonas att komma och hälsa på mig med löfte om att prova min spikmatta:

“Du får komma hit och prova min spikmatta, så kan jag utnyttja dig för min uppsats om manlighet som psykisk sjukdom “

Manlighet som psykisk sjukdom; det är ungefär så jag har formulerat den spirande uppsatsen när det har behövts, eller när någon frågar. Egentligen är det inte riktigt det jag skriver om, men det låter mer snärtigt än En studie av skönlitterära beskrivningar av snäva mansroller och frigörelsen från dem ur ett cripperspektiv med inslag av såväl transteori, queerteori och psykradikalism, inspirerat av Foucaults teorier om galenskap, kön och sexualitet. Det är detta jag pysslar med när jag inte bloggar: Jag skriver på min D-uppsats i Engelska, även om det hittills mest består i att läsa in mig på den teoretiska bakgrunden.

Böcker jag läser just nu: Galenskap och sex

Hursomhelst borde jag alltså veta vad manlighet är. Det är ju det hela min uppsats bygger på, och det är också det som en stor del av den här bloggen kretsar runt: Att utforska könsutrymmen och provspela könsroller, grubbla över var könen sitter och hur man isåfall lockar fram dem, samla små analyser av hur kön konstrueras, fundera över växelverkan mellan biologi och beteende – och driva med mig själv i min jakt på manligheten. Jag är diagnosticerad transsexuell, går på testosteron sedan snart fem månader och väntar på en kallelse till kirurgen för att ta bort brösten – och allt detta för att jag vill leva med en “manlig” kropp i en “manlig” social roll.

Jag borde veta vad manlighet är, men jag gör det inte. Så jag googlar ordet.

Det första som kommer upp är en länk till Potenslinjen; Viagraprånglarna Pfizers försök att sprida “information” om potensproblem. De hänvisar till en undersökning från 2003 där svenska män och kvinnor har fått svara på vad de anser är “viktigt för manligheten” och sätta betyg efter hur viktigt de tycker att det är:

1. Vara praktiskt händig (7,1)
2. Ha bra potens (6,4)
3. Ha välavlönat jobb (5,9)
4. En attraktiv partner (5,9)
5. En vältränad kropp (5,8)
6. Ett attraktivt yttre (5,5)
7. Vara sportintresserad (4,9)
8. Alltid vara redo för sex (4,9)
9. Äga tekniska prylar (3,9)
10. Ha en häftig bil (3,3)

Att vara händig är alltså det som är viktigast för manligheten, följt av att ha bra potens. Man kan tillochmed testa sin potens på sidan, ifall man är osäker. Har man lägre än 21 räknas det som erektionsproblem. Jag får åtta poäng – och då har jag ändå gått med konstant stånd i två månader. Jag är impotent för att jag inte penetrerar någon partner, misstänker jag.

Hemgjord penisprotes

Jag kan hänga upp hyllor, tavlor och lampor och montera IKEA-möbler, och jag vet skillnaden mellan phillipskruv och pozidriv – men mitt mest välavlönade jobb någonsin gav 80 kronor i timmen, och jag har ingen partner och hade jag någon skulle jag inte kunna använda min egen kuk för att penetrera henom. Min kropp har en ansamling av lös hud på magen och inte mycket till muskler, och dessutom har jag gigantiska moobs. Något säger mig att det inte är det som de flesta menar med “en vältränad kropp” och “ett attraktivt yttre”. Mitt sportintresse är ungefär lika stort som mitt intresse för att äga statusmarkörer, som båda tillsammans är ungefär lika stora som mitt intresse för att skaffa mig ett sexliv med någon annan. Inte stort, alltså.

Jag är omanlig i de avseendena – men jag lider inte av det, lika lite som jag lider av att vara androgyn och fjollig. Jag lider av att min kropp inte fungerar och ser ut som jag tycker att den borde göra, men jag lider inte av att vara omanlig. Manlighet för mig sitter inte i hur lång och hård kuk man har, eller i silhuetten av ens bröstkorg, eller i kroppsbehåring, röstläge, skäggväxt, muskelmassa, kromosomer, hormoner, avsaknaden av äggstockar eller förekomsten av testiklar eller förmågan att producera spermier som kan befrukta ett ägg. Med undantag av det sistnämnda är det sånt jag önskar mig – men längtan efter att ha en kropp med alla dessa egenskaper är inte nödvändigtvis något som har med manlighet att göra.

"Men are from earth - Women are from earth - Deal with it"

Alla transsexuella är naturligtvis olika, och jag vet att många inte håller med mig, men för mig är det så: Jag känner mig inte mer manlig när jag skruvar ihop en Billy än när jag bakar en kaka – däremot har jag större chans att lyckas med hyllan eftersom kakbak kräver oerhört mycket större precision och timing än IKEA-möbler, och därmed är det roligare. Jag känner mig inte mer manlig för att jag numera ser ett myller av svarta hårstrån kika fram under hakan – däremot känner jag mig mer som mig själv.

