Finanskrisen kommer nog inte bli så mycket värre än såhär, men för oss som aldrig fick ett jobb “när det gick bra för Sverige” så har det inte varit så stor skillnad. Jag har fortfarande inte haft ett arbete, jag har fortfarande inte fått svar från alla hundratals jobbansökningar jag skickat runt, och jag slutar snart plugga på Komvux och sedan slängs jag ut i arbetslösheten och det osynliga ickefysiska våld som vår stat betvingar sig på oss. Men det var ju inte mig det här inlägget ska handla om, utan det ska handla om alla de här som har ett jobb, de som sliter på sina arbetsplatser för att vi har fått arbetslojalitet i bröstmjölken i det här chefsälskande skitlandet, de som en dag blir blåsta. Trots att du utfört världens arbete, jobbat över, tagit med jobbet hem, bjudit på fika, hälsat på chefen och skött dig väl – så måste du tyvärr gå. Hejdå, du är varslad. Hoppas det går bra.

Helt plötsligt känns inte chefens flinande och vinkande med handen så jävla roligt längre. Efter ett tag pratar ingen med dig om hur det blir att få gå. Att få gå. Du lägger ner en stor del av ditt liv på något du egentligen skiter i, tillslut kanske du börjar gilla det och bli Lojal, det värsta man kan bli gentemot ett företag. Då använder dom dig och din “lojalitet” och har du otur så ser dom till att du vänds emot dina arbetskamrater i olika situationer, typ att du blir arbetsfördelare, och då kan ju dispyter mellan dina kollegor och dig själv uppstå, fastän du inte är chef eller på något sätt är bättre än de du “bestämmer” över.

Företagen är rädda för att vi ska attackera dem när dom sparkar oss. Flera IT-företag har blivit utsatta för attacker internt och externt av medarbetare som tvingats gå, för att företaget inte investerar alla sina miljoner på börsen på att hålla kvar sina arbetare och hålla igång produktionen, utan hellre tar ut dessa pengar och stoppar i egen ficka och åker yatch och dricker dyr alkohol framåt helgen. Deras lyx betalar du, du, du, jag, du och du. Alla betalar deras lyx. Klassamhället uppenbara sig för en så fort man får ett arbete, när man inser att man och ens arbetskamrater sliter som djur och är skitiga under naglarna, medan eran chef sitter och degar på ett kontor, går på “viktiga möten” hela dagarna, luktar gott och har nystrykta rena kläder. Och tjänar mycket mycket mer, för mindre ansträngning. Tillslut inser man att det är helt sjukt.

Cheferna måste förstå att det är vi som ser till att dom har det som dom har. Vi bygger deras bilar, vi serverar deras mat, vi slaktar djuren som blir till deras kött, vi transporterar alkoholen, vi säljer alkoholen, vi städar på deras toaletter efter att dom spytt ner dom dagen efter firmafesten, det är vi som hämtar deras skitungar, svarar i telefonen, kopplar deras samtal, räcker över varorna vid disken, kör deras tåg, lagar deras trasiga ledningar, stryker deras dyra kavajer och kör deras slynor till döttrar hem från Stureplan. Vi driver det här samhället, medan ni sitter bakom med piskan och förväntar er att vi alltid ska springa dit ni kommenderar. Men en dag kommer vi att lessna, historien visar att samhällen där en klass hunsas av en annan tillslut lessnar när den andra förtryckande klassen gått över gränsen, det hände i Ryssland, det hände i England, i Tyskland, i USA, i Sverige, Norge, Kina, ja.. det har hänt överallt där det varit dåligt.

Och jag kan ju säga att den dagen som ni går över gränsen och vi hugger er med en skruvmejsel i nacken så blodet rinner ner längs Armani-kavajen, så kommer ingen ambulans och hämtar er, för ambulansförarna håller på bränna ner era hem.

Ursprungsartikeln och inspirationen till detta inlägg.

Från Konfliktportalen.se: tusenpekpinnar skriver Kopplingen mellan svininfluensan och FRA, vsfstockholm skriver Är muslimerna det nya hotet?, Anders_S skriver Carnegie – fondkommissionär och investmentbank, Kaj Raving skriver Gästinlägg: Rör inte min semester!!, Jinge skriver Slutet för AIK Hockey?

