Kan frågor förlösa tankar?

Jag har enormt mycket tankar i mitt huvud. Det är en strid ström som aldrig verkar ta slut. Ibland får man sortera för att få någon rätsida på dem. En del kan man “kasta” på en gång. En del är intressanta och är värda att sitta med ett tag. Mitt knep är då att ta fram papper och penna, eller en dator för den delen, och ställa frågor till mig själv. Det intressanta är då att svaren kommer av sig själv. Det är en fascinerande process, helt enkelt. Och samtidigt kan jag ta del av mina tankar på ett konstruktivt sätt – i alla fall de som är mest prioriterade. Ibland är de så pass bra att jag sätter dem i verket – jag skrider till handling helt enkelt. Och förhoppningsvis skapar jag då ett värde både för mig själv och människorna runt omkring mig. Så svaret på frågan – kan frågor förlösa tankar? Ett rungande ja, blir svaret.

Vad är dina erfarenheter? Vi har cirka 50.000 tankar i huvudet varje dygn – har någon räknat ut. Och med dagens informationshastighet så minskar det säkert inte. Men för att kunna fokusera på det som är viktigt och där vi som individer kan bidra till ett ännu mer utvecklande samhälle då måste vi fokcentrera – det vill säga – ha fokus under koncentrerade former.

Det er ikke altid let, men med lidt koncentration, så kan det godt lade sig gøre at lære noget.

Ibland blir jag så rädd. Jag vet att jag har PSTD vilket orsakar mina koncentrationssvårigheter och minnesproblem. Men när jag märker att minnet och koncentrationen blir sämre och sämre så blir jag livrädd. Jag blir helt blockerad och allt jag kan tänka på är: “Hur ska min framtid se ut, hur är minnet då?”, “Har jag fått alzheimers som bara är dold av PSTD:n?”
Jag har väldigt svårt att då förstå att jag är väldigt stressad för stunden eller känner mig trängd/tvingad. Jag kan heller inte tänka bakåt och se att jag haft sådana återkommande perioder av “glömska” som sedan blivit bättre igen.
Något i mig tvivlar hela tiden och är livrädd för att jag ska bli fast i mitt ingenmansland. Där jag tappat tidsbegreppet, minnet och ibland till och med vem jag är.
Många människor är ju livrädd för att drabbas av demens. De ser antingen sina egna föräldrar eller kanske närstående som “försvinner in i dimman” och de blir livrädda för det är okänt.
Kanske har jag blivit en sån? Jag har jobbat mycket inom äldreomsorgen och lärt mig acceptera demensen. Det är ju deras värld och man kan inte göra något åt det. De flesta människorna är rädd för att vara en belastning om de blir dementa och få dåligt samvete när de väl sitter där och är dement. Men det finns faktiskt många som mår riktigt bra i sin demens, som inte ens märker av det.
Jag jobbade med en tant en gång som ständigt sa hur hemskt det var med kvinnan nere på ettan som var dement, vilket jobbigt liv hon måste ha. Hon sa även hur skönt hon tyckte det var att hon iallafall fortfarande var kry och inte höll på att yra i nattmössan som kvinnan där nere.
Det halv roliga i denna historia är att hon var en av de mest dementa på den avdelningen men hon visste inte ens om det. Hon fick leva lyckligt ovetandes och känna sig frisk och nöjd.

Jag har dock tyvärr två värre historier som inte alls är så roliga. Den ena handlar om en tant som var vaken tre dygn och sov i tre dygn. Hela hennes liv hade liksom fastnat i den cykeln. När hon började vakna så mådde hon jättebra. Pratade på och var väldigt social nästan lite för uppåt. Men när det gått ungefär hälften av hennes vakenhet så gick kurvan kraftigt nedåt. Hennes ena barn var försvunnet och hon sprang och letade henne överallt. Hon trodde att hennes man som var borta hade skjutit skallen av sig. Till sist så orkade hon inte mer och då somnade hon om än oroligt men till slut efter ungefär ett halvt dygn så sov hon helt tills det var dags att börja om på cykeln igen. Henne led jag verkligen med eftersom jag såg hur hon gång på gång mådde så fruktansvärt dåligt. Gång på gång upprepades samma historia och det fanns inget varken vi personal eller hon kunde göra åt det här. Det är något jag vill kalla en verkligen dålig och hemsk demens där man fastnar i ett så fruktansvärt tråkigt minne som spolas upp om och om igen.

