Som framgår av min bloggartikel “Nordkoreas lägersystem i nytt ljus” den 13 oktober finns i den stalinistiska kommunistdiktaturen Nordkorea ett vittförgrenat nät av slavarbetsläger, där flera hundra tusen människor tvingas uthärda omänskliga förhållanden vilka ofta leder till döden. Denna nordkoreanska gulagarkipelag går tillbaka mer än 60 år i tiden.

En vy över Hungnam med dess slavarbetsläger.

En av de dem som hamnade i det nordkoreanska lägersystemet vid knappt 30 års ålder var Reverend Sun Myung Moon, grundare av den religiösa rörelsen Unification Church (ursprungligen The Holy Spirit Association for the Unification of World Christianity). Moon fördes den 20 maj 1948 till ett slavarbetsläger nära byn Dong-ri i utkanten av den nordkoreanska industristaden Hungnam belägen vid landets östkust. Detta läger var i praktiken ett dödsläger eftersom fångarna inte förväntades leva någon längre tid, på sin höjd ett halvår.

Enligt den brittiske journalistveteranen Mike Breen i boken Sun Myung Moon – the Early Years, 1920-53 beslutade sig Sun Myung Moon på ett tidigt stadium att försöka överleva genom att bortse från tankarna på mat, som var det ämne som upptog sinnena hos alla fångar. Födoransonen var så snålt tilltagen att maten bokstavligen togs ur munnen på döda eller döende fångar. Breen skriver:

“He decided to give away half of his three hundred gram grain ration to one of the men beside him, reducing his ration to equal that of the men in the sick bay. He did that at every meal for two weeks.”

Rev., Dr. Sun Myung Moon med sin maka, Dr. Hak Ja Han Moon, vid en välsignelseceremoni den 14 oktober 2009.

För Moon betydde relationen till Gud skillnaden mellan en säker död och överlevnad. Han såg på umbärandena i lägret som en andlig kamp mellan Gud och Satan. Breen citerar Moon på följande sätt:

“I realized very clearly how God loved me and knew how much I was suffering. Since he knew it, I would not ask him to relieve or remove the suffering.”

Mer ur Breens bok finns på den här länken:

http://jho2.tripod.com/Chap07.htm

I stället ägnade Moon mycket av sin tid åt att hjälpa sina medfångar, av vilka några kom att bli religiösa lärjungar till denne säregne unge man med det brinnande trosnitet.

Mot alla odds var Sun Myung Moon (eller Moon Sun-myung som det heter på koreanska) fortfarande vid liv hösten 1950, då Koreakriget pågick för fullt. Efter inledande framgångar för de nordkoreanska stridskrafterna lyckades de USA-dominerade FN-trupperna under ledning av general Douglas MacArthur den 25 september 1950 i hamnstaden Inchon slå in en kil i de kommunistiska underhållslinjerna, vilket innebar att Nordkoreas offensiv avbröts och FN-styrkorna kunde avancera norrut. I början av oktober bombades den strategiskt viktiga staden Hungnam inklusive lägerfaciliteterna. Det ledde till att de överlevande fångarna kunde fly.

När fängelseledningen insåg att FN-trupperna närmade sig började man avliva lägerfångarna, och det befriande FN-bombardemanget kom på morgonen samma dag som Moon skulle dödas. Han flydde med en kamrat och tog sig till den nordkoreanska huvudstaden Pyongyang, där han försökte samla ihop sina gamla anhängare; Pyongyang var före kommunisternas maktövertagande i norra Korea känt som “Österns Jerusalem” på grund av den omfattande kristna verksamheten i staden.

 Sun Myung Moon bär en skadad medfånge på ryggen.

Så gott som alla forna anhängare hade dock skingrats, varför Moon och en medfånge i stället gav sig av på väg mot Sydkorea genom det krigshärjade Korea. Moon forslade under färden söderut en medfånge som skadat ett ben ömsom på sin rygg, ömsom på en cykel. Den 1 maj 1954 grundade Moon och hans då fåtaliga anhängare Unification Church i Pusan på den koreanska sydostkusten.

