Oops it’s been some time since my last post and unfortunately I won’t be too elaborate today either And that is because I have to still finish a lot of things at work, and then I have to run home to pack for my secret birthday getaway!

Yes my husband is taking me somewhere and I don’t know where We’re going away tomorrow and are back on Monday night.

But I can already promise that I will tell you all about last night’s design event at Victoria & Albert Museum in London with Alice Rawsthorn and Konstantin Grcic about the Design Real exhibition he curates at the Serpentine Gallery right now and man, was it good! So stay tuned and you’ll hear more after I’m back!

ps. UPDATE: 5 min ago I found a letter in my office inbox, and guess what that was – a ticket to PARIS!!!! HOW COOL IS THAT!

———

Tak wiem juz duzo czasu minelo od mojego ostatniego wpisu i niestety dzis za duzo tez nie napisze A to dlatego ze musze skonczyc jeszcze sporo rzeczy w pracy a potem lece do domku pakowac sie na sekretna podroz urodzinowa!

Tak, moj maz zabiera mnie gdzies ale caly czas nie wiem gdzie, i wracamy w nocy w poniedzialek.

Ale juz teraz moge zapowiedziec ze po powrocie opowiem Wam wszystko o ‘pogadance’ (no naprawde czasem czuje sie jak analfabetka – jak odpowiednio po polsku powiedziec ‘talk’, ale taki mniej formalny niz wyklad?) miedzy Alice Rawsthorn i Konstantinem Grcic o wystawie Design Real w Serpentine Gallery ktorej jest kuratorem, a byla to bardzo ciekawa… pogadanka… (naprawde czasem mam ochote zostac tylko przy angielskim )

ps. UWAGA: 5 minut temu znalazlam list w skrzynce biurowej, i zgadniijcie co bylo w srodku – bilet do PARYZA!!! Super co nie

Nu börjar många i finska Österbotten protestera mot att bordsbön praktiseras i skolan. Borde jag som kristen stödja skolor som praktiserar detta? Nej, jag ser det som en rest av den konstantinska statskyrkan, där alla tvingades att vara kristna, oavsett om de ville det eller ej. Bordsbön är mycket gott, och jag tycker att alla kristna bör ha som vana att tacka Gud innan man glufsar i sig, ägna en tanke åt dem som inte har bröd för dagen och inse att man inte ska ta det man har för givet. Men jag vill att kristna ska göra detta av fri vilja, inte av grupptryck. Vår religion ska inte tvinga sig på någon!

Nu är det lite oklart för mig hur denna bordsbön praktiseras, jag tror absolut inte att det tillämpas någon praxis att man måste be under bönestunden. Och på kristna skolor är det självklart inget problem med bordsbön. Men det här gällde statliga skolor, och är således en del av det ogudaktiga statskyrkosystemet.

En annan praxis som har sin grund i statskyrkosystemet är krucifix i lektionssalarna som förekommer i Italien. Samma sak gäller här: det är inget fel på krucifix, men när de hänger på ställen som är ickekonfessionella används de på fel sätt, förlorar sin kraft och symbolik och uttrycker tanken att skolan, som är en del av staten, skulle ha något gemensamt med Guds Rike, vilket är en irrlära. Häng krucifixen i kyrkor och kristna hem, och låt bordsbönen bes av dem som vill av sitt eget hjärta.

By 667 BC, a Greek ruler by name of Byzas, from Megara, established his kingdom here, on the advice of an oracle of Delphi, and named it Byzantium. But it was besieged by the Romans in AD 196, and became part of the Roman Empire. The ravaged city was rebuilt by the Roman Emperor, Septimus Severus, and temporarily given the name of ‘Augusta Antonina’. But in 306 AD, Emperor Constantine the Great made Byzantium the capital of the entire Roman Empire, and from then on, the city was called Constantinople. The Byzantium Empire was more or less influenced by Greek culture, and was also a hub of Greek Orthodox Christianity, which resulted in the construction of several magnificent Christian architectural wonders, the prominent among them being the Hagia Sophia, which remained the world’s largest cathedral till 1850.

The Roman Empire passed through much turmoil due to attack from various sources, especially the Barbarians, not to mention their internal problems, and finally, in 532 AD, during the reign of Justinian I, the city was totally destroyed due to anti government riots. Though much favored for its ideal location, that made trade and transport between continents an easy affair, this very factor also proved to be the doom of Constantinople. For several hundred years hence, it had to face a lot of assault from the Arabs, Nomadic, Persians, as well as the Fourth crusaders, who periodically occupied it.

At last, in 1453, Constantinople was attacked and conquered by the courageous Ottoman Turks led by Sultan Mehmet II, who renamed it Istanbul. It continued to function not just as an important cultural, political and commercial hub, but also as their main centre for military operations too, till World War I, after which it was occupied by the Allies.

Sultan Mehmet II was supposed to have given the city a cosmopolitan social outlook. After deporting the remaining Byzantine population, a great many changes were made to the existing architecture in general. The old world Christian city was gradually transformed into a Muslim conurbation as the Emperor started rebuilding all churches so as to convert them to mosques. The great mosque and the Fatih College were built on the old burial grounds of the erstwhile Byzantine Emperors at the Church of the Holy Apostles. The Hagia Sophia too was converted to a mosque. But to his credit, the Sultan held a cosmopolitan outlook and for the greater part, allowed people of all faiths to settle in the vast city, and made effective use of their varied skills. Tolerance was a great virtue that was practiced by Sultan Mehmet II, and it was reflected all over the empire.Istanbul acquired a status of great importance in the eyes of all Muslims, after the conquest of Egypt, and its glory increased from leaps and bounds in the hands of its various rulers, many of whom were great patrons of art and architecture.

Although the capital of Turkey was changed from Istanbul to Ankara by Kemal Ataturk, in 1923, Istanbul still retained its attractions and continued to expand majestically. But gradually, due to the mass exodus of the various nationalities, especially after the war between Greece and Turkey, it became a prominent Muslim nation.

