Fokus hade förra veckan ett reportage om Ramzan Kadyrov och hans styre av Tjetjenien. Väl värd läsning! Eller hur man nu ska uttrycka det…

Kreml är än så länge nöjda med hans regim, men jag undrar om det inte börjar bli lite väl magstarkt även för en rysk och alltmer auktoritär ledning som åtminstonde är måna om att ge SKEN av att vara en demokrati. Hur länge kommer det att dröja innan Putin och Medvedev stoppar vansinnet i palatset i Groznyj?

300 namn på sin dödslista och en milis som finkammar byar och städer i en skonings- och urskillningslös jakt på presumtiva terrorister. Ett palats format som ett S med lyxbilar i garaget och en förmodad tortyrkammare i källaren.

Läs artikeln. Där står mycket, mycket mer.

Rysslands president Dmitrij Medvedev höll idag ett tal till nationen. I talet öppnar han för demokratiska reformer men är samtidigt klar över att dessa inte får innebära “ett försvagande av lag och ordning.” Han underströk vidare att “alla försök att skaka om situationen, destabilisera styret och splittra samhället under demokratiska paroller kommer att förhindras.”

I mina ögon har jag svårt att se om och hur detta i praktiken kommer att leda till några förändringar. Tongångarna känns i mångt och mycket igen. Demokrati och rättsstatlighet framhålls som något att sträva efter men utmålas i nästa andetag som något farligt som inte får gå till överdrift. Det är lätt att uppfatta det som sägs som positivt men när man ser till vad som sker i praktiken blir man lika lätt pessimistisk. Ett mycket konkret exempel är gårdagens utnämning av Tjetjeniens beryktade president Ramzan Kadyrov till generalmajor för den ryska federala polisen. Kadyrov har föga förvånande tolkat det som ett erkännande av hur han har planerat och utfört specialinsatserna mot medlemmar av regionens beväpnade terroristgrupperingar. Kadyrovs metoder har emellertid inte enbart riktat sig mot terrorister och banditer utan också mot civilbefolkning och människorättsförsvarare, vilket Kreml är fullt medveten om. Utnämningen innebär inte något konkret i förhållande till polisen men den stärker förstås Kadyrovs ego att än en gång få bekräftat att hans förehavanden stöds av makthavarna i Moskva. Utnämningen stod nämligen Medvedev personligen för. Medvedevs tal slutade med ett ”-Framåt Ryssland!”. Likheten med Berlusconi (“Forza Italia!”) är slående på flera sätt.

I morgon bitti har vi ett seminarium om Ryssland – läs mer här. Välkommen!

Sveriges framlidne statsminister Olof Palme var kontroversiell av många anledningar. En av dessa var hans ofta kärvänliga attityd gentemot Sovjetunionen. Detta yttrade sig bland annat i Palmes stöd för det gamla kravet på en kärnvapenfri zon i Norden.

Under Palmes egid tillät sig vidare Sverige att med SIDA-pengar och på annat sätt backa upp en rad marxistiska/kommunistiska så kallade befrielserörelser – i verkligheten väpnade terrorrörelser – och kommunistiska diktaturer i Tredje världen.

Det är ur detta perspektiv inte särskilt märkligt att Olof Palme var mycket uppskattad i Kreml. Faktiskt så uppskattad att det sovjetiska postverket efter Palmes död 1986 lät trycka ett särskilt hyllningsfrimärke till Palmes minne. Den svenske statsministern skulle ha gjort ett besök i Moskva våren 1986, men kulorna på Sveavägen kom emellan.

 Palme hyllad i Sovjet.

Tidskriften Contra hade för övrigt planerat att markera Palmes Moskva-resa med att ha en karikatyrteckning, föreställande Palme dansande kosackdans på Röda torget, på omslaget. Redaktionen fick av naturliga skäl ändra dessa planer. Detta var dock före min egen tid som fast medarbetare i Contra.

På tal om frimärken, Sverige och Sovjetunionen kan nämnas att det svenska postverket 1970 hyllade sovjetstatens grundare, V. I. Lenin, med att ge ut en särskild bild samt poststämpel i anledning av att det var 100 år sedan denne föddes. Lenin dog som bekant i hjärnsyfilis 1924 och efterträddes av Stalin.

 En bra Lenin är en död Lenin…

Det är advokaten och filatelisten Bo R. Hållenius som gjort mig uppmärksam på dessa post- och frimärksrelaterade fakta. Jag ber att i sammanhanget få citera ett “brev till redaktören” som Hållenius fick infört i Svenska Dagbladet den 6 maj 1999:

“Som vi vet har man från statligt håll utgivit en bok om nazisternas grymheter under kriget 1939-45, bl a i syfte att upplysa det uppväxande släktet om vad som förevarit. När vissa borgerliga politiker, bl a Carl Bildt, önskar motsvarande bok om kommunisternas grymheter förefaller viljan till upplysning inte vara lika stor. Förklaringen är väl den att tongivande massmedier och de härskande politikerna inklusive de ‘intellektuella’ haft en mer förstående attityd till kommunisterna, då dessa varit ‘vänster’. Då kunde man även hylla den mest blodtörstige diktator trots vetskap om tidigare eller ännu pågående grymheter. Ett talande exempel på detta är det svenska postverket, som 1970 till och med firade Lenins 100-årsdag med särskilt kort och jubileumsstämpel. Tala om servilitet inför barbariet!”

Hållenii ord om fjäskandet för massmördaren Lenin kan förefalla självklara i dag, men 1970 var det inte så i ett svenskt samhälle som svårt plågades av en nära nog allenarådande vänstervridning. Lenin tillhörde således de potentater som det hörde till kutymen att tala om i vördsamma ordalag.

И Так состоялись очередные показательные заезды Формулы 1 в Москве, во круг Красной Площади и Кремля.

Наш клуб Шоу-Карз.РУ был приглашен на данное мероприятие – и мы были участниками парад – Экзотических автомобилей – по трассе – на которой происходили заезды – Формулы 1 -)))

Что я Вам хочу сказать – ощущения – не реальные – когда на тебя десятки тысяч глаз смотрят – а ты находишься в самом центре развития событий.

Кабриолет – Oldsmobile Cutlass 71 года единственный в России – 500 л.с. ну и ваш покорный слуга в роли штурмана-фотографа…
фотография сделана

duke_mouse

.

Ну а теперь мой не большой фотоотчет о мероприятии :

Фотографии в альбоме «Bavaria moscow city racing & SHOW-CARS.RU 19 июля 09» -=ЧудО и ВащЕ=- на Яндекс.Фотках

И еще Видео – с нашего парада и с интервью – наших участников Клуба:

http://rutube.ru/tracks/2157733.html?v=d1f75721c32fb983d23d1e4a049742b3

http://rutube.ru/tracks/2157563.html?v=9a98bfc11f965324bcd337a7da1dbe42

Stockholm Observer skrev; “Russia has recently intensified its revisionist campaign, claiming that it voluntarily gave up communism and the Soviet Bloc and that the Cold War ended in a draw with the West. Russia’s state propagandists maintain that the USSR never occupied its neighboring states after World War II, but rather liberated them from tyranny[...]

