Deckarhuset undrar hur många av dessa 50 deckare vi läst. Jag har läst många… men inte alla.

Här är listan – de jag har läst är markerade med fetstil.

1. Män som hatar kvinnor – Stieg Larsson
2. Flickan som lekte med elden – Stieg Larsson
3. Luftslottet som sprängdes – Stieg Larsson
4. Sprängaren – Liza Marklund
5. Nobels testamente – Liza Marklund
6. En plats i solen – Liza Marklund
7. Coq Rouge – Jan Guillou
8. Fiendens fiende – Jan Guillou
9. Madame Terror – Jan Guillou
10. Isprinsessan – Camillia Läckberg
11. Tyskungen – Camilla Läckberg
12. Sjöjungfrun – Camilla Läckberg
13. Mördare utan ansikte – Henning Mankell
14. Hundarna i Riga – Henning Mankell
15. Kinesen – Henning Mankell
16. Skuld – Karin Alvtegen
17. Saknad – Karin Alvtegen
18. Svek – Karin Alvtegen
19. Det grovmaskiga nätet – Håkan Nesser
20. Fallet G – Håkan Nesser
21. Människa utan hund – Håkan Nesser
22. Den döende dandyn – Mari Jungstedt
23. Den mörka ängeln – Mari Jungstedt
24. Den dubbla tystnaden – Mari Jungstedt
25. Gråt i mörker – Björn Hellberg
26. Pojken som inte ljög – Björn Hellberg
27. Nattvandraren – Björn Hellberg
28. Solstorm – Åsa Larsson
29. Det blod som spillts – Åsa Larsson
30. Svart stig – Åsa Larsson
31. Statsrådet och döden – Bo Balderson
32. Mord, herr talman – Bo Balderson
33. Statsrådet klarar krisen – Bo Balderson
34. Stum sitter guden – Anna Jansson
35. Alla de stillsamma döda – Anna Jansson
36. Må döden sova – Anna Jansson
37. Faller fritt som i en dröm – Leif GW Persson
38. Linda – som i Lindamordet – Leif GW Persson
39. Den som dödar draken – Leif GW Persson
40. God natt min älskade – Inger Frimansson
41. Skuggan i vattnet – Inger Frimansson
42. Mörkerspår – Inger Frimansson
43. Midvinterblod – Mons Kallentoft
44. Höstoffer – Mons Kallentoft
45. Sommardöden – Mons Kallentoft
46. Tunnare än blod – Åsa Nilsonne
47. I det tysta – Åsa Nilsonne
48. Ett liv att dö för – Åsa Nilsonne
49. Nattfåk – Johan Theorin
50. Gud som haver – Ingrid Elfberg

35 lästa av 50 – inte illa.

Dies ist kein Vampir-Roman, obwohl am verbotenen Ort Untote in den Särgen liegen sollen. Von keinem Biss zu irgendeiner Tages- oder Nachtzeit wird in diesem Buch erzählt. Gedanken über den Vampirmythos und daraus resultierende Handlungen durchziehen jedoch den gesamten Kriminalroman.

Angefangen bei den 17 Schuhen, die vor dem alten berüchtigten Londoner Friedhof Highgate stehen, in ihnen die abgesägten Füße ihrer Besitzer steckend. Highgate, ein Friedhof mit der scheinbaren Tradition, dass dort Vampire beigesetzt wurden.

Kommissar Adamsberg wird mit seinem Mitarbeiter Danglard Zeuge dieser Schuhparade, als die beiden sich in UK’s Hauptstadt zu einem Kongress aufhalten. Sie betrachten dieses Ereignis zunächst mit geringem Interesse, da es sich um ein rein britisches Verbrechen zu handeln scheint.

Szenenwechsel: Nach der Rückkehr nach Paris wird Adamsberg zur Leiche eines in Hunderte von Teilen zersägten, zerhackten, zerquetschten alten Justizreporters gerufen. Die Leichenteile sind im gesamten Wohnzimmer verstreut. Die besonders sorgfältige Zerkleinerung von Kauwerkzeugen und Füßen sowie deren Anordnung im Raum lässt den Kommissar nachdenklich werden. Da zudem ein  unverständliches Schreiben mit einem serbischen Ortsnamen in Zusammenhang mit dem Fall auftaucht, dieser Ort aber auch von Danglard mit den Schuhen vor Highgate in Verbindung gebracht wird – Danglard erkannte in dem einen paar Schuhe die eines Onkels, der in eben diesen serbischen Dorf wohnte – steht für Adamsberg fest, dass der Schlüssel zur Lösung des Falles in Serbien, im Dorf Kiseljevo, zu finden ist.

Da offenbar in Frankreichs Justizapparat hohes Interesse besteht, den grausamen Mord von Paris nicht aufklären zu lassen, man versucht, Adamsberg zusätzlich auch noch zu belasten, nimmt dieser nahezu fluchtartig Reißaus nach Kiseljevo, einer Hochburg, ja dem Ursprung, an dem Vampirglauben. Dort erlebt Adamsberg neben verschlossenen, verängstigten Bewohnern die Nähe von Tod und mutmaßlich Untoten. Er erkennt, dass eine Jahrhunderte alte Rechnung noch nicht beglichen ist, einer der letzten Schecks aber offensichtlich mit der Zerstückelung des alten Herrn in Paris eingelöst worden ist. Die veranlasst den Kommissar, die Rückreise anzutreten und mit den Erkenntnissen aus Serbien den Täter einzukreisen und zugleich zu erkennen, weshalb eine hochgestellte Persönlichkeit im Justizministerium alle Versuche dazu torpediert.

Dass Adamsberg einen neuen Sohn im Laufe dieser Geschichte bekommt und dieser eine bedeutende Rolle bei vielen mysteriösen Vorfällen spielt, gibt dem Buch einen weiteren Aspekt, nahezu einen zweiten Handlungsstrang.

Wiederum ist es Fred Vargas, von der wir inzwischen wohl alle wissen, dass es sich bei dem Namen um das Pseudonym der französischen Zooarchäologin Frédérique Audoin-Rouzeau handelt, gelungen, einen spannenden Kriminalroman zu schreiben. Der furchtlose Adamsberg begibt sich dabei in diese Welt, die wir kennen aus Transsilvanien. Spätestens seit Polanskis „Tanz der Vampire“ tragen wir diesen Mythos im Kopf mit uns herum, bei jüngeren Zeitgenossen wohl erst seit den Bissen zu den verschiedenen Tages- und Nachtzeiten.

Der verbotene Ort ist ein Werk, das diesen immer noch währenden Mythos als Basis nimmt für einen Roman, der von der Verblendung durch diesen Glauben daran herrschen könnte.

Zu überlegen ist, ob man nicht doch und nur zur Sicherheit ein paar Knoblauchzehen um den Lesesessel drapiert. Nur für den Fall, dass das Buch noch zur Mitternacht gelesen wird. Man kann ja nie wissen, was da so alles passieren kann und wlecher Besuch zu dieser Stunde noch erscheint.

Als Teenager habe ich sehr viele Gedichte geschrieben, und ich empfinde Lyrik noch immer als natürlichere Ausdrucksweise. Ich denke, in mancher Hinsicht ist Lyrik eine wahrhaftigere Abbildung unseres Lebens.