Min sista historia är något som jag förstår skrämmer många människor och det är nog från den här iakttagelsen som människor blir rädda för demens.
När jag började jobba inom äldreomsorgen hamnade jag på en jättebra avdelning med både trevlig personal och trevliga boende. En del dementa och andra var helt klara. Jag fick väldigt bra kontakt med en av de boende på avdelningen och det är honom jag vill berätta om.
Den här mannen var en tvättäckta gentleman och klarade sig i stort sett helt själv där på boende. Förr fanns det något som kallades för servicehus där man bodde som i vanliga lägenheter men med personal bara utanför dörren. Kanske lite som dagens plusboende fast med vården närmare. Han hade bott på detta ställe innan det övergick till att bli ett äldreboende det vill säga flera år. Anledning till att han bodde här överhuvudtaget var att han hade diabetes och lite problem att gå. Jag jobbade under sommaren och allt var frid och fröjd. När jag dock kom tillbaka för att jobba extra några månader senare så var han förändrad. Han var vresig och misstänksam. Något som han aldrig varit förut. Nu pratar vi inte om vanlig vresighet utan han kunde bli riktigt förbannad över småsaker. Sakta såg jag honom förändras från den trevlige mannen jag träffade i somras till någon jag inte alls kände igen längre. Han klagade över att saker försvann, någon hade stulit dem från honom. Mattiderna kom han inte alls ihåg utan kom tillbaka fem, tio minuter efter han ätit och frågade om det inte blev mat snart för han var hungrig och han hade ju väntat hela dagen på att få äta. Han blev argsint mot de andra boende när de var långsamma och upprepande. En av hans vänner som han skaffat sig under tiden han bott där blev han rejält ovän med och de gick knappt att ha i samma rum längre och när de var tillsammans så hittade de på en massa konspirationer som var mot dem. Han kunde inte längre sova om nätterna för han visste inte om det var natt eller dag. Det hjälpte inte att visa honom om det var mörkt eller ljust ute.
Jag levde som i förnekelse att denne trevliga man som jag tyckte så mycket om hade förändrats så totalt. Men en natt fick jag ett bryskt uppvaknade och var verkligen tvungen att inse vad som hade hänt.
Jag gick i vanlig ordning runt på avdelningarna för att kolla att allt var okej men när jag kom till han dörr så fick jag en konstig känsla av att något var fel. VI brukar normalt inte gå in till honom på nätterna men den här natten så fick jag just denna känsla. Jag tog nyckelknippan och började leta efter rätt nyckel. Då hör jag att något rör sig där inne och det låter som om någon flyttar möblerna. Jag var helt övertygad om att han hade ramlat eller liknade och att han försökte påkalla hjälp. Jag satte nyckeln i dörren och då kom ytterligare en känsla över mig att jag borde nog stå bakom dörren. Jag vet än i dag inte vad det var som sa åt mig att bete mig så men troligen så räddade det mig från diverse skador. När jag öppnat dörren så pass att jag skulle till att sticka in huvudet så kom en käpp farandes som att hugga den som kom in. Han hade satt på broddarna på den och för er som inte vet hur de ser ut så kan jag förklara kort att det är som en vass ispigg längst ned på käppen. Det var denna han försökte hugga med. Jag blev alldeles förskräckt och tänkte att nu måste det verkligen ha hänt något allvarligt. Jag öppnade hela dörren och där satt han på sin rullator i full stridsmundering. Han hade kuddar och käppar och jag vet inte allt. Han skrek åt mig att jag inte skulle komma här och bryta mig in. Jag försökte förklara att det var jag. Flickan han lärt känna så väl förra sommaren men han kände inte längre igen mig. Jag var en inbrottstjuv i hans ögon, en inkräktare och spion. Jag blev verkligen ledsen men insåg samtidigt allvaret i denna situation. Jag kallade på hjälp men inte förrän flera timmar senare hade vi lyckats lugna honom att det inte var någon fara och att vi bara var där för att sköta om honom och se till att han mådde bra. Kryckan försvann illa kvickt och alla andra vassa föremål på hans rum. Det här var en hemsk period både för oss och för honom. Mest för honom naturligtvis eftersom han inte förstod vad som föregicks. En dag kunde han vara helt klar och en annan helt borta. De dagar då han var halvklar var värst eftersom han blev plågsamt medveten om vad som hände med honom. Han höll på att försvinna som han själv sa. Flera dagar kunde försvinna för honom och detta plågade honom fruktansvärt.
Detta pågick i ungefär ett år sedan “försvann” han för gott om man ska prata i hans egna termer. Han hade nu nåt slutstadiet, enligt mig, i demensen. Han blev lyckligt ovetandes igen.

Den här historien har hjälpt mig otroligt mycket i mitt liv. När jag började märka att minnet blev sämre och även dagar försvann för mig så kunde jag i alla fall känna en liten tröst. Det skulle snart vara över. Jag skulle också snart få vara lyckligt ovetandes om mitt tillstånd. Min rädsla var dock att jag skulle hamna i en sån där cykel och må dåligt hela tiden.
Men här sitter jag nu nästan fem år senare och jag lever fortfarande, är fortfarande pinsamt medveten om mitt dåliga minne. Dagar försvinner fortfarande men jag mår i alla fall bra. Mina tankar gick ofta till dem där på äldreboendet när jag tvingades sluta arbeta. Men de hjälpte mig genom att jag fick hopp om att man kan leva bra även om man inte minns.
Många säger att de aldrig vill bli dementa. Jag säger att det märker du inte så ta vara på livet så länge du minns.
Lev nu för det spelar egentligen ingen roll om du minns eller inte. Huvudsaken du mår bra och trivs i det liv du lever.

I fönstret både ser man och syns man…

Seeing and being seen..

Current theme: cats

Nu har jag väntat i ett och ett halvt dygn på att få min hjärna tillbaka. Jag tror jag tappade den på tåget till Uppsala i tisdags, och den har fortfarande inte dykt upp.

Såhär trött brukar jag inte vara, men jag vet vad det beror på: Mina hörlurar är trasiga. Jag har överlevt både tåg och buss unplugged, och det kändes som om hela världen invaderade mina öron. Imorgon är det jag som plockar fram de där vedervärdiga snäckorna som man pular in i öronen. De är inte alls lika effektiva och de skaver, men det är bättre än inget.

Jag behöver ett ljud som jag är van vid, som är förutsägbart och tryggt, för att stänga ute de oväntade ljuden. Låtar där jag känner igen varenda ton och kan hela texten utantill tar udden av kaos och lindrar intrycken så att jag kan koncentrera mig på det väsentliga.