Lua Nova:

atores, diretor e saga em busca de reconhecimento

Se falar da saga Crepúsculo sem recair em preconceitos não é fácil, falar sobre seus protagonistas sem simplesmente rotulá-los é mais difícil ainda. É realmente tentador chamar Robert Pattinson de canastrão, Kristen Stuart de decepcionante e praticamente todo restante do elenco de medíocre, mas por um questão de justiça é preciso um pouco mais de zelo.

• Especial: A saga Crepúsculo (Parte I)

Robert Pattinson (Edward) foi sem dúvida o alvo principal das críticas. Não houve quem – além das fãs histéricas – lhe poupasse dos piores adjetivos. O problema é que facilmente a coisa deixou de ser pontual.  Pattinson tem um currículo curtissimo, nunca tinha sido protagonista de coisa alguma e o seu filme mais conhecido foi  Harry Potter – A Ordem da Fenix, onde fez o Cedric, amigo de Potter que. Se saiu bem no papel, que é bem pequeno, e só.

Kristen Stewart tem um curriculo mais respeitável. Esteve bem em o Quarto do Pânico (2002), como Sarah, a filha de  Judi Foster, e fez uma pequena e expessiva participação em Natureza Selvagem (2007), dirigido por Sean Penn (foto ao lado). Era de se esperar, portanto, que seu desempenho como Bella fosse bem melhor do que foi. Infelizmente Stewart foi caricata. As eternas caretas de ‘descontentes’ ou de ‘contrariada’ ou de ‘contrangida’ de Bella são mais esperadas de atores mirins dos enlatados televisivos americanos, mas não de alguém com alguam experiência.

Tanto Pattinson quanto Stewart são atores jovens e, apesar disso não os eximir da responsabilidade de se apresentarem bem melhor do aquilo que mostraram em Crepúsculo, há de se fazer a ressalva: a direção do filme é igualmente responsável pelo resultado final das interpretações.

• Robert Pattinson pode ser ‘índio’ e gigolô em próximas produções

Como disse na primeira parte desse especial, Catherine Hardwicke foi um desastre na direção desse longa. Se não conseguiu contar a história como devia – também por culpa da roteirista/adaptadora Melissa Rosenberg – ficou mais longe ainda de auxiliar e corrigir os atores. Isso também é função de diretor. É de se notar, por exemplo, que atores mais experientes se saíram bem melhor em seus papéis. Billy Burke, que faz Charlie Swan, o pai de Bella, por exemplo, apesar da participação pequena não deixou a peteca cair. A única coisa que a crítica se questionou foi: “como Burke se  meteu numa furada dessa?”.

Lua Nova (New Moon) e seu novo protagonista

O segundo filme da saga estreia mundialmente dia 20 de novembro. Nem precisava dizer, afinal, Lua Nova deve ter um dos maiores investimentos em publicidade cinematográfica dos últimos anos. Não há sites, blogs que não o estejam comentando. É a palavra mais escrita há dias no twitter. Mesmo que você não queira você vai ouvir falar da produção.

A história agora ganha um novo protagonista. Se em Crepúsculo – tanto no livro quando no filme – Jacob (Taylor Lautner) é pouco mais que um figurante, em Lua Nova ele deixa o vampiro Edward em segundo plano. Robert Pattinson não escondeu de ninguém o alívio ao deixar os holofotes .

Lautner tem mais curriculo que Stewart e Pattinson juntos. Ele é conhecido de enlatados como “Eu, a patro e as crianças” (que até hoje passa no SBT), mas também de grandes produção como O que Há de Novo, Scooby-Doo? e Doze é demais 2 (foto ao lado, ele de branco à direita) . Nada que o credencie a ser chamado de grande ator, é verdade. Mas até mesmo pelo seu desempenho razoável em Crepúsculo, é de se esperar que em Lua Nova ele se saia melhor que seus colegas de elenco.

