Vi människor verkar ha en tendens att inte vilja säga det vi har på hjärtat och jag hatar det.
Istället för att direkt berätta för personen det gäller att bilen står felparkerad, ditt barn är en jävla odåga i butiken eller att din odör är något av en pina vid köksbordet så vad gör dom då?
Jo, antingen så lider dom igenom det hela eller försöker säga det indirekt till dig. I vissa fall så berättar dom för någon utomstående person vad som bekymrar deras hjärnhalva. Då berättar dom allt, lassar över problemet på den tredje personen och väntar på att denna ska sköta skitjobbet medan rörande person ett inte har en blekaste aning om vad som pågår.

Är vi människor så ofantligt rädda för konflikt att vi istället väljer att starta ett kallt krig? Om man inte kan sin krigsföring så ska man väl ändå inte ta upp vapnet, rusa iväg och dunka det försiktigt i pannan på någon!? Eller låter vi bara bli att ta hand om “problemet” för att vi tycker synd om stackars person ett som doftar svett, äter för mycket mat eller har den där hemska odågan till avkomma?

Vi människor tänker att “nej, hon/han har redan massor att tänka på så istället för att berätta det rakt ut till denna …så tänker jag berätta det för …HONOM, så får han berätta det för henne/honom. Så slipper jag tänka på det mer, jag måste bara få prata med någon om detta, jag klarar inte mer!” .
Är det någon mer som ser den ickebefintliga logiken i det här? Jag ska lägga fram problemet samt ge er en lösning.

Y har problem (?) med X=Z,  men istället för att lösa ekvationen med X så går Y till G för att berätta lösningen på hela problemet.
Men G hade  inte det talet att lösa i sin mattebok från början och nu blir G förvirrad och glömmer helt bort problemet ,(?), Y hade med X.

X i sin tur får aldrig veta hur ekvationen löste sig, kuggar på det stora provet och gör om samma misstag om-och-om-och-om-och-om-och-om-IGEN!
Berättar ni inte vad (?) är för ert X så får ni fanemej skylla er själva om denna X gör om problemet upprepade gånger.
Det är upp till dig att lösa problemet eftersom det är du som har det, annars så får du skylla dig själv och då har du inte rätt att klaga. Alls!

Exempel: ett barn springer runt i affären och välter varor, skriker, gråter, river paketen, springer framför din vagn och allt annat du kan tänka dig. Du ser mamman till barnet.
vad gör du?

1. kollar medlidsamt (alternativt irriterat och stöddigt, rullar med ögonen) mot henne, suckar och går vidare trots att barnet är i närheten och gör ditt handlande till en fredagsaktivitet du inte alls ville uppleva.

2. Du går fram till mamman, säger “hej, jag får ursäkta så mycket men skulle du kunna hålla koll på ditt barn? Han stör mig något fruktansvärt när jag handlar, river ner varor och tar saker från vagnen och sådant. “
(här kan du även säga versionen “DU! ta hand om ditt djävulsbarn till son innan jag stoppar popcornspaket ända ner till ändtarmen på honom!” men det är inte alls lika populärt. Möjligt mer effektivt men inte populärt. Tro mig. -dock lite roligare, men inte bättre.)

Två svar kan komma från mamman vid det här laget men i slutändan kommer samma sak att inträffa. svarsexempel:
2.1: “Ja men Gud, absolut! Erik, var är du? ERIK! kom hit nu! ..vad har mamma sagt åt dig?!” och går därifrån med ett hårt tag om sonens krage.
2.2: “vem tror du att du är egentligen?! min son skulle ALDRIG göra något sådant och om han nu råkar göra det så är det väl ändå ditt eget fel, eller hur? ta hand om ditt egna liv istället!” säger mamman och går bryskt därifrån med sonen vältandes vattenmeloner vid fruktdisken.

Vad som sedan kommer hända som är den gemensamma nämnaren för versionerna är följande:
3.1 Mamman kommer hem och sonen Erik har samma attityd väl hemma. Hon sätter sig ner och funderar på vad hon ska göra för att få honom att sluta. länge funderar hon ensam om hon kan bättra sig, vad hon kan förändra med sitt uppfostrande och liknande. Efter många tänkande om och men så drar hon in fadern (om dom fortfarande är tillsammans) och kommer på en lösning. De förbättrar situationen, de “avrundar” talet i problemlösningen så  det lättare går att lösa.

3.2. Mamman är skitarg och kommer hem med sonen Erik. Hon slänger varorna på bordet, tar av sig ytterkläderna och börjar ropa till Sambon/fadern “du ska bara VETA vad jag var med om på ICA Maxi!”. Hon börjar packa ur varorna och fortsätter berätta allt. Antingen så håller fadern med modern och tycker att jag,problemlösaren, är en jubelidiot eller så frågar han redan när modern är i hallen följande;
“ja men vad hände då?”.
Varav modern säger “Erik sprang väl runt lite i affären, han hade ju precis slutat lekis och dom fick glass till snask efter maten du vet. Så ja, han sprang väl runt och var en liten illbatting, men det gör dom ju! då kommer det fram en tjej och ber mig att ta bort honom, SÅ dryg var han faktiskt inte, han råkade väl göra lite saker och så, men inget viktigt!”.

varav Mr.Pappa kontrar med “ja men om människor vågar gå fram och klaga så är det ju uppenbarligen någon som stört dom. eller hur?”
Här börjar problemlösningen för Familjen Sonenerikärenodåga. Mamma och pappa bråkar och dom gör det länge och väl. Ingen har fel och fler problem som dom har blommar upp. Efter många timmar, kanske dagar så utbrister modern; “vi kan inte ha det såhär”
varav pappan säger “jag vet”. Sedan kramas dom och sätter sig vid köksbordet och gör vadå?
Jo dom förbättrar situationen, de “avrundar” talet i problemlösningen så  det lättare går att lösa.

Någon som har några idéer om vad som skulle hänt om ni inte sagt någonting? Upp till diskussion. Detta gäller givetvis inte bara småbarn och deras föräldrar, det går för svettlukt på jobbet, påträngande gubbar på bion osv. Det här är alltså inte ett påhopp till er föräldrar, även om jag hatar dom små liven när dom gör just det jag drog upp nyligen. Jag vet ert försvarstal “det är inte en dans på rosor att vara förälder, hade du varit mamma hade du förstått, du är så trångsynt, du vet ingenting, sluta yttra dig. Det är faktiskt inte så enkelt att vara förälder och vi försöker så gott vi kan!”.
Ja om ni blir så upprörda och berättar detta för mig så anser jag att ni bryr er och försöker tillräckligt eftersom ni pratar med mig om det. Jag stöttar er, ingen mer än jag vill att ni ska uppfostra era barn till att bli bra människor, tro mig! Jag har börjat tänka ut hur man enklast dödar de små djävlarna som är dryga så börja uppfostra! sscho, ssscho Iväg!

(jag måste dock få kontra till er som försöker men inte lyckas; “det är inte så lätt och jag gör mitt bästa!” – ja uppenbarligen är inte ditt bästa så jävla banbrytande så du får nog hoppa upp på rälsen och köra vidare, dumfan för din unge är en JÄVLA PINA ATT BEHÖVA BLI UTSATT FÖR! Det är ingen liten polly pocket-hund du kan låsa in i ett dockskåp så den får bajsa bäst fan den vill. du har klämt ut ett barn, en människa. Uppfostra den bra så den blir accepterad av allmänheten, lilla “sockertoppen” kommer få ett helvete annars.)

För att summera;
har du problem med någon? – Berätta det för denna.
Det kanske gör ont att höra vissa saker men åtminstone så är problemet löst. Du som berättat det behöver inte vara lidande mer (kanske en örfil, men det är värt det).
Jag tycker om när människor säger vad som bekymrar dom direkt till mig istället för att berätta det för någon som inte har med saken att göra. Naturligtvis finns det olika sätt att säga saker på.

Tar jag plats, är jag lat, stökar jag ner, luktar jag illa, är jag för högljudd, tar jag för mig för mycket, parkerar jag snett, whatever så säg det. Annars får du leva med mina skavanker i tysthet för gnälla har du inte rätt till.

Har man konfronterat någon som kommer någon konfrontera dig tillbaka, även om det är ett “absolut, det ska inte hända igen, förlåt” eller “jag sprutar deo på mig när du klappar igen din jävla kameltå, kärringjävel”.

Låt ingen trampa dig på tårna men inse själv när du har orsakat någon sk. problem och borde ändra på det.

Se gottfolk, det är inte svårt. Så sluta gnälla om andra människor och gör någonting åt det.

Incidenten jag skrev om nedan var lite längre än vad jag orkade ta med i ett inlägg. Nu har dock tre gjort sig förtjänta av ytterligare ett surt/ilsket inlägg.

Att jag till att börja med ringde deras kundtjänst var för att min telefon spärrades igår kväll. Det skedde efter att de schabblat med mitt autogiro. Jag bytte konto för två-tre månader sedan och avslutade då mitt autogiro för tre när det gällde det gamla kontot och startade ett nytt på det nya. Den första fakturan hamnade “mellan stolarna” och jag fick betala den via tre:s hemsida. Helt okej.

Nästa faktura fick jag aldrig och förutsatte att den betalts via autogirot (som jag fått bekräftelse om och som skulle fungera). Så skedde inte tydligen och igår så spärrades min telefon.

När jag pratade med kundtjänst imorse så medgav de att det skett något misstag och tjejen jag pratade med först skulle genast häva spärren, vilket annars skulle ta tre dygn!

Nyss skulle jag skicka ett sms. Det funkade inte. Spärren är inte hävd.

När jag ringer upp så bekräftar nästa tjej på kundtjänst att inget är gjort. Hon har nu hävt spärren. Igen. Säger hon i alla fall.

Hur svårt kan det vara?

Jag har spenderat morgonen med att skrika på tre:s kundtjänst. En sak är väldigt säker efter det samtalet. Efter januari 2011 kommer jag aldrig mer vara kund där. Jag har haft tre sedan 2004 och jag har varit nöjd merparten av tiden men nu jävlar.