En skötare påstod en gång att mina hörlurar stänger världen ute, och att jag fastnar i mig själv om jag går runt med dem jämt. I själva verket är det precis tvärtom; att begränsa intrycken är den enda möjligheten att faktiskt kommunicera.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ljud, sinnen, perception, psykologi, NPF, intryck, känslighet, stress, trötthet, Aspergers syndrom, ADHD, trygghet, lugn, förutsägbarhet, rutiner, kommunikation, hjälpmedel, hörlurar, musik, prylar

Voila, jag är uppe!

Nu har jag poweryogat intensivt i fyra veckor. Dom första två veckorna yogade jag och Martin 12 av 14 dagar, puh. Det är faktiskt en jättehärlig träning med både styrka, smidighet och kondition. Jag har också lärt mig nya ord som dristi, muskellåsen mula bandha och uddiyana bandha.

Martin skrev ju i sitt yoga inlägg att målet efter 14 dagar var att vi skulle kunna göra headstand och skorpionen, jag kan stolt berätta att jag klarat båda:-).

Mari = Skorpionen, fötterna är faktiskt uppe i luften

Det som också känns häftigt är att det som för mig såg omöjligt ut dag ett gör jag nu på varje yogapass.

Träningslokalen är en sal byggd 5 meter ovanför marken och ligger placerad ett stenkast från havet och stranden vilket gör Koh Lanta till en perfekt plats att yoga på. När vinden lagt sig kommer vi att yoga på stranden, coolt va?

Att jag har haft svårt att komma i säng i tid är väl en rejäl underdrift: Igår satt jag uppe till halv sju på morgonen och pluggade. Det är svårt att slita sig, och det blir inte lättare av att den kalender jag använder i datorn inte öppnar sig av sig själv för att påminna mig. Då är det ganska meningslöst att ha lagt in att den ska säga åt mig att gå och lägga mig vid midnatt, för det är ju inte direkt som om jag kommer ihåg det själv.

Jag har ägnat en del svordomar lite då och då under ett par månaders tid åt att få Windows Calendar att fungera med Schemaläggaren i Vista så att programmet skulle öppnas när det kommer någon ny påminnelse, men jag har inte fått det att fungera. Så ikväll bestämde jag mig för att lägga in en egen påminnelse direkt i Schemaläggaren, som förhoppningsvis ska få mig i säng. Varje kväll vid midnatt öppnas ett litet fönster på datorn med meddelandet “Gå och lägg dig! Marsch i säng, annars får du inte smisk!”.

"Gå och lägg dig! Marsch i säng, annars får du inte smisk!"

“Sandman” fungerar i alla fall, rent tekniskt. Det återstår att se om det faktiskt har effekt på min dygnsrytm. Jag antar att jag för säkerhets skull borde lägga in ett till meddelande för klockan ett. Och två. Och tre. Och kanske för fyra och fem med. Man vet aldrig med mig.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sömn, dygnsrytm, påminnelser, ordning, struktur, minnet, hjälpmedel, teknik, datorer, Vista, Windows, NPF, ADHD, ADD, Aspergers syndrom

Edison lär ha sagt att anledningen till att han lyckades var att han koncentrerade sig på en sak i taget. Han menade att de flesta människor gör väldigt många olika saker under en dag och därför känner de inte att de lyckas med någonting.

Det kan nog ligga något i det. Vill jag verkligen bli bra på något så måste jag lägga ner det mesta av min tid på just det. Detta kan innebär att jag måste välja bort andra saker. Här tror jag det största problemet ligger, det är inte svårt att fokusera på någonting som man verkligen vill göra, problemet är att sluta göra något annat.

Så brukar man även säga om nya idéer. Det är inte svårt att få folk att bli intresserade av nya idéer, det svåra är att få dem att sluta med de gamla.

Här borde vi lära oss av barnen. Se så koncentrerat det testar allt nytt de upptäcker. När ett barn lärt sig något nytt som de vill bli bättre på så lägger de ner mycket tid på just det och de är mycket koncentrerade.

Koncentrerar dig så att du lyckas med du vill!
Lizelott

Hej, jag heter Immanuel, och jag är studiemissbrukare. Jag har varit på avvänjning och hållit mig ren i fem år, men fått ett mindre återfall. Risken är ganska stor att den utmynnar i en examen till våren, och jag är nog inte tillräckligt motiverad för att stoppa det i tid. Det enda jag kan göra är att sätta upp regler för hur mycket tid jag får ägna åt studierna, och försöka hålla det.

Idag har jag varit riktigt duktig. Jag har nämligen gjort precis det jag planerat att göra, och inte ett dugg mer. Två timmars skolarbete om dagen, på sin höjd tre – det är den regeln jag försöker hålla. Inte åtta timmar på raken, som jag suttit de senaste veckorna och låtsats sova när jag i själva verket pluggat. Jag vill ju inte riktigt erkänna att jag är så fast i skolarbetet att jag har svårt att slita mig, och att jag i smyg sitter och fantiserar om det medan jag ägnar mig åt bloggande och sånt.

Taggiga pärlor

Att jag älskar att plugga visste jag redan, men att det i sig är ett problem hade jag inte tänkt på. När jag unnar mig att slappna av, släppa spärrarna och låta tankarna och orden strömma genom skallen i hyperfokus försätter jag mig i ett rus som är svårt att bryta. Förr i tiden var det ruset fullkomligt nödvändigt och jag utnyttjade det till max. Jag var tvungen att plugga 100 timmar i veckan för att hänga med, vilket såklart var den största orsaken till att jag efter fyra år plötsligt befann mig vara inlagd på psyket när jag egentligen skulle varit på uppropet. Det sambandet är jag medveten om, men att jag skulle vara direkt beroende av den kick som det ger att använda hjärnan hade jag inte fattat.

