Hvad er det, vi europæere fejrer i denne weekend, mens de fattigste, mest sårbare og svageste mennesker bliver myrdet nogle kilometer syd for os i Sudan?

Således spørger nogle af Europas førende intellektuelle i læserbreve over hele Europa.

Et hurtigt, i øvrigt ganske korrekt, svar er, at vi fejrer at sådanne ting ikke længere finder sted i Europa. At Europa i dag har en velstand og en fred, som aldrig er set før.

Hvis man tænker lidt længere, vil skyerne dog fare ind forbi solen. Hvorfor er det, at vi ikke indfører de sanktioner, som læserbrevsskribenterne ønsker? Det skyldes hovedsageligt at udenrigspolitikken i høj grad styres af de store lande, og at der skal konsensus til i EU på det område. Det betyder at storpolitiske hensyn kan spærre for nødvendige tiltag.

En åbenlys dårlig løsning på dette problem er, som jeg ser det, at stille landene fuldstændig fri, og droppe det europæiske samarbejde på udenrigsområdet. Det vil formentlig betyde at enkelte lande ville sanktionere Sudan, men det er begrænset, hvor meget handel Estland, Danmark eller Cypern har med Sudan.

Hvad, der i stedet ville være en løsning, er at åbne for et EU i flere rum. Hvis EU-landene indenfor EU-apparatet kunne gå sammen i grupper, ville det være muligt at lave sanktioner udenom blokerende lande. Sanktioner der ville kunne presse ikke bare Sudan men også USA, Kina og FN til at gøre mere for de mange nødstedte i Darfur.

Hvis det skete, så ville der være noget at fejre i weekenden!

Redan i samband med invasionen av Irak den 20 mars 2003 var motståndet starkt i Europa. På årsdagarna har det demonstrerats i nästan alla europeiska huvudstäder, inklusive London. Britterna är ju ändå en viktig del av de villigas koalition. Vi är många som ansåg att invasionen föregrep en politisk process som kunnat störta Saddam, understött den irakiska oppositionen och troligen minskat antal döda civila i relation till ett krig. Vapeninspektörerna ville fortsätta, världssamfundet stod bakom en tung press på Irak och den irakiska politiska oppositionen hade behövt mer tid – allt detta talade för att den amerikanska invasionen föregrep och därmed omintetgjorde en möjlig förändring i Irak.

Nu har den amerikanska opinionen vänt, idag är en majoritet av amerikanerna emot kriget och debattens vågor kring vem som understödde kriget går höga, ssk inom demokraterna. Senatorn från Illinois Barack Obama röstade nej redan från början, senatorn från New York Hillary Rodham Clinton röstade ja. Vem står idag som moralisk segrare?

Personligen har jag mycket svårt att tycka att den amerikanska opinionens förändrade hållning är ett stöd för oss som var emot invasionen. Debatten i USA handlar egentligen enbart om ekonomi och egna förluster. På tisdag hålls i Chicago en protestmarsh mot kriget under rubriken “Troops home now!”. De argument som anges är 1. Många döda, både irakier och amerikaner, 2. USA har betalat en halv billion dollar för kriget. Avslutningsvis uppmanas amerikanerna att kräva “money for human needs, not war and corporate greed.”

Risken med det amerikanska krigsmotståndet är att det handlar mer om en återgång till amerikansk isolationism än verklig konstruktiv fredsvilja. Personligen kan jag inte se att USA kan ta hem sina trupper nu – det skulle lämna fältet fullständigt fritt för de irakiska politiska grupperingarna att genom ett regelrätt inbördeskrig förgöra varann tills bara en är kvar. Och denna kommer antagligen att införa närapå samma diktatur som vi just sett slutet på eller så kommer landet att splittras.

Med tanke på vad USA har ställt till med i Irak så måste man nu ta sitt ansvar fullt ut istället för att bara dra sig ur. För det första borde området vara en zon för FN-operationer istället för amerikansk närvaro, antalet utländska soldater måste kanske tiodubblas, en FN-ledd återuppbyggnadsprocess måste inledas med sikte särskilt på infrastruktur, sjukvård, skolor och demokratiska institutioner och allt detta måste ske under kontinuerliga förhandlingar med ledarskap för alla de huvudgrupper som nu kämpar om makten i Irak. Den nuvarande regeringen och regimen har ingen legitimitet och bör suspenderas.

Men inget av detta kommer förstås att hända. Och då är jag dessvärre lika destruktiv som alla andra. Jag har inga förslag. Men inget kommer att bli bättre bara av att USA lämnar Irak just nu. Det är en cynisk strategi som innebär att man lämnar Irak åt sitt öde och irakierna åt att döda varandra istället för amerikaner.

Läs mera på ChicagoActions.org.

/VS

Intressant?

Andra bloggar om: Irakkriget, USA, Irak, Mellanöstern, krigsmotstånd, fredsrörelsen, internationellt, Barack Obama, Hillary Clinton

I The Observer kunde man igår läsa ett utdrag ur Nick Cohens nya bok What’s Left: How Liberals Lost Their Way.