Under hösten 2008 tackade jag ja till någon form av “trogen kund-abonnemang” som en kille från tre ringde upp och erbjöd mig. Mitt abonnemang hade då gått ut och jag tänkte teckna ett nytt och skaffa en ny telefon men hade inte kunnat bestämma mig för vilken ännu. Just därför klargjorde jag med killen som ringde att jag tänkte teckna ett nytt abonnemang inom max ett par månader. Det var därför viktigt att det han nu erbjöd, inte la på tid på det jag snart tänkte teckna. Killen försäkrade att det jag nu sa ja till skulle avbrytas så fort jag tecknade ett nytt abonnemang.

Så skedde inte. Det lades på en massa tid på det nya abonnemanget.

Det innebär att jag är bunden till tre i över två år trots att jag tecknat ett abonnemang på 18 månader. Först om över ett år går bindningstiden ut.

Allt detta förklarade jag för kundtjäns idag, och jag frågade även hur jag skulle kunna bevisa att det jag säger stämmer då jag aldrig skrivit på några papper eller sett något avtal. Allt gjordes via telefon. Idioten på kundtjänst menar att han bara kan se det som står i deras system men att jag kan få teckna ett nytt abonnemang ännu tidigare nästa gång om jag vill.

Det är då jag börjar lacka ur. Ett till abonnemang!? Med ännu längre bindningstid!?

Oh well. Det slutade med att jag var så arg så att jag skrek och jag förklarade att om det är så här de behandlar trogna kunder så tänker i alla fall jag inte vara en trogen kund länge till.

Fuck you tre. Fuck you very much!

Man kan väl säga att rubriken på vår blogg ändras ungefär var femte minut. Personligen tycker jag att det ser apmongo ut att skriva “blodpudding” med versaler för då hamnar “tacos” ensamt på raden under.

Det tycker uppenbarligen inte min make.

Därför sitter vi och ändrar rubriken så som vi vill ha den från våra respektive datorer, på våra respektive arbeten, med fem minuterns mellanrum. Jag ändrar till gemener och han ändrar till versaler.

En sak han inte har tänkt på är att jag kan ta bort honom som användare när jag tröttnat. Det kan inte han.

HA!

Då har jag ändrat utseendet på bloggen. Det tog i princip hela förmiddagen och en stund efter lunch.

Det resulterade i två långa samtal till maken och slutligen en sur konversation där jag tyckte att maken var kass på att förklara och han tyckte att jag var kass över lag.

Jag kunde ha spenderat tiden till att korrläsa en engelsk sammanfattning och kolla med försäkringskassan hur min SGI ska skyddas. Det kunde jag ha gjort och det borde jag har gjort…

Men nu är det så att allt inte alltid blir som det borde här i livet. Så det så.

Finanskrisen kommer nog inte bli så mycket värre än såhär, men för oss som aldrig fick ett jobb “när det gick bra för Sverige” så har det inte varit så stor skillnad. Jag har fortfarande inte haft ett arbete, jag har fortfarande inte fått svar från alla hundratals jobbansökningar jag skickat runt, och jag slutar snart plugga på Komvux och sedan slängs jag ut i arbetslösheten och det osynliga ickefysiska våld som vår stat betvingar sig på oss. Men det var ju inte mig det här inlägget ska handla om, utan det ska handla om alla de här som har ett jobb, de som sliter på sina arbetsplatser för att vi har fått arbetslojalitet i bröstmjölken i det här chefsälskande skitlandet, de som en dag blir blåsta. Trots att du utfört världens arbete, jobbat över, tagit med jobbet hem, bjudit på fika, hälsat på chefen och skött dig väl – så måste du tyvärr gå. Hejdå, du är varslad. Hoppas det går bra.

Helt plötsligt känns inte chefens flinande och vinkande med handen så jävla roligt längre. Efter ett tag pratar ingen med dig om hur det blir att få gå. Att få gå. Du lägger ner en stor del av ditt liv på något du egentligen skiter i, tillslut kanske du börjar gilla det och bli Lojal, det värsta man kan bli gentemot ett företag. Då använder dom dig och din “lojalitet” och har du otur så ser dom till att du vänds emot dina arbetskamrater i olika situationer, typ att du blir arbetsfördelare, och då kan ju dispyter mellan dina kollegor och dig själv uppstå, fastän du inte är chef eller på något sätt är bättre än de du “bestämmer” över.

Företagen är rädda för att vi ska attackera dem när dom sparkar oss. Flera IT-företag har blivit utsatta för attacker internt och externt av medarbetare som tvingats gå, för att företaget inte investerar alla sina miljoner på börsen på att hålla kvar sina arbetare och hålla igång produktionen, utan hellre tar ut dessa pengar och stoppar i egen ficka och åker yatch och dricker dyr alkohol framåt helgen. Deras lyx betalar du, du, du, jag, du och du. Alla betalar deras lyx. Klassamhället uppenbara sig för en så fort man får ett arbete, när man inser att man och ens arbetskamrater sliter som djur och är skitiga under naglarna, medan eran chef sitter och degar på ett kontor, går på “viktiga möten” hela dagarna, luktar gott och har nystrykta rena kläder. Och tjänar mycket mycket mer, för mindre ansträngning. Tillslut inser man att det är helt sjukt.

Cheferna måste förstå att det är vi som ser till att dom har det som dom har. Vi bygger deras bilar, vi serverar deras mat, vi slaktar djuren som blir till deras kött, vi transporterar alkoholen, vi säljer alkoholen, vi städar på deras toaletter efter att dom spytt ner dom dagen efter firmafesten, det är vi som hämtar deras skitungar, svarar i telefonen, kopplar deras samtal, räcker över varorna vid disken, kör deras tåg, lagar deras trasiga ledningar, stryker deras dyra kavajer och kör deras slynor till döttrar hem från Stureplan. Vi driver det här samhället, medan ni sitter bakom med piskan och förväntar er att vi alltid ska springa dit ni kommenderar. Men en dag kommer vi att lessna, historien visar att samhällen där en klass hunsas av en annan tillslut lessnar när den andra förtryckande klassen gått över gränsen, det hände i Ryssland, det hände i England, i Tyskland, i USA, i Sverige, Norge, Kina, ja.. det har hänt överallt där det varit dåligt.

Och jag kan ju säga att den dagen som ni går över gränsen och vi hugger er med en skruvmejsel i nacken så blodet rinner ner längs Armani-kavajen, så kommer ingen ambulans och hämtar er, för ambulansförarna håller på bränna ner era hem.

Ursprungsartikeln och inspirationen till detta inlägg.

Från Konfliktportalen.se: tusenpekpinnar skriver Kopplingen mellan svininfluensan och FRA, vsfstockholm skriver Är muslimerna det nya hotet?, Anders_S skriver Carnegie – fondkommissionär och investmentbank, Kaj Raving skriver Gästinlägg: Rör inte min semester!!, Jinge skriver Slutet för AIK Hockey?

Ich kann schmecken, riechen, atmen, fühlen, sehen, hören, denken, gehen, springen, schlafen, essen, lachen, weinen, lieben und hassen. Es gibt unwahrscheinlich viele Dinge die ich sofort tun kann und die derart unermesslich wertvoll sind. Allein wenn ich mir eine meine zwei Hände ansehe, bin ich von deren Komplexität fasziniert. Es ist mir ein Rätsel wie mein kompletter Körper seit Jahren entgegen allen Wahrscheinlichkeitsrechnungen des menschlichen Verstandes vor Leben nur so bebt! Ich selbst habe mich gedanklich bestimmt schon hunderte Male umbringen wollen, einfach weil zuvieles, welches völliger Blödsinn ist, mein Leben einschränkt und in dessen Vielfalt zerstört. Das waren dumme Gedanken, ich besitze seit ich lebe den wertvollsten Schatz den sich ein Lebewesen nur vorstellen kann, nämlich einen funktionierenden Körper mit allen Sinnen um die Welt wahrzunehmen. Und ich glaube man kann diesen Schatz niemals bezahlen,- müsste man ihn kaufen.

Aber andere Dinge muss man sich (noch) kaufen: Lebensmittel, Medizin, Lebensraum, Bildung und solche Dinge. Ich frage mich warum man diese lebensnotwendigen Bedürfnisse nicht genauso geschenkt bekommt wie diesen wunderbaren Körper? Wenn man das wertvollste geschenkt bekommen hat, dann sollte man vor den Bedingungen für eine überlebensnotwendige Grundlage nicht zurückschrecken, und eben diese selbstverständlich für möglichst alle Lebewesen erfüllen! Solange nicht daran gearbeitet wird diese Bedürfnisse bei allen Menschen selbstverständlich von Geburt bis zum Tod zu erfüllen, – wird es weiterhin Konflikte geben, – weil jeder glaubt er würde zu kurz kommen, sei minderwertig und müsse deshalb kämpfen, lügen, betrügen, Schmerz zufügen. Und ich glaube es ist nicht so schwer das zu schenken, jeder von uns braucht das.

London (dpa). Mit einer Mindestgeschwindigkeit für Fußgänger und Geldstrafen für trödelnde Passanten wollen die Geschäftsinhaber der Londoner Oxford Street künftig Konflikt und Streit zwischen Langsamgehern und Schnellgehern verhindern.

Die Ladenbesitzer haben beantragt, den Bürgersteig der beliebten Einkaufsstrasse in zwei Fußgängerspuren aufzuteilen. Auf der Überholspur soll man mindestens 4,8km/h schnell gehen müssen, auf der anderen Spur darf man langsamer schlendern und in die Schaufenster schauen. … die Einhaltung der Geschwindigkeit soll, ’sofern die Stadt das genehmigt’, durch Kameras und Tempowächter geregelt werden. Sie sollen Langsamgehen auf der Überholspur mit zehn Pfund Bußgeld ahnden dürfen.

Berlin, Tagesspiegel, 04.12.2000

Quelle

Man kan til tider opleve, i debatter om Israel og konflikten med palæstinenserne, at Israel bliver fremstillet som nazister og beskyldt for at have “overtaget” nazisternes praksis..

Det er et interessant fænomen, omend jeg synes det er et trist fænomen og jeg har svært ved at se det som andet end et udtryk for anti-semitisme, hvor man tager jøderne som ofrerne for en hadsk ideologi og gør dem til netop forbryderne.. Egentlig er det faktisk en syg form for argumentation og retorik, som man benytter sig af i de tilfælde, hvor man forsøger at sidestille Israel med nazisternes menneskehadske metoder og tanker..

Nu sidder jeg jo og læser en del om anti-semitisme og anti-zionisme for tiden (og det er svært ikke at blive bare en smule deprimeret), og har pt. fokus på anti-semitisme i den arabiske verden..