Manlighet är bara ett ord jag använder för att kommunicera mitt behov och min längtan; för att översätta det till något som andra verkar kunna förstå, och för att kunna få den vård jag behöver. Men oavsett om man är född med snopp eller snippa kan strävan gå för långt ibland; risken finns att man överdriver och börjar må dåligt. Könshets – manlig-hets och kvinnlig-hets – beror på att könsrollerna skaver. Kostymen sitter tight, man får svårt att andas och kläderna är så snäva att det är svårt att röra sig utan att snubbla och ramla utanför – och ju snävare de är desto hårdare blir också fallet, eftersom man skuldbelägger sig själv: Om jag bara hade varit lite smalare och elegantare hade man inte ramlat.

En man utan rörelsefrihet

Det är lättare att lägga skulden på den som ramlar än att se till att det finns fler storlekar på kostymer tillgängliga, fast i stort sett alla människor förmodligen någon gång känner av könsskav. Det råkar bara drabba transpersoner hårdare än cispersoner. Vad spelar det för roll om det finns både rosa och blå kostymer och man så generöst får “välja” en om de är sydda efter Barbie och Ken och inte finns i fler storlekar, och om den som vill ha en regnbågsfärgad kostym blir utskrattad av skräddarna?

Manlighet och kvinnlighet i sig är inte en psykisk sjukdom, men att gå upp i en snäv könsroll kan leda till manlig-hets eller kvinnlig-hets. De i sin tur är båda orsaker till psykisk ohälsa, i allra högsta grad. Själv är jag inte särskilt manlig – men ett riktigt mantimmer.

***

Veckans bloggtema: Manlighet kändes som klippt och skuret för mig. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, manlighet, mansroller, könsroller, manligt, kvinnligt, transsexualism, transpersoner, normer, fördomar, stereotyper, bilder, psykologi, psykisk ohälsa, psykisk sjukdom, sjukdom, crip theory, Michel Foucault, studier, vetenskap, forskning, litteratur, böcker, högskolan, könsuttryck, könsidentitet, cispersoner, könsskav, sexism, jämställdhet, queerteori, genusvetenskap, uppsatser, funktionshinder, sex, könsorgan, Viagra, potens, impotens, HBTQ, sexualitet, kukar, sexism

Många som gör en könskorrigering vill helst gömma eller glömma det liv de hade innan, för att det är för jobbigt att tänka på. De flesta är på något sätt tvungna att förhålla sig till det ändå, och för en del är det helt enkelt omöjligt att komma undan. Chaz Bono är en av dem. Chaz mamma heter nämligen Cher, och pappa Sonny Bono, och han har levt i strålkastarljuset hela livet. För fjorton år sedan kom han ut som lesbisk, och i somras som transman.

I en intervju i Good Morning America berättar han om hur han kom till insikt om att han var kille: Precis som många andra transkillar kände han sig rätt hemma i lesbiska kretsar, men samtidigt inte.

“-När jag var tretton-fjorton var jag rätt säker på att jag drogs till tjejer. Så: Jag föll för tjejer, jag är en tjej, så jag antar att jag är lesbisk.

- Men det är det enkla svaret, eller hur? För vilket kön man dras till…

- Vilket kön man dras till har inget att göra med ens könsidentitet. Många tycker att det är väldigt förvirrande, men det är två helt olika saker. Det ena är hur du ser på dig själv och vem du känner dig som, och det andra är vilka du dras till”

Det är en riktigt bra intervju. Jag är grymt imponerad av reportern som lyckas hantera frågan på ett respektfullt sätt, utan alltför tydlig freakshow-stämpel – och ännu mer av Chaz, som ger bra svar.

Chaz Bono i GMA på Youtube

Nej, han är inte rädd längre. Han var det förut, men nu lever han det liv han alltid drömt om. Nej, han tycker inte att hans könskorrigering går att se som ett politiskt ställningstagande. Han har kämpat hårt för det, men om han är öppen med det kan han bana väg för andra. Han är fortfarande HBT-aktivist, men nu lutar han mer åt T än åt H.

Och så det som redan blivit något slags bevingat uttryck, som jag i och för sig inte är helt säker på om jag själv skriver under på:

“Gender is between your ears, not between your legs”

Könet sitter mellan öronen, inte mellan benen.

För Chaz är det en könskorrigering, men för omvärlden är det ett könsbyte. Människor som vant sig vid att tänka på honom som “hon” och [tjejnamn] och “lesbisk” får nu lära om och tänka “han”, “Chaz” och “heterosexuell”. Då är det såklart lättare för de som inte sorterar människor så mycket, utan bara behöver komma ihåg hans namnbyte.

