Hane, troligtvis
Okänd ålder
Finns i Kopparberg

Status
Letar efter jourhem eller permanent hem.

Information
Svart semilånghårig hittekatt. Troligtvis hane, tam och social. Blir matad. Har gått hemlös sedan början av juli, nu kommer kylan och kissen vill ha ett hem!

I have a house in Kopparberg, 230 kilometres NW of Stockholm and I go there as often as I can. That area was once full of mines but they are all closed and abandoned now. The mine in Kopparberg closed in 1975 ending a tradition of mining in the village dating back to the 17th century. There is a road up to the old mine and there are paths one can take for a walk around and I got welcomed by this “cat”.

Here are all the old holes after the mines well fenced and there are even signs with the name of the mine and its history hanging on the fences. Still, one cannot be too careful when walking in this part of the country. There are plenty of holes from old mines that aren’t fenced so one has to keep one’s eyes open.

Copper preserves things well. There is a shaft in the copper mine in Falun called “the Christmas present” because they found more copper there one Christmas. It is now a museum and they have a Christmas tree in it as some sort of gimmick. The X-mas trees lasts for years down in the mine before it’s time to replace it.

There is also a story from the same mine that a shaft caved in one day, but it took a couple of decades before they decided to clear it up. During these works, the body of a young man was found, but there was no one reported missing, which confused the miners. The body was brought up to the ground to be identified (even if that word wasn’t invented yet) and then buried. An old woman recognized the young man as the one she had been in love with in her youth. He went to work in the mine one day and never returned and now she knew what had happened to him.

This pit was probably being worked on before they began using explosives. Fires were lit and maintained for a couple of hours to make the wall hot before it was cooled off quickly which caused cracks that the miners could work their way through. This method gave soft and even walls and that’s what we can see here.

This pit is called Älggruvan (Moose mine) and was used during the first half of the 18th century. A new pit was opened next to it during the second half of the 18th century, but the light was so bad that I couldn’t get any pictures of it.

Nope, no magic effects used on the rock. The colour spots are from the metal hidden in the ore.

Left overs with very little ore in them are a slowly ticking bomb for the environment today. Some has been “cased in” by vegetation and are therefore not leaking or posing any threat to the environment while others are still exposed to the elements who carry their less healthy contents with them.

There is no ore to lift anymore but they are still there to remind us of the mining era…

I want more summer – now!

Renate, that would be me, and Ida, that would be IdaPida, took the tut-tut-train down to London Baby on Tuesday, for a few days of complete and utter randomness. On the day of our arrival the sun was shining bright in the sky, it was real summer temperature, what a great start. After some walking here, then some walking there we finally found the hostel we had booked for our stay. Obviously we had not booked the entire hostel for the two of us, but a room more like. After some undressing in the heat, we headed out into the big city to meet up with Erika, such a lovely, lovely girl we finally had the chance to meet. The three of us got ourselves a cooling frap from Starbucks each and walked over to this park thingy I can’t remember the name of, that was located right next to the London Eye. When bums started to fall asleep from sitting on the green gras, we walked to Leicester Square, where we had dinner at Wagamamas. I thought I did a splendid job eating with the chopsticks, until Ida told me I was supposed to break them apart. So doing that, made the eating part a hell of a lot harder. But in the end I had managed to get it all down in me tummy, and it was very yummy. After being fed we walked over to Soho where we had a drink, me and Ida had a mojito each while Erika enjoyed a cold beer. It was then time to say goodbye to Mrs Jones, hugs and smiles we parted, me and Ida walking by a Nordic Bar (Go Scandinavians!) on our way back to the hostel, where we of course had to enjoy a kopparberg. Okay then, three. Someone got rather tipsy, who that someone was is left for you to guess. I must say out of the decorations in the Nordic bar, the british people seem to think we celebrate christmas all year through. I told them we didn’t.

The next day we got up early. Had a nice little breakie at the hostel before taking the underground to Victoria, and the Apollo Victoria Theatre to buy tickets to go see Wicked the musical. And tickets we indeed got, front row ones for the afternoon performance. With a few hours to kill before the show, we explored the area around Victoria. We enjoyed mango-passion fruit juice and paninis, walked around the shops we could find nearby,  for example Topshop where we tried some pretty cool shoes, tho the heels would kill.

2:30 PM and it was time to go see Wicked, making our way front row we felt supercool, not gonna lie. The theatre was a lot smaller than what I had imagined, so we got proper close to the stage and more than once could I feel the cast make eye contact with me. Obviously, this could be me being paranoid, but I choose to believe this was the case. The performance was nothing but extraordinary, could not take my eyes off the stage and what was happening, goosebumps the entire show through from the amazing singing. Alexia did such a great job being Elpheba, and oh my if I could sing like her, I would be one very, very happy girl. So if you have not seen Wicked, it is highly recommended, go see it!

After the musical had finished, we walked through Hyde Park on our way back to Oxford Street. Nice little park there with some cute jumpiethingies (aka squirrels). We were meant to be shopping in Oxford Street, obviously, but sorry, London baby just ain’t Wolverhampton. Ended up with a tiny bag from H&M. Todays dinner were found at this restaurant called Spaghetti House, ironically neither me or Ida had spaghetti.

