Julemarked hos Design by Us:

Thursday, 03 December 2009
Time:
15:00 – 19:00
Location:

Rentemestervej 43, 2400 Copenhagen N Denmark

Style Crackers
Puggaardsgade 7, kld.
DK-1573 København V

Häromdagen fick jag höra av en okänd person att jag ser precis ut som “hon den där psyksjuka konsttjejen som  skulle hoppa från bron”.  Har sedan dess gått runt och försökt komma fram till om det är att tolka som en komplimang eller ej…… /Lisa

Nu får Konstfack rubriker igen (expressen DN SvD som f ö har exakt samma TT artikel). Denna gång är det genom en 35-årig manlig f d elev som spayat ner en tunnelbanevagn och denna vandalisering har kostat 100.000 kr. 

Det var inte länge sedan en f d psyksjuk Odell från Konstfack spelade psyksjuk och kom på sjukhus och fladdrade runt i media där det finns mycket att läsa om henne om man orkar. Hon kände sig väl missförstådd ang sin ”konst”. Visst är det ytterst konstigt det hela liksom den sista “stjärnan” som utövade sin “konst” genom att spraya ner en tunnelbanevagn och han anser sig väl också missförstådd.

Men de lever kanske ett eget liv på Konstfack och slår kanske knut på sig själv för att vara den mest konstige. Både Odells psyksjukespel och 35-åringens vagnsprayning är godkända examensarbeten så visst går det att undra över vad det egentligen är som det undervisas i på Konstfack.

Läs även andra bloggares åsikter om Konstfack, spray, konst, examensarbete

One of the best latest discoveries…

Yasar Aydin finished his bachelor studies this year at Konstfack, Stockholm.

Work deals with acceptance and the strength within.

I find everything about it fantastic!

Its the black /white, its the porcelain and the leather, its the penetration by steel, its the sound and the weight – its a complete body of work that tells me a story and I listen breathlessly…

In Yasar’s own words:

“I have fur instead of wool; no matter how much I shave it off, it will grow back.
Should I just accept myself and hope that they will do the same?
I could always bleach and make it permanent.”

Materials are porcelain, steel, silicone, leather, silver.

Yesterday, 7th of September at Konstfack in Stockholm LINGAM show opened.

Organized by Ruudt Peters himself along with over a 100 well-known jewellery artists from around the Globe.

Project is dedicated to a LINGAM  (phallus)  as a symbol of fertility,  and not only sex and sexuality.

Interpretations of the subject are endless: some surprising and inventive, some quite direct, some ironic and witty…

One thing is true though: artists really interpreted LINGAM staying loyal to their styles and philosophy.

Its actually quite amusing to  look through  images and try to guess witch LINGAM belongs to whom…)

can’t get enough?

… more

DN´s Kulturschef är upprörd över att Anna Odell överhuvud taget ställdes inför rätta efter sitt sk. konstverk som bland annat innebar slöseri med skattepengar (dvs dina och mina pengar om nån inte är medveten om innebörden av skatt) våldsamt motstånd mot tjänsteman, att sparka, spotta och klösa mot personal på psykakuten.  Kulturchefen skriver bland annat “Är det verkligen så förfärligt? Jag vet att många behöver sjukvård, och en del får vänta – det gäller inte minst psykvården. Men hur många går inte till doktorn utan att vara särskilt sjuka? Vad kostar det? Ska vi börja polisanmäla hypokondriker? Alla är överens om att rättegångskostnaderna är det som är verkligt kostsamt i sammanhanget.” Ett ytterst märkligt resonemang eftersom hypokondriker och andra som i onödan går till doktorn inte gör detta medvetna om att de inte är sjuka. Dessutom brukar hypokondriker som ränner hos läkaren ideligen inte passa på att misshandla densamme när de ändå är där. Visst är det så att det kostar mer skattepengar att dra Odell inför rätta än vad hon genom sitt beteende kostat samhället men här handlar det om att statuera exempel och ge upprättelse för de som drabbats av Odells beteende. Odell-historien handlar inte om att göra konst olagligt, det handlar om att man inte kan bryta mot våra gemensamma lagar, man kan inte göra våldsamt motstånd mot polis som omhändertar en efter att man spelat psyksjuk och sedan trots att man är psykiskt frisk behandla personal på psykakuten på samma sätt och förvänta sig att man ska slippa undan repressalier eftersom det gjordes i konstens namn. Konstnärer är inga övermänniskor som står över oss andra, även om man anar en viss Nietzscheanskt överlägsenhet från kultureliten

Skrev ju själv ett sådant där uppretat blogginlägg när Odell-vågorna gick som högst. Men i mångt och mycket står jag fortfarande för vad jag skrev. Jag tillhör väl också en av de (få som de tycks) som fortfarande inte har ändrat åsikt, i grunden, och fortfarande inte stödjer Odell, trots konstprojektet, även om jag på nåt sätt förstår vad hon var ute efter med sin installation, vad hon här ville belysa i och med sina egna erfarenheter, och att rikta – säkert en hel del berättigad - kritik mot tvångsvården…

Jag vet inte… det finns mycket att säga om den här frågan, från många olika perspektiv.. men det är en grej som jag inte kan släppa i sammanhanget..