Reverend Sun Myung Moon är i dag 89 år (90 enligt orientaliskt sätt att räkna från konceptionsögonblicket) och författare till en i år utkommen memoarbok som på engelska heter As a Peace-Loving Global Citizen, som utkom samtidigt på koreanska och engelska den 8 mars 2009 på det ansedda sydkoreanska förlaget Gimm-Young Publishers. Boken gick snabbt in på den koreanska bestseller-listan. För närvarande håller boken på att översättas till 43 språk, och dessutom förbereds en reviderad engelsk upplaga.

På sajten God and Gulags finns följande citat ur boken, som anspelar på det faktum att talrika missionärer i den uttalat antikommunistiska och religiösa rörelsen Unification Church dog i kommunistisk fångenskap under det Kalla kriget:

“Each time I heard that one of our members had died in jail, my entire body froze. I could not speak or eat. I couldn´t even pray. I just sat motionless for awhile, unable to do anything. It was as if my body had turned to stone…I saw Marie Zivna (missionär som dött i ett tjeckiskt fängelse) before me in the form of a yellow butterfly that had escaped Czechoslovakia´s prison (and) fluttered its wings as if to tell me to be strong and stand up.”

Det hör till saken att Unification Church i hemlighet drev en särskild mission bakom järnridån med kodnamnet Mission Butterfly. Om detta berättas i boken Mission Butterfly. Pioneers Behind the Iron Curtain (Family Federation for World Peace and Unification International 2006, 276 sidor) under redaktion av Christa Segato Stadler och Barbara Grabner.

Läs mer om Rev. Moon som “The Gulag Messiah” här:

http://godandgulags.blogspot.com/2009/10/gulag-messiah.html

Unification Church är i grunden en andlig och religiös rörelse som redan från början haft målsättningen att befria mänskligheten från kommunismen. Sun Myung Moon förklarade under det Kalla kriget sin inställning så, vilket också tjänar som motto för boken Mission Butterfly:

“I am certain that the day will come when Communism will be completely eliminated from the face of the earth; then we will celebrate God´s sovereignty of goodness and, under that, the peoples´  liberation.”

Sakupplysning: denna bloggare är medlem i Unification Church sedan 1974.

Nordkoreas senaste provsprängning och testskjutning möts nu av en mängd spekulationer om orsaken. Provokation eller ett rop efter uppmärksamhet från Obama-administrationen? Eller kommer det hela från nya maktstrider bland generaler i landet som tagit makten sedan Kim Jung Ils stroke? Obama fördömer skarpt genom att kalla proven för “ett hot mot freden och säkerheten” och en “provokation”. Säkerhetsrådet samlas och Ban Ki Mon är “djupt oroad av utvecklingen”. Men trots de hårda orden så är några unilaterala motaktioner från USA eller dess sattelitstats Sydkorea nog inte att vänta, utan det kommer gå genom FN och sexpartssamarbetet. USA vill inte gå emot Kina och heller inte riskera den eventuella kärnvapenvedergällning som nu faktiskt är möjlig.

Orsakerna till att provsprängningen sker nu kan vara många, men det som ofta inte framgår i kontexten är den situation som Nordkorea har präglats av sedan andra världskriget. Det är en stat som känner sig paranoid och faktiskt har orsaker att göra det. Den är sprungen ur USA:s anfallskrig av Korea under 50-talet där runt 500 000 – 1 000 000 miljon koreaner dog. Under 40-talet krossade USA den inhemska nationalistiska rörelse som fanns i landet och bombade landet sönder och samman, med mål som dammbyggnader och civila mål. Så sent som på 60-talet hotade USA landet med kärnvapen.