As Russia glosses over its dark past and flexes its muscles, the fear is that those who rewrite history may also be determined to repeat it.”

Befriare är gäster, och gäster stannar inte för länge! Ryssarna stannade i 45 år utan att gästerna någonsin lämnade, snarare blev de fler och fler! Inte såg jag då särskilt många ryssivrare bland baltikums (icke nyligen anlända ryska) befolkningar, under de år jag var ung på 80-talet. Hur ska Putin och Kreml förklara bort de senare postkrigsåren i Baltikum, med ord om ryska befriare? Det löser framtidens ryska historierevisionister, och har de tur så blir den sista kvarvarande historiska skriften i världen rysk, om de kan hålla kvar vid makten och inflytandet så länge vill säga!

Roger Klang, Lund den 12/6/2009

Was muss ein junger Mann von 18 Jahren tun, damit er in kürzester Zeit in fast allen Medien der Welt erscheint? Er muss sich etwas originelles ausdenken, was vor ihm keiner getan hat und wahrscheinlich auch nie wieder einer machen wird. Am 28. Mai 1987, heute vor 22 Jahren, landete der Hamburger Mathias Rust mit einem Leichtflugzeug der Marke Cessna 172 im Herzen der sowjetischen Metropole Moskau auf dem Roten Platz, direkt vor dem Kreml.
Wahrscheinlich war er sich seines Tuns gar nicht bewusst und man könnte die ganze Sache als “dummer Jungenstreich” abtun, wenn da nicht die unglaubliche politische Brisanz diesen Flug so aufgewertet hätte.

Da geht dieser Mathias Rust hin und dringt mit seinem gemieteten Flugzeug bei St. Petersburg (damals Leningrad) in den sowjetischen Luftraum ein und folgt dann der Eisenbahnlinie nach Moskau. Sein Eindringen wird zwar von der russischen Flugüberwachung bemerkt, bleibt aber aufgrund von Pannen vorerst ohne Reaktion von sowjetischer Seite. Mehr als fünf Stunden und etwa 900 Km kann er unbehelligt bis in die sowjetische Hauptstadt fliegen. In niedriger Höhe, unterhalb des Radarschirms, bleibt er zunächst unentdeckt vom russischen Radar, wird ab dann entdeckt. Am Abend erreicht Mathias Rust in Begleitung zweier Abfangjäger Moskau. Gegen 18:15 kreist die Cessna 172 drei Mal über dem Roten Platz und landet schließlich gegen 18:40 Uhr auf der nahe gelegenen Moskwa-Brücke neben der Basilius-Kathedrale. Er entsteigt der einmotorigen Maschine und gibt Autogramme an sich einfindende Schaulustige. Erst Minuten später wird er von Mitarbeitern des KGB festgenommen.

Welch ungeheuerliches Ereignis! Damals waren die politischen Verhältnisse noch ganz anders. Die Sowjetunion und ihre Verbündeten schotteten sich gegenüber der restlichen Welt ab und war tabu für Normalsterbliche aus dem westlichen Ausland. Man sprach vom “Eisernen Vorhang”.

Für Mathias Rust hatte die Tat Folgen. Er wurde am 4. September 1987 zu vier Jahren Arbeitslager wegen illegaler Einreise, Verletzung der internationalen Luftverkehrsregeln und schweren Rowdytums verurteilt. Knapp ein Jahr später wurde er begnadigt und musste die Sowjetunion sofort verlassen. Vielleicht war ihm sein unverhoffter Ruhm zu Kopf gestiegen, jedenfalls kam er in den folgenden Jahren immer wieder mal mit dem Gesetz in Konflikt. Heute lebt er in Berlin und verdient sich seinen Lebensunterhalt mit professionellem Pokerspiel.

Det är ett känt och av nästan alla erkänt faktum att omkring sex miljoner judar och ytterligare ett antal miljoner ur andra grupperingar dog till följd av nationalsocialistisk maktutövning i samband med Andra världskriget; sammanlagt brukar man räkna med cirka 14 miljoner offer för denna större Förintelse. Att den kommunistiska ideologin bär ansvaret för en mänsklig förintelse som kostat åtskilligt fler människor livet är inte lika välkänt, och framförallt inte lika mycket behandlat, inte minst beroende på att medier, politik samt samhälls- och utbildningsinstitutioner av olika slag i icke ringa grad befolkas av socialister och kommunistsympatisörer som inte är ett dugg intresserade av att sådan information skall komma ut.

Exakt hur många som dött som en direkt eller indirekt följd av den kommunistiska ideologin omsatt i praktiken är det ingen som vet, men olika beräkningar har förvisso gjorts. Jean-Pierre Dujardin beräknade i en studie publicerad i Le Figaro Magazine 19-25 november 1978 exempelvis att 142 917 000 människor fallit offer för den praktiska tillämpningen av modern kommunism, varav de flesta i Sovjetunionen respektive röda Kina. Andra studier har angivit något andra siffror.

I går var jag på en visning av en film som heter “The Soviet Story” (arrangemang: Svensk-lettiska föreningen) från 2008 som belyser den sovjetiska sidan av den kommunistiska förintelsen. Det är en historisk dokumentärfilm där den unge lettländaren Edvins Snore svarar för såväl manuskript som regi. Snore ägnade sig åt studier och materialinsamlande i mer än tio år innan han, med hjälp av kameramannen Edgars Daugavvanags, övergick till att under två års tid göra filminslag från Ryssland, Ukraina, Lettland, Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Belgien. Resultatet är minst sagt skakande.

“The Soviet Story” premiärvisades i Europaparlamentet i april 2008 och väckte, föga oväntat med tanke på den samtidspolitiska utvecklingen, stort rabalder i Ryssland där ju som bekant premiärminister Vladimir Putin hävdat att Sovjetunionens sammanbrott innebar 1900-talets största katastrof. Statskontrollerade ryska media satte omedelbart igång en stor propagandakampanj mot filmen, vilket resulterade i att ryska historiker som intervjuades i filmen utsattes för repressalier. Vidare ordnade organisationen Unga Ryssland, som står Kreml och Putin nära, vildsinta demonstrationer under vilka dockor föreställande regissören Snore både hängdes och brändes.

De fakta som läggs fram i “The Soviet Story” är i de flesta fall inga nyheter för välinformerade demokratianhängare. Ett avsnitt behandlar således den av Stalin framtvingade svältkatastrofen i Ukraina vintern 1932-33, som skördade omkring sju miljoner människoliv – det vill säga fler än antalet judar som omkom i den nazityska förintelseindustrin! Bakgrunden var att Stalin och kommunistpartiets ledning dels ville oskadliggöra de så kallade kulakerna (storbönderna), dels lägga beslag på spannmål som sedan kunde exporteras för att göda den sovjetiska statskassan. Följaktligen vidtogs åtgärder som gjorde att det i praktiken inte fanns någon mat att äta i den del av Sovjetunionen som gick under benämningen “Europas kornbod”. Filmsekvenserna på döda och döende är mycket starka.