Jag beundrar Chaz för att han vågar vara sig själv, och för att han inte – som vissa andra kända personer som det skvallras om – flyr undan och gömmer sig någonstans. Jag är säker på att Chaz inte kommer att ångra sin transition – och jag hoppas att han inte kommer att ångra att han valde att göra det offentligt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Chaz Bono, Cher, Sonny Bono, kändisar, HBTQ, transsexualism, könskorrigering, könsbyte, transpersoner, media, Hollywood, tv, Good Morning America, kön, genus, könsidentitet, intervjuer, transkillar, läggning, homosexualitet, heterosexualitet, förvirring, identitet, känslor, rädsla

Via Stephen Frys tweet blir jag påmind om A Day in Hand-kampanjen: En tyst, enkel manifestation mot homofobi och heteronormativitet som kräver minimalt med förberedelse. Det enda man egentligen behöver är en person av samma kön som en själv att hålla i handen.

Foto: Mark Weeks, A Day in Hand

På lördag är det Sshh! Saturday, och det var det Fry twittrade om. Sshh står för Same Sex Hand Holding, helt enkelt. Han skrev “You don’t have to be gay!” och länkade till kampanjen. Jag svarade: “But you have to have someone to hold hands with, and you have to know which sex you look like. But I <3 the idea”.

Det blir ju ett sånt dilemma för den som är osäker på vilket kön man uppfattas som: Om jag ser ut som en tjej borde jag hålla någon annan som ser ut som en tjej i handen, men ser jag ut som en kille borde jag hålla hand med någon som också uppfattas som kille. Eller så får jag helt enkelt hålla handen med någon som är mer uppenbart transperson än vad jag är. Vi får se.

Själv brukar jag inte hålla mina vänner i handen – däremot kramas vi öppet och pratar högt om saker som verkligen inte är särskilt heteronormativa. Att hålla handen känns väldigt enkelt, men det är väl precis det som är poängen: Det är subtilt, tyst och tydligen, för en del, ändå radikalt.

Paret på bilden överst, Julie och Ju som båda är rullstolsburna, säger såhär:

“Disabled people are perceived as being asexual and genderless, so people find it particularly hard to deal with it when we are obviously gay. We are proud when we are recognised as being a couple, though – in spite of  it being impossible to hold hands when you are both rolling along together!”

Kanske är det något att inspireras av för alla med funktionshinder som är trötta på att avsexualiseras, oavsett kön och läggning.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, homofobi, heteronormen, kön, genus, läggning, heterosexualitet, homosexualitet, bisexualitet, transpersoner, könsuttryck, A day in hand, internet, twitter, Stephen Fry, kärlek, funktionshinder, ableism, synlighet

Jag minns det ramaskri som utbröt för drygt ett år sedan när tjejerna som gjorde Halal-tv inte ville skaka hand med Carl Hamilton. Jag minns hur jag blev uppläxad med att bor man i Sverige är det så man hälsar och allt annat är att förbjuda svenskhet. Att man som jag har ömtålig hud – ibland med vätskande eksem över hela handflatan – och får fysiskt ont av att ta folk i hand var ingen ursäkt. Det tillhör vett och hyfs att foga sig i normen, även om det innebär smärta.

Jag antar att det faktum att människor numera anser det vara legitimt att avstå från handskakningar är ett tecken på islamisering. Svininfluensa måste ju vara en muslimsk konspiration för att förbjuda fläskkött, handskakningar och allt annat genuint svenskt. Nästa steg måste ju vara att förbjuda midsommar, jordgubbar och brottsrubriceringen lönskaläge.

Hoppsan, det sistnämnda är redan avklarat. Det tillhörde “det gamla bondesamhället” som alla Riktiga Svenskar vurmar för att döma kvinnor som fött barn utanför äktenskapet, medan mannen ofta kunde svära sig fri. Det måste ju vara den sortens kultur som de som värnar om “det genuint svenska” vill bevara. För vad är mer svenskt än att skuldbelägga sexuellt aktiva kvinnor?

Inspirerat av artiklarna om Vellinge med mera: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13 och vaccinationstjafset: 1, 2, 3, 4. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om rasism, politik, islam, muslimer, fördomar, normer, halal-tv, Carl Hamilton, Vellinge, konspirationsteorier, svininfluensa, fläskkött, vaccin, influensa, lönskaläge, sex, sexualitet, sexism, jämställdhet, kvinnoförtryck, genus, kön, feminism

Någon gång när jag var drygt tjugo eller så fick jag veta att alla killar som vill ha analsex egentligen är smygbögar. Underförstått: Alla killar som framstår som heterosexuella och vill sätta på tjejer analt är smygbögar, och fantiserar om att det är killar de har sex med. Jag drog slutsatsen att de som framstår som tjejer och vill ha analsex också egentligen är smygbögar. För mig verkade det fullkomligt logiskt, men jag var osäker på om de menade att det var ett tecken på att man var fullfjädrad bög, eller om det liksom var en inkörsport.