The last day spent in London baby were also a warm, sunny day, the perfect setting of a perfect end to our lovely getaway. It started off with breakfast at the hostel before we checked out and headed for Oxford street to do some shopping. Not that we were much better today when it came to that, I did end up with a little bag from La Senza tho, after getting a discount after a bra size fitting session. I was just between a 32 and a 34 (some would say I’m then a 33) so using a 34 was correct of me, yay go me. Tho I was a cup size bigger than I thought, not that I mind, I’ve always wanted bigger boobs haha. After walking here and there, store to store it was time for what may have been the biggest highlight of the trip. No we didn’t run into one of the McFly guys, nor did we book a job in Wicked, but it was just as good, cause James came in to London baby to see us! We went to Starbucks right away for lunch, I had my mocha frap, Ida and James had their caramel light frappes, we talked about pretty much everything, from McFly to life in the wilderness. We then stroddled off down to the Thames and the London Eye, me and James not nervous about going on a wheel that takes us up way hight just by the water, so we would most likely die if it fell over, no not at all. Ida on the other hand was shaking… (Did anyone believe that?) But fear not, we did indeed survive, it was not actually scary once we were up there. I guess I just felt safe knowing James was there to look after us. Evening time we took our dear to the Nordic Bar, as he loves us Scandinavians and everything that has anything to do with that. We had swedish meatballs, mash and gravy with lingonberry jam. Yum. And kopparberg of course. Awesome company, awesome food, perfect ending.

Check out my photography blog as well HERE for more London pictures.

Literally,
it was soooo good to get away for a few days, Walk around the streets of London and see everything.
Sure we’ve seen much of London before, but this was the first time doing so in the summer time, and it made me fall even more in Love with the biggest city of my 2nd home country!
I think this is exactly what me and Renate needed.
I must want you, this post will be LOOOOONG!

We also met up with a friend from Dougiefied, Erika, and she was even more lovely than I’d imagined.
Finally meeting someone I’ve grown close to over the past few months, get to hang out with her, it was absolutely brilliant.
To sum up the first day, we arrived, walked to find the hostel, walked in the wrong direction, finally found it, waited around till we could check in and then started to head towards waterloo to meet Erika. As soon as we did, it was time for the first starbucks of the trip.
We sat down in Jubilee Garden with our frappoucino’s (yes i cannot spell that word)
Watch the london eye, took funny pictures etc. Then we walked to Leicester Square to have dinner at Wagamama’s. yummy!
Afterwards we went to soho and had a drink before Erika sadly had to leave, but we went by this nordic bar we’d found earlier on the way back to the hostel and enjoyed a Kopparberg or 3.
Let’s say someone got rather tipsy, and fell asleep pretty quickly that evening, even if it wasn’t even midnight yet. Got up around 8am, and had a lovely breakfast before we set off to Victoria and the Apollo Victoria theatre to buy tickets for Wicked the Musical! It was two happy girlies who could walk away with two front row seats for the matine show.
Seeing as this was only at 10am and we had about 4 1/2 hours to kill untill the show started we needed something to do. Went to starbucks again, for a frappe and a panini, yummy! but that didn’t take long so we went exploring in the area around victoria, we saw the back of buckingham palace, wandered around the streets. Bought Krispy Kreme donuts, tried on shoes in topshop. I fell in love with a pair, but I’m not paying £85 for a pair of shoes, no matter how gorgeous they were.
Someone wanna donate £85 so I can buy them? yes?

Anyway, finally it was time to head back, after plenty rounds around the area, I bought a program, and we went to find our seats, making our way to the front, already a bit overwhelmed that we were gonna experience this front row. The theatre was a bit smaller than I’d expected but it was a perfect setting for this musical. As soon as the lights dimmed and music started we were sold, eyes glued to the stage and almost constant goosebumps. Alexia who played Elpheba was amazing, what a voice. If you are a fan of the Wizard of Oz, I think you’d like this one, as Wicked is the story of the wicked witch of the west, the real story. It was truly beautiful and I wouldn’t mind seeing it again sometime. I wish it had been the west end cast on the wicked cd, cause they were brilliant.
After that it was about time we hit Oxford Street ready for some shopping! After finding our way through Hyde Park and past the Marble Arch, we got to the top of the renowned Shopping street. just walked through primark, went by new look and came out with nada. Quckily our tummy’s told us it was about time we got some food in us again and we went to a restaurant called Spaghetti House, Renate had a lovely pizza and I tried the lasagna, and burned my mouth:P It was funny though cause it didn’t seem many of the people who worked there were actually Italian.
Anyway we returned to the hostel that evening with only a tiny shopping bag from H&M, but that was ok.

