En vän nämnde det pussel jag lägger när jag försöker förstå det här med kön: Könsroller, könsidentitet, könsuttryck, könsorgan, hormoner, grupptryck, hjärnans struktur och samhällets krav på att allt ska gå att sortera i entydigt rosa eller blått. Just ordet “pussel” fastnade jag för. Jag lägger pussel, jag löser deckare och jag utforskar vita fläckar på kartan trots att – eller tack vare – att min genuskompass inte är särskilt tillförlitlig. Så jag svarade:

“Det känns som om jag lägger ett pussel där det enligt bilden på kartongen bara finns rosa och blå bitar, men när man tittar närmare på varje enskild bit upptäcker man att nästan alla har ett stråk av lila i sig, och att det finns så många olika nyanser att man faktiskt KAN se skillnad på bitarna. Annars skulle det inte finnas någon mening med pusslet överhuvudtaget, kanske?”

Kanske är syftet med könsskillnader inte att hålla människor åtskilda i två fack, utan snarare att visa på den oändliga variationen och alla möjligheter det innebär. I så fall är det både talande och trist att människor ändå känner behovet av att ständigt kategorisera i antingen det ena eller det andra. Jag tror att fler behöver lära sig genusmedveten närvaro: Att hellre fria än fälla, att hellre utmana sina egna fördomar än att tvinga dem på andra – och att inse att det är okej att inte förstå.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om genus, genusmedveten närvaro, medveten närvaro, kön, könsidentitet, könsskillnader, könsroller, könsuttryck, psykologi, biologi, jämställdhet, normer, heteronormen, fördomar, sexism, biologism, manligt, kvinnligt, HBTQ, transpersoner, transsexualism, intersexualism, pussel, bilder, tvåkönsmodellen

En fjollig Carl von Linné à la 2007

Vad är manlighet?

Jag har ingen aning; ändå är det ett ord jag använder ganska ofta. Senast i en tweet för bara en liten stund sedan. Jag försökte locka Psykbryts-Jonas att komma och hälsa på mig med löfte om att prova min spikmatta:

“Du får komma hit och prova min spikmatta, så kan jag utnyttja dig för min uppsats om manlighet som psykisk sjukdom “

Manlighet som psykisk sjukdom; det är ungefär så jag har formulerat den spirande uppsatsen när det har behövts, eller när någon frågar. Egentligen är det inte riktigt det jag skriver om, men det låter mer snärtigt än En studie av skönlitterära beskrivningar av snäva mansroller och frigörelsen från dem ur ett cripperspektiv med inslag av såväl transteori, queerteori och psykradikalism, inspirerat av Foucaults teorier om galenskap, kön och sexualitet. Det är detta jag pysslar med när jag inte bloggar: Jag skriver på min D-uppsats i Engelska, även om det hittills mest består i att läsa in mig på den teoretiska bakgrunden.

Böcker jag läser just nu: Galenskap och sex

Hursomhelst borde jag alltså veta vad manlighet är. Det är ju det hela min uppsats bygger på, och det är också det som en stor del av den här bloggen kretsar runt: Att utforska könsutrymmen och provspela könsroller, grubbla över var könen sitter och hur man isåfall lockar fram dem, samla små analyser av hur kön konstrueras, fundera över växelverkan mellan biologi och beteende – och driva med mig själv i min jakt på manligheten. Jag är diagnosticerad transsexuell, går på testosteron sedan snart fem månader och väntar på en kallelse till kirurgen för att ta bort brösten – och allt detta för att jag vill leva med en “manlig” kropp i en “manlig” social roll.

Jag borde veta vad manlighet är, men jag gör det inte. Så jag googlar ordet.

Det första som kommer upp är en länk till Potenslinjen; Viagraprånglarna Pfizers försök att sprida “information” om potensproblem. De hänvisar till en undersökning från 2003 där svenska män och kvinnor har fått svara på vad de anser är “viktigt för manligheten” och sätta betyg efter hur viktigt de tycker att det är:

1. Vara praktiskt händig (7,1)
2. Ha bra potens (6,4)
3. Ha välavlönat jobb (5,9)
4. En attraktiv partner (5,9)
5. En vältränad kropp (5,8)
6. Ett attraktivt yttre (5,5)
7. Vara sportintresserad (4,9)
8. Alltid vara redo för sex (4,9)
9. Äga tekniska prylar (3,9)
10. Ha en häftig bil (3,3)

Att vara händig är alltså det som är viktigast för manligheten, följt av att ha bra potens. Man kan tillochmed testa sin potens på sidan, ifall man är osäker. Har man lägre än 21 räknas det som erektionsproblem. Jag får åtta poäng – och då har jag ändå gått med konstant stånd i två månader. Jag är impotent för att jag inte penetrerar någon partner, misstänker jag.