Der er jeg så stødt i en interessant passage fra Matthias Küntzels “Jihad and Jewhatred” om netop dette:

Secondly, for Yassin and Arafat the subject of the Holocaust – the central experience in the establishment and attitudes of the State of Israel – has remainded taboo, as has that of the role of the Mufti in National Socialism. No post-Oslo PA schoolbook so much as mentions Auschwitz. When a PA official asked that this be changed, he was met with furious protests and the request was rejected. The Chairman of the Palistinian Parliament’s Education Committee declared that, “we have no interest in teaching the Holocaust.” His parliamentary colleague and Fatah leader, Hatem Abd al-Qader, added that teaching about the Holocaust would present “a great danger” for the Palestinian identity. “If such a decision [about teaching the Holocaust] is made, it will undoubtedly ruin the Palelistinian dream and aspirations. It will entirely obliterate the past, present and future of the Palestinians”. Not the slightest danger to the Palestinian identity, though, seemed to be presented by the circulation with express PA approval of Hitler’s programmativ work Mein Kampf , which reached number sic in the Palestinian Territory’s bestsellers’ list in 1999. The translator of the Arabic edition refers in his introduction to his author’s continued relevance: “Adolf Hitler does not belong to the German people alone, he is one of the few great men who almost stopped the motion of history, altered its course….. National Socialism did not die with the death of its herald. Rather, its seeds multiplied under each star.”

While the PA “sows” the seeds of National Socialism un this way, and reaps a harvest of murderous anti-Jewish actions from it, Israeli policy is presented in all its media as a continuation or even intensification of Nazism. The constant equation of Israeli and Nation Socialist policies – “Nazism of the Jews,” “Nazi-like enemy,” “Nazi-Zionist practices” – amounts to a specific form of Holocaust denial, one which legitimates the pursuit of an anti-Jewish extermination policy, while projecting these murderous intentions onto the chosen victim. – “Jihad and Jewhatred” Matthias Küntzel page 117-118

Så man fristes til at spørge: “Hvem er nazisterne?”

Nuvel, jeg er ikke ude på at beskylde alle palæstinensere for at være anti-semitiske nazister, men det virker som om at det er udbredt blandt diverse palæstinensiske ledere – ja ikke kun palæstinensiske, men arabiske ledere generelt – hvilket jeg synes er trist, mest for palæstinenserne selv, som har så mange intelligente personer, der gerne vil ændre kursen og skabe en bedre fremtid sammen med deres modstykker i Israel.. Men når al støtte går til de folk der skaber og spreder hadet, så er det svært for dem at tage kampen op.. Og her er det ikke kun Iran jeg har i tankerne, men lige så meget Israel selv (som støttede Hamas i 80′erne), det er EU (som støtter Hamas i dag) og det er USA som har allieret sig med den største eksportør af anti-semitisme, nemlig det wahabiske Saudi Arabien..

Jeg synes at Küntzels fremstilling af tingene her, er ret rammende for vore dage: Offeret fremstilles som forbryder, mens forbryder gøres til offer..

Mvh

(Bild: Ett historiskt försök. Hey, At least he tried!)

Obama administration har uppnått mer i Mellanöstern än Bush i åtta år stoltserar man med i USA.
Engagemanget som administrationen visat har varit en central del av jänkarnas politik i Mellanöstern.

Det här upprepade orden om att USA förnyat sin diplomati i Mellanöstern är lika mycket ord som bara upprepningar, men om man ska jämföra den här Change-eran med cowboy-eran så råder det absolut ingen tveksamhet kring förnyelsen.

Men om vi dissekerar den här mjölksoppan (şorbe şîr) från Österlandet så är ungefär allt “som det ska” fortfarande…
Obama formar sin MÖ politik som är anti-Bush strategi, men detta är inget nytt. Bush gjorde samma sak efter att Clinton-administrationen bytts ut.

Så nu, tio månader efter att den nya administrationen installerats så är verkligheten en annan än den “förändrade”, inga riktiga försök för att dämpa konflikterna regionen har gjorts. De har inte fullföljt sina löften (bland annat om att erkänna folkmordet på armenier assyrier/syrianer år 1915) eller gjort något åt den Syrien, Kurdistankonflikten, Iran, knappt ett ord om Libanon och väldigt svagt engagemang inom den palestinsk-israeliska fredsprocessen.

Kan ord utan handlingar belönas? Det kan du hoppa upp och ta dig på att de gör!
Tänka sig att nobelpriset gick till presidenten för hans ÖNSKAN om diplomati. Det räcker med att tala om hur världen skall vara fri från kärnvapen men utan resultat.
Amerikaner måste märkligt sällan tala om fred om de får nordiska prestigepris när de verbalt anstränger sig för att uppnå fred, samtidigt som de egentligen inte främjar freden eller dialogen.
Jag menar… Kofi Annan vann ju aldrig priset för hans insatser som gjorde slut på våldet efter valet i Kenya.

“Welcome to the wartime contracting bazaar in Afghanistan. It is a virtual carnival of improbable characters and shady connections, with former CIA officials and ex-military officers joining hands with former Taliban and mujahedeen to collect US government funds in the name of the war effort.”

Texten kommer från  The Nations Aram Roston’s mycket intressanta artikel om hur den amerikanska militären köper tjänster av sina motståndare och om vänskapskorruptionen mellan politiker och säkerhetsföretag.

USA anlitar afghanska säkerhetsföretag för att garantera säkerhet vid transporter inom landet. Säkerhetsföretagen betalar talibanerna i området för att inte attackera den aktuella transporten. Hur dyrt det blir beror på typ av transport. Så får de amerikanska soldaterna det de behöver för att fortsätta kriget, så får talibanerna pengar att köpa det de behöver för att fortsätta kriget.

Col. David Haight, som leder the Third Brigade of the Tenth Mountain Division säger: “But I know that it is what it is: essentially paying the enemy, saying, ‘Hey, don’t hassle me.’ I don’t like it, but it is what it is.”

Krigets logistik. Krigets logik.

Nicolas Levi

Przed spotkaniem o Korei Północnej postanowiliśmy przeprowadzić krótki wywiad z naszym gościem Nicolasem Levim. Ograniczenie się do pięciu pytań nie było łatwe, zwłaszcza, że temat jest niesamowicie pociagający. Postanowilśmy jednak zostawić kolejne na poniedziałkowe spotkanie…

KN: Jakie główne zmiany zaszły w Korei w stosunku do spotkania rok temu? (prosimy o nieodkrywanie wszystkich kart przed spotkaniem ; ))

NL: Sytuacja ludzi sie poprawia, ale trzeba podejść do tego z dystansem. Poprawia się życie w miastach, ale z tego co wiem, na prowincji sytuacja pozostaje bez zmian. W tym roku w Phenianie pojawiła sie sieć komórkowa. Jest coś w sklepach. Są restauracje. Ale to wszystko wyłącznie dla elit czyli 0.2% społeczeństwa. Ok 200 tys. osób to elita społeczeństwa ma dostęp do tego “wzrostu gospodarczego”. Reszta nic nie ma. W tym roku może być lepiej, bo mamy 60-lecie nawiązania stosunków Chiny-KRLD, więc pomoc chińska będzie większa.

KN: Jak wygląda obecnie sytuacja z bombą atomową? Czy Korea Północna stanowi realne zagrożenie dla Japonii i Korei Południowej?

Korea Północna używa bomby atomowej, żeby przestaszyć świat i jako karty przetargowej. Gdy KRLD potrzebuje żywności to wystarczylby jeden strzał i dostalaby. KRLD nie stanowi zagrożenia, jednakże jest to kraj na tyle nie obliczalny, że nie wiadomo  tak naprawde co posiadają. W mojej opinii niewiele mają, ale każdemu to pokazuje, że państwo istnieje. Jest to dyktatura atomowa, ale stabilna pod przywodztwem Kim Jong Ila. Kto wie, jeśli ktoś inny będzie na czele tego kraju, to moze użyje bomby lub wyśle żołnierzy do Seulu. 70% sił wojskowych KRLD stacjonuje wzdłuż 38 równoleżnika, więc atak może być szybki, a Seul to tylko 50 km od Korei Północnej.

KN: Jak wyglada sytuacja socjalna ludności – czy wciąż sa zmuszeni “gotować trawę”. Czy są szanse na poprawę?

W tym roku warunki atmosferyczne i klimatyczne są złe, więc zbiory będą mniejsze. Tak jak powiedziałem, sieć komórkowa to nowość. To współpraca z Orascom, firmą egipską, więc z zagranicy. Brak komórek był sposobem kontrolowania obywateli. Teraz może się to trochę zmniejszy, ale i tak komórki są tylko dla elity. Troche mnie to zdziwiło. Poza tym, wódz Korei Północnej Kim Jong Il choruje i przygotują nastepstwo, które wedlug mnie tak bedzie wygladać: na czele syn, obojętnie ktory – żeby dalej byl ciąg ideologiczny czyli dynastia,a za nim kolektyw.

KN: PR Korei Polnocnej – jakie główne działania podejmują by stworzyć obraz dobrego państwa? Na przykład jednym z odcinków granicy z Chinami jest rzeka w pobliżu miasta Dandong. Codziennie po koreańskiej stronie kąpia sie uśmiechnięte dzieci, wszyscy się plażuja, a turyści z chinskiej strony robią zdjęcia szczesliwego kraju. Jakie inne działania są podejmowane?

NL: W Sunuju czyli po drugiej stronie nie ma może aż tak ładnej sytuacji jak opisana powyżej, ale nie zapomnijmy, że Korea Północna to witryna. Więc co widzą inni, to to co przedstawione w witrynie. Nawet słyszalem, że gdy obcokrajowcy przebywają w Pheniane, kiedy widza ludzi w metrze, to są osoby, ktorych pracą jest jeżdżenie metrem.

KN: Czy istnieje mozliwość prowadzenia procesów pokojowych z Korea Północną?

NL: Korea Połnocna istnieje i nigdy się nie zjednoczy z poludniem. Jest to w ogóle niemożliwe. Nie opłaca się  jej zjednoczenie, gdyż Północ nie chce zawierać pokoju. Z nikim. Ideologicznie nie może tego zaakceptować, bo stan wojenny jest elementem ideologii i systemu północnkoreańskiego – jesteśmy w stanie wojennym, więc obywatele muszą być pod kontrolą służb specjalnych.

KN: Dziekujemy.