/ Der britische Autor David Peace im Gespräch mit der Frankfurter Rundschau 30.11.

För att ytterligare underlätta bokbytet ska jag svara på några frågor om min boksmak (konstigt ord). Passar ju extra bra eftersom jag inte hängt här så länge. Jag kan ju tipsa om att även kolla in Läst 2009, där kan man nog få en idé om vad jag gillar att läsa.

Då åker vi…

Vilken genre håller du dig helst till då du läser?

Jag läser helst kriminalromaner. Vet inte riktigt varför, men det kan ju bero på att jag är så snäll och glad så jag behöver kompensera det med lite mord och blod…Fast det får inte vara vilken kriminalroman som helst. Dom jag fastnar för har bra personbeskrivningar och miljöbeskrivningar – så det känns som om man är där själv och efter ett par böcker “känner” karaktärerna. Jag läser helst svenska författare – kan hänga ihop med att igenkänningsfaktorn i miljöerna blir högre.

Favoritförfattare? (Har du alla titlar eller har du läst alla titlar; alltså, är det idé att skicka något av just den författaren..?)

Jag snöar ofta in på en författare i taget och så läser jag allt som går att komma över. Bokhyllan är full av böcker av Håkan Nesser, Jo Nesbø, Åke Edwardsson, Camilla Läckberg, Anne Holt, Anna Jansson, Åsa Larsson, Stieg Larsson och Roslund&Hellström. Jag tar gärna emot något oprövat!

Läser du på andra språk än svenska? Vilka?

Nej, det gör jag inte.

Lyssnar du på böcker? Vilket format, i så fall?

Har faktiskt bara lyssnat på en enda bok och det var på CD. Jag har köpt mig en mobil med mp3 och tänkte väl utnyttja det till bl.a. att lyssna på böcker. Fast grejjen är att jag gillar att läsa och då blir ju inte en ljudbok riktigt samma sak…

Samlar du på böcker av någon särskild författare?

Jag kan inte påstå att jag samlar, men det blir gärna så – se svaret ovan om favoritförfattare.

Har du någonstans publicerat en lista över böcker som du har läst eller som du äger? I så fall, var?

Läst 2009 är en liten lista, men den täcker långt ifrån allt jag läst. Någon annan lista finns inte tillgänglig. Jag är dessutom sån att jag ger bort böcker jag redan läst, så även om jag skulle skriva ner det som finns i bokhyllan så är det ändå för lite.

Vad är du ute efter, då du läser? (Bildning, äventyr, romantik, hjärngymnastik, nya erfarenheter..? Försök att berätta!)

Jag läser för underhållningens skull. Jag läser hellre en bok än ser på film. Att läsa är avkoppling vilket gör att jag undviker böcker som ställer för stora krav på hjärngympa. Tyvärr läser jag ofta böcker alldeles för fort, jag är en otålig typ, vilket gör att böcker som kräver lite mer tankeverksamhet går bort. Jag är inte så förtjust i historia, men om en bok utspelar sig i historisk tid och på ett bra sätt kan berätta om hur det var, vilket mat man åt, vilka kläder man bar, o.s.v. DÅ blir historian intressant – så hittar jag såna böcker blir det väl en slags bildning. Eller?

Finns det någon genre eller författare som du undviker? Vilken?

Jag har svårt för böcker med ålderdomligt språk, det blir för svårläst. Jag är heller inte förtjust i fantasy så det läser jag aldrig.

Finns det någon genre eller författare som du gärna vill prova på, men inte kommit dig för? Vilken?

Självbiografier och lyrik har jag inte gett mig på ännu – det har inte lockat mig. Men blir jag presenterad för något riktigt bra så skulle jag absolut ge det en chans.

Finns det några särskilda titlar som du letar efter och som du skulle bli riktigt glad över att få?

Något nytt av Unni Lindell eller Inger Frimansson kanske… eller varför inte “Sånt man bara säger” av Helena von Zweigbergk som omväxling till alla mord…

Hoppas det här gav lite idéer – om inte, fråga på!

Från Svenska Deckarakademins hemsida (28/11/09)

 ”Tre sekunder” blev årets bästa kriminalroman

Svenska deckarakademin har idag, den 28 november, utsett årets bästa kriminalromaner, deckardebutant och fackbok. Årets bästa svenska kriminalroman blev “Tre sekunder” av Anders Roslund & Börge Hellström (Piratförlaget) med motiveringen ”en explosiv tegelsten till roman som tar pulsen på samtiden”. Priset är från och med i år ett diplom tillsammans med ”Den Gyllene Kofoten” – som förstås är en förgylld kofot.

Ytterligare en gyllene kofot går till Andrew Taylor för hans roman “Det blödande hjärtat” (”Bleeding Heart Square”, Forum). Motiveringen är ”en kriminalroman om ondskans olika uttryck, fångade i en tidstrogen beskrivning av förkrigstidens England”. Taylors översättare Jan Malmsjö fick, tillsammans med Ulla Danielsson, Deckarakademins pris för berömvärd översättargärning.

Deckarakademins debutpris gick till Olle Lönnaeus för “Det som ska sonas” (Damm) med motiveringen ”en skrämmande småstadsskildring med stänk av Piraten”.

Övriga priser:

“Folkhemmets skuggbilder”. En kulturanalytisk genrestudie av svensk kriminalfiktion i film och tv (Ekholm & Tegebjer) av Daniel Brodén fick pris som bästa faktabok för ”en unik och initierad kartläggning av svenska kriminalfilmer och TV-serier”.

ITV:s produktion “Foyle’s War” fick ett specialpris för ”en verkningsfull historielektion i kriminaldramats dräkt”.

Två Grand Masters utsågs: Peter Lovesey och K. Arne Blom.

[Buch des Monats November 2009 - (4)]

Was soll man von einem Krimi halten, der kein “richtiges” Ende hat? Wenn nicht der schlaue Kommissar auf den letzten Seiten das verworrene Knäuel aufdröselt und man sich sagt: “Ach ja. Da hätte ich auch selber drauf kommen können”. Oder “Klar. Habe ich mir doch schon ab Seite 98 gedacht.”.

Mein erster finnischer Krimi (und damit auch das erste Buch von Matti Joensuu)  war unter diesem Gesichtspunkt schon eine gewisse Herausforderung. Erzählt wird die Geschichte von Torsten/Torolf/Niklas oder wie er je nach Opfer heißt, der sich an vereinsamte, vernachlässigte Frauen heranmacht und die ihm bereitwillig ihr Erspartes “leihen”. Die Aufklärung der Machenschaften liegt bei Inspektor Harjunpää, seiner Assistentin Onerva (ist nicht deren neuer Freund auch so ein windiger, gefährlicher Typ???) und dem Kollegen “Bingo”, einem problembeladenen, nervenden Alkoholiker, den niemand bei der Polizei von Helsinki in seiner Abteilung haben will.

Während die Suche nach dem Schwindler und Mörder (er hat eine “seiner” Frauen  – eher versehentlich – umgebracht)  vorangetrieben wird und die Sorge um Leib und Leben von Onerva wächst, entwickelt sich um Bingo ein weiterer Handlungsstrang.