Hemgjord penisprotes

Jag kan hänga upp hyllor, tavlor och lampor och montera IKEA-möbler, och jag vet skillnaden mellan phillipskruv och pozidriv – men mitt mest välavlönade jobb någonsin gav 80 kronor i timmen, och jag har ingen partner och hade jag någon skulle jag inte kunna använda min egen kuk för att penetrera henom. Min kropp har en ansamling av lös hud på magen och inte mycket till muskler, och dessutom har jag gigantiska moobs. Något säger mig att det inte är det som de flesta menar med “en vältränad kropp” och “ett attraktivt yttre”. Mitt sportintresse är ungefär lika stort som mitt intresse för att äga statusmarkörer, som båda tillsammans är ungefär lika stora som mitt intresse för att skaffa mig ett sexliv med någon annan. Inte stort, alltså.

Jag är omanlig i de avseendena – men jag lider inte av det, lika lite som jag lider av att vara androgyn och fjollig. Jag lider av att min kropp inte fungerar och ser ut som jag tycker att den borde göra, men jag lider inte av att vara omanlig. Manlighet för mig sitter inte i hur lång och hård kuk man har, eller i silhuetten av ens bröstkorg, eller i kroppsbehåring, röstläge, skäggväxt, muskelmassa, kromosomer, hormoner, avsaknaden av äggstockar eller förekomsten av testiklar eller förmågan att producera spermier som kan befrukta ett ägg. Med undantag av det sistnämnda är det sånt jag önskar mig – men längtan efter att ha en kropp med alla dessa egenskaper är inte nödvändigtvis något som har med manlighet att göra.

"Men are from earth - Women are from earth - Deal with it"

Alla transsexuella är naturligtvis olika, och jag vet att många inte håller med mig, men för mig är det så: Jag känner mig inte mer manlig när jag skruvar ihop en Billy än när jag bakar en kaka – däremot har jag större chans att lyckas med hyllan eftersom kakbak kräver oerhört mycket större precision och timing än IKEA-möbler, och därmed är det roligare. Jag känner mig inte mer manlig för att jag numera ser ett myller av svarta hårstrån kika fram under hakan – däremot känner jag mig mer som mig själv.

Manlighet är bara ett ord jag använder för att kommunicera mitt behov och min längtan; för att översätta det till något som andra verkar kunna förstå, och för att kunna få den vård jag behöver. Men oavsett om man är född med snopp eller snippa kan strävan gå för långt ibland; risken finns att man överdriver och börjar må dåligt. Könshets – manlig-hets och kvinnlig-hets – beror på att könsrollerna skaver. Kostymen sitter tight, man får svårt att andas och kläderna är så snäva att det är svårt att röra sig utan att snubbla och ramla utanför – och ju snävare de är desto hårdare blir också fallet, eftersom man skuldbelägger sig själv: Om jag bara hade varit lite smalare och elegantare hade man inte ramlat.

En man utan rörelsefrihet

Det är lättare att lägga skulden på den som ramlar än att se till att det finns fler storlekar på kostymer tillgängliga, fast i stort sett alla människor förmodligen någon gång känner av könsskav. Det råkar bara drabba transpersoner hårdare än cispersoner. Vad spelar det för roll om det finns både rosa och blå kostymer och man så generöst får “välja” en om de är sydda efter Barbie och Ken och inte finns i fler storlekar, och om den som vill ha en regnbågsfärgad kostym blir utskrattad av skräddarna?

Manlighet och kvinnlighet i sig är inte en psykisk sjukdom, men att gå upp i en snäv könsroll kan leda till manlig-hets eller kvinnlig-hets. De i sin tur är båda orsaker till psykisk ohälsa, i allra högsta grad. Själv är jag inte särskilt manlig – men ett riktigt mantimmer.

***

Veckans bloggtema: Manlighet kändes som klippt och skuret för mig. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, manlighet, mansroller, könsroller, manligt, kvinnligt, transsexualism, transpersoner, normer, fördomar, stereotyper, bilder, psykologi, psykisk ohälsa, psykisk sjukdom, sjukdom, crip theory, Michel Foucault, studier, vetenskap, forskning, litteratur, böcker, högskolan, könsuttryck, könsidentitet, cispersoner, könsskav, sexism, jämställdhet, queerteori, genusvetenskap, uppsatser, funktionshinder, sex, könsorgan, Viagra, potens, impotens, HBTQ, sexualitet, kukar, sexism

Via Stephen Frys tweet blir jag påmind om A Day in Hand-kampanjen: En tyst, enkel manifestation mot homofobi och heteronormativitet som kräver minimalt med förberedelse. Det enda man egentligen behöver är en person av samma kön som en själv att hålla i handen.

