Jag lovar att inte äta griskött om jag inte vet säkert att det kommer från en plats där grisarna behandlats väl. Detta är ett löfte som inte endast gäller på julbordet eller för resten av året – det gäller i hela mitt liv. Det är ett relativt enkelt löfte att ge för mig, då jag slutat äta gris- och nötkött sedan sju år tillbaka. Men mitt beslut för sju år sedan var inte annorlunda än det beslut du måste ta i dag. Det handlar om att ta ansvar för sitt eget liv och att sätta rätt värden först – att inte vara egoistisk. Vem är du?

Filmen innehåller MYCKET STARKA bilder och jag varnar därför känsliga tittare.
Efter filmen, fortsätt in på denna sida och ta reda på mer fakta!

Ett liv som gris from Djurrättsalliansen on Vimeo.

Jag inser att denna film är en partsinlaga, men bilderna finns där. De är filmade och det har hänt. Det kan ingen säga emot. Och det räcker för att vi måste förändra vårt beteende!

Läs även andra bloggares åsikter om Ett liv som gris, julbord, julskinka, grisar, grisuppfödning, djurplågeri, Djurrättsalliansen, köttindustrin, djuruppfödning, slakt

Mit der Globalisierung der Wirtschaft haben sich auch die Verwaltungsstrukturen der Unternehmen über die Welt verbreitet. Management ist zu einem weltumspannenden Schlagwort geworden und bestimmt die Handlungsweise von Amerika bis Asien.

Organisieren, koordinieren, kommandieren, kontrollieren – die hölzerne, inzwischen weit verbreitete Sprache der Wirtschaftstechnokraten kündet von unfehlbarer Verwaltungseffizienz. Allerorten macht sich der neue Glaubenssatz von Industrialisierung und Verwestlichung breit. Von Stanford bis Tokio, von Madrid bis Dakar, von Athen bis zu den Pariser Vorstädten – überall befindet man sich im “Reich, in dem die Sonne nie untergeht”, im allmächtigen Managementimperium.

„Management“ heißt der kommunikationswirksame Verkaufsschlager der westlichen Industrieländer. Hinter dem Zeitgeist-Konzept verbirgt sich ein uralter, der westlichen Tradition entsprungener Begriff, der sich ursprünglich auf Haus, Familie, Gerätschaften und Haushaltsführung bezog.
Von Ökonomen aufbereitet und mit einer wissenschaftlich-technischen Aura versehen, wurde „Management“ zur Wirtschaftsdoktrin, zu einem Propagandainstrument der neuen Globalisierung eines Marktes ohne Grenzen.

Genau wie die großen religiösen und politischen Imperien ist auch das weltweite Management ein Teil der Geschichte. Wer den Versuch wagt, die Entwicklung der Gesellschaft über einen sehr langen Zeitraum nach dem Muster der Erdgeschichte zu analysieren, wird auf die „geologischen“ Schichten einer Zeitarchitektur stoßen, die den Ist-Zustand der Zivilisationen in sich tragen. Traditionen überlagern sich wie Sedimente, auf deren Oberfläche jeweils eine neue Epoche entsteht, die dessen harrt, was unausweichlich auf den Menschen zukommt.

Jede Form von Modernität ruht daher gewissermaßen auf einer verschütteten Vergangenheit, die sich der Mensch in Mythen oder wissenschaftlichen Deutungen zu erklären versucht. Doch um sich mit der Endlichkeit abzufinden, sie gewissermaßen zu bezähmen, bedarf eine menschliche Gesellschaft der Fähigkeit, die Schattenlinie zu erkennen, die jene Momente markiert, an denen Unumkehrbares geschieht. So gesehen, ist die lange Geschichte einer Zivilisation ein einziges, aus Schriftsedimenten bestehendes Textkompositum, durchzogen von eben dieser Schattenlinie, die eine nie endende Inszenierung der Zeit gestattet, eine Untiefe der Erinnerung, die ihr Spiel mit der Wirklichkeit treibt und dem Unsagbaren huldigt.

Der Film versteht sich als eine Reflexion über den globalisierenden Westen. Er will an der Oberfläche der Sedimentschicht unserer Epoche den Moment entschlüsseln, der eine neue Qualität gegenüber den Brüchen und Übergängen der Vergangenheit darstellt: Wir leben heute in einer Ideenwüste leben, die aus dem Irrglauben geboren wurde, dass die Menschheit – unter der Wirkung der wissenschaftlich-technischen Wirtschaftsallmacht – zu einer dem Glück geweihten und von allen Zwängen befreiten „Post-Menschheit“ mutiert.

