En vän nämnde det pussel jag lägger när jag försöker förstå det här med kön: Könsroller, könsidentitet, könsuttryck, könsorgan, hormoner, grupptryck, hjärnans struktur och samhällets krav på att allt ska gå att sortera i entydigt rosa eller blått. Just ordet “pussel” fastnade jag för. Jag lägger pussel, jag löser deckare och jag utforskar vita fläckar på kartan trots att – eller tack vare – att min genuskompass inte är särskilt tillförlitlig. Så jag svarade:

“Det känns som om jag lägger ett pussel där det enligt bilden på kartongen bara finns rosa och blå bitar, men när man tittar närmare på varje enskild bit upptäcker man att nästan alla har ett stråk av lila i sig, och att det finns så många olika nyanser att man faktiskt KAN se skillnad på bitarna. Annars skulle det inte finnas någon mening med pusslet överhuvudtaget, kanske?”

Kanske är syftet med könsskillnader inte att hålla människor åtskilda i två fack, utan snarare att visa på den oändliga variationen och alla möjligheter det innebär. I så fall är det både talande och trist att människor ändå känner behovet av att ständigt kategorisera i antingen det ena eller det andra. Jag tror att fler behöver lära sig genusmedveten närvaro: Att hellre fria än fälla, att hellre utmana sina egna fördomar än att tvinga dem på andra – och att inse att det är okej att inte förstå.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om genus, genusmedveten närvaro, medveten närvaro, kön, könsidentitet, könsskillnader, könsroller, könsuttryck, psykologi, biologi, jämställdhet, normer, heteronormen, fördomar, sexism, biologism, manligt, kvinnligt, HBTQ, transpersoner, transsexualism, intersexualism, pussel, bilder, tvåkönsmodellen

I eftermiddags när jag vaknade hade jag fått ett mail som satte min värld i gungning litegrann. Jag visste ju, fast ändå inte. Jag har läst och hört många berättelser på samma tema, och varje gång blir jag både arg och ledsen – men mest förtvivlad. Mailet kom från en vän som berättade om sitt liv med en diagnos som räknas in under intersexuella tillstånd, eller DSD (Disorders of sex development).

Att ha DSD är att ha fötts med ett biologiskt kön som är tvetydigt; det kan vara att läkarna inte är helt säkra på om det är en pojke eller en flicka, eller att de tror sig vara säkra men att det senare visar sig att det inte är så självklart. Intersexuella diagnoser handlar om sånt som är mätbart: hormoner, kromosomer och förekomsten av och utseendet på och funktionen hos vissa organ. De flesta med DSD har en tydlig könsidentitet som man eller kvinna i vuxen ålder, även om det händer att läkarna har valt fel kön åt dem som barn.

Jag vet inte om den som skrev mailet skulle använda ordet “könsstympad” om sig själv, och jag vill egentligen inte utmåla människor som offer, men det är det ordet som ligger närmast till hands. Som så många barn med DSD har hon genomgått operationer och andra behandlingar som barn. Några av de operationerna är viktiga för barnets fysiska och psykiska hälsa, men inte alla. En del görs mest för att anpassa barnet till en norm för hur en flicka eller pojke förväntas se ut mellan benen, och det mail jag fick idag vittnade om de mer långsiktiga konsekvenserna en sådan operation kan ge.

Jag vet att det finns en del transsexuella som verkar “vilja vara” intersexuella. Det anses liksom vara finare att ha en strikt kroppslig förklaring till varför man känner sig som man gör. Jag vet att det förekommer att transsexuella självmedicinerar med hormoner och sedan hävdar att de effekterna beror på att de har DSD, och att det händer att till exempel transsexuella tjejer berättar stolt att deras kroppar aldrig har producerat testosteron, eller att de behöver extra höga doser av östrogen för att de är intersexuella, vilket deras läkare inte fattar. Och så vidare. Det är som ju fler kroppsliga symtom man har på att vara medfött androgyn, desto högre status får man.

Jag har aldrig förstått själva hypen. Innan jag började med testosteron oroade jag mig nämligen en del för att det skulle visa sig att jag till exempel inte tålde testosteron så bra, eller att jag inte kunde tillgodogöra mig det. Nu visade det sig istället att min kropp kanske snarare drar åt andra hållet, och suger upp testosteron som en svamp. När jag insåg det blev jag enbart lättad, men först idag kommer jag på mig själv med att undra över vad det “betyder”.

Om jag tillhörde de som verkligen vill framstå som så genuint transsexuella att de inte är transsexuella alls, så skulle jag säkert kunna leta fram någon ovanlig diagnos som liknar detta, ställa den på mig själv och hävda att det måste vara ett intersexuellt syndrom att känslig för testosteron. Men jag vill inte ha någon intersexuell diagnos till varje pris, och jag har inget behov av att rättfärdiga min behandling med att leta kroppsliga förklaringar. Det som spelar någon roll för mig är att testosteronet fungerar i min kropp, och att det flyter på som det ska.

Jag är tacksam över att jag inte blev könsstympad som barn, och jag är tacksam över att jag idag börjar närma mig en kropp som ser ut som jag tänkt mig den. Att jag föddes med XX-kromosomer och snippa, och sedan utvecklade bröst och runda höfter, är inget jag anser att jag behöver skämmas över. Man blir inte mer äkta för att man genomgått ett extra helvete, och man blir varken mer eller mindre kvinna eller man för att läkarna inte direkt förkunnade ens (rätta) kön så fort man föddes. Att bli könsstympad är inget privilegium.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, intersexualism, DSD, vård, behandling, barn, könsstympning, operationer, trauma, könsorgan, biologism, hormoner, testosteron, östrogen, kön, genus, könsidentitet, identitet, diagnoser, sjukdom, funktionshinder, övergrepp, könsstympning, status, HBTQ, transpersoner

Jag ser inte ut som Karin Boye längre, utan som en pojkbandsidol från 1990-talet. Jippie. Jag tänkte tanken själv, redan innan Sanna kommenterade min nya frisyr:

“Om du skulle få för dig att färga håret blont så skulle du likna Nick Carter i Backstreet Boys, fast som han såg ut på 90-talet när han hade pagefrisyr.”

Nick Carter, 1999 (längst till vänster, och inte världens bästa bild):

Immanuel Brändemo, 2009:

Hon har rätt. Det ÄR inte mycket som skiljer mig från Nick Carter just när det gäller håret, mer än hårfärgen och 10 år – och att bögryktena inte är något som besvärar mig.

Ja, Nick Carter hade bögrykte om sig, för den som glömt det. Det var inget anmärkningsvärt med det. Jag vet inte om det fanns någon pojkbandsstjärna som INTE hade bögrykte om sig då, på 90-talet, innan metrosexualitet upptäcktes och när homosexualitet var något som fanns långt borta i en annan galax. Det hörde liksom till: Att sjunga kärlekssånger om tjejer är bögigt. Överhuvudtaget var det väldigt många olika saker som verkade kunna ge bögrykte; till exempel att “se ut som en tjej”, vilket jag fick höra fler än en gång att Nick Carter gjorde.

Jag gillade inte Nick Carter, men killar som var ganska lika honom, och det räckte för att jag skulle förstå att det fanns skäl att tro att de jag drömde om inte var så heterosexuella. Ibland hände det att jag undrade om inte min längtan efter att leva som kille egentligen inte bara var en logisk reaktion på just detta: Alla snygga killar är bögar, så om jag ska fånga en kille måste jag vara en själv. Jag trodde alltså inte på det, men det hände att jag trodde att jag trodde det, eftersom jag alltid letar efter möjligheter att anklaga mig själv för att sakna verklighetsförankring.

Först när jag var 21 fick jag veta att det nog bara var jag som uppfattade det som en tänkbar förklaring, och att andra uppfattade det som väldigt långsökt och fördomsfullt och negativt. Det folk menade med att man inte skulle genomgå en könskorrigering “för att vinna sociala fördelar” berodde inte på att det fanns ett stort problem med att fittfödda ville “byta kön” för att de misstänkte att de killar de gillade var bögar. Jag hade alltså gått och bortförklarat mina känslor i onödan; det var då jag bestämde mig för att söka vård första gången.

Mitt Karin Boye-komplex handlar om att jag är rädd för att avfärdas som “lesbisk”, men jag har minst lika mycket ett Nick Carter-komplex: Jag är rädd för att bli avfärdad som “en heterosexuell tjej som går för långt”. Just därför är det skönt att höra att jag numera ser ut som Nick Carter – och inte som en tjej som tror att hon är Nick Carter.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, könskorrigering, könsbyte, kön, genus, könsidentitet, psykologi, Nick Carter, Backstreet Boys, 90-talet, musik, bilder, killar, läggning, bögar, HBTQ, sexualitet, könsidentitet, pojkband, kändisar, komplex, homosexualitet, heterosexualitet, bisexualitet, manlighet, killar, skönhet, ideal, utseende, Karin Boye, komplex, fördomar, normer, flator, frisyrer

150 dagar har gått sedan jag fick den första testosteronsprutan. Åtta månader efter att diagnosen Transsexualism ställts och efter totalt fjorton månader i utredning fick jag äntligen börja behandlingen.

Å ena sidan känns det som om det var igår jag med fumliga händer plockade fram asken med den lilla glasampullen i ur väskan för att överlämna den åt distriktssköterskan. Jag minns hur klumpig och obekväm och spänd jag var när jag blygt drog ner shortsen litegrann och la mig på britsen, men samtidigt hur lycklig och förväntansfull jag kände mig.

Å andra sidan känns det som om det var hundra år sedan. Som jag skrev redan igår har jag fått en hel del tydliga kroppsliga förändringar, men de psykiska effekterna är svårare att sätta ord på.

Jag mår bättre, den saken är säker. För tre år sedan hade jag ägnat halva mitt liv åt gerillakrigföring mot min egen kropp, så jag bestämde att det fick vara nog, och inledde fredsförhandlingar. Idag tror jag att jag har kommit till någon slags vapenvila, och kanske tillochmed att jag är på väg mot fred – och det skulle aldrig ha fungerat utan testosteronet.

All den energi som jag lagt på att sätta krokben för mig själv kan jag helt plötsligt använda till en massa annat. Jag orkar plugga, och tillochmed träffa människor och vara social. En sån enkel sak som att gå ner till Statoil för att posta ett brev tar inte längre flera timmar av självpepp innan det blir av. Jag kan röra mig ute utan att äcklas av den bild jag tror att andra ser.

Kanske är det därför jag märker att jag har fått en mycket bättre självkänsla, att jag är tryggare och mindre osäker. Jag vet inte ens om jag en enda gång på de här 150 dagarna har känt av den där bitterheten jag alltid kände förut över att ha fått vänta så länge på att börja leva.

Jag var bitter, men kämpade för att komma ur bitterheten eftersom jag visste att den var destruktiv. Då lyssnade jag alltid på Tell me this night is over, och sjöng med, i tysthet:

“I hope that someone’s gonna call and tell me this night is over

’cause I wanna start living my life before I get much older.”