Katynmassakern – 21 857 polacker sköts av sovjetiska bödlar.

En annan del av historien om Sovjet, och som kommer till belysning i filmen, handlar om Katyn-massakern, som ägde rum väster om Smolensk i Ryssland. Katyn-massakern innefattar dels morden på 4421 polska officerare från ett fångläger i Kozielsk på order från den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD, en föregångare till KGB, dels mer allmänt morden på 21 857 polska medborgare från olika fängelser och fångläger i Vitryssland och västra Ukraina under Andra världskriget efter order av Josef Stalin. Avrättningarna i Katyn pågick i fem veckor, och offren hamnade i åtta massgravar i vilka liken låg som packade sardiner.

Ryssarna hävdade länge att morden i Katyn hade utförts av nazistyska styrkor, vilka emellertid inte anlände till området där Katyn ligger förrän 1941. Först med Michail Gorbatjovs uppstigande till makten i Sovjetunionen började händelserna i Katyn utredas av ryssar och polacker, och därefter har man från Moskvas sida saknat möjlighet att förneka sovjetstatens skuld i Katyn-massakern. Ryssland har dock hitintills vägrat benämna Katyn-massakern “folkmord”, vilket Polen krävt. Den berömde polske regissören Andrzej Wajda gjorde 2007 filmen “Katyn”, som behandlar massakern.

Det dras ofta paralleller mellan kommunismen och nationalsocialismen mot bakgrund av att båda är totalitära ideologier med en rad likheter. Francoise Thom, professor i modern historia vid Sorbonne-universitetet i Paris, menar i en intervju i “The Soviet Story” att båda ideologierna är varianter på samma socialistiska tema men där “nazismen är resultatet av missriktad biologi, kommunismen en följd av missriktad sociologi”; hon torpederar därmed myten om att kommunismen visserligen givit upphov till mycket lidande, men att teorin ändå är nobel.

Sanningen är naturligtvis att ingen teori som går ut på att eliminera vissa människor och klasser av människor någonsin kan vara nobel eller god. Under det att nazisterna ville tillintetgöra människor utifrån etnisk tillhörighet, strävade kommunisterna efter att förinta människor beroende på vilken “klass” de tillhörde. George Watson, litteraturhistoriker från Cambridge-universitetet i England, berättar i “The Soviet Story” om hur han studerat Karl Marx skriverier och därvid – i tidningen Neue Rheinische Zeitung där Marx var chefredaktör 1848-49 – funnit att Marx var den förste som pläderade för att hela folkgrupper skulle utrotas.

Det var i Neue Rheinische Zeitung som Karl Marx pläderade för folkutrotning.

“Marx och Engels”, säger Watson, “kallade basker, bretagnare och serber för ‘Völkerabfall’ (mänskligt avfall). Det var folk som ansågs så efterblivna att de inte ens kunde nå upp till det kapitalistiska stadiet, utan låg flera steg tillbaka enligt det marxistiska utvecklingsschemat. De kunde därför förintas utan vidare.”

Ytterligare ett mörkt kapitel i den sovjetiska historien rör samarbetet med Nazityskland. En militär samverkan mellan det bolsjevikiska Ryssland och militaristiska krafter i Tyskland kom igång redan kort efter Första världskrigets slut och accelererade efter Hitlers och nazisternas maktövertagande 1933. Viktor Suvorov, en före detta sovjetisk underrättelseganet knuten till militärspionaget GRU och författare till en bok om de sovjeiska Spetznas-styrkorna, citeras på följande sätt i “The Soviet Story”: “En delegation från tyska Gestapo och SS kom till Sovjetunionen för att lära sig hur man byggde koncentrationsläger.” Sådana läger hade använts av de ryska boljsvikerna i cirka 15 år innan de första tyska koncentrationslägren kom till stånd.

En annan fasansfull detalj i denna sovjetkommunistiska/nazityska samstämmighet behandlas av den sovjetiske dissidenten general Petro Grigorenko i dennes memoarer som publicerades 1981. Grigorenko beskriver (sidorna 208-209) hur den sovjetiska krigsmakten på 1930-talet utvecklade en gasvagn/bil av samma typ som nazisterna kom att använda i ett tidigt skede av judeutrotningen. Bilens avgaser leddes helt enkelt in i vagnen som var packad med människor. Skillnaden var att nazisterna använde denna inrättning för att avliva judar, medan sovjetkommunisterna tog livet av kulaker, förment förmögna bönder. Ytterligare en gemensam nämnare mellan kommunism och nazism var de groteska medicinska experiment som förekom i såväl Gulag som de nazistiska koncentrationslägren.  I filmen finns en sekvens där en sovjetläkare sågat igenom huvudskålen och blottat hjärnan på en levande människa!

190 döda i Tartu, Estland, offer för den kommunistiska terrorn i Sovjetunionen.

Under Stalins mångåriga terror avrättades människor på löpande band. Som Norman Davies, historieprofessor i Cambridge, uttrycker det i en av filmens många intervjuer: “Människor blev skjutna dag och natt överallt i världens största land. Stalin kom slutligen till den punkt då han dödade slumpvis, enligt kvoter.” Varje administrativ region beordrades döda ett visst antal människor som antogs vara “fiender”, men slutligen dödades vem som helst för att kvoterna skulle uppfyllas.

Vladimir Karpov, en före detta överste i den militära underrättelsetjänsten GRU, säger i filmen: “Chrusjtjov hade fått i uppgift att skjuta 7000-8000 i ett område. Han bad då om att få öka kvoten till 17 000.” Det var samme Nikita Chrusjtjov (“Krusse”) som i början av 1960-talet spelade mysgubbe och rodde Harpsunds-ekan med Tage Erlander. Den mest omtyckta avrättningsmetoden var ett skott i nacken eller bakhuvudet, men även mer utstuderat grymma avrättningsmetoder förekom. “Stalin badade i blod!”, utropar förre sovjetpresidenten Michail Gorbatjov i en sekvens i “The Soviet Story”: “Jag såg dödsdomarna, vilka han undertecknade paketvis.”

Naturligtvis tar Edvins Snores film också upp den famösa Molotov-Ribbentroppakten från den 23 augusti 1939, det delvis hemliga avtal som tillät Sovjetunionen och Hitlertyskland att dela upp Polen mellan sig och därmed möjliggöra Andra världskriget. Det blev Tyskland som fick bära hundhuvudet för krigsutbrottet eftersom man invaderade Polen redan den 1 september 1939, medan Sovjet väntade ett par veckor och därmed i relativ stillhet kunde tillägna sig vad som var kvar av den polska nationen. 