Fjärilar i magen

Därför har jag belagt mig själv med ett strikt förbud mot att överträda femton timmar i veckan. Jag läser på kvartsfart, men det är svårt att begränsa sig till det som bara är en tiondel av det jag gjort förut. Ändå vet jag att jag måste; förra veckan hade jag ett psykbryt över att försöka plugga på halvfart. Det var nämligen inte helt klart att jag skulle få tillgodoräkna mig den halva av kursen jag redan gjort för fem år sedan, men nu är papperna klara och jag vet att jag slipper den jobbigaste biten: Den strukturerade teorikursen med vanliga uppgifter. Istället får jag gå direkt på uppsatsskrivandet och jobba mer fritt. Jag lägger upp mitt schema i stort sett själv, och har bett om att få extra stöd av en mentor – för att se till så jag inte gör för mycket. Jag är stresskänsligare nu och klarar inte att dygnetruntplugga, och ändå är det så lätt att gå upp i varv och aldrig vilja komma ner igen. Det är farligt.

Jag har koncentrationssvårigheter och problem med impulsivitet; typiska ADHD-drag. Däremot har jag svårt att förstå hur man kan utgå ifrån att det måste betyda att man har svårt att sköta skolarbetet. Mitt stora problem är snarare att jag har svårt koncentrera mig på annat, och mina galna impulser innebär mest sånt som att sitta hela natten och plugga för att jag inte kan sluta, eller att sätta mig upp i sängen sekunden innan jag äntligen ska till och somna, för att skriva ner den där idén jag bara måste komma ihåg.

Jordgubbar och glass som icke-hetsätarportion

Hursomhelst har jag gått i skolan i drygt en månad, och det börjar äntligen flyta på. För en vecka sedan hade jag nästan bestämt mig för att hoppa av för att jag mådde för dåligt, men jag bestämde mig för att inte låta livet stå i vägen för lyckan i att få knarka uppsatsskrivande. Idag börjar jag träna på att bara plugga några få timmar i taget. Kanske är jag lika naiv som en alkoholist som tror att hen kan dricka måttligt, men jag känner mig snarare som en bulimiker. Äta måste man ju, så det gäller att lära sig att hantera mat för att kunna bli frisk. Samma sak med studier: Det går inte att låta bli att smaka på kunskapens frukt, utan det är bara att lära sig att inte svulla tills man spyr.

Hej, jag heter Immanuel och jag är kunskapsbulimiker.

Läs även andra bloggares åsikter om studier, skolan, högskolan, ADHD, Aspergers syndrom, NPF, stress, tvångshandlingar, beroende, ordning, planering, struktur, tid, utbrändhet, koncentrationssvårigheter, impulsivitet, hyperfokus, kreativitet, ångest, psykologi, psykisk sjukdom, ångest, rehabilitering

Slår på datorn som vanligt på morgonen, och märker att något strular. Brandväggen vägrar fungera, efter att jag uppdaterat den för några dagar sedan, eller om det är efter strömavbrottet natten till igår. Avinstallera. Starta om. Försöka installera om, men datorn säger att det redan finns en gammal version. Avinstallera och ta bort allt som verkar ha något med programmet att göra. Söker igenom systemet efter filer och raderar. Startar om. Försöker igen. Kollar med antiviruset, spywareprogrammet och windowsbrandväggen att de inte står i vägen. Startar om. Försöker igen. Laddar ner programmet igen, för säkerhets skull, ifall det blev något fel första gången. Startar om. Försöker igen.

Ger upp och slår på windowsbrandväggen för att komma ut på nätet en stund, men först måste jag uppdatera den eftersom den varit avaktiverad i månader. Tanken är att gå ut och leta efter en ny brandvägg, och jag hittar en, och laddar ner. Installerar, startar om och ställer in enligt konstens alla regler. Det fungerar i någon timme, sedan slutar Firefox att ta emot signaler. Det går inte att öppna någon ny sida, och efter att jag stängt ner programmet går det inte att öppna alls.

Jag letar i instruktionerna och försöker komma på vad jag gjort fel, och hur man isåfall ställer tillbaka det. Uppkopplingen är det inget fel på, och programmen påstår alla själva att de fungerar perfekt. Jag tjorvar och har mig – tills jag kommer på att jag har uppdateringar till själva datorn att göra. Medan datorn harvar runt går jag till affären för att få ur mig aggressionerna. Klockan har hunnit bli närmare sex, och jag har varit uppe i åtta timmar utan att få i mig mer frukost än ett äpple jag tuggade i mig i förbifarten.

Det ingår nämligen i mina morgonrutiner att göra frukost medan datorn värmer upp. Min gamla dator tog minst en kvart på sig att bli redo, så jag kunde lika gärna gå ut i köket och fixa något att äta. Det blev en väldigt bra vana som sitter kvar nu när jag har en snabbare dator. Hade det inte varit för de vanorna hade jag haft väldigt svårt att få i mig mat; det är så jag bygger mina rutiner. Medicinen kommer jag ihåg eftersom jag alltid har dosett och vattenglas vid datorn, men mat är det sämre ställt med.

Och så, när jag äntligen gjort varma mackor i ugnen, belönar datorn mig med att fungera. Efter åtta timmar har jag äntligen både mat och uppkoppling, och jag märker plötsligt hur trött jag är.

