Nu har jag läst färdigt Elisabeth Åsbrinks bok “Smärtpunkten. Lars Norén, pjäsen sju tre och morden i Malexander.” Utan att göra anspråk på att vara litteraturkritiker ska jag försöka skriva en recension men först vill jag skriva lite om mina egna minnen från det inträffade. Om pjäsen minns jag först att jag tyckte det var positivt att man vågade göra ett nytt teaterprojekt efter att några intagna som spelade “I väntan på Godot” rymde i samband med en föreställning. Detta var i slutet på 1980-talet och kanske hade avståndet i tid gjort att man nu vågade säga ja till ett nytt teaterprojekt? Sedan såg jag aldrig pjäsen, minns inte att jag hade så mycket åsikter om den när den debatterades i media. Däremot minns jag mycket väl polismorden i Malexander. Jag arbetade när nyheten kom ut. Just då befann jag mig på en avdelning på en tung, sluten anstalt. Det var några intagna som applåderade när nyheten om de döda poliserna lästes upp. Detta gjorde mig minst sagt förbannad! Andra blev bekymrade för de begrep genast att detta skulle drabba dem på ett eller annat sätt. Detta blev än mer tydligt efter hand som vi fick veta vilka det var som låg bakom morden. Personligen kände jag en besvikelse över att ytterligare ett gott initiativ svikits av dem som det var tänkt att gynna. Även om brotten inte hade direkt samband med pjäsen så fördes debatten i just den riktningen precis efter händelserna. Här tycker jag att Elisabeth Åsbrink gör ett bra arbete med att bena upp vad det var som hände och framför allt fråga sig varför. Vad hade de olika inblandade för motiv bakom sina handlingar? Kunde det ha förhindrats? Hur fördes debatten i samhället kring pjäsen och senare kring morden? Så här i efterhand känns pjäsen och de medverkande i den mycket starkt förknippade med polismorden i Malexander så det var nyttigt att bli påmind om att det bara var Tony Ohlsson av de medverkande i pjäsen som var med i Malexander. En av de tre var överhuvud taget inte inblandad i nazismen, rånen eller morden. Den tredje blev dömd för häleri då man hittade pengar från ett av rånen hos honom.

Det som jag ändå tycker är den största behållningen av boken är (som vanligt när det gäller mig) nyanserna. Att det inte är så enkelt som att vissa människor gör medvetna val utifrån väl underbyggda faktaunderlag. Vi drivs av olika drivkrafter utifrån vem vi är. Norén drevs av sin konst som han var beredd att offra människor för. Här menas att han utnyttjade fångarna för sin konst. Han drevs också av fåfänga vilket han erkänner i en intervju med Åsbrink. Riksteaterns producent Isa Stenberg drevs av sin livsuppgift (?) att underlätta Noréns arbete och hon fick ta ett alldeles för stort ansvar för fångarna. Hon blev också totalt duperad av framför allt Tony Ohlsson och hon allierade sig med fångarna mot kriminalvården vilket ignorerades av Norén.

Fångarna hade sinsemellan olika motiv men det framgår att ett avbrott i tristessen på anstalten kan ha varit en gemensam nämnare. Kriminalvården då? Åsbrink har intervjuat såväl den person som beviljade projektet från början, dåvarande regionchefen i Göteborg Birgitta Göransson, som dåvarande regionchefen i Stockholm Gunnar Engström. Båda dessa beskrivs som idealister som tror på idén om människans förmåga till förändring till det bättre. Detta var också deras drivkraft, att visa kriminalvården från en annan sida, att kanske kunna rehabilitera fångarna och omvända de två nazisterna. Dåvarande generaldirektören Bertel Österdahl har också intervjuats och han tar gentilt på sig hela ansvaret. Det kan han nu göra som pensionär sedan ett antal år tillbaka… Åsbrink antyder också att hade det varit någon annan än just Norén hade kanske inte projektet fått lika mycket stöd. Alla inblandade var väl medvetna om hans status som en av Sveriges främste dramatiker. (Ständig tvåa efter Ingemar Bergman som ju spelar i en egen division) De blev lite smickrade av att få vara med i ett av hans projekt.

I Åsbrinks slutord är det till slut ingen som undgår kritik, inte heller polisen som saknade ett fungerande radiosystem. De poliser som mördades hade inte en aning om vilken typ av brottslingar de mötte eftersom de inte fått ta del av den information som fanns- de tillhörde ett annat distrikt nämligen.

Det är en mycket läs- och tänkvärd bok för alla som är intresserade av konst, kriminalvård, journalistik och samhällsdebatt.