Von Humberto R. Maturana („Die Welt entsteht im Auge des Betrachters.“) über Heinz von Foerster („Die Umwelt, so wie wir sie wahrnehmen, ist unsere Erfindung.“) bis hin zu – sie werden vielleicht schmunzeln – Helmut Kohl („Das ist zwar richtig, aber es ist nicht die Wahrheit.“): Was und wie wir etwas wahrnehmen ist abhängig von unserer Wirklichkeitskonstruktion, die unsere Wahrnehmung strukturiert.

Folgt man dieser konstruktivistischen Auffassung (die, so wie alle anderen, bloß ein Angebot unter mehreren darstellt), so ist es nahezu putzig davon auszugehen, dass die eigene Wirklichkeitskonstruktion mit jener anderer Menschen übereinstimmt bzw. analog ist. Um einen zur Anregung von Veränderungsprozessen geeigneten Impuls geben zu können ist es demnach unabdingbar, zunächst die Wirklichkeitskonstruktionen des Gegenübers in Erfahrung zu bringen – und diese anzuerkennen. Eine Binsenweisheit, meinen Sie „wirklich“?

Lassen Sie ´mal die folgenden Sätze auf sich wirken:

• „Sie sehen das völlig falsch!“

• „In Wirklichkeit ist das ja völlig anders, nämlich…“

• „Sie können die Augen nicht vor der Wahrheit verschließen!“

Dass ein Gegenüber sich daraufhin „widerständig“ zeigt, kann wohl kaum überraschen („Widerstand“ sei hier im Sinne von Steve de Shazer verstanden als „Angebot zum Kooperieren“).

Eine der vorstehenden Aussagen – und davon gibt es noch viele andere „Spielarten“ – kann sehr leicht verstanden werden als Aberkennung der Wahrnehmungsfähigkeit bzw. als Entwertung der eigenen Sichtweise. So nach dem Motto: „Sie mögen ja eine Landkarte haben, aber ich habe etwas viel Besseres: die Landschaft!“

Wen wundert es, wenn dann Konflikte „fröhliche Urständ´“ feiern?

I Sverige har det sedan länge knappast varit rumsrent att kalla sig konservativ. För svensken i gemen andas begreppet en aning brunskjorta, hembygdsromatik och trögrörlighet. Det passar inte i det progressiva Sverige, där man antingen hyllar storheter som Olof Palme eller Carl Bildt. På olika sätt satte dessa statsmän Sverige på världskartan, budskapen skilde sig åt, men förmodligen kunde de enas om att Sverige är ett modernt land som vill ligga i framkant.

Att framtiden är viktigare än det förflutna vittnar vår splittrade arkitektur om, redan på 1800-talet byggdes flera av våra kyrkor och katedraler om, av den kritiserade Helgo Zettervall, för att bättre passa den nya tidsandan. De flesta av våra stadskärnor är rivna och sönderrenoverade under 50- och 60-talen. Historieundervisningen i skolorna var länge satt på undantag, likaså studier i latin och antikens kultur. Få länder har misshandlat sitt förflutna på dylikt sätt.

I och med  1990-talets ökande intresse för historia, med inspiration från Peter Englund, Herman Lindqvist m fl, har ordningen i viss mån återställts. Även i den politiska debattvärlden finns det etablerade konservativa röster, som t.ex Roland Poirier Martinsson, Göran Skytte, och även Dick Erixon kan ibland räknas dit.

Dagens konservativa kan delas upp i två huvudgrupperingar, de som främst vurmar för nationen, traditioner etc och de som lyfter fram etik, moral, dygder etc. De sistnämnda är socialt accepterade eftersom budskapet bygger på en kristen värdegrund, hit kan man räkna kristdemokrater, konservativa moderater etc. Nationalisterna är inte lika rumsrena, ty det anses vara ett drivhus för rasism och främlingsfientlighet. Möjligen kan sverigedemokraterna räknas till denna skara, även om de är ett populistiskt parti som vänder kappan efter vinden, och lämnar öppningar åt både höger och vänster.

Det finns dessutom en tredje variant, de radikalkonservativa. Här är fienden det “liberala samhället”, som anses försvaga och effeminera den västerländska mannen. En alltför lång tid av fred, demokrati, modernism och feminism bryter ner våra naturliga instinkter och gör människan apatisk. Krig, konflikt, manlig gemenskap anses utgöra ett mer naturligt tillstånd.

Här finns delvis en intellektuell ambition, man vurmar för historia, filosofi, nationalromantik, arv och ursprung. Rasism och främlingsfientlighet är inte lika centralt, då krig och konflikter ändå kommer att visa vem som är starkast. Man odlar tillika en undergångsromantik där världen, som vi känner den, går under och de starka tar plats på scenen. Bloggen Oskorei, Anarkoromantikern, Gudomlig komedi visar spår av dylikt resonemang, samt samlingsbloggen Motpol.

Det har också blivit populärt att driva med genren, som t.ex Wereds vådligheter visar prov på, möjligen även Die Neue Sparta.

Finns det något att lära från de radikalkonservativa, eller är de blott en bunt omogna rollspelande ynglingar som man helst bör ignorera, eller möjligen narras med?

Jag ser visserligen spår av intressanta reflektioner; människans överanpassning till det moderna 9-5-samhället passar verkligen inte alla alla. Och att män har muskler och testosteron är ingen nyhet. Vurmen för historia är tillika naturlig, vi har alltid sökt vårt ursprung, ivriga att lära oss mer om svunna tider.

Frågan är om detta är politik? Kan samhället organiseras kring dylika tankar och företeelser? För mig framstår mycket av de radikalkonservativas idéer som ett val av livsstil. Om dina muskler värker och ditt hjärta bultar efter äventyr – börja idrotta, kampsporta, klättra i berg, segla, duellera eller ta värvning. Det moderna samhället bjuder faktiskt på en rad möjligheter för den äventyrslystne, där den franska främlingslegionen är ett paradexempel. I generationer har unga män sökt sig till Marseilles värvningskontor på jakt efter spänning, äventyr, våld och gemenskap. Möjligen är det så att orden ibland är större än viljan och modet hos de radikalkonservativa? Kanske räcker det med att blogga?

Tillika inbillar jag mig att det finns många kvinnor som föredrar manliga män, framför det effeminerade västerländska idealet; radikalfeminismen hittar sällan utanför våra universitetsstäder. Och att leva sitt liv i ett historiskt sammanhang, i en levande historisk miljö, handlar förmodligen mer om oss själva än omgivningen. Vi kan göra det valet, det finns egentligen inget som hindrar oss.

Frågan är om det räcker för de radikalkonservativa? Nej, de vill förmodligen att ALLA ska delta i deras teater. De vill förändra världen, de vill pracka på sitt budskap på både dig och mig. Vi ska helst dela deras smak, deras värderingar, deras syn på världen. Deras livsstil är överlägsen, och den ska spridas. Och då förvandlas livsstilsvalet plötsligt till politik, ty det handlar om att organisera samhället efter deras ramar.

Möjligen är vi (de ack så föraktade liberala västerlänningarna) trötta på krig och elände. Det var inte länge sedan större delar av Europa låg i ruiner, folk gick hungriga, klädda i trasor, sjuka och frös; miljoner och åter miljoner lik kantade vägarna, män, kvinnor och barn. Systematiska folkmord på judar, armenier, ryssar, kineser, kambodjaner, bosnier vittnar om att den mänskliga blodtörsten egentligen inte har några gränser. Och att vår grymhet och att vårt hat ibland kan övervinna vårt rationella intellekt. Till vilken nytta, kan man fråga sig? För att förverkliga en idé? För att få utlopp för sin frustration och vrede? För att någon ska få leka krig? För det är vad ytterst handlar om, en meningslös improduktiv lek, med våra liv som insats.

—

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, konservatism, radikalkonservatism, nationalism, nationalromatik

Vestlandskonferansen i Fellesforbundet uttalte i starten av oktober at rettssaken mot Tariffnemnda er “en provoksjon mot de ansatte på verftene”. Fellesforbundet er i konflikt med NHO og Norsk Industri over allmenngjøring av norsk lønn ved norske verft. Rettssaken starter 7. desember, og da blir det politisk streik gjennom en to timers arbeidsstans. Denne aksjonen er et viktig bidrag i kampen mot sosial dumping. Jeg gir min fulle støtte til denne politiske streiken og de politiske målene som streiken har.

Det kommer dessuten til å bli gjennomført en politisk streik denne uka. Fengselsansatte vil streike i to timer på fredag (13. november). LO-forbundet  Norges Fengsel- og Friomsorgsforbund (NFF) krever flere ansatte i norske fengsel.

Lenker:

Varsler protest ved verftene: http://www.frifagbevegelse.no/magasinett/article4687819.ece

Varsler fengselsstreik fredag: http://www.frifagbevegelse.no/article4693114.ece

Har varit hemma i tre sammanhängande veckor, invalidiserad i ett ben,  i en liten lägenhet tre trappor upp utan hiss. Det tär på en. Har varit beroende av exet och barnen. Fruktansvärt. Igår fick jag ett bryt. På allt och på inget. Undra varför?

Min son går igenom någon slags “period”. Eller det gör han egentligen hela tiden och har alltid gjort. Har försökt kratta manegen åt honom så gott det har gått, allt för att undvika konflikter. För jag orkar inte ta några konflikter just nu. Eller nåt mer. I’m done.

Men det är inte han. Han testar och testar och jag krattar och krattar. Dålig kombination. Konflikt. I loose. Såklart. Berättar för exet. Big mistake.

Helt ärligt mådde jag mycket bättre under de två månader när vi, jag och exet, inte hade någon kontakt. Nu är det bara för mycket. Han är så oklanderligt fläckfri att det står mig upp i halsen. Han brusar aldrig upp och han har aldrig några konflikter med sonen. Säger han i alla fall. Eller han säger egentligen inget.

När jag lättade mitt hjärta (aka vräkte ur mig all min totala frustration) fick jag höra att jag sa väldigt hårda ord om min son. Jag lättade mitt hjärta. Av frustration! Betyder det att jag inte älskar min son? Jag lättade mitt hjärta.

Det var dumt och det ska inte upprepas.

Praktické rady k výchově a řešení konfliktů mezi rodiči a dětmi.