Sedan kom kriget, med rysk terminologi “Stora fosterländska kriget”, som kostade Sovjet cirka 27 miljoner människoliv, hälften av alla dödsoffer i Andra världskriget. Vad som inte är lika uppmärksammat, men som kommer fram i “The Soviet Story”, är att bara en mindre del av dessa offer var en direkt följd av kriget – det stora flertalet var ett resultat av den sovjetiska mordmaskinen. Bara ett exempel: bakom de sovjetiska stridande förbanden marscherade särskilda NKVD-styrkor med uppgift att skjuta framåt så att inte de egna soldaterna skulle få för sig att skrida till reträtt. Före den tyska invasionen midsommaren 1941 hade Stalin dessutom låtit mörda merparten av den sovjetiska officerskåren, vilket svårt hämmade de sovjetiska krigsansträngningarna i krigets initialskede.

Efter det tyska angreppet anslöt sig Stalin och Sovjetunionen till Storbritannien och USA i en allians som till slut kunde segra över tyskar, japaner och deras allierade. I segrarmakternas konferenser i krigets slutskede, där den mest kända ägde rum i Jalta på Krimhalvön i Ukraina, förstod Stalin att utnyttja de båda övriga makternas godtrogenhet vilket tillät honom att lägga halva Europa under sovjetisk domvärjo i nästan 50 år innan det blodröda imperiet slutligen kollapsade 1991.

Efter en decennielång period, till stor del karaktäriserad av kaos men också relativ demokrati, blev ganle KGB-officeren Vladimir Putin president i Ryssland efter Boris Jeltsin år 2000. Putin har efterhand, numera som premiärminister, stramat upp sitt Ryssland med god hjälp av underrättelsetjänsten och därvid inskränkt alltfler mänskliga fri- och rättigheter samt även givit sig ut på utrikespolitiska äventyrligheter i Georgien som varit oförsynt nog att försöka glida ur det ryska greppet.

“Den ryska identiteten har utformats av en känsla av att vara del av ett stort imperium”, framhåller den polske EU-parlamentarikern Wojciech Roszkowski i filmen. Detta förklarar den nya nationalismen med president Medvedev, premiärminister Putin och dumans andre vice talman Vladimir Zjirinovskij som mäktiga förespråkare. Det förklarar också den mer vildvuxna, ibland rent kriminella typ av nationalism som odlas av diverse mer eller mindre nazianstukna grupper som inte drar sig för mord och terror mot judar och andra oönskade etniska grupperingar i Ryssland.

I Putins Ryssland kommer det därför garanterat inte att ske någon uppgörelse vare sig med kommunismen eller det gamla Sovjetunionen, vars upplösning  ju enligt Putin var förra århundradets största katastrof. Sällskapet Memorial, som bildades åren närmast efter Sovjetunionens implosion 1991 med syftet att hedra offren för terrorsystemet, får allt svårare att verka, och de sovjetarkiv som under 1990-talet öppnades alltmer blir allt mer svårtillgängliga för utländska forskare.

Inte heller finns det i omvärlden något större intresse av att uppmärksamma kommunismens offer världen över. “Europa fortsätter att ignorera sovjetiska brott och massmord medan miljontals av offren försummas”, säger i en filmintervju EU-parlamentarikern Girts Valdis Kristovskis.

Det torde bli ett samfällt ramaskri från den svenska vänstern, inte minst inom den del som häckar inom historikerskrået, om Edvins Snores lysande och angelägna film skulle visas i svensk television. Särskilt de välbehövliga jämförelserna mellan kommunismen och nationalsocialismen kommer att reta gallfeber på samma vänster som, även om den kanske inte hyllar det sovjetiska experimentet som paradiset på jorden (vilket dock skedde under åtskilliga decennier), inte tolererar någon mer grundläggande kritik av socialism och kommunism.

För filmens svenska översättning svarar den lettiskfödde svenske medborgaren Janis Vikmanis.

Układ Sikorski-Majski był to układ między Polską a ZSRR, który miał na celu wspólną walkę z III Rzeszą w czasie II wojny światowej.

Został podpisany 30 lipca 1941 roku w Londynie. Układ przewidywał przywrócenie stosunków dyplomatycznych między obydwoma krajami oraz budowę armii polskiej w Związku Sowieckim pod dowództwem polskim. Układ podpisany został przez polskiego premiera Władysława Sikorskiego i radzieckiego ambasadora w Londynie Iwana Majskiego. Kreml w układzie Sikorski-Majski uznał, że traktaty radziecko – niemieckie z 1939 roku tracą moc, a rząd polski stwierdzał, że nie jest związany żadnym układem skierowanym przeciw ZSRR. W protokole dodatkowym rząd radziecki udzielił amnestii obywatelom polskim pozbawionym wolności na terenie ZSRR (najczęściej zresztą bezpodstawnie przetrzymywanym w łagrach).

Traktat został jednostronnie wypowiedziany przez ZSRR 25 kwietnia 1943 po odkryciu przez Niemców zbiorowych grobów oficerów polskich zamordowanych przez NKWD w Katyniu.

.

Klang-Wolken

Franz Trachsel.

.

Klingende anstelle der üblichen stummen, allenfalls donnerrollenden Wolken über unserem Kopf? Was soll’s bedeuten? Dem biblischen Himmel abgelauscht, oder sozusagen jener Wiener Operette aufgesessen, wo der Himmel voller Geigen hängen soll? Oh! Wäre solcherlei in privilegierten Augenblicken aber geeignet, lauter Behagen auszulösen oder in aufgeschriebener Form stille Sonntagnachmittage oder lange Winterabende zu beseelen!

Regenbogen über der Rengg im Entlebuch (Kt. Luzern/Schweiz)