Foto: Mark Weeks, A Day in Hand

På lördag är det Sshh! Saturday, och det var det Fry twittrade om. Sshh står för Same Sex Hand Holding, helt enkelt. Han skrev “You don’t have to be gay!” och länkade till kampanjen. Jag svarade: “But you have to have someone to hold hands with, and you have to know which sex you look like. But I <3 the idea”.

Det blir ju ett sånt dilemma för den som är osäker på vilket kön man uppfattas som: Om jag ser ut som en tjej borde jag hålla någon annan som ser ut som en tjej i handen, men ser jag ut som en kille borde jag hålla hand med någon som också uppfattas som kille. Eller så får jag helt enkelt hålla handen med någon som är mer uppenbart transperson än vad jag är. Vi får se.

Själv brukar jag inte hålla mina vänner i handen – däremot kramas vi öppet och pratar högt om saker som verkligen inte är särskilt heteronormativa. Att hålla handen känns väldigt enkelt, men det är väl precis det som är poängen: Det är subtilt, tyst och tydligen, för en del, ändå radikalt.

Paret på bilden överst, Julie och Ju som båda är rullstolsburna, säger såhär:

“Disabled people are perceived as being asexual and genderless, so people find it particularly hard to deal with it when we are obviously gay. We are proud when we are recognised as being a couple, though – in spite of  it being impossible to hold hands when you are both rolling along together!”

Kanske är det något att inspireras av för alla med funktionshinder som är trötta på att avsexualiseras, oavsett kön och läggning.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, homofobi, heteronormen, kön, genus, läggning, heterosexualitet, homosexualitet, bisexualitet, transpersoner, könsuttryck, A day in hand, internet, twitter, Stephen Fry, kärlek, funktionshinder, ableism, synlighet

Någon gång när jag var drygt tjugo eller så fick jag veta att alla killar som vill ha analsex egentligen är smygbögar. Underförstått: Alla killar som framstår som heterosexuella och vill sätta på tjejer analt är smygbögar, och fantiserar om att det är killar de har sex med. Jag drog slutsatsen att de som framstår som tjejer och vill ha analsex också egentligen är smygbögar. För mig verkade det fullkomligt logiskt, men jag var osäker på om de menade att det var ett tecken på att man var fullfjädrad bög, eller om det liksom var en inkörsport.

Idag kom jag på att den slutsats jag drog då egentligen stämmer väldigt bra överens med den där seglivade myten om att könsidentitet och sexuell läggning är så intimt sammanflätade att det inte går att se skillnad på dem. Jag kom också på att det enligt samma logik innebär att personer som framstår som killar och inte är så intresserade av att knulla fitta egentligen måste vara smygflator, och att personer som inte är så intresserade av att ha sex med någon annan person alls är könlösa. Det betyder egentligen i förlängningen att alla människor vars eventuella sexualitet inte i huvudsak kretsar kring att det ska stoppas upp en kuk i en fitta i ett tydligt rollspel med kukpersonen överst och som den aktiva och med syfte att ejakulera i fittpersonens fitta för att befrukta ett ägg som kommer från fittpersonens egna äggstockar – att alla som har sex på andra sätt än just det har en tvetydig könstillhörighet.

Eller så kanske man inte kan bestämma en persons kön utifrån hur de har sex eller vem de har sex med, och tvärtom. Det KAN ju vara så.

Det skulle betyda att killar som är cisvestiter* inte blir kåta så fort de ser sina egna kalsonger i garderoben och att cissexuella* tjejer inte alltid står och onanerar till sin egen spegelbild. Märkligt. Är det några som borde vara överkåta så borde det ju rimligtvis vara just de som aldrig har behövt kämpa med att acceptera sina könade kroppsdelar eller sitt könsuttryck; de som syns överallt, helt ogenerat och öppet, och de vars kroppar, klädstil och sexualitet inte är belagda med skuld och skam samtidigt som deras kroppar sexualiseras i stereotypa klyschor. Ingen frågar om cissexuella (som grupp) tänder på män eller kvinnor, eller hur cisvestiter (som grupp) egentligen har sex, och det beror knappast på att cispersoner* är en extremt osynliggjord grupp i samhället.

Med tanke på hur många som verkar tro att transsexualism har något med sex att göra, att könskorrigeringar är någon slags fetischistisk självstympning och att transvestiter inte gör annat än att onanera så fort de ser ett par trosor så tycker jag att mina tidigare slutsatser inte är ett dugg anmärkningsvärda utan helt logiska.