Jag vågade aldrig hoppas på att det faktiskt skulle hända, men det gjorde det. Mitt liv har äntligen börjat. Jag är 29 år på papperet, 14 år i kroppen och 150 dagar i själen. Nyfödd som jag är har jag viktigare saker för mig än att odla min bitterhet – att leva, till exempel.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, vård, könsbyte, transition, kön, genus, psykisk sjukdom, psykologi, självkänsla, ångest, självmordstankar, självdestruktivitet, självbild, hopp, hormoner, testosteron, Nebido, bilder, The Ark, Tell me this night is over, väntan, längtan, livet, lycka, glädje, pubertet, kropp, utseende, depression

Jag har alltid känt att det är skitsvårt att umgås med personer som lever i en kvinnlig könsroll. Inte för att jag ogillar tjejer, utan för att jag aldrig har kunnat relatera till dem på ett sätt som jag har känt att jag har förväntats göra. Jag vet inte hur det är att leva i en kvinnlig könsroll, fast jag antar att jag har gjort det själv. För mig var det så mycket jag aldrig förstod, och som jag sedan gav upp att försöka förstå när jag väl bestämt mig för att försöka få en könskorrigering.

Jag har alltid haft svårt att förstå människor i allmänhet och tjejer i synnerhet, men ändå har jag knappt pratat med några personer jag uppfattat som kukfödda på hela kvällen. Istället har det varit personer jag uppfattat som fittfödda, och det har fungerat över förväntan. Kanske är det mitt nyvunna självförtroende, men jag tror minst lika mycket att det kan ha att göra med att jag inte längre känner det där tvånget att hela tiden slå ifrån mig när folk förväntar sig att man ska ha vissa erfarenheter, insikter och kunskaper – eftersom de förväntningarna har minskat drastiskt.

Även om jag inte passerar som kille vare sig till utseende eller på rösten så är det i alla fall en påminnelse för folk som känner mig. Min boendestödjare som en gång i våras i förbifarten frågade mig om jag brukade handla i en affär som säljer damunderkläder – och sedan bad om ursäkt för det i tio minuter när hon kom på vad hon sagt – skulle förmodligen inte göra ett sånt misstag idag. Jag har glidit över i facket “mittemellan” i den könsnormativa världen, och det är en lättnad i sig – och det är i sin tur något som bara bygger på min självkänsla mer och mer.

Jag kan alltså tillochmed prata med människor, och ännu mer tillochmed prata med människor i en kvinnlig könsroll utan att känna något slags behov av att markera att jag inte är en av dem. Min gamla taktik att vara så konstig att ingen könar mig som kvinna var inte tillräckligt effektiv för att hålla könsparanoian i schack. Konstig är jag fortfarande – och synd vore väl annars – men vad det än är som har förändrats så fungerar det. All del energi som jag lagt ner på att driva mig själv in i onda cirklar pushar mig idag framåt i goda cirklar.

Läs även andra bloggares åsikter om kön, könskorrigering, transsexualism, puberteten, självkänsla, psykologi, hormoner, testosteron, självbild, könsidentitet, könsroller, självförtroende, genus, identitet, målbrottet

“-Vad skulle du säga till de som inte kan acceptera det här bland de som är jämnåriga till dig, vad skulle du vilja säga till dem?

- Jag vet inte, jag tycker de är rätt löjliga som håller på att reta mig bara för att jag är den jag är. Det är inget fel på att vara det, för de är ju sig själva och jag kan ju inte gå och reta dem. Så jag tycker att de ska sluta med det.”

Sam är 16 år och har blivit mobbad på sin förra skola för att han är transsexuell. Hans mamma och hans storasyster och tvillingsyster stöttar honom, och han går på stopphormoner och ska få börja med testosteron. Sam har vänner som inte tycker det är någon stor grej, men så var det inte förut innan han bytte skola. När han sitter i soffan hos Malou i Efter tio och får frågan svarar han så underbart, och med en röst som om det han säger är helt självklart. Mamma Camilla ställer dessutom hormonläkaren Olle Söder mot väggen och frågar varför det är så svårt att få stopphormoner innan puberteten hinner gå för långt åt fel håll.

Jag läste om Sam och Camilla i Aftonbladet för någon månad sedan, och blev oerhört imponerad av mamma Camillas lyhördhet. Jag sa då att “Att våga lita på sitt barn, och välja att försöka förändra omvärlden istället för barnet, det är mod för mig“. Idag måste jag säga att jag är minst lika tagen av Sams mod – och klokhet.

Man kan ju inte gå runt och reta människor för att de INTE är transsexuella, för de kan ju inte rå för att de föddes med en kropp som matchar deras självbild, så då kan man inte reta folk för ATT de är transsexuella. Frågan är väl kanske om de som mobbat Sam vågar se sig själva i spegeln?

Han själv har i alla fall inget att skämmas för – tvärtom. Även om man inte kanske känner sig stolt över att vara transsexuell så tycker jag att man ska vara stolt över att man vågar vara sig själv. Det är mod.

Tyvärr kan jag inte bädda in Tv4-filmer, men det går att se avsnittet här. Cred: Rikkie. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, HBTQ, komma ut, garderoben, Sam, Camilla, könskorrigering, könsidentitet, tv, tv4, Efter tio, hormoner, stopphormoner, vård, transition, testosteron, Olle Söder, barn, acceptans, respekt, föräldraskap, mod, mobbing, självkänsla

En fjollig Carl von Linné à la 2007

Vad är manlighet?

Jag har ingen aning; ändå är det ett ord jag använder ganska ofta. Senast i en tweet för bara en liten stund sedan. Jag försökte locka Psykbryts-Jonas att komma och hälsa på mig med löfte om att prova min spikmatta:

“Du får komma hit och prova min spikmatta, så kan jag utnyttja dig för min uppsats om manlighet som psykisk sjukdom “

Manlighet som psykisk sjukdom; det är ungefär så jag har formulerat den spirande uppsatsen när det har behövts, eller när någon frågar. Egentligen är det inte riktigt det jag skriver om, men det låter mer snärtigt än En studie av skönlitterära beskrivningar av snäva mansroller och frigörelsen från dem ur ett cripperspektiv med inslag av såväl transteori, queerteori och psykradikalism, inspirerat av Foucaults teorier om galenskap, kön och sexualitet. Det är detta jag pysslar med när jag inte bloggar: Jag skriver på min D-uppsats i Engelska, även om det hittills mest består i att läsa in mig på den teoretiska bakgrunden.

Böcker jag läser just nu: Galenskap och sex

Hursomhelst borde jag alltså veta vad manlighet är. Det är ju det hela min uppsats bygger på, och det är också det som en stor del av den här bloggen kretsar runt: Att utforska könsutrymmen och provspela könsroller, grubbla över var könen sitter och hur man isåfall lockar fram dem, samla små analyser av hur kön konstrueras, fundera över växelverkan mellan biologi och beteende – och driva med mig själv i min jakt på manligheten. Jag är diagnosticerad transsexuell, går på testosteron sedan snart fem månader och väntar på en kallelse till kirurgen för att ta bort brösten – och allt detta för att jag vill leva med en “manlig” kropp i en “manlig” social roll.

Jag borde veta vad manlighet är, men jag gör det inte. Så jag googlar ordet.

Det första som kommer upp är en länk till Potenslinjen; Viagraprånglarna Pfizers försök att sprida “information” om potensproblem. De hänvisar till en undersökning från 2003 där svenska män och kvinnor har fått svara på vad de anser är “viktigt för manligheten” och sätta betyg efter hur viktigt de tycker att det är:

1. Vara praktiskt händig (7,1)
2. Ha bra potens (6,4)
3. Ha välavlönat jobb (5,9)
4. En attraktiv partner (5,9)
5. En vältränad kropp (5,8)
6. Ett attraktivt yttre (5,5)
7. Vara sportintresserad (4,9)
8. Alltid vara redo för sex (4,9)
9. Äga tekniska prylar (3,9)
10. Ha en häftig bil (3,3)

Att vara händig är alltså det som är viktigast för manligheten, följt av att ha bra potens. Man kan tillochmed testa sin potens på sidan, ifall man är osäker. Har man lägre än 21 räknas det som erektionsproblem. Jag får åtta poäng – och då har jag ändå gått med konstant stånd i två månader. Jag är impotent för att jag inte penetrerar någon partner, misstänker jag.

Hemgjord penisprotes

Jag kan hänga upp hyllor, tavlor och lampor och montera IKEA-möbler, och jag vet skillnaden mellan phillipskruv och pozidriv – men mitt mest välavlönade jobb någonsin gav 80 kronor i timmen, och jag har ingen partner och hade jag någon skulle jag inte kunna använda min egen kuk för att penetrera henom. Min kropp har en ansamling av lös hud på magen och inte mycket till muskler, och dessutom har jag gigantiska moobs. Något säger mig att det inte är det som de flesta menar med “en vältränad kropp” och “ett attraktivt yttre”. Mitt sportintresse är ungefär lika stort som mitt intresse för att äga statusmarkörer, som båda tillsammans är ungefär lika stora som mitt intresse för att skaffa mig ett sexliv med någon annan. Inte stort, alltså.

Jag är omanlig i de avseendena – men jag lider inte av det, lika lite som jag lider av att vara androgyn och fjollig. Jag lider av att min kropp inte fungerar och ser ut som jag tycker att den borde göra, men jag lider inte av att vara omanlig. Manlighet för mig sitter inte i hur lång och hård kuk man har, eller i silhuetten av ens bröstkorg, eller i kroppsbehåring, röstläge, skäggväxt, muskelmassa, kromosomer, hormoner, avsaknaden av äggstockar eller förekomsten av testiklar eller förmågan att producera spermier som kan befrukta ett ägg. Med undantag av det sistnämnda är det sånt jag önskar mig – men längtan efter att ha en kropp med alla dessa egenskaper är inte nödvändigtvis något som har med manlighet att göra.

"Men are from earth - Women are from earth - Deal with it"

Alla transsexuella är naturligtvis olika, och jag vet att många inte håller med mig, men för mig är det så: Jag känner mig inte mer manlig när jag skruvar ihop en Billy än när jag bakar en kaka – däremot har jag större chans att lyckas med hyllan eftersom kakbak kräver oerhört mycket större precision och timing än IKEA-möbler, och därmed är det roligare. Jag känner mig inte mer manlig för att jag numera ser ett myller av svarta hårstrån kika fram under hakan – däremot känner jag mig mer som mig själv.

Manlighet är bara ett ord jag använder för att kommunicera mitt behov och min längtan; för att översätta det till något som andra verkar kunna förstå, och för att kunna få den vård jag behöver. Men oavsett om man är född med snopp eller snippa kan strävan gå för långt ibland; risken finns att man överdriver och börjar må dåligt. Könshets – manlig-hets och kvinnlig-hets – beror på att könsrollerna skaver. Kostymen sitter tight, man får svårt att andas och kläderna är så snäva att det är svårt att röra sig utan att snubbla och ramla utanför – och ju snävare de är desto hårdare blir också fallet, eftersom man skuldbelägger sig själv: Om jag bara hade varit lite smalare och elegantare hade man inte ramlat.

En man utan rörelsefrihet

Det är lättare att lägga skulden på den som ramlar än att se till att det finns fler storlekar på kostymer tillgängliga, fast i stort sett alla människor förmodligen någon gång känner av könsskav. Det råkar bara drabba transpersoner hårdare än cispersoner. Vad spelar det för roll om det finns både rosa och blå kostymer och man så generöst får “välja” en om de är sydda efter Barbie och Ken och inte finns i fler storlekar, och om den som vill ha en regnbågsfärgad kostym blir utskrattad av skräddarna?