Mindestens so interessant wie die beiden ineinander greifenden Handlungsebenen ist der Blick in das “Innenleben” des Polizeiapparats von Helsinki. Hier arbeiten keine “Überflieger”, sondern Menschen, denen Fehler unterlaufen, die über schlechte Bezahlung und aufgehäufte Überstunden klagen. Sie kämpfen mit unzureichender Ausstattung, und in den Büros klappern auch viele Jahre nach dem Beginn des Siegeszugs von PCs noch die Schreibmaschinen. (Ich vermute, dass Beamte in deutschen Polizeibehörden bei der Lektüre des Buches von Joensuu ein “Aha”-Erlebnis haben würden). Da merkt man, dass der Autor weiß, wovon er schreibt: er hat selbst als Kriminalbeamter gearbeitet, bevor der sich dem Journalismus zuwandte, um dann doch wieder in den Polizeidienst einzutreten.

Etwas schwierig war’s für mich mit den ungewohnten finnischen Namen. Da hatte ich zumindest am Anfang Schwierigkeiten, mir diese und die dazugehörigen Personen einzuprägen.

Fazit? Ein interessanter, gut zu lesender Krimi. Aber  nicht wirklich ein “Muss”.

Hanne Wilhemson gör “come back” i en ganska avskalad bok av Anne Holt. Upplägget påminner om Agatha Christie och det är befriande att inte behöva försöka förstå alla turer i utredningsarbetet eller tekniska detaljer.

Vanligtvis när jag läser kriminalromaner – som är min favoritgenre – kastar jag mig över sidorna och har svårt att lägga ifrån mig boken. Den här var mer stillsam och även om jag läste ut den relativt fort kändes det som om det gick i sakta mak. Kanske beror det på att historien inte är så hetsig som de annars kan vara.

Tror att jag ger den en trea – av fem.

På lördag den 28 november ska Svenska Deckarakademin utse årets bästa svenska respektive till svenska översatta kriminalroman. Fem titlar har som vanligt nominerats i vardera kategori. Årets svenska deckare skrevs av tre kvinnor och tre män (vilket alltså betyder att en av böckerna har två författare).

Ingrid Hedström återkom med sin andra deckare, ”Flickorna i Villette” (Alfabeta), om undersökningsdomaren Martine Poirot (efter Hercule) i den fiktiva staden Villette-sur-Meuse i Belgien. Fortfarande lovande – men är efterföljaren bättre än deckardebuten? Har Hedström infriat förväntningarna? Också hennes nya deckare är läsvärd men, tycker jag, faktiskt något svagare än debuten.

Tove Klackenberg har skrivit ännu en deckare i domstolsmiljö. ”Dömd på förhand” (Alfabeta) utspelar sig på tingsrätten i Marviken. Dit kommer juristen Monika Larsson för att tjänstgöra som notarie. Tingsrätten beskrivs som ett spökhus, vilket galet – synonymt med mänskligt – ställe. Som vanligt både underhållande och oroande – men är Klackenbergs nya deckare bättre än de tre föregående, har hon överträffat sig själv den här gången? Svar: Nja.

Håkan Nesser kan berätta en historia. ”Maskarna på Carmine Street” (Albert Bonniers) är ännu ett exempel på det – ja, nog en av hans allra bästa (kriminal)historier. Ett par flyttar från Europa till New York, bosätter sig på Carmine Street, för att komma ifrån, någon gång kunna låta bli att tänka på att deras 4-åriga dotter försvann – spårlöst – för ett och halvt år sen. Det handlar om saknad och sorg, hur relationen mellan två människor förändras så att man inte vet om händelser hänt eller man bara fått för sig.

Anders Roslund och Börje Hellström fortsätter att klä av det svenska samhället. I ”Tre sekunder” (Piratförlaget) skildras hur polisen – med politikers godkännande – använder olagliga metoder, till och med mord är tillåtet, för att bekämpa internationell brottslighet. Både välskrivet och en väl uppbyggd historia. Roslund och Hellström har dessutom förmågan att få mig att tro att historien är dokumentär, nästan sann. Ändå drabbas jag inte riktigt lika hårt som när de skrev om hemlösa, uteliggande barn.

Veronica von Schenk tar ett stort kliv framåt med sin andra deckare om Althea Molin, svensk-koreansk gärningsmannaprofilerare i Stockholm. Men innebär det också att ”Kretsen” (Ordfront) är en av 2009 års bästa svenska deckare? Nej, det har jag svårt att tycka, trots att von Schenk skrivit en lite annorlunda och ovanligt modern kriminalhistoria med både datorer och seriemördare.

Vem (eller vilka) av de ovannämnda ska få ta emot Deckarakademins svenska pris? Mitt tips: Håkan Nesser (fast gardera med Roslund och Hellström).

Inte varje år men när det finns någon extra lovande deckardebutant så brukar Deckarakademin dessutom dela ut ett debutantpris. I år har det mer eller mindre utlovats att också en debutant ska prisas. Vilken?

Följande tre bör vara aktuella: Tove Alsterdal med den internationella deckaren ”Kvinnorna på stranden” (Lind & Co), som utspelar sig i bland annat USA, Frankrike och Spanien och har människosmuggling som politiskt tema, Marianne Cederwall med icke-deckaren ”Svinhugg” (Natur & Kultur), där läkaren Mirjam kommer hem till Gotland och börjar ”mörda” med affirmation (genom att önska livet ur människor), och Olle Lönnaeus med den stämningsrika, skånska landsortsdeckaren ”Det som ska sonas” (Damm).

Också Kristina Ohlssons polisroman ”Askungar” (Pirat) eller systrarna Camilla Grebes och Åsa Träffs dubbelpsykologiska deckare ”Någon sorts frid” (W&W) skulle kunna vara tänkbar. Slutsats: många bra svenska debutdeckare i år! Mitt tips – eller snarare en förhoppning – är att debutantpriset går till Olle Lönnaeus. Så över till årets utländska, till svenska översatta deckare…

Italienaren Gianrico Carofiglio, åklagare och författare, har skrivit en domstolsdeckare, ”På sannolika skäl” (Schibsted), som också blir en samhälls- och mansroman. En advokat i staden Bari försvarar en invandrad gatuförsäljare som åtalats för mord på en pojke, 9 år. Rasism (och en aning av maffian) men främst ett nära porträtt av en italiensk man.                                                                                                                      

Argentinaren Guillermo Martínez har nominerats för ”Lucianas långsamma död” (Albert Bonniers), en litterär och mer intellektuell spänningsroman. De tre huvudpersonerna finns i Buenos Aires: två författarkolleger – eller konkurrenter – och en ung kvinna, medhjälpare till både den ene och den andre författaren. En berättelse om sanning. Finns sanningen, i singular? Och var går gränsen mellan fiktion och verklighet? Vems sanning är sann och vilken verklighet är verklig?

I ”Jägarens hjärta” (Weyler) fortsätter Deon Meyer att skildra Sydafrika så atmosfärrikt att man förflyttas till ett land som man trodde att man visste någonting om, för man har ju följt med i nyhetsrapporteringen, men det gjorde man inte. Sydafrika före och, som här, efter apartheid är ett okänt land. Tobela ”Tiny” Mpayipheli, huvudperson i den nya boken, har varit elitsoldat i ANC men behandlas som en kriminell av den sydafrikanska säkerhetstjänsten.