Jag har tänkt lite på det här.. och tror mig kommit till kärnans punkt (och varför jag tror många blir så arga), och varför jag blir arg, och det är att: Det är inte en självklarhet eller ens en “rätt” du har att kräva att andra människor ska bry sig om dig när du mår dåligt. Att någon annan vill ta av sin tid och försöka hjälpa dig när du mår dåligt. Visst, vi har sjukvårdssystem i Sverige/världen/universum som säger att alla (oavsett kön,etnicitet, religion etc etc) ska ha rätt till vård, och vi har människor som arbetar inom en psykvård, som får betalt för sitt arbete; men när det kommer till kritan, i mötet mellan två människor, så hänger det på den ena människans grundläggande goda vilja och genuina omtanke om att vilja och försöka hjälpa den andra. Att hjälpa någon som man ser mår dåligt. Men: Detta isig är ingen rättighet.

Jag upprepar: detta är ingen RÄTTIGHET (som du typ har rätt att kräva från nån annan människa), utan det är ju en gåva, något som man hoppas på; att någon ska ta dig på allvar och faktiskt bry sig.. Men detta är ju faktiskt ingen rättighet och något som man egentligen kan “räkna med”… och: detta hänger ju på något sätt på att du är ärlig i din önskan att få vård och ärlig över att du mår dåligt, att du behöver hjälp. Vi kan lagstadga hur mycket som helst, hit och dit, och kritisera vårdformer och behandlingar hit och dit; men faktum är ju att alla som jobbade inom sjuk- och psykvården skulle ju (oavsett om de fick betalt eller inte), krasst, totalt kunna skita i det, skita i att vara där, och dra därifrån när de fått nog av att ta skit, och lämna dig i din utsatthet.. men: vi gör ju det inte. Därför att människor, i grunden, vill hjälpa varandra.. tror jag i alla fall.

Detta tycker jag är en aspekt som glöms bort i den här debatten. Just detta att det är ingen “rätt” du har att en annan människa ska bry sig om dig där du mår dåligt, och försöka hjälpa dig, när du lägger in dig för vård. Så när folk ärligt försöker göra det (även om det säkert finns mycket att kritisera) så utmanar man den mänskliga tilliten (att du ärligt behöver hjälp av mig för att du faktiskt mår dåligt) genom att spela med människor, på detta sätt, som Anna Odell här gjorde i sitt “konstverk”… Det är liksom att utmana den grundläggande tilliten som människor har i möten mellan varandra. Att även fast om du kanske t.o.m spottar och slår mig, skriker hat- och skällsord och är utagerande, så försöker jag ändå hjälpa dig för att jag tror på dig när du säger (och visar) att du mår dåligt, för att jag tror på dig som människa; att du behöver – och innerst inne vill -  ha hjälp. Att du vill ha hjälp av mig att må bättre och inte stanna i det här tillståndet som jag ser framför mig (även fast du alltså ibland visar det totalt motsatta, så måste jag ändå försöka se dig och tro på dig som människa; att det finns någon människa där inne som lider och vill och behöver få hjälp).

Den tilliten som alltså är, så att säga, det enda ärliga som man äger i en sådan situation när man ligger där på mörkaste botten, med alla oddsen emot sig, i händerna på andra människor; när man vill och försöker bli trodd, försöker bli sedd, respektfull behandlad, osv; för att få hjälp.. Det är ganska idiotiskt att spela med den tilliten på detta sätt, tycker jag; även om hennes tanke var “god”. Men: det var väl ändå den tilliten hon själv, en gång, förutsatte sig att få och bli trodd på den där gången hon själv, på riktigt, sökte vård, eller..?

Jag vet inte… men: På något sätt är det att vara väldigt föraktfull mot de som, eventuellt, gör sitt bästa för att försöker hjälpa.. genom att bevisa att denna tilliten i situationen inte ens är att lita på.. Det är ju den tilliten som du äger som människa när allt annat är bortskalat, när allt annat är kaos och uppochner. Typ det enda du har kvar och som är värt något. Och som förhoppningsvist är din biljett ut ut mörkret..

Men Odell kanske inte själv ser det så… (?)…

Finally we are debating the Anna Odell case with most, if not, all facts at hand: The Swedish District Court has ruled that she did actually act violently as well as “Oredligt förfarande” – a type of fraudulent acting. So the question is being raised if this verdict was just or not. Well, the question is a legal one, but of course also have a pragmatic dimension for artists, and for some debaters, it was an example of pure journalism. In terms of the legal ramifications, not one can foresee how this verdict will affect future matters, as Vilks rightfully points out a journalistic legal case is a different matter than an artistic case, which in turn is different than a filmmaker’s case, and so on.