Idag kom jag på att den slutsats jag drog då egentligen stämmer väldigt bra överens med den där seglivade myten om att könsidentitet och sexuell läggning är så intimt sammanflätade att det inte går att se skillnad på dem. Jag kom också på att det enligt samma logik innebär att personer som framstår som killar och inte är så intresserade av att knulla fitta egentligen måste vara smygflator, och att personer som inte är så intresserade av att ha sex med någon annan person alls är könlösa. Det betyder egentligen i förlängningen att alla människor vars eventuella sexualitet inte i huvudsak kretsar kring att det ska stoppas upp en kuk i en fitta i ett tydligt rollspel med kukpersonen överst och som den aktiva och med syfte att ejakulera i fittpersonens fitta för att befrukta ett ägg som kommer från fittpersonens egna äggstockar – att alla som har sex på andra sätt än just det har en tvetydig könstillhörighet.

Eller så kanske man inte kan bestämma en persons kön utifrån hur de har sex eller vem de har sex med, och tvärtom. Det KAN ju vara så.

Det skulle betyda att killar som är cisvestiter* inte blir kåta så fort de ser sina egna kalsonger i garderoben och att cissexuella* tjejer inte alltid står och onanerar till sin egen spegelbild. Märkligt. Är det några som borde vara överkåta så borde det ju rimligtvis vara just de som aldrig har behövt kämpa med att acceptera sina könade kroppsdelar eller sitt könsuttryck; de som syns överallt, helt ogenerat och öppet, och de vars kroppar, klädstil och sexualitet inte är belagda med skuld och skam samtidigt som deras kroppar sexualiseras i stereotypa klyschor. Ingen frågar om cissexuella (som grupp) tänder på män eller kvinnor, eller hur cisvestiter (som grupp) egentligen har sex, och det beror knappast på att cispersoner* är en extremt osynliggjord grupp i samhället.

Med tanke på hur många som verkar tro att transsexualism har något med sex att göra, att könskorrigeringar är någon slags fetischistisk självstympning och att transvestiter inte gör annat än att onanera så fort de ser ett par trosor så tycker jag att mina tidigare slutsatser inte är ett dugg anmärkningsvärda utan helt logiska.

(Ja, jag är ironisk och lördagskvällsbitter)

*) Cis- är motsatsen till trans-. En manlig cisvestit är alltså en person med manlig kropp och könsidentitet som klär sig i manligt könskodade kläder. En cissexuell kvinna är en person som fick könet “flicka” tilldelat vid födseln och uppfattar sig som kvinna utan att behöva någon könskorrigering. Personer som är både cissexuella och cisvestiter – alltså personer vars kroppsliga kön och könsuttryck båda matchar deras mentala, självupplevda kön – kallas för cispersoner.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sex, sexualitet, transsexualism, transpersoner, transvestism, HBTQ, läggning, fördomar, heteronormen, normer, heterosexualitet, homosexualitet, bisexualitet, kön, genus, könsidentitet, könsuttryck, fetischism, skuld, skam, tabu, cisnormativitet, cispersoner, kläder, kroppar, könsorgan, könskorrigering

Vissa saker vill jag inte blogga om. För några veckor sedan började jag hitta artiklar om en “transsexuell utpressningshärva”: Alltså en politiker som blivit utpressad efter att hans sexträff med en sexarbetare som också råkar vara transperson filmats. Jag tyckte att det var irrelevant att ta upp det då, men nu när SvD skriver om det så har nyheten nått svenska medier.

Det hela hände i Italien, och politikern var Piero Marrazzo; guvernör i Lazio som är den delstat som Rom ligger i. De som anklagats för utpressningen var en grupp poliser, och det ledde till rättegång i höstas. Kvinnan på filmen, Natalie, hade en vän som hette Brenda, som vittnade i rättegången och berättade att hon sålt sex till Marrazzo två gånger. Varken att sälja eller att köpa sex är olagligt i Italien, men Marrazzo tvingades avgå från sin post. Detta hände alltså för knappt en månad sedan.

Nu har Brenda hittats död. Hennes lägenhet var utbränd, och i askan fann brandmännen hennes förkolnade kropp. Genast börjar spekulationer om att branden var anlagd ta fart. Var det ett försök att tysta henne? Vad visste hon egentligen? En snabb titt på Google News visar att det skrivs en del om det, men rubriksättningen är märklig: Åtminstone engelskspråkiga tidningar fokuserar till stor del på att hon var transsexuell.