Avslutningsvis hoppas jag att det snart gått tillräckligt lång tid för att man på nytt ska våga satsa på att låta intagna ägna sig åt kultur i olika former, men att man då tar lärdom av det som hände och inte låter sig svepas med av kändisglans och fåfänga.

Lite länkar: nummer.se; SvD; Expressen; DN; Sydsvenskan;

När ska massmedia sluta skrika i som vanvettiga hundar i sin okunniga dumhet så fort det handlar om invandringsproblem, och alla nackdelar med invandringen och det mångkulturella samhället?

Det finns inga bevis i världshistorien på att massinvandring och mångkultur någonsin har varit bra för något land.

Så varför ska Sverige vara något undantag?

Följande artikel stod i alla fall i dagens upplaga av Metro:

Polis: “Skönt att få smälla på en neger”

En Stockholmspolis anklagas för att ha misshandlat en afrikansk man i samband med en utvisning.

Efter att den tumultartade utvisningen verkställts ska en polis ha sagt till en kollega:
– Skönt att få smälla på en neger.

Polismyndigheten i Stockholm skall nu intern­utreda händelsen som inträffade den 28 augusti vid Bromma flygplats.

Efter att kriminalvården transporterat den utvisade afrikanen till Bromma flygplats vägrade denne plötsligt att kliva ur bussen och ombord på flygplanet. I samband med detta ska övervåldet och misshandeln ha skett.

Kammaråklagare Kay Engfeldt lade nyligen ner förundersökningen då onödigt våld inte kunnat styrkas.

Angående det rasistiska uttalandet har både anmälan om förolämpning och hets mot folkgrupp lagts ner.
– Ett sådant uttalande strider mot de värdegrunder som finns inom myndigheten. Ärendet ska inom kort upp på länspolis­mästarens bord, säger Patrik Esfandi, jurist inom Stockholmspolisens CU-
enhet.

Ja, vad ska man säga?

Sådana här saker är bara löjliga. Istället för att ta upp de verkliga problemen, i det här fallet afrikanens beteende vid verkställningen av utvisningen och varför han blev utvisad, så tar media upp patetiska skitsaker.

Men sådant är typiskt svensk massmedia, i alla fall den politiskt korrekta.

Massmedia och massmedia förresten, en samling trångsynta och IQ-befriade förvirrade hönshjärnor som inte vet vilken fot som de ska stå på kallar inte jag för massmedia eller någon annan grupp inom PK-median över huvudtaget förresten.

Detta gäller inte bara Metro, utan PK-tidningar i största allmänhet.

Men av någon anledning så är det nästan alltid tidningsmedia som tar upp skitsaker, det är sällan som tv-media gör det.

Många gånger så verkar det alltså vara skillnad på PK-media och på PK-media, vilket är lite intressant.

Har precis läst en mycket intressant artikel i DN som gjorde att jag genast beställde Elisabeth Åsbrinks bok om Noréns pjäs 7:3. Det var ju en intressant tid, precis efter allt det som hände. OBS! Understatement!

Historien innehåller så mycket: politik, ideologier, våld, svek och vem vet… kanske lite kärlek också? Det vore något att göra en film på!!

Det som jag hoppas få svar på när jag läser boken är hur i hela världen Norén kan anse att han inte har något ansvar för allt som hände? Det är ju som att säga att konsten inte kan påverka omvärlden?

Efter polismorden har Lars Norén i princip inte velat diskutera ansvarsfrågan. Han har sagt att ansvaret ligger hos kriminalvården och inte hos teaterprojektet.

En annan intressant aspekt är synen på kriminella, i artikeln nämns att de inblandade personerna hade fått sin bild av kriminella på 70-talet när de sågs som offer. I dag är det snarare så att alla ska ta eget ansvar oavsett vad man fått för förutsättningar i livet. Måste pendeln alltid slå så hårt?? Kriminalvården stod med byxorna nere efter att ha jamsat med i arbetet med pjäsen 7:3 och för att återskapa lite av sin förlorade heder drogs permissionerna för en massa vanliga fångar in. Är det en helt rimlig konsekvens?

Undrar om de tar upp det som hände ytterligare ett antal år tidigare med uppsättningen av “I väntan på Godot”? Jag minns att jag blev väldigt besviken när några av fångarna rymde från den turnén för jag tyckte då att det var en bra grej, att det är för lite kultur på våra fängelser. Senare träffade jag en av dem som rymde och jo, han skämdes, men sa att de helt enkelt inte kunde motstå frestelsen att rymma.