Aliás, o segundo filme da série traz algumas expectativas. Primeiro, que os atores tenham aprendido com as chicotadas de crítica que levaram e apresentem-se com mais profissionalismo; segundo, que com a mudança de direção – agora é Chris Weitz quem está a frente da saga – a história seja contada de forma mais verossímel; e terceiro, que a Summit tenha gasto com a produção mais do que gastou em propaganda e possamos ver cenas de qualidade, efeitos especiais que não nos lembre os anos 80 e imagens que não nos façam pensar em ‘Malhação’ bem no  meio do filme.

• Lua Nova: Ingressos já estão à venda

Chris Weitz é uma incógnita. Acho impossível que ele se saia pior que Hardwicke, mas seu filme A Bússola de Ouro (2007) não é considerado uma das piores adaptações da literatura para o cinema já feito. Mas também é conhecida a briga entre Weitz e o estúdio New Line por conta do roteiro. O estúdio queria uma coisa, o diretor e o escritor Philip Pullman e aí terminou como terminou. Weitz alega que o próprio estúdio fez mudanças no filme sem sua autorização.

Lua Nova tem o encargo então se der a tentativa de redenção de Robert Pattinson, Kristen Stuart e Chris Weitz. Todos tendo que provar para si mesmo que podem ser melhor do que já fizeram no passado. Quem gosta de cinema precisa sempre torcer a favor de um filme e de seus atores e lhes dar todas as chances possíveis até sua estreia. É o que estou me esforçando para fazer, há um certo custo é verdade.

Leia Mais sobre a Saga Crepúsculo:

• Lua Nova muda história para garantir presença de Robert Pattinson
• Encerram gravações de Eclipse
• Músicas que farão parte da trilha de “Lua Nova”

Leia Mais sobre Vampiros

• Del Toro apresenta seus vampiros
• Deixe Ela Entrar, não deixe de assistir
• Minha Estante: Entrevista com o Vampiro
• Robert Downey Jr. será Lestat

Adriana Chaves

Bland andra Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet rapporterar nya rekordsiffror för Sverigedemokraterna i färska opinionsundersökningar. 7,2 procent sägs partiet få om det vore val idag.

Detta är inte alls speciellt märkvärdigt eller konstigt. Såhär har det varit sedan den Westfaliska freden och efterföljande gränsdragning som skedde år 361 år sedan. Sedan nationalstaten blev definitiv har uppmålandet av ett vi och ett dem spelat en helt avgörande roll i politiken.

Appliceringen på fallet Sverigedemokraterna är mycket enkel. Vid kriser och vid krig ökar nationalismen. Då ökar också stödet till nationalistiska partier.

Det bästa sättet att ena ett land är att starta ett krig. Och det värsta är om man försöker, men inte lyckas, nyttja ett fientligt grannlands splittringar vid krigsföring för då kommer man bara hjälpa till att ena dem. Fråga bara Saddam Hussein.

Ekonomiska kriser påverkar nationalismen på ett lite annorlunda sätt. Hotet mot viet är inte lika tydligt; det är föga lika konkret för den stora massan att bekämpa en lågkonjunktur genom att hålla konsumtionen uppe, som att bekämpa ryssen genom att kasta brandbomber på ryska pansarvagnar (tänk Molotov cocktails).

Å andra sidan innebär finanskris såväl som krig brist på resurser och en stor påfrestning på den offentliga servicen. Alla som inte tillhör viet kan därför ses som skadliga för samhället eftersom det då finns ännu mindre mat, vård och utbildning för de som landet “egentligen” tillhör. Louis De Geer är såklart ett viktigt undantag, men bilden av historien pekar ändå entydigt åt samma håll: dåliga tider spär på nationalistiska krafter – vilket inom politiken generellt sett har inneburit fler röster på konservativa högerpartier, men kanske framförallt på de som inte sitter vid makten.

Falklandskriget ökade den brittiska nationalismen i mycket hög utsträckning, men eftersom Margaret Thatcher drev kriget ställde sig nationalisterna inte bakom Conservatives utan beblandade sig istället med högerextremister som rekryterade otroligt framgångsrikt i tiotusental, framförallt unga män.