The many historic monuments of yesteryears, that are to be found there, like the various museums, castles, palaces, mosques, churches, etc contribute greatly to the increase in the tourism industry today. In fact, many of its historic architectures have been added to the UNESCO’s list of world heritage sites. Though no more a capital city, Istanbul, which is considered to be Turkey’s cultural and financial center, still retains its old world attraction and continues to generate its own individual history through out the ages.

sumber: http://www.hagia-sophia.net/history.htm

http://id.wikipedia.org/wiki/Hagia_Sophia

Om och om igen har kyrkan övergett det karismatiska. Den institutionaliseras, hierarkiseras, mammoniseras och på sätt stagneras. När man stänger ute Anden blir det en halvdöd, ljum kyrka som aldrig kan erbjuda människor allt vad de behöver. Folk vill ha mer än “a pie in the sky when you die”. De sjuka nöjer sig inte med att höra “du kommer bli frisk i Himlen”, de tvivlande nöjer sig inte med att höra “du kommer få se i Himlen”. Folk vill se Guds Rikes kraft manifesteras här och nu!

När karismatiken stelnade i fornkyrkan öppnades det upp för Konstantin att införa statskyrkan som tvingade människor att vara kristna, oavsett om de verkligen trodde eller ej. Sådant skapar lama församlingar, som stänger ute karismatiken ännu mer. När karismatiken dog uppförde man kyrkobyggnader i tron att det skulle locka Anden tillbaka, men de hade motsatt effekt – det är i husförsamlingarna Andens kraft har sin sanna potential. Man lät liturgins former stänga ute improviserade karismatiska infall – trots att de borde samverka istället för att ställas emot varandra – och om någon fick för sig att tala i tungor på Gudstjänsten möttes han eller hon av tillrättavisningar.

Gång på gång i kyrkohistorien har kristna protesterat mot detta och skapat kyrkor i kyrkan med karismatisk betoning, och gång på gång har kyrkan i stort antingen tagit avstånd från det eller ignorerat det. Så har det varit ända till idag. Stora delar av Svenska kyrkan ser karismatik som något ointellektuellt hokuspokus. Många frikyrkor likaså. Flera frikyrkor som uppstod ur en karismatisk  väckelse är idag väldigt okarismatiska och minns visserligen väckelsetiden med glädje, men lägger inte ner någon märkbar energi för en ny väckelse.

Det karismatiska växer hela tiden nerifrån och upp, en pastor kan inte säga “nu blir det väckelse” och så blir det det. Vi måste verka på gräsrotsnivå för att Andens kraft ska slå rot. Vi måste visa den världsvida kyrkan att karismatik är något gott som man ska verka för, inte ta avstånd ifrån.

I missed Kelly Hoppen. Yup. It happened. And it seems I’ll miss Lulu Guinness tomorrow and even Cath Kidston in November! Aaaarghh!

What am I talking about? I’m talking about the Friday Evening Talks at Victoria & Albert Museum, about which you can read here. The Talks feature artists, writers and designers talking about their work and inspiration. When I visited the Telling Tales exhibition recently (yes, I will finally get round to writing about it as it was A-MA-ZING) I took the leaflet with events, but to my perish I only flicked through it two days ago..

…and it turned out there was a talk by my guru Kelly Hoppen just 2 weeks ago… and even though Miss Lulu is only to appear tomorrow, and Miss Cath in two weeks, there is no chance to see either of them, as all tickets are obviously sold out and though I’m on the waiting list, I was not given much hope…

But I managed to get a ticket for a talk by Konstantin Grcic, an industrial designer behind these objects:

Stackable Chair_One by Konstantin Grcic for Magis

Osorom seating for Moroso

Orcus secretary desk by Konstantin Grcic - closed

Orcus secretary desk by Konstantin Grcic - open

Click on Konstantin’s picture below to go to his website and see more designs:

Konstantin Grcic

Konstantin Grcic is an award-winning industrial designer whose work includes objects for Capellini, Iitalia, Krup and Muji. He is also the curator of the Serpentine Gallery’s forthcoming show, Design Rea. His own work is pared-down and combines formal strictness with mental acuity and humour. He discuss the ideas behind the exhibition and his career with Alice Rawsthorn, design critic for the International Herald Tribune.

So, hopefully this will be as inspiring as all that I’ve missed and will miss…

…who am I kidding, I’m still in despair!

:: :: :: :: :: :: :: :: ::

Det er lettere å kritisere en lærebok enn å skrive den. Jeg er selv en av dem som har ønsket at læreboken Historie, fra Cappelen, skal brukes på vår skole. Jeg har de siste årene med denne boken undervist i historie for påbyggklassen på skolen. I fjor ble som kjent timetallet for dette historiefaget økt fra fire til fem timer i uken, samtidig som hele historien fra steinalderen til i dag er trukket inn i faget.

For første gang har jeg dermed begynt å undervise i den delen av historiefaget hvor jeg har hovedfaget mitt. Og jeg må si jeg reagerer litt på hvordan antikken i læreverket er presentert.

Det er en svært stor periode som skal inn på bare noen få sider. Fra side 20 til 62 skal hele antikken presenteres, både den greske og romerske, og det sier seg selv at det må gjøres drastiske kutt i lærestoffet for å få plass til så store kulturer innenfor så liten plass. Bare romerriket eksisterte som kjent i nesten tusen år, med svært store forskjeller på riket i begynnelsen og riket i slutten av perioden. Det er greit at mye viktig blir kuttet bort, og at mye blir kraftig forenklet. Slik er det å skrive lærebok for videregående skole.

Likevel reagerer jeg på noen av valgene som er gjort, og hvordan deler av stoffet er fremstilt. Innenfor den begrensede plassen skulle det være mulig å gi en bedre oversikt og et riktigere bilde over hva den greske og romerske antikken var for noe. En god lærer og lektor bør selvsagt korrigere læreboken noe, og dyktige elever vil kanskje finne frem til andre kilder å lese fra. Men det er også svært mange elever – og kanskje også lærere – som vil lese i læreboken, og la dette være det som bestemmer oppfattelsen av de gamle grekere og romere. Da trengs en korreksjon, og det er den jeg har tenkt å komme med her.

Feil og feilaktigheter i teksten

Noe av problemet i læreboken er at forfatterne i for stor grad presser våre egne tanker og holdninger ned over grekerne og romerne. I stedet for å legge vekt på de to kulturenes prestasjoner, og deres veldige fremskritt i forhold til andre kulturer fra den tiden, så legger læreboken vekt på hva grekerne og romerne var dårlige på i forhold til i dag. Det blir lagt stor vekt på kvinnens rolle, homofili og slavene. Når man har så liten plass som man har, mener jeg det kanskje er galt å bruke så mye plass på noe som var så lite viktig for grekerne og romerne som dette. For min del blir det noe lignende som om en hindi skulle foreta en analyse av Norge, ene og alene på vår behandling av kuer.