Manlighet och kvinnlighet i sig är inte en psykisk sjukdom, men att gå upp i en snäv könsroll kan leda till manlig-hets eller kvinnlig-hets. De i sin tur är båda orsaker till psykisk ohälsa, i allra högsta grad. Själv är jag inte särskilt manlig – men ett riktigt mantimmer.

***

Veckans bloggtema: Manlighet kändes som klippt och skuret för mig. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, manlighet, mansroller, könsroller, manligt, kvinnligt, transsexualism, transpersoner, normer, fördomar, stereotyper, bilder, psykologi, psykisk ohälsa, psykisk sjukdom, sjukdom, crip theory, Michel Foucault, studier, vetenskap, forskning, litteratur, böcker, högskolan, könsuttryck, könsidentitet, cispersoner, könsskav, sexism, jämställdhet, queerteori, genusvetenskap, uppsatser, funktionshinder, sex, könsorgan, Viagra, potens, impotens, HBTQ, sexualitet, kukar, sexism

Många som gör en könskorrigering vill helst gömma eller glömma det liv de hade innan, för att det är för jobbigt att tänka på. De flesta är på något sätt tvungna att förhålla sig till det ändå, och för en del är det helt enkelt omöjligt att komma undan. Chaz Bono är en av dem. Chaz mamma heter nämligen Cher, och pappa Sonny Bono, och han har levt i strålkastarljuset hela livet. För fjorton år sedan kom han ut som lesbisk, och i somras som transman.

I en intervju i Good Morning America berättar han om hur han kom till insikt om att han var kille: Precis som många andra transkillar kände han sig rätt hemma i lesbiska kretsar, men samtidigt inte.

“-När jag var tretton-fjorton var jag rätt säker på att jag drogs till tjejer. Så: Jag föll för tjejer, jag är en tjej, så jag antar att jag är lesbisk.

- Men det är det enkla svaret, eller hur? För vilket kön man dras till…

- Vilket kön man dras till har inget att göra med ens könsidentitet. Många tycker att det är väldigt förvirrande, men det är två helt olika saker. Det ena är hur du ser på dig själv och vem du känner dig som, och det andra är vilka du dras till”

Det är en riktigt bra intervju. Jag är grymt imponerad av reportern som lyckas hantera frågan på ett respektfullt sätt, utan alltför tydlig freakshow-stämpel – och ännu mer av Chaz, som ger bra svar.

Chaz Bono i GMA på Youtube

Nej, han är inte rädd längre. Han var det förut, men nu lever han det liv han alltid drömt om. Nej, han tycker inte att hans könskorrigering går att se som ett politiskt ställningstagande. Han har kämpat hårt för det, men om han är öppen med det kan han bana väg för andra. Han är fortfarande HBT-aktivist, men nu lutar han mer åt T än åt H.

Och så det som redan blivit något slags bevingat uttryck, som jag i och för sig inte är helt säker på om jag själv skriver under på:

“Gender is between your ears, not between your legs”

Könet sitter mellan öronen, inte mellan benen.

För Chaz är det en könskorrigering, men för omvärlden är det ett könsbyte. Människor som vant sig vid att tänka på honom som “hon” och [tjejnamn] och “lesbisk” får nu lära om och tänka “han”, “Chaz” och “heterosexuell”. Då är det såklart lättare för de som inte sorterar människor så mycket, utan bara behöver komma ihåg hans namnbyte.

Jag beundrar Chaz för att han vågar vara sig själv, och för att han inte – som vissa andra kända personer som det skvallras om – flyr undan och gömmer sig någonstans. Jag är säker på att Chaz inte kommer att ångra sin transition – och jag hoppas att han inte kommer att ångra att han valde att göra det offentligt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Chaz Bono, Cher, Sonny Bono, kändisar, HBTQ, transsexualism, könskorrigering, könsbyte, transpersoner, media, Hollywood, tv, Good Morning America, kön, genus, könsidentitet, intervjuer, transkillar, läggning, homosexualitet, heterosexualitet, förvirring, identitet, känslor, rädsla

Jag har en personlig tranny chaser, som ni kanske vet: En bisexuell man som tycker att en kille med fitta är den perfekta partnern. I ett par års tid har han skrivit till mig på Qruiser, och flörtat, raggat, stött, kommit med det ena förslaget mer fantasifullt än det andra, tiggt och bett… Han bor 60 mil bort, så det han ber om är framförallt detaljer i ord och bild.

Själv berättar han ingenting om sig själv mer än ålder, bostadsort och om sina sexvanor – och allt det skulle han självklart kunna ljuga om. Enligt hans profil bor han i en stor stad, och han ska vara ett år yngre än min mamma. Han har inte en enda bild på sig själv; inte ens en kukbild, som annars är standard för alla sexraggande killar. Det finns inget, absolut inget, som han berättat på två och ett halvt år som avslöjar något om vem han är. Det enda personliga man får ur honom är att han ibland kan nämna något av de ställen han brukar gå till för att ha sex, och att han ska ha varit gift med en kvinna en gång i tiden, eller hur det nu var. Han skulle kunna vara kristdemokrat eller vad som helst – och ändå hoppas han att jag ska skicka nakenbilder till honom. Hoppet är väl det sista som överger en.

Emellanåt blir jag galen på hans gnäll – som när han sveper med offerkoftan och anklagar mig för att rata honom för att han är en gammal gubbe – men det händer att jag tycker att han verkar charmig. Jag har en sugardaddy som förser mig med komplimanger i utbyte mot i princip ingenting.

Egentligen är vår relation perfekt – synd bara att det bygger på att vi inte träffas IRL. Han kan inte klia mig på ryggen, vi kan inte ligga sked och jag kan inte lägga huvudet mot hans bröstkorg och höra hjärtat slå, och såna saker jag verkligen längtar efter. Vi är inte ihop, vi känner inte varandra alls och vi har inte ens haft nätsex. Skulle vi träffas skulle det ofelbart spricka.

Jag vet absolut ingenting om honom. Bortsett från såna små detaljer har vi ändå det perfekta förhållandet – nämligen inget alls.

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, relationer, relationsanarki, internet, sex, Qruiser, transofiler, transsexualism, transpersoner, läggning, könsidentitet, dejting, anonymitet, flirt

Någon gång när jag var drygt tjugo eller så fick jag veta att alla killar som vill ha analsex egentligen är smygbögar. Underförstått: Alla killar som framstår som heterosexuella och vill sätta på tjejer analt är smygbögar, och fantiserar om att det är killar de har sex med. Jag drog slutsatsen att de som framstår som tjejer och vill ha analsex också egentligen är smygbögar. För mig verkade det fullkomligt logiskt, men jag var osäker på om de menade att det var ett tecken på att man var fullfjädrad bög, eller om det liksom var en inkörsport.

Idag kom jag på att den slutsats jag drog då egentligen stämmer väldigt bra överens med den där seglivade myten om att könsidentitet och sexuell läggning är så intimt sammanflätade att det inte går att se skillnad på dem. Jag kom också på att det enligt samma logik innebär att personer som framstår som killar och inte är så intresserade av att knulla fitta egentligen måste vara smygflator, och att personer som inte är så intresserade av att ha sex med någon annan person alls är könlösa. Det betyder egentligen i förlängningen att alla människor vars eventuella sexualitet inte i huvudsak kretsar kring att det ska stoppas upp en kuk i en fitta i ett tydligt rollspel med kukpersonen överst och som den aktiva och med syfte att ejakulera i fittpersonens fitta för att befrukta ett ägg som kommer från fittpersonens egna äggstockar – att alla som har sex på andra sätt än just det har en tvetydig könstillhörighet.

Eller så kanske man inte kan bestämma en persons kön utifrån hur de har sex eller vem de har sex med, och tvärtom. Det KAN ju vara så.

Det skulle betyda att killar som är cisvestiter* inte blir kåta så fort de ser sina egna kalsonger i garderoben och att cissexuella* tjejer inte alltid står och onanerar till sin egen spegelbild. Märkligt. Är det några som borde vara överkåta så borde det ju rimligtvis vara just de som aldrig har behövt kämpa med att acceptera sina könade kroppsdelar eller sitt könsuttryck; de som syns överallt, helt ogenerat och öppet, och de vars kroppar, klädstil och sexualitet inte är belagda med skuld och skam samtidigt som deras kroppar sexualiseras i stereotypa klyschor. Ingen frågar om cissexuella (som grupp) tänder på män eller kvinnor, eller hur cisvestiter (som grupp) egentligen har sex, och det beror knappast på att cispersoner* är en extremt osynliggjord grupp i samhället.

Med tanke på hur många som verkar tro att transsexualism har något med sex att göra, att könskorrigeringar är någon slags fetischistisk självstympning och att transvestiter inte gör annat än att onanera så fort de ser ett par trosor så tycker jag att mina tidigare slutsatser inte är ett dugg anmärkningsvärda utan helt logiska.

(Ja, jag är ironisk och lördagskvällsbitter)

*) Cis- är motsatsen till trans-. En manlig cisvestit är alltså en person med manlig kropp och könsidentitet som klär sig i manligt könskodade kläder. En cissexuell kvinna är en person som fick könet “flicka” tilldelat vid födseln och uppfattar sig som kvinna utan att behöva någon könskorrigering. Personer som är både cissexuella och cisvestiter – alltså personer vars kroppsliga kön och könsuttryck båda matchar deras mentala, självupplevda kön – kallas för cispersoner.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sex, sexualitet, transsexualism, transpersoner, transvestism, HBTQ, läggning, fördomar, heteronormen, normer, heterosexualitet, homosexualitet, bisexualitet, kön, genus, könsidentitet, könsuttryck, fetischism, skuld, skam, tabu, cisnormativitet, cispersoner, kläder, kroppar, könsorgan, könskorrigering

Vissa saker vill jag inte blogga om. För några veckor sedan började jag hitta artiklar om en “transsexuell utpressningshärva”: Alltså en politiker som blivit utpressad efter att hans sexträff med en sexarbetare som också råkar vara transperson filmats. Jag tyckte att det var irrelevant att ta upp det då, men nu när SvD skriver om det så har nyheten nått svenska medier.

Det hela hände i Italien, och politikern var Piero Marrazzo; guvernör i Lazio som är den delstat som Rom ligger i. De som anklagats för utpressningen var en grupp poliser, och det ledde till rättegång i höstas. Kvinnan på filmen, Natalie, hade en vän som hette Brenda, som vittnade i rättegången och berättade att hon sålt sex till Marrazzo två gånger. Varken att sälja eller att köpa sex är olagligt i Italien, men Marrazzo tvingades avgå från sin post. Detta hände alltså för knappt en månad sedan.

Nu har Brenda hittats död. Hennes lägenhet var utbränd, och i askan fann brandmännen hennes förkolnade kropp. Genast börjar spekulationer om att branden var anlagd ta fart. Var det ett försök att tysta henne? Vad visste hon egentligen? En snabb titt på Google News visar att det skrivs en del om det, men rubriksättningen är märklig: Åtminstone engelskspråkiga tidningar fokuserar till stor del på att hon var transsexuell.