Denise Minas nya skotska deckare, ”I midnattens stillhet” (Minotaur), är en fristående roman. Fast miljön känns igen från hennes tidigare deckarserier: den slitna, hårda arbetarstaden Glasgow. En söndageftermiddag bromsar en skåpbil in vid ett hus i ett villaområde. Tre män tränger sig in hos en invandrarfamilj och kidnappar en familjemedlem. Lösen: 1 miljon pund. Kan den här familjen ha så mycket pengar? Här presenteras också en ny hjältinna från arbetarklassen, polisen Alex Morrow, som inte tar skit.

Engelsmannen Andrew Taylors senaste roman, ”Det blödande hjärtat” (Forum), är en deckare (jo, det får man säga, för här finns en kriminalgåta, ett eventuellt mord) men också en historisk roman (tiden är London 1934), en kvinnoroman och kanske en politisk roman. En kvinna flyr från en brutal make, som beundrar fascisten Oswald Mosley, och en tillvaro i överflöd. Hon flyttar in hos sin far på ett billigt pensionat och får stå ut med stanken av kokt vitkål.

En brokig samling deckare, läsvärda alla fem men vilken är bäst? Kvalitetsmässigt kan ingen placeras före de andra. De är så olika, hör till varsin gren på deckarträdet. Det blir en fråga om tycke och smak. Deckarakademins ledamöter brukar uppskatta kriminalromaner med en ordentlig berättelse, som går över gränsen till den skönlitterära romanen och gärna i historisk tid – så mitt tips är att priset går till Andrew Taylor. Min egen, personliga favorit: Deon Meyer.

(Ystads Allehanda 2009)

Marianne Peltomaa
Flickan i trappan
(Schildts)

Finlandssvenskan Marianne Peltomaa påminner om den mer kända finska deckarförfattarinnan Leena Lehtolainen. Båda skriver kvinnliga polisromaner i Helsingforsmiljö. Fast Peltomaa skriver bättre, när hon skriver som bäst. ”Flickan i trappan” är hennes hittills bästa deckare med polisen Vera Gröhn.

En social och tragisk roman. Och ändå berättelsen om en, som det står på omslaget, rätt så vanlig (sprit!) och modern (skilsmässor, ensamma mammor, nya karlar) finsk familj.

Huvudpersonen, ja, jag utser henne till det, är en liten flicka, Rosa, hon kan inte tala rent ännu, och den yngsta av Tanjas fyra barn. Tanja Larsson bor i samma hyreshus som polisen Gröhn och inte första gången som Vera hittar Rosa i trappan. Men den här gången är det annorlunda: blod överallt.

”Flickan i trappan” handlar om familj och släkt: Tanjas barn och syskon, tvillingbrodern och halvsyskonen, mamman och den döde styvpappan, som råkade halka och dö på en Finlandsbåt, Tanjas alla män… Berättelsen slutar som man kunde tro och ändå inte – utan ännu värre, ännu mer tragiskt.

Marianne Peltomaa skildrar en samhällsinstitution – äktenskapet – som pendlar mellan ont och gott (eller mindre ont). Men framför allt skildras människors fattigdom, hur fattiga livsförhållanden ärvs från generation till generation och de handlingar som fattigdomen tvingar människor till.

Slutar, förresten. Romanen slutar inte alls på sista sidan. Nu ska ju Tanjas barn – barnbarnen – växa upp och hantera sin fattigdom, sina liv.

(Ystads Allehanda 2009)

Jean Bolinder
Poliser i Hultvik
(Soleka förlag)

”Skälmroman” är Jean Bolinders egen karaktärisering av boken ”Poliser i Hultvik”. Men ordet måste vara felvalt. Skälm betyder ju skojare och kanalje. Ändå en ganska hygglig person men Bolinders poliser är mer onda än så.

Han fortsätter att skildra den lilla skånska staden vid Hanöbukten som presenterades i novellsamlingen ”Hultvik, Kristianstads län”. Det är småroligt skrivet, lite skälmaktigt, men ännu mer otäckt.

Småstaden Hultviks befolkning = hela mänskligheten, förmodar jag, delas in i onda och dumma. De som är snälla men dumma som unga blir behandlade så illa av de onda att också de snälla riskerar att bli onda som vuxna.

Crazy noir, så kan genren karaktäriseras.

Bolinder gräver sig allt djupare ner i de grumliga villkoren för mänskligt liv. Det är mörkt därnere, där han sitter och skriver, nästan svart. Då måste han ju skämta till det, för att orka skriva (och leva).

“Poliser i Hultvik” ska inte vara en deckare. Men huvudpersonerna är poliser. Här mördas, våldtas och begås diverse andra brott. Så ”skälmromanen” blir lika mycket en deckare som vissa av Bolinders kriminalromaner.

”De tre musketörerna var egentligen fyra” är undertiteln. Det syftar på poliserna: Andersson, Pettersson och Dumström – och den fjärde musketören, det outsagda ”jag”. Som nog innefattar alla jag; berättelsens grävande lokaljournalist, författaren Bolinder själv och läsarna.

Det är oss det beror på. Vi, som väl kan kallas dumma, måste protestera mot att onda människor bestämmer livets dagordning. Vi måste våga göra det, trots konsekvenserna.

I den skånska småstaden Hultvik finns en småfifflare från uppåt landet och ett kriminellt motorcykelgäng men de grövsta brotten, inklusive de ovannämnda, begås av poliser. Hultviks poliskår är mer kompis med buset än med stadens laglydiga invånare.

Nej, ingen vidare positiv syn på polismakten som Bolinder förmedlar. Redan i inledningen blir ”en djävla neger” som kommer körande i en Saab på Linderödsåsen förföljd och trakasserad av två poliser, en manlig och en kvinnlig. Bara början!

Det är – som alltid i Bolinders berättelser – synd om människorna eller snarare mänskligheten.

(Kvällsposten 2009)

Murphys Law lautet: „Alles, was schiefgehen kann, wird auch schiefgehen.“

In ihrem zweiten Einsatz nach “Tödliche Stille” muss Hauptkommissarin Hanna Broder im gerade erschienenen Roman “Seelentöter” feststellen, wie es ist, wenn dieser pessimistische Ansatz tatsächlich Wirklichkeit wird. Und wir reden hier nicht über Brotscheiben, die immer nur auf die gebutterte Seite fallen. Oh, nein!

Die kurze Affäre mit einem Kollegen, die Hanna schon vor dem ersten Roman “Tödliche Stille” ihre Ehe gekostet hatte, fliegt ihr in diesem Buch komplett um die Ohren. Es reichte nicht, dass sich Hanna aus Niedersachsen in ein anderes Bundesland hatte versetzen lassen. Denn trotz ihrer Versetzung ins Rheinland wird sie von ihrer Vergangenheit eingeholt.
Jemand entführt, quält und tötet Frauen im neuen Revier. Besonders Frauen, die Hanna ähnlich sehen. Die Frage ist schon bald nicht mehr, wer der Täter sein könnte – die Frage ist, wer wen zuerst erwischt: Hanna ihren ehemaligen Kollegen und Liebhaber?
Oder der Sadist Hanna und ihre Familie?