Sens moralen är att det är jättebra att försöka minnas saker man har lätt att glömma genom att förknippa dem med sånt man vet att man inte glömmer – så länge det fungerar som planerat. När det inte går som man har tänkt så blir det kaos, däremot. Inget system är felsäkert, och det är ju ändå bättre att faktiskt få i sig frukost de allra flesta dagar än att inte få det alls.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om brandväggar, datorer, teknik, program, mat, rutiner, matvanor, stress, ordning, planering, minnet, psykologi, hjälpmedel, struktur, ADHD

Fast jag hade tänkt sitta hemma och plugga idag så for jag iväg till badmintonen.
Vår badmintongrupp är väldigt mansdominerad, de jag spelar med är tre killar från skolan.
Anyway, badmintonplanerna ligger precis bredvid den stora gymnastiksalen. Ni börjar fatta vart det här är på väg va?
På den gamla goda tiden var det ett stort skynke där emellan som gjorde så att vi praktiskt taget inte såg nånting. Vi spelade på och var glada.

Den här säsongen kände nån för att ta bort det där skynket, antagligen för att det skulle se lite luftigare ut i salen eller nåt.
Och BAM. Plötsligt kunde ingen spela ordentligt, bollarna gick konstigt snett åt höger/vänster och ibland landade dom bredvid en spelare som inte uppfattade ett dugg av sin omgivning.
Och det är självklart gymnastikflickornas fel. De hoppar runt som galningar och är så överdrivet viga i sina alltför små gymnastikdräkter.
Nej, det är inte lätt det här med koncentration. Det är det inte.

I dag har jag lärt mig att teckning handlar väldigt mycket om koncentration. Vi hade som uppgift i dag att teckna av ett porträtt ur en fotobok. Sammanlagt så tecknade jag ungefär fyra timmar! Det var en prövning att hålla koncentrationen på topp så länge, och efteråt var jag helt dödstrött. När jag kom hem var sötsuget ett faktum och som tur var hade jag lite kladdkaka kvar från helgen. Jag tyckte inte kladdkakan i sig själv var söt nog att tillfredställa mitt akuta behov av energi så jag var “tvungen” att lyxa till den lite med kinuskisås och nötter. Great success!

“Det är ju inte som om jag är sjuk på riktigt. Jag har ju kunnat blogga varje dag, till exempel.”

Just de orden intalade jag mig själv igår, och visste inte hur snart jag skulle få äta upp det. Efter tre veckors obestämbar halsinfektion har jag börjat tröttna rejält, så igårkväll bestämde jag mig för att ignorera tröttheten och ge mig ut på en kvällspromenad i skogen. Det var helt fantastiskt och jag mådde som en prins – tills jag vaknade imorse och verkligen var sjuk på riktigt. Egentligen borde jag ha stannat i sängen hela dagen, men jag tog mig på något sätt till psykologen och hem igen. Det var såklart jobbigt, men det gick.

Hursomhelst har jag i min feberyra hunnit tänka en hel del på det där med just sjukdom. Det sägs att personer med autism har mindre autistiska symtom när de har feber, och det finns en undersökning som på sätt och vis bekräftar det: En grupp barn med olika autismspektrumdiagnoser visade sig ha färre avvikelser från det “normala” (det neurotypa, icke-autistiska) på vissa beteendeområden när de hade feber, jämfört med när de var friska. De områden det gällde var irritabilitet, hyperaktivitet, repetitivt beteende och avvikelser i talat språk, och när de blev friska gick de alltså tillbaka till det gamla beteendet.

Det kanske inte är så konstigt att man är mindre hyperaktiv och gör färre stereotypa rörelser och liknande när man är sjuk; är man trött orkar man helt enkelt inte göra så mycket. Att ha feber gör i alla fall mig lugn – för lugn. Folk kan säga att jag verkar vara ovanligt samlad och fokuserad när jag själv känner precis raka motsatsen. På väg till psykologen idag klev jag rakt ut i gatan så en bil fick tvärbromsa. Jag skulle gå över och stannade, men trodde att jag var kvar på trottoaren när jag i själva verket var en halvmeter ut i körbanan. På vägen hem gick jag in i en hög buske som hängde ut över trottoaren, som jag inte la märke till förrän den slog mig på armen och nästan i ansiktet. Den typen av händelser är mer regel än undantag när jag är trött – och det är det som är grejen, tror jag.

Jag är en mästare på att fejka koncentration, i synnerhet när jag är okoncentrerad. När jag är sjuk eller trött tar jag in färre intryck från omgivningen, och det är därför jag kan se ut som om jag är ovanligt koncentrerad och samlad när jag i själva verket knappt är medveten om världen. Min hjärna behöver egentligen gå på högvarv för att klara av sånt som att hålla sig på trottoaren och väja för hinder, och det är samma funktion som gör att tanken lätt vandrar iväg, att jag så ofta avbryter människor, att jag gör tusen saker samtidigt.

När jag är sjuk går hjärnan på lågvarv: En sak i taget, för fler orkar jag inte. Sinnena trubbas av och jag tar inte längre in precis allt som händer. Kanske är det så de bokstavslösa är för jämnan, fast inte riktigt lika mycket. Uppenbarligen klarar de flesta av dem av både att gå rakt och att upptäcka busken innan den attackerar. Fast det är klart: de har många års träning bakom sig, och kanske inte ens vet något annat. Mina neurotypa symtom försvinner när jag tillfrisknar, som tur är – för om det är såhär det är att vara “normal” förstår jag inte riktigt hypen.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om autism, Aspergers syndrom, feber, sjukdom, funktionsnedsättning, koncentration, hyperaktivitet, perception, intryck, uppmärksamhet, trötthet, influensa, lugn, psykologi, neurotypi

Länge har forskare misstänkt att

*googlar efter mer information och börjar läsa en text om något helt annat totalt orelaterat ämne som jag råkar snubbla över*

personer med ADHD har

*reser mig från datorn för att leta efter mitt läppcerat, går ut i sovrummet och känner i byxfickorna, går ut i hallen och känner i tröjfickan och hittar till slut ceratet i fickan på morgonrocken jag har på mig*

ett annat belöningssystem i hjärnan

*smackar glatt och grimaserar för att njuta av att läpparna är mjuka igen, och dricker lite vatten*

än andra, och det kan förklara varför vi ofta har

*kollar mobilen om jag har några olästa eller obesvarade sms som jag glömt bort*

koncentrationssvårigheter och svårt att kontrollera

*börjar klia mig lätt på halsen och klöser med naglarna i nacken någon minut, bara för att det känns så skönt*

impulser.