De greske polisstatene

På side 24 står det korrekt at befolkningen i de greske polisene ble delt inn i tre grupper med ulik status, borgere, fremmede og slaver. Det står fortsatt korrekt at borgerne opprinnelig var menn som eide jord og var i stand til å delta i forsvaret av byen, men så følger læreboken opp med: “Etter hvert gikk borgerskap i arv, uavnehgnig av om borgeren eide jord eller var i stand til å delta i hæren. Det er litt mer problematisk, siden det kan gi inntrykk av at borgerne ikke lenger eide jord eller deltok i hæren. I hvert fall er det svært mange elever som gjør et poeng av dette hos meg. Men poenget er jo ikke det at borgerne ikke lenger trengte delta i hæren, det var fortsatt en selvfølge og noe alle gjorde som en selvsagt plikt, poenget var at borgerskapet gikk i arv. Det er dette poenget som må fremheves, for det gjorde det umulig for noen andre enn de opprinnelige atenerne å bli en atensk borger, om de eide aldri så mye jord eller deltok i hæren.

Om kvinnens rolle står på side 35 at “en gift kvinne som gikk ut alene, risikerte å bli voldtatt” og “da hadde ektemannen plikt til å skille seg fra henne”. Det ser voldsomt ut. På bakgrunn av dette kan det se ut som kvinner er fritt vilt, og at alle grekere stod klare til å kaste seg over en kvinne som ikke hadde fått med seg at hun ikke skulle gå på gaten alene. Men også i vår verden er det mange steder verken kvinner eller menn bør gå på gaten alene, man risikerer å bli overfalt, uten at en slik handling på noen måte er akseptert av den grunn. Jeg synes også den ser i overkant tøff ut, setningen om at ektemannen da hadde plikt til å skille seg fra henne. Dette er setninger elevene henger seg veldig opp i, og skriver på prøver som om dette var rene, skjære sannheten. Jeg tror ikke disse to setningene er dekkende for hva det vil si å være kvinne i antikken.

Sparta

På side 29 i min utgave er det et lite kapittel om Sparta – krigerstaten. Teksten viser at Spartanerne var et hardført og krigersk folk, som i læreboken står i en slags motsetning til Aten – demokratiet, noe som selvsagt også stemmer. Men som så ofte når spartanerne beskrives, så blir det trukket inn noen anekdoter som skal vise hvor hardføre de egentlig var. Det står de kastet svake guttebarn “i full offentlighet utenfor en fjellkløft”. Det står også at manndomsprøven var å drepe en helot bare bevæpnet av en dolk. Disse og lignende anekdoter har vist seg svært seiglivede, de er jo artige og lette å huske, men en historiker må jo spørre seg hva som er kilden til disse historiene? Er det spartanerne selv som skriver dette? De skrev vel ikke så mye? Saken er at alle de fæle historiene om spartanerne er skrevet av erkefienden, athenerne, og da må man selvsagt spørre seg hvor mye som er sant, og hvor mye som er rykter og propaganda.

Det står også at mennene ofte hadde homofilie forhold, og at “dette styrket samholdet i krig”. På ny lurer jeg på hvor lærebokforfatterne har dette fra? At både grekerne og romerne var til dels svært homoerotiske er velkjent og forholdsvis uproblematisk, men at dette skal styrke samholdet i krig? Har lærebokforfatterne andre eksempler på slikt samhold i krig? Er dette noe forfatterne har tenkt ut selv, eller er det noe de har lest i andre kilder? Og hvilken kilde skulle vel være i stand til å hevde noe sånt?

Det står også at kvinnene i Sparta fikk drive idrett. Det må være greit nok, men så følger opplysningen om at grekere fra andre bystater “kom til Sparta for å se velskapte, nesten nakne kvinner som kappløp, kastet spyd og hadde brytekamper”. Jeg er ikke så sikker på om lærebokforfatterne har dekning for i kildene å påsta at grekerne kom for å se på disse nesten kvinnene som kappløp. Jeg for min del vil være sterkt skeptisk til det.

Alle disse tre tingene er sånt som elevene henger seg svært opp i. Det gjelder særlig det siste, med disse kvinnene som kappløp og sloss. Når plassen er knapp, er vel dette noe av det som kunne vært tatt bort?

Filosofene

Det er hva læreboken skriver om filosofene som provoserer meg mest. Grekerne hadde med Sokrates, Platon og Aristotels noen av de største filosofer og tenkere verden noensinne har sett. Disse tre, og særlig de to sistnevnte, har hatt en enorm betydning gjennom alle historiens perioder, og blir fortsatt lest og studert ved så godt som alle verdens universiteter av noenlunde ambisjonsnivå. Hvordan presenterer læreboken så disse tre storheter?

Læreboken får selvfølgelig med at Sokrates var den som gikk rundt og snakket med folk, Platon hadde idelæren og at Aristoteles hadde et bredt virkefelt fra biologi og politikk til dikterkunst. Det skulle bare mangle at hovedfilosofien til de tre storhetene får noen setninger. Men hvis man ser på hva læreboken skriver mer direkte om hva Aristoteles mente, så er det et pussig sitat på side 24, om at slaven er “et talende redskap”. Det lille setningen er fulgt av setningen “Hvis en borger drepte en annen manns slave, ble han ikke anklaget for mord, men for å ha skadet andres eiendom”. På side 36 under hovedoverskriften om filosofene, står det i avsnittet om Aristoteles:

I motsetning til Platon var Aristoteles helt i mot at kvinner skulle delta i styret av staten. Han mente av kvinner fra naturens side ikke var fullverdige mennesker. De måtte underordnes menn slik barn og unge underordnes voksne.

Jeg synes dette er litt av et møte med en av historiens største tenkere. En uforberedt skoleelv må da tro at Aristotels var en idiot?