Laut diesem neuen Glauben befinden sich die desaktivierten, zu bloßer Folklore verkommenden Zivilisationen auf dem Wege der Selbstvernichtung. Damit erübrigen sich die Analyse des Textkompositums der Gesellschaft und die Suche nach der Schattenlinie, auch ist es nicht mehr nötig, eine Gesellschaft mit ihren unfassbaren Geheimnissen, ihrer Verletzlichkeit begreifen und ihr schöpferisches Potenzial und ihren Umgang mit den ihr eigenen Todestrieben erkennen zu wollen.

Die Arbeitsthese dieses filmischen Essays ist ein Satz, den Jean Paulhan in einer Abhandlung über die kubistische Malerei verwendete: „Entfernt die Bäume, die mir den Blick auf den Wald verstellen.“ Diese Metapher aus dem Pflanzenreich habe ich mir zum Grundsatz gemacht, denn unserer Zeit fehlt es an Erklärungen; ein Defizit, das durch die Fragmentierung und Abschottung des Wissens weiter akzentuiert wird. Doch genau diese Erstarrung hindert uns daran, eine Welt zu begreifen, die aus den Fugen gerät, aber nach wie vor in tief wurzelnden, noch immer wirksamen Traditionen verankert ist. Manche dieser Traditionen sind im Untergang begriffen, andere aber trotzen der Gleichschaltung durch die westlichen Systeme.
In dieser Partie mit unsicherem Ausgang ist das weltweite Management – vom Westen als reines Instrument der Vereinheitlichung mittels wissenschaftlich begründeten Verwaltens konzipiert – ein neuer Einsatz/Trumpf.

Wie bereits frühere Filme des Autors stellt auch „Dominium Mundi – Die Weltherrschaft des Managements“ von Wirtschafts- und Gesellschaftswissenschaftlern, Biologen und anderen zementierte Gewissheiten infrage. Die Methode des Films besteht nicht darin, sein Sujet – die Funktionsweise einer Zivilisation – zu zerpflücken und zu zerstückeln. Vielmehr seziert er es in der Manier des Kubismus: aus allen Perspektiven, von innen und von außen.

Grundansatz und Anliegen des Films ist es, die Fähigkeit zum Widerstand und die Fortdauer des „Materials Mensch“ sowie die immer währenden Widersprüche, die gewaltigen industriellen Umbrüche und die poetischen Rückzugsmöglichkeiten aufzuzeigen, die ein Film greifbar machen kann, wenn er mit der Gründlichkeit einer literarischen Erzählung vorgeht. Formal handelt es sich bei dem Film also nicht um ein Lehrstück, sondern um die Enthüllung miteinander verquickter Fragestellungen, die aus einem ganz einfachen Grunde undurchsichtig und schwer zu umreißen sind: Denn was der Westen vom Westen nicht wahrnimmt, kann auch in unsere Analysen nicht einfließen.

Selbst in der übertechnisierten Informations-, Kommunikations- und Wissengesellschaft bleibt der Mensch was er war. Seine genetischen Verhaltensanlagen blockieren ihn im Handeln für ihn selbst, für eine langlebigere Zukunft auch der Menschen, die nicht direkt in seinem Umfeld leben und auch für die nächsten Generationen seiner Art. Es stimmt, die vorherrschende Form der verschleierten Kommunikation und das Unvermögen der Medienanstalten die Stimmen der Bürger einzufangen und den politisch Verantwortlichen zu präsentieren, lassen eine Evolution des menschlichen Sozialwesens derzeit nicht zu. Die Kommunikation mit den Bürger, also den gesetzlichen Auftraggebern der Politiker, die sich tatsächlich eine selbsterschaffene Berechtigung und Moral gegeben konnten, findet nur noch über Erhebungen von Fakten aus der Vergangenheit statt – Statistiken. Aus den zählbar und darstellbar gemachten Fakten, meinen die Institutionen der Politik, also damals die Ministerien und Behörden, heute die Thinktanks der Wirtschaft und Politik, Parameter erstellen zu können, die ihnen das Verhalten und die Akzeptanz der Bürger zu ihren Interessen anzeigen.