(Ja, jag är ironisk och lördagskvällsbitter)

*) Cis- är motsatsen till trans-. En manlig cisvestit är alltså en person med manlig kropp och könsidentitet som klär sig i manligt könskodade kläder. En cissexuell kvinna är en person som fick könet “flicka” tilldelat vid födseln och uppfattar sig som kvinna utan att behöva någon könskorrigering. Personer som är både cissexuella och cisvestiter – alltså personer vars kroppsliga kön och könsuttryck båda matchar deras mentala, självupplevda kön – kallas för cispersoner.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sex, sexualitet, transsexualism, transpersoner, transvestism, HBTQ, läggning, fördomar, heteronormen, normer, heterosexualitet, homosexualitet, bisexualitet, kön, genus, könsidentitet, könsuttryck, fetischism, skuld, skam, tabu, cisnormativitet, cispersoner, kläder, kroppar, könsorgan, könskorrigering

Vissa saker vill jag inte blogga om. För några veckor sedan började jag hitta artiklar om en “transsexuell utpressningshärva”: Alltså en politiker som blivit utpressad efter att hans sexträff med en sexarbetare som också råkar vara transperson filmats. Jag tyckte att det var irrelevant att ta upp det då, men nu när SvD skriver om det så har nyheten nått svenska medier.

Det hela hände i Italien, och politikern var Piero Marrazzo; guvernör i Lazio som är den delstat som Rom ligger i. De som anklagats för utpressningen var en grupp poliser, och det ledde till rättegång i höstas. Kvinnan på filmen, Natalie, hade en vän som hette Brenda, som vittnade i rättegången och berättade att hon sålt sex till Marrazzo två gånger. Varken att sälja eller att köpa sex är olagligt i Italien, men Marrazzo tvingades avgå från sin post. Detta hände alltså för knappt en månad sedan.

Nu har Brenda hittats död. Hennes lägenhet var utbränd, och i askan fann brandmännen hennes förkolnade kropp. Genast börjar spekulationer om att branden var anlagd ta fart. Var det ett försök att tysta henne? Vad visste hon egentligen? En snabb titt på Google News visar att det skrivs en del om det, men rubriksättningen är märklig: Åtminstone engelskspråkiga tidningar fokuserar till stor del på att hon var transsexuell.

Av de tjugo första träffarna skriver åtta av dem ut transsexual i rubriken, och ytterligare tre skriver transsexual prostitute, en transsexual escort, och en transwoman. Tretton av tjugo artiklar drar alltså redan i rubriksättningen upp det faktum att hon var transsexuell, och det kan jämföras med att det totalt sett är nio av dem som nämner att hon var sexarbetare. En enda tidning skriver bara woman, och en rubrik är formulerad så att den inte ens nämner Brenda.

Tyder det på en vilja att synliggöra transpersoner? Tror man att Brenda blev mördad för att hon var transsexuell? Av innehållet i artiklarna att döma hade hon förmodligen likagärna kunnat vara en fittfödd tjej som jobbade som sexarbetare och råkat ut för det ändå. Att de drar upp det faktum att hon var transsexuell är bara ett sätt att krydda historien – vilket egentligen kanske säger något om hela skandalen. Därför är det skönt att se att SvD i alla fall inte smäller upp det i huvudrubriken.

Minst en gång var tredje dag mördas en människa för att de är – eller uppfattas som – transpersoner. De allra flesta av dem har inte varit indragna i en utpressningsskandal med en politiker, utan dör för att deras könsuttryck, deras könsidentitet eller deras kroppsliga kön bryter mot normen. De allra flesta av dem blir aldrig outade i krigsrubriker i tidningarna. De som mördas för att de är transpersoner göms och glöms, men de som mördas av andra orsaker beskrivs i första hand utifrån att de är transpersoner.

Oavsett om Brenda mördades för att tystas, eller om hon mördades för att hon var sexarbetare eller för att hon var transperson, så är det tragiskt. Den stora skandalen är väl kanske det faktum att det är av enorm betydelse att hon var en kvinna med kuk, i alla fall för media. Kanske var det en av anledningarna till varför Brenda dog.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, transpersoner, HBTQ, genus, kön, könsuttryck, könsidentitet, Brenda, Piero Marrazzo, Italien, politik, politiker, media, skandaler, outning, transfobi, hatbrott, mord, prostitution, sex, sexarbete, horstigma, normer, fördomar, transgender day of rememberance

Jag skulle skriva ett positivt inlägg om Transgender Day of Rememberance. Jag skulle berätta om alla positiva saker som hänt under det senaste året. Så jag försöker:

• Det går numera att bli diskriminerad som transperson, officiellt. Man kan med andra ord anmäla diskriminering. Det gick inte förut, med undantaget transsexuella. Att diskriminera en transsexuell sorterar under könsdiskriminering; sedan nyår är “könsöverskridande identitet eller uttryck” en ny diskrimineringsgrund som fångar upp de transpersoner som inte är transsexuella.
• Transvestism och könsidentitetsstörning i barndomen, samt ett par olika sexuella fetischer är inte längre psykiska störningar, enligt Socialstyrelsen. Ändringen beslutades förra hösten, och infördes vid årsskiftet. Enligt FNs diagnosmanual ICD-10 är de fortfarande “störningar”, däremot.
• Det är mindre än ett år kvar med Göran Hägglund som socialminister och Maria Larsson som folkhälsominister. Att det sitter två kristdemokrater och ska bestämma ifall lagen om ändrad könstillhörighet ska klubbas igenom som den är eller inte låter som ett dåligt skämt men är fullkomligt sant. De har haft två år på sig att bestämma sig, men inget har hänt. Förhoppningsvis sitter de inte kvar efter valet nästa höst.