Om Platon står det at han kritiserte demokratiet fordi det gav ulærde folk for mye makt. For dette er han beskyldt for å inspirere til diktatoriske styreformer. I et møte med Platon mener jeg akkurat dette er svært lite representativt. I alle fall må læreren opplyse om at en viktig årsak til at Platon mente det han gjorde om demokratiet, var at det atenske demokratiet hadde sviktet fullstendig i kampen mot Spartanerne i peleponneserkrigen og i drapet av Sokrates. Ingenting av dette kan stå det greske demokratiet til stolthet. Jeg skjønner heller ikke helt beskyldningene om diktatoriske styreformer. Det er vel ingen diktator Platon ønsker, derimot at de best skikkede skal styre samfunnet, og for å bli blant de best skikkede, må man gjennom en svært lang utdannelse og opparbeide seg livserfaring. Noen diktator ønsket Platon slett ikke.

*

Romerne

Spartacus

I delen om romerne har læreboken naturlig nok liten plass til kongetiden og republikken. Men i de cirka fire sidene med tekst om de første drøye fem hundre år av romerrikets historie, blir et helt lite underkapittel brukt til slaveopprøret under Spartacus. Hvorfor? Er dette slaveopprøret representativt for noe? Er det ikke heller nettopp slik at det var bemerkelsesverdig få slaveopprør, og at det var bemerkelsesverdig få slaver som rømte eller som vi vet protesterte mot sin stilling. Det var heller ingen andre som protesterte mot slavenes stilling. Det gjorde ikke engang Spartacus. Han kjempet riktignok for sin egen frihet, og for friheten til sine menn, men han kjempet ikke for å gjøre slutt på slavesamfunnet som sådan. Det stod meget sterkt. Både grekerne og romerne var helt avhengige av slavene for at samfunnene deres skulle fungere.

Konstantinopel

En liten detalj er det at læreboken på side 59 skriver at Konstantin i år 330 anla en ny hovedstad ved Bosperos-stredet mellom Middelhavet og Svartehavet, og at han kalte byen opp etter seg selv, Konstantiopel. For elevene blir dette at Konstantin grunnla byen Konstantinopel som hovedstad. Men strengt tatt så grunnla ikke keiser Konstantin noen ny by, han bygget derimot opp igjen en by som allerede eksisterte, nemlig Bysants, og gav den et nytt navn. Dette kan elevene godt få vite, siden dette gamle bynavnet gir navnet til det nye riket i øst, nemlig Bysantium.

Dette var noen av de tingene jeg har hengt meg litt opp i. Jeg vil igjen understreke at dette er den historieboken jeg liker best av de vi har tilgjengelig, og at det er lettere å kritisere en tekst enn å skrive den. Likevel mener jeg at i kapittelet om antikken har læreboken tatt litt lett på en del ting, og med det gitt et feilaktig bilde på hvordan det egentilg var den gang.

Riksdagledamoten Jan Lindholm (MP) har skrivit i en motion att samfund som inte vill viga homosexuella inte bör få statliga bidrag, enligt Dagen. När jag först läste detta tänkte jag: “Usch vad staten vill blanda sig i och kontrollera kyrkan. Vi måste få bort det konstantinska statskyrko-systemet!” Men så kom jag på att det konstantinska systemet redan är igång inte på grund av att staten vill avgöra vilka normer samfund ska ha utan att staten överhuvudtaget ger pengar till samfunden. När så sker hamnar man i dessa situationer: kyrkan blir beroende av statens pengar och därmed är statskyrkan levande.

Jan Lindholms argument är vettiga, bör inte staten få bestämma vart statens pengar ska gå? Och varför ska staten ge pengar till sådant som motverkar statens normer? Oavsett om den här lagen går igenom eller ej tycker jag absolut att samfund ska se till att försörja sig själva utan statens stöd genom medlemmarnas gåvor. För att bevara äktenskapet krävs det att vi avvisar statens kontrollerande nävar.

I Kyrkomötet kommer man inom kort ta beslut om samkönade vigslar. Det kommer med all sannolikhet att gå igenom. Dagen har på ledarplats protesterat mot beslutet och även för ett tag sen rapporterat om att fem biskopar också gjort det och istället föreslagit att kyrkan ska avsäga sig vigselrätten och låta bröllop endast bli en borgerlig möjlighet som man efteråt kan välsigna i en Gudstjänst om man vill. Välsignelser av partnerskap som registrerats borgerligt sker redan.

Detta är enligt mig det mest självklara alternativet. Idag ser många det som en självklarhet att böllop firas i kyrkan, men detta är ett arv från den hemska konstantinska statskyrkan. I urkyrkan sköttes vigslar borgerligt av staten. Efter ett tag förekom det att prästen välsignade kristnas äktenskap på deras begäran under en ceremoni i största enkelhet, långt ifrån klänningar vars värde kunde ha mättat 100 hungriga magar och spritflaskor vars värde kunde gett vatten till 1000 lerdrickande människor. När stat och kyrka sammanblandades på 300-talet slog man ihop den statliga vigselakten och den kyrkliga välsignelseakten. Och så har det varit fram till våra dagar i de flesta kyrkor.

Men detta leder till många problem. Inte minst genom att homosexuella har saknat de juridiska förhållanden ett äktenskap innebär. Säga vad man vill om att homosexuella relationer, men det är inget skäl att utsätta dem för den diskriminering som detta faktiskt innebär, lika lite som man ska förbjuda homosexuella att öppna affärer eller bo i vissa områden. Detta är dock numera en ickefråga då de kan få en juridisk vigsel borgerligt idag.

Kyrkan ska inte styra över hur homosexuella vill skapa juridiska förhållanden, och bör därför inte lägga sig i vem som gifter sig med vem eftersom vigseln egentligen inte från början är en kyrklig handling. Man kan ha åsikter om det, ja visst, och åsikter hade den första kyrkan om homosexuella relationer, men de förbjöd dem inte med lag och rätt. Den punkt där kyrkan har makt att ingripa och styra är välsignelsen av vigseln. Och välsignelser av homosexuella relationer skedde inte i urkyrkan och ska inte ske idag. Varför? Homosexuellt äktenskap nämns aldrig i Bibeln och det står ingenting om att de inte får gifta sig med varandra. Men det står att sex mellan människor av samma kön är oacceptabelt och får inte ske. Varför? Ja, vad är det för skillnad mellan att heterosexuella och homosexuella har sex? Det är inte så svårt att lista ut, det kan bara bli barn när det är man och kvinna. Att ha sex med en av samma kön är som att ha sex med ett djur (tolka inte det som att jag säger att homosexuella är djur), det kan inte bli bäbisar, det är en handling som bara sker av köttslig lusta, och en sådan handling är fel.