The last day, we were up bright and early again, and the breakfast was once again quite delicious.
We hit Oxford Street again, and this time I bought some sweatpants and stuff from H&M, and Renate got some nice underwear from La Senza. Before we met up with one of my favorite persons in the whole world. JAMES!
Once again we went to Starbucks and had some lovely frappe’s and panini’s. Talked about everything, and I mean EVERYTHING! I think James learned that we weren’t really any different in real life than online.
After a lovely lunch we headed down to the Thames and the London EYE! Renate was pretty nervous hehe, but it was actually quite enjoyable. We had fun!
We weren’t ready to say goodbye yet, and we’d tempted James two night earlier when texting him from the nordic bar. He is a man of our heart who loves swedish meatballs and kopparberg.
So we went there for tea, and it was very enjoyable. We even taught him some swedish, which is kinda strange since both me and Renate are Norwegian.
Then after about 30 min of randomness, some reenactments of Wicked and hugs, it was time to say goodbye to James, and for us to turn our noses north towards Wolverhampton and just like that we were home again!
it was Epic in every way, and well I hope we’ll go back again next year maybe, see more musicals and stuff.

Keep an eye on Renate’s photography blog, I’m sure there’ll be some lovely photos from London on there eventually.

Ovanstående “katt” var först med att hälsa mig välkommen till Ljusnarsbergs gamla gruvfält. Jag kan absolut inte kalla det för klotter och sten finns det gott om i alla möjliga storlekar och former. Alltnog, här har kopparmalm i skala värd namnet brutits från 1600-talet och fram till mitten av 1970-talet, så man besöker gruvfältet med vördnad.

Här är alla de gamla gruvhålen väl inhängnade och det sitter skyltar uppe som både talar om schaktets namn och när brytning skedde där. På andra ställen får man ha ögonen med sig, för alla gamla övergivna gruvhål är inte alltid inhägnade. Av någon underlig anledning kommer jag bara upp på gruvbacken när det är dåligt väder, men någon gång ska jag ta mig dit när det är bra väder och mer ljus så jag bättre kan presentera fältet för dig. En försmak kan dock inte vara fel.

Spännande och fantasieggande markfynd kan man också göra. Utfällningar från koppar bevarar saker och ting bra. I Falu koppargruva brukar de ha en julgran i ett av bergrummen till minne av det faktum att malmådern upptäcktes en jul. Julgranen brukar hålla sig fräsch i ett par år innan det är dags för utbyte.

En annan historia från Falu koppargruva säger att det en gång skedde ett ras i en ort. Man röjde så gott man kunde och sedan bröts ingen malm där på åtskilliga år. Så en dag bestämde man sig för att återuppta brytningen där och rätt som det var hittade man ett lik av en ung man som ingen kände igen eller visste vem det var.

Liket togs upp till ytan för identifiering (även om ordet inte var uppfunnet då) och begravning. En äldre kvinna kände då igen sin ungdoms älskade som hade arbetat i gruvan men en dag inte återvänt därifrån. Nere i gruvan hade hans kropp bevarats under alla år. Det var också viktigt för familjerna att ha koll på vad som hände – gruvarbetaränkor hade rätt att driva krog och kunde därmed förhoppningsvis klara familjens försörjning.

Av bilden ovan att döma har det här schaktet börjat brytas när brytningen fortfarande skedde medelst tillmakning, det vill säga man eldade på berget så det blev varmt och sedan kyldes det av snabbt och sprack. Sedan började den mödosamma brytningen av stenen och uppforslingen till ytan för vidare transport till de väntande processerna. Tillmakning ger bergväggar med släta, mjuka sidor. När sprängmedel började användas fick bergväggarna skrovliga och vassa sidor.

Ovan är ett schakt som kallas för Älggruvan. Brytning skedde där under 1700-talets första hälft. Några meter därifrån tog man under 1700-talets andra hälft upp ett nytt schakt, men där räckte inte ljuset till idag.

Det fick bli en bild på ett markfynd istället. Den röda färgen är inte ditmålad, utan är en naturlig reaktion orsakad av malminnehållet i stenen. Här tycks ju växtligheten trivas bra. Annars är de gamla varphögarna lite av en stilla tickande miljöbomb.

Så här kan det se ut i naturen där gruvdrift en gång funnits. Den här varphögen är blygsam. De flesta är mycket större än så här.

Den gamla gruvlaven står fortfarande kvar, trots att brytning inte skett här på över 30 år. Jag såg den i drift 1975; det var lite kul att se hjulet snurra fram och tillbaka och hissa upp malmen upp till ytan för att sedan skicka ner malmhissen tom igen.

Här är del två av gruvlaven. Som synes var det en modern, lätt konstruktion som inte krävde någon särskild byggnad.  Undrar hur många ton malm den fordrat upp genom åren? Ett är säkert och det är att det rör sig om åtskilliga. Sedan började det regna så mycket att jag begav mig hemåt för att redigera bilderna.

Jag vet att jag borde ägna mina rubriker mer efter- och omtanke, men å andra sidan kan de bli ett av min bloggs kännetecken. Att profilera sig är viktigt har det sagts mig och att skilja sig från mängden bereder mig inga svårigheter alls. Alltså fortsätter jag precis som förut.