Was du nicht willst,
das man dir tu,
füg nie einem Sadisten zu!

Diese (leicht abgewandelte) Goldene Regel kann Hanna auf jeden Fall bestätigen. Mit Brief und Siegel.

Ich wünsche eine spannende Lektüre – Oliver Pautsch

SEELENTÖTER
Kriminalroman von Oliver Pautsch
Emons Verlag, Köln 2009
Broschur, ca. 200 Seiten
ISBN: 978-3-89705-674-9
9,90 Euro

Alle Lesungen unter “Termine”

Signierte Bücher gibt es im “KAUF(denPautsch)LADEN“

Mårten Sandén
Geniet
(Rabén & Sjögren)

Det var väl på tiden att Mårten Sandén i den elfte Petrinideckaren låter tvillingdetektiverna Peter och Petra Petrini flyga till New York. Idag bor ju familjen Petrini i Lund men Peter och Petra föddes i New York. De bodde på Manhattan, innan familjen i den första Petrinideckaren flyttade till Sverige och Lilla Fiskaregatan i Lund.

Låter det som om jag tror att hela släkten Petrini finns på riktigt och inte bara på papper så är det rätt uppfattat. Mårten Sandén har förmågan att skriva så
levande att hans berättelser blir som på riktigt. Att man kan gå in på www.petrinideckarna.se och se foton av huset på West 79th Street, där Peter och Petra bodde med mamma, pappa och syskon, gör ju inte böckerna mindre trovärdiga.

Mamma är amerikan (med franska, italienska och judiska rötter) och pappa är svensk, så i den nya boken ”Geniet” ska Peter och Petra hälsa på mormor och morfar, bosatta i hörnet av West 70th Street och Broadway.

Fast redan på flygplatsen börjar det hända konstiga saker, enligt Petra som alltid brukar upptäcka ”skummisar”. En yngre man, som sitter bredvid Peter på planet, drabbas av en allergichock (om det nu var allergi?) och måste hämtas av ambulans vid landningen på Kennedy Airport.

Och sen är det full fart på dramatiken med skurkar, kidnappning, tandläkare, FBI och dubbelagenter… Rörigt? Ja, lite svårt att hänga med kan det vara. Spännande? Jo, det tror jag nog ändå att yngre deckarläsare tycker (och jag också).

Historien blir extra finurlig av att Sandén låter den följa – imitera – handlingen i en kärleksroman, ”Dear Stranger”, som skrivits av tvillingarnas moster Connie och blev en sådan bestseller att den också har filmats.

Empire State Building, Grand Central Station, Central Park med flera miljöer på Manhattan är lika noga och atmosfäriskt beskrivna som när Petrinitvillingarna löser deckargåtor i Lund. Också läsaren finns på plats i New York.

Den här gången kunde det faktiskt ha slutat riktigt illa, så nära har det aldrig varit förut. Men det löser sig förstås, till sist – på tvillingarnas 13-årsdag, dessutom.

(Kvällsposten 2009)

Mårten Sandén är i Stockholm några dagar i veckan. Där har han sitt ena jobb: han gör låtar (helst country men oftast pop) tillsammans med olika låtskrivarkolleger. På skiva kan låtarna höras med bland andra Jivin´ Jake, Wizex, Joyride, Charlotte Nilsson och Alcazar. 

Sitt andra jobb sköter Mårten Sandén under resorna tur och retur mellan Lund och Stockholm: han skriver ungdomsdeckare med tvillingarna Peter och Petra Petrini som problemlösare. Den första, ”Gömstället”, kom 1999 och har sålt cirka 25 000 exemplar. Nu i våras kom den senaste och sjätte, som heter ”Skatan”. 

– Resan tar fyra timmar. Lika länge räcker batteriet i datorn. Det har passat mig bra att skriva på tåget.

Att de unga detektiverna är tvillingar och att bokserien försetts med vinjetten ”Petrinideckarna” får en att ana varifrån inspirationen kan ha kommit. Jodå, det stämmer.  

– Som barn läste jag, intygar Mårten, Osynliga klubben av Gunnel Linde, Femböckerna av Enid Blyton och förstås Tvillingdetektiverna av Sivar Ahlrud. Och som författare är det kul att försöka utveckla och modernisera den här sortens ungdomsdeckare för en ny generation unga läsare.

Oavsett om de skrivs för äldre eller yngre så brukar serieromaner – alltså en serie böcker där samma personer och miljöer återkommer – vara lika älskade av läsarna som  hatade av kritikerna.            

Mårten Sandén. Foto: Christian Saltas.

– Några av de här böckerna skrevs säkert väldigt fort. Men de är skrivna med gott humör och mycket humor. Och både Femböckerna och särskilt Tvillingdetektiverna kunde vara mycket stämningsfulla.

– Ivar Ahlstedt (hälften av pseudonymen Sivar Ahlrud) var en bra författare. Böckerna om Tvillingdetektiverna blev högkvalitativa reportage om Stockholm på 50-talet. Miljöerna var autentiska. Man kan fortfarande promenera i Stockholm med böckerna som guide.

– Det finns många fördelar med att skriva serieböcker. Man kan utveckla personerna och bygga upp en värld under loppet av några böcker.

Också Mårten Sandéns ungdomsdeckare utspelar sig i autentiska miljöer. I böckerna finns dessutom en karta över Lund där läsarna till exempel kan se var tvillingarna Peter och Petra bor (på Lilla Fiskargatan).

– Jag vet att läsarna vill kontrollera mig. Stämmer det som jag skriver? Det där fönstret, kan man verkligen se det därifrån?

–  Turistbyrån har faktiskt ordnat stadsvandringar. Någon museiperson går runt med en grupp barn, visar  bokmiljöerna och väver in lite av Lunds historia.

Något som skiljer Petrinideckarna från sina föregångare Tvillingdetektiverna är att Peter och Petra blir äldre. Det sägs inte rätt ut i böckerna, men visst kommer de upp i högre skolklasser och blir intresserade av ”vuxnare” saker (som kärlek)?

– Nja, i så fall är det omedvetet. Tvillingarna var i tolvårsåldern när jag började skriva om dem och de får inte bli för gamla. För jag vill fortsätta att skriva om dem.

– Men samtidigt… Har du läst John Updikes böcker om Haren? Han har skrivit fyra böcker om samma människa – på 60-, 70-, 80- och 90-talet. Att följa en person under så många år är fascinerande.  

Mellan raderna kan också anas att Peter och Petra, som på omslagen har svart och lockigt hår, nog inte ser ut riktigt som alla lundabor. Själv gissade jag på afro-amerikaner eller en latin-blandning. Men det var fel.

– De kan ha lite indianblod i sig. Men de är judisk-italienska till största delen. Jag har ju alltid bott i Lund så jag tyckte det var spännande att låta några komma hit utifrån och uppleva staden med nya ögon.

– Peter och Petra kommer från New York som ju är en smältdegel av olika sorters människor. Precis som Sverige börjat bli. Tack och lov!