“Výchova nevytváří nic nového, ale spíše odhaluje to, co je již v člověku schováno.” (Rav Kook, Eseje Raiah, str. 100)

Člověk může najít v knihách o výchově dětí mnoho dobrých rad. Dobrá rada může často ušetřit roky nerozhodnosti a frustrace a pomoc rodinám z bezvýchodných situací. Avšak často se setkáváme se stituacemi, které nás nachytají nepřipravené a pochybující o tom, zda jsme schopni patřičně odpovědět. Z takovýchto situací často unikáme rozpačitým úsměvem či nesrozumitelným zamumláním, zakrývajícím náši nerozhodnost a nedostatek znalostí.

Jsouce si vědomi rostoucí zvědavosti dětí a nemalé potíže rodičů, rozhodli jsme se o každém tématu sesbírat pár praktických rad, které jsou založeny na moudrosti Kabaly, a které se vstahují k záležitostem duše, vzdělávání a velkým otázkám malých lidiček. Doufáme, že je shledáte užitečnými.

Odpověď na každou otázku

Být rodiči nebude nikdy lehkou prací. K dlouhým hodinám beze spánku a starostem o blaho dítěte musíme přičíst nejtěžší a nejvyzývavější úkol ze všech – schopnost odpovědět na každou otázku, kterou položí. Jistě je mnoho z vás obeznámeno se situací, kdy se na vás dítě zadívá svýma velikýma, zvědavýma očima. Nevinně se vám podívá přímo do očí, a nemilosrdně na vás vystřelí otázku, která se vztahuje k významu života a jeho úloze.

V takových případech opravdu nezáleží na tom, kdo jste a kolik toho víte. Pravděpodobně zůstanete beze slova, protože odpovědi na takovéto otázky se nedají najít v knihách.

Právě proto jsme se rozhodli zasvětit první radu této sekce otázce, jak odpovídat na tyto veliké otázky, jež nám malí lidičkové, rostoucí v našich domech, pokládají. Měli bychom jim říct, co si myslíme, i když odpověď není lehké “strávit,” nebo bychom měli unikat matoucími odpověďmi a nechat je, aby se sami s otázkou vypořádali později?

Vždy říkejte pravdu, ale buďte jemní.

“Buď s dítětem přímý, naprosto přímý, nebo nezískáš jeho důvěru, jelikož dítě je vnímavé ke každé falši, jakkoliv blahosklonná může být.” (Yanush Korchak).

Především si uvědomte, že jsou děti vnímavé od přírody. Pokud si všímnou, že je před nimi něco skrýváno, může to narušit celý systém vzájemné důvěry a respektu k jejich rodičům. Proto pokud máte důležitou informaci či hluboký poznatek, vztahující se k životu, neskrývejte jej před vašimi dětmi. Ony po takovém vědění žízní.

Je vždy lepší před dětmi pravdu neskrývat, ale není třeba je zatěžovat záležitostmi, které ještě nejsou připraveny emocionálně zvládnout. Prakticky řečeno, pokud není pravda jednoduchá, zkuste ji zjednodušit a adaptovat světu dětské představivosti jemnou a nenásilnou cestou, abyste na ně netlačili. Zapamatujte si, že každý příběh, který vašim dětem povíte, přichází k životu a stává se opravdovým. Je vaší rodičovskou povinností být vnímavými k emocionální a mentální úrovni vašich dětí. Pouze ve shodě s jejich emocionální vyspělostí jim můžete odhalovat další stupně životní moudrosti, kterou jste za leta nashromáždili.

Tak je někdy lepší počkat na požadavek dalších informací od dítěte samotného, aby se necítilo, že je “tlačeno” do něčeho, o co se nikdy neprosilo. Jeho vyjádření ochoty naslouchat je pro vás signálem, že je připraveno přijmout hlubší odpověď. Pozorně jej poslouchejte a sledujte jeho reakce na věci, které mu říkáte. Takto se budete schopni ujistit, že jej nezatěžujete příliš a nematete jej.

Pokud neznáte opravdovou odpověď na jeho otázky, nebojte se to přiznat, ale nevyhýbejte se své zodpovědnosti vůči nim. Hledejte odpovědi spolu s nimi. Jak jednou řekl Albert Einstein, “Důležité je nepřestat klást otázky.”

Velké i malé vzpoury….

Jako rodiče máme tendenci dávat dětem spoustu rad, ale ty častokrát pozorně naslouchají a pak postupují úplně opačně. Z nějakého důvodu, v mnoha případech, cítí jednotlivec potřebu udělat přesný opak toho, co mu bylo vysvětleno, a objevit lepší a vhodnější řešení než ta, která byla zkoušena jejich rodiči. Zkrátka žít svůj vlastní život. I když to vždy neuspěje, zdá se, že této snaze nikdo neunikne.

Téměř každý se v určitém době vzbouřil proti svým rodičům. A přesto zatímco pozorujeme naše batolata růst, věc, které se bojíme nejvíc, je, že jednoho dne udělají to samé.

Odkud tato touha vzbouřit se proti dědictví celé předchozí generace vychází? Jak se s ní můžeme vypořádat, aniž bychom jim nutili svůj názor a brzdili rozvoj dítěte?

Radit pravdivě a přátelsky

Kabala vysvětluje, že když je na jedinci požadováno, aby se změnil, přirozeně se tomu brání, protože z něj tato snaha nevzešla a on v ní nevidí žádný prospěch. Vlastně má většinou pravu. Proč? Protože většinu rad, které jsme obdrželi od našich rodičů pramení v myšlenkových vzorech, které absorbovali ve svém dětství a vyhovují jim – ne nám. Tak nevědomky jejich rady slouží hlavně jim – ne nám, a proto pro nás nejsou přijatelné.

Nápodobně si je nutné uvědomit, že nevědomky každý rodič tajně doufá, že bude dítě pokračovat v jeho šlépějích. Proto jim vštěpuje své vlastní koncepty a hodnoty.

Abychom byli schopni účinné a zdravé komunikace s dítětem, musíme pochopit, že každá nová generace má nové a rozdílné hodnoty. Takové, které neodpovídají našim předpokladům. Pokud budeme tento konflikt ignorovat – konflikt mezi představami a snahami rodičů a novou úrovní vývoje dítěte – nevyhnutelně to skončí vzpourou.

Pozorováním přirozenosti člověka, Kabalisté vyvodili, že jediná šance, že bude dítě poslouchat rodiče je, když cítí, že bude z těchto rad mít prospěch. Proto je moudré dávat dítěti rady, které mu dají pocit, že když je přijme, získá něco, co nezbytně nemusí být spojeno s rodiči. To vyžaduje, aby byl k sobě rodič upřímný a zkoumal podstatu své rady – musí se neustále ptát sám sebe, “Komu tato rada skutečně slouží?”

Je zásadní, aby se rady neobjevovaly ve formě “tohle ano a tohle ne,” ale aby pomohly dítěti porozumět sobě samému, aby zevnitř pochopilo, co musí dělat. Takto nebude pociťovat, že je v životě nucen do nějakého způsobu žití, ale bude cítit, že se v něm myšlenka změny vyvinula nezávisle.

Jinou zajímavou věcí, na kterou poukazují Kabalisté je, že uvnitř svého srdce touží každé dítě po opravdovém příteli. Jedna z jeho největších nadějí je objevit opravdové přátele, i ve svých sourozencích a rodičích. Hluboko v srdci je pro takový vztah s rodiči dítě připraveno. Proto by se rodiče měli snažit vytvářet atmosféru vzájemné důvěry, která není založena na cti či kontrole, ale na opravdovém přátelství a partnerství založeného na dosažení společného cíle. Cíle, který je založen na nepodmíněné lásce.

Hodně štěstí!

Více na http://www.kabbalah.info/cz/

Istället för att glädjas över att Berlinmuren revs för 20 år sedan förväntas man problematisera fenomenet ytterligare ett varv, och rikta blickarna mot dagens murar. Se muren i Nicosia på Cypern, gränsstaketen mellan USA och Mexiko – och framförallt den nybyggda barriären mellan Israel och Palestina.

Konflikten i Mellanöstern borde ha spelat ut sin roll efter kalla krigets upplösning i slutet av 1980-talet. Det var fram tills dess platsen där öst och väst mätte snopp. Ryssarna backade upp araberna medan USA höll den nybildade staten Israel i handen. Debattörer till vänster och höger förväntades stödja de respektive lägren, socialister till palestiniernas försvar och borgarna till israelernas. Kollektivismen och den rena skära dumheten firade stora triumfer.

Sällan var det någon som lyfte blicken, och noterade vilken meningslös konflikt de deltog i. Vänstern ville inte riktigt komma ihåg att INGA länder tog emot judar på flykt i 30-talets Europa, förutom USA. Att låta sig smugglas in i Palestina och stödja det sionistiska projektet var kanske inte alltid helt självvalt. Det handlade framförallt om att överleva nazisternas kulor och gaskammare. Och de borgerligt sinnade ville inte riktigt notera det obehagliga faktum att Israel alltmer utvecklades till en militariserad polisstat, väsensskild från övriga västländer.

Att låta Israel symbolisera den fria västvärlden vore närmast en skymf, och att kalla landet liberalt är väl närmast ett hån, med tanke på de konservativa krafter som driver de politiska frågorna i landet.

Mellanösternkonflikten skulle ha glömts bort efter Sovjetunionens fall, om det nu inte råkade bli så att en NY motsättning tändes i området. Och det handlar förstås om kriget mot terrorismen, konflikten mellan islamister och västerlänningar. Ännu en delvis konstruerad och politiserad konflikt, där borgare och socialister ånyo förväntades sluta upp kring de respektive lägren. Medan den arabiska medelkassen dricker whiskey och surfar på e-bay, och vi européer kliver omkring på kilimmattor och bjuder på bulgur pilaf. Vi förväntas vara så förbannat olika, kanske är det den religiösa skenheligheten som för oss samman mest?

Nej, låt oss glädjas åt att muren i Berlin revs, och att Sovjetunionen några år senare gick under. I och med detta försvann de sista resterna av 1900-talets mördarregimer från Europa, och kommunismens realpolitiska version dog efter ett alltför långt och utdraget liv.