Although, I am the first to stand up and fight for the freedom of expression and speech, I find it quite naive to argue as Bo Madestrand in DN that  since Odell merely cost (In measurable economic terms) the Swedish state 35 kronor (€3) the verdict is silly and dangerous. Yes, it can potentially be dangerous, but not because the added costs for “handling” her are so low. If you drink and drive, you cannot argue from the pragmatic point of view (most drunk drivers do NOT kill people, but some do). You have to have a balance between the breaking of a principle and the actual cost and goal behind the action. In this case, Odell had made some research to whether or not she could risk being in legal jeopardy, (a lot of bloggers have commented this, some wise, some not) and got out at the wrong end of that prognosis. She is morally firm and willingly seems to accept her verdict (a fine of 2500 kr).

Bruce Nauman Window or Wall Sign, 1967

This verdict is generally received by the cultural attachés of this country as a bad call by a legal institution, possibly turning away some experimental journalists and artists from radical investigations. Dangerous.

Well, once again, cultural workers have united in a lack of understanding of culture; The Anna Odell project is commented by most people, but understood and experienced by a few thousand. To generally assume that the life of all people involved in this incident would be better off or the same as before, is just an example of not paying attention. Cultural critics have long ushered out the perspective that culture has undefined, paramount and positive influences on society. In the case of Anna Odell, art truly turned public and thus commented from all realms of media. In this sea of critique, the cultural perspective, became one of many and not always very interesting, I must say.

Art as social critique sprung out of the french revolution and has now developed into a method, involving uncovering economic, social or other irregularities. Tim van Laar and Leonard Diepeveen’s excellent Active Sights – Art as social interaction, delves into the concept of the artist as a social critic juxtaposed with the concept of the artist as social parasite. This latter concept has long been used both as a denigration of artists social intervention as well as by cultural critics who slander the average Joe or the non-artistic institutions for not having enough understanding of how artists affect the social debate. In this case Mårten Arndtzén is guilty of this.

But artists, beware, you could easily come across as a social healer, working almost as a priest to uncover transcendent or immanent truths in society. This is something that historically have been present at least since the days of Kandinsky, and later with Bruce Nauman, but I also see elements of this in the works of Anna Odell. Watch out.

En post är helt enkelt för lite för att behandla detta ämne om total verklighetsförnekning. Konstfack har tappat så många skruvar att man undrar om det nu finns något som håller samman detta Flummens Högborg.

HUR kan Odell dömas till 50 dagsböter, och HUR kan det bara vara 2500 kr? Visst, om man tar minimibeloppet på 50kr blir det så mycket.
“Storleken på böterna avgörs av den tilltalades inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet och ekonomiska förhållanden i övrigt”. Om vi rent hypotetiskt förutsätter att hon inte har någon inkomst från ett arbete, är totalt utblottad tillika fattigare än kyrkråttan, inte har några försörjningsskyldigheter alls och ett överlag genomuselt ekonomiskt läge så visst. Men jag förutsätter att konstfacks pajasutbildningar är studiestödsberättigade, vilket gör att Anna Odell MINST skulle inkassera i runda slängar 2600kr per månad. I mitt stille sinne räknar jag ut 2600 kr / 30 dagar och får ut en dagsbot på åtminstone 86kr.

Att straffet i sig är löjeväckande lågt är en sak, att det sedan basuneras ut att “Domen inte stoppar Anna Odell”, eller att “Domen avskräcker inte Anna Odell” är bara ett så stort skämt att det är svårt att sätta ord på det. Nej hur tusan ska hon bli avskrämd av DEN domen? Betala med ditt studiestöd, då går du till och med PLUS i balansräkningen under tiden du ska vara dömd till DAGSbot. Vilken paradox!

Som om inte det räckte har det nu startats en insamling för Anna Odell.

“Överskottet från insamlingen ska gå till Riksförbundet för social och mental hälsa, RSMH.
- Det är ett privat initiativ som några av lärarna har tagit för att hjälpa Anna Odell och anhöriga inom psykiatrin, säger Ivar Björkman.”
Var det bara jag som noterade “…hjälpa Anna Odell och anhöriga“? OCH ANHÖRIGA? You don’t say? Jag är helt övertygad om att konstfack toppar en inofficiell liga med högst andel anhöriga nutcases.

Att lektorer och rektorer står bakom Anna är inte det minsta konstigt, hela den här härvan har gett Konstfack mer uppmärksamhet än de har kunnat drömma om.
Var Konstfacks förkärlek till att bita den hand som föder dem kommer ifrån är svårt att svara på. För ett tag sen tyckte deras elev “Nugs” att det låg någon konst i att totalvandalisera en tunnelbanevagn, döpa händelsen till “Territorial Pissing” och på något sätt få det till konst. Förmodligen ville vederbörande bara slå sönder något utan anledning i sann reclaim the city-anda. Jag ser fortfarande rubriken om Nugs framför mina ögon. “Ett starkt verk”. Snälla. Varför måste konst gå ut på att förstöra för andra? Det finns tusentals jätteduktiga konstnärer som skapar konst helt lagligt! Pinsamt att konstfacks elever smutskastar en hel yrkeskår. Kan de inte bara sitta inne i sin högborg och skapa “konst”?