Av de tjugo första träffarna skriver åtta av dem ut transsexual i rubriken, och ytterligare tre skriver transsexual prostitute, en transsexual escort, och en transwoman. Tretton av tjugo artiklar drar alltså redan i rubriksättningen upp det faktum att hon var transsexuell, och det kan jämföras med att det totalt sett är nio av dem som nämner att hon var sexarbetare. En enda tidning skriver bara woman, och en rubrik är formulerad så att den inte ens nämner Brenda.

Tyder det på en vilja att synliggöra transpersoner? Tror man att Brenda blev mördad för att hon var transsexuell? Av innehållet i artiklarna att döma hade hon förmodligen likagärna kunnat vara en fittfödd tjej som jobbade som sexarbetare och råkat ut för det ändå. Att de drar upp det faktum att hon var transsexuell är bara ett sätt att krydda historien – vilket egentligen kanske säger något om hela skandalen. Därför är det skönt att se att SvD i alla fall inte smäller upp det i huvudrubriken.

Minst en gång var tredje dag mördas en människa för att de är – eller uppfattas som – transpersoner. De allra flesta av dem har inte varit indragna i en utpressningsskandal med en politiker, utan dör för att deras könsuttryck, deras könsidentitet eller deras kroppsliga kön bryter mot normen. De allra flesta av dem blir aldrig outade i krigsrubriker i tidningarna. De som mördas för att de är transpersoner göms och glöms, men de som mördas av andra orsaker beskrivs i första hand utifrån att de är transpersoner.

Oavsett om Brenda mördades för att tystas, eller om hon mördades för att hon var sexarbetare eller för att hon var transperson, så är det tragiskt. Den stora skandalen är väl kanske det faktum att det är av enorm betydelse att hon var en kvinna med kuk, i alla fall för media. Kanske var det en av anledningarna till varför Brenda dog.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, transpersoner, HBTQ, genus, kön, könsuttryck, könsidentitet, Brenda, Piero Marrazzo, Italien, politik, politiker, media, skandaler, outning, transfobi, hatbrott, mord, prostitution, sex, sexarbete, horstigma, normer, fördomar, transgender day of rememberance

Jag skulle skriva ett positivt inlägg om Transgender Day of Rememberance. Jag skulle berätta om alla positiva saker som hänt under det senaste året. Så jag försöker:

• Det går numera att bli diskriminerad som transperson, officiellt. Man kan med andra ord anmäla diskriminering. Det gick inte förut, med undantaget transsexuella. Att diskriminera en transsexuell sorterar under könsdiskriminering; sedan nyår är “könsöverskridande identitet eller uttryck” en ny diskrimineringsgrund som fångar upp de transpersoner som inte är transsexuella.
• Transvestism och könsidentitetsstörning i barndomen, samt ett par olika sexuella fetischer är inte längre psykiska störningar, enligt Socialstyrelsen. Ändringen beslutades förra hösten, och infördes vid årsskiftet. Enligt FNs diagnosmanual ICD-10 är de fortfarande “störningar”, däremot.
• Det är mindre än ett år kvar med Göran Hägglund som socialminister och Maria Larsson som folkhälsominister. Att det sitter två kristdemokrater och ska bestämma ifall lagen om ändrad könstillhörighet ska klubbas igenom som den är eller inte låter som ett dåligt skämt men är fullkomligt sant. De har haft två år på sig att bestämma sig, men inget har hänt. Förhoppningsvis sitter de inte kvar efter valet nästa höst.

Det går framåt, om än långsamt. Ett av skälen till att det går långsamt är, som jag ser det, att det läggs ner alldeles för mycket tid på att diskutera samma sak hela tiden. Medan människor lider och dör sitter vi privilegerade och tjafsar i forum på nätet om transsexuella bör räknas in i begreppen transpersoner och HBT.

Minst en gång var tredje dag mördas en människa någonstans i världen för att hen korsat en könsgräns och blivit avrättad av gränsvakterna. De bryr sig inte om du har papperna i ordning, om ditt personnummer har en udda eller jämn näst sista siffra. De bryr sig inte om du är cisperson eller transperson, om du är transsexuell eller transvestit eller något annat, om du är hetero, homo eller bi, om du är man eller kvinna eller både och eller ingetdera eller… du fattar.

Du kan vara född med snippa och ha levt som kvinna hela ditt liv, känna dig som kvinna och ha alla papper i ordning och ändå åka fast i gränskontrollen, för att din överläpp var fjunig och din röst grov och dina axlar breda. Du kan vara född med snopp och ha ett manligt personnummer och inte ha burit kjol sedan dagis och ändå sållas ut för att du råkar fnittra högt, för att du använder kajal eller för att du håller i din frus handväska medan du ledsagar en blind manlig kompis till toaletten.

Genuspolisen kan inte skilja en kvinna som föddes med pojkkropp från en transvestit från en drag queen från en fjollig bög från en heterosexuell cisperson. De frågar inte efter pass innan de skjuter. De skjuter för att de tror sig se dig gå över gränsen – oavsett om du gör det eller inte.

***

Imorgon lördag 21/11 är det transtemadag i Stockholm. Jag är inte där, men jag rekommenderar det ändå. Det kommer att hållas en manifestation också. Temadagen börjar 10:00 på RFSL på Sveavägen 59; manifestationen är 18:30 på Odenplan.

***

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transgender day of rememberance, transfobi, transpersoner, transsexualism, transvestism, HBTQ, kön, genus, könsroller, könsnormer, heteronormen, normer, homofobi, sexism, mansroller, kvinnoroller, könsidentitet, könsuttryck, läggning, homosexualitet, heterosexualitet, bisexualitet, fördomar, hatbrott, våld, brott, mord, cispersoner, genuspoliser

När jag läser om arbetslöshet idag går jag tillbaka till rapporten som EU släppte i våras, för att se vad de skriver om situationen för transpersoner. Det är ju Transgender Day of Rememberance idag, och en av många brickor i det transfoba spelet är just diskriminering på arbetsmarknaden.

Rapporten nämner att 53% av transpersonerna i Skottland har upplevt diskriminering på arbetsplatsen, och 21% har fått sluta ett jobb på grund av transfobi. Detta gör att 30% lever på bidrag och 20% är egenföretagare. I Storbritannien i stort var det bara 30% som ansåg att de bemöttes med värdighet av sina medarbetare. Två av tre blev alltså mer eller mindre illa behandlade: 10% fick höra glåpord och 6% blev misshandlade på arbetet.

I Sverige har man tidigare bara haft skydd mot diskriminering om man är transsexuell eller f.d. transsexuell, eftersom det då har räknats som könsdiskriminering: En transsexuell kvinna som inte får ha kjol när de andra kvinnorna får det blir diskriminerad på grundval av kön, till exempel. Andra transpersoner har inte haft något skydd mot diskriminering förrän i år, och därför finns det inte så mycket siffror att gå på.

Förmodligen ser siffrorna lite bättre ut i Sverige, men trenden är nog densamma: Transpersoner löper större risk att bli diskriminerade än cispersoner. Risken för arbetslöshet och dålig hälsa är större. I valfrihetens förlovade land, USA, säger en socialarbetare:

“Young, transgender women of color are kind of the face of youth homelessness these days.”

De ungdomar som inte får jobb och som inte kan bo kvar hemma hos sina föräldrar är extremt utsatta. För många är sexarbete det enda sättet att försörja sig – det är därifrån en stor del av all denna “transporr” och “shemaleporr” kommer. Transkvinnor som försöker överleva, och kanske sparar pengar för att ha råd med hormoner och operationer, har inte så mycket att sätta emot och kan inte diktera några villkor när ingen annan vill anställa dem. Sedan får de kanske ännu svårare att få jobb, eftersom de drabbas av horstigmat.

Utan att vilja sprida någon moralpanik tycker jag att det är en sån sak som är värd att tänka på: Ju sämre läge på arbetsmarknaden och ju mer sexarbete stigmatiseras, desto större är utsattheten för sexarbetare. Och ju mer transfobi i samhället, desto större är risken för transpersoner att fastna i sexarbete. Lägg ihop de båda, och varningsklockor borde ringa.

I Sverige finns det ett socialt skyddsnät som visserligen blivit glesare och glesare under de senaste tre åren, men som ändå förser invånarna med någon slags trygghet. En könskorrigering faller till exempel under högkostnadsskyddet så man behöver inte betala allt själv, och det finns lagar som ska skydda mot diskriminering och det finns a-kassa och socialbidrag. Därför ser man inte “transporr” som är gjord i Sverige. Utan att vara ett dugg sexfientlig tycker jag att det är tur det.

Artiklarna i AB: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13.Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transfobi, transpersoner, HBTQ, politik, arbetslöshet, jobb, diskriminering, fördomar, kön, genus, könsidentitet, könsuttryck, könsroller, sexism, könsdiskriminering, sexarbete, horstigma, prostitution, vård, könskorrigering, utanförskap, transsexualism, porr, shemales, transporr, socialbidrag, a-kassa, hatbrott, Transgender Day of Rememberance

Idag kom jag ut inför min terapeut: Jag erkände att jag är en person med könsorgan. Hon lyssnade, men jag tror inte riktigt att hon förstod hur stort det var för mig.

För första gången sedan jag flyttade hit för snart två år sedan har jag tillåtit mig själv att börja prata om min könskorrigering, min könsidentitet och liknande, på ett mer personligt plan. Förut har vi pratat om vad som händer, rent tekniskt: Jag väntar på en remiss dit, jag vill vara säker på att jag inte har epilepsi innan jag börjar med hormoner, jag funderar över hur testosteron och centralstimulantia fungerar ihop.

Känslorna och tankarna har jag däremot hållit tyst om när jag sitter hos terapeuten, hos psykologen och hos psykiatern. De har sipprat fram när jag har träffat min utredare och den psykolog som är knuten till utredningen, såklart, men det är en helt annan sak: En helt annan mottagning i en helt annan stad, där de har en helt annan kompetens. Jag har varit rädd för att bli missförstådd, för att bli misstrodd, för att upptäcka deras okunskap och deras fördomar. Sånt besvärar mig, hur subtilt och oskyldigt det än är, så jag har varit tyst. Tills idag.

Hon frågade om jag märkt av några kroppsliga och mentala förändringar sedan jag började med testosteron, och jag började med det vanliga: Kroppshår, skäggväxt, finnar, fet hud, sömnproblem, målbrottet… Och så till slut bestämde jag mig för att berätta allt. Jag sa att jag hade haft stånd i två månader, och att det för mig som varit asexuell var en oerhört absurd upplevelse. Sedan gick jag över till att prata om stämbanden och målbrottet, men ändå.

Jag har idag erkänt att jag är en människa med könsorgan – inför min terapeut. Jag tror inte ens att jag har berättat om min asexualitet förut, utan har hållit det mesta som rör det kroppsliga, det könande, därifrån. Här, på min blogg, och på nätet i övrigt, bland mina vänner IRL och till exempel med mina boendestödjare, pratar jag massor om min transsexualism, men så fort jag kliver in genom dörren på åttonde våningen på sjukhuset så går jag i lås. Att prata om könsskav – när kroppen skaver mot självbilden, och när självbilden skaver mot normen – på psyk har jag fortfarande svårt för.