Att Nordkorea är en stat som kan och bör ifrågasättas å det skarpaste ursäktar ändå inte den brutala aggressionspolitik vi ser mot dom från USA:s sida. Samtidigt samarbetar USA med ekonomiskt och strategiskt viktiga länder som Saudiarabien och Israel, vars människorättshistoria inte precis är något att skryta med. Hela gänget är lika goda kålsupare, men i västmedia framställs bara ena sidan som demoniska så fort dom snyter sig. USA:s ekonomiska och militära överlägsenhet under 1900-talet har medfört att dom har kunnat agera precis som dom velat i världspolitiken, utan hänsyn till internationell rätt eller moral – vilket då givetvis resulterar i en politik som avspeglar de maktintressen som råder i landet, där näringslivet har en nästintill oinskränkt makt över både politik och nyhetsrapportering.

Kontexten är alltså att USA springer runt som en vild rabiessmittad hund och biter ihjäl regimer man inte gillar. Så ur den bakgrunden är det inte direkt svårt att se varför Nordkorea satsar så stor del av sin BMP på militären, trots att landet i övrigt svälter. Vad kan man göra om inte att rusta upp sig om man nu fått en fradgadroppande käft efter sig. Att Bush-administrationen utnämnde Nordkorea som en av staterna i “axis of evil” gjorde inte direkt något gott för att skapa bättre relationer med landet. Det förefaller när allt kommer omkring inte om att Nordkorea har blivit mer benägna att angripa andra, utan snarare om att man fått en större garanti för att USA inte kommer angripa dom – även om det senare skulle vara rätt avlägset det med på grund av Kinas närhet till landet. Om Nordkorea faktiskt skulle utnyttja sina kärnvapen till att attackera andra skulle det bli utplånat på några timmar.

Kärnvapen är ett av de mest allvarliga hoten mot mänsklighetens existens och man bör ta krafttag för avrustning. Efter USA:s bombning av Hiroshima och Nagasaki under andra världskriget där 220 000 civila blåstes bort så har inga kärnvapen används i direkt strid mellan kärnvapenmakter, då det troligen skulle resultera i att det blev det sista kriget som mänskligheten skulle utföra (det som kallas Mutually Assured Destruction). Under Kalla kriget resulterade detta i proxykrig istället för direkta konfrontationer mellan den dåvarande stormakten Sovjetunionen och USA, vilket i och för sig inte har stoppat enormt blodiga krig, men åtminstone inte lagt hela jorden i spillror. På samma sätt målar kärnvapenanskaffningen om den geopolitiska kartan i Asien genom att Nordkorea nu får en annan position i förhållande med omvärlden när man i princip kan utesluta invasion.

Om man ser på konsekvenserna av de emargon som riktas mot Nordkorea så kan man inte säga att dom har varit särskilt effektiva politiskt, utan snarare skapat enormt lidande för befolkningen. Nordkorea är redan det land i världen som är mest utsatta för sanktioner, så alternativen är begränsade. Vad landet behöver är även större öppenhet så att folket kan bli mottagliga för andra idéer för att kunna ifrågasätta den indoktrinering som råder i landet. I likhet med sanktionerna mot Iran och Kuba så skapar det snarare stöd för regimen i landet vilket innebär att de får ett starkare grepp om makten. I Nordkoreas fall innebär det en fanatisk personkult och ett enormt lidande för befolkningen.

Relationerna med landet bör istället gå mot en normalisering istället för skarpa fördömanden, som ändå faller rätt platta till marken då de kommer från andra kärnvapenmakter med egna krassa maktintressen för ögonen. Risken med kärnvapen ser man väldigt selektivt på från väst – att USA, Frankrike och Israel har fullt med kärnvapen verkar inte vara något större problem, men när det gäller utvalda skurkstater som Iran eller Nordkorea blir det med ens ett hot mot mänsklighetens existens. För i den krassa världspolitiken det handlar i slutändan inte om kärnvapen är bra eller dåliga – det handlar om vilka som är i besittningen av dom.