Det går framåt, om än långsamt. Ett av skälen till att det går långsamt är, som jag ser det, att det läggs ner alldeles för mycket tid på att diskutera samma sak hela tiden. Medan människor lider och dör sitter vi privilegerade och tjafsar i forum på nätet om transsexuella bör räknas in i begreppen transpersoner och HBT.

Minst en gång var tredje dag mördas en människa någonstans i världen för att hen korsat en könsgräns och blivit avrättad av gränsvakterna. De bryr sig inte om du har papperna i ordning, om ditt personnummer har en udda eller jämn näst sista siffra. De bryr sig inte om du är cisperson eller transperson, om du är transsexuell eller transvestit eller något annat, om du är hetero, homo eller bi, om du är man eller kvinna eller både och eller ingetdera eller… du fattar.

Du kan vara född med snippa och ha levt som kvinna hela ditt liv, känna dig som kvinna och ha alla papper i ordning och ändå åka fast i gränskontrollen, för att din överläpp var fjunig och din röst grov och dina axlar breda. Du kan vara född med snopp och ha ett manligt personnummer och inte ha burit kjol sedan dagis och ändå sållas ut för att du råkar fnittra högt, för att du använder kajal eller för att du håller i din frus handväska medan du ledsagar en blind manlig kompis till toaletten.

Genuspolisen kan inte skilja en kvinna som föddes med pojkkropp från en transvestit från en drag queen från en fjollig bög från en heterosexuell cisperson. De frågar inte efter pass innan de skjuter. De skjuter för att de tror sig se dig gå över gränsen – oavsett om du gör det eller inte.

***

Imorgon lördag 21/11 är det transtemadag i Stockholm. Jag är inte där, men jag rekommenderar det ändå. Det kommer att hållas en manifestation också. Temadagen börjar 10:00 på RFSL på Sveavägen 59; manifestationen är 18:30 på Odenplan.

***

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transgender day of rememberance, transfobi, transpersoner, transsexualism, transvestism, HBTQ, kön, genus, könsroller, könsnormer, heteronormen, normer, homofobi, sexism, mansroller, kvinnoroller, könsidentitet, könsuttryck, läggning, homosexualitet, heterosexualitet, bisexualitet, fördomar, hatbrott, våld, brott, mord, cispersoner, genuspoliser

När jag läser om arbetslöshet idag går jag tillbaka till rapporten som EU släppte i våras, för att se vad de skriver om situationen för transpersoner. Det är ju Transgender Day of Rememberance idag, och en av många brickor i det transfoba spelet är just diskriminering på arbetsmarknaden.

Rapporten nämner att 53% av transpersonerna i Skottland har upplevt diskriminering på arbetsplatsen, och 21% har fått sluta ett jobb på grund av transfobi. Detta gör att 30% lever på bidrag och 20% är egenföretagare. I Storbritannien i stort var det bara 30% som ansåg att de bemöttes med värdighet av sina medarbetare. Två av tre blev alltså mer eller mindre illa behandlade: 10% fick höra glåpord och 6% blev misshandlade på arbetet.

I Sverige har man tidigare bara haft skydd mot diskriminering om man är transsexuell eller f.d. transsexuell, eftersom det då har räknats som könsdiskriminering: En transsexuell kvinna som inte får ha kjol när de andra kvinnorna får det blir diskriminerad på grundval av kön, till exempel. Andra transpersoner har inte haft något skydd mot diskriminering förrän i år, och därför finns det inte så mycket siffror att gå på.

Förmodligen ser siffrorna lite bättre ut i Sverige, men trenden är nog densamma: Transpersoner löper större risk att bli diskriminerade än cispersoner. Risken för arbetslöshet och dålig hälsa är större. I valfrihetens förlovade land, USA, säger en socialarbetare:

“Young, transgender women of color are kind of the face of youth homelessness these days.”

De ungdomar som inte får jobb och som inte kan bo kvar hemma hos sina föräldrar är extremt utsatta. För många är sexarbete det enda sättet att försörja sig – det är därifrån en stor del av all denna “transporr” och “shemaleporr” kommer. Transkvinnor som försöker överleva, och kanske sparar pengar för att ha råd med hormoner och operationer, har inte så mycket att sätta emot och kan inte diktera några villkor när ingen annan vill anställa dem. Sedan får de kanske ännu svårare att få jobb, eftersom de drabbas av horstigmat.