Alltnog, härom aftonen hörde jag ett mäktigt brusande på avstånd. Jodå, Garhytteån slingrar sig förbi en bit ifrån mitt hus också. En rätt bra bit, men ändå. Idag beslöt jag mig för att bege mig dit med kameran i hand och försöka fånga det strömmande vattnet innan jag började göra något annat. Det finns nämligen en vägbro med dammluckor inom promenadavstånd och där började dagens fotobeting.

För omväxlings skull betedde jag mig som en seriös fotograf. Jag planerade det här jobbet. Ån delar sig i två “armar”. En har fördämningar och kan vara vild och brusande, medan den andra flyter fram lugnt och stilla en bit bort. Samtidigt är det gott om träd alldeles intill strandkanten som ger jobbiga skillnader mellan ljus och skugga. Bäst vore därför vara att fotografera när solen står som högst på himlen, alltså klockan tolv. Nu är det ju sommartid och alltså inträffar detta klockan 13 istället. Inte nog med mina egna infall, man måste ta med andras idiotier i beräkningen också samt revidera de kunskaper man fick i skolan.

Så blev klockan 13 och jag gav mig av och började fotografera. Jag fick visserligen motljus, men det var bara att gilla läget. Hellre det än det andra alternativet. Det brusande och dånande vattnet hördes allt högre ju närmare jag kom och som synes var det vidöppna dammluckor. Öppna dammluckor har jag sett förut, men jag tror aldrig att jag sett alla luckor vidöppna tidigare.

Vid åns lugna arms strandkant hittade jag den här skylten. Någon sådan har jag inte sett förut, men rolig var den.

Det är svårt att tänka sig att det är samma källa för de olika armarna. Den ena brusar vilt fram, medan den andra flyter lugnt och stilla. Vackra näckrosor fanns det också där att bese.

Här kunde jag dessutom vända mig åt andra hållet och slapp därmed det hårda motljuset. Resultatet påminner lite om sådant man sett i sagans värld. Stora fula skogstrollet själv hade dock farit iväg på semester.

Frestelsen att bjuda på musik med anknytning till temat blev mig för stark så jag letade fram ett passande videoklipp. Det fick bli ett med Jussi Björling. Trollsjön säger YouTube att den heter, men det är något annat i min värld. Den förtrollade sjön låter rimligare, men jag får kolla upp det någon gång vid tillfälle.

Efter dagens fotosession var det dags att ta ett pass i trädgården och medan jag skriver dessa rader står rabarbermarmeladen och svalnar i sina burkar.

Idag har det varit trädgårdspyssel för hela slanten så någon utflykt med kameran har det inte funnits tid till. Alltså får du hålla tillgodo med några till från härom dagen. Nu börjar trädgården ialla fall likna en trädgård, men än återstår en del att göra. Det tar sin tid när man ligger sådär ett halvår efter.

Trädgårdsarbete är förresten inte bara arbete och så här års även en massa flygfän som vill smaska på mig – det är också att uppleva doft av jord, gräs och allt det andra som växer. Det är skönt och kvällstid kan det lukta underbart starkt och gott.

Bilden ovan är förresten inte uppochnedvänd – det är en spegling i samma vatten som på första bilden. Titta på grässtråna i förgrunden så ser du att jag inte luras.

Glöm visan om han som skulle “huppe i älva i Kopparberg” om han inte fick en korv. Det finns ingen älv i Kopparberg, men Garhytteån finns. Normalt sett brukar den vara näst intill uttorkad så här års, men efter den här sommarens myckna regnande har den tillochmed svämmat över lite här och var.

De små lokala översvämningarna gjorde att det höll på att bli väldigt blött om fötterna ett tag, men är man envis så är man. Jag ska fram! Fram över plaskmarken kom jag också. Ån flöt stilla fram på sina ställen, men här och var syntes små vattenvirvlar.

I en garhytta renade (= garade) man kopparen. Processen att framställa koppar från malm till koppartackor var lång och invecklad och skedde i flera steg. Sista handen lade garmakaren själv vid smältan och hans yrkeshemligheter ruvade han på likt Fafner på sitt Rhenguld.

En del gamla byggnader finns bevarade intill Garhytteån liksom de rester av forna tiders kopparmalmshantering som finns att se i Gruvparken. Det är intressant att läsa på anslagen och försöka sätta sig in i den omständliga process man arbetade efter förr i världen. Minst sagt arbetskrävande, men svensk koppar var fordom en exportvara av rang.

Järnmalm fanns det också i trakterna, men de fyndigheterna dröjde det länge innan de ansågs vara något att lägga ner energi på att bryta, men tids nog kom den hanteringen igång på allvar den med. En av Sveriges djupaste järnmalmsgruvor, Ställbergs gruva, ligger inte långt härifrån. När brytningen upphörde under sjuttiotalets gruvdöd, var man nere på över 900 meters djup.

Det är som det är med den saken och man kan ju alltid sätta sig ner på bänken och doppa fötterna i ån (men jag tror förstås inte att bänken satts dit av kommunen utan snarare av några skämtlystna kommuninvånare).

Its formal name (in Swedish) is Ljusnarsbergs kyrka and the parish dates back to 1629 and the building of its first church began in 1635. The first church was not impressive, but it served its purpose well.