Andra bloggar om: nordkorea, usa, sydkorea, kim jung il, kärnvapen, krig, atomvapen

The city of Berlin on Tuesday kicked off celebrations to mark the 60th anniversary of the end of the Soviet blockade of West Berlin.[More..]


BERLIN (AP) – Berlin is paying tribute to the veterans of the 1948-49 airlift, marking the 60th anniversary of a key moment in the Cold War when the allied effort to supply the city by air forced the Soviets to lift their blockade. …[More..]

Berlin paid tribute Tuesday to veterans of the 1948-49 Berlin Airlift in which the Western allies flew vital supplies into West Berlin, a key Cold War moment that forced the Soviets to lift their blockade strangling the city.[More..]

I den konservatism jag bekänner mig till är utrikespolitik och internationella förhållanden en integrerad del. Härvidlag intar Förenta staterna (USA) en nyckelposition. Ty USA har som världens viktigaste demokrati och för tillfället enda supermakt en skyldighet att värna frihet och demokrati världen över. När jag, såsom aktiv i Demokratisk Allians i början på 1970-talet tog ställning för antikommunismen (som sedan dess varit en omistlig del i min konservatism), var det ofrånkomligt att också stödja USAs ansträngningar att bekämpa kommunismen inom ramen för  konflikten i Indokina och på andra ställen.

Efter att ha blivit konservativ under påverkan av främst SvD-skribenten Gunnar Unger (se mitt blogginlägg “Därför är jag konservatism II”) föll det sig, mot denna internationella bakgrund, naturligt att jag intresserade mig för den amerikanska typen av konservatism. Det som gjorde att jag fick upp ögonen för den amerikanska konservatismen var boken “The Conservative Intellectual Movement In America Since 1945″ av George H. Nash (1975). Jag skrev bland annat följande i en recension av boken i Svensk Tidskrift (4/1976):

“Förutsättningarna för uppkomsten av en intellektuell högerrörelse i USA bottnar i den vänstervridning på universiteten och i massmedia, som upplevdes mycket starkt av främst konservativa akademiker i Förenta staterna i slutet av 40- och början av 50-talet. En av dessa akademiker var den unge William F. Buckley, Jr (1925-2008). Han pläderade för en samordning av de konservativa resurserna för att på ett effektivt sätt kunna bemöta vänsterdominansen.”

William F. Buckley, Jr. har kallats den amerikanska konservatismens gudfader.

Buckley slog igenom som skribent och debattör med boken “God and Man at Yale” (som kom ut mitt födelseår 1951), vilken redogjorde för spridningen av ateism och vänsteridéer vid Buckleys alma mater, det berömda Yale-universitetet. Vid denna tid fanns redan ett antal högerinriktade tidskrifter i USA, men Buckley och ett flertal andra upplevde ett starkt behov av ett samlande organ som kunde fungera som huvudforum för den konservativa åsiktsbildningen i landet och nå inflytande i samhället. Ur detta behov föddes 1955 tidskriften National Review (NR), som alltfort är den intellektuella konservatismens flaggskepp i USA (och sedan länge mitt eget husorgan). NR samlade snart en rad viktiga konservativa skribenter såsom Whittaker Chambers, James Burnham, Frank Meyer, Willmore Kendall, William Rusher, Jeffrey Hart, L. Brent Bozell, ja till och med senator Joseph McCarthy medverkade då och då.

1950-talets amerikanska debatt ledde till att två konservativa tankeskolor utvecklades: den traditionalistiska skolan, främst företrädd av Russell Kirk, samt den libertarianska skolan, där Frank S. Meyer hade en ledande roll. Den förstnämnda varianten betonade tradition, auktoritet och norm och orienterade sig mot den europeiska konservatismen och dess ideologiske fader, Edmund Burke. Meyer vände sig mot detta ideologiska synsätt och menade att Kirk och hans meningsfränder bortsåg från individualismen. Det bör här erinras om att Meyer, efter ett förflutet som trotskist, hade blivit en extrem individualist.