Das Bauchgefühl, das selbstwahrnehmende und deutende Unterbewusstsein (die Deutung der Informationen u. Neuentwicklung von Erkenntnissen durch Verknüpfung mit vergangen Eindrücken vollzieht sich während des Schlafes), dass mit dem Nervensystem und dem genetischen System enger verflochten ist, als unser vergleichbar beschränktes Bewusstsein, das übertönt wird durch die lauteren und grelleren Realeindrücke. Ein organisiertes bewusstes Handeln aufgrund der Erkenntnisse aus dem Unterbewusstsein, wird nicht möglich gemacht. Der “Bewusstseinsspeicherplatz” ist von Werbeeindrücken um Aufmerksamkeit in unserer Gesellschaft voll belegt (Musik, Geräusch-Logos der werbenden Firmen, Sexanreize die sich den Trieb zu Nutze machen, Konsum-Werbebotschaften…) – die totale Beschäftigung des Gehirns durch Sinneseindrücken (es bedarf nur zweier Eindrücke audio- und visuell). Im Zwiespalt zwischen den Bewusstseinströmungen werden wir orientierungslos, verhaltensgestört und handlungsunfähig – zurückgelassen?

Det har varit mycket snack om PPM-rådgivning senaste tiden. Politikerna är tydligen inte med på tåget när PPM-myndigheten ska sjösätta nytt IT-system som gör det lättare för ”PPM-rådgivare” att byta fonder åt sina kunder. Tidigare börschefen Bengt Rydén och Aktiefrämjandets Lars Erik Forsggårdh rasade nyligen på DN Debatt mot just detta.

Igår skrev Aftonbladet  om fenomenet och lyfte fram spararen Kerstin Cazorla som tröttnat på att själv behöva tänka på hur hon ska ha PPM-pengarna placerade:

” Jag är helt ointresserad av ekonomi och den här typen av fondarbete ska inte ligga på mig. Det ska skötas av proffs. Kunniga, intresserade, människor som kan.”

För hjälpen betalar hon 495 kr om året till sina ”rådgivare” på Swedbank, och är mycket nöjd med det:

”Hittills i år har det gett mig en uppgång på 29 procent, jag har fått tillbaka 8 000 kronor av min förlust i fjol.”

Men med tanke på att genomsnittsportföljen i PPM stigit i princip lika mycket (28 procent), och att Stockholmsbörsen faktiskt stigit med 48 procent sen årsskiftet, så är det en jättedyr förvaltning. För noll kr i avgift hade det sannolikt gått bättre för Kerstin Cazorlas PPM-sparande.

Det kostar att lägga över ansvaret på andra, och slippa hålla koll på fonder. Men tydligen är många beredda att betala dyrt för möjligheten att skylla på dåliga ”rådgivare” när det går dåligt samtidigt som man kan ta åt sig äran och känna sig smart när det går bra. 495 kr per år verkar det i alla fall vara värt.

Hästar faller, liksom andra sällanköpsvaror under den lag som anger att en köpare kan reklamera varan upp till två år efter köpet om varan visar sig defekt. Samtidigt är det väl dokumenterat att ryttrare och hästägare kan förstöra en häst på veckor allena. Ekvationen går inte ihop.

Nu senast har en säljare, ett förmedlande bolag, sålt en häst för 150 000 kr. Rätten ger köparen rätt till ersättning, inte bara för köpskillingen utan för mängder med omkostnader. Totalt rockar det loss på en bra bit över 300 o00. Det sjuka i det hela är att hästen dömdes ut, att veterinärerna dock visade sig oeniga om den verkligen skulle dömas ut – OCH att hästen idag lever i all välförmåga och tävlar! Läs mer själva och bedöm själva på www.ridsport.se. Detbatten är i full gång där – vilket jag förstår fullkomligt.  

Det är så man sätter kaffet i vrångstrupen. Med denna dom är det då fritt fram för folk att köpa en häst, rida den hipp som happ och upptäcka fel och brister som de klagar på, när de i själva verket är de själva som gör skadan!  Lagen anger nämligen inte bara att det tar två år innan dolda fel-klausulen upphävs. Inom sex månader är det säljaren som ska bevisa att felet inte förelåg där från början. Andra domar har visat på att veterinärundersökningar inte är nog. Vad är då nog?

Näe – nu blir det nog tufft att få en bra hästbransch i landet. Mängder med folk har redan dukat under av finanskrisen, fler har tröttnat på alla lagar och regler och tillstånd som finns och nu detta. Det är så undertecknad undrar om vi svenskar verkligen vill ha hästar i vårt land. Trenden går ju åt motsatt håll.

En stor tanke skickas också till alla dessa hästar som ses som varor som kan användas hur som helst. Blir det fel på dem, det vill säga “varan” är det hästens eget fel indirekt. Det är alltid fel på dem, inte på hanteringen, ridningen eller uppstallningen. Stackars arma krakar! Är det verkligen den synen vi ska ha? Varthän är vi på väg då?

min räddare i smärtnöden

Ja, vi är manipulerade av allt och alla.  Alla vill åt våra pengar, och på ett fult sätt så att man inte märker det.