Det är över tre år sedan den första journalanteckningen om min transsexualism gjordes i mitt förra landsting, och över två år sedan jag träffade en läkare i det här landstinget för att be om en remiss till utredningen. Jag har gått i utredning i ett och ett halvt år, lever så öppet som det överhuvudtaget är möjligt, har varit med i tv och blivit intervjuad av tidningar, går på testosteron sedan snart fem månader, bloggar hämningslöst om de mest intima delarna av mitt liv på ett sånt sätt att jag misstänker att folk som läser ibland skäms för min skull, mår rätt okej och känner inte att min könsidentitet är ifrågasatt från alla håll och kanter – och ändå känns det som om jag tagit ett gigantiskt steg idag.

Jag har erkänt att jag har könsorgan. Nästa steg är antagligen att våga erkänna att jag har könsorgan som andra skulle beteckna som kvinnliga. Vi får se hur det går.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, kön, könskorrigering, psykiatri, psykologi, tabu, ångest, komplex, penisavund, könsorgan, kukar, fittor, stånd, testosteron, puberteten, målbrottet, asexualitet, stämband, öppenhet, komma ut, garderoben, vård, tystnad, skuld, skam, rädsla

Jag antar att det var igår som jag märkte det för första gången: Min sexualitet och mitt språk har förändrats sedan jag började med testosteron. Det är snart ett år sedan jag skrev “God kuk!” till Dennis, och sedan dess har jag varit noggrann med att kolla att det blir rätt ord: jul, kul eller kuk. Igår var jag nära att skicka ett sms där det stod rumpa istället för stora. Jag skriver alltså rumpa oftare än stora, enligt T9, och det måste vara något relativt nytt. Såhär rumpfixerad har jag inte varit förut.

Det är mycket som har förändrats. När jag började med testosteron för snart fem månader sedan fanns det vissa saker som jag oroade mig för: Att min ADHD skulle förvärras, att jag skulle bli sexuell och inte trivas med det, och att jag skulle bli heterosexuell och inte trivas med det heller.

Jag hade en internaliserad heterofobi som var pinsam, men som jag försökte att hantera ändå. Min bild av hur det är att vara heterosexuell är förmodligen ganska störd, eftersom jag är osäker på hur frigjord en heterosexuell man “får” vara. I heteroland gäller lite andra spelregler än i HBT-världen, har jag förstått, och min bild har varit ganska dyster. Att vara bisexuell har jag inga problem med, men att inse att jag är heterosexuell och därmed känna mig utesluten ur HBT-sammanhang och ändå inte helt välkommen i heteronormen – det var min stora mardröm.

Även om de flesta inte byter läggning när de börjar med hormoner, så finns det de som gör det. En del svänger från att bara gilla killar till att bara gilla tjejer eller tvärtom; andra glider längs med skalan. Det sistnämnda har jag gjort, tror jag. Jag är inte längre 95% bög, utan ungefär 80% – fast egentligen är det svårt att uttrycka det på det viset. Androgynofil, brukar jag kalla mig själv: Jag attraheras av androgynitet och androgyna personer. Det stämmer fortfarande, men jag räknar numera in fler personer.

Innan testosteron föll jag framförallt för personer ur följande kategorier:

• Kukfödda män med “androgyn” stil: typ Ola Salo och Jude Law.
• Kukfödda män med mjuk, “feminin” framtoning oavsett utseende: typ Robin Williams, Peter LeMarc, Mark Levengood och Jonas Gardell.
• Transkillar, bortsett från de som hade en alltför “maskulin” stil: Flanellskjortor och keps, till exempel, och svällande muskler och tatueringar. “Mannen med fittan” Buck Angel är till exempel inte riktigt min smak, även om jag tycker att han har en härlig inställning till sin kropp som jag beundrar.
• Intergenders, ospecificerade transpersoner etc. som ligger nära “mitten” av könsskalan utseendemässigt och har ett queert förhållningssätt.
• Någon enstaka gång ibland fittfödda kvinnor med en mycket androgyn (dock inte butch) stil: Typ Melina Kanakeredes och Malena Ernman, och förmodligen lika sällan en kukfödd man med uppenbart “maskulin” stil.

Det hände att jag definierade min läggning som “jag attraheras av personer av alla kön, utom av fittbärande kvinnliga kvinnor i en typiskt kvinnlig könsroll”. I själva verket var det inte riktigt så enkelt. Jag föll framförallt för personer med en “androgyn maskulinitet” och framförallt för personer med kuk, och allra hårdast föll jag för de som hade båda två.

Idag har jag börjat inse att jag kan lägga till en kategori:

• Personer med ett kvinnligt könsuttryck, men med androgyna och/eller maskulina drag.

Där ingår till exempel en del kukfödda transpersoner med relativt feminina könsuttryck och kroppar, tjejer med strapons, tjejer med kuk och killar i kjol, peruk och smink. Däremot är tjejer med en tydligt kvinnlig könsidentitet, ett tydligt kvinnligt könsuttryck och fitta fortfarande otänkbara, och därmed även till exempel transsexuella tjejer som strävar efter att smälta in som kvinnor, göra könskorrigerande operation och inte känner sig bekväma med att ses som queera eller som trans. Jag är inte intresserad av kvinnlighet, utan av androgynitet.

Nu är allt detta i mitt huvud, alltså. Allt är teori, inget är praktik. Jag kommer på mig själv med att sjunga “I wish I was a virgin, a virgin like you… I wish I was as simple as you seem” och inse att jag på sätt och vis är en oskuld, men ändå väldigt komplicerad. Nu har jag i alla fall släppt min heterofobi, eftersom jag insett att heterosexuella inte alltid är så utsatta som jag intalat mig att de är. Än så länge har jag inte blivit hetero, men bög, homosexuell och bisexuell käns inte längre som att de passar. Androgynofil, transofil och queersexuell – det är väl snarare det jag är, om jag nu ska sätta etiketter.

På sätt och vis har min läggning förändrats, men på sätt och vis inte. Jag är fortfarande androgynofil, men i takt med att jag blir tryggare i min mansroll vågar jag tänka mig kvinnliga personer utan att halka in på självömkan över att jag riskerar att få min kropp bedömd och sorterad som ändå kvinnligare än deras. Jag är precis lika fjollig som förut, men min självkänsla är starkare och jag är tryggare i min manlighet och har tappat en stor del av min rädsla för tjejbaciller. En biverkning som testosteronet haft är nämligen att den så gott som helt har botat min heterofobi.

Läs även andra bloggares åsikter om heterofobi, heterosexualitet, homosexualitet, bisexualitet, läggning, fördomar, homonormen, heteronormen, HBTQ, kön, genus, könsidentitet, transsexualism, könskorrigering, vård, hormoner, testosteron, puberteten, läggning, sex, sexualitet, könsuttryck, transpersoner, könsroller, kärlek, androgynofili, kvinnlighet, manlighet, oskuld, självbild, självkänsla, kroppar, heterofobi, Ola Salo, Jude Law, Buck Angel, Robin Williams, Mark Levengood, Jonas Gardell, Peter LeMarc, Melina Kanakaredes, Malena Ernman

Jag läste nyss en artikel om att lesbiska är bättre mödrar än heterosexuella kvinnor, och genast utbröt en diskussion i kommentarsfältet där folk ventilerar alla sina tröttsamma fördomar om hur lesbiska är. Såklart. Någon drar upp att alla (eller i alla fall hälften) av alla flator är butchar, och får svaret:

“det fenomen du beskriver har med mängden könshormon att göra.. jonas gardell t.ex har säkerligen en för hög halt östrogen i kroppen det är därför han beter sig en en skolflicka, medans dom manhaftiga lesbiska har en för hög dos testosteron i sina kroppar.. detta är på inget sätt fakta utan bara mina egna antaganden! men jag tror att dom stämmer ganska bra”

Jag har gått på testosteron i snart fem månader, och jag skrattar rått åt tanken på att det skulle finnas ett samband. De senaste månaderna har jag fått en del frågor om hormoner, och jag har funderat ännu mer över det själv. Hur har jag förändrats mentalt efter att mina testosteronvärden skjutit i höjden? Tja, jag har blivit korkad, uppvarvad och så vidare, men hur är det med… liksom… mansrollen? När jag hade en överdos av testosteron i kroppen, var jag mindre fjollig då än när jag hade ett underskott?

Den som känner mig kan intyga att så inte är fallet. Jag har alltså gått från att ha “låga, om än normala halter testosteron för att vara biologisk kvinna” till att efter tre månader ha “höga, om än normala halter testosteron för att vara biologisk man” – och det sistnämnda blodprovet togs alltså en kvart innan spruta nummer två pumpade in fyra milliliter till i min sätesmuskel. Hade någon tagit mitt testosteronvärde för en månad sedan hade det antagligen varit onormalt högt, och min hormonläkare säger att jag antagligen är extra känslig för testosteron.

Jag älskar de flesta sätt min kropp har förändrats på, och jag känner mig mer och mer trygg i mig själv och i min mansroll ju längre jag kommer i min könskorrigering. Så jag badar i manliga könshormoner, men inte har jag slutat gilla rosa, flirta med killar, vifta med mina “brutna handleder”, fnittra och lyssna på fjollmusik för det. Nu har jag visserligen bara varit i puberteten i tjugo veckor – inte ens fem månader – men jag tycker att om fjollighet hade med hormonvärden att göra skulle jag ha tappat det vid det här laget. Inte ens min stora skräck – att bli helt heterosexuell och sluta gilla män och bara gilla kvinnor och därmed tvingas ut i heteroland – har besannats. Tackolov kan man inte bota fjollighet och bögighet med testosteron – det är jag ett levande bevis för.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om testosteron, hormoner, vård, könskorrigering, transsexualism, manlighet, kvinnlighet, östrogen, fjollor, butchar, könsroller, kön, genus, könsidentitet, hormoner, biologi, sprutor, blodprov, män, kvinnor, Jonas Gardell, föräldrar, barn, läggning, homosexualitet, heterosexualitet, bisexualitet, sexualitet

I Indien får eunucker, kanske mest kända som hijras, äntligen rösträtt. Visserligen har de redan haft rätten, i teorin, men de har varit tvungna att registrera sig i det kön de tillskrevs vid födseln, vilket i praktiken har lett till trakasserier och diskriminering. Efter att eunuckerna bojkottade valet i våras har man nu tänkt om och inför ett tredje kön i röstlängden. Man kan nu vara man, kvinna eller annat. Eftersom många eunucker upplever att de är varken män eller kvinnor, så är det en seger för deras rätt att vara sig själva.

Man kan jämföra det med den såkallade västvärlden, där det enbart finns två kön, och där man alltid måste ha ett otvetydigt kön, och bara ett enda. I den såkallade civilisationen där man bestämmer att könsorgan och identitet inte bara oftast följs åt, utan att de ALLTID måste göra det. I den påstått högt stående kulturen där läkarna bestämmer sig för att operera barn och beröva dem friska organ för att man tror sig värna deras eget bästa – ibland mot föräldrarnas uttryckliga vilja.

Via Amanda Brihed hittar jag det här klippet. Jag har hört talas om fallet förut. Det handlar om Patrick; ett barn i USA som fötts med en liten snopp, en testikel, en äggstock och en äggledare. Läkarna bestämmer att det måste vara en flicka, och adoptivmamman berättar om kampen för att överhuvudtaget få ta hem barnet från BB utan att låta dem operera könsorganen. Till slut gick hon med på att de skulle få ta ett vävnadsprov, för det fanns en risk att testikeln skulle utveckla cancer. Efteråt sa läkaren att de hade varit tvungna att ta bort testikeln, för de hade hittat en elakartad tumör i den. Mamman vägrade tro på dem, och fick till slut läsa journalen: På första sidan i rapporten står det att testikeln var helt frisk.