Detta är en slutsats många undviker. Pingstvänner i allmänhet fördömer homosexuella handlingar men sysslar i praktiken med samma sak själva om de har sex med kondom. Men det är den enda rationella slutsatsen till varför homosexuella handlingar är fel, och det är för övrigt den ståndpunkten, att sex som inte har mål att skaffa barn är synd, som kyrkan haft i alla år fram tills fö ca 100 år sen.

Att homosexuella gifter sig behöver inte betyda att de tänker ha sex med varandra men eftersom det ofta är följden bör kyrkan inte välsigna ett sådant äktenskap. När samkönade vigslar går igenom blir följden, om jag fattat saken rätt, att alla präster måste ställa upp på att förrätta vigslar mellan homosexuella om de blir tillfrågade. Att påtvinga dem något sådant är onödigt, bättre är att överlämna vigselrätten endast till staten och sedan låta varje enskild präst bestämma om han/hon vill välsigna vigseln.

Dagen rapporterar idag om att de flesta samfunden säger nej till samkönade vigslar, några säger ja, några utreder frågan och endast ett samfund som inte ens är kristet, Svenska bahaisamfundet, har avsagt sig vigselrätten. Jag är förvånad över att inte fler gör samma sak. Man tror sig att bröllop med nödvändighet är en religiös högtid, men jag tror kyrkan skulle må så mycket bättre om de gav åt staten vad som tillhör staten och håller sig till andligheten, då vissa präster och pastorer har upp över öronen med administriva arbetsuppgifter angående vigslar som skulle kunna skötas av någon annan.

Uppdatering 29/9: Nu står det klart att en sakönad ätenskapslag kommer gå igenom, enligt Dagen.

Bu kitapla tanışmamı sağlayan kişi annem. Annemin, okuduğu süre boyunca,  her konuda içinden bir örnek vermesi, “Bak burası ne kadar güzel.” diyerek içinden bölümler okuması, kitabı okuma isteğimi daha da artırdı.

Yazılarını “Vatan” gazetesinde her gün yazılarını takip ettiğim Mine G. Kırıkkanat’ın romanı acaba nasıldır ki? İşte benim öncelikle çözmem gereken bilmece buydu. “Bu romanda yazılı her şey doğru, hiçbir şey gerçek değildir…” sözüyle başlayan roman, ilk önce adıyla dikkat çekiyor. “Destina”, romandaki ana karakterlerden birinin adı. Rum asıllı bir İstanbullu. Romandaki diğer karakterlerden Daryal, Sinan ve Hilmi de İstanbullu; ama romanın kurmaca kısmına burada giriyorsunuz. Artık Türkiye diye bir ülkenin kalmadığı, Türklerin göç ettikleri değişik ülkelerde asimilasyona uğradığı, İstanbul’un adının bile Nova Roma olduğu ve açıkçası okurken içinizi acıtan bir dünya burası. Haç ile Hilal’in savaşı artık sona ermiş, Hıristiyanlığın iki mezhebi arasında bir çatışma başlamıştır.

Kitabın hikayesi Roma’nın ilk Hıristiyan imparatoru Büyük Konstantin’in varisinin bulunması üzerine kuruludur. Bulunduktan sonra ya lider yapılacak ya da ortadan kaldıracaktır. Bu noktada tarih işin içine giriyor. Sezar Krispus ve Kanuni Sultan Süleyman arasında ortaya çıkan şaşırtıcı benzerlikler, kitabın sürükleyiciliğini artırıyor. Teknoloji de işin içinde “Destina”da. Beyne takılan bir implant, kovalanan rüyalar kitabın kurmaca yönünü güçlendirse de kitap, aslında gerçeklerden bahsediyor. Kurulan dünya düzeninin nasıl değiştiğini, Türkiye’nin nerelerde, nasıl yanlışlar yaptığını, gelen hükümetlerin tutumlarının ülkeyi nereye sürüklediğini çarpıcı bir şekilde dile getiriyor. Okurken “Evet, gerçekten de böyle olabilir.” diye geçiriyorsunuz aklınızdan.

Kısacası kurmaca ile gerçek, geçmiş ile gelecek bir arada işlenmiş bu kitapta. Her şey iyi, güzel, hoş da sonu “Ee, ne oldu şimdi?” diyeceğiniz bir şekilde bitirilmiş. Sadece bu da değil, kitabın sonunda ana karakterlerden biri unutulmuş. “Yazarın tercihi” denilerek geçiştirilemeyecek bir son olduğunu düşünüyorum; ama Mine G. Kırıkkanat okurlarına tavsiye edebileceğim bir kitap “Destina”.

Ceren Çalıcı

Det var en gång en kyrka grundad av en Kung, Jesus Kristus, som sade att Hans Rike inte var av denna världen (Joh 18:36). Jordens kungar använder svärdet för att skaffa sig makt, men Jesu kyrka ska bestå av människor som plöjer svärd till jordbruksredskap och som inte strävar efter makt utan gör sig små och ödmjuka. Jordens kungar går efter tidsandan för att göra sig populär bland människorna, men Jesu kyrka ska hålla fast vid den sanna läran i vått och torrt oavsett vad Världen tycker. Jordens kungar är alltid syndfulla och korrumperade, men Jesu kyrka ska bestå av människor som av Guds nåd är fullkomliga. Den första kyrkan tog Jesu ord om att vara i världen men inte av världen på allvar och vägrade befatta sig med Staten, de deltog inte i kejsarens högtider, de anslöt sig inte till armén och de vägrade vara stadsmagistrat, domare och andra statstjänstemän. De kristna predikade ett annat Rike, där nåd gällde istället för lag.

Men så kom Konstantin och blandade samman stat och kyrka. 200 år efter att Hippolytus hade skrivit att en kristen inte fick vara soldat var man tvungen att vara kristen för att vara soldat. Kristna som tidigare hade förföljts började nu förfölja. Den tidiga kristna egendomsgemenskapen och husförsamlingarna upplöstes och kristna började äga privategendom, kyrka reducerades till något som bara inträffade på söndagarna, det karismatiska suddades ut, man var tvungen att döpas som barn (man skulle ju döpas ändå eftersom det var förbjudet att inte vara kristen). Alla var plötsligt kristna – men frågan är vad det innebar att vara kristen.