Jag reagerade när jag var på apoteket och köpte Treo. Tidigare kunde man köpa 5 pack för cirka 150 kr ( kommer inte ihåg exakt)  Idag finns bara 3 pack för 119,50 kr.

När jag frågade varför man har tagit bort 5-pack fick jag ett luddigt svar om att inte främja missbruk!, men vadå jag kan alltid köpa 2 eller 3 förpackningar. Och jag frågade lite sarkastiskt -var det inte för att så här blir det faktiskt dyrare?  Han faktiskt mumlade lite att det är möjligt.

Det är värst att man tror att konsumenterna är dumma, när i verkligheten är så att konsumenten har bara inget val. För finns det nåt som konkurrerar med apoteket? Inte mycket.

De har ju webbshop, men där kostar det lika mycket som i butik, plus tillkommer frakt 29 kr, vilket gör ännu dyrare eller så  får man handla över 500 kr för att slippa frakten.

Och det är samma sak med livsmedel. De är mästare på att manipulera folk. Först började förpackningarna bli större. Choklad, Cocacola, barnmat, färdigmat och listan kan ju göras lång.

Så man töjde magsäcken på folk, för få som lägger åt sidan när de är väl mätta, för vad ska man göra med resten, för lite för att spara, för mycket för att slänga.  Så in i magsäcken med överflödet. Behovet är skapat. Indirekt faktiskt en orsak att folk blir bara fetare och fetare.

Nu minskar man istället, men behåller priset, vilket gör allt dyrare. Smart drag.

Men jag kan avslöja att jag säljer en hudvårdsprodukt på  klinik Divage som heter Exuviance. Och där går vi/jag  mot strömmen, för de har klämt in lite mer i vissa burkar (rengöringen tex) men priset är det det samma. Än.

DN Ekonomi har en bra grundläggande sparskola. I helgens avsnitt listas vad man bör vara medveten om när man får “rådgivning” på banken  eller – ännu värre – uppringd per telefon av allehanda rådgivningsrövare. Maria Croft sammanfattar det hela väl:

“Banken tar betalt genom att rekommendera de egna produkterna. Det kan mycket väl vara ett bra val men det är inte säkert att det är det bästa. De fristående rådgivarna får ofta sin försörjning genom provisioner från de bolag vars produkter de rekommenderar.”

Vill man vara säker på att få ärliga råd som enbart tar hänsyn till ens eget bästa finns bara två alternativ:

1. Betala för riktigt oberoende rådgivning - något främst för de mer förmögna.

2. Sätta sig in i saker och ting själv – något alla medborgare borde få grundläggande kunskaper att klara av. 

Det andra alternativet betyder visserligen att man får betala med sin egen tid och man har ingen att skylla på om det går fel. Å andra sidan vinner man känslan av kontroll, och allt som allt tar man troligen bättre beslut.

Dzisiaj pomogłem 3 osobom, jednej zagubionej, drugiej z bagażem, a trzeciej o kulach. I nie mówię tego po to, by się chwalić i otrzymać złotą odznakę za postawę społeczną, tylko dlatego, że skoro już się zdecydowałem na pisanie tego bloga, to właśnie zmysł blogowicza zwrócił moją uwagę na te trzy fakty, kóre mają wspólną puentę. Czas i miejsce: Poznań Główny, tuż przy wyjściu na peron 2.

Sorki, o Poznaniu i porządkach tutaj panujących było wiele, o dworcu (daj Pan spokój powiedziałbyś/ałabyś czytając mój wpis)… skoro jednak Poznań ma kampanie reklamowe, to ja się czuję jej odbiorcą i bądź co bądź konsumentem tego, co miasto oferuje mieszkańcom. Skoro tematyką bloga jest punkt widzenia konsumenta to proszę o chwilę uwagi:

1. Sytuacja pierwsza – na schodach, Pan o kulach z walizką próbuje dostać się z podziemnego przejścia na peron 2 – pomogłem po raz pierwszy – bez skromności powiem, że sam zaproponowałem, czy mogę pomóc? – Pan odpowiedział “Chętnie”…