Läs också intervju i Sydsvenskan och recension i Aftonbladet

Så har ännu en klinik fått bakläxa för att de förbjudit mobiltelefoner, kameror och datorer hos sina psykiatripatienter. Detta får endast förbjudas då det för en enskild patient kan försvåra vården, missbrukas eller användas för att skada andra. Det är inte första gången kliniker använt sig av kollektivt förbud av kommunikationsmedel, det sker hela tiden, men det är få gånger det uppmärksammas. Dessutom så är det enkelt för en läkare att påstå att ett användande skulle försvåra vården, vem kan säga emot det?

Socialstyrelsen lutar sig i sin kritik också mot en dom från i våras, då länsrätten i Skåne gick emot rättspsykiatriska kliniken i Växjö. Klinikens beslut om generellt mobilförbud gav enligt rätten “uttryck för en respektlöshet för enskildas rättigheter enligt lag och därmed även for integriteten hos var och en som träffas av förbudet“.

Frågan jag ställer mig är varför brottslingar inom rättspsykiatrin anses få sina mänskliga rättigheter kränkta och att det är respektlöst mot deras integritet med detta förbud, samtidigt som man faktiskt har totalförbud för mobiler,kameror och datorer på våra fängelser? Blir inte de fängslade brottslingarna kränkta på samma sätt, har inte de samma behov av integritet, har inte dom samma mänskliga rättigheter ? Det heter rättspsykiatrisk vård och kriminalvård, det handlar om människor som begått en kriminell handling (i de flesta fall) som ska avhållas från övriga samhället pga det brott dom begått. De ska rehabiliteras och vårdas. Var är skillnaden mellan dessa två grupper ?

Inom kriminalvården så är det tex på många ställen rökförbud stora delar av dygnet, dom blir tilldelade ett antal cigaretter som dom får röka under rasttimmen, inom rättspsykiatrin får de röka bäst de vill. Inom rättspsykiatrin så kan du använda din mobil dygnet runt och ringa vem du vill, det finns ingen kontroll på vilka patienterna har telefonkontakt med, medan de som sitter i fängelse får ha ett antal nummer till personer som kriminalvården kontrollerat i förväg så de inte är “olämpliga”, dessa kan internerna ringa under vissa tider. Varför denna skillnad? Det är ju helt klart att en patient kan ha kontakt med olämpliga personer, planera nya brott medhjälp av dessa samtal osv precis som en intern kan.

På en rättspsykiatrisk klinik kan patienterna tex få komma ut i samhället (med och utan vårdare) flera gånger i veckan för att “träna”, men hur är det med alla som sitter på kåken en längre tid då och sedan får social fobi när de väl kommer ut för att dom inte fått vara ute bland folk på kanske ett år? Nej jag fattar verkligen inte grejen, bägge grupperna är människor (även om vissa gjort sig skyldiga till monstruösa handlingar) , bägge grupperna ska rehabiliteras. Varför har den ena gruppen mer rättigheter än den andra? Det spelar ingen roll egentligen om man anser att de ska ha dessa rättigheter eller inte, utan grejen är att det borde vara samma linje inom rättspsykiatrin som inom kriminalvården vad gäller just detta, jag ser ingen anledning till något annat.

“Enligt Säpo arbetar en handfull aktivister med knytning till Antifascistisk aktion och Revolutionära fronten på Migrationsverket i Kållered. De antas ligga bakom rymningar och försök att hindra avvisningar.”

“” I går rymde en georgisk medborgare från förvaret. Han fick hjälp av en kompis på utsidan som kastade över en repstege till rastgården.

” För en vecka sedan rymde fem boende. Åtminstone ett par av dem hade då fått veta att de skulle avvisas till Irak med ett specialchartrat plan som lyfter nästa vecka.

” Nyligen lyckades en man gömma sig under en grill på rastgården. När de andra gick in stannade han kvar, slängde ett volleybollnät över staketet och rymde.”

“Polisen är inte bara irriterad över de många rymningarna. Polisen och kriminalvårdens transporttjänst anser att anställda på förvaret är fientliga och försöker hindra dem i arbetet med avvisningar.”

GP
/Fröken Sverige

Gemensam lägesbild stärker insatser mot organiserad brottslighet

Nio myndigheter har bildat ett samverkansråd för att tillsammans mobilisera mot den grova organiserade brottsligheten. En hörnsten i rådets arbete blir att utgå från en gemensam lägesbild när man fattar strategiska beslut om mål och inriktningar.

I mitten av april beslutades att inrätta ett strategiskt forum där rikspolischefen och generaldirektörerna för de sju övriga myndigheter som har regeringens uppdrag att kraftsamla mot organiserad brottslighet samt Säkerhetspolisen ska sitta.