De anledningar som Nugs och Odell har angett som skäl till att utföra deras “verk” är något som jag skulle kunna komma på som ren bortförklaring på 5 sekunder om någon så väckte mig mitt i natten. Konst börjar nu användas som svepskäl överallt för att begå rättsvidriga handlingar. [Jmf religion, även om detta är en RIKTIG praktskurk i sammanhanget]

Vad de än sitter och tuggar på inne på Konstfack vill jag slippa veta, men kom inte ut och straffa hårt arbetande medelsvensson under era syratrippar.

(Epilog: Självklart finns det fortfarande något som håller samman Flummens Högborg. Även om skruvarna är tappade sedan länge är det ännu rejält ihoplimmat med skattepengar. Ett hån mot seriösa universitet som söker bidrag för forskning som kan hjälpa mänskligheten. )

Gunnvald

Ibland undrar man om det är bland högskoleutbildningar eller ett barns lekschema man läser.

Satt och såg på en analys av varför vi svenskar är rädda för Apoliva-reklamen. Aftonbladet hade kallat in en expert i ämnet. Experten visas på bild i inslaget och är då sminkad som jokern i batmanfilmen, det get ett föga seriöst intryck. Han har doktorerat i skräckfilmsvetenskap (är det ens ett riktigt ämne?). Där näst följer konstfack och Anna Odells ageranden i efterdyningarna av hennes inspelade verk ifrån januari i år. Det är många omständigheter som är upprörande vad gäller hela den här situationen, inte minst prefekten från kostfack som har uttalat sig om åtalet och tyckt att det är ”skrämmande”. Det finns inget skrämmande i domen, Anna Odell har brutit mot lagen, och får därför klara konsekvenserna, hon hade tur som klarade sig från skadestånd. Vad som är skrämmande är istället dessa så kallade konstnärers syn på lagen. Enligt dem skall alla svara in för lagen med undantaget om det rör konst. I det fallet innebär det nämligen en stor begränsning i deras ögon. Min åsikt är att om man omöjligt kan skapa ”konst” med lagliga metoder har man inget där att göra.

Anna Odell har brutit mot lagen och bör som vilken annan svensk som helst betala för detta.

Det är lustigt hur ett antal krönikörer och bloggare skriver om just den ”konstnärliga friheten” som nu är satt ur spel. Menar de verkligen att så länge det är konst kan man göra i vad man vill, och komma undan med det. Det är en absurd tanke och jag har svårt att förstå hur någon människa kan ha den åsikten. Jag är övertygad om att konstfack, dess personal och elever skulle bli upprörda om någon brände ner skiten, filmade allt och sedan ställde ut “verket” som “konst”.

Ni kan läsa om spektaklet här: dn, svd aftonbladet, expressen, gp

Wikner

Nu fäller tingsrätten Anna Odell för oredligt förfarande när hon spelade psyksjuk utan att vara det. Om ni någon gång blir lite psykiskt störda passa er för att friskna till under pågående behandling – för då blir det dagsböter eller till och med frihetsberövande. Som inte bältessängen skulle räcka.

Man frågar sig – är svensk rättvisa ett enda stort  missförstånd - eller är den rentav en italiensk fars?

Läs SVD1,  DN1,      AB1,  AB2,  GP1,  Expressen1,  DN2,   Sydsvenskan1,  DN3,    SVD2,  SVD3,  Sydsvenskan2,   DN3,   AB3,   SVD4,   DN4,   DN5,  AB4,

Den 13 juni besökte Anna Odell Kalmar för att presentera sitt ”konstverk”. Jag jobbade den dagen och fick istället nöja mig med att skriva ett inlägg om det hela. Detta inlägg snappades sedan kul nog upp av både vänsterbloggen Alliansfritt Sverige och satirbloggen Badlands Hyena.Tack för publiciteten.

I skrivande stund har då slutligen rättegången mot Anna Odell inletts. Hon står anklagad för bland annat falskt larm, våldsamt motstånd och oredligt förfarande. Med nämnda åtalspunkter i åtanke bestämde jag mig för att, trots att jag via ett av mina politiska uppdrag får gå in gratis på konstmuseumet, att inte besöka hennes utställning. För oavsett om jag hade betalt eller ej så hade jag genom mitt besök blivit en del av utställningens besöksstatistisk och därmed bidragit till att ge henne och konstfack ett erkännande för sina högst tvivelaktiga ”konstprojekt”.

Oavsett om Anna Odell blir dömd eller ej så kommer jag även i fortsättningen hävda att det hon gjorde var fel. Hennes och konstfacks agerande i detta och andra fall där brottsliga handlingar förekommit gör att jag inte ser någon annan utväg än att det statliga stödet till konstfack måste strypas, tills dess att de upphör att uppmuntra till brottsliga handlingar. Vill en konstnär bryta mot lagen i sin konstutövning så har denne givetvis friheten att göra så men då måste denne givetvis också ta konsekvenserna för detta. Jag tror att en majoritet av Kalmars befolkning håller med mig i att våra surt förvärvade pengar, som vi via skattesedeln betalar till Konstfack, varken ska gå till skadegörelse av tunnelbanevagnar eller allmän uppmuntran av att bryta mot Sveriges lagar.