2. Na peronie inny, starszy Pan podszedł do mnie i zapytał, czy tutaj jest pociąg do Olsztyna; odpowiedziałem, że nie… zeszliśmy do przejścia podziemnego gdzie spokojnie na “żółtym rozkładzie” znalazłem pociąg do Olsztyna i powiedziałem, że jest z peronu czwartego – Pan nie mógł zrozumieć , że szedł “po numerach” (najpierw peron pierwszy, potem peron drugi, później peron trzeci…koniec – do peronu czwartego zapraszamy w przeciwnym kierunku) – w sumie, chyba miał prawo oczekiwać po peronie 3, peron 4 (jak się znalazł na drugim pojęcia nie mam:))) – ale gdybyśmy sobie wyobrazili pływalnię, a tory pływackie symbolizowałyby perony, to ich układ byłby w następującej kolejności: na środku obok siebie tor numer “1″ i tor numer “4″, a skarajne tory miałyby numery “3″ i “6″ – zastanawiam się, czy kiedykolwiek ktoś się zastanawiał nad numeracją??? (a może to była odgórna decyzja ludzi tamtej epoki i tak już zostało (może jest jakieś historyczne uzasadnienie) – dobra, nie czepiam się – szczegół (jego waga wzrasta wprost proporcjonalnie do ilości osób, które liczą według zasad wyuczonych w zerówce – od jednego do sześciu, po kolei)

3. Jak schodziłem do podziemia by pomóc Panu ze znalezieniem rozkładu, pewna Pani poprosiła mnie, by przenieść jej na górę walizkę – dość dużą (faktycznie była ciężka, ale dałem radę) – kurcze!!! złapałem się za głowę – przejścia podziemne na perony wogóle nie są przystosowane do przenoszenia czegokolwiek bez proszenia o kogokolwiek o pomoc.

Jeśli więc Poznań “wie-jak”, to moim zdaniem w tym kontekście, wie jedynie jak powodować, żeby budować silniejsze relacje międzyludzkie pomiędzy mieszkańcami i budować wzrost wzorowych postaw społecznych (w sumie pomaganie ludziom jest przyjemne) (gdybym był złośliwy, powiedziałbym, że miasto wie jak utrudnić życie podróżnym:)

Ktoś powie, że to nie wina Poznania, urzędników, że zarządzający miastem nie są za taki stan rzeczy odpowiedzialni?
CO MNIE TO OBCHODZI!!!:)
Skąd mam wiedzieć, do kogo należy obowiązek zadbania o podstawowe dogodności komunikacyjne na stacji, która nosi nazwę miasta, w którym mieszkam – POZNAŃ GŁÓWNY. Jako konsument, chciałbym, żeby kiedyś nasza stacja nazywała się POZnań* Główny.

fotomontaż w ppt:)))

PÅ TEMAT “SKRYT om oss själva” hittar vi på sajten rejta.se tre betygsättningar på vårt Astrid Lindgrens Näs - och de har alltså ovanstående rubriker!

Rejta.se (namnet kommer från engelskans “rating”) är en sajt som gemene man kan använda för att plussa eller dissa besöksmål eller företag man besökt. Jag tror att det här i framtiden kommer att bli en viktig ”konsumet-wikipedia”, alltså ett konsumentkontor bemannat av allmänheten.  

Det innebär skärpta krav på restauranger, hotell, biografer, nöjesanläggningar och inte minst turistmål och besöksmål. För här fäller faktiskt folket sin dom. Än så länge är det, som synes, få personer som skrivit – men tänk när man kan jämföra snittbetyg bland tusentals besökare! Ve den hotellägare eller det kulturcentrum som sackar efter då.

En liknande betygsättning finns förresten i en lokal variant på Vimmerby Turistbyrås nya hemsida. Min blygsamhet förbjuder mig att ens antyda att vi ligger i topp där också, med fem stjärnor…

Här är länken till rejta.se och sidan med omdömena om Astrid Lindgrens Näs. Kom hit i helgen och testa själv, vet jag! Gå någon av våra utställningar, ta en kaffe eller lunch, njut av hösten utanför det inglasade kaféet!

Väl bekomme och trevlig helg!     

Elias Betinakis på Intellecta har ställt en öppen fråga till tio personer som han anser vara bland Sveriges bästa och smartaste webbtänkare. En av dem är jag. Smickrande, och inte så lite prestationsångestskapande.

Frågan lyder: Vad är det allra viktigaste att tänka på för företag i det nya förändrade kommunikationsklimatet? Varför?

Jag har medvetet valt att inte läsa de andras svar förrän efter att jag själv svarat. Kanske upprepar jag bara vad andra redan sagt, kanske kommer jag med en helt ny infallsvinkel, det återstår att se.

Mitt svar på frågan kommer här:
Jag skulle vilja peka ut två saker som viktigast.
Det första är ärlighet, det andra är tvåvägskommunikation. Fast egentligen hänger de ihop. Allt hänger ihop.