Läkarna hade alltså kastrerat Patrick enbart för att passa in i könsnormen. I Sverige håller man på att urholka barnens rättigheter att slippa den typen av onödiga ingrepp. Patricks fall är närmare till hands än man vill tro.

Jag tänker på hur Caster Semenya, efter alla anklagelser om “könsfusk” gick ut och poserade i superfeminina kläder, och hur hon idag medverkar i ett fotoreportage i brittiska The Guardian där hon har utsläppt hår, en rosa tröja, en framtrollad byst och cykelbyxor som framhäver rundheten i hennes lår. Hon ler på varje bild, och av mustaschen från i somras syns inte ett spår. Stylad för att bevisa sin kvinnlighet, som en bög eller flata som anstränger sig för att spela heterosexuell. I den bransch hon jobbar i är kön viktigt, och hennes läkarjournaler anses vara av allmänt intresse.

Caster Semenya i somras. Foto: José Goulao under CC-licens http://www.flickr.com/photos/goulao/

Är det något jag har lärt mig under den här hösten så är det förmodligen att jag har underskattat den stockkonservativa synen på kön – med betoning på stock. Kuk eller inte kuk, som om det vore det enda, och som om det överhuvudtaget alltid är självklart att det går att avgöra. Jag förstår att för den som har könsidentitetsstörning by proxy är det oerhört stressande att möta någon man inte kan tvångsköna.

Störningen finns överallt, i alla kulturer. Den tar sig bara lite andra uttryck i Indien än i Sydafrika, i USA och i Sverige. Jag tror att det också kan vara en påminnelse för de som gärna tror att Sverige och västvärlden är bäst på allt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transfobi, transpersoner, hijras, eunucker, Indien, Sydafrika, Caster Semenya, politik, fördomar, intersexualism, hormoner, biologi, könsorgan, operationer, vård, kön, könsorgan, könsidentitet, könsroller, media, bilder, filmer, konservatism, genus, sexism, sport, VM, friidrott, normer, manligt, kvinnligt, genuspanik

Igår bytte jag kön på Facebook. Idag skördar jag konsekvenserna av det.

Om tio dagar är det Transgender Day of Rememberance, den dag på året då det är tänkt att man ska minnas de som fallit offer för transfobi: De som utsatts för hatbrott och de som valt att själva avsluta sina liv. Eftersom detta är den enda “dagen” som är specifikt inriktad på transpersoner är det också en sådan dag då man rent allmänt jobbar för att uppmärksamma transfrågor. Inför detta lanserades igår en facebookkampanj: Operation: Sex Change.

Tanken är alltså att personer som har registrerat sitt kön på Facebook ska byta, och att det ska fungera som ett sätt att öka förståelsen bland cispersoner (=icke-transpersoner). Den som alltid tagit sitt kön för givet kanske får kommentarer om sitt “könsbyte”, och så är bollen i rullning. En slags “prova på att komma ut som trans* för cispersoner”, men även för transpersoner som kanske inte är helt öppna, eller som helt enkelt vill visa sin solidaritet. För mig blev det lite av en fobiträning, visade det sig.

Jag har tidigare kryssat i man, men samtidigt valt att inte visa mitt kön för andra. Det har känts som en bra kompromiss, men nu ändrade jag till kvinna och gjorde dessutom könet synligt. Ingen har reagerat, eller i alla fall inte kommenterat, men 18 av mina vänner har gått med själva. Det är ganska lugnt – tills jag får ett meddelande. Min bror som nyligen skaffade Facebook har godkänt min vänförfrågan och dessutom lagt till mig som sin syster.

Jag har full förståelse för min brors förvirring när jag är registrerad som kvinna, men ordet går som en stöt genom min kropp. Jag antar att en påminnelse om hur det var innan man kom ut kan vara lika nyttig som den är obehaglig. Mitt liv är inte lika jobbigt som det var då, och jag har inte längre samma fixering vid att allt måste vara rätt – eftersom det faktiskt i större utsträckning ÄR rätt nu.

Så visst kan jag vara hans syster – för det är trots allt så han har sett mig i 19 år – bara han är min bror. Det är det viktigaste.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om könsbyte, könskorrigering, transpersoner, transsexualism, kön, genus, internet, Facebook, transfobi, HBTQ, transgender day of rememberance, cispersoner, fördomar, normer, heteronormen

131 dagar av pubertet. Inget är nytt, inget är sig likt.

Inget är nytt: Det var en månad sedan jag tog mina mått senast, och det enda som har förändrats är att måttet över bröstet har minskat en halv centimeter. Jag har också gått ner fyra hekto sedan dess, tydligen. 71,5 visar vågen. I övrigt är alla måtten precis som de var då.

Inget är sig likt: Jag har finnar, jag har kroppshår – och jag har fortfarande en klump i halsen som inte går över. Först misstänkte jag att det var min gamla vad-det-nu-var-halsinfektion som dröjde kvar, och efter det att det var psykiskt, men nu börjar jag misstänka att det helt enkelt är på grund av målbrottet. Min utredare hade rätt när hon sa att jag har en raspig röst. Halsen känns ansträngd hela tiden, och det händer att jag börjar hosta när jag pratar, men aldrig annars.

Jag sa det till min boendestödjare häromdagen: “Det var inte så lyckat att komma i målbrottet och få svininfluensa samtidigt”. Nu vet jag inte vad det var för infektion jag hade i början av hösten, men jag är rätt säker på att det inte var den nya influensan. Symtomen stämde inte med den typiska bilden, även om jag var sjuk. Hursomhelst så kanske det ligger något i det: att dra på sig en rejäl halsinfektion samtidigt som man kommer i målbrottet är inte den mest lyckade kombinationen.

Problemet är väl kanske det att jag inte är så hes att det hindrar mig från att prata – tvärtom. Jag går och babblar för mig själv på ett helt annat sätt än förut. Då kunde jag mumla en hel del, men nuförtiden pratar jag högt och tydligt och kan liksom inte låta bli. För även om min röst fortfarande är ljus och framförallt ansträngd, så trivs jag mycket bättre med den idag än för några månader sedan.

Jag har börjat gilla att höra ljudet av min egen röst. Jag har börjat ta till mig delar av min kropp och komma fram till att de är rätt okej. Jag har börjat sitta bredbent. Jag har börjat uttala mig om olika saker utifrån att jag är man – utan att känna mig falsk som gör anspråk på att veta något om hur det är att vara man när jag inte är kukfödd.

Kort sagt: Jag har anammat en manlig könsroll, hur den nu ser ut. Jag vet faktiskt inte, mer än att den har väldigt mycket finnar i ansiktet. Jag hoppas i alla fall att jag inte är på väg att bli ett kukhuvud, men jag är inte så säker på att jag har lyckats.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, transition, vård, medicin, testosteron, hormoner, målbrottet, röst, puberteten, svininfluensa, hosta, manlighet, mansrollen, könsroller, genus, könsidentitet

Jag skrev i förrgår om min syn på transsexualism, och om det är en sjukdom eller inte. För mig är det inte helt självklart, men jag ser ändå en poäng i det, bland annat för att man helt enkelt inte kan få vård för saker som inte går att beskriva i termer av sjukdom, funktionsnedsättning eller ohälsa. Och att transsexuella mår dåligt är det inget tvivel om. Frågan är VARFÖR man mår dåligt.

En vanlig fördom är att i ett samhälle fritt från könsnormer skulle ingen behöva göra en könskorrigering, och att den som väljer att genomgå könskorrigering underkastar sig normerna istället för att göra uppror mot dem. Jag tycker att det är mycket märklig inställning, eftersom min egen upplevelse är att jag genom min transition snarare tar ett steg längre bort från normen.

Om jag hade kunnat leva som tjej hade jag varit lite androgyn, men inte särskilt mycket. Jag hade uppfattats som heterosexuell eftersom jag nästan enbart faller för personer som uppfattas som män, och när folk såg mitt namn på ett papper hade de trott sig veta vilka könsorgan jag har och vilka hormoner som rusar i mitt blod. Detta har jag alltså förkastat, till förmån för ett liv där jag ibland inte syns alls och ibland står naken i rampljuset, ett liv där jag å ena sidan ses som ett exotiskt inslag att tolerera och å andra sidan som inte helt… mänsklig. Inte helt verklig. Ett ständigt specialfall.

Jag har mött en del personer i mitt liv som har varit uppenbart transfoba och som har skadat mig, men det är ändå inte det som påverkar mig mest, tror jag. För mig är det den ständiga känslan av att vara fast i ett vakuum, ett könslimbo, som är det besvärligaste. Jag har inget emot att vara mellantingligad, så länge det ses som ett sätt att vara på. Det är när dess existens förnekas – när den plats där jag befinner mig och de platser jag har befunnit mig på raderas från kartan som om de aldrig hade funnits och jag knuffas in i en av två kategorier beroende på vilken som verkar vara närmast för stunden – som jag tappar min identitet. Hur mycket man jag än är står min identitet idag alltid i relation till mitt förflutna, precis som för vem som helst.

Amanda Brihed svarade på mitt inlägg, och skrev att “Det är inte tillståndet i sig som utgör sjukdomen, utan reaktioner på bemötande och individens plats i samhället. Det är alltså effekterna av transsexualismen och inte tillståndet i sig som ger symtom i form av depressioner, suicidrisk och liknande.” och jag håller med, till stor del. Även om behovet av att förändra kroppen inte är styrt av omgivningens fördomar, så är de psykiska problemen som är så vanliga till väldigt stor del beroende av omgivnings fördomar, normer och bemötande. Därför säger jag såhär:

“Jag vill ibland vända på frågan när folk säger att om samhället vore mer öppet skulle ingen behöva göra en könskorrigering, och istället säga att ifall samhället vore mer öppet skulle folk åtminstone inte lida av transfob-relaterad depression.”

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transfobi, transsexualism, könskorrigering, könsbyten, HBTQ, transpersoner, kön, genus, könsroller, normer, identitet, könsidentitet, fördomar, skuld, skam, vård, depression, psykisk ohälsa, utanförskap, queerteori

Fråga från Buddha

“Jag anser definitivt att könskorrigeringar skall bli bekostade av samhället, fast jag reagerar å andra sidan på begreppet sjukdom… Jag tycker personligen att det begreppet är något fel. Nu är det så att jag personligen inte är särskilt insatt direkt, det måste jag erkänna. Jag förstår grejen med att bli utredd och att det är oerhört viktigt. Men att sjukdomsklassificera det känns ändå oerhört fel…

Jag har tänkt på det förr, kanske har jag helt fel? Det är mest en fundering som jag haft, och mer undrat över… Kanske du kan besvara det åt mig, för det handlar inte om ifrågasättande… (om du förstår vad jag menar, ibland har jag svårt att förklara mig). Jag är mer nyfiken på sakfrågan där gällandes begreppet sjukdom.”