Sammanfattningen och avslutningen på detta inlägg blir således att den djupa finanskris som vi nu befinner oss i har lett till ökad arbetslöshet och utslagning bland i synnerhet lågutbildade. Samtidigt verkar allt fler vantrivas på jobbet, särskilt inom offentlig sektor. Och arbetsförmedlingen brister. Detta har lett till ökad nationalism och ökad skepticism mot nuvarande makthavare, vilket gjort att väljare strömmat till Sverigedemokraterna.

Hur den ekonomiska utvecklingen ser ut under nästa år kommer således spela en ovanligt stor roll i valet 2010. Om Fredrik Reinfeldt kan få väljarna att tycka att han sköter Sveriges ekonomi bra och att människor upplever att politikerna gör något för att förbättra framförallt deras situation på jobbet – då kan strömmarna vända åt andra hållet (notera att det som avgör är vad som väljarna tycker och tror, inte vad som är de faktiska politiska åtgärderna även om regering och riksdag, såklart, vill tro något annat).

Om Reinfeldt inte lyckas med detta är faktiskt sannolikheten faktiskt hyfsat stor att Sverigedemokraterna klarar fyraprocentsspärren redan nästa år.

Simon Hedlin Larsson

Kris Allen gives shout-outs to Anoop Desai!

Via Kris Allen Official (Heyooo): http://link.brightcove.com/services/player/bcpid10172910001?bctid=51206460001

Via Cosmo interview (the pink eye shout out): http://www.upload-mp3.com/files/121172_5kltc/cosmo%20interview.mp3

Nu är jag inte bara ett offer för den allmänna relationskris som råder i samhället, nu har jag även en personlig relationskris. Inte nog med att mina känslor för C åker upp och ner som en jojo. Och inte heller nog med att jag har svårt att helt och hållet släppa B, trots att han mycket respektfullt backat och önskat mig lycka till med C. Nu har det dessutom gått så långt att jag helt och hållet glömmer bort C ibland. Glömmer bort att jag har en pojkvän. Visst, man kan ursäkta mig med att jag faktiskt har en distansrelation och att jag inte träffar C speciellt ofta. Man kan också ursäkta mig med att mitt kärleksliv varit minst sagt förvirrat under en tid och att till och med jag själv kan ha svårt att hänga med i svängarna ibland. Men på något sätt känns det ändå inte helt rätt när en kollega frågar mig om jag är singel och jag helt utan omsvep svarar ja. Jag rättade visserligen snabbt till mitt misstag, men samtidigt började jag fundera på vad som gäller egentligen. Om jag knappt träffar min pojkvän och inte KÄNNER att jag har en pojkvän, om jag uppenbarligen inte ens minns att han finns ibland, kan man då verkligen säga att jag är i en relation? Hursomhelst börjar jag misstänka att jag kanske inte borde vara det. Åtminstone inte med C…

Intressant.se/intressant

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, relationer, kris, personligt, funderingar

Det är bra att plocka på sig böcker ur pocketställ utan att veta för mycket om dem. Om jag vetat att Hennes mjukaste röst var Bengt Ohlssons första roman efter Augustprisvinnaren Gregorius hade jag kanske haft större förväntningar på den, och säkert andra. Nu blev jag mest bara imponerad av ett så finkänsligt porträtt av en kvinna i en sårbar fas i livet, skrivet av en man. Inte görs det särskilt ofta, inte.

Hon utvecklas fint, Karen. Från den inledande katastrofen, trafikolyckan precis efter att mannen lämnat henne, till ett nytt fritt liv. Nog blir just det lite, lite övertydligt! men texten har ändå en fin lyster. Bengt Ohlsson verkar vara en författare man kan läsa mer av… men någon mer Gregorius vete katten om han skriver. Min uppfattning om den boken är i och för sig lite luddig. Jag parallelläste dem nämligen, Ohlssons återskapande och Söderbergs originalberättelse. Det kanske inte är att rekommendera om man vill ha en tydlig uppfattning om respektive bok, men det blev en bra läsupplevelse.

——

Läs även andra bloggares åsikter om Bengt Ohlsson, Hennes mjukaste röst, Gregorius, böcker

Det går inte säga annat än att det är riktigt tråkigt. Så många människor som drabbas utav denna kris som i sin tur genererar arbetslöshet. Då pratar vi inte om enskilda personer, utan familjer som far illa åt.