Utan att vilja sprida någon moralpanik tycker jag att det är en sån sak som är värd att tänka på: Ju sämre läge på arbetsmarknaden och ju mer sexarbete stigmatiseras, desto större är utsattheten för sexarbetare. Och ju mer transfobi i samhället, desto större är risken för transpersoner att fastna i sexarbete. Lägg ihop de båda, och varningsklockor borde ringa.

I Sverige finns det ett socialt skyddsnät som visserligen blivit glesare och glesare under de senaste tre åren, men som ändå förser invånarna med någon slags trygghet. En könskorrigering faller till exempel under högkostnadsskyddet så man behöver inte betala allt själv, och det finns lagar som ska skydda mot diskriminering och det finns a-kassa och socialbidrag. Därför ser man inte “transporr” som är gjord i Sverige. Utan att vara ett dugg sexfientlig tycker jag att det är tur det.

Artiklarna i AB: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13.Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transfobi, transpersoner, HBTQ, politik, arbetslöshet, jobb, diskriminering, fördomar, kön, genus, könsidentitet, könsuttryck, könsroller, sexism, könsdiskriminering, sexarbete, horstigma, prostitution, vård, könskorrigering, utanförskap, transsexualism, porr, shemales, transporr, socialbidrag, a-kassa, hatbrott, Transgender Day of Rememberance

Jag antar att det var igår som jag märkte det för första gången: Min sexualitet och mitt språk har förändrats sedan jag började med testosteron. Det är snart ett år sedan jag skrev “God kuk!” till Dennis, och sedan dess har jag varit noggrann med att kolla att det blir rätt ord: jul, kul eller kuk. Igår var jag nära att skicka ett sms där det stod rumpa istället för stora. Jag skriver alltså rumpa oftare än stora, enligt T9, och det måste vara något relativt nytt. Såhär rumpfixerad har jag inte varit förut.

Det är mycket som har förändrats. När jag började med testosteron för snart fem månader sedan fanns det vissa saker som jag oroade mig för: Att min ADHD skulle förvärras, att jag skulle bli sexuell och inte trivas med det, och att jag skulle bli heterosexuell och inte trivas med det heller.

Jag hade en internaliserad heterofobi som var pinsam, men som jag försökte att hantera ändå. Min bild av hur det är att vara heterosexuell är förmodligen ganska störd, eftersom jag är osäker på hur frigjord en heterosexuell man “får” vara. I heteroland gäller lite andra spelregler än i HBT-världen, har jag förstått, och min bild har varit ganska dyster. Att vara bisexuell har jag inga problem med, men att inse att jag är heterosexuell och därmed känna mig utesluten ur HBT-sammanhang och ändå inte helt välkommen i heteronormen – det var min stora mardröm.

Även om de flesta inte byter läggning när de börjar med hormoner, så finns det de som gör det. En del svänger från att bara gilla killar till att bara gilla tjejer eller tvärtom; andra glider längs med skalan. Det sistnämnda har jag gjort, tror jag. Jag är inte längre 95% bög, utan ungefär 80% – fast egentligen är det svårt att uttrycka det på det viset. Androgynofil, brukar jag kalla mig själv: Jag attraheras av androgynitet och androgyna personer. Det stämmer fortfarande, men jag räknar numera in fler personer.

Innan testosteron föll jag framförallt för personer ur följande kategorier:

• Kukfödda män med “androgyn” stil: typ Ola Salo och Jude Law.
• Kukfödda män med mjuk, “feminin” framtoning oavsett utseende: typ Robin Williams, Peter LeMarc, Mark Levengood och Jonas Gardell.
• Transkillar, bortsett från de som hade en alltför “maskulin” stil: Flanellskjortor och keps, till exempel, och svällande muskler och tatueringar. “Mannen med fittan” Buck Angel är till exempel inte riktigt min smak, även om jag tycker att han har en härlig inställning till sin kropp som jag beundrar.
• Intergenders, ospecificerade transpersoner etc. som ligger nära “mitten” av könsskalan utseendemässigt och har ett queert förhållningssätt.
• Någon enstaka gång ibland fittfödda kvinnor med en mycket androgyn (dock inte butch) stil: Typ Melina Kanakeredes och Malena Ernman, och förmodligen lika sällan en kukfödd man med uppenbart “maskulin” stil.

Det hände att jag definierade min läggning som “jag attraheras av personer av alla kön, utom av fittbärande kvinnliga kvinnor i en typiskt kvinnlig könsroll”. I själva verket var det inte riktigt så enkelt. Jag föll framförallt för personer med en “androgyn maskulinitet” och framförallt för personer med kuk, och allra hårdast föll jag för de som hade båda två.