Svar

Tja, vad betyder ordet “sjukdom”? Wikipedia skriver såhär:

“En sjukdom är ett tillstånd som karakteriseras av fysiologisk, psykologisk och/eller social ohälsa… Man kan som i engelskan skilja mellan sjukdom där objektivt uppmätbara patologiska förändringar föreligger, disease, och sjukdom utan objektivt påvisbara orsaker, illness, som betyder “att må dåligt”. Sverige har anslutit sig till FN-organet WHO:s definition på av vad som är sjukt respektive friskt. WHO har definierat friskt som frånvaro av ohälsa och sjukt är närvaro av ohälsa.”

Den medicinska definitionen av Transsexualism (F64.0 i ICD-10 och i Socialstyrelsens kodsystem) och Könsidentitetsstörning hos barn resp. hos ungdomar och vuxna (302.6 och 302.85 i DSM-IV) passar mycket väl in i detta.

“Transsexualism

En önskan om att leva och bli accepterad som en medlem av det motsatta könet, ofta åtföljt av en känsla av obehag eller otillräcklighet med det egna anatomiska könet och en önskan om hormonell eller kirurgisk behandling för att kroppsligen likna det prefererade könet så mycket som möjligt.”

Detta är alltså den definition som WHO (som ger ut diagnosmanualen ICD) och Socialstyrelsen förespråkar. Det låter enkelt och utan så mycket fokus på lidandet, men när man tittar på definitionen i DSM-IV blir det tydligare att det förutsätts mer än en vilja att leva i en viss könsroll. DSM är den diagnosmanual som den amerikanska psykiatrikerföreningen APA ger ut, och den är mer detaljerad:

“Gender Identity Disorder

* A. A strong persistent cross-gender identification (not merely a desire for any perceived cultural advantages of being the other sex). In children, the disturbance is manifested by four (or more) of the following:
1. Repeatedly stated desire to be, or insistence that he or she is, the other sex.
2. In boys, preference for cross-dressing or simulating female attire; In girls, insistence on wearing only stereotypical masculine clothing.
3. Strong and persistent preferences for cross-sex roles in make believe play or persistent fantasies of being the other sex.
4. Intense desire to participate in the stereotypical games and pastimes of the other sex.
5. Strong preference for playmates of the other sex.

In adolescents and adults, the disturbance is manifested by symptoms such as a stated desire to be the other sex, frequent passing as the other sex, desire to live or be treated as the other sex, or the conviction that he or she has the typical feelings and reactions of the other sex.

* B. Persistent discomfort with his or her sex or sense of inappropriateness in the gender role of that sex.

In children, the disturbance is manifested by any of the following:
In boys, assertion that his penis or testes are disgusting or will disappear or assertion that it would be better not to have a penis, or aversion toward rough-and-tumble play and rejection of male stereotypical toys, games, and activities.
In girls, rejection of urinating in a sitting position, assertion that she has or will grow a penis, or assertion that she does not want to grow breasts or menstruate, or marked aversion toward normative feminine clothing.

In adolescents and adults, the disturbance is manifested by symptoms such as preoccupation with getting rid of primary and secondary sex characteristics (e.g., request for hormones, surgery, or other procedures to physically alter sexual characteristics to simulate the other sex) or belief that he or she was born the wrong sex.

* C. The disturbance is not concurrent with physical intersex condition.
* D. The disturbance causes clinically significant distress or impairment in social, occupational, or other important areas of functioning.”

Jag måste påpeka här att jag är lite tveksam till kriterie B för barn, eftersom jag vet att det är lätt för omgivningen att bedöma en utifrån ytligheter. Risken finns att man hakar upp sig på hur trovärdigt barnet spelar “motsatt könsroll”. Hursomhelst ingår det alltså ett “stort lidande eller funktionsnedsättning” i diagnoskriterierna.

Det är vanligt med depressioner och självdestruktivitet bland transsexuella innan de får vård, medan många klarar sig avsevärt bättre när könskorrigeringen är färdig. De psykiska problemen är alltså orsakade av ångesten över att kropp och knopp inte går ihop – och det är också det som gör skillnaden mellan transsexuella och transvestiter, grovt förenklat. En transvestit är en person som är nöjd med sitt kroppsliga kön – även om hen såklart kan må dåligt till exempel på grund av omgivningens fördomar, kroppskomplex och så vidare – medan en transsexuell behöver könskorrigerande behandling. Verkligheten är inte riktigt så enkel, eftersom det finns ett brett spektrum däremellan. Det finns till exempel de som är intergender och har en könsidentitet som är “mittemellan”, men som ändå har ett tydligt behov av viss vård, men de har mycket svårare att få hjälp genom landstinget och är ofta tvungna att betala själva.

För att sammanfatta det hela

Man vet att transsexualism innebär ett lidande, och man vet att det går att lindra lidandet genom att behandla med hormoner och eventuell kirurgi. Man kan kalla det för sjukdom eller funktionsnedsättning, ett tillstånd av allvarlig ohälsa eller en medfödd skada som behöver rättas till, men faktum är att om det inte skulle räknas som någotdera så skulle det inte heller gå att få vård.

Själv ser jag på min transsexualism som en funktionsnedsättning snarare än som en sjukdom. Det är en del av mig som jag får försöka behandla så gott det går, och försöka acceptera resten som det är. Jag har inget hopp om att en dag känna mig frisk från min transsexualism, för den kommer alltid att finnas kvar – men jag hoppas att jag en dag kommer att känna mig hel. Mer än så vågar jag inte tro på, men det är redan i sig ett vansinnigt högt satt mål.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, könskorrigering, könsidentitet, könsbyte, identitet, transvestism, HBTQ, sjukdom, funktionsnedsättning, vård, medicin, psykiatri, hormoner, operationer, diagnoser, Socialstyrelsen, WHO, ICD-10, DSM-IV

För drygt ett och ett halvt år sedan kom jag utskuttandes ur ett mörkbrunt tegelhus i Uppsala. Jag hoppade jämfota och ylade i falsett. Väldigt vuxet och manligt av mig, men jag hade precis klarat av det första läkarbesöket under min utredning. Där utanför fanns tre personer som väntade på mig: En reporter, en kamerakille och en ljudtekniker. Känslorna var äkta, fast de var framför en kamera.

Förra sommaren strax före Pride visades programmet, en Fråga Olle-dokumentär på femman. Igårkväll gick det i repris. Jag var alldeles för trött för att sitta uppe igår, så jag gick faktiskt och la mig strax innan det började, men jag la ut ett tips på Twitter och Facebook. Tydligen var det en del som såg det, men trots att Dennis spelade in det på video åt mig har jag faktiskt inte sett programmet sedan det sändes.

Jag var rätt nöjd med programmet, och vad jag minns så känner jag nog fortfarande så, även om jag skäms litegrann över hur extremt nojig och samtidigt naiv jag var. Är det något jag är missnöjd med så är det just den bild jag själv målar upp, där jag liksom utgår ifrån att vården är en tegelvägg att dunka huvudet mot. Jag har förstått att det har funnits de som har blivit avskräckta av att se programmet och mer tveksamma till om de vågar söka hjälp, och det var verkligen inte meningen. Samtidigt var det faktiskt så jag kände då. Tackolov är det inte så jag känner idag.

Mitt sätt att uppfatta vården – och psykiatrin i allmänhet – var till stor del byggt på min egen frustration över att inte komma någonstans, alla försök jag gjort tidigare som inte lett fram till det jag längtat efter, min oförmåga att kommunicera och läkarnas, psykologernas, terapeuternas, skötarnas och kuratorernas okunskap – allt detta kryddat med de paranoida tankegångar som man matas med i vissa forum. Jag var otroligt frustrerad över att inte få hjälp, och samtidigt tror jag att även de som ville väl och försökte hjälpa mig inte fattade någonting. Allt detta förändrades när jag träffade min utredare. Det var första gången jag kunde prata med någon som inte bara i bästa fall ville förstå, utan som faktiskt begrep vad jag pratade om. Hon är proffs. Hon vet vad hon gör, till skillnad från de som jobbar inom öppenpsykiatrin och i bästa fall haft en enda transsexuell patient förut.

Detta var alltså i april 2008 som jag kom ut från huset där min utredare jobbar framför tv-kameran. Sedan dess har jag varit där ett antal gånger till, och på flera andra ställen runt om i Uppsala. Jag gjorde psykologtester under förra sommaren, och fick diagnosen Transsexualism i oktober ifjol. Efter det har jag gjort en kroppsundersökning och till slut, i juni i år, äntligen fått börja med testosteron.

Just nu är jag i puberteten, med målbrottsröst, finnar och hår över hela kroppen. Otåligt går jag och väntar på en remiss till plastikkirurgen för att göra en första bedömning inför bröstkorgsrekonstruktionen. Det är så mycket som har hänt sedan det programmet spelades in, och nästan enbart till det bättre. Jag heter tillochmed Immanuel juridiskt nu, och jag hämtade ut mitt nya pass igår. Det står fortfarande K/F som kön, och näst sista siffran i mitt personnummer är fortfarande jämt, men det står Trollhare Jesus Immanuel som namn.

Jag är inte längre naiv, och jag är inte längre riktigt lika nojig som jag var för ett och ett halvt år sedan. Däremot har jag inte krängt av mig offerkoftan/tvångströjan, utan broderar hellre små regnbågar och rosa kaniner på den. Det blir snyggare så.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Immanuel Brändemo, tv, kanal 5, Fråga Olle, media, transsexualism, könskorrigering, HBTQ, vård, psykiatri, hormoner, testosteron, puberteten, transition, operationer, väntan, ångest, psykologi, identitet, pass, namn, namnändring

Hur kom jag fram till att jag är transsexuell? Det är en väldigt bra fråga, med ett långt svar. Jag har hittills berättat om tre viktiga perioder i mitt liv som haft betydelse för hur tanken utvecklades: Som treåring när jag insåg att omvärlden såg mig som tjej, som åttaåring när jag förstod att jag var bög, och som tonåring när puberteten fick mig att krisa rejält.

Från och till hade jag tänkt tanken på att jag kanske var kille, men jag slog för det mesta ifrån mig det. Jag visste att jag behövde en könskorrigering, men min längtan var mer ett behov av att känna igen min egen spegelbild än att passa in i ett socialt sammanhang. Det senare såg jag nämligen som uteslutet och ouppnåeligt. Jag hade inga större förhoppningar om att kunna leva ett liv med fungerande relationer, fast jag verkligen försökte. Det var längtan efter att förändra kroppen som var det viktiga, och det kändes ärligt talat mer realistiskt att jag skulle kunna odla tjugofem centimeter köttkuk på ren viljestyrka än att jag skulle kunna slappna av och känna gemenskap och trygghet i relation till andra människor – oavsett vilket kön de uppfattade mig som.

Det var alltså ungefär så jag tänkte när jag gick i högstadiet och gymnasiet, och det fortsatte i många år framöver tills jag fick mod att trotsa min psykologskräck och äntligen söka hjälp. Några veckor innan min tjugotvåårsdag träffade jag för första gången en terapeut på öppenpsyk, och berättade om mitt behov av en könskorrigering. Jag tror tillochmed att jag sa att jag var transsexuell, fast jag inte var övertygad om det då. En transsexuell var, enligt de texter jag läst, en person som alltid haft en känsla av att ha fötts med fel kön, och som dessutom har en önskan om att leva i “motsatt könsroll”. Själv var jag såpass desperat efter en manlig kropp att jag grät den dagen jag fick veta att såkallade shemales var kukfödda; att deras kukar inte alls var resultatet av en operation, och att de kukar som gick att bygga inte alls såg så realistiska ut.