Det blev dock libertarianen Frank Meyer som skulle söka vägar mot en syntes mellan traditionalismen och libertarianismen i det han myntade begreppet “fusionism”, vilket kan sägas vara Meyers livsverk och den typ av konservatism som dominerat den amerikanska scenen alltsedan dess. Meyer blev en uppburen medarbetare i National Review, som också blev det viktigaste organet i syfte att föra fram fusionismen som ett fungerande verktyg när det gällde att föra ut konservatismens idéer i det amerikanska samhället. Meyer såg således med skepsis på Kirks auktoritetstro men förnekade inte att individens sanna värde emanerade ur “Guds och sanningens auktoritet”.

National Reviews betydelse när det gällde att omvandla konservatismen från en marginell företeelse till en huvudfåra i det amerikanska politiska livet kan inte nog betonas. Det var William F. Buckley, Jr. som utmönstrade extrema företeelser såsom Ayn Rands så kallade objektivism med dess fanatiska ateism och den obalanserade antikommunism som representerades av John Birch Society ur den seriösa konservativa rörelsen; Buckley bannlyste också antisemitismen och såg till att NR blev en proisraelisk tidskrift. När senator Barry Goldwater utsågs till republikansk presidentkandidat 1964 var det i mångt och mycket NRs och Buckleys förtjänst. Goldwater förlorade visserligen stort till demokraternas sittande president Lyndon B. Johnson, som lyckades framställa Goldwater som extremist, men grunden för konservatismen som politisk rörelse var lagd.

James Burnham förutspådde kommunismens fall.

Bland National Reviews medarbetare fanns, som nämnts ovan, James Burnham, vilken i likhet med Frank Meyer hade varit trotskist. Burnhams grundläggande förtjänst bestod i att han försåg antikommunismen med den teoretiska formel som krävdes för seger i det Kalla kriget. Burnham, liksom så många andra vänsteranhängare, övergav sitt prokommunistiska engagemang i samband med Molotov-Ribbentroppakten mellan Nazityskland och Sovjetunionen i augusti 1939. Efter att i ett antal böcker ha dokumenterat sitt provästliga engagemang kom Burnham att dra slutsatsen, att kommunismens strävan efter världsherravälde tagit sin början i Andra världskrigets efterdyningar och att Tredje världskriget därmed hade inletts.

Enligt Burnham var det endast Förenta staterna i egenskap av ledande västmakt som kunde förhindra en kommunistisk triumf. Förlikning och overksamhet betydde nederlag. Det enda alternativet till kommunistiskt världsherravälde, menade Burnham, var ett amerikanskt imperium som med alla tillgängliga resurser – inklusive militära och underrättelsemässiga sådana – måste bemöta kommunistiska hot på olika håll i världen. Burnham förutsåg med boken “The Coming Defeat of Communism” (1950) en lyckosam utgång av Tredje världskriget.

James Burnham tillhörde det relativa fåtal som blir profeter i sitt eget hemland, på vilket redan USAs engagemang i Koreakriget 1950-53 tydde. Det står alldeles klart att såväl Truman-administrationen som efterföljande amerikanska administrationer i hög grad hade påverkats av James Burnhams tankar. I en artikel om Burnham i tidskriften Contra (2/1999) skrev jag följande:

“James Burnham var sammanfattningsvis en av de röster som försåg den fria världen med viktiga argument i den ideologiska kampen mot den kommunistiska totalitarismen. När det Moskva-ledda kommunistväldet slutligen brakade ihop, så kunde detta ske därför att väst med USA i spetsen fört en politik som på ett väsentligt sätt hade påverkats av Burnhams tankar: Ronald Reagan och många av hans nära medarbetare var mycket väl orienterade i den burnhamska tankevärlden.”