—

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, berlin, berlinmuren, kalla kriget, Israel, Palestina

2009 hatte ich das Privileg, einige Monate in der Europäischen Hauptstadt zu verbringen – als eine von tausenden PraktikantInnen, die sich den EU-Alltagswahnsinn hautnah geben möchten. Es war eine ganz phantastische Zeit, auch wenn ich mit Brüssel selbst die ersten Tage auf Kriegsfuß stand.  In den ersten Wochen meines PraktikantInnendaseins erstellte ich eine von mir häufig praktizierte Pro-Contra-Liste, um mit dieser grauen Bürokratenstadt irgendwie ins Reine zu kommen. Heute muss ich sagen, Brüssel ist eine Stadt, in die man sich auf den zweiten Blick verliebt!

Die Top 10 von Belgiens nervigsten Eigenschaften

10. Der Regen
Nieselregen, Schnürlregen, Sturmregen, Regensturm, leichter, dichter und sehr dichter Nebel, einzelne Tropfen, fette Tropfen, Tropfen, die sich wie Nadelspitzen im Gesicht anfühlen, Schneeregen… alles innerhalb von 12 Stunden möglich, Reihenfolge kann durchaus variieren. Regenschirme bitte daheim lassen, bei dem Wind werden sie ohnehin kaputt.

9. Die Straßen
Beinbruch- und Knöchelverknacksgefahr: 99,8%. Definitiv keine Stadt für Stiletto-Liebhaberinnen und Schuh-Fetischisten, weil moderne asphaltierte Trottoirs sich hier noch nicht ganz durchgesetzt haben. Die Pflastersteine wurden nämlich nur willkürlich irgendwo hingeknallt, manche ragen aus dem Boden heraus, einige Stellen wurden schlicht vergessen, damit sich während Regen kleine Pools bilden können, in die man reinfällt, wenn man nicht genau hinschaut. Spazierengehen in Brüssel gleicht einem Parcourslauf mit verschiedenen Schwierigkeitsgraden (rutschig, matschig, wässrig, holprig)
Das schwerste Level beinhaltet das Ausweichen der Autofahrer: Baustelle den ganzen Gehsteig, rundherum lauter kleine Schwimmbäder und Pflastersteingebirge, es regnet heftig, daß man nicht geradeaus sehen kann. Ein Auto kommt entgegen und beschleunigt, sobald es dich sieht. Wie reagierst du?

8. Frites und Gaufres
Nach spätestens drei Tagen ist Fritten- und Waffeloverkill garantiert.

7. Flämisch-wallonischer Konflikt
Abgesehen davon, daß alles zweimal so lang dauert und zweimal so nervig ist, weil man alles zweimal lesen muss bzw. zu hören bekommt – muss man wegen der political correctness immer auf der Hut sein: Mit Wallonen französisch reden, mit Flamen holländisch (notfalls englisch), aber bitte keinesfalls umgekehrt, sonst katapultiert man sich gleich ins Aus.

6. Die Nahversorgung
Supermärkte, die bei uns an jeder Ecke stehen, sind hier Mangelware und erst nach genauem Hinschauen mit Lupe auffindbar. Und innendrin ist es ganz schön teuer.

5. Das Belgische MTV
Auf dem belgischen MTV – MCM – werden immer nur zwei Sendungen gezeigt: Die belgischen Top10 und die amerikanischen Top10. Das bedeutet 24h lang 20 Songs. Das bedeutet, eine Stunde gibt man sich französische (Chick-) Musik (für die Mädels), und die andere Stunde amerikanische R’n'B-Gangsta-Posse mit leichtbekleideten Frauen (für die Burschen). Es kommt auch durchaus vor, daß Songs drei Mal hintereinander gespielt werden.

4. Die Öffis
Die Stadt ist so groß wie Wien und hat nur zweieinhalb (!!) U-Bahn-Linien, die in sehr benutzerunfreundlichen Abständen gestreut sind. Wer sich getraut mit dem Bus, der Pre-Metro oder der Tram zu fahren, der muss erst mal den labyrinthmäßigen Plan des Brüsseler Öffi-Netzes dechiffrieren.

3. Die EU
Die EU hat sich bei den Belgiern schon mal dadurch unbeliebt gemacht, daß sie einen recht schönen Stadtteil niedergewalzt und dafür einen häßlichen Betonklotz nach dem anderen aufgestellt hat. Sie ist auch schuld, daß die Miet- und Lebensmittelpreise so hoch sind, die Kluft zwischen Arm und Reich, zwischen Ur-Brüsseler und Teilzeitbrüsseler (EU-Angestellte, Lobbyisten, etc.) so tief ist und man sich als EU-Brüsseler aufgrund dieses Durchzugdaseins – Leute kommen, Leute gehen – nie wirklich “daheim” fühlen kann. Vom Verwaltungsmonster und Karriereleiter sowie Jahrmarkt der Eitelkeiten EU mal abgesehen…

2. Das Stadtbild
Die Skyline von Brüssel wird hauptsächlich von Kränen, Baustellen und Hochhäusern, die eher kommunistisch gleichenden Bauten gleichen, geprägt. Wenig Grün, viel Grau und vor allem viele Baustellen, die so ausschauen als wären sie mal provisorisch aufgestellt und wieder vergessen worden. Der Müll stapelt sich vor den Hauseingängen und an den Straßenecken, zwar brav in den dafür akkreditierten weißen Säcken, aber das hilft auch nicht viel, vor allem, wenn die Müllsäcke aufgehen, und alles schön auf den maroden Gehweg purzelt.

1. Die Belgier
Sie sind schon cool drauf, die Belgier. Man darf nur nichts von ihnen verlangen. Und man darf es keinesfalls eilig haben. Man darf nicht erwarten, daß sie  auf den engen Gehsteigen ausweichen. Und manchmal wollen sie auch was von dir: dein Handy, dein Geld, deine Handtasche, dein Autoradio… Und das musst du ihnen allerdings schon geben, weil sonst sind die gar nicht zimperlich…

Die Top 10 der besten Begleiterscheinungen Belgiens

10. Der Regen
Das Atomium schaut im Regen wirklich beeindruckend aus. Und bei permanentem Niederschlag versammelt man die Freunde besser daheim in der Küche, als in ein Lokal zu pilgern! Ist lustiger, gemütlicher, und vor allem – billiger!

9. Die Straßen
Bunjee jumpen, Fallschirmspringen, Rafting… braucht man hier nicht. Wer einen Adrenalinstoß will, soll einfach eine Runde um den Block drehen. Am besten noch allein und um elf Uhr abends, in möglichst dunklen Gassen. Für Chicagoatmosphäre sorgen die Sirenen von Rettung, Feuerwehr und Polizei.

8. Frites und Gaufres
Die besten Fritten weltweit, Maison Antoine mit ihren gezählten hunderfünfzigtausend Saucen – die schmecken noch so richtig nach Kartoffeln… und die Waffeln mit Erdbeeren und Schlagobers oder Bananen und Schokosauce oder Kirschen und und und… kann man nie genug kriegen.

7. Flämisch-wallonischer Konflikt
Natürlich ist es schwer, an einem Konflikt etwas Positives zu finden, aber Ordnung in diesem Ranking muss sein: In welchem anderen Land kriegt man – wenn auch ungebeten – einen gratis Sprachkurs noch dazu??? Ook on Facebook!

6. Die Nahversorgung
Fünf Uhr früh und Bier ist aus? Oder mitten in der Nacht Heißhunger und Spaghetti sind alle? Der Araber-Night-Shop um die Ecke hat garantiert noch offen. Und Witze reißen kann man mit ihnen auch noch um vier in der Früh…

5. Das Belgische MTV
Französisch wird schnell und effektiv gelernt. In dem man pro Tag einen Song durchschnittlich drei bis sieben mal sieht und hört, wird das Hörverständnis regelmäßig trainiert und trägt so zur effektiven und nachhaltigen Französischlernerei bei. Und trotz der oftmaligen Wiederholung wird so ein Song nie langweilig, weil – ganz gleich ob Britney Spears oder Discobitch – das Video wird bei jedem Mal und jedem Schluck Hochprozentigem lustiger. Weiters brauchen sich das deutsche MTV oder VIVA mit ihrem Programm auch nicht zu schämen, weil auch die Belgier und Franzosen brav mitziehen. Hochkarätige Künstler wie Lady Gaga geben dem Wort Niveau eine ganz neue Bedeutung.

4. Die Öffis
Man kann echt supi schwarzfahren. Hab ich natürlich nie gemacht. Die Kontrolleure sind durch ihre Uniformen bereits von weitem sichtbar, daß man gleich loslaufen kann. Und dafür, daß man nichts  zahlt, bekommt man U-Bahn-Stationsbeschallung vom Feinsten – von Vivaldi bis The Verve – und jede u-Bahnstation ist anders  designt

3. Die EU
In Brüssel sind 140 Nationalitäten vertreten und es werden 120 Sprachen gesprochen. Für den Großteil des Multikultidaseins der Stadt ist neben dem Kolonialismus die EU verantwortlich. Rein soziologisch gesehen ist die EU ein Multi-Kulti-Biotop. Für Liebhaber des interkulturellen Dialogs und Multilinguisten ein ideales Plantschbecken.

2. Das Stadtbild
Brüssel ist halt eine Stadt, wo man meistens zwei Mal hinschauen und über manches auch hinwegsehen muss. Und als Entschädigung dafür, was die Stadtplaner und Architekten in der Hauptstadt verbrochen haben, soll man nach Flandern fahren. Da kriegt man ein Trostpflaster und ein Bussi drauf.

1. Die Belgier
Neben “Danke” und “Auf Wiedersehen” wünschen sie einem dann immer noch eine “bonne journée” oder eine “bonne soirée”. In Österreich ist man froh, zumindest ein mürrisches “Wiedaschaun” zu hören. An der roten Ampel wird mal kurz über den starken Wind geplaudert, und ein Mädl fragt in einem Modegeschäft, ob der Mantel ihr steht. Isst man im Gehen, dröhnt von allen Seiten “bon appetit”. Sie mögen zwar etwas kompliziert sein, aber dafür sind sie wirklich lieb und freundlich. Und offensichtlich haben sie die Österreicher ganz gern, sonst würden sie eine Busstation nicht nach den Bewohnern unserer Bundeshauptstadt benennen.

Die Wiener sind in Brüssel (bedeutet übersetzt übrigens "Bruchzelle") offenbar ziemlich beliebt!