Idag har jag börjat inse att jag kan lägga till en kategori:

• Personer med ett kvinnligt könsuttryck, men med androgyna och/eller maskulina drag.

Där ingår till exempel en del kukfödda transpersoner med relativt feminina könsuttryck och kroppar, tjejer med strapons, tjejer med kuk och killar i kjol, peruk och smink. Däremot är tjejer med en tydligt kvinnlig könsidentitet, ett tydligt kvinnligt könsuttryck och fitta fortfarande otänkbara, och därmed även till exempel transsexuella tjejer som strävar efter att smälta in som kvinnor, göra könskorrigerande operation och inte känner sig bekväma med att ses som queera eller som trans. Jag är inte intresserad av kvinnlighet, utan av androgynitet.

Nu är allt detta i mitt huvud, alltså. Allt är teori, inget är praktik. Jag kommer på mig själv med att sjunga “I wish I was a virgin, a virgin like you… I wish I was as simple as you seem” och inse att jag på sätt och vis är en oskuld, men ändå väldigt komplicerad. Nu har jag i alla fall släppt min heterofobi, eftersom jag insett att heterosexuella inte alltid är så utsatta som jag intalat mig att de är. Än så länge har jag inte blivit hetero, men bög, homosexuell och bisexuell käns inte längre som att de passar. Androgynofil, transofil och queersexuell – det är väl snarare det jag är, om jag nu ska sätta etiketter.

På sätt och vis har min läggning förändrats, men på sätt och vis inte. Jag är fortfarande androgynofil, men i takt med att jag blir tryggare i min mansroll vågar jag tänka mig kvinnliga personer utan att halka in på självömkan över att jag riskerar att få min kropp bedömd och sorterad som ändå kvinnligare än deras. Jag är precis lika fjollig som förut, men min självkänsla är starkare och jag är tryggare i min manlighet och har tappat en stor del av min rädsla för tjejbaciller. En biverkning som testosteronet haft är nämligen att den så gott som helt har botat min heterofobi.

Läs även andra bloggares åsikter om heterofobi, heterosexualitet, homosexualitet, bisexualitet, läggning, fördomar, homonormen, heteronormen, HBTQ, kön, genus, könsidentitet, transsexualism, könskorrigering, vård, hormoner, testosteron, puberteten, läggning, sex, sexualitet, könsuttryck, transpersoner, könsroller, kärlek, androgynofili, kvinnlighet, manlighet, oskuld, självbild, självkänsla, kroppar, heterofobi, Ola Salo, Jude Law, Buck Angel, Robin Williams, Mark Levengood, Jonas Gardell, Peter LeMarc, Melina Kanakaredes, Malena Ernman

I Indien får eunucker, kanske mest kända som hijras, äntligen rösträtt. Visserligen har de redan haft rätten, i teorin, men de har varit tvungna att registrera sig i det kön de tillskrevs vid födseln, vilket i praktiken har lett till trakasserier och diskriminering. Efter att eunuckerna bojkottade valet i våras har man nu tänkt om och inför ett tredje kön i röstlängden. Man kan nu vara man, kvinna eller annat. Eftersom många eunucker upplever att de är varken män eller kvinnor, så är det en seger för deras rätt att vara sig själva.

Man kan jämföra det med den såkallade västvärlden, där det enbart finns två kön, och där man alltid måste ha ett otvetydigt kön, och bara ett enda. I den såkallade civilisationen där man bestämmer att könsorgan och identitet inte bara oftast följs åt, utan att de ALLTID måste göra det. I den påstått högt stående kulturen där läkarna bestämmer sig för att operera barn och beröva dem friska organ för att man tror sig värna deras eget bästa – ibland mot föräldrarnas uttryckliga vilja.

Via Amanda Brihed hittar jag det här klippet. Jag har hört talas om fallet förut. Det handlar om Patrick; ett barn i USA som fötts med en liten snopp, en testikel, en äggstock och en äggledare. Läkarna bestämmer att det måste vara en flicka, och adoptivmamman berättar om kampen för att överhuvudtaget få ta hem barnet från BB utan att låta dem operera könsorganen. Till slut gick hon med på att de skulle få ta ett vävnadsprov, för det fanns en risk att testikeln skulle utveckla cancer. Efteråt sa läkaren att de hade varit tvungna att ta bort testikeln, för de hade hittat en elakartad tumör i den. Mamman vägrade tro på dem, och fick till slut läsa journalen: På första sidan i rapporten står det att testikeln var helt frisk.

Läkarna hade alltså kastrerat Patrick enbart för att passa in i könsnormen. I Sverige håller man på att urholka barnens rättigheter att slippa den typen av onödiga ingrepp. Patricks fall är närmare till hands än man vill tro.