Konstantin ihopslagning av stat och kyrka är en av de värsta sakerna som har hänt kyrkan. På många ställen i världen är stat och kyrka fortfarande ihopslagna. De första som började protestera mot detta var anabaptisterna. De längtade efter att återuppväcka en kyrka skild från staten. Eftersom de flesta frikyrosamfund härstammar från anabaptisterna förespråkades detta snart av stora delar inom kristenheten. När statskyrkorna såg vilken frihet frikyrkorna hade började folk inom dem också propagera för att deras kyrkor skulle bli fria. Och snart började bandet mellan stat och kyrka klippas upp i de flesta länder. I Sverige skedde detta vid millenieskiftet 2000.

Dock har man inte släppt helt egentligen. Dagen visar att majoriteten av kyrkomötet styrs av riksdagspartier. Nu har Kristdemokraterna, Folkpartiet, Vänstern och Miljöpartiet visserligen gjort sig självständiga gentemot riksdagspartierna med samma namn, men sossarna, moderaterna och centern får ensamma majoritet. Det är stora nackdelar med det här. SvK styrs av många som inte alls har några teologiska motiv eller ens är kristna utan som följer vad Partiet säger. Men vad händer när Jesu kyrka inte styrs av Jesu lärjungar?!

Flera nomineringsgrupper vill avpolitisera kyrkan - dvs avskaffa banden mellan kyrka och stat totalt - enligt en Dagen-artikel, bl a Frimodig kyrka, Kristdemokraterna, POSK och nystartade För kyrkans framtid. Andra som t ex sossarna vill behålla partipolitiken i SvK (här finns en film där en socialdemokrat hävdar att “det finns belägg i både gamla och nya testamentet för att politiska partier drivit kyrkan” (!)). Sverigedemokraterna vill till och med återinföra den konstantinska statskyrkan (!!!), mer om hur ogudaktigt deras valmanifest är har jag skrivit om här.

Jag är visserligen Pingstvän, men jag bryr mig om hur det går för Svenska kyrkan. Oavsett samfundstillhörighet blir en kyrka förhindrad i sitt arbete att utbreda Guds Rike om den har ihop det med staten. Avpolitiseringen av alla kyrkor är högst viktig, så var det från början, så bör det vara idag.

Pitkästä aikaa uutta päivitystä tänne. Päräytetäänpäs heti viikko käyntiin oikein maittavasti.

Eihän tästä tarvi edes kirjoittaa mitään, kun tässähän on tämä nykyaika aikalailla koosteena.

Katso kaikki kuvat Täältä

(GREEK NEWS AGENDA)   Black Parthenon is a public art installation at Federation Square, Melbourne, by artist Konstantin (Kon) Dimopoulos. It concerns cultural appropriation, and in particular the Parthenon Marbles, calling for their return. Black Parthenon uses various levels of scaffolding around which black perforated cloth is used as cladding to create an architectural imprint, a silhouette of the Parthenon.  During the day the installation is a black funerary altarpiece that reflects a sense of loss; a void in the national psyche of countries which have had cultural icons and treasures taken away from them.  At night Black Parthenon explodes into vibrant white and blue light, the Parthenon’s iconic simplicity illuminating the surrounding darkness.  Black Parthenon, is part of a larger forum and programme calling for the return of the Parthenon Marbles to Greece.  Secretariat General of Information: Hellenic Culture Abroad- Exhibitions- Black Parthenon Installation, Melbourne, Australia & International Campaign to Return the Parthenon Marbles to Athens

Selama Zaman Para Hakim, Bani Israil terlihat sulit dikendalikan oleh hakim-hakim yang ada. Ini karena watak Bani Israil yang keras kepala dan suka membangkang. Untuk itu, mereka membutuhkan para pemimpin yang lebih kuat, yang bisa mengatasi sifat keras kepala mereka. Merekapun meminta untuk dipimpin oleh seorang raja, bukan lagi seorang hakim. Maka pada tahun 1525 SM, diangkatlah Thalut sebagai raja mereka yang pertama.

Pada tahun 995 SM, Dawud menggantikan Thalut sebagai raja Bani Israil. Dawud sebelumnya adalah salah seorang tentara Thalut, yang berhasil membunuh Jalut (Goliath), musuh besar Thalut.

Sepeninggal Dawud, tepatnya pada tahun 963 SM, kerajaan Bani Israil dipimpin oleh Sulaiman, putra Dawud. Dibawah kepemimpinan Sulaiman inilah kerajaan Bani Israil mencapai puncak kejayaannya. Dan pada masa kekuasaannya, Sulaiman membangun kembali Masjidil Aqsha Lama.

Kejayaan kerajaan Bani Israil tidak berlangsung lama. Sepeninggal Sulaiman, tepatnya tahun 923 SM, kerajaan mereka terpecah menjadi dua: Kerajaan Israel di sebelah utara, dan Kerajaan Yahuda di sebelah selatan.

Karena lemahnya kekuatan, pada tahun 730 SM Kerajaan Israel berhasil ditaklukkan oleh Assyria. Dan tidak lama berselang, tepatnya pada tahun 584 SM, Raja Nebukadnezar dari Babilonia berhasil menaklukkan Kerajaan Yahuda. Tidak hanya menaklukkan, Nebukadnezar juga menghancurkan Kuil Yahudi, membakar Baitul Maqdis, dan membawa orang-orang Yahudi ke negerinya, Babilonia.

Pada tahun 549 SM, Raja Qurs dari Persia menyerang Palestina dan berhasil menaklukkannya. Atas kemurahan hatinya, pada tahun 515 SM sebagian dari orang-orang Yahudi kembali ke Jerusalem. Mereka membangun kembali kuil mereka, dan mereka mendapatkan otonomi (hukm dzati), yakni hak kepemimpinan yang terbatas diantara mereka saja dengan tetap berada dibawah kekuasaan Persia.

Pada tahun 332 SM, Alexander Yang Agung dari Macedonia (Yunani) menyerang Palestina dan berhasil menaklukkannya. Dan pada tahun 143 SM, orang-orang Yahudi Maccabean mendapatkan otonomi tapi hanya terbatas di wilayah Baitul Maqdis saja.