Arbetslösheten är stor världen över, det går inte att göra så mycket åt den om man är ensam. När en sån här kris sker, drabbar den inte bara dig, utan skolor, företag, vården och allt som gör att vi går runt i vår vardag.

Jag sitter och läser på Aftonbladet om arbestlösheten samt chatten med  Pernilla Åström och Mirja Jonson. Jag ville själv vara delaktig, fråga dem varför de inte tänker på att kanske flytta dit jobben finns, kanske utomlands? Tyvärr har jag ännu inte fått något svar. Efter att ha läst flera utav frågorna som ställts i chatten och svaren de har gett läsarna, blir jag lite små förvånad. Dom här två tjejerna säger att de är villiga att jobba som städare, men de är inte villiga att acceptera de förslag som folket ger dom via chatten. En utav frågorna de fick var om de hade sökt jobb på McDonalds, svaret var såklart nej. En annan person föreslog att de kunde utbilda sig till väktare eftersom det behövs folk till det och att vara tjej kan underlätta i och med att de är sällsynta inom det yrket. Svaret till det var ett nej, för att de ansåg sig inte vara väktare. Enligt Pernilla och Mirja, har de sökt över 100 jobb utan någon framgång. Jag förstår att man vill ha sitt liv, jobbet man drömt om, men man måste börja någonstans för att jobba sig uppåt, något jag också skrev i chatten, men gissa vad – no answer. Man kan inte förvänta sig att få drömjobbet så där på en gång, speciellt om man är 26 år och varit arbetslös i 10 utav dem, om ens CV inte är så där maffigt, ja då måste man börja någonstans.

Arbetslösheten suger om  man får säga det på det viset. Det kommer aldrig någonsin vara roligt att söka jobb, speciellt när det inte är det jobbet man vill ha. Har man inga studier och ingen arbetslivserfarenhet, så kan man inte förvänta sig så väldans mycket. Fötterna på jorden och ett stort lycka till till Pernilla och Mirja. Hoppas att ni hittar något och att ni kan få börja leva som ni vill.

Monserrat

Link: http://www.aftonbladet.se/nyheter/sverigeutanjobb/article6134698.ab

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6135636.ab

Har fått ett betyg  av en som har gått från bokhandel till bokhandel för att
säga samma sak hos alla.

“Känns som att fly från verkligheten in i “jo, jag har inga problem alls och ni andra som har det har problem.
Alla runt omkring drabbas ju men det vill liksom inte bokskrivaren inse.!

“Väldigt fånigt hurtfriskt”

Missuppfatta mig inte nu…
Folk får kritisera min bok… helt ok
Vi kan ju inte tycka lika alla… så är det bara.

Det här är fördomar… rena rama fördomar tycker jag.
Det är det jag vill liksom belysa lite här.
Det är sådant man måste komma åt genom att upplysa
berätta och förklara….

Jag har förstått att min bok “Tryggare kan ingen vara…” kan vara
en regelrätt käftsmäll åt några som har barn med Downs.
Eller har fått ett barn med Downs i släkten…
Sa i boken att mina ord kan skära som knivar i hjärtat hos den som krisar.
Har man en en kris som man inte vet om… eller vill erkänna för sig själv.
Så är mina ord i boken ett påminnelse och man blir arg.
Man blir påmind om sina egna tankar.
Dom som man kanske försöker tränga undan.
Sen kommer jag och kanske påminner om dom.
Får upp dom där “skämmiga” känslorna dom har till ytan…
Man blir arg på mig och glömmer bort att det är enbart mina känslor
som har talat.

Men man får krisa… man får ha alla möjliga känslor över barnet
Det vara bara det att jag kände ingen kris..
Men jag är helt övertygad om att dom flesta kommer att hamna
där vart jag är nu… Då först kommer dom att förstå min bok fullt ut =)
Jag hoppade bara över den jobbiga biten.
Och får man bort den här rädslan för Just Downs Syndrom
eller vilket funktionshinder som helst… hos gemene man.
Så kommer många flera starta utan kris..
Mycket av samhällets förakt försvinner.. som bla den selektiva fosterdiagnostiken..