Var det svårt att förstå sammanhanget? Vi tar det igen:

Länge har forskare misstänkt att personer med ADHD har ett annat belöningssystem i hjärnan än andra, och det kan förklara varför vi ofta har koncentrationssvårigheter och svårt att kontrollera impulser.

Var det lättare att hänga med den här gången? Jag skrev först den korta texten, men när jag märkte hur ofokuserad jag var skrev jag in de saker jag faktiskt gjorde under tiden. Det tar egentligen inte många sekunder för mig att skriva två rader – i synnerhet inte när jag vet vad jag ska skriva – men det tar tid om jag måste göra tusen andra saker samtidigt.

Åter till nyheten:

Amerikanska forskare har undersökt halten av signalsubstansen dopamin i hjärnorna hos personer med och utan ADHD och kommit fram till att det är belöningssystemet och som skiljer oss åt. De som har ADHD hade lägre nivåer av dopamin i det område i hjärnan som styr just belöning och motivation, jämfört med de som inte har ADHD. När hjärnan får ett nytt intryck att bearbeta stiger nivåerna, men hos en person med ADHD sjunker den nivån fortare. Med andra ord: ADHD-hjärnor belönar oss inte för att hålla koncentrationen på samma sätt som andras hjärnor gör. “Belöningssystemet reagerar alltså snabbare på nya intryck hos den som har adhd” säger Nora D Volkow som är en av forskarna bakom studien.

Egentligen är det mest för att försöka förstå hur bokstavslösa hjärnor jobbar som jag läser sånt här. De kallar det för “gåtan ADHD” i DN; själv ser jag det som en lika stor gåta som den gåta det såkallat normala också är. Det lär inte hända att de skriver “Fynd löser DAMP-löshetens gåta”, men det är utifrån just det jag läser texten: Bokstavslösa hjärnor är långsamma. Det är deras fördel.

Det återstår att ta reda på hur vi bokstavliga kan bromsa oss när det går för fort, men det här verkar lovande.

Bloggat: Mamman, Annami. Uppdaterat: SvD och AB skriver också. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ADHD, ADD, NPF, funktionshinder, hjärnan, biologi, neurologi, forskning, dopamin, koncentration, impulsivitet, minne, rastlöshet, psykologi, psykiatri

Nu är jag där igen. Efter en relativt hyfsad dag på jobbet så kommer jag hem med barnen kl 17.20. Jag tänker att jag ska köra bilspel bara i 10 minuter och laga mat sedan…

Hur länge sitter jag. Säkert en timme.

-Jamen vad fan du har dig själv att skylla.

Visst kom hit och byt hjärna med mig då!

Hatar när det blir så. Hatar mig själv att min hjärna funkar så. Hatar!

Just nu!

Om 30 minuter eller en timme känns det bättre. Om jag får hålla på med annat som inte orsakar sirap.

För er som inte vet vad jag menar med sirap kan ni söka på bloggen eller läsa här eller här.

Så har jag sakta men säkert rullat igång nåt slags program inom ramen för min KBT-behandling. I fokus står i första hand att hitta olika strategier för att bättre klara av att vistas i större grupper av människor, i andra hand att mildra eller helt häva de formidabla “tankekaruseller” som brukar sätta igång om jag råkar vakna under natten och som hindrar mig från att somna om. I varje fall ända tills klockan är ungefär en kvart innan väckningsdags, för just då brukar jag ha somnat in så sött, så sött… Med konsekvensen att jag mår som en urvriden trasa, trött och stressad, när det är dags att stiga upp…

Nå. I det första fallet handlar det inte om ångest inför situationen som sådan. Istället handlar det om att orka koncentrera mig tillräckligt länge, att klara av sorl och andra ljud som människor ger ifrån sig… Eller något bättre preciserat: att kunna fokusera koncentrationen genom att stänga ute  intryck som vill tränga sig på men som jag förmodligen inte är betjänt av. Som det har blivit nu — 4,5 år efter “väggen” — så har jag ändå en rätt skaplig koncentrationsförmåga, men jag har svårt att fokusera den. Det mesta runt omkring mig är ungefär lika viktigt, med andra ord… Vilket självklart tröttar ut mig. Här kan det handla om att medvetet “stänga av” vissa intryck, exempelvis genom att blunda eller att använda öronproppar som ändå släpper igenom lite ljud. Metoder som jag har tillämpat tidigare under min rehabilitering. Men det kan också handla  om att styra in koncentrationen på ett aktivt mentalt/fysiologiskt sätt, exempelvis genom att föra anteckningar när jag sitter  i möten. Mm, här behöver fler strategier hittas på!