Ärlighet:

På internet är det viktigaste vad du har att säga och vad du levererar, inte vem du är.
Gamla meriter funkar inte. Och i det öppna klimatet där vem som helst kan säga vad som helst när som helst och hur som helst är det viktigare än någonsin att stå för det man gör och säger, och att inte ducka för kritik eller stoppa huvudet i sanden.

När jag föreläser brukar jag skilja på frivillig och ofrivillig transparens. Det senare bör man försöka undvika, och det gör man genom att förekomma istället för att förekommas. Alltså – har man gjort bort sig, har man gjort något mindre bra eller något direkt fel tjänar man oändligt mycket mer på att vara den som först tar tag i det hela och erkänner, förklarar och eventuellt ber om ursäkt.
Om man inte gör det själv kommer någon annan förr eller senare att skriva om det, och det är alltid svårare att reparera en skada som redan är gjord än att förebygga den.

Sociala medier är en dålig idé för den som inte har rent mjöl i påsen, eftersom internet är avslöjande. Klarar man inte det transparenta klimatet har man alltså inget på nätet att göra.
Har man en dålig produkt eller tjänst kan man kanske överleva även på nätet men då måste man också vara beredd att stå för sina dåliga varor och tjänster.

Thomas Mattsson på Expressen är en av mina favoriter när det gäller just detta. Han bloggar om allt, twittrar och bemöter kritik snabbare än en gris blinkar. Han står för det han gör och istället för att försöka skapa en bild av Expressen som en fin tidning med ädla ideal och därmed lura läsarna berättar han att “Detta är kvällstidning, så här funkar det.”
Det är något nytt, tidigare har medieföretag (inte bara kvällstidningarna) haft en gräslig “von obenattityd” till sina läsare och istället för att förklara har man i bästa fall kommit med dåliga bortförklaringar, i sämsta fall ignorerat kritik. Och jag tror att det gäller alla möjliga företag även om mediebranschen är den jag är bäst insatt i.
(jag säger inte att Expressen är en dålig produkt eller att kvällstidningarna generellt är oseriösa, jag utgår ifrån det journalistförakt som finns och som kvällstidningarna till stor del är skyldiga till, det är faktiskt skillnad på kvällstidningar som säljer med braskande löp och på prenumererade morgontidningar)

Så tvåvägskommunikation:

Den nya generationen konsumenter tar inte passivt emot information och budskap. De vill delta. De vill vara producenter. De vill säga sin mening och dela med sig av sin kunskap. Vill man ha ett berättigande i framtiden och en plats på nätet bör man utnyttja detta, fånga upp, bemöta och låta konsumenterna delta, vare sig man ska utveckla en ny produkt eller skriva en artikel i en tidning.

Många ser tyvärr internet och alla sociala nätverkstjänster som ytterligare plattformar för att pumpa ut sitt eget budskap. Den sortens megafoner göre sig icke besvär i det nya klimatet. På internet måste man vara lyhörd. Man måste lyssna, och man måste konversera. Det handlar om social kompetens och hänger ihop med ärligheten.
Den som inte svarar på tilltal misstänkliggörs och kommer att dissas.

Om man förstår att ärlighet och tvåvägskommunikation är det väsentliga spelar valet av plattformar och kanaler för kommunikationen mindre roll. Det handlar om att lära sig ett – för många företag – nytt språk.
Det handlar om transparens istället för sekretess, om konversation istället för ensidig marknadsföring och det handlar om att stå för det man gör.

Nu ska jag läsa de andras svar. Björn Alberts, Björn Elmberg, Johan Ronnestam, Brit Stakston, Judith Wolst, Copylinda, Therese Mannheimer, Jerry Silfwer och Martin Stadhammar.

Jag tankade bilen igår. 11:90/litern, det blev kanske bensin för 600:- totalt. Jag använde givetvis mitt bensinkort i kortpumpen, det gör jag nästan alltid. En gång av tion kanske jag går in i butiken för att betala min bensin och då betalar jag med kortet där istället.

Den mack som ligger närmast där jag bor har 1,5 st kortpumpar och 4,5 st kassapumpar. Varför är det så? Jo, för att mackarna vill få in folk i butiken för att köpa en tidning, lite godis och en korv. Det som de tjänar pengar på. Men de tar då samtidigt en risk att råka ut för stölder från deras pumpar. Den risken är alltså medveten. Självklart ger det ingen rätt att själa bensin men om mackägarna verkligen vill stoppa problemet skulle de skippa kassapumparna. För ingen övervakningskamera eller något pantsystem kan komma tillrätta med problemet.