The vicar Gussarvius passed away in 1686 and was succeeded by Simon Bjurbeck in 1688 – a man with many skills and talents and experience of how to build a house was one of them.

The population in the parish had increased drastically and the fact that the church was too small had been discussed a number of times without result. The reason behind this was simple: the parish didn’t have the funds necessary to build a new church. The new vicar had figured out how to solve the problem, but his solution was a rather unusual one. He simply suggested that the church should be sawn apart, move one section east and insert a new section.

Of course the protests were many when the vicar turned out to be a daredevil, but he managed to get it his way and everything went according to plan. It was, however, rumoured that he supervised the construction works from the horseback, ready to escape should anything go wrong.

Whether Bjurbeck’s lowbudget project was wise in the long run can be discussed; many of the problems it caused had to be solved during the renovation 1891-92. Anyway, the church has remained big enough after the extension and is often referred to as “the wooden cathedral in Ljusnarsberg”.

Today there is a road between the church and the detached belltower but it is obvious that there is a connection between them. It was completed in 1640 and the logs it is built of began growing during the 15th century.

Was this the door the parish clerk used? Everything was not necessarily better in the past.

Yesterday’s parking lot – a stable for the horses outside the church. There are a couple of them left in Kopparberg which is unusual – most of them were torn down long ago.

Ljusnarsbergs församling, som den formellt heter liksom kommunen i vilken Kopparberg är huvudort heter Ljusnarsberg, grundades 1629 och dess första lilla bykyrka började byggas 1635. Den var inte särskilt stor, men tjänade sitt syfte.

1686 gick kyrkoherde Gussarvius ur tiden och efterträddes 1688 av Simon Bjurbeck, en man med fler begåvningar än kyrkoherdetjänsten krävde. Bjurbeck hade erfarenhet och kunnande på många praktiska områden, bland annat det byggnadstekniska området.

Eftersom församlingens folkmängd ökat betydligt, hade frågan om en större kyrka diskuterats. Orsaken till att frågan stannat vid diskussioner hette brist på pengar, så någon nybyggnad var inte möjlig. Bjurbeck rekommenderade kyrkstämman en något oortodox lösning på problemet, nämligen att såga isär kyrkan från takmitten, flytta ut kordelen en bit österut och att infoga ett tvärskepp i det tomrum som därigenom uppstod.

Naturligtvis blev det starka protester mot ett så våghalsigt förslag, men kyrkoherden lyckades driva igenom sin vilja och projektet lyckades. Det sägs att kyrkoherden ledde arbetet från hästryggen, beredd att fly till grannsocknen om kyrkan skulle störta samman.

Hurvida snabb- och sparmetoden var bra eller inte kan förstås diskuteras. Uppenbarligen fick många av de problem den orsakade i längden lösas då kyrkan restaurerades 1891-92. Tillräckligt stor blev den åtminstone och den kallas ibland för “Träkatedralen i Ljusnarsberg”.

Klockstapeln stod färdig 1640, byggd av kraftiga stockar som börjat växa under 1400-talet. Idag går visserligen en väg mellan kyrkan och klockstapeln, men man kan knappast missta sig på att de hör ihop.

Var det den här trappan forna tiders klockare fick ta till sitt arbete? Allt var inte bättre förr – att låta elektriciteten sköta klockringningen var en ändring till det bättre.

Även några av de gamla kyrkstallarna finns kvar. En forna tiders parkeringsplats om man så vill. På de flesta ställen har sådant jämnats med marken för länge sedan, men här finns de kvar och ger oss en uppfattning om hur livet tedde sig förr.

Jag åkte in till byn idag för att göra några ärenden. Det är inte så jobbigt som det låter, för av naturliga skäl ligger affärer betydligt närmare än de gör i Stockholm. Naturligtvis fick kameran följa med och här fångade jag vyn mot Konstmästaregatan.

Laxbrogården… nja, byggnaden är förstås inte den ursprungliga och egentliga Laxbrogården, men en gång i tiden hyste byggnaden ett hotell med restaurang. Nu är det nedlagt sedan länge.

För filatelisten kan det kanske vara roligt att veta att världens dyraste frimärke, det vill säga det gula tre skilling banco-märket, poststämplades i det här huset. Nu är det museum här (hembygds- och fotomuseum). Öppet sommartid.

Det vackra Tingshuset var ursprungligen gruvstuga, men fick ny funktion som tingshus vid renoveringen år 1893. Sommartid hittar man turistbyrån här. Vackrare turistbyrå får man nog leta efter.

En annan byggnad tillhörande hembygdsmuseet. Det finns lite att se utöver den vackra miljön.

I have fallen in love over and over again with so many places here….the old churches that date from 1,300 years ago, the little local bakery housed in a 16th century building, the way the air feels on a crisp morning.  I have learned to appreciate the sun and good weather because it doesn’t happen often enough here and when it does, you feel grateful.  I have come to love the warmth of a radiator and how it dries my clothes.  I have rediscovered countless times my passion for so many things here—writing, life, nature, and food.  I have come to love the English countryside and all of the nature that surrounds me.  