Nur, was soll’s bedeuten für den handfest geschäftigen Alltag? Für einen Bauern zum Beispiel, hier im Falle Ludwig Rengglis auf der am voralpinen nördlichen Pilatus–Fuss gelegenen Entlebucher Rengg?
Wolken sind nun einmal da, oder aber es sind keine da. Seine Erfahrung lehrt ihn jedoch, dass Wolken, auf der Rengg erlebt, höchst stimmig sein können. Stimmig, wenn sie ersehnten Regen versprechen, stimmig für ihn vor allem aber dann, wenn er sie zum glücklichen Zeitpunkt als Klangwolken mit Signalwirkung daherkommen hört.
«Wetter zum Heuen» heisst dieses auf der Rengg eines Frühsommermorgens abgelauschte Signal in der Sprache Meister Rengglis. So denn auch seine Botschaft an die bei Rösti und Milchkaffee zum Frühstück versammelte Familie. Zurück von ersten frühmorgendlichen Verrichtungen in Feld und Stall gibt er sich beruhigt überzeugt davon, und die älteren unter seinen fünf Nachkommen harren auch schon seiner Erklärung: «Man hört Emmen läuten». Wieder mal ganz nach Wunsch eingestellt hatte sich anfangs Juni über Nacht der willkommene Klang-Wolken-Verfrachter, der Ostwind.
Ostwind zum Juni – Beginn auf der Rengg: Die Gewähr, den Heuet einem Vorschuss-Erntesegen gleich gesichert beginnen zu können! Fürs Auge, von bisweiligen dünnen Schleierwolken abgesehen, der sommerlich sanftblaue Himmel; fürs Ohr, wenn Emmen Dorf zum Gottesdienst ruft, die Klangwolken; und in der Nase den in wenigen Tagen sich in Haus und Hof ausbreitende Duft frischen Heus.
Mag den Bauern drunten im Tal im Hinblick auf den erforderlichen Betriebshauptertrag aus Weizen-, Obst-, Gemüse- oder Kartoffelernte die vorrangige Bedeutung zukommen, hier oben ist‘ s der Lage gemäss der Milchertrag, der zählt, und demzufolge für seine zwanzig Kühe die Weide im Sommer und das Heu im Winter. «Jedes Geschöpf lebt von der Frucht der Erde», besingt ein bekanntes Kirchenlied. Begreiflich, dass den dank Ostwind hierher verfrachteten Klangwolken ein wenig der Nimbus eines Familienschicksals zukommt.

Pfarrkirche Emmen/Schweiz

Ahnungslos zu sein darüber, was das Geheimnis derer ausmacht, welche die Klangfülle aus dem Kirchturm zu Emmen dem Ostwind mit auf seine Reise geben, war nicht die Art der Familie Renggli. Auffallend am an Klangfarbe und -fülle reichen Geläute nun einmal der stark herauszuhörende, führende Unterton: Ein Akkord wie dazu bestimmt, auf der vom jeweiligen Ostwind beflügelten 20-Kilometer-Schwingungsreise zu 800 Metern Höhenunterschied vom Reusstal zur Rengg empor, die Aufgabe der akkustischen Tragfläche wahrzunehmen. So eine der Besonderheiten eines in der Tradition Emmens verwurzelten und gewachsenen Kirchengeläutes. Erstmals verbrieft findet man Emmen Dorf so gesehen, noch vor der Gründung der Schweizerischen Eidgenossenschaft, nämlich im Jahre 1257. Eine Tradition, welche 1828 frühere Kirchenbauten durch die heutige Dorfkirche ersetzt hat, und die in ihrem Turm seit 1880 ausser drei früheren Glocken neu gleich noch vier weitere, seither also deren sieben beherbergt.
Begreiflich im Hause Renggli, dass nicht gleich alle fünf Nachkommen Anspruch darauf erhoben, die nächste Generation auf der Rengg zu stellen. Willy zum Beispiel wandte sich nach gründlicher Lebens- und Berufsbildung in der Heimatpfarrei Entlebuch dem Sakristanen-Beruf zu. Das Aparteste, was er dort wenige Jahre später erfahren konnte, war, Emmen Dorf bedürfe für seinen altershalber zurücktretenden Sakristan eines Nachfolgers. Darauf hingewiesen zu werden war ihm eine einzige Vergegenwärtigung dessen, auf welchem Weg ihm Emmen seit früher Jugend heraufgedämmert war. Und das im Vertrauen – falls, was er nicht auszuschließen gedachte, er der Bewerbungsfavorit sein sollte – darauf, etwas Gutes ins Auge gefasst zu haben.
Emmens neuer Sakristan war 1975 niemand anders als Willy Renggli. Er kam sich vor wie von einer reichen Ernteankündigung begünstigt. Einmal im Leben die grosse Ernte einfahren, wer möchte das nicht!  Fast steht die Redensart neben dem gezogenen grossen Los. Demnach müsste, wer von Berufes wegen handgreiflichst grosse Ernten einfährt, der Glücklichste sein auf Erden. Dem widerspricht, dass Bauern selten auf Heu allein gebettet und die Abhängigkeit wie auch die Risiken vielfältig sind. Auf ureigene, signalhaft verlässliche Klangwolken am Himmel müsste ihnen wie den Rengglis auf der Rengg Verlass sein.
Keine Frage, dass ihn sein erster Besuch in Emmen die steilen, engen Holztreppen hinauf in die Glockenstube des Kirchturms führte, denn die As-Glocke zu sieben Tonnen Gewicht und je zwei Metern in Höhe und Durchmesser unter den übrigen sechs Gefährtinnen musste er gesehen haben. Man sagt, er sei fortan ein wenig in sie verliebt gewesen.
Mögen einige Jahrhunderte für eine Glocke auch im Turm zu Emmen kein aussergewöhnliches Alter darstellen, sie bleibt sich, ob neu oder alt, treu und bezieht ihre Tonqualität aus dem sorgfältig aus Kupfer und Zinn legierten Bronzeguss, ihrer Dimension und Wandstärke, sowie aus den kunstgerecht auf eine entsprechend gestimmte Tonlage nachgeschliffenen Rippen.

«Hörst Du die Glocken von Stella Maria?»

Es fehlt so gesehen auch am Glockenhimmel nicht an Sternen. Wie sonst wäre das sopranistisch hehr ausholende «Hörst Du die Glocken von Stella Maria?» in seiner schier unvergleichlichen Weite und Schönheit, ja fast Erhabenheit zu erklären, oder das von stimmgewaltigen Moskauer Männerchören geradezu eindrücklich wiedergegebene «Einsame Kirchenglöckchen in der Taiga»!
Vereinzelte Glocken vermögen aber auch von sich aus weltweit zu imponieren. So nicht zuletzt im italienischen, ohnehin melancholischen Dorfkirchengeläute, wo eine einzelne daraus jeweils die Totenglocke zu markieren hat. Und fernab moderner Glocken-Joche und -Lagerungen im Kirchturm, elektronischer Zeitschaltungen und Steuerungen, nicht zuletzt auch diverser Antriebstechniken wirkt eine einsame Glocke auf einer afrikanischen Missionsstation geradezu archaisch einfach; ein urtümlich behelfsmässiger Stamm in die Astgabeln je eines an Ort und Stelle gewachsenen und zurecht gestutzten Baumes gelegt, und die Glocke hängt, zwecks eines stattlichen Klangs mit einem Handseil dran, unter freiem Himmel.