Vitvaruaffären som jag ser från mitt kontorsfönster fyller 20 år i denna vecka. Det ska givetvis firas så de säljer olika varor till 20% av ordinarie pris till de första kunderna.

I måndags var det en espressobryggare för 315:-, i går en elvisp för 79:- och idag så blir det en kaffebryggare från Bosch för 129:-. Tidigare under veckan har det varit tjockt med folk utanför som vill ta del av erbjudandet som på morgonen annonseras i lokaltidningen och via en banner.

Jag undrar ofta hur människor tänker. OK, det är ett bra pris, inte tu tal om saken. Men behöver verkligen så många personer en hushållsapparat så snabbt påkommet. Har de undersökt att det är en bra modell, hållbar med bra funktioner? Har de hunnit med det? Eller köper de bara för att det är billigt – de tror att de tjänar pengar när de handlar.

..lite varstans där ute i bloggspace just nu. Mest rör det sig om svarta i läder och med klack.

Didrik har fått sina första gummistövlar i dag. Gröna med svarta hajar på. Storlek 20. Jättestora tyckte jag innan jag sett dem på. Han är sådär nöjd med dem, men ställer till sist upp på en missnöjd bild.

Även fleecefodrade regnkläder har inhandlats (efter många om och men för jag har dissat dem tidigare, men dagmamman gillar dem tydligen). Didrik fick ett från Lindex med Bamse på och Ossian fick ett från Kapp Ahl med piratskallar

Så sitter man här och försöker klara av undersökningsinstitutet SIFO:s senaste undersökning “Sverige Nu 2009″. Jag är nämligen en av de som slumpmässigt valts ut att berätta om mina inköps- och mediebeteenden, mitt tidningsläsande och resande, min politiska hemvist och fritidsintressen, min inställning till reklam och olika varumärken m.m. Kort sagt en djupdykning i mina vanor, mitt ägande liksom tyck och tänk. Denna undersökning görs återkommande och hette förr “Svensk konsument”.

Varför göra detta, kan man fråga sig? Det är hela 44 sidor med kryssfrågor som ska fyllas i, så det tar en redig stund. I vissa fall följs frågorna upp med fördjupade frågeställningar om hur ofta och hur mycket man gör olika saker. Så man får banne mig skärpa till sig om det ska bli sanningsenligt och korrekt. Och för att inte uppmärksamheten ska börja vandra iväg på egna äventyr, när det känns ointressant eller går trögt – jag har ju ADHD. Känns lite som ett högskoleprov. Man blir trött i huvudet. Jag bestämde mig trots detta för att bidra till ge en bild av “hur Sveriges befolkning förändrats när det gäller intressen, attityder, aktiviteter, inköp och mediekonsumtion” (så står det på försättsbladet). SIFO påstår också att jag kan göra min röst hörd – vilket jag känner mig mindre benägen att hålla med om. Men i yrket (och så klart privat) är jag en av dem som har nytta av att det görs statistiska undersökningar. Då får jag reda på många viktiga saker som kan hjälpa mig att göra ett bra jobb. Så visst ställer man upp.

I en del av undersökningsmaterialet ska man uppskatta hur mycket man spenderar på olika inköp per år: skor, kläder, vitvaror, smycken m.m. Hur svårt som helst och när man räknat klart undrar man om det kan vara sant. Lägger man verkligen si och så mycket på egentligen ganska onödiga saker? Ni vet många bäckar små. Några tidningar här, några trosor och en topp där, lite bio, nagellack, krukväxter och hemtextilier. Lägg några CD-skivor och böcker på det och det blir en ansenlig summa, som kunde använts till nyttigare saker. Tyvärr har jag, liksom andra kvinnor, fostrats till att bli allt för goda konsumenter. Utan oss stannar ju handeln och butikerna får lägga igen.

Stretar vidare bland frågorna. Nu ska jag svara på vilka operatörer jag ringer med. Få se nu ….

En film som illustrerar det nya förhållandet mellan företag och deras kunder.

En Google-annons i min mail, som fick mig att haja till. Finn ett fel:

Låna till bästa räntan
Ingen årsavgift / upplägg.avgift! Utan endast effektiv årsränta 33.4%
www.JSMcapital.se

Om “endast” 33,4% ränta är “bästa räntan” vill jag inte erbjudas den vanliga…

Säga vad man vill om den här typen av ockerföretag, men humor har de i alla fall!

Allting som banken gör är ju för kundernas bästa, eller hur? Särskilt de riktigt stora bankerna de jobbar ju särskilt mycket för att kunderna ska tjäna så mycket som möjligt på kund-bank-förhållandet, så är det väl?