Låt oss för ett ögonblick lämna den amerikanska scenen och i stället förflytta oss till Storbritannien, där Enoch Powell (1912-98) under några decennier under 1900-talets andra hälft tillhörde landets mest betydande konservativa politiker. Jag kan inte säga att Powell tillhörde mina idoler, men jag imponerades av hans vältalighet och insikter även om jag inte alltid drog samma slutsatser som honom. Powell har av britter kallats “the best Prime Minister we never had” och var en ytterst begåvad man, som 1937 blev professor i grekiska vid universitetet i Sydney vid 25 års ålder; han hade då misslyckats med sin målsättning att slå Friedrich Nietzsches rekord att bli professor vid 24. Vid Andra världskrigets slut lyckades dock Powell med konststycket att bli den yngste brigadgeneralen i den brittiska armén (han avancerade till brigadgeneral efter att ha börjat som menig).

Enoch Powell varnade för massinvandringen i Storbritannien – och fick rätt.

Enoch Powell representerade Tories i underhuset 1950-74, därefter lämnade han det konservativa partiet till förmån för the Ulster Unionist Party i Nordirland, som han förblev troget till 1987. Han kom därmed aldrig att bli en del i Margaret Thatchers konservativa revolution. Powell väckte stor uppståndelse med ett tal som gått till historien som “River of Blood” 1968, då han förutsåg att den accelererande invandringen till Storbritannien från det brittiska samväldet skulle leda till elände och blodsutgjutelse. Powell, som på 1950-talet innehaft en underordnad regeringspost, tvingades efter detta tal bort från sin post som försvarsminister i Edward Heaths “skuggkabinett”. Tyvärr skulle han i tidernas fullbordan bli sannspådd.

Enoch Powell hade en djup klassisk bildning och översatte bland annat den grekiske historieskrivaren Herodotos till engelska. Han var en gång i tiden militant ateist men blev med tiden en övertygad anhängare av den anglikanska kyrkan.

Åter till USA. Här hade, efter det amerikanska debaclet i Indokina och Nixons avgång i samband med Watergate-affären, antikommunismen fått ett dåligt rykte. Detta ledde till att Sydvietnam, Kambodja och Laos lämnades åt sitt öde av Ford-administrationen, och med Jimmy Carter som president fortsatte den amerikanska passiviteten. Det var först med Ronald Reagans tillträde som USAs 39e president som Amerika återtog sin position som Västvärldens ledarnation, vilket ledde till den fria världens seger i det Kalla kriget (Tredje världskriget). Bakom den utvecklingen stod den intellektuella högerrörelse som initierats av William F. Buckley och National Review.

Många trodde efter Berlinmurens raserande, det sovjetiska uttåget ur Afghanistan och Sovjetunionens upplösning att världen stod inför en varaktig fredsera, rentav att historien hade nått sitt slut. Jag måste bekänna att jag själv ett tag tog intryck av sådana stämningar. Det kom emellertid ett ganska brutalt uppvaknande med Saddam Husseins aggression mot Kuwait 1990, något som resulterade i Gulfkriget som dock slutade utan ett riktigt avgörande i form av Saddams detronisering.

Under 1990-talet byggde islamska extremister, sporrade av segern över ryssarna i Afghanistan och ursinniga över Saudiarabiens uppslutning på anti-Saddam-krafternas sida, upp en styrkeposition och genomförde en rad terrorattentat riktade i första hand mot amerikanska och israeliska mål. 2001 fick denna utveckling sin kulmen med attackerna i USA den 11 september, en händelse som därefter kommit att prägla världspolitiken. President George W. Bush fattade rätt beslut med invasionerna av Afghanistan 2001 och Irak 2003, och slutligen kunde de allierade styrkorna under USAs ledning slutföra det ofullbordade jobbet från 1991 genom att gripa och avrätta Iraks blodbesudlade diktator Saddam Hussein. USAs framgångsrika krig mot terrorismen gjorde att det till dags dato aldrig inträffat några fler terrorattacker på amerikansk mark.