This morning on my walk to the village, I heard what sounded like a beautiful symphony of birds flying from tree to tree.  I felt the sun on my face as it glittered through the trees.  I heard the church bell toll as I sat outside and watched the village go by, many of which were dogs today for some reason–beagles, cocker spaniels, and greyhounds.  In these places I have also discovered more about myself–how contradictory I can be or how I can constantly overcome things and then become shy again.  I find myself comparing things here with how things are in America, which I guess is only natural when you try to assimilate yourself into another culture—its differences and similarities strike you more vividly than it would for a visitor.

One thing I am beginning to wonder about in this journey I’m making called life is this–do we ever get to live up to our ideals?  I mean, does it ever materialize?  Or are our ideals just something that is meant to keep us dreaming?  Do I want my whole kitchen kitted out in Williams-Sonoma products? Yes.  Do I want my house to look like something out of an IKEA and Pottery Barn catalogue?  Yes.  Do I want to wear clothes from Banana Republic at work and Anthropologie at home?  Yes.  Do I want to do all of my grocery shopping in the UK at either John Lewis or Waitrose and in the US, Whole Foods?  Yes.  Does any of this actually exist in my life right now?  NO.  

Yes I want to have perfect fashion sense rather than pay attention to how I’m looking these days when I walk out the door–are you really wearing a t-shirt that looks about ten years old with those brown shoes?  Yes I am.  I like everyone else wishes they could achieve perfection in life.  But you know what?  I’m discovering that that is just not happening so I’d better get used to it.  In the mean time, I’m trying to appreciate all those things around me that I should be thankful for and love which most of the time cost nearly next to nothing.  

So in light of things I love, let me share with you a few.  They just happen to fall into the food category since I was in the kitchen at the time:

This cereal is something I rather enjoy.  It has an apricot filling in the middle and a plain shredded wheat covering.  I think I’ll have to try their other flavors too.  

These are South African rusks and I LOVE them.  Think buttermilk version of plain biscotti and you have these.  I just got a new box of them yesterday and I’ve been trying really hard not to eat the whole box in one day.  They are just delicious and make me want a cup of tea.

Mmm…Twinings Earl Grey….and now Lady Grey.  I tried it last night for the first time, Lady Grey that is, and it was unlike any tea I’ve ever had before!  It tasted almost like a more citrusy version of Earl Grey and it was almost reminiscent of a Fruit Loop…I’ll have to have another cup of tea with my rusks to see if I like it or not….

This is Kopparberg Pear Cider and boy is it good!  It’s Swedish cider.  I bought it from IKEA of all places because I thought that £1.05 was extremely reasonable.  Cider here differs from that in the US in that it is an alcoholic beverage.  Since I hardly ever drink, I like having one of these now and again, particularly on a nice spring afternoon.

Högfors is not a lot of things. Most people would say that Högfors is nothing. A right turn or an exit off the main road. Most people driving along that main road, the one between Örebro and Ludvika, will not even know that there passing Högfors, if Högfors isn’t the name of a few of the trees in the vast forest. 

Högfors is located between Kopparberg and Grängesberg. In the middle of the woods. It isn’t more than one street of houses. Depicted here below, Högfors high street; Tjärnvägen (from North to South):

Even though Högfors now is a sleepy street it used to flourish. Here’s a picture of the mansion where the Patron used to live:

It’s a bit run down and I have no illusions that it will ever look like it did during its glory days. None the less, it’s a magnificent building that takes hold of ones imagination.

There are other old buildings here. This one is now a museum of sorts:

I’ve mentioned before that Högfors means High River and in walking the Boo I found a river in the woods. Now I don’t know if this is the river in the name. This could be a man made river. Made by the company in which owns the forest. Still, it’s a river.

Another evidence that Högfors ones or maybe twice was a vibrant community is the fact that there is a school here. It’s no longer in use and was sold a while back to an artist. In the foreground to the left there is the old School and in the background the new, or newer, school.

That’s it for the winter post. I’ll try to give you a summer post including pictures of the beach and the small lake.

När jag vaknade, trodde jag att det var gryning ute, men det visade sig vara fel. Klockan var i själva verket 09:30 och himlen var blygrå. God morgon och ut i köket och fixa frukost. När frukostbestyren var avklarade, började det låta konstigt utanför. I Stockholm finns det gott om olika ljud, men här uppe och så nära det låter? Det visade sig vara grävmaskinen på bilden ovan som var i farten. Fråga mig inte vad den gjorde där, men den pysslade med något några meter utanför min tomt. Sedan lämnade den platsen. Uppdraget slutfört förmodar jag.

Vattenkannan lär inte behövas mer i år. Alltså plockade jag in den för säsongen. Utemöblerna är redan inplockade. Nu återstår bara regnvattentunnorna.

Annat nyttigt som gjorts under dagen: Jag frostade av kylskåpet. Trist rutinjobb som tar några timmar, men förbaskat skönt när det är klart. Passade på att gå till återvinningstunnorna med en massa tidningar och reklamutskick. När jag kom hem efter den promenaden i regn och blåst upptäckte jag att jag mest påminde om ett skogstroll. Jacka med kapuschong är tydligen inte det ultimata frisyrskyddet i alla lägen. Nåja, spegeln höll ju för anblicken av mig.