Swedbank, som är störst i Sverige på bolån, har den högsta 3-månadersräntan. SvD Näringsliv uppmärksammar detta. Jag har hela förmiddagen suttit och funderat på vad som ligger bakom bankens svar på frågan om varför de satsar på att vara dyrast:

“Vi har sagt att vi hela tiden ska ha en konkurrenskraftig ränta. Det innebär att vare sig ha den högsta eller lägsta räntan. Utan att vi ligger mitt i det där spannet. Dessutom är det vår bedömning att det är viktigt för kunderna nu att fundera på att ha en ränta på längre löptider, och för att uppmuntra kunderna att göra det ska vi ha konkurrenskraftiga erbjudanden på längre löptider, men inte nödvändigtvis de konkurrenskraftigaste villkoren på korta löptider. Vi tycker att alldeles för många kunder tar alldeles för stor risk genom att ligga på kort ränta”, säger Thomas Backteman på Swedbank.

Intressant…

Svaret betyder:

1. Vi har en ny definition på “konkurrenskraftig”. Det betyder inte att man anpassar sig till konkurrenternas lägre priser, bara att man inte ska vara dyrast. Vilket man ju i och för sig råkar vara här på korta löptider.

2. Anledningen till att man medvetet “prisar ut sig” på korta löptider är att man likt en förmyndare som vet bättre – alltjämt av omsorg om kunderna – vill styra deras beteende till det bättre. Som när staten har höga skatter på rökning, eller man begränsar tillgången till alkohol. Har Swedbank blivit finansvärldens motsvarighet till Folkhälsoinstitutet?

3. Banken tycker alltså inte – tvärtemot alla privatekonomer – att frågan om rörligt eller bundet är en mycket individuell fråga. Bundet är i princip alltid bäst över tid, om man har marginalerna att klara av enskilda räntetoppar. Men eftersom banken drar alla kunder över en “bundet är säkrast”-kam, så torde det betyda att banken enbart har kunder med svag privatekonomi, alltså hög risk i lånestocken, och dålig lönsamhetspotential i kundunderlaget. Är det det man indirekt erkänner här? Man kanske ska tänka till två gånger innan man köper aktier i banken…

Nä. Självklart är det inte så illa som de slutsatser jag logiskt sett tvingas dra av uttalandet. Det är bara ett försök att bortförklara det faktum att banken tycker det är bättre med bundna kunder, som inte har friheten att förhandla om räntan var tredje månad ifall de ser att konkurrenterna har mer “konkurrenskraftiga” boräntor. Det kan även handla om att just Swedbanks upplåningsstruktur gör att de har relativt sett dyrare upplåningskostnader på de kortare löptiderna.

Swedbanks retoriska försök till socialt ansvarstagande är en intressant variant av “god dag yxskaft”, men nästa gång kan ni återgå till standardsvaret bankerna brukar ge när journalister frågar varför de inte har billigare boräntor: “våra indikativa räntor är endast indikativa, vi välkomnar kunderna in till oss för en individuell förhandling med banken”…

Förutsättningarna ändras fort på räntemarknaden. Nu på morgonen gick jag in på bankens hemsida och ser att deras utannonserade 3-månadersränta sjunkit med 0,14%-enheter och 1-års-räntan blivit 0,05%-enheter billigare.

Den förväntade snitträntan om jag har 3-månadersränta bygger jag på marknadens prognos om framtida styrränta speglad av RIBA-kontrakten:

Med den prognosen som utgångspunkt räknar jag denna (förenklade) beräkning:

1,14%*6/12 + 1,39*3/12 + 1,89*3/12=1,39%

1,39% förväntar jag mig alltså betala i snitt under kommande året om jag ligger “nästanrörligt” på 3-månader. Att jämföra med 1,43% som jag betalar för att binda på ett år. Jag skulle alltså betala lite mer för att binda, vilket är naturligt. Jag försäkrar då bort t ex risken att en Finanskris 2.0 skulle få räntemarknaden att gå bananas igen. Men sannolikheten för det eller något annat lika omvälvande är ju inte stor, så varför inte köra på 3-månaders ? Jo, det blir det till slut.

Lärdom: ränteerbjudande är färskvara. Imorgon kan det se annorlunda ut. Och i detta fallet kom sänkningen – som ju låg i korten – med några dagars fördröjning efter Riksbankens besked att de tror på fortsatt låg ränta. Det kan alltså löna sig att vänta in att bankerna anpassar sitt kunderbjudande till verkligheten på marknaden. De väntar ju gärna ut varandra för att se hur mycket andra banker hänger med nedåt när marknadsräntorna sjunker.