Bush den yngre insåg att USA även efter Kalla krigets segerrika slut hade en skyldighet att värna frihetens och demokratins värden runt om i världen, även om det ibland kostar på. Med Bushs avgång efter två mandatperioder, den inträdande ekonomiska recessionen och socialisten Barack Obamas tillträde som USAs 44e president har dock en ny global situation uppstått som gör framtiden osäker.

Också den amerikanska konservatismens framtid ser i hög grad osäker ut för tillfället, och någon tänkbar konservativ utmanare till Obama är det i nuläget svårt att se. Dock finns tidskriften National Review kvar som konservativt flaggskepp, och den kan sägas kompletteras av den konservativa dagstidningen The Washington Times som grundades av Reverend Sun Myung Moon i mitten på 1980-talet.

I nästa artikel om min konservativa utveckling och mina konservativa förebilder avser jag att sammanfatta mina erfarenheter och peka på de värderingar en kraftfull konservativ ideologi enligt min mening måste omfatta.

Man kan inte göra annat än att hoppas att Nordkoreas diktatur skyndsamt faller utan att skada sin befolkning mer, ej heller omgivningen. Och att omgivningen inte förvärrar denna krasch utan låter det ske så smärtfritt som möjligt för den svältande och misshandlade befolkningen.

Det är vad jag önskar idag.

Se: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6

Läs även andra bloggares åsikter om politik, eu, usa, barack obama, iran, militären, fn

Under mina dagar i hemmet passar jag på att se lite film samtidigt som jag försöker göra lite nytta… Gårdagens film, som jag såg klart här i morse, var Robert Altmans film MASH från 1969. En helt klockren film som sedan fick en efterföljande serie på elva säsonger (serien om en grupp fältläkare under Koreakriget varade därmed längre än själva kriget, inte helt dåligt…)… Ledmotivet från filmen, och från serien, är dagens låt. Suicide is Painless med Johnny Mandel, skriven av Robert Altmans son Michael.

Brott mot mänskligheten

Misär och förtidig död – livet i vinstens tjänst
1845 publicerades Friedrich Engels ”De arbetande klassernas situation i England”, en noggrann beskrivning av den misär och förtidiga död till vilka det kapitalistiska systemet dömde arbetare i England. Boken är högaktuellt idag, med tanke på de hundratals miljoner slavar och semi-slavar som förser i-länderna med allt från mineraler till mat och billiga elektronikprodukter. För att ladda ner Engels bok i PDF-format, klicka här.

Statlig narkotikahandel
Handel med narkotika betraktas som ett brott i de flesta länder, därför att den fördärvar människor och frodar kriminalitet. Men när Storbritannien, Holland och andra kapitalistiska länder höll på att etablera kolonier i Asien, drev de storskaliga narkotikahandel för att finansiera sina verksamheter. Liknande handel drivs idag av CIA, som framgår av The Politics av Heroin – CIA Complicity in the Global Drug Trade, av Alfred McCoy, professor of Southeast Asian History at the University of Wisconsin, Lawrence Hill Books, 1991.

Dödens fält i Guatemala
1999 måste president William Clinton erkänna att personal från CIA och USA:s armé hade dirigerat ett mångårigt folkmord i Guatemala. Minst 200.000 civila dödades, enligt FN:s Human Rights Mission. Läs mer…

Atombomben – Hiroshima och Nagasaki
Då Tyskland kapitulerade i maj1945 visste Truman-regeringen i Washington att Japan var berett att gör detsamma. Men president Truman förlängde avsiktligt kriget i väntan på att atombomben skulle färdigställas. Han ville skicka en varningssignal till Sovjetunionen. Tidigt i augusti släpptes atombomber på Hiroshima och Nagasaki, städer helt utan militär betydelse. Flera hundratusen civila dog, många hundratusentals fick fruktansvärda skador.(Se The Decision to Drop the Atomic Bomb and the Architecture of an American Myth, av Gar Alperovitz, amerikansk historiker.)