Jag tänker på hur Caster Semenya, efter alla anklagelser om “könsfusk” gick ut och poserade i superfeminina kläder, och hur hon idag medverkar i ett fotoreportage i brittiska The Guardian där hon har utsläppt hår, en rosa tröja, en framtrollad byst och cykelbyxor som framhäver rundheten i hennes lår. Hon ler på varje bild, och av mustaschen från i somras syns inte ett spår. Stylad för att bevisa sin kvinnlighet, som en bög eller flata som anstränger sig för att spela heterosexuell. I den bransch hon jobbar i är kön viktigt, och hennes läkarjournaler anses vara av allmänt intresse.

Caster Semenya i somras. Foto: José Goulao under CC-licens http://www.flickr.com/photos/goulao/

Är det något jag har lärt mig under den här hösten så är det förmodligen att jag har underskattat den stockkonservativa synen på kön – med betoning på stock. Kuk eller inte kuk, som om det vore det enda, och som om det överhuvudtaget alltid är självklart att det går att avgöra. Jag förstår att för den som har könsidentitetsstörning by proxy är det oerhört stressande att möta någon man inte kan tvångsköna.

Störningen finns överallt, i alla kulturer. Den tar sig bara lite andra uttryck i Indien än i Sydafrika, i USA och i Sverige. Jag tror att det också kan vara en påminnelse för de som gärna tror att Sverige och västvärlden är bäst på allt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transfobi, transpersoner, hijras, eunucker, Indien, Sydafrika, Caster Semenya, politik, fördomar, intersexualism, hormoner, biologi, könsorgan, operationer, vård, kön, könsorgan, könsidentitet, könsroller, media, bilder, filmer, konservatism, genus, sexism, sport, VM, friidrott, normer, manligt, kvinnligt, genuspanik

Ibland blir jag förvånad över hur svårt vissa har för att ta in kunskap som serveras dem. Själv kan jag inte låta bli att koppla nya saker till gamla kunskaper och utvecklas. Kanske har det med nyfikenhet och utvecklingsvilja att göra?

Jag kan tolerera att någon säger transinkompetenta saker om man aldrig haft kontakt med hbt-världen och om man inte sitter i någon maktposition, där man inte påverkar transidentifierade personers liv. Jag kan förstå om man frågar ödmjukt.

Men jag kan inte förstå om någon i en maktposition säger efter en bra föreläsning om trans, genus och normer att “vi har inte så mycket trans i vår organisation, för det är så svårt att veta vad transorna vill”. Jag kan inte heller förstå människor som i en liknande position könar en transkille fel och vid ens påpekande om detta bara säger “hon eller han eller whatever“. Jag kan inte förstå eller acceptera när någon läkare som jobbar med transsexuella säger om transkillar att “det går runt en massa kvinnor i samhället och ser ut som män, och ingen anar någonting”. Jag är inte okej med människor som inte lyssnar i ett samtal om en person vilka ord jag använder. Om de säger ett gammalt namn, använder jag det nya namnet. Om de säger “ser ut som en kvinna” säger jag “är en kvinna”. Att de inte förstår sin egen okunskap i frågan och lyssnar, utan bara utgår ifrån att de har rätt att uttrycka sig precis hur de upplever personen, trans i allmänhet och situationen. 

Ett transkompetent språk handlar bland annat om att lyssna. Det handlar om att tala om en kvinna som genomgått en könskorrigering som vilken kvinna som helst, inte som en person som lurar andra med ett könsuttryck. Hon har lika mycket rätt till sitt kön som vilken annan kvinna som helst. Det handlar om ödmjukhet. Att rätta sig själv när man gör fel. Att inse att man inte kan allt om trans, bara för att man någon gång träffat någon som är det. Det handlar om att koncentrera sig och lyssna på begrepp. Att säga transorna istället för transpersoner är inte okej. Att säga transsexuell som samlingsbegrepp för transpersoner är inte okej. Att tro att det inte är viktigt med pronomen för alla är inte okej. 

Sedan kan jag också förundras över hur många människor i min närhet som fortfarande tror att jag jobbar med homosexualitet och homosexfrågor. Hur kan de undgå att lyssna, ta in och förstå? Jag kan i alla fall inte undgå att förstå vad mina vänner jobbar med. Jag säger inte “politik” eller “ekonomi” eller “juridik” eftersom det inom de områdena finns en stor mångfald i vad en person kan jobba med.

PS. Jag jobbar med transfrågor. De handlar om kön, könsidentitet och könsuttryck. Homosexfrågor handlar om sexualitet och attraktion. Alla människor har en könsidentitet eller ett könsuttryck. Vid sidan av sitt kön har man en sexualitet och attraktion, precis som man har en ålder, etnicitet och klass. DS