Eftersom jag skulle gå utanför dörren fick kameran följa med. Eftersom jag inte har någon hund, kan jag ju lika gärna rasta kameran dagligen, eller hur? Njöt för fullt av alla dofter som den höstvåta marken ger ifrån sig. Storstadsmänniskan har landat i alltings ursprung, eller hur var det nu? Dock är storstadsmänniskan i lantligare omgivningar inte särskilt smart alla gånger, för hade han varit det hade han sett till att ta på sig gummistövlarna för att kunna traska fritt i skog och mark. Nu blev det till att hålla sig på sin kant, men en bild kan man ju alltid ta.

Tillbaka vid huset igen upptäckte jag att det fortfarande fanns några blommor kvar på ölandstoken, även om de blir färre och färre för var vecka som går. Slutet av oktober och det finns fortfarande blommor på den. Inte illa!

Vad gjorde jag när jag kom tillbaka då? Satte igång ytterligare en tvättmaskin, torkade ur kylskåpet och satte igång det igen samt kollade vad det fanns för ätbart i frysen. Avsikten är att tömma ur frysboxen så långt möjligt är så jag kan frosta av den i vinter. Jag hittade en pannbiff där. Att äta den till middag tog inte emot.

Sedan tevetitt, läsa och ta det lugnt. Lyckades även vila en kort stund. Det var inte heller fel. Imorgon blir det förhoppningsvis bättre väder så jag kan göra lite utomhus också.

Jag passade naturligtvis att ta sovmorgon på min lediga dag, fattas bara annat när man är född murmeldjur. Strålande vackert solsken utomhus när jag drog upp rullgardinen. Försökte i vanlig ordning organisera mig för att komma iväg. Resor är något jag direkt ogillar. Borta eller hemma spelar ingen roll – jag kan både trivas med tillvaron och sysselsätta mig var jag än är. Däremot tycker jag att själva resandet är tråkigt och otrevligt. Alltså drar jag ut på avfärden så länge jag kan.

Lyckades dock komma iväg innan eftermiddagsrusningen började, för annars är det lika så gott att vänta tills det värsta är över. Man kommer ju ändå ingenstans. Solen strålade och värmde – de första milen! Sedan blev himlen gråare och gråare.

Stannade till för att handla mat i Fellingsbro (ja, jag körde den vägen idag). Att handla mat på lämpligt ställe utefter vägen betyder att jag slipper lasta ur bilen i Kopparberg för att omedelbart köra in till själva Kopparberg och handla mat. Jag vill börja mysa direkt och alltså köper jag mat för kvällen och frukosten. Besöket i byn är mycket trevligare att göra påföljande dag.

Kom fram, körde in bilen i garaget, lastade ur, plockade iordning, satte igång tvättmaskinen och började laga snabbmiddag. Bacon och couscous på kamut. Kanske inte kokkonstens mästerverk precis, men det går snabbt att laga och det går ner minst lika fort. Titta på teve efter middagen och slappa.

Vad konstigt det låter ute? Nu har det börjat blåsa upp rejält och regnet är på gång. Typiskt! Spelar ingen större roll, för jag har ändå saker att göra och till lördagen sade väderleksprofeterna att det skulle bli bättre.

Hänger tvätten i reklampausen i ett program och återgår sedan till tevetittandet. Kollar upp lite grejer på Internet som jag funderade över på vägen hit. Ja, för omväxlings skull har jag tänkt lite nyttiga tankar medan jag körde, utöver de som bilkörningen kräver förstås. Sedan blev det bloggdags och nu släcker jag snart lampan och säger god natt!

I decided to take a few days off and spend them in my holiday home. There are always things to do there, even at this time of the year. The garden must be prepared for its forthcoming winter sleep, I want to take walks with my camera and I also want time to relax and enjoy life.

The two first mentioned activities require nice weather, but rain won’t be a problem – there are plenty of books in the bookshelf waiting to be read. Relaxing and enjoy life, well that’s something I’ve already included in my way of life.

Last time I was there, I also took the opportunity to take a couple of photos of water. Don’t ask why, but I just love water. As you can see, there is a brown tone in it because it is full of humus. The water is crystal clear when the snow is melting. The water changes with the four seasons.

There are also a load of flea markets in the neighbourhood so I will see what they can offer if I get a chance. All I hope for now is that my favourite flea market hasn’t gone out of business. I simply love checking what they have for sale. Time to prepare for a little slower life now.

Jag tänkte unna mig några dagars ledighet på annan ort, Bergslagen närmare bestämt. Så här års finns det en del att pyssla med. Trädgården ska börja nattas inför vintersömnen, jag ska ta promenader med kameran och koppla av och ha det skönt.

De två förstnämnda alternativen förutsätter förstås att vädrets makter så tillåter genom att åtminstone bjuda på uppehållsväder. Konsten att koppla av är något jag behärskar och det finns gott om böcker i bokhyllan att läsa. Hursomhelst, fotoutrustningen åker med som vanligt.

