Ekonomier genomgår strukturella förändringar. För ett par hundra år sedan svarade jordbruket för en mycket stor del av såväl BNP som sysselsättning. Sedan tog industrin över, men den är sedan flera decennier också på nedgång:

I Sverige har andelen av sysselsättningen i industrin ungefär halverats sedan 1970, från 28 till 14 procent. Detta är värt att ha i åtanke när krav på att rädda enskilda industriföretag reses. Krisen skyndar sannolikt bara på en strukturell förändring av ekonomin, som det är lika destruktivt att försöka hindra som det hade varit att hindra jordbrukets relativa tillbakagång för hundra år sedan eller så. Utmaningen är att skapa förutsättningar för tillväxt i andra, nya sektorer.

Det är obehagligt att arbetslösheten nu stiger, inte bara i Sverige utan i så gott som alla länder. Men det verkligt oroande är att den i viss mån kan komma att bli bestående. En intressant studie från OECD, “How Do Institutions Affect Structural Unemployment in Times of Crises?”, finner dock att hur bestående en arbetslöshetsökning blir varierar mellan länder beroende på hur reglerade ekonomierna är:

The impact of the economic downturn varies depending on institutional settings … Institutions are found to affect both the direct impact of the downturn on the crisis and the structural unemployment’s persistence in the aftermath of the shock. In particular, economic downturns appear to increase structural unemployment significantly in countries and in periods with rigid (above the OECD average) institutions. By contrast, no significant effect of economic downturns on structural unemployment is found in flexible economies.

Det verkar alltså som att mer flexibla arbets- och produktmarknader, särskilt de med svagare arbetsrätt, är gynnsamma för arbetslöshetens utveckling i samband med kriser. Förutom att de också är allmänt gynnsamma för ungdomars och invandrares möjligheter på arbetsmarknaden.

Vietnamesiska berg eller Bjässmora?

Solen har återvänt till Norrbottens kustland och vi har haft vår favorithund på besök hela helgen. Det har varit långa promenader i skogen och på stigarna längs forten. Igår låg var luftfuktigheten så hög att man var osäker på om vi var i Vietnam eller i Lule älvdal.

Men för att yin och yang ska verka, balansen i allt ska bevaras, så har helgen också haft sin kris. Den tog oss hela fredagnatten och halva lördagen att bearbeta.

Hallen var äntligen klar, klinker, ommålade vägar och allt. Maken var nöjd.  Nu återstår bara tapetsering av en fondvägg, vilket skulle ske på lördagen. Fredag kväll efter promenad på Åberget i regn och rusk, lite rödvin och Skavlan, drar jag mig tillbaka och går till sängs, nöjd med en produktiv arbetsdag tillsammans med  miljö- och byggnämnderna i Fyrkanten. Maken ska småfixa lite i hallen och förbereda inför tapetseringen.

Med ett gott samvete under huvudet, en varm hund i fotregionen och det småputtriga ljudet av någon som pysslar och grejar i ens närhet, glider jag stilla in i sömnen….TILLS JAG MED ETT RYCK VAKNAR UPP av oväsen och svordomar.

Dessa ljud har har inte varit någon ovanlighet under renoveringsarbetet, så jag associerar först till tragiken i en sprucken list och bestämmer mig för att vända mig om och somna om. Men de okvädinsord som dånar mellan de nymålade hallväggarna är av en annan karaktär än tidigare. Där finns en äkta panik och skräck i botten även om man bortser från deras semantiska innebörd, vilken skulle ha fått Makens svärmor att ta avstånd från honom för evig tid, om hon hade hört dem. Jag störtar upp, nyvaken, förvirrad och utan glasögon.

Sundqvist Rör har skarvat och skruvat och värmen kan slås på igen

Från ena väggen står en fräsande vattenstråle rakt ut över klinkergolvet. Maken har borrat in i en oskyddad slang för golvvärme när han skulle skruva fast golvlisten. Medan jag försöker komma till sans och begripa vad som hänt har han hunnit hämta sågen från garaget och såga ut en lucka i väggen, varifrån golvvärmevattnet sprider sig med en oroväckande fart. Jag  får – likt Meredith Grey i Grey´s Anatomy i avsnittet där en man har en odetonerat granat i buken – hålla trycket över läckan medan Maken stänger av huvudvattnet, stänger av golvvärmen och hämtar buntband som ett första förband.

Efter en stund – en mindre evighet då Maken oupphörligen ropar nerifrån källaren “Har det slutat nu?” -  minskar trycket i systemet  och fontänen blir en svag stråle för att till slut avta helt. Men det rinner ur trossbottnen ner i källaren och vi har vatten och gipsmassa över klinkergolvet. Den första krisen är över, vi ringer Länsförsäkringar och får anvisningar om rörmokare att ringa på morgonen.

Natten blir orolig. Fina hallen som nästan var färdig och som inte är fin längre. Hur mycket måste brytas upp och tas bort? Grämelse över det som nästan var något som inte längre är. Obehaget över den avstängda värmen. Chocken över att somna in i total avslappning och strax därefter vakna upp i kaos. Den gamla sanningen bekräftas: man kan inte tänka när man är i chock. Jag letade som en nyinvandrad afghan i våra försäkringspärmar efter rätt telefonnummer att ringa för akuta vattenskador.