Av de tjugo första träffarna skriver åtta av dem ut transsexual i rubriken, och ytterligare tre skriver transsexual prostitute, en transsexual escort, och en transwoman. Tretton av tjugo artiklar drar alltså redan i rubriksättningen upp det faktum att hon var transsexuell, och det kan jämföras med att det totalt sett är nio av dem som nämner att hon var sexarbetare. En enda tidning skriver bara woman, och en rubrik är formulerad så att den inte ens nämner Brenda.

Tyder det på en vilja att synliggöra transpersoner? Tror man att Brenda blev mördad för att hon var transsexuell? Av innehållet i artiklarna att döma hade hon förmodligen likagärna kunnat vara en fittfödd tjej som jobbade som sexarbetare och råkat ut för det ändå. Att de drar upp det faktum att hon var transsexuell är bara ett sätt att krydda historien – vilket egentligen kanske säger något om hela skandalen. Därför är det skönt att se att SvD i alla fall inte smäller upp det i huvudrubriken.

Minst en gång var tredje dag mördas en människa för att de är – eller uppfattas som – transpersoner. De allra flesta av dem har inte varit indragna i en utpressningsskandal med en politiker, utan dör för att deras könsuttryck, deras könsidentitet eller deras kroppsliga kön bryter mot normen. De allra flesta av dem blir aldrig outade i krigsrubriker i tidningarna. De som mördas för att de är transpersoner göms och glöms, men de som mördas av andra orsaker beskrivs i första hand utifrån att de är transpersoner.

Oavsett om Brenda mördades för att tystas, eller om hon mördades för att hon var sexarbetare eller för att hon var transperson, så är det tragiskt. Den stora skandalen är väl kanske det faktum att det är av enorm betydelse att hon var en kvinna med kuk, i alla fall för media. Kanske var det en av anledningarna till varför Brenda dog.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, transpersoner, HBTQ, genus, kön, könsuttryck, könsidentitet, Brenda, Piero Marrazzo, Italien, politik, politiker, media, skandaler, outning, transfobi, hatbrott, mord, prostitution, sex, sexarbete, horstigma, normer, fördomar, transgender day of rememberance

När man är i puberteten är det viktigt med hygienen, jag vet. I teorin vet jag, i praktiken är jag sluskarnas okrönte konung. Jag borstar inte ens tänderna varje dag, så det är lite si och så även med resten. Det gäller ju att utnyttja att jag är singel, pluggar på distans och inte har något liv IRL.

Med andra ord: Jag har inte tvättat ansiktet på några dagar, och inte håret heller. Jag har inte duschat eller badat, så jag ser ut som om jag doppat hela mig i olja. Sist jag rakade mig var i måndags. Tidigare skulle jag inte ha velat åka till köpcentret såhär; jag känner mig sunkig. Idag blev det så ändå, av ren lättja. Och jag förstod inte riktigt varför jag kände mig så bekväm med det. Min vanliga oro för att folk ska tycka att jag är äcklig var som bortblåst.

Normalt sett känner jag mig alltid i ett sånt underläge när jag kliver in i en affär med tekniska prylar, och jag brukar känna mig så korkad att jag inte ens vågar säga “ja” när expediterna uttryckligen frågar om jag behöver hjälp, fast det är precis det jag gör. Kanske var det min millimeterlånga skäggstubb som fick mig att helt plötsligt våga fråga om skillnaderna mellan olika kamerastativ, och erkänna att den viktigaste egenskapen hos hörlurar är hur effektivt de stänger ute ljud. Jag kom hem med båda, och med en känsla av att klara av sociala situationer utan att freaka ur fullständigt.

Det var först nu, när jag fick för mig att ta lite bilder, som jag fattade varför det inte kändes så motigt. Det är knappast första gången jag kommer på det, men jag blir lika förvånad varje gång: Jag känner mig manlig.

Jag har femdagars skäggstubb som faktiskt är stubb, och inte fjun. Min haka är stickig och skiftar i gröngult, och mina armar börjar bli ludna. Mitt ego börjar anta manliga proportioner och min sociala fobi verkar smälta bort i takt med att skägget växer. Rösten hänger fortfarande inte med, inte huvudet heller. Jag minns min förra pubertet som kaos, och det är den här med – men den här gången har jag nästan trettio års livserfarenhet och en högskoleutbildning som hjälper mig att sätta saker i perspektiv. Eller: Den borde göra det. Jag borde vara bättre rustad. I teorin.