Dödens fält i Europa – Första Världskriget
Mot slutet av 1800-talet konkurrerade kapitalistiska länder som Storbritannien, Frankrike och Tyskland om kontroll av marknader och råvaror runt om i världen. Detta ledde till vad som kallas för det första världskriget, 1914-1918. Lenin och den stora irländska socialisten James Connolly varnade om och om igen för att Europas arbetarklass skulle slaktas i ett krig för att tjäna kapitalisternas intresse. Och de blev slaktade i miljontals.

Koreakriget
USA:s bombningen av Nordkorea på 1950-talet var en av de mest brutala angrepp i världshistoria. Flera miljoner civila dödades. Chefen för USA:s flyg Curtis Lemay sa att ”Vi skall omvandla Nordkorea till en parkeringsplats”. (Se North Korea, av historieprofessor Bruce Cumings, The New Press, 2004, och The Hidden History of the Korean War, av I. F. Stone)

Vietnamkriget
USA:s president Dwight D. Eisenhower förklarade 1953 att ”vi” måste lägga beslag på de viktiga mineralresurserna i Vietnam (som då var en fransk koloni) och Indonesien. Efter vietnameserna hade drivit ut de franska trupperna, satt USA igång ett krig som kostade ca 2 miljoner liv. Mätt i ton, var mängden bomber som fälldes på Vietnam större än den totala mängden som släpptes av alla deltagare tillsammans under i andra världskriget.

Slakten i Indonesien
1965 ordnade västmakterna en kupp mot Indonesiens valde president och installerade en marionettregering under Mohammad Suharto för att säkra stora multinationella förtagens tillgång till landets väldiga naturresurser. Ca 1,5 miljoner människor slaktades av den nya regering, som stöddes aktivt av bl a USA, Storbritannien och Australien. Blodbadet fortsatte senare i Ost Timor, också detta med stöd av västmakterna.(Sel Memoirs of an Economic Hitman, av John Perkins, Berrett-Koehler Publishers, 2004)

Blodbadet i Latin Amerika
1946 etablerades USA:s School of the Americas (numera Western Hemisphere Institute for Security Cooperation) i Panama för att undervisa i mord- och tortyrteknik samt taktik för att kväva folkrörelser. Eleverna var polis- och militärbefäl från diktatoriska latinamerikanska regimer som stöddes av USA. Under många decennier dränktes Latinamerika i arbetarnas och böndernas blod med hjälp av lärdomar från SoA.

Blodbadet i Angola
1975 befriades Angola från portugesiskt kolonialstyre. Kampen leddes av MPLA, en marxistisk-leninistisk organisation som fick massivt förtroende i landets första fria val, och även efteråt. Men fram till 2002 drevs ett blodigt inbördeskrig av UNITA, en organisation som var finansierad och beväpnad av USA och apartheidregimen i Sydafrika. UNITA:s ledare Jonas Savimbi fick ett entusiastiskt mottagande hos USA:s kongress.

Irakiska byar utsatta för giftgas
Giftgas användes av båda sidor i det första världskriget. Strax därefter blev gasen förbjuden enligt internationell överenkommelse. Saddam Hussein blev anklagad för att ha använt giftgas mot en kurdisk by i norra Irak under 1980-talet. Men på 1920-talet i Irak, som då var kontrollerat av Storbritannien, använde Royal Air Force giftgasbomber mot Irakiska byar för att slå ner på ”upprorsmakare”. Initiativtagare till detta var Winston Churchill, som inte kunde fatta varför vissa av hans kolleger hade invändningar. (Se Air Power and Colonial Control, av David E. Omissi, Manchester University Press, 1990)