Själva problemet med just Anna Odells ”konstprojekt” är två ting. För det första det faktum att hon ”skriker varg” och därmed riskerar att inte bara drar tid och pengar från verkligt behövande, utan riskerar också att bidra till att människor som verkligen behöver hjälp inte blir tagna på allvar i än högre utsträckning än idag. Hur många föräldrar har till exempel inte förklarat för sina barn att man aldrig får ring SOS om det inte är på riktigt eller låtsas att man håller på att drunkna om så inte är fallet. Detta är uppenbarligen inget som Odell har hört och tagit till sig. För det andra måste man ställa sig frågan om vad som helst kan kallas konst. Var det konst när Folkfronten kastade Toblerone på Mona Sahlin på första maj? Var det konst när en man kastade en tårta på kungen? Var det konst när en ”reporter” sprutade vatten på statsministern (men som lika väl hade kunnat vara syra). Var det konst när några ungar här i Kalmar busringde in ett bombhot härom året? Enligt Odells ”moderna”, kulturradikala och godtyckliga tolkning av vad som är konst så är ju nämligen allt som man vill konst. Vilket följdaktningen leder till att inget är konst. För när det kommer till krita, varför skall vi betala miljoner till en konstutbildning om allt redan är konst?

Jag ser det som tämligen pinsamt att en av de sakerna som i semestertider skulle sätta Kalmar på kartan, var att vårt konstmuseum gav Odell en plattform och på så sätt legitimerade hennes handlingar (som att vårt museum i sig inte är kontroversiellt). Slutligen vill jag rekommendera er att läsa artikeln där David Eberhard, psykiatrikern tillika överläkare på S:t Görans psykakut i Stockholm, skriver om Odell och hennes ”konstprojekt”. En annan artikel som jag verkligen kan rekommendera är en som KDU:s förbundsordförande Charlie Weimers skrev om Odell och Konstfack, håll tillgodo.

DN skriver idag om rättegången mot Anna Odell, konstfackeleven som i vintras spelade psyksjuk för att bli intagen på St Görans psykakut. Rättegången startade idag och beräknas också avslutas idag. Syftet med tilltaget var enligt konstnären att inifrån belysa hur tvångsvården fungerar, och själva händelsen var en upprepning av en som inträffat tidigare i Annas liv – då “på riktigt”.
Efter händelsen blev konstnären polisanmäld och står nu anklagad för våldsamt motstånd, oredligt förfarande och falskt larm.

Debatten som följde på anmälan mot Anna Odell har handlat mycket om vilket ansvar Konstfack kan sägas ha, och om vad som får göras i konstens namn. Rektorn på Konstfack meddelade efter en internutredning att de borde ha stoppat verket, eftersom det är etiskt oacceptabelt.
Själv tänkte jag direkt att jag tycker att den här typen av civil olydnad kan vara bra – men att den som utför den nog behöver vara beredd att utföra den i eget namn och med en beredskap att ta eventuella konsekvenser.

Skolan har till uppgift att handleda, men i det ansvaret ingår enligt min mening att tala om för studenter som vill göra något som kan vara olagligt att de själva måste ta konsekvenserna för detta. Som Torbjörn Tännsjö uttryckte det i DN i maj: institutioner bör inte, kan inte eller ska inte kunna medverka i civil olydnad.
Det blir högst märkligt om de skulle göra det.

Jag tycker att det brott som eventuellt har begåtts i det här fallet måste ses som ganska ringa. Ingen har kommit till skada. Polis och sjukhuspersonal känner sig kanske kränkta, men de är en del av offentliga institutioner som måste tåla att bli synade.

En tanke jag har kring det hela är dock vad i detta som är konst. Jag ser samhällskritik, ett till viss del journalistiskt förfarande (wallraffande) och nog också en journalistisk ambition: att belysa svensk psykvård. Vad gör det till konst? Dan Jönssons recension i DN förtydligar bilden. Själv får jag väl försöka se verket och bilda mig en egen uppfattning.

Det ska bli intressant att höra hur domen blir.

Det har nu gått drygt ett halvår sedan Anna Odell fejkade en psykos på Liljeholmsbron i Stockholm och blev tvångsomhändertagen. Efter att ha reagerat starkt negativt inledningsvis bestämde jag mig för att bita mig i läppen och vänta ut vad historien som helhet skulle förtälja.
Min egen, arbetsrelaterade relation till psykiatrin är kluven och jag inser att det är en fördold, esoterisk institution som hade mått bra av mer insikt och debatt. Även till priset av en iscensättning likt den av AO. Nu har jag inte sett utställningen som sådan och reserverar mig därefter — men mycket av efterspelet hittills, inklusive Odells egna kommentarer, tyder på att så ännu inte blivit fallet.

En första spontan invändning är att hela händelseförloppet känns alltför förutsägbart. Från det “förvirrade” beteendet på Liljeholmsbron då AO slänger sina kläder över räcket, vilket får förbipasserande att reagera och ringa polisen, till att hon gör fysiskt motstånd och blir lagd i s k bältessäng. Detta påminner om ett typiskt rutinförfarande faktiskt. Tycka vad man vill — någon mörk hemlighet är det i alla fall inte. Det framgår inte heller vilka invändningar AO själv har eller hur hon anser att ett omhändertagande av (i hennes egna ord) “skrämda ensamma människor” borde se ut. Händelsen tycks helt enkelt inte initiera några nya diskussioner.