Min skäggstubb gör att jag fixar att gå i affärer. Det eviga krypande obehaget så fort jag rör mig bland folk börjar släppa, bara för att jag känner mig mer hemma i min kropp. Fortfarande har jag långt kvar, men det går åt rätt håll. Med ett ansikte fullt med finnar, ett hår fullt med flott, en grönaktig haka och en röst som får folk att fråga om jag har svininifluensan blir livet lite lättare.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, testosteron, hormoner, vård, bilder, manlighet, mansroller, kön, genus, könsroller, självkänsla, social fobi, ångest, komplex, ideal, puberteten, finnar, skägg, hår

Jag skulle skriva ett positivt inlägg om Transgender Day of Rememberance. Jag skulle berätta om alla positiva saker som hänt under det senaste året. Så jag försöker:

• Det går numera att bli diskriminerad som transperson, officiellt. Man kan med andra ord anmäla diskriminering. Det gick inte förut, med undantaget transsexuella. Att diskriminera en transsexuell sorterar under könsdiskriminering; sedan nyår är “könsöverskridande identitet eller uttryck” en ny diskrimineringsgrund som fångar upp de transpersoner som inte är transsexuella.
• Transvestism och könsidentitetsstörning i barndomen, samt ett par olika sexuella fetischer är inte längre psykiska störningar, enligt Socialstyrelsen. Ändringen beslutades förra hösten, och infördes vid årsskiftet. Enligt FNs diagnosmanual ICD-10 är de fortfarande “störningar”, däremot.
• Det är mindre än ett år kvar med Göran Hägglund som socialminister och Maria Larsson som folkhälsominister. Att det sitter två kristdemokrater och ska bestämma ifall lagen om ändrad könstillhörighet ska klubbas igenom som den är eller inte låter som ett dåligt skämt men är fullkomligt sant. De har haft två år på sig att bestämma sig, men inget har hänt. Förhoppningsvis sitter de inte kvar efter valet nästa höst.

Det går framåt, om än långsamt. Ett av skälen till att det går långsamt är, som jag ser det, att det läggs ner alldeles för mycket tid på att diskutera samma sak hela tiden. Medan människor lider och dör sitter vi privilegerade och tjafsar i forum på nätet om transsexuella bör räknas in i begreppen transpersoner och HBT.

Minst en gång var tredje dag mördas en människa någonstans i världen för att hen korsat en könsgräns och blivit avrättad av gränsvakterna. De bryr sig inte om du har papperna i ordning, om ditt personnummer har en udda eller jämn näst sista siffra. De bryr sig inte om du är cisperson eller transperson, om du är transsexuell eller transvestit eller något annat, om du är hetero, homo eller bi, om du är man eller kvinna eller både och eller ingetdera eller… du fattar.

Du kan vara född med snippa och ha levt som kvinna hela ditt liv, känna dig som kvinna och ha alla papper i ordning och ändå åka fast i gränskontrollen, för att din överläpp var fjunig och din röst grov och dina axlar breda. Du kan vara född med snopp och ha ett manligt personnummer och inte ha burit kjol sedan dagis och ändå sållas ut för att du råkar fnittra högt, för att du använder kajal eller för att du håller i din frus handväska medan du ledsagar en blind manlig kompis till toaletten.

Genuspolisen kan inte skilja en kvinna som föddes med pojkkropp från en transvestit från en drag queen från en fjollig bög från en heterosexuell cisperson. De frågar inte efter pass innan de skjuter. De skjuter för att de tror sig se dig gå över gränsen – oavsett om du gör det eller inte.

***

Imorgon lördag 21/11 är det transtemadag i Stockholm. Jag är inte där, men jag rekommenderar det ändå. Det kommer att hållas en manifestation också. Temadagen börjar 10:00 på RFSL på Sveavägen 59; manifestationen är 18:30 på Odenplan.

***

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transgender day of rememberance, transfobi, transpersoner, transsexualism, transvestism, HBTQ, kön, genus, könsroller, könsnormer, heteronormen, normer, homofobi, sexism, mansroller, kvinnoroller, könsidentitet, könsuttryck, läggning, homosexualitet, heterosexualitet, bisexualitet, fördomar, hatbrott, våld, brott, mord, cispersoner, genuspoliser

När jag läser om arbetslöshet idag går jag tillbaka till rapporten som EU släppte i våras, för att se vad de skriver om situationen för transpersoner. Det är ju Transgender Day of Rememberance idag, och en av många brickor i det transfoba spelet är just diskriminering på arbetsmarknaden.

Rapporten nämner att 53% av transpersonerna i Skottland har upplevt diskriminering på arbetsplatsen, och 21% har fått sluta ett jobb på grund av transfobi. Detta gör att 30% lever på bidrag och 20% är egenföretagare. I Storbritannien i stort var det bara 30% som ansåg att de bemöttes med värdighet av sina medarbetare. Två av tre blev alltså mer eller mindre illa behandlade: 10% fick höra glåpord och 6% blev misshandlade på arbetet.