Eftersom min dåvarande sambo på inga villkors vis kunde acceptera min längtan, utan istället förbjöd mig att berätta för någon, så formade jag fantasier i huvudet om att vara en shemale. Jag hade kunnat tänka mig att leva som tjej, om jag bara fick ha kuk. Jag kunde tillochmed tänka mig att ha en behå med lösbröst hela dagarna, bara jag då och då fick ta av mig den och känna mig som mig själv. Allt detta naturligtvis framförallt som någon slags kompromiss, men det var bara en av många anledningar till varför jag inte kände igen mig helt i de berättelser som fanns om hur det var att vara transsexuell: Mitt främsta mål var inte att passera som kille inför främlingar, utan att kunna känna mig hel.

Som jag berättat tidigare hände det saker som fick mig att kliva in i garderoben vid tjugotre års ålder. Jag bestämde mig för att försöka leva som tjej, och förtränga allt som pekade på något annat. Det gick inte så bra. Rättare sagt: Det gick uruselt. De tre åren i garderoben var de värsta i mitt liv – men de tre åren som har gått sedan dess har blivit de bästa någonsin. Den stora skillnaden är att jag då, för sex år sedan, fortfarande var väldigt omedveten om vad det innebar att ha en könsidentitet och att spela en könsroll. Jag ska inte påstå att jag har särskilt bra koll på det idag, men jag har insett att jag måste lära mig att hantera det. Jag började prova att leva som kille, och upptäckte att jag trivdes hur bra som helst med det när jag väl fick definiera min egen könsidentitet – men minst lika mycket för att jag också fick bestämma själv vad jag lägger för betydelse i den.

Jag vägrar nämligen att gå med på att jag måste leva upp till högre krav än någon kukfödd kille för att bevisa min manlighet. Jag lägger inte mitt kön i någon annans händer. Jag vet vilka kroppsliga egenskaper jag vill ha, vilket namn och vilka pronomen jag föredrar att bli kallad, vilka kläder jag gillar och hur jag vill bli bemött. Jag vet vilken sorts relationer jag vill ha, och hur jag skulle vilja ha sex. Jag trivs bättre och bättre med mig själv ju mer jag tillåter mig att vara den jag är och ju längre jag kommer med den medicinska behandlingen. Allt detta pekar på diagnosen transsexualism, och talar för en manlig könsidentitet – om än med ett androgynt könsuttryck.

Jag har redan en identitet fullspäckad med egenskaper och ideal som anses vara manliga, och jag mår bra av det. Kanske är det därför jag har börjat säga att jag har en manlig könsidentitet. Jag har gett upp med att försöka ta reda på hur man gör för att känna sig som en kille, och hur det känns att känna sig som ett visst kön. Istället har jag börjat säga att jag ÄR kille – och det känns inte som någon alltför stor lögn.

Läs de andra delarna:

• Del I
• Del II: Jag lärde mig att jag fanns, men också att jag inte syntes
• Del III: Penisavund

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, könsidentitet, könsroller, transsexualism, transpersoner, HBTQ, manlighet, androgynitet, psykologi, identitet, relationer, könskorrigering, vård

Det här är tredje delen i berättelsen om hur jag kom fram till att jag är transsexuell. Läs del I och del II här.

Jag var ingen pojkflicka när jag var liten; jag kan inte säga det tillräckligt många gånger. Jag var inte särskilt grabbig vare sig till utseendet eller till beteendet, men jag var inte heller särskilt tjejig. Det är viktigt att lyfta fram det, eftersom det är många som tror att om man är transsexuell så måste man ha varit en pojkflicka eller en flickpojke redan som barn.

Just detta var en av de sakerna som senare fick mig att tvivla på att jag verkligen var transsexuell, eftersom jag inte hade den obligatoriska transbarnsberättelsen. Jag lekte med Barbie, jag hade en rosa baddräkt, jag klättrade inte i träd och jag hatade att spela fotboll; sånt passar inte in i sagan om barnet som fötts i fel kropp – i alla fall inte i sagan om killen som föddes med tjejkropp. Ändå hade jag alltså en tydlig uppfattning om att jag inte var tjej, och när jag fantiserade om min framtid såg jag framför mig hur jag levde jag som man. Allt detta var ändå mest teoretiskt, tills jag började närma mig puberteten. Det var då problemen började på allvar – fast just när jag var mitt uppe i det förstod jag inte att det kunde hänga ihop. Jag var nog lite för könsblind för att se sambandet då.

Min kropp utvecklades i en riktning som jag absolut inte kunde förlika mig med. Jag fick bröst och höfter och mens, men varken målbrott eller skäggväxt. Det blev mer och mer tydligt att jag inte kunde gå runt och hoppas på att det en dag skulle växa ut en kuk, och insikten gjorde mig väldigt deprimerad. Jag hade ett enormt penisavund, och kände samtidigt ett extremt förakt och äckel inför de förändringar jag upptäckte.

På den tiden fick jag ofta höra att det var helt normalt att vara orolig för puberteten, för det var en rädsla för det okända vuxenlivet. Det ansågs också vara helt normalt att som tjej tycka att det var fruktansvärt jobbigt att få bröst och mens, och det kändes nästan som det var mer regel än undantag att man skulle vara deprimerad. Det hörde till. Med andra ord var min kroppsliga längtan efter att bromsa tiden fullkomligt normal, med undantag för mitt penisavund. Det hörde till som tjej att hata sin kropp och föra ett ständigt krig mot den; att min drömbild sedan egentligen var en helt annan än vad som förväntades var en bagatell. Intalade jag mig.

Samtidigt började jag ändå att läsa på om “könsbyten”, när jag fick chansen. Det här var i början av 90-talet, och den största kunskapssamling som jag kände till var länsbiblioteket, så det var dit jag gick. Det fanns verkligen inte mycket information, men jag hittade någon enstaka tidningsartikel här och någon text i en bok där. Jag förstod inte mycket, men jag fick veta att man måste gå i utredning inom psykiatrin för att få “byta kön”. På den här tiden hade jag en så extremt svår rädsla för “psykologer” att det kändes nästintill omöjligt.

Vid det här laget visste jag redan att det var en könskorrigering jag ville ha, och att det var något jag behövde. Däremot satte jag det fortfarande inte i samband med min könsidentitet, eftersom jag var övertygad om att jag inte skulle kunna övertyga någon om att jag var kille. Jag kände mig nämligen inte som en kille, för jag visste inte hur en sådan sak var tänkt att kännas – och enligt intervjuerna med transsexuella som jag läste var det väldigt viktigt: Man måste känna sig som en kille eller tjej för att veta att man var transsexuell. Jag hade ingen sådan känsla, så jag drog slutsatsen att jag nog inte var transsexuell.

Det enda jag visste var att jag ville ha en platt bröstkorg, adamsäpple, skäggstubb, en mörkare röst, bredare axlar, tydligare muskler och framförallt: en kuk. Jag var beredd att göra nästan vadsomhelst för att få en sådan kropp, och jag visste också att jag inte kunde förlika mig med att leva som tjej socialt – men jag hade fortfarande inte vågat erkänna för mig själv att jag var transsexuell. Jag identifierade mig nämligen fortfarande inte riktigt som kille, utan som könlös.

Läs de andra delarna:

• Del I
• Del II: Jag lärde mig att jag fanns, men också att jag inte syntes
• Del IV: Leva som tjej vore okej, om jag bara fick ha kuk

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, könskorrigering, könsidentitet, identitet, diagnoser, vård, kroppar, ideal, utseende, könsbyte, psykiatri, rädsla, känslor, förvirring, ångest, puberteten, minnen, barndom, manligt, kvinnligt, kroppar, komplex

Så jag visste att jag inte ville bli sorterad som “flicka” redan när jag var tre. Däremot visste jag fortfarande väldigt lite om vad det innebar. Jag är medfött könsblind och visste ännu inte att socialt kön spelar en väldigt stor roll för många människor. Till att börja med visste jag inte ens att kön hade något att göra med hur man såg ut mellan benen. Men det lärde jag mig sedan undan för undan, såklart.

Några år gick, och min kropp hade ännu inte börjat göra sig alltför besvärlig. Det var mest den sociala biten av kön som jag inte passade in i. Så, när jag var åtta eller nio år gammal såg jag Dårfinkar och dönickar på tv. Det programmet beskrivs av Wikipedia såhär:

“En tv-serie om de första kliven in i vuxenvärlden. Simone är en tjej i 13-årsåldern. När hennes mamma flyttar ihop med nye killen Yngve och hennes hund Kilroy försvinner i själva flytten så klipper hon av sig håret i protest. I den nya skolan som hon börjar blir hon av misstag från början tagen för att vara kille och heta Simon, en situation som hon finner sig i direkt. Ganska snabbt blir hon accepterad av klassens övriga grabbar, och blir även föremål för tjejernas intresse, något som får vissa konsekvenser i hennes omgivning. Simones oförmåga att kunna förklara kombinerat med morsans och Yngves oförmåga att kunna förstå bäddar för komplikationer.”

Jag skulle snarare ha beskrivit serien, som jag minns det, såhär:

“En tv-serie om att vara sig själv. Simon är i 13-årsåldern, androgyn och könsförvirrad. Hen har autistiska drag och har svårt att uttrycka sig, men passerar inte bara som neurotypisk utan även som kille fast hen biologiskt sett är tjej. Simon blir mobbad av en del av killarna, och accepterad av andra. Eftersom alla i hens nya klass uppfattar henom som kille medan mamman och mammans pojkvän uppfattar henom som tjej har hen svårt att hantera krockarna mellan skolan och hemmet.”

En av de mest minnesvärda scenerna är när Yngve kraschar bilen rakt in i grannens staket. Han kör nämligen av vägen i förvåning när han se Simon stå och kyssa en tjej. Just den scenen, när tjejen lutar sig fram och kysser en förvirrad och stressad Simon, började återkomma i mina drömmar både på dagen och på natten – fast i drömmen var det Simon som kysste mig. Jag var den enda som visste att Simon var kille på riktigt, och eftersom han var kille, så var vi bögar. Det var som om hans könsidentitet smittade av sig på mig i drömmen.

Så jag insåg då att jag var bög, men jag vågade inte tänka att jag var kille. Jag visste ju vad det var att vara homosexuell, till skillnad från transsexualism. Även om jag visste sedan flera år att det fanns de som “bytte kön” så var jag osäker på vad det betydde, och jag hade en känsla av att jag inte var tillräckligt mänsklig för att komma ifråga. Dessutom märkte jag ju att i omvärldens ögon var jag tjej, precis som Simon. I tv-tittarnas ögon var Simon egentligen Simone, fast jag visste att det var tvärtom. Jag lärde mig att jag fanns, men också att jag inte syntes.

Läs de andra delarna:

• Del I
• Del III: Penisavund
• Del IV: Leva som tjej vore okej, om jag bara fick ha kuk

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, könsroller, könsidentitet, Dårfinkar & dönickar, tv, media, barn, barnprogram, 80-talet, kärlek, relationer, homosexualitet, läggning, känslor, identitet, förvirring, minnen