Samverkansrådets uppgift blir bland annat att enas om en gemensam lägesbild, en beskrivning av hur den grova organiserade brottsligheten ser ut. Utifrån lägesbilden ska rådet dra upp riktlinjer för hur arbetet ska bedrivas. Till sin hjälp kommer man att ha ett nationellt underrättelsecenter (nuc) som samlar in och sammanställer underrättelser från hela landet.

- För att kunna fatta strategiska beslut behöver vi vara överens om vilka problem som finns och hur man bäst bemöter dessa, säger Michael Jorsback, polis-överintendent på Rikskriminalpolisen som ansvarar för att bygga upp det nationella underrättelsecentret.

Många deltar

Det nya nationella underrättelsecentret kommer att placeras på Rikskriminal-polisen. Hit ska alla de myndigheter som arbetar med brottsbe-kämpning lämna underrättelser, men även andra myndigheter som till exempel Försäkringskassan och Migrationsverket kan bidra med information, berättar Michael Jorsback.

- Många myndigheter sitter på kunskap som är relevant i arbetet mot organiserad brottslighet. Den här satsningen handlar om att göra det svårare att vara kriminell i Sverige. Därför är det viktigt att få med så många aktörer som möjligt så att vi kan ta fram korrekta underlag att fatta beslut utifrån.

Informationsinsamling sker även inom de andra berörda myndigheterna. Tillsammans med analytiker från dessa myndigheter ska Rikskriminalpolisen analytiker skriva den myndighetsgemensamma lägesbilden.

Innovativt arbetssätt

Att bekämpa organiserad brottslighet med utgångspunkt i en gemensam och nationell lägesbild är något nytt, inte bara i Sverige.

- Redan nu sneglar andra länder på den här modellen och jag tror att den kan sprida sig. När det gäller att motarbeta grov organiserad brottslighet krävs gemensamma tag, avslutar Michael Jorsback.

Fakta

Samverkansrådet och underrättelsecentret

Samverkansrådet har i uppdrag att enas om en gemensam, nationell lägesbild och att fatta strategiska beslut om inriktningarna för arbetet mot grov organiserad brottslighet. Rådet kommer att träffas två gånger per år och består av rikspolis-chefen samt generaldirektörerna för Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, Säkerhetspolisen, Skatteverket, Tullverket, Kriminalvården, Kustbevakningen och Kronofogdemyndigheten.

Det nationella underrättelsecentret ska sammanställa underrättelser och överlämna lägesbilder till Samverkansrådet. Centret består av analytiker och underrättelsehandläggare från Polisen och från de myndigheter som själva bedriver brottsbekämpande verksamhet. Även analytiker från övriga myndigheter som har regeringens arbete att mobilisera mot den grova organiserade brottsligheten kommer delta i arbete.

Nyhet från
Rikspolisstyrelsen
Publicerad: 2009-05-11

Jag tänker att om TPB-killarna verkligen hamnar på kåken till slut så borde de ansöka om vårdvistelse och komma till behandlingshemmet jag jobbar på. Vad trevligt vi skulle ha tillsammans.

Lästips: Josh, Drottningen, Opassande, Rick.

Idag samlades cheferna för de nio myndigheter som tillsammans har regeringens uppdrag att mobilisera mot den grova organiserade brottsligheten.

I uppdraget ingår att se över hur arbetet mot den organiserade brottsligheten kan styras myndighetsgemensamt och mer målinriktat.

En av slutsatserna i arbetet med mobiliseringen mot grov organiserad brottslighet är att det saknas ett myndighetsgemensamt strategiskt forum. Därför beslutade myndighetscheferna idag att inrätta ett Samverkansråd där de själva ska sitta och där beslut om gemensamma inriktningar ska tas.

- Genom att bilda ett Samverkansråd stärks våra möjligheter att arbeta strategiskt mot den grova organiserade brottsligheten. I rådet ska vi bland annat fatta beslut om en gemensam så kallade hotbild, alltså en beskrivning av den organiserade brottsligheten som kan ligga till grund för hur arbetet läggs upp. Med en sådan gemensam inriktning kan vi maximera våra insatser mot den grova organiserade brottsligheten, säger rikspolischef Bengt Svenson.

- Samarbete med andra myndigheter är helt avgörande för att vi ska kunna göra det svårt att vara grovt kriminell i Sverige idag. Om alla myndigheter samlat vidtar åtgärder inom var och ens område blir effekten så mycket större. Det handlar inte bara om att utreda brottsligheten, utan även att se till att dessa kriminella inte utnyttjar förmåner de inte borde ha, att de betalar skatt och att de betalar tillbaka skulder, säger Bengt Svenson.