Pada tahun 63 SM, orang-orang Romawi menyerang Palestina dan berhasil menaklukkannya. Pada tahun 43 SM, Raja Herodes naik tahta. Dan pada tahun 26 SM, Raja Ptolemeus naik tahta. Pada masa Ptolemeus inilah, Zakaria, Yahya, Maryam, dan Isa hidup.

Pada tahun 36 SM, dibawah kekuasaan Romawi, orang-orang Yahudi kembali mendapatkan otonomi. Namun pada tahun 66 M, orang-orang Yahudi justru melakukan pemberontakan terhadap orang-orang Romawi. Pada tahun 70 M, Raja Titus berhasil memadamkan pemberontakan mereka. Dan sebagai pelampiasan kemarahannya terhadap orang-orang Yahudi yang telah melakukan pemberontakan, ia menghancurkan Kuil Yahudi dan membawa orang-orang Yahudi ke Romawi (Eropa). Inilah akhir dari eksistensi orang-orang Yahudi di bumi Palestina.

Tidak hanya sampai disini, Raja Adrianus yang juga bergelar Raja Elia kemudian menghancurkan Jerusalem rata dengan tanah, dan membangunnya menjadi kota baru dengan nama Kota Elia. Adrianus juga melarang orang-orang Yahudi memasuki Jerusalem.

Kemudian Raja Konstantin, yang beragama Kristen setelah sebelumnya berkeyakinan paganis, membangun Gereja Kiamat (Kaniisah al-Qiyaamah), dan melanjutkan ketetapan yang melarang orang-orang Yahudi memasuki Jerusalem.

Někdy stačí jen se potloukat po Římě, dívat se kolem sebe a dějiny či legendy západní civilisace se vám přímo budou plést pod nohama nebo tahat za oči. A protože jsme v Římě, stačí občas jen malá procházka nebo popojet pár zastávek autobusu, abychom se dostali na místo, kde se to semlelo. Prý.

From

Takhle třeba vystoupíte z autobusu kousek od Lateránu a sjedete pohledem po obelisku. I my barbaři ze severu si přeslabikujeme, že na podstavci se píše něco o tom, že Konstantin ve (znamení) kříže zvítězil a sv. Silvestr že jeho křtem slávu kříže rozšířil. Jisté je, že palác a basilika v Lateráně do konstantinovských časů svou historií spadají, basilika je dodnes katedrálou města Říma. Tradice říká, že papež Silvestr Konstantina pokřtil v baptisteriu, které je pár desítek metrů od obelisku. Prý. Ono to celé mělo být takhle. Konstantin čekala bitva se spoluvladařem Maxentiem. V předvečer boje měl císař vidění

From 14 03 09

Na nebi zaplál oslavený kříž a císař slyšel „In hoc signo vinces“ -v tomto znamení zvítězíš. V nejlepší pohanské tradici Konstantin vidění poslechl a praporce a štíty vojska opatřil viděným symbolem.

From 14 03 09

Bitva dopadla jak měla, Konstantin zvítězil, Maxentius skočil utopený v řece. A jak bylo u Lateránu tesáno do kamene, tak ve Vatikánu Rafael (či spíš jeho dílna po jeho smrti podle jeho návrhů) na zdi komnat Julia II. vymaloval, že císař nejen dal křesťanům svobodu, ale sám křest z rukou papeže Silvestra přijal.

From 14 03 09

Prý. V kameni, fresce a legendě je to příběh velmi trvanlivý. A úplná smyšlenka to taky nebude. Ke Konstantinovi a kříži se ještě vrátím. Teď se ale pojďme podívat, kde se to semlelo.

From rome 170309

I když je příběh někdy nejistý, místo je při troše štěstí v civilisaci pečlivých záznamů poměrně jisté. Vůbec, když se ti dva kohouti porvali na významné dopravní tepně, jíž je Via Flaminia ještě vlastně i dnes. Milvijský most sice nedožil dneška celý v antické podobě, ale tuším přinejmenším opory pilířů snad i toho Konstantina, nebo spíš utopeného Maxentia pamatují.

From rome 170309

Když tak půjdete z římské strany k mostu jako by vstříc vítěznému vojsku všimnete si dvou věcí. Nejdřív toho, že o Čecha člověk zakopne všude. Svatý Ján z kamene vytesán, tu drží patrolu už pár set let, od poslední významné rekonstrukce mostu.

From rome 170309

Jak tak jdete dál, všimnete si jakýchsi divným ozdob. Nejdřív přemýšlíte, k čemu z dějin mostu se asi vztahují.

From rome 170309

pak se podíváte blíž. A začnete tušit.

From rome 170309

I ve Věčném městě se ještě pořád dají vymyslet nové obyčeje, Tenhle je sotva pár let starý, inspirovaný knížkou a filmem. A ano je to tak, jak to vypadá. Zamilované páry přijdou na most, zamknou tam svou lásku visacím zámkem a klíčky hodí do Tibery. Ostatně přiznám, že je mi sympatické, že je to knížka nová, leč ne zcela moderní. Kdyby to byl moderní obyčej zaláskovaní by si klíče strčili do kapes a ti vůbec nejmodernější by ta jména na zámky psali omyvatelnou barvou. Recyklování je přece moderní a zodpovědné. Tentokrát ještě ovšem na Milvijském mostě vítězí tradice. (a zdravý rozum)

From

Ale zpátky je Konstantinovi. Jakpak to asi císař myslel, když tehdy přivolil ke svobodě křesťanského kultu a posléze se jal pilně stavět basilky na hrobech mučedníků?

From rome 15 03 09

Do císařské hlavy jeden nevidí. Ta příhoda z mostu vsáklá do kamene i do omítek se dá vyložit všelisjak. Jako pustá prelátská propaganda pozdějšího data, jako císařská propaganda téměř dobová nebo jako poněkud opentlený příběh poměrně racionálního císařského posouzení situace a rozhodování. Jeden sociolog odhadmo spočítal, že v Konstantinově době mohli křesťané tvořit asi tak polovinu obyvatel impéria – a přibývalo jich. Pokud si císař řekl nějakou římskou variantu pozdějšího If you cannot beat them, join them nebylo by divu. A už vůbec by nebylo divu, že z toho, co nám povídají historici máme dojem, že zdaleka nejlegendárnější z celého příběhu je právě věc Konstantinova křtu. Někdo by mohl být v pokušení ukazovat na císaře jako na prvního křižáka a dlouze vysvětlovat, kterak s konstantinovským obratem začalo ohledně křesťanství jít všechno od pěti k nule (to proto, že od desíti k pěti to podle držitele téhož vztyčeného prstu nejspíš vedl sv. Pavel). Inu tak, je všeobecně známo, že zejména v této oblasti je zvykovým právem dávno dáno, že čím horlivější a zapálenější badatel je, tím větší svobodu si ve svém výkladu smí dopřát, včetně svobody a od složitostí historických skutečností. Omezme se proto jen na drobnou poznámku spíše gramatické povahy. Pokud můžeme mnohem snáz a výstižněji mluvit o konstantinovském obratu než o Konstantinově obrácení, pak tu máme jistou významovou odlišnost, která působí, že to s tím prvním křižákem nebude zas tak horké.