Die «Tsar-Kolokol» in Moskau

Für sozusagen zum Schweigen abberufen hält der Besucher im Kreml zu Moskau die dortige «Kolokol», den mehr als 200-Tonnen-Riesen unter den weltgrössten. Und dann die von Seiten der Besucher sich geradezu aufdrängende Frage nach dem Glockenturm, worin dieser Gigant hänge – und welche baulichen Voraussetzungen ihn schadlos schwingen lassen und zum Klingen bringen. Nun, die Ausstellung daselbst macht kein Geheimnis daraus, dass der Glocke beim Giessen vor 275 Jahren ein Grossbrand zum Verhängnis geworden ist. Ihm zufolge drang Löschwasser, so sagt man, in die noch nicht erkaltete Form und sprengte ein Stück von 12 Tonnen ab. Aus der Erde gehoben und ausgestellt hat man sie erst 1836, hundert Jahre später, ohne dass sie jemals einen Klöppel zum Schwingen und voluminösen Schlagen gebracht hätte.
In einem preisgekrönten Südtiroler Lied grüssen die Glocken «die Gletscher und das ewige Eis» – vergleichsweise bescheiden erfüllt der berühmte Big Ben im Londoner Westminster-Uhrturm die ihm zugedachte Aufgabe ohne Anspruch darauf, dabei von aussen beobachtet werden zu können. Der mächtige Stundenschlag sichert dem 13-Tönner die Publikumsgunst auf immer auch hinter seinen Turmlucken-Lamellen.
Glockengeläute: Ihm verdankt eine Gemeinschaft, am klanglich hochkoloriert rationalen, emotionalen oder religiösen Pulsschlag einer Gesellschaft, ja einer Nation (hierzulande vornehmlich aus Anlass der Bundesfeier), aber auch gemeinsamer christlicher Fest- und Feiertage zu stehen. Kanada zum Beispiel liess die Welt ihre 400-Jahre-Stadt und landesweit grösste Provinz Quebec durch seinen vom Atlantik bis zum Pazifik vereinten Glockenklang vernehmen, am 1. Juli 2008. Und das Charakterbild einer unverkennbar Jahrhunderte alten Glocke markierte im Frühjahr 2008 das Titelbild einer bekannten Jesuiten-Zeitschrift; geweiht ist sie, ihrer Inschrift gemäss, «in nomine Jesu» dem heiligen Petrus («San Pedro»). Sie steht für die im 17./18. Jahrhundert während 150 Jahren im Paraguayanischen Urwald geführte und inzwischen wieder fortgesetzte Indianer-Guarani-Mission. Unübersehbar daran, dass sie die 250 Jahre Zwischenzeit etwas mitgenommen haben, aber auch, dass sie all die lange Zeit dazu überstanden hat, die Missions-Pionierarbeit heute erst recht wieder zu beflügeln. Ihr im Busch verbrachtes Vierteljahrtausend kommt der zweiten Dimension ihrer Botschaft gleich…

Die berühmte Bourdon Bell in der River-Side-Church Manhattan

Eines mehr nordamerikanischen Bekanntheitsgrades erfreut sich das Geläute im Turm der River-Side-Church im nördlichen Manhattan der Riesenmetropole New York. Das Besondere daran: ihr Glockenspiel. Und wenn immer aus Anlass einer grossen Feier auf dem St. Petersplatz in Rom dank weltweiter Fernsehübertragung eindrückliche Bilder über den Bildschirm gehen, dann zum jeweiligen Ausklang aus der linksseitigen Domnischen-Höhe stets auch das imposante Erscheinungsbild und der vollrunde Klang der wuchtigen As-Glocke.
Sterne am Glockenhimmel: Eine Vielzahl von Zeitgenossen könnte sich vielleicht vorstellen, ihre Lieblingsglocke, wo auch immer rund um die Welt, unterm zeitgemässeren Star (=Liebling) angeführt zu erhalten. Eine reiche Vielfalt dessen, was der Inbegriff einer «Lieblingsglocke» sein kann, wäre vermutlich die Folge. Vor allem aber sähen sich wahrscheinlich, und das vielleicht nicht zu Unrecht, in nur halb so berühmten Türmen und Geläuten thronende Glocken oder Glockenspiele, lokale nicht ausgenommen, zum Star erhoben.
Wenn hierzulande ein Wahrzeichen architektonisch und klanglich Luzerns stolze Tradition mitverkörpert, dann die Hofkirche. Noch bis vor 100 Jahren hat sich ihr klangvolles, von den beiden Türmen in die Strassen und Gassen hinunter zum Gottesdienst rufendes Geläute seit jeher mit dem Knarren der verkehrenden Pferdefuhrwerke und dem Knattern der Kutschen vermengt. Ob’s beim Ablauf ihrer je eigenen Schallwellen länger (will sagen: erklecklicher) ablief als angesichts des heutigen unaufhörlichen Motorengedröhns sei, den Tonmeistern anheim gestellt. Es braucht sich solcherlei aber gar nicht immer nur an historisch-kulturell berühmter Stelle abzuspielen: Wer am späten Samstagnachmittag die Emmen Center-Restaurants verspätet verlässt, hört sich sozusagen im Sinne einer nächsten Einladung draussen vom die Seetal-Strasse säumenden Kirchturm St.Maria herab auch schon zum Sonntag willkommen geheissen.
Sage zudem noch jemand, die Zeit der «Glocken der Heimat» am Samstagabend über Radio DRS sei nach all ihren Jahrzehnten im Programm abgelaufen! Nach wie vor gehen sie, gewiss nicht ohne Zuhörerschaft, regelmässig über den Aether.
Glöckelein von Munots Gnaden und sein Klingen, das, was Schaffhausen und darüber hinaus seine Freunde landesweit aus dem Herzen singt: Zart in seinem klanglichen Auftritt und liebevoll im nicht weniger bekannten Lied besungen, dürfte es jedoch, weil im «Hohen Turm», dem Höchsten seines für seine Stadt historisch wehrhaften Munots zu Hause, gleichzeitig aber auch als Respektssignal verstanden werden.

Pfarrkirche Malters (Kanton Luzern)

Unter anderen Sternen am Glockenhimmel wie das Berner Münster, die Kathedrale Fribourg, wo eine 650-Jährige treue Dienste erfüllt, kann die Glockenstube zu Malters für sich beanspruchen, ihre wohlklingenden Schützlinge im höchsten katholischen Turm unseres Landes zu 98 Metern zu beherbergen.
Wie metallisch zart filigraniert kommt, wenns ebenso zart säuselnden Winden gefällt, ein Geläute über einen dazwischen stehenden Wald in Emmenbrücke daher! Gerliswils Glockenklang (Gemeinde Emmen) liess sich, 1924 eingeweiht und in Betrieb genommen, in der Gerliswilstrasse drunten noch sehr wohl mit dem Knarren von Pferdefuhrwerken vermengt vernehmen, wenn er zum Gebet oder Gottesdienst rief. Auch waren die von der Glockenstube bis ins Turmparterre herunterhängenden Handseile, wie damals notwendigerweise noch nicht anders üblich, dazu da, von treuen, kräftigen Helfern, auf dass es kunstgerecht klinge, gezogen zu werden. Ein für manchen heutigen Senior unvergessliches Erlebnis!