Mötet beslutade att

• Att inrätta ett Samverkansråd som ska träffas två gånger per år och där deltagarna består av myndighetscheferna.
• Att allt arbete mot organiserad brottslighet ska utgå från en myndighetsgemensam hotbild.

Deltagande myndighetschefer vid mötet

Rikspolischef Bengt Svenson
Generaldirektör Anders Perklev, Åklagarmyndigheten
Generaldirektör Gudrun Antemar, Ekobrottsmyndigheten
Generaldirektör Anders Danielsson, Säkerhetspolisen
Generaldirektör Mats Sjöstrand, Skatteverket
Generaldirektör Karin Starrin, Tullverket
Generaldirektör Lars Nylén, Kriminalvården
Generaldirektör Judith Melin, Kustbevakningen
Biträdande generaldirektör Annika Stenberg, Kronofogdemyndigheten

Pressmeddelande, Rikspolisstyrelsen 2009-04-15

Politikerbloggen och TV4 berättar att Justitiedepartementet arbetar med ett nytt lagförslag som går ut på att notoriska återfallsbrottslingar ska kunna dömas till längre straff än idag. Ett förslag som jag stöder och som ligger helt i linje med mina tidigare inlägg som finns att läsa här och här. Skattebetalarna kommer få betala ganska stora summor då Kriminalvården kommer att behöva byggas ut och anställa fler personal. Men personligen tror jag att det är något som Svensson kan tänka sig att betala skatt för. Nu opponerar sig säkert några och menar att samhället istället ska lägga pengarna på förebyggande åtgärder som bättre förskola och skola, idrott och fritidsgårdar. Men då vet de inte mycket om de återfallsbenägna kriminella som jag vill låsa in på längre tider. De jag åsyftar är inte missbrukare och har inte haft en särskilt besvärlig uppväxt. De har helt enkelt bara valt att göra en kriminell karriär då de inte vill arbeta, men ändå vill ha gott om pengar att flasha med för att vinna någon slags respekt. De utgör en liten del av kriminalvårdens population, men kostar samhället enorma kostnader och lidanden. De är fullt kapabla att fatta egna beslut, men väljer tyvärr att upprepade gånger begå rån, grova narkotikabrott, utpressning och vapenbrott och därför ska de låsas in. Längre och längre tid för varje gång de döms på nytt. Alliansen kommer vinna kriminalpolitiska poäng om de lyckas driva lagförslaget i hamn. Vad säger Thomas Bodström?

Jag såg rubriken i Sydsvenskan:

Känd brottsling jagas för rån

Av TT
Publicerad 8 april 2009 21.17 | Uppdaterad 8 april 2009 21.47

Flera maskerade män utrustade med k-pistliknande vapen rånade i dag Swedbank i Säter i Dalarna. Polisen tror sig veta vem en av rånarna är och den personen är anhållen i sin frånvaro.

Tänkte genast på Gamle Svarten *sjunger* Sen klickade jag vidare till själva nyheten 0ch visst var det Lars-Inge Svartenbrandt det handlade om (ja eller Lars Ferm som han heter numera). Den gamle som aldrig lärt sig något annat i livet än att knarka, stjäla och slåss. Så sorgligt egentligen.

Tack Ekot för att ni nyanserade bilden av Annika Östberg. Långt innan hon var med och dödade två personer blev hon dömd för ett dråp. Det hade jag ingen aning om. Så märkligt att det inte kommit fram i den mångåriga mediebevakning av fallet som pågott. Det passade väl inte in i bilden av henne som martyr och offer för ett märkligt rättssystem . Jag hoppas nu innerligt att Kriminalvården behandlar henne som alla andra intagna men risken är ju överhängande att hon hamnar i samma gräddfil som diplomatdottern på sin tid. Säkerhetschefen Christer Isaksson fick sig i alla fall en gratis resa till New York *fnyser* Det gör mig så trött, jag som ändå tror på likhet inför lagen… Naivt, jag vet…

Kalla Fakta har granskat KRIS där det tydligen är just kris. (Sorry, kunde inte låta bli den vitsen). Det är flera tankar som kommer upp efter att ha sett reportaget. En av dem är att det måste kännas ovant för Krister Karlsson och de andra att bli kritiserade i media för första gången. De har ju verkligen struktis medhårs i många år. Men, med makt och pengar kommer också ansvar och den läxan kommer de förhoppningsvis att lära sig nu. De har tydligen slarvat med redovisningen av pengar som de fått i bidrag från Kriminalvården. Det är lokalföreningar som inte redovisat och Krister Karlsson försvarar sig med att han minsann mailat till lokalföreningarna för att få in redovisningar. Jag kan nu ge ett litet tips till Krister, helt gratis: om de inte får pengar för att de inte redovisat så kommer de garanterat att redovisa hädanefter. Det är riksorganisationens ansvar att fördela bidragen och också att redovisa vad pengarna gått till.