Min nästa och kanske största invändning är en tveksamhet inför AOs motiv och då särskilt hennes neutralitet. Detta är en känsla jag haft sedan länge och som bekräftats efterhand. För dom som inte vet så var AO med om en liknande, “skarp” händelse 1995, då hon omhändertogs under former som hon nu kritiserar. I sin senaste artikel, angående planerna att iscensätta det hela på nytt, skriver hon:

Jag kunde inte säkert veta att jag skulle vara med om samma händelseförlopp den här gången men jag hade en stark magkänsla av att det nog skulle bli så, vilket också visade sig stämma.

Hm, är detta verkligen en lämplig inställning? Att i ett dynamiskt socialt experiment, där ens egen inblandning spelar en helt avgörande roll, ha en förväntan om utfallet redan klar för sig? Hur vet vi att denna förväntan inte blev till en självuppfyllande profetia? Dessa frågor gör att handlingen — “verket” — anknyter till Odell själv som person och därför hindras från att leverera ett självständigt budskap. Det i sin tur gör det svårt att som åskådare tolka vad det egentligen är man ser.

Motiven blir än mer suddiga när hon skriver:

“[Vi intervjuade] en polis, som kallade paranoida personer för lögnare [...] Det triggade mig att genomföra min iscensättning. Det jag skulle göra var det han tyckte att de paranoida gjorde. Ljuga.”

Ett klumpigt uttalande av polismannen som hon blev provocerad av — ok, men att detta fick henne att själv vilja genomföra precis det han hade hävt ur sig — som hon själv tyckte var förkastligt — låter mest som en trotsreaktion. Jag ser bara inte logiken i det tankesättet. Visst, det lär inte ha varit det enda skälet till att iscensättandet blev av, men det får en att undra om det varit konstnärlig nyfikenhet eller personlig vendetta som legat bakom beslutet.

Det känns sammantaget som att AO som kreatör haft en otillräcklig distans mellan sitt verk och sina personliga kall, vilket förtagit en del fokus och budskap från det. Man kan även ifrågasätta vad detta budskap nu ändå skulle vara — och att överhuvudtaget behöva förklara vad det är man gjort, t ex genom att gå ut i media ett halvår senare med en artikel titulerad “Anledningen till att jag spelade psykiskt sjuk”, får väl ses som bevis nog för det. Men visst, det sista ordet är inte sagt.

Jag kan även bli något irriterad över ett påstående som “Mitt val att gå ut på Liljeholmsbron och agera psykotisk har aldrig handlat om att jag vill peka ut eller sätta dit enskilda poliser eller vårdpersonal.”. Kanske det AO, å andra sidan hade allting du gjorde den där kvällen och natten med enskilda personer att göra. En del var civilpersoner, andra utövade sitt yrke. Ingen tillfrågades om de ville delta. Försök inte rättfärdiga dig genom att reducera medmänniskor till ansiktslösa myndigheter och myndighetsutövare, det skulle sänka dig till samma moraliska nivå som gatstenskastaren som kastar sten “på kapitalismen”.

Med det sagt (lite kritik tror jag AO både tål och väntat sig) så delar jag alltså mycket av premisserna. Alla system behöver granskas och omvärderas, och priset för det kan ofta vara högre än vad man kanske inledningsvis är beredd att betala. Jag delar därför inte argumentet att AO per automatik gjorde fel eftersom hon förbrukade en viss mängd samhällsresurser; det är något som de samlade (eventuellt svårmätbara) konsekvenserna får avgöra. Odell själv säger:

Tanken med iscensättningen var också att försöka öppna upp den slutna värld som jag anser att den psykiatriska tvångsvården är.

Och jag hoppas hon lyckas.

It was love from the first sight.

In 2007 I first saw Borgegård’s pieces somewhere on the internet. In 2008 I had pleasure meeting Sara in person.

Its 2009 now and still I don’t think I’ve seen anything just as bold and beautiful! )

Inspired by machinery and architecture, she assembles pieces of cheap wood and iron, then emerging the final shape in amazing tender and simple colors.

I see it as her way of  giving poor materials new precious skin and also delineating the final shape as a whole.

When the piece is worn, is all you can see.

Its existence is not screaming for your attention, it sort of simply knows that the minute you’ll lay your eye on it – it will be love from the  first sight…

Detta är ett exempel på konst. Det är emellertid alldeles för avancerat och skickligt gjort för att Odell eller NUG skall klara av det.

Svenska Dagbladet rapporterar idag, att samtliga av Konstfacks företagssammarbeten nu ligger nere. Konstfacks chef för externa relationer Eric De Groat menar, att den negativa uppmärksamheten kring »studenterna» Anna Odell och »Nug» avskräcker storföretagen.

Vårt varumärke är så djupt draget i smutsen att det kommer att ta lång tid innan stora företag vill samarbeta med oss igen.