I det andra fallet hittade jag faktiskt en metod som visade sig funka omedelbart: Genom att läsa några sidor i en självhjälpsbok inom genren ACT-terapi, Steven Hayes’ “Sluta grubbla börja leva”, fick jag tips på hur jag skulle undgå att drabbas av “kognitiv sammansmältning” med de tankar som poppar upp i mitt huvud mitt i natten.

Jag kände igen de där sidorna, eftersom jag har gjort ett antal av övningarna i nämnda bok tidigare, vilket kanske underlättade. Hur det vill med den saken, men om jag ska nämna något om metoden så handlar det om att inte ta de uppoppade tankarna på så stort allvar, att inte låta sig uppfyllas av dem utan istället låta dem komma och gå. En slags acceptans för att vår hjärna har en sällsam förmåga att producera tankar i tid och otid, med andra ord… Fungerade suveränt bra redan första natten jag testade !

I över en vecka har det legat där, överst i högen, och latat sig. Det viktiga skolpapperet verkar inte fylla i sig själv, så det är lika bra att jag gör det istället. För att kunna fylla i det måste jag gräva i mina gömmor och hitta gamla papper från en halv evighet sedan. Fem år, alltså.

Till slut hittar jag det: Ett viktigt dokument som förkunnar sånt som upplägg, mål och litteratur för den kurs jag förhoppningsvis ska få tillgodoräkna mig delar av. Inget intyg alltså, men en kursplan från den sista kursen jag tog innan jag blev för sjuk. Det har legat prydligt i en kartong i ett skåp, tillsammans med andra viktiga dokument. Och den visar sig ha en tidstypisk dekoration.

Kanin längst upp på kursplanen

Att klottra på papper och i böcker var mitt stim; mitt sätt att trösta mig själv. Från att jag började ettan tills jag 18 år senare smet ut från högskolan var klottrandet det som höll mig vaken när jag var nära att somna, och det som lugnade när jag var nervös eller orolig under lektionstid. Jag har svårt att koncentrera mig på att lyssna om inte pennan rör sig, så varje sekund som det inte fanns något att anteckna for pennan ut i marginalen och började leva sitt eget liv.

Gevvis, Wollis och Gandhi förskönar kursplanen

Jag försökte begränsa det till särskilda kladdpapper, och hålla pennan borta från åtminstone de viktigaste papperna. Det var inte helt enkelt. Även kursplaner och papper som skulle lämnas in blev ibland nedkladdade i obevakade ögonblick. Jag skämdes, och satt ofta med armarna strategiskt placerade så att ingen skulle se.

Somliga rycker av sig håret när de är nervösa, andra pillar upp sår på huden. Jag gör det ibland, men mest ritar jag; oftast kaniner. Det enda som egentligen har förändrats är att jag slutat skämmas. Att klottra gör en mer koncentrerad, ju. Jag skulle aldrig ha klarat mig så långt som jag gjorde om jag lagt ner en massa energi på att låta bli att klottra, som många tyckte att jag borde göra.

Däremot suddade jag ut kaninerna idag, innan jag kopierade kursplanen. Någon måtta får det faktiskt lov att vara.

Läs även andra bloggares åsikter om klotter, bilder, kladd, koncentration, minnet, hjärnan, studier, psykologi, skolan, ADHD, ADD, NPF

Vi sätt och pratade i har kväll om vad som hände kvällen innan. Egentligen handlade argumentationen om viljan att jobba med svårigheterna och gått vi båda har svårt att hantera den situation som uppstod.
Det är inte första gången som jag har en seg kväll. Jag erkänner villigt att jag har svårt att “få ihop det” ibland och att sätta rätt prioriteringar. Kanske är jag inte mogen än? Även om jag intellektuellt kan se dem.
Det är väl någon form av acceptans och “sjukdomsinsikt” jag behöver. Tyvärr så lirar vi inte helt felfritt där just nu.

Så hade vi vår session efter sommaren. På det stora hela kändes det ok. Jag och frun (finns det inget bättre ord än frun….?) Vi har hunnit smälta och bearbeta försommarens bomb och vi har hunnit prata igenom en del.Men det finns smolk i bägaren.

Under lördagen var jag deppig och sorgsen och det berodde på alla känslor som terapin rört upp hos mig. Dels är jag ledsen att det gått så långt i vår relation att vi kom ifrån varandra och att jag sökte mig utåt. Dels är jag ledsen för vår oförmåga att kommunicera när det gäller. Fast vi har blivit betydligt bättre.

Jag har senaste året kommit att upptäcka att jag ibland har svårt att ta mig samman och fokusera. Framför allt när jag är trött eller har en massa tankar och mycket som drar. Jag blir då lättdistraherad och gör saker som jag egentligen inte har tid med eller som inte leder framåt. “Men så är vi väl alla?” utropar du. Nä så är inte alla. Jag tror att det är lite annorlunda med mig. Vår son har en diagnos som handlar om koncentrationssvårigheter och vi har fått mycket stöd och utbildning i samband  med hans utveckling. Jag känner igen mig själv i många av symptomen och det förklarar en del av hur jag agerat, tänkt och känt.

Därför blir jag ledsen och fundersam på vad i det hela som är jag, vad som är “vanlig” inkomatibilitet och vad som är “normalt” beteende när man är pressad.

En sak som lade lök på laxen är att jag låg efter med arbetstiden från förra veckan. Jag gjorde ett försök under lördagen men jag var inte i sånt tillstånd att jag kunde jobba. Jag hade ingen ro.  På söndagen åkte vi till Fjäderholmarna och jag drejade en tekopp åt svärmor och umgicks med familjen. Sedan åkte jag till jobbet och betade av en del av timmarna. Skön känsla.