Tak zwani politycy sprawujący władzę w Polsce to – generalnie rzecz biorąc – banda kłótliwych durniów, którzy są w stanie pożreć się absolutnie o wszystko i kopać nawzajem po kostkach zarówno w kraju, jak i poza jego granicami. Ale jest jedno, co łączy praktycznie wszystkie siły polityczne w kraju – i żeby było zabawniej, jest to zagadnienie z dziedziny polityki zagranicznej. Czy wypowiada się Tusk, Kaczyński, czy Kwaśniewski, jeden temat powraca jak refren: musimy wspierać niepodległość Ukrainy.

O ile twierdzenie takie samo w sobie nie jest przesadnie kontrowersyjne, o tyle jego przełożenie na praktykę – już tak. Z jakiegoś dziwnego powodu, wszyscy chyba sprawujący w Polsce władzę w ciągu ostatnich paru lat czują mietę do Wiktora Juszczenki i partii Nasza Ukraina, utożsamiając wspieranie ukraińskiej niepodległości z bezwarunkowym wsparciem dla tej konkretnej opcji – i dziwnym trafem, nie przeszkadza im majaczące z tylnych rzędów widmo UPA. Juszczenko co rusz fetuje rzeźników spod znaku trójzębu – a polscy politycy uparcie włażą mu bez mydła. Bandera jest otwarcie rehabilitowany i mianowany patronem różnych  imprez – i nic, protestujący w imieniu ofiar ludzie są opluwani przez udeckie żywe trupy w rodzaju Wujca.

W zalewie złej woli z jednej strony i ignorancji z drugiej, tym cenniejsze są głosy tych, którym wciąż jeszcze zależy. Niektórzy zarzucają tej postawie zorientowanie na przeszłość kosztem przyszłości – ale tak naprawdę chodzi o wybór: stajemy po stronie ofiar czy oprawców. Inicjatywy tego rodzaju są zawsze warte wsparcia, więc tu na blogu postaram się dorzucić moją skromną cegiełkę – za uprzejmą zgodą Dymitra, który niestrudzenie przypomina tragiczne losy ofiar UPA na Wołyniu, będę wstawiał jego teksty. Może dzięki temu będzie więcej ludzi pamiętających o tym, co zdarzyło się 65 lat temu na wschodnich terenach II RP.

Rozpisałem się ciut obszerniej niż zamierzałem, więc pora oddać głos Autorowi – zainteresowanych chronologicznym opisem wydarzeń odsyłam do bloga Dymitra TU.

SB – ten skrót kojarzy się Polakom jak najgorzej. Kresowiakom także, lecz z bezpieką nie polską lecz ukraińską – z banderowską Służbą Bezpeky, tajną policją polityczną OUN Bandery.

Służba Bezpeky (Bezpieczeństwa) OUN powstała w 1940 r. Jej kadry Abwehra szkoliła w Zakopanem. Początkowo banderowcy wykorzystywali SB do walk frakcyjnych z melnykowcami. Później miała zajmować się także wykrywaniem i likwidowaniem „zdrajców” we własnych szeregach i rozpracowaniem polskiego podziemia.

SB stanowiła praktycznie osobną organizację w organizacji, wewnętrzną armię. Bojówki SB liczyły od 2 do 15 ludzi. Były lepiej uzbrojone niż UPA – posiadały broń maszynową, jeden-dwa rkm, broń automatyczną, 2 granaty na członka grupy. W razie potrzeby współdziałały z oddziałami UPA.

SB mogła przeprowadzać śledztwa i wydawać wyroki śmierci na „wrogów narodu ukraińskiego”. Definicja wrogów była bardzo szeroka – zaliczano do nich wszystkich Polaków, komunistów bez względu na narodowość oraz Ukraińców, którzy występowali przeciw polityce OUN. Właśnie dlatego chyba jeszcze gorszą sławą cieszyła się SB OUN wśród Ukraińców. W praktyce zabijała nie tylko za udział w sowieckiej władzy czy administracji, lecz choćby za przynależność do kołchozu, wstąpienie na studia, krytykę działań OUN – UPA i za pomaganie szukającym ocalenia Polakom.

Uprawnienia SB były wręcz nieograniczone, włącznie z nakładaniem wyroków śmierci. Prowizoryczne procedury nie były poddane praktycznie żadnej kontroli a nawet i ich nie przestrzegano. Praktycznie bojówkarze SB byli panami życia i śmierci swoich ofiar, a także ich rodzin, bowiem stosowano odpowiedzialność zbiorową.

Okrucieństwo i bezwzględność esbistów były tak wielkie, że znajdowały odbicie w ukraińskich wspomnieniach a nawet w upowskich dokumentach:

SB na dole rozstrzeliwuje na prawo i lewo [meldunek UPA z 4.12.1943]

SB pogospodarzyła w Wiśniowcu i jego okolicach, o czym świadczyły pożary. (…) Na saniach płakały błagając miłosierdzia dwie kobiety, jedna całkiem młoda, i troje dzieci w wieku do lat siedmiu. (…) Hroza powiadomił, że trwa likwidacja wrogów Ukrainy. Ale sądu nie było (…). [W.Szczehliuk]

Najbardziej w pamięci nam utkwiła banderowska SB (Służba Bezpeky). Tych dwóch liter nasi ludzie bali się nie mniej jak NKWD czy Gestapo, bo kto trafił do jej rąk, żywym już z niej nie wychodził. [M.Podworniak]

Każdy wojskowy fachowiec, nawet dowódca roja, jeżeli był bezpartyjny (…) miał przy sobie jeśli nie politwychownyka [politycznego wychowawcę – D.B.], który decydował o wszystkim, to wybranego członka SB, których za ich okrucieństwo i tępotę nazywano “Uzbekami” (…) Ten system nadzoru oraz system likwidacji ofiar na podstawie decyzji SB – bez jakiegokolwiek sądu – był haniebny i straszny, ale (…) dawał banderowcom poczucie pełnie władzy. Oni zapędzili opozycję do podziemi. Nikt otwarcie nie odważył się wysłowić jakiejkolwiek krytyki (…) Najgłupszy i najstraszniejszy rozkaz był wykonywany. [M.Skorupśkyj]

Przyszedł rozkaz zniszczyć cały niepewny element, Zaczęła się więc gonitwa za wszystkimi tymi, kto wydawał się temu lub innemu stanicznemu podejrzany. Prokuratorami byli banderowscy staniczni, a nie ktokolwiek inny. Tak więc likwidacja wrogów przeprowadzana była wyłącznie na podstawie partyjnego klucza. (…) Taka sama tragedia rozegrała się z jeńcami z Czerwonej Armii, których tysiące żyło i pracowało po wsiach na Wołyniu (…) W tym celu banderowcy wymyślili taką metodę. Przychodzili w nocy do chaty, brali jeńca, wyprowadzali na dwór i oświadczali, że oni są sowieckimi partyzantami oraz żądali, by jeniec szedł z nimi, bo jeżeli nie, to go zastrzelą. Kto spośród nich w takich warunkach powiedziałby, że nie chce! Prawie wszyscy zgadzali się, mając zamiar uciec potem itp. Takich likwidowano. [M. Skorupśkyj]

Służba Bezpeky brała czynny udział w ludobójstwie ludności polskiej. Także Służba Bezpeky odpowiada za nieznaną bliżej liczbę (ale z pewnością idącą w dziesiątki tysięcy) Ukraińców zabitych przez Ukraińców.

Jak i UPA, tak i SB OUN próbuje się dzisiaj przedstawiać jako bojowników o wolność Ukrainy. Jednym z takich „bojowników” był rejonowy prowidnik SB w Busku i Kamionce Strumiłowej Dmytro Kupiak. Jako szanowany restaurator z Toronto wydał w 1991 r. książkę „Spohady nierozstrilanoho” (Wspomnienia nierozstrzelanego), w której przedstawiał swoją jakoby „narodowowyzwoleńczą” walkę z Sowietami. Tymczasem, jak wynika z książki Bronisława Szeremety pt. „Watażka”, poświęconej właśnie Kupiakowi, jego „walka” polegała głównie na mordowaniu ludności cywilnej. I tak dla przykładu bojówka Kupiaka – „Klija” wymordowała: – rodzinę Czuczmanów za przechowywanie Żydów, – rodziców Jaremkiewicza za dezercję ich syna z UPA, – 10 Polaków w trakcie napadu na przysiółek Wodaje (wieś Grabowa, 17.08.1944) m.in. Eugeniusza Senia odrąbując mu ręce. W napadach, w których brała udział bojówka Kupiaka – „Klija” zginęło ponad 200 ludzi, głównie kobiet i dzieci, zniszczonych zostało kilkanaście wsi.

^{Dmytro Kupiak – “Klij”}

Oczywiście Dmytro Kupiak był tylko trybikiem w banderowskiej machinie, która trupami słała drogę do „samostijnej”. Dzisiaj Ukraina potrzebuje bohaterów większego kalibru. Oto z rządowej strony Ministerstwa Obrony Ukrainy można się dowiedzieć, że organizator i pierwszy szef SB OUN, Mykoła Łebed (notabene jeden z podejrzanych o wywołanie ludobójstwa na Wołyniu), był „twórcą ukraińskich służb specjalnych”. Jeśli takich patronów znajdują sobie organy „strategicznego partnera”, to broń nas Panie Boże przed takim sojusznikiem!

“Konfliktvermeidung ist langfristig etwas Gefährliches. Sie kann einem den Verstand kosten.”

Was das soll? Klingt schon eigenartig, oder?

Meine These ist ja, dass, so man versuchen würde (und es auch gelänge), Konfliktvermeidung konsequent zu betreiben, soziale Beziehungen über kurz oder lang enden würden – und das kann einen schon um den Verstand bringen…

Arnold Retzer meint wie folgt: “Das beständige Herstellen von Harmonie bzw. die aktive Vermeidung von Konflikten führt zu hohen Kosten (Lebensmüdigkeit, Depressionen, Sinnlosigkeitsgefühlen, psychosomatischen Symptomen, etc.), weil man sich selbst von sich, seinen Bedürfnissen und seinem Körper entfernt. Im Extrem kann das die Auswirkung haben, dass man seinen eigenen Körper nur noch in Form von Symptomen (Kopfschmerzen, Tinnitus, Lähmungserscheinungen, etc.) spürt.”

Klingt also doch nicht so gut, die Sache mit der Konfliktvermeidung bzw. -prävention. Meinen TeilnehmerInnen in Konfliktseminaren und -lehrgängen sage ich dann gerne, dass ambivalenz- und somit konfliktfrei nur ein totes System ist, wir also doch wohl eher an der Konflikteskalationsprävention arbeiten sollten…

Was damit gemeint ist?