Herr De Groat uppgiver vidare, att projektet med företagsamarbeten gick ut på att få tio storföretag att gå in med mellan 300.000 och  500.000 kronor var för att stötta Konstfack, vars ekonomi är underbalanserad med flera millioner. Efter Odells och NUG:s framfarter dog alla samarbeten plötsligt. Företagen besvarade icke längre Konstfacks samtal.

Odells och NUG:s tilltag har också fått konsekvenser för andra studenter vid Konstfack, säger De Groat.

Det var många studenter som samarbetade med olika företag och organisationer i samband med sina examensarbeten. Flera företag backade plötsligt ur för att de var rädda att arbeta med Konstfackstudenter.

För det har naturligtvis de så kallade »professorerna» vid Konstfack ingen förståelse. De menar i stället, att företagen är fel partner, då de icke förstår sig på Konstfack. Konstfack har dock fått en ny samarbetspartner — socialförvaltningen i Värmdö…

Blive detta en nyttig läxa för Konstfack! Jag har ett tips till herr De Groat. Se till, att er högskola börja göra skäl för sitt namn. Se till, att er högskola börjar syssla med konst! Emedan väldigt få av er på Konstfack idag verkar veta, vad konst är, så kan jag giva några grundläggande instruktioner. Konst är någonting skönt, någonting estetiskt tilltalande. Konst är en sirligt utsmyckad barockbyggnad, ett drama av Shakespeare, ett sorgset poem av Dan Andersson, en romantisk, figurativ, målning, eller en flöjtsonat av Händel. DET, mina herrar vid Konstfack, är KONST! Det, som Konstfack idag sysslar med, är bara ren och skär vandalism!

Och för min egen del anser jag det vara trist, att Sankt Görans sjukhus icke skrev in Odell (och Nug). Om man anser sådant, som de och Konstfack sysslar med, vara konst, kan man — om uttrycket ursäktas — icke »ha alla färger på paletten»!

Läs också:
Dragic, Marijana, »Konst-filmen som upprör ministern : Klotter på tunnelbanan som examensarbete — kulturministern rasar», i Aftonbladet (2009-02-15)
Ström, Sofia, »Specialarbete: spela psyksjuk : Överläkaren rasande efter konstelevens kupp», i Aftonbladet (2009-01-25)
Torén Björling, Sanna, »Anna Odell åtalad», i Dagens Nyheter (2009-05-13)

Referens:
Cullberg, Jonas, »Storm kring Odell skrämmer företag», i Svenska Dagbladet (2009-08-06)

Följ min blogg med bloglovin

Sponsorerna vill inte förknippas med Konstfack, skriver Svenskan. Det är allt bråk kring Anna Odell och den där klottraren som avskräckt dem, säger Eric De Groat, chef för Konstfacks enhet för externa relationer, som är den som ska försöka dra in stålarna.
Erik Zsiga, presstalesman för Electrolux, säger att det inte handlar om skandalerna utan företagets budget. Zsiga skrev boken Popvänster som fick en hel del uppmärksamhet för några år sen. Nu har Zsiga gått från Timbro till Electrolux, och har inte längre till arbetsuppgift att driva opinion, annars hade han kanske haft mer att säga om Konstfack.
Jag känner mig kluven. Jag tycker att Anna Odell gjorde fel, om än hennes syfte kanske var “gott”. Å andra sidan var årets utställning den första jag någonsin varit på, och det är förstås hennes förtjänst. Dels att jag var nyfiken på hennes grej, dels att jag läste om andra konstnärer i förväg och blev nyfiken på dem. Bilder här, här och här. Hur man än vänder och vrider på det, så är Anna Odell ett lysande pr-geni. Det är synd att Konsten och Kapitalet ska ha ett sådant ömsesidigt förakt för varandra.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Konstfack, Konstfacks vårutställning 2009, Anna Odell, sponsorer, Erik Zsiga, Eric de Groat

Läser i SvD idag att företagen inte vill betala för samarbete med Konstfack skolan. Wonder why?

“Med tre veckor kvar till terminsstarten ligger samtliga Konstfacks större företagssamarbeten nere. Den negativa uppmärksamheten kring Konstfackseleverna Anna Odell och NUG avskräcker storföretagen, menar Eric De Groat, chef för Konstfacks enhet för externa relationer.
I mitten av augusti ställs Konstfackstudenten Anna Odell inför Stockholms tingsrätt, åtalad för falskt larm, våldsamt motstånd och oredligt förfarande i samband med sin fejkade psykos på Liljeholmsbron. Turerna kring hennes och grafittikonstnären NUG:s examensverk på Konstfack kan få följder för skolans ekonomi.

–Vårt varumärke är så djupt draget i smutsen att det kommer att ta lång tid innan stora företag vill samarbeta med oss igen, säger Eric De Groat, chef på Konstfacks enhet för forskningsadministration och externa relationer.
Enligt Eric De Groat förde Konstfack långt gångna diskussioner med ett tiotal företag, däribland Electrolux och NCC, och hade i stort sett börjat skriva avtal om samarbete när berättelsen om Anna Odells simulerade psykos och NUG:s nedsprejade tunnelbanevagn nådde medierna.