Etwas vom Garstigsten allerdings, welches der allmählich 100jährigen Pfarrkirche Gerliswil (1915-2015) widerfahren konnte, war die Ausgeburt des längsten Tages 2007 in Gestalt eines Gewittersturms fast ohnegleichen. Ein in der Fachsprache unter klassischer Kaltfront angekündigter Wetterumsturz hatte es in sich, Schrecken zu verbreiten und den 21. Juni 2007 zu einem Schatten seiner selbst zu machen. Es bot sich das Bild eines wieder zur Nacht gewordenen Morgens. Eine bedrohlich düstere, von Sturmwinden, Regengüssen, Hagel, Blitz und Donner gezeichnete Wolkenwand wälzte sich unter Getöse einher, als hätte sie’s ausgerechnet auf die nördlichen Vororte Luzerns abgesehen. Da sass man ohne jede Ahnung davon, was ihre flächenmässige Ausdehnung und das Schicksal der Nachbarschaft betreffen mochte, mitten drin in einem hoch darüber zum geradezu kochenden Kumulus-Gebräu gezeugten nasstriefenden Hexenkessel!

Luzern und seine Hofkirche kurz vor einem heftigen Sommergewitter

Unheimlich daran vor allem die mit weisslichen Hagelböen vermengten, sturzbachähnlichen Regenwände herniederfegen zu sehen, bis nackttrockener Hagel den Hexenkessel endgültig zur Hölle machen könnte. Dazu unter berstenden Donnerkrachern das pausenlose Jagen der Blitze! Und dies alles in so großer Bodennähe, dass einem, möglicher Einschläge wegen – den ins diabolische Wolkengebräu hineinragenden Kirchturm Gerliswils nicht ausgenommen – fast bange wurde. Dann aber urplötzlich das Unerwartete: Die sechs Glocken der Gerliswiler Pfarrkirche setzten zum Sturmläuten an! In ähnlichen Fällen seit jeher, in jüngerer Zeit jedoch kaum mehr praktiziert, hatte es dabei diese Klage zum Himmel in sich: Das beklemmende Erlebnis einer in dieser Tempierung und Zusammensetzung vielleicht noch nie dagewesenen Klangwolke war vollständig. Blitz, Donnerbersten und -Krachen, Sturmwind, sturzbachähnliches Regenprasseln und Hagelgehacke vermengt nun mit diesem klagenden Geläute!

Umwölktes Pilatus-Massiv (F.Trachsel)

Nun, in einen verheerenden Hagelschlag gekippt, so wie anderswo, ist das wilde Fegen entfesselter Gewittersturmkräfte nun doch nicht. Aber der Mann an der Gerliswiler Glockensteuerung war wenig später der darauf Angesprochene: «Wie fühlt man sich, wieder einmal zum Sturmläuten herausgefordert gewesen zu sein?» – «Das war es gar nicht; der Zeitpunkt deckte sich nur genau mit einem Begräbnis, wozu bekanntlich die Totenglocken in Aktion zu treten haben», lautete der knappe Bescheid. Also ein von solch infernalischen Paukenschlägen angeführter Riesenspektakel zum Abschied eines Mitmenschen, als habe dieser auf sein menschlich Endzeitliches aufmerksam zu machen! Und zwar auf den in seinem 75. Altersjahr zu Grabe getragenen Fritz Arnold, der offenbar abseits eines grossen Bekanntenkreises kaum von sich reden gemacht und zu den Stillen im Lande gezählt haben musste. Gelebte Bescheidenheit offenbar, die sich kaum je die Freiheit genommen hatte, zu irgend einer atypischen Jahreszeit ein wenig Fasnacht zu spielen, stattdessen die Jahreszeiten mit ihren Besonderheiten annahm und sie lebte…

Gewitterszene aus Les grandes inventions anciennes et modernes dans les sciences, l'industrie et les arts (1870)

Fragen, wie sie sich beim Zusammenprall seines Begräbnisses mit solch einem Witterungseklat stellen, und wie sie sich auch dem Amerikaner Bob Dylan in seinem einfühlsamen Lied «Blowing in the wind» stellen: «How many times must the man look up before he can see the sky?“ – «Wie viele Male muss der Mensch empor schauen, bis er den Himmel zu sehen vermag?» – «The answer my friend», findet der Sänger, «is blowing in the wind». – «Die Antwort, mein Freund, die treibt im Winde». – Im Wind, der im biblischen Pfingstbericht niemand anderes ist als Gottes Heiliger Geist, dahergefahren im himmlisch gewaltigen Sturmgebraus.
«How many roads must a man walk down…?» – «Wie viele Wege muss ein Mensch gegangen sein, bevor Du ihn einen Menschen nennen kannst?» – «The answer my friend is…» – «Die Antwort auf die Frage nach seiner und jedermanns Würde, mein Freund, treibt im Winde dahin».
Im Wind, der, Stunden nach dem Begräbnis Fritz Arnolds und nachdem die in Moll aufspielende Orgel verstummt und der Segen über den Verstorbenen und die Gemeinde erteilt waren, wieder im Abflauen begriffen war, auch die dämonische Wolkenwand sich auflöste und die Donnerschläge wie leergeschossen, metallisch hohl in der östlichen Ferne ausklangen – «The answer, my friend, is blowing in the wind»…  ♦

________________________________

Franz Trachsel
Geb. 1933, langjähriger Lokal- und Kulturjournalist bei verschiedenen Printmedien, Kurzprosa in Zeitungen und Zeitschriften, lebt in Emmenbrücke/CH

.

.

.

.

.

.

.

The Top 10 Cities for Billionaires Series - 1- Moscow Pictures
1038×782 to 600×267 | 11 JPGs | 1.8 MB

Download From Rapidshare

Other Cities

Source: http://www.travellop.com/2008/06/the-top-10-cities-for-billionaires.html

(Nasz Dziennik)

Otrzymałem drogą internetową artykuł zamieszczony w “Gazecie Wyborczej” (25-26.10.2008), zatytułowany “Żydzi nie spiskują. Żydzi głosują” Pawła Smoleńskiego. Pierwsza refleksja, jaka mi się nasunęła po przeczytaniu, dotyczyła tytułu, że jest nieadekwatny, ponieważ udział Żydów w wyborach to jedna z wielu spraw, o których w artykule mowa, a kwestia, czy rzeczywiście nie spiskują, zależy od tego, jak się rozumie słowo “spiskować”. Dziś wiele słów, które źle się kojarzą, zamieniono na eufemizmy, np. nie mówi się o szpiegowaniu, tylko o monitoringu. Kto wie, czy lobbing to nie jest właśnie spiskowanie. Mimo wszystko artykuł wart jest nie tylko przeczytania, ale również zastanowienia, po co właściwie został napisany i dla kogo.