From rome 15 03 09

Napovídá to ostatně i další detail, že i když najdeme Konstatina namnohokrát vytesaného, vymalovaného a do kamene vyrytého ke svatozáři to nakonec císař, rozhodně ne na křesťanském Západě, nedotáhl. Na rozdíl od své matky Heleny. A byl v tom zase kříž.

From rim 12 03 09

Zatímco syn viděl zářící kříž leda tak nad oblaky, Helena se rozhodla hledat a najít ten skutečný, na kterém Ježíš zemřel. Říkejte si, že to celé muselo být od počátku do konce jedno velké balamucení, ale snad byste mohli připustit, že alespoň ten Helenin příběh je jaksi skutečnější, možná právě proto, že je takříkajíc doslova zemitější. Císařovna matka se totiž nějakých deset let poté, co synáčka potkalo to vidění na mostě vypravila do Palestiny, jíž se brzy mělo začít říkat Svatá země, a s ženskou, jakož i imperiální rozhodností, se pustila do hledání a kopání. Prý nakonec našla všechny tři kříže, ten Pravý, Kristův, se měl projevit uzdravující mocí. Císařovna měla v Římě svůj palác nedaleko Lateránu a vyzdvižené relikvie tam umístila. Zemitost, říkejte si tomu přízemnost, příběhu doplňuje poznámka, že ji nechala vysypat prstí z Golgoty. Začalo se tomu tam proto říkat „v Jerusalémě“. Část paláce se postupně změnila v několikrát přestavovaný kostel S Croce in Gerusalememe. Relikve Kristova umučení uchovává dodnes. Historická poznámka pod čarou praví, že jen ty relikviáře jsou z větší části sotva dvě stě let staré. Ty předchozí ukradli tuším Francouzi, nebo kdo byl zrovna na řadě v plenění římských pokladů. A ať už si o příbězích tesaných do kamene a malovaných po zdech myslíme, co chceme, je snad zajímavé se podívat na místa, kde se cosi nesporně přihodilo a prohlédnout si i něco z toho, co očividně následovalo. A je pak na každém návštěvníkovi věčného města, byť by to byl barbar ze severu, aby se díval a poslouchal o čem ta místa mluví a jaké příběhy se nad nimi v jeho očích vznáší. Troufám si podotknout, že nezaškodí přitom stát nohama na zemi. Ať si o ní myslíme a jmenujeme ji jakkoliv.

Dieses Jahr werde ich Weihnachten bei den Eltern von Olivier verbringen. Eine Woche vorher besuche ich meine Eltern.

Cette année, je passerai noël en France chez les parents d’Olivier. Une semaine avant mon départ, je me rends chez mes parents.

Meine Mutter nutzt den Moment und improvisiert eine kleine feierliche Show für die Kamera.

Voulant profiter du moment, ma mère improvise un montage festif condensé pour la caméra.

Wir feiern Weihnachten während eines kurzen photographischen Klicks.

C’est la fête de noël pendant un petit clique photographique.

Auf der anderen Seite zurück zur Realität. Olivier versteht immer besser deutsch. Er spricht ein bisschen mit meinem Vater

Sinon, retour à la réalité. Olivier comprend de mieux en mieux l’allemand. Il parle un peu avec mon père

und ein bisschen mehr mit Konstantin, den wir auch noch treffen.

et un peu plus avec Konstantin que nous rencontrons aussi.

Beim Besuch von Konstantins Seite stieß ich auf einen Post, dessen Inhalt hier mehr als Sinn macht.

Das Video ist von Mike Wesch, “Assistant Professor of Cultural Anthropology Kansas State University”.

Najava događaja iz moje branše!

POZIV:

 Cijenjene kolegice i kolege,

Osobita čast i zadovoljstvo je pozvati Vas na treći kongres Respiratornog udruženja u Bosni i Hercegovini sa međunarodnim učešćem koji će se održati 22. – 24. oktobra 2009. godine u Tuzli. Tuzla je najveći grad u sjeveroistočnoj Bosni i Hercegovini, administrativno i upravno središte kantona / županije, koji broji 530 000 stanovnika. Udaljena je od Sarajeva 120 km, a modernim putevima je povezana sa Osijekom, Banja Lukom, Zagrebom i Beogradom. Prvi puta se ovaj kraj spominje pod nazivom „Salines” u djelu grčkog istoričara Konstantina Porfirogeneta „De administrando imperio„ 950. godine. Nadamo se da će izbor aktuelnih tema kao i učešće eminentnih stručnjaka iz zemlje i inostranstva pobuditi Vaše interesovanje. Rad Kongresa odvijat će se kroz plenarna izlaganja, poster sesije i satelitske simpozije. Sigurni smo da će ovo biti prilika za ponovne susrete sa starim prijateljima i upoznavanje sa novim, te prilika za usvajanje novih znanja i unapređenje saradnje u dijagnostici i liječenju oboljenja respiratornog trakta.

Očekujemo odziv pulmologa, liječnika porodične / obiteljske medicine, pedijatara, grudnih hirurga, i kolega drugih struka sa kojima svakodnevno sarađujemo. Samo multidisciplinarni pristup okvirnim temama može doprinijeti uspjehu ovog kongresa koji umnogome zavisi i od Vašeg aktivnog učešća. Nadamo se da ćete prepoznati značaj ovog skupa i odazvati se našem pozivu a mi ćemo se potruditi da ispunimo Vaša očekivanja.

Dobro došli u Tuzlu!

Prim. dr. Nada Remetić                                                              

Predsjednik Organizacionog odbora   

Prof. dr. Bakir Mehić

Predsjednik Naučnog odbora Kongresa