Nick Cohen har gjort sig känd som vänsterkolumnisten som kritiserar den liberala vänstern. I hans “Without prejudice”-kolumn brukar Cohen göra gällande att vänstern i allmänhet, och liberaler i synnerhet, den präglas av en otrevlig mjäkighet inför diktaturer och radikal islamism. (Notera: Cohen använder anglo-amerikanskt språkbruk, inom vilket liberaler är vänstermänniskor, “vänsterliberaler”, och Timbro/fp bör betecknas som konservativa.)

På senare tid har Cohen blivit lite mer aktiv i sin opinionsbildning – han var med i att skriva Euston-manifestet, och nu är alltså hans nya feta bok ute hos handlarna på Charing Cross Road. I The Observer-utdraget (del 1 och 2) berättar han om hur han hamnade i sin anti-auktoritära vänsterhållning, om hans syn på vänsterns/liberalernas motstånd till Irak-kriget – och allmänt om hur dagens vänster låtit sin anti-amerikanism få dem att glömma kampen mot auktoritärism. Han citerar Ian McEwans Saturday, som kommenterar upprymdheten under anti-krigsdemonstrationen i London den 15 februari 2003 på följande sätt:

All this happiness on display is suspect. Everyone is thrilled to be together out on the streets – people are hugging themselves, it seems, as well as each other. If they think – and they could be right – that continued torture and summary executions, ethnic cleansing and occasional genocide are preferable to an invasion, they should be sombre in their view.

Här tror jag att vi kan lära något av Cohen (och McEwan). Som det skrivs i What’s Left?: Vänstern har stirrat sig så blind på vad den är emot (Bush och multinationella bolags makt) att den glömt att formulera vad den bör jobba för (frihet, jämlikhet osv.).

Notera att detta inte behöver betyda att vi liberaler faller in i Cohens inställning till kriget, som luktar lite – för att använda ett svenskt uttryck – bombhöger. (Han är, i mitt tycke, alldeles för säker på att krig är effektiva och legitima sätt för att befria diktatur-offer från förtryck.) Cohen ser nämligen krigsmotståndarnas poänger – men beklagar att liberalerna inom vänstern valt fel strategi.

Liberalerna hade, menar Cohen, kunnat motsätta sig kriget, vara fortsatt “hyperkritiska” mot Bush-administrationen – men sedan givit byggandet av demokratiskt Irak sitt fulla stöd. Detta gjorde inte den liberala vänstern, för detta tycktes innebära att man implicit erkände att störtandet av Saddam Husseins regim var legitimt. Principfasthet kring krigets illegitimitet – och anti-amerikanism – gjorde att vänstern/liberalerna vände irakierna ryggen. Vänstern/liberalerna gjorde

the wrong thing for the right reasons. […] allow[ed] justifiable anger to propel them into ‘binges of posturing and ultra-radicalism’ as the Sixties liberals had done

Med andra ord – den liberala vänstern hade rätt i sin kritik av kriget, av Bush-administrationens inkompetens och uppenbara jäv, av västs tilltagande kontroll av oljereserverna, av USAs planer för genomgående privatiseringar av ekonomin, av provokationen gentemot militanta islamister, av Abu Ghraib, av Guantanamo, av användandet av tortyr, av inskränkningar av medborgerliga friheter. Men dessvärre höll man på en poserande principfasthet som gjorde att man inte samarbetade med de krafter i Irak som också var kritiska mot alla dessa saker. Att markera att kriget var fel och att Bush är ond blev viktigare än att se efter de irakiska offren.

Så långt Cohen. Denna analys kanske inte håller hela vägen (jag är ingen expert på Irak), men den lyfter fram en paradox: Detta agerande, där principer blir viktigare än människoliv, är det som vi ofta kritiserar bombhögern för. Uppenbarligen har vänstern en del tankearbete framför sig. Hur skall vi hantera liknande situationer framöver? Vad är vi liberaler (i anglo-amerikansk mening) egentligen för? Hur skall vi kämpa för en framtid med mindre förtryck?

Här kan vänsterliberaler spela en viktig roll. Ferdinant Mount, f.d. redaktör för Times Literary Supplement, skriver i senaste Prospect om att vi behöver en ny formulering av internationella politikens villkor. Det kalla kriget kom, efter publiceringen av George F. Kennans “long telegram” i Foreign Affairs, att bli en kamp mellan kapitalism och kommunism – en kamp där frågan om vad man kämpar för (och hur man gör detta) var relativt klart specificerad. (Utifrån denna specifikation hade Sovjet en postion, och Sverige en annan position.)

Efter -89 är denna klarhet borta. Nu startas krig “mot terrorism”, “mot skurkstater”, “mot spridningen av massförstörelsevapen”, för att motverka etnisk rensning osv. – på ett till synes inkonsekvent sätt. Denna oreda beror på att olika parter i världspolitiken inte riktigt vet vad de står för, och vad de anser är legitima sätt att främja sina mål.

Mount försöker bringa lite klarhet vad han står för genom att lägga fram lista över nya utrikespolitiska käpphästar – som ett stöd till den som vill skriva nästa “långa telegram”. Vi vänsterliberaler borde göra detsamma.

/Kalle P

Intressant?

Andra bloggar om: Nick Cohen, liberalism, vänstern, vänsterliberalism, Euston Manifesto, Eustonmanifestet, Irakkriget, anti-amerikanism, kriget mot terrorismen