(Publicerat i Kvällsposten 2004)

Olle Lönnaeus
Det som ska sonas
(Damm förlag)

På väg till Tomelilla får Konrad Jonsson, frilansjournalist och huvudperson i ”Det som ska sonas”, en impuls att svänga av vid Röddinge för att återse ”den hemlighetsfulla dalen” (= Fyledalen, förmodar jag). Det stämmer, så långt.

Men när han kommer fram till ”Det glada Tomelilla, med luft under vingarna”, som det står på välkomstskylten, måste det ha blivit något fel på vägbeskrivningen. Den här vägen kan man väl inte köra köra in i Tomelilla?

Jag får för mig att deckardebutanten Olle Lönnaeus genast i inledningen – som en extra smart brasklapp – påpekar att även om miljön är verklighetens Tomelilla så ska hans berättelse inte läsas som annat än fiktion.

Vilket kanske behövs, när Lönnaeus lyckats fånga och skildra det lilla sydöstskånska samhället Tomelilla så autentiskt och levande, just verkligt. Då syftar jag endast delvis på hus och gator – desto mer på stämningen.

Historien som aldrig tar slut och går över utan, hur många år som än passerar och hur modernt det lilla samhället än blir, förgrenar sig in i samtiden. Nog måste alla i Tomelilla känna igen sig? Också där jag bor, i Sjöbo och Vollsjö, finns samma lite kusliga stämning.

Suveränt gjort! Ja, hela romanen är så skickligt skriven, berättad och balanserad. Inte minst med det sistnämnda visar Olle Lönnaeus, annars journalist på Sydsvenskan, att han debuterar som en redan professionell deckarförfattare.

Han berättar aldrig för mycket, blott antyder och skissar. Det gäller allt, själva deckargåtan såväl som miljö- och personskildringen. Varje detalj leder vidare, bakåt eller framåt, och blir en länk i historien.

Läsaren får reda på precis lagom mycket om huvudpersonens upplevelser som frilansjournalist i Bagdad, om hans uppväxt hos fosterföräldrarna Herman och Signe, om hans fosterbror och hans polska mamma, som försvann spårlöst när Konrad var sju år.

Fosterföräldrarna har blivit mördade, de har hittats ihjälskjutna i sitt gamla eternithus. Det är anledningen till att Konrad Jonsson efter tjugoåtta år återvänder till Tomelilla, dagens och barndomens.

Med lätt handlag tvinnar Olle Lönnaeus ihop en kriminell gåta och tråd vars nystan har nyanser av brunt och återfinns i Skånes historia. Samtidigt som han skissar ett porträtt av både Tomelilla och den lilla skånska byn i allmänhet, så långsamt föränderlig.

(Kvällsposten 2009)

1941 steg en rysk pojksoldat ut framför en tysk stridsvagn.

Han lyckades stoppa den med en handgranat, som han stulit från en död tysk soldat, men innan dess körde pansarvagnen över hans vänstra ben. Redan som 15-åring var Porfiry Petrovich Rostnikov, som den unge soldaten hette,  krigsveteran och nära på krympling.

Trots det obrukbara benet och den ständiga värken (han kompenserade sig genom att bygga upp resten av kroppen) lyckades Rostnikov bli polis och huvudperson i en rad polisdeckare av den utvandrade ryssen Stuart M. Kaminsky.

Numera har Rostnikov anvancerat till chefsinspektör med ansvar för undersökningsavdelningen på Petrovka 38 – den centrala polisstationen – i Moskva.

Kaminsky skriver utvecklingsromaner om ett land och en stad. ”A Fine Red Rain” utspelar sig i det kommunistiska Sovjetunionen. I ”The Man Who Walked Like A Bear” har det blivit perestrojka. Och i den senaste romanen, ”Blood & Rubles” (alla Ballantine), är kriminalinspektör Rostnikov verksam i det nya, demokratiska Ryssland.

Kommunismen föll och ersattes av demokrati, men nu som då kan kriminaliteten sammanfattas med två ord: korruption och maffia. Moskvas cirka 100.000 poliser har så dåig lön att de tvingas ta mutor för att kunna försörja en familj – från plommon på torget till rubler från maffian. 

I ”Blood & Rubles” utreder chefsinspektör Rostnikov och hans medarbetare – överinspektör Sacha Tkach,  inspektörerna Emil Karpo och Elena Timofeyeva m fl –  ett antal brott som är typiska för dagens Moskva: taxeringspolisen gör razzia mot ett hus fullt med konst och värdeföremål från tsartiden – nästa dag är huset tomt, en nyrik affärsman kidnappas, en uteliggare blir ihjälslagen av ett gäng barn (elva, nio och sju år) och fem människor på ett café skjuts ihjäl med maskingevär vid, som det verkar, en maffiauppgörelse.

Kriminalinspektör Rosnikov är den typiske polishjälten i en deckare: strävsam och ärlig, lätt cynisk och uppgiven inför arbetet som polis. Han jämför sig gärna med Steve Carella vid 87:e polisdistriktet i Isola. Han gillar nämligen Ed McBains polisromaner. Man kan också säga att Porfiry Petrovich Rostnikov är en Kurt Wallander i Moskva.

(Publicerat i Expressen 2000)

Sara Kärrholm, litteraturvetare i Lund, har  uppmärksammats för sin doktorsavhandling “Konsten att lägga ett pussel” med undertiteln ”Deckaren och besvärjandet av ondskan i folkhemmet”. Det är sällan som kriminallitteratur ägnas vetenskapliga avhandlingar, så jag läser också med stort intresse.

Men strax blir boken (utgiven av Symposion med ett omslag som får den att se ut som sitt ämne, alltså en deckare) full av små papperslappar, för att markera sidor där jag undrar och invänder. Som när Sara Kärrholm skriver om Maria Langs debutdeckare “Mördaren ljuger inte ensam” och ställer frågan: ”Är det homosexualiteten i sig som är det onda i Langs roman?” Kärrholm ger det för mig obegripliga svaret: ”Både ja och nej.”

Vad menar hon? Det gnager i mig tills jag måste mejla och höra: Varför valde du att doktorera på pusseldeckare och varför just dessa författare – Stieg  Trenter, Maria Lang och H-K Rönblom?

”Genren intresserar mig”, svarar Kärrholm, ”och passade in på projektet Det kalla krigets berättelser, som jag deltar i. Perioden 1945-65, det kalla krigets första fas, har kallats den svenska deckarens guldålder och det var främst pusseldeckare som skrevs i Sverige under de åren. Lang, Trenter och Rönblom var ”de tre stora” på 50-talet. Därför valde jag att skriva om deras romaner.”

Om Stig Trenters huvudpersoner skriver du att Harry Friberg, fotografen ”besitter många av de drag som… förknippades med manlighet” medan Vesper Johnson, kriminalintendenten, är ”kvinnligt fåfäng” och ”löjeväckande”. Men Trenter lanserade väl faktiskt en ny mansroll? Den löjlige lille Johnson är ju – också – en klipsk polis, mycket klipskare än Friberg…

Och varför har du gett så lite utrymme åt miljö- och tidsskildringen? Trenter skildrar modernitetens framväxt, genom att till exempel ange att Friberg bytt från kaffepanna till bryggare. 