–Alla stora samarbeten dog i ett slag. I 99 procent av fallen slutade företagen plötsligt att svara på våra samtal.”

Där ser man.

De navelskådande studenterna på Konstfack kanske kan ta sig an Somalia, istället för att i viss mån vara kriminella, som då de byter prislappar på varor i affärerna. Där har de lite att göra för kulturen, och anarkin bjuder islamisterna på så de behöver inte oja sig över präktigheten i det förtryckande samhället. Där får de smaka på existensialismen så det räcker och blir över, eller snarare existensens villkor.

Det blir något att skriva hem till mamma om, och Anna Odell kommer att ha fullt upp med olika former av tortyr och hon kommer sedan hela livet att återskapa förtrycket, våldet och stympningarna i islam.

Eller, det kanske bara är det svenska samhället de är missnöjda med på Konstfack, det är fult att leva i ett ordnat samhälle, det vet vi att de tycker, de kanske t o m uppskattar Somalia.

Fast som sagt, slå ett slag för kulturen måste de för den är i strykklass, bokstavligt talat, i Somalia.

Rektorn för Raketforskarhögskolan har lämnat en kommentar:

“Nu är det klappat och klart i Somalia, att se på film är haram! Blir man tagen på bar gärning så kommer piskan vina över ryggen.

MOGADISHU (AFP) — Islamists controlling southern Somalia on Saturday banned watching DVDs or movies on television and said raids would be conducted to catch offenders, who would then be severely punished.
“Watching films is totally banned, even indoors,” Sheikh Mowlid Ahmed, a security forces commander in the port city of Kismayo said in a statement.
“People are allowed to use their home televisions only to watch news on such channels such as Al-Jazeera,” he added.
The Islamists have already shut down cinemas in 2006 in areas under their control.

http://www.jihadwatch.org/archives/026573.php

Lånar en kul kommentar också:

How is a muslim to have any fun now? Oh, there never was any to begin with. Can’t have those muslims in Somalia maybe learning something new, or have an independent thought?
Do they goat and camel races maybe or perhaps some pig and dog races, just to stir up some lively conversation.

Just another notch made in the stock of islam. Proves once more how controlling, freedomless, and persecuting Islam really is.

But the first question that crossed my mind when I read this – Somalia has movies?

Maybe they used the Old Viewmasters for their movies. “

Tack Robin Shadowes!

Sveriges kulturminister, Lena Adelsohn Liljeroth, har gång på gång påvisat sin inkompetens genom olika officiella uttalanden i egenskap av kulturminister. Nu senast då hon hyllade The Pirate Bay-domen på en vårfest arrangerad av SKAP – en intresseorganisation för svenska kompositörer av populärmusik. Att hon i egenskap av kulturminister valt att kommentera en pågående rättprocess som i värsta fall kan leda till fängelse för de åtalade är bara ytterligare en tveksamhet i mängden gällande denna människa. Att utöva denna form av kultursnobbism då man är kulturminister kan bara betraktas som en sak – ministerstyre. Problemet med Lena Adelsogn Liljeroth är att hon aldrig själv tycks förstå de misstag hon begår (Well, det är väl egentligen problemet med alla tokstollar).

Liljeroth låter genom SvD:s reporter meddela att hon inte tänker bemöta den kritik hennes senaste uttalande fått. What’s up with that? Står hon inte för vad hon sagt?
Man kan ju fråga sig hur hon tänkte när hon gjorde uttalandet. Vad var syftet?
En tanke är ju att hon kanske ville plocka bonuspoäng hos “kultureliten”. Då har hon helt gått miste om att The Pirate Bay och Piratbyrån är en del av denna påstådda “elit”, med sin symbolstatus internationellt som en av världens största kulturdistributör och fri kommunikations-förspråkare.
Peter Sunde var dock sympatisk nog att bjuda in henne till Venedigbiennalen, där Sverige representeras av Piratbyråns bidrag Embassy Of Piracy. Enligt egna utsagor hade hon dock redan tänkt åka dit ändå. Låt oss hoppas att hon ägnar Sveriges stolthet ett ögonblick av uppmärksamhet eller två.

Tidigare i år var hon en av de som öppet kritiserade konstfackeleven NUG:s videokonstverk Territoreal Pissing. Hon inte bara kritiserade verket, utan dömde ut det helt som icke-kvalificerad konst. Ett litet “nog för att jag tycker att konsten ska vara fri” klämdes in, ändå fortskred hon med sina uttalanden som hon gjorde. Inget fel med det egentligen, men att en kulturminister på detta sätt agerar allsmäktig kultursnobb är inte godtagbart. En kulturminister kan tillåtas fungera som en subjektiv bedömare, inte öppet objektiv konstkritiker. Man kan ju fråga sig om hon lägger in personliga åsikter om vad som är “konst” och ej i sina beslut som kulturminister.
Med rätt mängd självdistans hade hon kunnat tolka sin reaktion, och utifrån det konstaterat verket som ett välkommet inlägg i samhälls- och konstdebatten. Men icke sa nicke. Istället styrde hon själv debatten efter eget önskemål.

Nä, hon borde skämmas, eller åtminstone stå sitt slag och avgå.