I Sverige har man tidigare bara haft skydd mot diskriminering om man är transsexuell eller f.d. transsexuell, eftersom det då har räknats som könsdiskriminering: En transsexuell kvinna som inte får ha kjol när de andra kvinnorna får det blir diskriminerad på grundval av kön, till exempel. Andra transpersoner har inte haft något skydd mot diskriminering förrän i år, och därför finns det inte så mycket siffror att gå på.

Förmodligen ser siffrorna lite bättre ut i Sverige, men trenden är nog densamma: Transpersoner löper större risk att bli diskriminerade än cispersoner. Risken för arbetslöshet och dålig hälsa är större. I valfrihetens förlovade land, USA, säger en socialarbetare:

“Young, transgender women of color are kind of the face of youth homelessness these days.”

De ungdomar som inte får jobb och som inte kan bo kvar hemma hos sina föräldrar är extremt utsatta. För många är sexarbete det enda sättet att försörja sig – det är därifrån en stor del av all denna “transporr” och “shemaleporr” kommer. Transkvinnor som försöker överleva, och kanske sparar pengar för att ha råd med hormoner och operationer, har inte så mycket att sätta emot och kan inte diktera några villkor när ingen annan vill anställa dem. Sedan får de kanske ännu svårare att få jobb, eftersom de drabbas av horstigmat.

Utan att vilja sprida någon moralpanik tycker jag att det är en sån sak som är värd att tänka på: Ju sämre läge på arbetsmarknaden och ju mer sexarbete stigmatiseras, desto större är utsattheten för sexarbetare. Och ju mer transfobi i samhället, desto större är risken för transpersoner att fastna i sexarbete. Lägg ihop de båda, och varningsklockor borde ringa.

I Sverige finns det ett socialt skyddsnät som visserligen blivit glesare och glesare under de senaste tre åren, men som ändå förser invånarna med någon slags trygghet. En könskorrigering faller till exempel under högkostnadsskyddet så man behöver inte betala allt själv, och det finns lagar som ska skydda mot diskriminering och det finns a-kassa och socialbidrag. Därför ser man inte “transporr” som är gjord i Sverige. Utan att vara ett dugg sexfientlig tycker jag att det är tur det.

Artiklarna i AB: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13.Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transfobi, transpersoner, HBTQ, politik, arbetslöshet, jobb, diskriminering, fördomar, kön, genus, könsidentitet, könsuttryck, könsroller, sexism, könsdiskriminering, sexarbete, horstigma, prostitution, vård, könskorrigering, utanförskap, transsexualism, porr, shemales, transporr, socialbidrag, a-kassa, hatbrott, Transgender Day of Rememberance

Klockan är över midnatt. Det betyder att det är Transgender Day of Rememberance; den 20 November varje år hålls det minnesstunder världen över för att hedra offer för transfobi.

Hemsidan listar 120 dödsfall under året som gått. Det sista namnet på listan kom till för mindre än en vecka sedan, i Puerto Rico. Jorge Steven Lopez Mercado var nitton år när han* blev mördad. Kroppen hittades vid en öde väg med huvudet, armarna och benen avskurna. Han hade brännskador och sticksår.

En tjugosexårig kille, Juan Antonio Martínez Matos, är gripen och har redan erkänt att han högg Jorge, efter att han upptäckt att det var en kille han raggat upp, men han hävdar att det var i självförsvar och åberopar dessutom det ökända “gay panic defense”: Han trodde att han hade plockat upp en kvinnlig prostituerad, och det visade sig vara en person med manliga könsorgan – alltså reagerade han instinktivt, som om han inte kunde hjälpa det. Ett patetiskt försvar, och det blir knappast bättre av att den lokala polischefen som håller i utredningen uttalade sig om Jorge med orden: “En såndär, som gör sånt och går ut så, vet mycket väl vad som kan hända honom”.

Brännskador, sticksår, avhugget huvud och avhuggna armar och ben. En polis som säger att han visste vad han hade att vänta sig. Aldrig förut har mord prövats som hatbrott i Puerto Rico, men jag hoppas att det gör det den här gången. Ett namn i listan bland 119 andra. Var tredje dag mördas en transperson, enligt en undersökning som presenterades i somras. Då har de ändå tagit till rejält i underkant, eftersom det förmodligen finns ett enormt mörkertal. Och då har de också bara räknat de som blivit mördade.