W artykule została przedstawiona w skrócie historia Żydów amerykańskich. Najpierw dowiadujemy się, że jako ludzie biedni zamieszkali w ubogich dzielnicach Manhattanu obok innych biednych narodowości. Ale po wojnie sytuacja radykalnie się zmieniła, pozycja Żydów uległa niesłychanemu wzmocnieniu, i gros artykułu temu jest właśnie poświęcone. Dowiadujemy się, że Żydzi posiadają bardzo wpływowych lobbystów, którzy potrafią dotrzeć wszędzie, gdzie jest im to potrzebne, do Białego Domu, na Kreml i do… Watykanu. Doprowadzili do powstania specjalnego departamentu w rządzie USA, co pozwala im na monitorowanie antysemityzmu na całym świecie, łącznie z kwestią holokaustu. Dowiadujemy się również, że choć Żydzi w Stanach to tylko ok. 2 proc. całego społeczeństwa, to ich wykształcenie i dochód przewyższają średnią amerykańską. Potrafią mieć wpływy i na lewicy (demokraci), i na prawicy (konserwatyści), czego wymownym przykładem może być fakt, że kontrolują ważne czasopisma jednej i drugiej strony (redaktor naczelny, dziennikarze, autorzy zewnętrzni). Bardzo cenią edukację, która jest dla nich sprawą priorytetową, a w wyborach bierze udział ok. 80 proc., czyli dwa razy więcej niż wynosi średnia. Zabiegają o to, by kontrowersyjne afery z udziałem osób deklarujących żydowskie pochodzenie (Rosenbergowie, Lewinsky) nie rzucały cienia na narodowość, lecz były traktowane indywidualnie. W sumie więc obraz współczesnego środowiska żydowskiego, zwłaszcza w Stanach Zjednoczonych, można scharakteryzować jednym mianem, i to bez żadnych podtekstów: Judea Triumphans. Tylko pogratulować.
Ten idylliczny nieomal obraz zakłóca właściwie tylko jeden fragment. Warto go przytoczyć dosłownie: “Gdy antysemickie komunikaty w Radiu Maryja przekroczyły poziom (nie) przyzwoitości, działacze AJC [Amerykański Komitet Żydów - red.] (ale też urzędnicy watykańskiej kurii, do których dotarli) rozmawiali z najważniejszymi urzędnikami Watykanu i z samym Benedyktem XVI. Tu akurat polegli; papież uznał, że poskramianie Tadeusza Rydzyka to powinność przełożonego redemptorystów”. Zatrzymajmy się nad tym fragmentem, bo jak w soczewce skupia się tu istota manipulacji. Słowo “komunikat” sugerowałoby, że w Radiu Maryja podawane są krótkie sprawozdania z jakichś wydarzeń (komunikat na temat pogody, wypadków drogowych), tyle że o charakterze antysemickim. Problem w tym, że takich komunikatów w Radiu nie było i nie ma. Autor nie raczył wyjaśnić, co rozumie przez słowo “antysemityzm”, więc może słowem tym określać cokolwiek. Następnie relacjonuje jakieś rozmowy z samym Papieżem w taki sposób, że nie wiadomo, jak to zweryfikować, a trudno sobie wyobrazić, aby ktokolwiek z oficjalnych przedstawicieli Watykanu do takiego tekstu w ogóle się ustosunkowywał. Autor artykułu mógł więc przypisać Papieżowi jakiekolwiek reakcje i sugestie. Dalej słowo “poskramianie” jest wyrazem nie tyle lekceważącego, ale wręcz nienawistnego (poskramianie złośnicy) odnoszenia się do Ojca Dyrektora. Potwierdza to również pominięcie tytułu ksiądz lub ojciec, gdy mowa o wyżej wymienionym.
W sumie więc artykuł Smoleńskiego roztacza obraz środowiska, które w pełni tryumfuje na wszystkich polach i nie tylko w Stanach Zjednoczonych. Do pełni szczęścia brakuje tylko jednego: zapanować nad Radiem Maryja, a ponieważ droga przez Watykan podobno nie mogła w tym pomóc, gazeta szuka dojścia do Ojców Redemptorystów, by od wewnątrz (lobbing) osiągnąć zamierzone cele. Z tego też tytułu pojawił się w tym samym numerze wywiad z ks. prof. Wiesławem Przyczyną, który jako były redemptorysta jest podpytywany o mechanizmy podejmowania decyzji w zgromadzeniu. Nie z czystej ciekawości, lecz właśnie by znaleźć w końcu sposób na możliwość kontrolowania Radia Maryja.
Mimo wszystko zadziwia szczerość Smoleńskiego w podejmowaniu różnych tematów. Ale szczerość nie zawsze oznacza prawdziwość, a manipulacja polega właśnie na umiejętnym dozowaniu szczerości i prawdy po to, by przemycić nieprawdy o mniejszej lub większej wadze. Najwięcej nieprawdy jest właśnie we fragmencie poświęconym Radiu Maryja, choć intencje są szczere: ograniczyć wolność słowa, by powstała iluzja wolności, tak jak w Stanach Zjednoczonych mamy iluzję wielopartyjności, gdyż jest ktoś ponad partiami, kto kontroluje obie partie. Również polscy katolicy mają mówić głosem nie swoim i nie w obronie własnych praw, a straszak antysemityzmu ma w nich wyrobić wewnętrzną autocenzurę. Dlaczego? Właśnie ze strachu przed wielkim i wpływowym lobby, które dociera do Kremla, do Białego Domu i do Watykanu (?). Teraz szuka dojścia do Torunia. Dziwić się nie można, ale wiedzieć o tym trzeba. Bo może lobbing to jednak spisek?
Prof. Piotr Jaroszyński

Der frühere sowjetische Präsident Michail Sergejewitsch Gorbatschow plant laut russischen Medien mit dem Milliardär und früheren KGB-Offizier Alexander Jewgenjewitsch Lebedew die Gründung einer Partei. Die Partei solle 2011 zur Wahl antreten und “Unabhängige demokratische Partei” heißen, berichtete gestern die Zeitung “Wedomosti“. 

Gorbatschow                                                Lebedew mit Sohn

Kernpunkte des Programms seien die Förderung unabhängiger Institutionen sowie die Gründung eines freien Fernsehsenders. Lebedew bestätigte der Zeitung die Pläne. Kreml-Gegner kritisierten das Projekt als weitere Spaltung der Opposition. Politische Beobachter äußerten sich skeptisch. >>> ORF.at

Der 77-jährige Gorbatschow lehnte auf Anfange einen Kommentar ab. Der Friedens - Nobelpreisträger ist in Russland äußerst unbeliebt, weil ihm die Auflösung der Sowjetunion 1991 angelastet wird. Bei der Präsidentenwahl 1996 erhielt er nur ein halbes Prozent der Stimmen. >>> Reuters

Lebedew (48) und Gorbatschow (77) sind bereits Partner in der Geschäftsführung der Kreml-kritischen Zeitung “Nowaja Gaseta“, für die die im Oktober 2006 ermordete Journalistin Anna Politkowskaja arbeitete. Während Gorbatschow im Westen bis heute hohes Ansehen genießt, machen ihn in Russland viele für die chaotischen 90er Jahre in Russland verantwortlich.

Ob diese neue Partei eine Wendung in der eiszeitlichen Politik herstellen könnte?

Foto: © N!RAk