”Jag ser inget i konstigt i det du skriver”, svarar Kärrholm, ”utan jag kan hålla med dig om det mesta. Även jag pekar på att miljöskildringen är av stort vikt. Emellertid har jag koncentrerat min analys på moraliska föreställningar om gott och ont, manligt och kvinnligt.”

Maria Lang har tre kvinnliga huvudpersoner: Puck Bure, litteraturforskare, Camilla Martin, operasångerska, och Almi Graan, deckarförfattarinna. De två sista lever inga traditionella kvinnoliv. Därför förvånar det mig att du enbart skriver om Lang utifrån deckarna med Puck, den heterosexuella hustrun. 

Menar du att Lang tar ställning för folkhemmets normalitet och mot exempelvis den lesbiska mördarinnan? Så går det, om man inte följer normerna! 

”Nej, då har du misstolkat min avhandling grundligt”, utbrister Kärrholm. ”Jag har aldrig påstått att författaren tar ställning för det normala. Snarare pekar jag på att den samhällskritiska tendensen existerar sida vid sida med en annan mer konservativ tendens i romanen. På så sätt kunde hon föra fram samhällskritik som läsarna kunde välja att bortse från eller ta ställning till.”

Men det blir väl en konstig bild av Maria Lang när du endast skriver om en del av hennes produktion?

”Min avhandling”, svarar Kärrholm”, handlar om det svenska 50-talet och hur 50-talets kulturklimat interagerar med den litterära genre som då får fäste i Sverige. Det är inte Langs författarskap som i första hand intresserar mig och jag har således inte tagit hänsyn till hennes romaner efter 1965. Att jag valde Puck-serien beror på att den dominerar Langs 50-tal.”

Trots att H-K Rönblom har större skönlitterärt anseende än Trenter och Lang är jag är sämre inläst på honom. Ge en snabbpresentation, så ska jag läsa om hans deckare och se om jag opponerar mig då också…

”Rönblom”, säger Sara Kärrholm, ”skrev pusseldeckare i småstadsmiljö. Hans sätt att öppna pusseldeckargenren för mer samhällskritiska inslag och ifrågasätta vissa av genrens normer beredde väg för nya sätt att skriva svenska deckare på, som slog igenom senare under 60-talet.”

Vilka är dina egna deckarfavoriter?

”Min absoluta favorit från 50-talet är den nu bortglömda författaren Inga Thelander. Av dagens författarnamn gillar jag bland annat Åsa Larsson och finska Leena Lehtolainen.”

(Skrivet till Kvällsposten 2006)

– Idén kom upp redan tidigare. Men så för ungefär 6 år sen fick vi höra rykten om att ett bibliotek på Jylland skulle bygga upp en Turèllsamling. På Jylland!? Ska det finnas en Turèllsamling så är det ju i Vangede! Genast satte vi fart med att samla in material och i oktober 2003 invigdes Turèllsamlingen, jämnt 10 år efter Dan Turèlls död.

Detta berättar – utbrister! – den entusiastiske bibliotekarien Jørgen Ram Pedersen, tillförordnad ansvarig för Turèllsamlingen vid Vangede filialbibliotek strax utanför Köpenhamn.

Och vem skulle kunna ha invändningar mot att samlingen finns just här? Det var i Vangede som Dan Turèll växte upp. Sitt genombrott som författare fick han 1975 med boken “Vangede billeder”, en självupplevd skildring av Gentofte kommuns arbetarstadsdel Vangede.

Jo, det finns nog de som har invändningar…

– Inte alla tyckte om hans beskrivning av Vangede. Och det kan jag förstå. När Dan Turèll kom till Vangede för att prata om boken så fick han fly bakvägen, Vad jag inte kan förstå är att det efter alla dessa år finns Vangedebor som – fortfarande! – är arga på honom.

Turèllsamlingen har ett eget rum på biblioteket. Det behövs. Turèll skrev och verkade i många genrer: egen poesi och tolkningar, essäer, klummer och skönlitterär prosa, inte minst kriminallitteratur. Från debuten på 60-talet publicerade han sig flitigt – tala om underdrift – i alla dessa genrer!

Borden, hyllorna och montrarna är (över)fulla med hans egna böcker, antologier och tidskrifter där han medverkat och de böcker som skrivits om honom, cd-skivor där han läser dikter till musik, långfilmen ”Mord i mørket” (efter hans debutdeckare med samma titel), framträdanden och intervjuer på dvd…

Jørgen Ram Pedersen på Turèllsamlingen i Vangede.
Foto: Bengt Eriksson

– Nej, allt som han skrev har vi inte, säger Turèllbibliotekarien och låter tveksam. Kan man lokalisera allt han skrivit? Kan en Turèllsamling bli helt komplett? Som exempel går bibliotekarien och hämtar ett nyförvärv: en liten ”bankbog” (utgiven 1985 av Den Københavnske Bank) där Dan Turèll bidragit med en ”Bank-blues”.

Det mest svåråtkomliga, det som biblioteket endast lyckats hitta och köpa in ett exemplar av, måste man läsa på plats. Men de flesta böckerna kan danskar antingen komma hit och låna eller göra ett fjärrlån från sitt eget bibliotek. (Det sista gäller även Turèlls svenska fans.)

– Någon höll upp en bok och utbrast: ”Det här är ju en förstaupplaga! Vet ni vad en sådan kostar? Hur vågar ni låna ut den?” Jag brukar svara, säger Jørgen Ram Pedersen, att böckerna ska läsas. Och man får ju lita på folk.

Resrutt:
Öresundståg eller buss till Hovedbanegården i Köpenhamn. Byte till S-tåg mot Hilleröd, avstigning på Vangede station. Cirka tio minuters promenad längs Vangede Vej till Vangede Bygade, där Vangede filialbibliotek med Turèllsamlingen finns på nr 45.

http://turellsamlingen.dk
Turèllsamlingens informativa och lockande hemsida.

(Publicerat i Kvällsposten 2006)

Farozonen är ännu en skrämmande och fascinerande bok av Patricia Cornwell. Win Garano, en erfaren FBI-agent sätts på ett 20 år gammalt mordfall, men fallet är inte så ofarligt att ha att göra med som man skulle kunna tro.
En otroligt spännande bok som definitivt förtjänar att läsas. Förbered dig på att bli obehaglig till mods och känna rysningar längs ryggraden många gånger innan du har läst ut den här kriminalromanen.

Just nu bara 63:- inkl. porto.

In Ergänzung meines Artikels über die Glamour-Fotografie habe ich einen kleinen Clip zu dem Thema gemacht.

Viel Spaß beim Anschauen und “good luck” für die eigenen Ideen und Fotos!

Und als P.S. noch eines meiner liebsten Bilder:

Sorrow

Dieses Bild aus den späten Siebzigern finde ich total erotisch, auch wenn – oder weil? – das Modell völlig bekleidet ist und nur die nackte Schulter zeigt.

Apropos Siebziger (“The Roaring Seventies”), auch dazu gibt es einen kleinen Clip, auch in ihm geht es um die Charme- und Glamour-Fotografie, damals mein absoluter Schwerpunkt in der Arbeit:

Wie bei vielen damals war mein Stil zu einem guten Teil beeinflußt von David Hamilton, dessen Bilder damals frisch in “Twen” erschienen waren. Der Weichzeichner gehörte zur Standardausrüstung des Glamour-Fotografen. Das folgende Bild ist deshalb auch so ein bißchen eine Hommage an ihn, den Altmeister.