En av grundtankarna med KRIS är att det är fd kriminella som hjälper andra kriminella. Detta gör att idén att låta samhället stå för kontrollen inom KRIS är en mycket dålig idé. Det är nog helt enkelt så att KRIS precis som alla andra föreningar får lära sig hur det ska gå till. Ta det där med demokrati tex. Det behöver de lära sig. Man kan inte utesluta medlemmar och/eller hela föreningar bara för att man är osams. Så går det inte till i en demokratisk förening. Det är ju just det som är “problemet” med demorati… det blir inte alltid som man själv vill. Ytterligare en sak som Krister Karlsson behöver lära sig.

Sen är det illa att inte Kriminalvården haft bättre koll på redovsningen från KRIS, pinsamt faktiskt. På sin hemsida har man lagt in en text till sitt och KRIS försvar, men det är rätt lamt tycker jag. Det är ju alldeles självklart att pengarna ska redovisas. Om de inte har gått till det som det var planerat så måste de antingen lämnas tillbaka eller så ska föreningen berätta vad man gjorde med dem i stället.

Till slut håller jag med pensionären Gunnar Engström om att jag hoppas att KRIS löser detta så att inte de kriminella som behöver deras hjälp blir lidande.

Ska interner på våra fängelser kunna studera under tiden de sitter inne? Det finns ju två infallsvinklar. Den ena är att många är helt outbildade och har således svårt att få ett arbete om de eventuellt får för sig att stå på rätt sida lagen när de kommer ut. Den andra är ju att ska skattebetalarna betala för dels deras “vård” på kåken och dessutom dyra utbildningar? Vi som inte sitter inne och inte begått några brott har ju många gånger svårt att utbilda oss eftersom hyran ska betalas, vi ska ha pengar till mat och bensin. Vi kanske helt enkelt måste skippa utbildningen och jobba istället. Jag skulle gärna utbilda mig mer och det finns en utbildning jag skulle vilja gå nu, men det går inte eftersom jag inte har råd till det.

Det sticker i ögonen på folk när de långtidsdömda får allting gratis. De får gratis tandvård, hur många “Svenssons”  finns det inte som inte har råd att gå till tandläkaren ? Många som sitter inne har missbrukat och har riktigt risiga tänder, de kan få nya gratis, medan de som skött sig och arbetat hela sitt liv får gå med trasiga tänder för att de inte har råd. Kriminalvården betalar deras permissionsresor, deras kläder. Om man sitter på livstid så är sannolikheten att man får ett arbete när man kommer ut ganska liten, möjligen på ett neutralt ställe där det inte hadlar om att ta hand om människor eller pengar.
- Ok kan du ge mig ditt cv
- Jag har inget för jag har suttit inne i 26 år för ett brutalt mord

Däremot så kan man satsa på en utbildning för de som har en chans att verkligen få ett arbete, för de som visat att de faktiskt skulle vilja göra något annat än att begå brott. Målet måste ju vara att dessa personer ska kunna bidra till samhället. Men att kosta på de som jag skulle vilja kalla hopplösa tycker jag inte man ska göra. Som Helge Fossmo, han är nog rätt stekt skulle jag tro. Han kommer inte att få föreläsa i skolor, inte få ett arbete inom kyrkan. Varför ska han läsa religionspsykologi, för att lära sig än mer hur manipulationer fungerar ?

Nej Lars Leijonborg har nog dålig koll om han tror att det ligger i allas intresse att alla interner ska kunna skaffa sig dyrbara utbildningar. Vem kommer vilja anställa Malexander-mördarna? Vem kommer vilja anställa strippan? Helge Fossmo? Vad gäller de som har en chans så kan man låta dom läsa upp gymnasiet så de kan börja studera när de väl kommer ut istället. Det är fakstiskt stötande som skattebetalare att försörja dessa och ge dom allt man inte har en chans i helvetet att skaffa själv, som hög utbildning och gratis tandvård.

När jag startade den här bloggen var min tanke att ge mig själv ett forum där jag skulle kunna kommentera sånt som intresserar mig i samhället. Eftersom jag arbetat inom rättsväsendet i 20 år så är det främst frågor kring detta som intresserat mig och då har jag valt att renodla bloggen så att den handlar om rättsväsendet med små utflykter till näraliggande områden som psykiatri och missbruk. Utöver att en fråga intresserar mig vill jag (originellt nog) också ha nånting att säga om ämnet.