Den här gången ska jag försöka komma ihåg sådana där irriterande smådetaljer som kabeln man ansluter kameran till datorn med så man kan tanka över bilderna och redigera dem. Sist fick jag med mig allt utom den. Jag ska inte upprepa vad jag sade då, för det här är en anständig blogg.

När jag var däruppe sist passade jag som synes även på att ge efter för mitt intresse för att fotografera vatten i olika former. Så här års har vattnet i det lilla vattenfallet en brun färgton av all humus. När det är snösmältningstider är det alldeles kristallklart. Jag undrar vid vilka tillfällen på året dammluckorna vid Stjärnfors öppnas? Det skulle vara toppen att kunna ta några bilder av det forsande vattnet där. Någon gång i framtiden så…

Gott om loppmarknader finns det också i krokarna och vem vet vad jag kan hitta om jag får tillfälle att botanisera lite i deras samlingar? Hoppas att min favoritprylhall finns kvar – där har jag hittat en hel del till huset. För övrigt har jag bestämt hur jag ska göra med mitt sovrum här hemma i stan för att det inte ska se ut som en trist förrådskorridor. Det blir ett blogginlägg om det också, men inte förrän jag hittat det jag ska ha.

Nej, nu är det dags att ladda upp för ett liv i lugnare tempo.

OK, so about half my day was spent painstakingly moving everything from my old blog address to this one – this actually took so long that I didn’t get around to having a shower and getting dressed until 13:00, by which time the majority of the people I know were probably starting to wind down for the day. I was then finally going to go and visit Exhibition Place, further west than I’ve been so far in Toronto, and sandwiched between King Street, Strachan Street and the Lake. However, the mightiness that was today’s record-breaking Wimbledon men’s singles final was still being played out on Centre Court, and my internet just about managed to let me listen to the commentary on BBC FiveLive.

When that epic finally drew to a close, I grabbed phone, camera, wallet, map and MP3-player, and headed off down University Avenue (past a raucous African-Canadian festival that had annexed Queen’s Park), turned right at King Street West, and then finally left at Strachan Street until I reached the massive faux-Roman entry gate to Exhibition Place, which basically consisted of a set of building-shaped accusatory reminders that “we’re looking after the environment, so why aren’t you”. Because I don’t listen to scaremongers, maybe? Because much of the scientific community doesn’t actually think the world’s going to end a la the Book of Revelation if we don’t all start wearing paper and eating grass? Quite possibly.

This wasn’t the reason for it, but it was pretty much at this point that I became aware in quite how bad a mood I was, surprisingly given that everything I’ve worked towards this past year at Oxford has paid off. I began to run through the likely causes while I wandered aimlessly around the complex and past the BMO field, home of Toronto FC. A frequent cause in the past has been the effects of prolonged exposure to polluted city air – even as little as a day in London can make me surly and bemigrained – and given quite how unclean the air is in Toronto (for all the eco-cynicism) I wouldn’t be surprised if this was the main reason. Given that it’s not exactly something I could change, I began running through workable solutions, and placed myself (in a very philosophical-thought-experiment way) in the hypothetical location of Oxford. If I felt like this there, what would I do?

I came to the conclusion that the three things that would most completely improve my mood would be an extended wander round Addison’s Walk and Oxford University Parks, a tall glass of ice-cold Kopparberg with a dash of lime juice, and a couple of hours of intensive improvisation on the piano. Great. All three pretty much impossible in Toronto purely through geographical location and limitations of facilities. Ah, I thought, but what if I attempt a compromise – I could find another park to go around (maybe the ones in NW Toronto), I could try and find a store that sells Swedish pear cider (unlikely given the strict drink restrictions here, and given that few Americans/Canadians will be aware of Sweden’s existence), and I could spend some time in that music shop and subsequently on Sibelius on my computer! I was so pleased by my conclusion that I soon realised that my malaise had already gone purely by thinking of what I’d like to be getting up to. Crisis averted in that case. And now, to cement my good mood, I think I’ll watch some Top Gear and complete what’s left of the puzzles in the Saturday Star.

I like Kopparberg. Not because it’s pear cider and cider is the typical drink teenagers get drunk to on park benches but because it tastes wonderfully gay, like fizzy fruit drink and alcohol. It makes most ‘real men’ cringe when I admit to drinking this thing but hey. It’s not for teenagers because it’s somewhat more expensive than your average cheap thrills drinks.

I was kinda drinking it anyway but their advertising made me giggle when I saw it on the street.

“In Kopparberg, Sweden, we don’t do complicated”

How cool is that? The name never said anything to me* apart from the brand that Bulmers refused a deal with and ‘copper mountain’ so I was wondering ‘what the fuck’ but hey, sometimes a boring name to a boring city can make a lot of sense. Your entire damn strategy! If this is not your kind of humour it’s just the absurdity of it all that should make you buy a bottle. Two blokes in a pub? You’ve got it. Insert guy with Scottish accent answering ‘Why is it called Kopparberg?’ and ‘Why’s this bottle green and that one brown?’. That’s how I picture these ads in my head:

* jeg taller ikke svensk men jeg kan forstå det