Girl in a Meadow

Aber schon in den früchen 80-ern kamen wir “Kamera-Künstler” davon wieder ab und zeigten unsere Motive mit Schärfe.

Autumn Girl

Blue Nude

Und das blaue Licht gibt auch heutigen Bildern noch ein mystisches Ambiente. So wie bei dieser Illustration für einen Krimi.

Krimi-Cover

Sex & Crime

Följande hände i London, för några veckor sen:

Jag stod där på bron, riktade blicken mot Houses Of Parliament, som knappt skymtade i dimman, och försökte föreställa mig Westminster Bridge i slutet av 1800-talet.

Kanske just här, vid den här gatlampan som jag lutade mig mot, mördades ett antal parlamentsledamöter, en efter en…

Inte i verkligheten – utan i fiktionen. Men inte i någon av Sir Arthur Conan Doyles berättelser om Sherlock Holmes – utan i en annan historisk detektivroman: “Bethlehem Road”, författad av Anne Perry (och utgiven av Fawcett Crest).

Den senaste tiden har jag smuttat på – snarare än slukat – den ena pocketboken efter den andra i hennes långa deckarserie med “Victorian Mysteries” (vid det här laget bör serien omfatta ungefär femton böcker).

De gåtor, som kriminalinspektör Thomas Pitt löser med hjälp av sin fru Charlotte, är inga under av fyndighet. Däremot har Anne Perry förmågan att (nästan) fysiskt förflytta läsaren till 1800-talets London: gator och människor, samtal, diskussioner och politik, klassmotsättningar och också motsättningar mellan man och kvinna…

Manssamhället hotas. Kvinnorörelsen är på väg att födas. De engelska kvinnorna kräver rätten till sina egna åsikter – till en plats också utanför hemmet. Ja, kvinnorna har t o m börjat kräva platser i Parlamentet!

Anne Perrys “Bethlehem Road” är också en feministisk detektivroman. 

 (DAST Magazine 1997)

Hemsida: http://www.anneperry.net/  
Trist att hennes deckare aldrig kommit på svenska…

Jean Bolinder
Hultvik, Kristianstads län
(Olaisen)

Med inspiration från novellsamlingen ”Winesburg, Ohio” av amerikanen Sherwood Anderson har Jean Bolinder skrivit noveller om människor och händelser i den likaså fiktiva skånska småstaden Hultvik, någonstans i Kristianstads län.

I Bolinders lilla stad finns samma sorts människor som i andra städer, större som mindre: skolläraren, eleven, kantorn, uteliggaren, invandraren, söndagsskolläraren, författaren och konstnären förstås, egenföretagaren, journalisten med flera Hultviksbor, äldre och yngre, större och mindre, kvinnor och män, hetero och homo.

Ingen – eller få – är som de låtsas vara. Inte varje människa – men de flesta – gömmer en annan, hemlig och privat identitet.

Roligt, fyndigt, drastiskt, grovt och plumpt, ibland också mörkt och ganska cyniskt. Bolinder har en hatkärlek – än det ena och än det andra, sällan bäggedera samtidigt – till människan. Hatet gränsar till ett evigt, outslitligt hopp om mänskligheten. Ja, varför skulle han annars återkomma till detta och dessa, till dessa människor i bok efter bok?

Han skriver alltså som han brukar. Vissa läsare retar och förfasar sig nog när han blir som grövst, framför allt när Bolinder serverar människans otämjda sexualitet på en boksida. Han provocerar för att han vill att människan ska se sig själv som hon faktiskt är.

Novellerna verkar skrivna i stunden, genast när idén kom. Vissa meningar hade mått bra av att putsas något. Å andra sidan rycks i alla fall jag med av Bolinders lika delar berättarglädje och ilska.

Jean Bolinders novellsamling om den mer eller mindre påhittade lilla staden Hultvik med dess mer eller mindre påhittade människor är – hela tiden – underhållande och – emellanåt – tänkvärd. I min favoritnovell, ”Dödens bleka minut”, förlikar sig Adolf Svensson med dödsrädslan, i sista minuten på Hultviks gula sandstrand med en matsäck bestående av stekta ägg, köttbullar, ett par smörgåsar, en öl och ett grönt äpple.

(Kvällsposten 2008)

[Buch des Monats September 2009 -(2)]

Ich habe dieser Tage Nestor Burma kennengelernt. Doch ja, ich hätte schon Lust, ihm wieder mal in Paris zu begegnen. Leider ist er – wie die meisten Privatdetektive, die ich kenne – gewöhnlich etwas knapp bei Kasse. Aber wenn schon… Die Hauptfigur in den Krimis von Léo Malet ist amüsant, ja manchmal witzig, und am Ende erfolgreich, wenn es um die Aufklärung von Verbrechen geht.

Man kann schon Einiges erleben, wenn man im Schlepp von Nestor Burma Schurken jagt. Wie hier, im Pariser Arrondissement St. Germain-des-Prés, wo der Privatdetektiv im Auftrag der Versicherung vor die Aufgabe gestellt ist, den gestohlenen Schmuck der Marquise de Forestier-Cournon wiederzubeschaffen. Keine leichte Aufgabe in einem (in den 50er Jahren angesiedelten) Milieu, in dem sich in unzähligen Bars und Cafés die wahren und die verhinderten Genies, die gescheiterten Existenzen, die Stars und Sternchen der Pariser Existentialisten-Szene treffen. Nicht zu vergessen der Bestseller-Autor und seine Bewunderer-Schar. Und wenn es mit der Kreativität beim Schreiben hapert, müssen Mittel und Wege gefunden werden, um ihr wieder auf die Sprünge zu helfen …

“Die Nächte von St. Germain” ist Teil eines Zyklus’ von Krimis, von denen jeder in einem anderen Pariser Arrondissement spielt. Die Reihe wurde 1943 mit der Veröffentlichung des ersten Nestor-Burma-Bandes begonnen und über 30 Jahre fortgeführt.

Nähere Informationen über den Autor (*1909 – † 1996) finden sich auf Wikipedia.

Die Danksagung in Heinrich Steinfests Kriminalroman “Ein dickes Fell” lautet wie folgt:

… außerdem bedanke ich mich bei allen mir bekannten Stadtbüchereien.

Was will man mehr, in deutschsprachigen Werken liest man so etwas selten. Als Kulisse für den Showdown hat Steinfest zudem das Gebäude der Wiener Hauptbücherei gewählt, wie überhaupt der vorzügliche Roman in Wien spielt, dieser wundervollen Stadt. Ob Steinfest, der dort aufgewachsen ist, der gleichen Ansicht ist wie ich? Scheint so, denn auf Seite 39 schreibt er: “Wie ja ganz Wien einer aufpolierten Geisterbahn glich.” Gefällt mir gut, der Satz! Auf jeden Fall ist der Roman Anregung genug, mir bei meinem bevorstehenden Wienaufenthalt einmal die erst 2003 eröffnete neue Hauptbücherei anzusehen.