Jag har förstått att om man ska ha en blogg så är det viktigt att ständigt vara inne och uppdatera den för att inte tappa besökare. Jag förstår det, att hänga med och ständigt vara på är viktigt inte bara på Internet.

Jag håller på att väga det jag skrev i första stycket mot det i andra stycket. Den senaste tiden har det helt enkelt inte funnits så mycket som intresserat mig eller där jag tyckt att jag haft något att komma med, en vinkling eller en tanke som jag tycker har saknats i den offentliga debatten. Granskning av journalister och mediernas vinklingar tycker jag också behövs. Jag hade ju kunnat fortsätta blogga kring polisens problem med främlingsfientlighet men det har liksom inte känts som om jag haft något att tillföra och därför har jag avstått.

Rätt eller fel?

Men när det dyker upp händelser, nyheter eller funderingar så bloggar jag vidare. Detta är alltså inget avskedsinlägg, snarare en lite ursäkt eller förklaring till att jag inte skrivit på länge.

På bästa nyhetssändning sades det häromdagen (13.2.9) på radion att Krisen har nått Kriminalvården. Konjunkturläget har medför att internernas självproducerade grejjor nu är svåra att sälja och det kan leda till att de bli sysslolösa. Va fan. Ska man skratta eller gråta. Snacka om att det krävs sysslesättningsuppryckning och lite mer fantasi i alla fall om man tycker som Kriminalvården. Det luktar ju en sådan brist på kreativitet och uppfinningsrikedom. Kanske skulle de må bra av lite förslag.

Kumla anstalt 2006

Hinseberg anstalt 2007

Färingsö anstalt 2008

Detta inlägg har min mamma skrivit och det är daterat Björngärdet lördagen den 31 Januari 2009:

Svar på frågor som kommit i kommentarerna

Madde frågar huruvida många återfaller direkt till brott direkt efter frigivning.  Jag vet inte hur många, men en del gör naturligtivs det. Jag tror att du kan finna svaret i någon statistik som redan finns. Brottsförebyggande rådet kan vara rätt institution för att få fram sådan statistik.

Som medfånge tycker jag alltid det är trist när någon kommer tillbaka efter bara en kort tids frihet, för det händer tyvärr. Det är sorgligt. Dessutom blir du betraktad som svårare i Kriminalvårdens ögon. Det betyder att möjligheter till permissioner och eventuella vårdvistelser i slutet av straffet är svårare att få.

Man får väl tolka det som att återfallsbrottslingar har lägre tillit än förstagångsförbrytare när Kriminalvården satsar på rehabelitering. Det kan ju finnas en sanning i att tänka så, MEN jag tänker att kanske är de återfallsförbrytarna det måste satsas mest på då deras väg tillbaka till samhället är den svåraste. Det finns en logik i bådasätten att tänka. Det handlar dessutom inte alltid om vad Kriminalvården är villig att göra. Lika ofta handlar det om fångens vilja att ta emot hjälp. Kanske är man så rädd för fler misslyckanden eller tror inte att man någonsin kan bryta med ett kriminellt och missbrukande liv att man inte ens vågar försöka. Man har helt enkelt gett upp hoppet om att kunna förändra sitt liv. Jag tror att många blir kvar i kriminalitet och missbruk av just den orsaken. De har förlorat hoppet.

Nej, Madde, man kan inte säga att fängelsemiljön är särskilt lyxig. I de flesta anstalter blir du inlåst klockan kvart i åtta på kvällen utan annan möjlighet till “toalett” än en potta! I en del celler finns det tvättfat, i andra inte. Du delar dusch med alla andra på en avdelning. Maten är kostnadsbestämd till 43 kronor om dagen. Det ska räcka till frukost, lunch och middag. Det blir inte någon lyxmat för de pengarna.

Där jag sitter nu, är det öppet hela dygnet. Det betyder att jag kan gå på avdelningens gemensamma tialett även på kvällar och nätter och efter flera år utan en sådan möjlighet känns bara det som rena lyxen.

Björngärdet är en nybyggd anstalt, så allt här är nytt och fräscht, utan att vara lyxigt, men jag tycker att det är fint. Men som sagt många andra anstalter (bland annat Färingsö slutna lokalanstalt) är gamla och ganska nergångna. Den som många andra saknar de bekvämligheter som vi är bortskämda med ute i samhället.

På dagarna arbetar de flesta av oss i “Hallen”. Där paketerar vi plåster och/eller fakturor för olika företag (beställningsjobb). Ibland är det ont om jobb och då stickar vi, virkar och syr vi kläder som ska säljas. Jag syr nästan alltid förkläden och pannlappar för försäljning. En fånge från varje avdelning stannar kvar för att laga mat och städa på avdelningen. Med detta arbete turas vi om.