Jag ser det här med parterapin också som en del av min egen personliga utveckling och om jag kan hantera en relation på ett bättre sätt så är det gott och väl. Nu är det bara resten kvar.

PS. Jag kommer att återkomma till de här ämnena i framtiden.

Kram på er kära läsare.

Hade som vanligt en väldigt mysig natt med isabelle, det är alltid väldigt mysigt!
Just nu sitter jag och har sjukt ont I magen tror jag åt nått igår. Det är jobbigt när man inte kan koncentrera sig på jobbet. Försöker sitta I den bekvämaste positionen jag kan hitta. Just nu är det litte smått lutad till vänster och neråt böjd.

Over and out.

Jaaaa…vad har jag glömt idag? Det är en bra fråga. Ibland glömmer jag även vad jag har glömt. Skönt att läsa artikeln om glömskan för glömska gör mig nervös.

Värst är det när jag glömmer bort mitt i meningen vad jag vill säga. Det blir bara blankt. och tomt i hjärnan.

Skönt att veta att andra har tydligen också problem med koncentrationen.

Här är listan om det 20 vanligaste vi glömmer ( och min egen kommentar med kursivt:

1. Att dricka kaffe/te, som sedan kallnar - vet inte när jag drack senast varm te.

2. Var du lagt nycklarna – det är inget problem, hänger på dörrhandtaget, men har hänt att jag varken låste dörren eller ens har stängt det.

3. Vad du skulle handla - inget daglig problem, men ofta just målet som inte blir inhandlat

4. Ta ut tvätt ur tvättmaskinen – har aldrig hänt

5. Att ta ut maten ur frysen – har aldrig hänt heller,jag är inte så matintresserad

6. Ladda mobilen /i Pod – big deal, jag överlever.

7. Att inte svära inför barnen – det här är enkelt, har inga barn

8. Fylla på toapapper – har aldrig hänt

9. Var du parkerat bilen – har aldrig hänt för jag har aldrig haft bil

10. Vännernas barns födelsedagar- bör man veta det? isåfall gör jag det heeeela tiden

11. Vattna blommor – hmmmm…

12. Din ålder -  hmmm… det är knepigt. vill vara yngre men jag råkar jämt säga 3-4 år mer än vad jag är. Undrar vad en psykolog skulle säga om det.

13. Vännernas födelsedagar - i datorers och mobiltelefonernas tidevarv går inte att glömma.

14. Spela in ditt favoritprogram -

15. Bröd i brödrösten – aldrig hänt, jag är jättenojig med brörost, rädd för kortslutning och eldsvåda.

16. Tacka för senast - skit, bör man göra det?

17. Vännernas barns namn - vadå vännernas barns namn? jag glömmer alla namn. Jobbigt ärbara förnamnet, det är riktigt pinsamt

18. Köpa mjölk – gillar inte mjölk så det kan jag gärna glömma

19. Låsa bilen – vem vet om jag hade det

20. Var du lagt plånboken – det vet jag ALLTID! ALLTID!

Källa National-Lottery/ Daily Express

blåbär jag inte köpte idag,men kanske imorgon

Jag läste nog någonstans att blåbär är inte så dumt att äta. Utbilda dig – länge, umgås med vänner och frossa i blåbär. Det är hemligheten. Sätter igång hjärnan. Kanske ska jag passa på nu när det är säsong. Och gott är den också, blir säkert populärt att gå runt med svarta tänder också. Näää…skämta bara.

Men det är kanske järnet i blåbären som driver upp hjärnverksamheten. Då kan man ta extra järntabletter istället. Slipper att få tänderna svarta. Kanske tom billigare i längden, när grönsaker och frukt har blivit svindyra.

Min älskade, djupt försjunken i nya tv:ns handbok. Motiv: koncentration.

My love, deaply concentrated on getting the new TV started. Subject: concentration.

Theme of the week: subject and vision

Lata dagar när vädret är lite sämre löser man förstås korsord.

Lazy days bad weather = crosswords!

Theme of the week: laziness

…har jag börjat att ägna mig åt lite grann. Redan den första gången så fick jag ganska omedelbart en tryckande känsla mellan ögonen. Efter att ha suttit ett tag, fått som en ljusprick inne i huvudet och sedan ett skarpt, blått sken överallt, så kände jag mig piggare och alla färger omkring mig syntes klarare än innan. (Jag googlade i alla fall på värk i tredje ögat och fick se det här. Undrar om det är så? Vem vet; jag kanske blir medium snart, på kuppen…! )

Jag har fått låna en bok om meditation och den läser jag och funderar över en del saker. Nu ska jag göra några inledande övningar, eftersom meditation handlar så mycket om koncentration. Det är nog bra för mig, för jag kan verkligen vara lite okoncentrerad mellan varven. Övningen jag ska börja med går ut på att skriva ett ord på ett papper, t ex “träd”. Sedan ska man skriva ner det första ordet man associerar till trädet, för att genast återgå till att se på ordet “träd”, skriva ner ett nytt ord och återgå igen, osv. Det är den första övningen.

Nästa steg är att hålla just det ordet “träd” i medvetandet, för att sedan återgå till det så fort tankarna börjar åka iväg till något annat. Spännande att se ifall min koncentration blir bättre om några veckor, efter att ha gjort så upprepade gånger  Tid lär jag  ju i alla fall ha, eftersom vi snart åker till Spanien för att svettas lite

Idag ska jag ut och handla lite till min blivande tjugoåring. Jag älskar dig så oerhört!     

Läs även andra mediterande bloggares åsikter om Madonnan, Meditation, Tankar, Tredje ögat, Medium, David Fontana, New Age, Koncentration