Nun, Konflikte müssen ja nicht unbedingt zwangsläufig zu Taten statt Worten, zur Koalitionsbildung, zum Gesichtsverlust, zu wechselseitigen Vernichtungsschlägen oder gar zum gemeinsamen “Sturz in den Abgrund” führen.

Bei der Konflikteskalationsprävention geht es nicht um Konfliktvermeidung sondern um das angemessene Bearbeiten von Konflikten – damit sie zu vertretbaren “Kosten” für die KonfliktpartnerInnen sowie die vom Konflikt Betroffenen gelöst bzw. ausgehalten werden können. Viele Konflikte nämlich lassen sich – wenn überhaupt – nur um einen hohen Preis lösen. Das bestmögliche Aushalten kann günstiger sein.

jag har verkligen sovit som om någon slagit mig. gud så skönt att sömnen är som den ska vara idag vaknade jag av att telefonen ringde …………. men erkänner att jag svara faktiskt inte, utan gick o klädde på mig o tog vovvar ut på baksidan …….. o ringde sen tillbaka ………… skönare sätt tycker jag

nu sitter jag här framför datan o funderar på hur dagen ska läggas upp. väntar på att tjejerna ska vakna vilket dom säkert gör snart, åtminstone vanessa …….. hon brukar inte sova lika länge som martina   sen ska jag prata med syster o bestämma hur vi ska göra eftersom de är fars dag idag. o sen väntar jag på ytterliggare ett samtal/sms ………… från henne som är arg på mig …… får väl se om hon hör av sig ……. har lagt över de på henne, de var hon som skällde ut mig o de var hon som slängde på luren i örat så efter alla sms från henne igår återstår de att se om de blir något konfliktlösande idag …………. 

nä nu ska jag göra lite nytta i väntan på mina tjejer vaknar ……

trodde faktiskt inte att de skulle inträffa men jag träffade “henne” utanför göstas konditori, på neutral mark som hon uttryckte de … samtalet gick inte som jag ville att du skulle avslutas men de är inget jag kan göra något åt. hon vill inte ha med mig mer att göra, inte heller någon annan som pratar med mig eller umgås med mig ………. vilket bara är beklagligt. syntes på henne att hon var upprörd o ledsen o då blir de inte lättare av att bara sopa undan alla problem utan lösa dem först. de enda jag beklagar med vårat samtal är att de inte fanns någon som hörde vad som sades o på vilket sätt allt blev sagt. för med erfarenhet i ryggsäcken så är de  nästan helt säkert att hon kommer inte att hålla sig till sanningen om hur vårat samtal gick till. men de lär jag ju få höra från andra håll o kan då redogöra min sida av saken åtminstone här på min blogg för dom som står mig nära är de ju relevant iallafall.

ursäkten från hennes sida lades fram är både mottagen o accepterad. nu de är ur världen tack  

men att försöka få mig till att tycka synd om henne går inte. vi har alla ont någonstans, vi har familj att ta hand, fritidsintressen o vänner att ta hänsyn till men de är ingen ursäkt för att man inte ska ställa upp för ens barn när dom är i knipa. sen att jämnföra mig med andra som har förståndshandikapp o hela tiden relatera till ett jobb som för mig är helt ointressant är inte heller någon godtagbar ursäkt för mig. antingen finns man där för sina nära o kära eller så är man ingen att räkna med. o tyvärr åter igen har jag lärt mig genom mina misstag att denna person var inte till att lita på o ingen man kan räkna med när de blir problem.

nu hoppas jag bara att de blir som hon säger ……. att hon låter mig vara, inte trakasserar mig o definitivt låter mina nära o kära inte bli involverade i detta supersjuka drama ………. om du sköter ditt så kommer jag att sköta mitt i fortsättningen …. ska inte försöka rädda nån mer vilsen tonåring ……….. utan de är MINA barn som gäller …….

o om du gör som jag …… delar med dig för att bearbeta allt som hänt de sista 2 veckorna ……. håll dig till sanningen så blir de bra till slut detta oxå.

nu har jag lagat middag ……….. balkanbiffar med pommes o yougurtsås ………. så smaklig måltid ………

Die Seelenerfahrungskunde, also die Analyse (die Erkundung mit der Absicht, das verschwommen als Einheit Wahrgenommene zu lösen, sprich: in den Wechselwirkungen seiner Bestandteile zu erkennen ) der Psyche (Seele) in der Nachfolge Freuds schreibt der Instanz (dem, worauf/s man besteht) des Ich auch synthetisierende (vereinigende) Tätigkeiten zu. Wenn ich also vorschlage ein atavistisches (von den Ahnen stammendes) Konzept (etwas, das man erfasst oder begriffen hat) vom Leben als manifester (greifbarer) Traumerfahrung – wie sie aus dem Schamanismus und der aboriginalen (vom Ursprung stammend) Traumzeit bekannt ist – mit den psychoanalytischen Erkenntnissen zur Traumdeutung zu koppeln, dann übe Ich (hier durchaus groß zu schreiben) eben diese Tätigkeit aus – und verletze damit von beiden Richtungen aufgestellte Grenzen. Es entsteht ein Konflikt (Zusammentreffen), der sich krisenhaft (etwas, das einer Entscheidung harrt) zuspitzen kann. Der Versuch einer Synthese bewirkt also eine Abgrenzung?

Aus dieser Erkenntnis heraus hat die Psychoanalyse nach Freud erweiternde Richtungen eingeschlagen, wie sie sich in den Werken Jungs, Reichs und Grofs  zu Horizonten (Wahrnehmungsgrenzen, Gesichtskreisen) aufschwingt, die über das Individuelle (Unteilbare, aber auch Einzigartige) hinausgehen. Wichtig ist dabei das Prinzip (wo etwas, hier das Erlaubte, seinen Anfang nimmt) der Zensur (des Abschneidens), das die Gesichtskreise begrenzt.  Der Zensor (der Abschneidende, Begrenzende) kann als Kraft beschrieben werden, die die Integrität (die Unversehrtheit) des Ich schützt, indem sie das ausgrenzt oder nur in veränderter Form zulässt, was diese Unversehrtheit wirklich oder imaginär (eingebildet) verletzen könnte.

Anna Freud hat die Abwehrmechanismen (Werkzeuge der Abwehr) des Ich intensiv (gespannt) erkundet. Um das obige Zitat nicht vorschnell aufzunehmen, ist es wichtig zu verstehen, dass “Assoziation” (Verbindung, Verknüpfung) und “Widerstand” in der Psychoanalyse nicht im Alltagssinn verwendet werden, dass es fachsprachliche Termini (abgegrenzte Begriffe) sind, die ein Verfahren (Assoziation) und eine Verhaltensweise des Ich (Widerstand) beschreiben. Ansatzweise verständige Laien wie ich können diese Begriffe kaum benutzen ohne von erfahrenen, ausgebildeten Verwendern zurecht auf Unstimmigkeiten in ihrem Verständnis des Systems (des in sich verbundenen, zusammenhängenden Gebildes) der Psychoanalyse hingewiesen zu werden. Diese Tatsache bewusst beiseite schiebend, schlage ich dennoch ein Gedankenspiel vor:

Man imaginiere (bilde sich ein), Frau Freud habe hier die konstruktivistische (bildende, zusammengebaute) Bastelanleitung für die täglich erlebbare Umwelt geliefert. Diese Vorstellung, der latente (verborgene) Traum, die Möglichkeit an Wirklichkeiten, die uns umgibt, werde mittels bestimmter Verfahren der Ab- und Ausgrenzung zum manifesten (greifbaren) Erlebnis, bietet nicht nur eine Erklärung für individuell unterschiedliche Reaktionen (Wieder-Handlungen) auf dieselbe Gegebenheit (die nur aus der Sichtweise eines Dritten als mit sich selbst gleich erschiene*), welche die Psychoanalyse ja von Pathos (Leiden) zu befreien sucht, sondern befriedigt ein uraltes Verlangen nach Orientierung (Ausrichtung zum Ursprung hin oder vom Ursprung her) in einem als ungeordnet erlebten Universum. Das eben, was die Analyse als eine Funktion des Ich in der Bewusstseinsbildung beschreibt. Hat man diesen Schritt (der in der Psychoanalyse alter Schule als “magisches Denken” ausgegrenzt und als neurotisch betrachtet würde) vollzogen, dann ist der Schritt zur Spiritualität (der Erfahrung einer begeisterten Welt) nicht mehr weit.

Eben diese Pfade beschritten in der Abgrenzung zum objektivistischen (auf das Entgegengeworfene eingeschränkt) Empirismus (auf dem, was Wissenschaft als Erfahrung abgrenzt, gründend) Freuds einige seiner Schüler und Nachfolger. Wie nicht anders zu erwarten, verloren manche dabei zeitweise den festen Boden unter den Füßen, was aber weder den Versuch als solches noch ihre Funde in der Gesamtheit diskreditiert (ihnen das Vertrauen entzieht). Denn sollten wir wirklich unser Dasein in einer durch so willkürliche wie nicht bewusstseinsfähige Grenzziehungen beschützend abgeschirmten Wirklichkeit fristen, dann ist jeder Blick über den Horizont (den die Wahrnehmung einschränkenden Gesichtskreis) hinaus nicht nur eine Bedrohung, sondern vielleicht auch eine Befreiung von nicht mehr benötigten oder sogar im Jetzt bedrohlichen Schutzhaltungen. Dies zu tun, ist Herr Freud einst angetreten, wenn ich die Überlieferung richtig deute.

Aufklärung heißt eben, sein Verständnis (das, was man für selbstverständlich, verständlich und unverständlich hält) als Erlebensgrundlage auf vulkanisch bewegten Kontinenten (Zusammenhängendem) anzunehmen, nicht aber es zu verabsolutieren (loslösen, im Sinne von: als unveränderbar und uneingeschränkt gültig ansehen). In den Worten Kants:

* In der Psychoanalyse gilt hier das Realitätsprinzip (das, was in der Wirklichkeit seinen Ursprung hat) – wieder so ein Begriff, der ausführliche Verständnisübungen erfordert.

(Die zum Abschluss verwendete Grafik, ein Holzschnitt Flammarions, wird als gemeinfrei ausgewiesen: http://de.wikipedia.org/wiki/Datei:FlammarionWoodcut.jpg )