Vi är sex på avdelningen så ungefär var sjätte vecka är man kvar på avdelningen för att sköta självförvaltningen. Cirka en dag i veckan, två eftermiddagar kan vi söka studier. Möjligheten till studier är ingen självklarhet. De studier som är möjliga är framför allt basämnena på grundskole- och gymnasienivå. Själv håller jag på att ta datakörkortet.

Ja, reglerna kan nog anses som ganska stränga. Det finns en stor skillnad på vilken typ av anstalt du är. Till exempel är en sluten riksanstalt strängare än en sluten lokalanstalt och mindre stränga regler gäller på en öppen anstalt. Hinseberg är alltså strängare än Färingsö. Och där jag sitter nu på en öppen anstalt, Björngärdet, är reglerna inte så stränga, även om det också här naturligtvis finns regler för oss som i stunder kan kännas ganska begränsande.

På några av de manliga anstalterna finns det ännu högre säkerhetsgrad plus de alltfler säkerhetsanstalterna och säkerhetsavdelningarna som har byggts. Där är både säkerhet och regler stenhårda. Man kan säga att ju högre säkerhetsgrad ett fängelse har ju strängare regler är det som gäller. Det innebär att det finns manliga anstalter som har strängare regler än på kvinnoanstalterna.

Från slutna anstalter:

• Får du inte ringa mobil eller IP-telefon. Du kan naturligtvis inte använda Internet
• Alla du ringer eller som vill besöka dig, kollas upp av anstalten
• Du visiteras alltid efter besök, dessutom riskerar dina besökare att bli visiterad
• Du blir inlåst 19.45 och upplåst 7.30
• Du får inte bära privata kläder
• Du har arbetsplikt
• Det är mycket få saker du får ta emot utifrån (aldrig hygienartiklar eller något ätbart)
• Tillgång till tekniskt material är mycket begränsat. Du får inte ha data, dataspel eller MP3-spelare
• På de flesta anstalter är det bara tillåtet att röka vid ett tillfälle per dag och vid några anstalter är rökning tillåten vid tre tillfällen per dag
• Många självklara hygien-skönhetsartiklar är förbjudna att ha. Till exempel hårfärgning, parfym, aceton…
• All din post öppnas och ibland blir den genomläst

Ja, listan kan göras oändligt lång, men svårast är nog avskiljandet och den begränsning som sker i kontakten med dina närmaste.

Det var Maddes frågor. Liza frågar var styvpappan tog vägen. Ja, han har också börjat sina permissioner och så vitt jag vet så är han på väg till en öppen anstalt. Vi har skilt oss och har ingen kontakt längre. Jag tycker vår separation är okej, då jag tror att våra val om hur vi vill leva våra liv i framtiden ser olika ut.

Läs även andra bloggares åsikter om färingsö, anstalt, hinseberg, säkerhetsklass, regler, säkerhetsanstalter, lyx, kriminalvården, återfallsbrottslingar, förstagångsförbrytare, brottsförebyggande rådet, björngärdet,

Råttan har varit bortrest. Gnagde mig in i en resväska och åkte X2000 till en annan stad där det var ont om datorer. Däremot fanns pappersutgåvan av Tidningen Vi. Det är en mycket bra tidskrift med lååånga seriösa men oftast intressanta artiklar. Nu senast bl.a. en intervju med Biljana Plavsic på Hinseberg av Margaretha Nordgren. Jag har kommenterat den som hastigast utifrån DNs referat av artikeln. Det som gör att jag tycker Vi är en bra tidning är att de inte underskattar läsarens förmåga att ta till sig mycket text men är samtidigt snälla mot oss med dåligt minne och ger en fyllig bakgrund till personen Plavsic och en del av händelserna i samband med krigen på Balkan.

Under rättegången inför tribunalen i Haag erkände hon brott mot mänskligheten men nu menar hon att hon inte gjort något fel. Hon är mycket bitter på Sverige för att hon tvingas dela avdelning med muslimer, narkomaner och andra brottslingar. Det med muslimer är hennes värdering, inte min. Som jag skrev i mitt förra inlägg så blir jag stolt över kriminalvården. Helt rätt att hon behandlas som andra intagna. Hur skulle det sett ut annars? Om du har mördat en människa får du livstid och sitter med andra kriminella men om du som politiker medverkat till hundratals eller tusentals människors död och fördrivning från deras hem ja då ska du särbehandlas och få bättre villkor??? Nej helt rätt av Kriminalvården!