Hur kan man bli arg över min bok..
Min Kärlek till Hanna är en röd tråd genom hela boken.
Jo, klart man kan bli arg… givetvis kan man det!!
Men då kanske det är ens egna tillkortakommanden som talar
Sen för dom över det på mig… Lättare så.

Ja… Jag är glad över min tös och inte bara glad
Jag är LYCKLIG över henne också… ÖVERLYCKLIG!
Och varför ska jag tänka på alla andra när jag skrev boken
när det är en bok som är baserat på hur jag känner.
Det är mina tankar och funderingar… mina känslor.
Inte vad tant Eva kände… eller Farbror Oskar.
Eller alla andra runt omkring… överallt.
Det var det dummaste jag har hört..
Det får bli en annan bok i så fall… En helt annan.
Där man kan baka in alla eventualiteter som tänkas kan
om hur folk kan tänkas reagera och drabbas runt omkring en.
När det egentligen är dom med Downs som är drabbade
av folks fördomar och rädslor…
Jamen… hallå… det är ju bland annat om det min bok handlar om ju.
Ja och om den där obeskrivligt starka Kärleken till henne.
Nämnde kärleken nyss.. några stycken upp… jag tjatar visst! =)

Förklarade att boken kan vålla obehag hos den som krisar..
Förklarade att jag förstår det och att deras känslor är inte fel.
Men det är inte mina heller…

Det som egentligen är mest skrämmande att vissa anser att
Hanna är en tös man inte bör vara “överdrivet” lycklig över…
Hon har ju Downs Syndrom…
Det klingar illa enligt dom…
Dom är inte värda all denna lycka och jubel.
“Hur kan man ha så stora känslor för en sån där….”

Men vi är många mammor och pappor
som Jublar över våra mirakel
Och jag kommer att fortsätta att jubla så länge jag lever.

Så här lätt var det att få mig tillbaka från Bloggsemestern
Kikade in på beställningssidan och sen var det klippt…Hahaha
Inte är jag kry heller…Har mått illa hela dagen… så där spyfärdigt.
Hanna hade ju magsjuka för några dagar sedan…
Hon spydde och jag satt ju väldigt nära henne.. .tröstade och torkade.
Så det är ju inte konstigt om jag har blitt smittad.
Men jag har inte pjukat än… eller rännskitat.
Mår bara illa…. Bläh!!

Vinterkräksjukan är på G… Fy faen…
Hanna hade den när Marcus var nyfödd..
Hon spydde och sket i 12dagar innan det vände…
Hualigen… det var jobbiga tider ska ni veta..
Det enda jag gjorde var att amma Marcus
och ge Hanna vätska med en spruta… dygnet runt.
Ja och givetvis se efter 2 gossar också… dom skulle ha mat och uppmärksamhet..
Tillslut så visste man inte vilken dag det var…
Det vill vi inte ha tillbaka…. Hell No!!

Ja vi får se om jag avslutar Semestern…

Men avslutar detta inlägg nu iaf… =)

Ha det gott alla!!

KramKram!

50 Cent > Before I Self Destruct

Kris Allen > Kris Allen

Annie > Don’t Stop

Bellflur > Last Quarter of the 20th Century Blues

Justin Bieber > My World

Boyz II Men > Love [Covers Album]

The Chairs > Nine Ways

Fall Out Boy > Believers Never Die [Greatest Hits]

Janet Jackson > Number Ones [Greatest Hits]

Norah Jones > The Fall

Leona Lewis > Echo

John Mayer > Battle Studies

Anthony Narvaez > Light Show & Audio

Dave Rawlings > A Friend of a Friend

Real Estate > Real Estate

Corey Smith > Keeping Up With the Jones

Tape Deck Mountain > Ghost

Them Crooked Vultures > Them Crooked Vultures

Hawksley Workman > For Him and the Girl

Let the Video do the talking and serve as an Evidence of the Truth.