Hur många transpersoner tar sitt liv? Hur många blir avrättade? Hur många dör för att de inte får vård, eller för att de inte får rätt vård – vare sig det är en könskorrigering eller något annat de behöver? Hur många blir mördade av sina familjemedlemmar? Hur många begår självmord efter åratal av mobbing och trakasserier? Hur många fastnar i relationer med människor som utnyttjar dem? Hur många upptäcker att den enda tröst de har är alkohol eller andra droger, och hur många tvingas inse att det enda sätt de kan försörja sig på är genom att sälja sex? Hur många skräms till tystnad? Hur många försöker att hålla det tillbaka, och spela någon annan än den de egentligen är? Hur många låter skammen äta upp dem inifrån?

Jag gissar att de inte går att räkna i tusental, utan snarare är det miljoner människor som lever i rädsla. Jag själv har turen att inte vara en av dem. Hur många dör, och hur många är levande döda?

*) Alla källor jag hittar beskriver Jorge som en homosexuell kille, så jag väljer att använda de orden.

Uppdatering: Jag läste siffrorna slarvigt. Devin rättade mig. Tack! Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Transgender Day of Rememberance, transfobi, cissexism, cisnormativitet, heteronormen, transpersoner, kön, genus, gay panic, mord, brott, USA, Puerto Rico, hatbrott, våld, död, självmord, psykisk ohälsa, vård, transsexualism, könskorrigering, HBTQ, homofobi, läggning, sexism, genus, fördomar, normer, bilder

Idag kom jag ut inför min terapeut: Jag erkände att jag är en person med könsorgan. Hon lyssnade, men jag tror inte riktigt att hon förstod hur stort det var för mig.

För första gången sedan jag flyttade hit för snart två år sedan har jag tillåtit mig själv att börja prata om min könskorrigering, min könsidentitet och liknande, på ett mer personligt plan. Förut har vi pratat om vad som händer, rent tekniskt: Jag väntar på en remiss dit, jag vill vara säker på att jag inte har epilepsi innan jag börjar med hormoner, jag funderar över hur testosteron och centralstimulantia fungerar ihop.

Känslorna och tankarna har jag däremot hållit tyst om när jag sitter hos terapeuten, hos psykologen och hos psykiatern. De har sipprat fram när jag har träffat min utredare och den psykolog som är knuten till utredningen, såklart, men det är en helt annan sak: En helt annan mottagning i en helt annan stad, där de har en helt annan kompetens. Jag har varit rädd för att bli missförstådd, för att bli misstrodd, för att upptäcka deras okunskap och deras fördomar. Sånt besvärar mig, hur subtilt och oskyldigt det än är, så jag har varit tyst. Tills idag.

Hon frågade om jag märkt av några kroppsliga och mentala förändringar sedan jag började med testosteron, och jag började med det vanliga: Kroppshår, skäggväxt, finnar, fet hud, sömnproblem, målbrottet… Och så till slut bestämde jag mig för att berätta allt. Jag sa att jag hade haft stånd i två månader, och att det för mig som varit asexuell var en oerhört absurd upplevelse. Sedan gick jag över till att prata om stämbanden och målbrottet, men ändå.

Jag har idag erkänt att jag är en människa med könsorgan – inför min terapeut. Jag tror inte ens att jag har berättat om min asexualitet förut, utan har hållit det mesta som rör det kroppsliga, det könande, därifrån. Här, på min blogg, och på nätet i övrigt, bland mina vänner IRL och till exempel med mina boendestödjare, pratar jag massor om min transsexualism, men så fort jag kliver in genom dörren på åttonde våningen på sjukhuset så går jag i lås. Att prata om könsskav – när kroppen skaver mot självbilden, och när självbilden skaver mot normen – på psyk har jag fortfarande svårt för.

Det är över tre år sedan den första journalanteckningen om min transsexualism gjordes i mitt förra landsting, och över två år sedan jag träffade en läkare i det här landstinget för att be om en remiss till utredningen. Jag har gått i utredning i ett och ett halvt år, lever så öppet som det överhuvudtaget är möjligt, har varit med i tv och blivit intervjuad av tidningar, går på testosteron sedan snart fem månader, bloggar hämningslöst om de mest intima delarna av mitt liv på ett sånt sätt att jag misstänker att folk som läser ibland skäms för min skull, mår rätt okej och känner inte att min könsidentitet är ifrågasatt från alla håll och kanter – och ändå känns det som om jag tagit ett gigantiskt steg idag.

Jag har erkänt att jag har könsorgan. Nästa steg är antagligen att våga erkänna att jag har könsorgan som andra skulle beteckna som kvinnliga. Vi får se hur det går.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, kön, könskorrigering, psykiatri, psykologi, tabu, ångest, komplex, penisavund, könsorgan, kukar, fittor, stånd, testosteron, puberteten, målbrottet, asexualitet, stämband, öppenhet, komma ut, garderoben, vård, tystnad, skuld, skam, rädsla