]]> http://treebeard31.wordpress.com/2009/11/13/monadarling/ Fri, 13 Nov 2009 16:54:37 +0000 Pradeep http://treebeard31.wordpress.com/2009/11/13/monadarling/ http://treebeard31.wordpress.com/2009/11/13/hey-man-you-gotta-be-on-your-toes-around-retards-you-never-know-what-they-might-do-next-that-shi-is-unpredictable-by-definition/ Fri, 13 Nov 2009 16:31:38 +0000 Pradeep http://treebeard31.wordpress.com/2009/11/13/hey-man-you-gotta-be-on-your-toes-around-retards-you-never-know-what-they-might-do-next-that-shi-is-unpredictable-by-definition/ http://treebeard31.wordpress.com/2009/11/13/sirikurey-kallakurey/ Fri, 13 Nov 2009 16:23:53 +0000 Pradeep http://treebeard31.wordpress.com/2009/11/13/sirikurey-kallakurey/ http://treebeard31.wordpress.com/2009/11/13/get-a-pillow-its-going-to-be-a-long-night/ Fri, 13 Nov 2009 16:10:48 +0000 Pradeep http://treebeard31.wordpress.com/2009/11/13/get-a-pillow-its-going-to-be-a-long-night/ http://arpitgarg.wordpress.com/2009/11/13/cricket-and-my-grandpa/ Fri, 13 Nov 2009 07:07:37 +0000 arpitgarg http://arpitgarg.wordpress.com/2009/11/13/cricket-and-my-grandpa/

A: “Sachin plays for himself. I better, he stops playing”
B: “Hey! What are you saying? He is a great match winner”
A: “But don’t you think he is old enough to be pensioned?”
B: “He is still scoring tons. Isn’t he?”
A: “He is past his prime”
B: “Yeah with average of 50 during last year! I think your mind is sub-prime”
A:  “Go to hell”
B: “You go to hell”
…
…
A: “Coffee?”
B: “Ok.”

This is what a cricket discussion in India sounds like. A general discussion suddenly gets focused on Sachin and from no where rival gangs sprout up. Pro and anti Sachin sentiments start flaring. Swear words and curses are thrown all around. Then there is truce. This cycle repeats itself day after day.

My earliest encounters with cricket date back to my Grandfather. He was a great cricket enthusiast and even greater Sachin basher. I reckon he lost a bet or two coz of Sachin and he remained pissed off with him forever. “Out ho gaya. Yeh bhi nahin socha ki mausa ji ke paise lage hain”, I remember him mumbling when Sachin got out stumped while chasing against NZ. Above statement is a classical example of raw humor of the oldies. It relates the player who got out to my grandmothers family. So the loss is blamed squarely on the player and my poor old grandmother. I tell you, these oldies can be quite cruel sometimes. The trick lies in not being over smart with them.

He was not a fan of what we call the purest form, the Gavaskar style of cricket. He adored Windies team of 70-80’s. “Lala, kaalon ka aakhiri khiladi bhi aata tha toh chakka maarata hua aata tha” (Even their last player started off with a six). The only Indian player of old about whom I heard anything positive from him was Kris Srikkanth. “Jab who ballebaaji karta tha toh bazaar soone ho jaate the” (Streets got deserted when he came on to bat). For all those who say that oldies preferred Tests to ODIs here’s the last salvo. “Are yeh paanch din ka khel humse nahin dekha jaata. Ghanton baithe raho, ek bhi chowka chakka nahin lagta” (Not a single boundary is hit for hours).

From the current era Jayasurya and Afridi (Afriki for him) were his favorites. Indian team was the most unreliable team as far as he was concerned. “Are inka koi bharosa nahin. Lanka ke khilaaf 200 kuch banana the, saala aaya raam gaya raam shuru ho gaya, aur sab ke sab 78 run pe simat gaye. Mausaji ka nuksaan ho gaya”.

I think T20 would have been the best format for him. Sadly it was during his last years that T20 got popular. It would have been wonderful to watch IPL with him. However he took off even before season one.

Regardless of what people are saying nowadays, I can never lose interest in and ODI game. I have grown up with it. It’s like a ritual to me. And of course it has memories of my grandpa. I remember one of his favorite quotes. Whenever Azhar played well, he used to say, “Captaan hai koi naayi ka launda thode hi hai” (He is not a commoner, he is the captain after all). So it goes for the ODIs.