På lördagen kommer Sundqvist Rör och skarvar det punkterade röret. Golvvärmen återkommer och vi enas om att det kunde varit värre. Men lite illa var det ändå, det är vi också överens om. Man blir lätt känslig i medelåldern.

Nyligen gav sig professor Edmund Phelps på keynesianerna. Professor Casey Mulligan gör nu detsamma. Keynesianerna, med Paul Krugman och Brad DeLong i spetsen, hävdar att fallande efterfrågan har minskat sysselsättningen; han menar att det är mer troligt att kausaliteten går i motsatt riktning. Vem som har rätt har rätt stora policyimplikationer.

Vattenfalls vd Lars G Josefsson får enligt DN Ekonomi sluta snart. Styrelseordförande Lars Westerberg uppger att det sedan i somras pågått ett arbete för att hitta en ersättare. Nu har man gjort det.

“Nu har vi en kandidat som har ett jobb idag”, säger Lars W till DN. “Han ska förstå det här företaget och när han gör det så sker bytet.”

Det tycker jag låter bra. Om man ska vara vd för ett så omskrivet och kritiserat bolag som Vattenfall så bör man nog förstå bolaget. Det låter till och med som något slags minimikrav. Får Lars G Josefsson gå för att han inte har förstått bolaget?

Man tänker osökt på Bodens näringslivschef Jeanette Nilsson som hudflängts i regionala media för att hon haft fräckheten att anlita en mentor, trots att hon bedömdes ha så hög kompetens när hon anställdes. Hon kanske skulle ha börjat jobba på Vattenfall i i stället. Då hade det räckt med att hon förstod bolaget.

Mycket i vårt samhälle vilar fortfarande på den psykodynamiska skolans grundtankar med herr Freud i spetsen. Det har visat sig att människor i väst blir traumatiserade längre tid efter naturkatastrofer kanske eftersom vi är invanda i ett tankesätt där en långdragen reflektion över traumat ses som nödvändigt för att vi ska komma över det. I länder utan psykodynamisk tradition gick det betydligt fortare för de flesta av människorna att återgå till sitt vanliga liv efter traumat. I min kurs Behandlingssituationens psykologi vid Lunds Universitet har vi i sista delen av kursen en bok som heter Kris och utveckling av Johan Cullberg som kurslitteratur. Boken vilar på ett psykodynamiskt perspektiv med Freud och Erikson som anfäder. Jag reagerade på hur oändligt många sexuella kriser de anser att vi tar oss igenom. Är det överhuvudtaget möjligt att prata om en hälsosam sexualitet efter dessa eller är vi alla skadade i vår sexualitet?

Boken bygger på grundantagandet om Sigmund Freuds teori om den psykosexuella utvecklingsteorin kombinerat med Erik H. Eriksons utvecklingsteori, där finner ni stadier som den orala och anala fasen (som ni säkert känner igen). Jag tänkte bjuda på lite utdrag ur Kris och utveckling gällande sexualitet.

Om pojkars kastrationsångest (känner ni igen er grabbar?), inträffar i ca 3-6-årsåldern.

“Pojkens sexuella önskningar liksom hans rivalitetskänslor kan – beroende på föräldrarnas attityder – förbindas med skuldkänslor och ångest för straff av större eller mindre grad. man har kallat denna typ av ångest för kastrationsångest eftersom den handlar om de risker som det för med sig att uttrycka maskulin styrka och sexuella önskningar”

Om flickor i förpuberteten

“Flickorna har häftiga bästiskontakter. Utseendefixeringen är stark. Den ibland utmanande sexualiteten som de kan uppvisa i klädsel och målning under denna tid har vanligtvis föga täckning i en ökning av den sexuella driften”

Om varför flickor skär sig

“Flickor som upprepat skär sig, vanligen på armarna eller benen, har en djupgående trygghetsbrist i personligheten. De kan som barn ha utsatts för sexuella övergrepp eller annat”

Om homosexualitet

“Många pojkar kan under dessa år och senare undra om de är homosexuella eller om de attraherar homosexuella män. Oftast har de dock heterosexuella drömmar och onanifantasier. Deras sexuella grundinriktning är då övervägande heterosexuell, men de vågar inte lita på detta”

Trenden inte psykologi är idag att man mer och mer frångår ett psykodynamiskt synsett och går över till andra mer evidensbaserade paradigm. Kritiken gällande psykodynamiken är just att det saknas forskning för att bevisa att teorierna stämmer. De flesta teorier bygger på observationer under terapisessioner. Psykodynamiken hänger sig dock fortfarande kvar på landets psykologiinstutitioner med hjälp av att vissa lärare fortfarande använder sig av inriktningen. Jag ifrågasätter starkt att man kan få en ärlig, aktuell och bra undervisning gällande sexualitet med ett psykodynamiskt perspektiv.

Den finansiella krisen illustrerar, anser många, att marknadsekonomins aktörer lätt gör fel när det gäller att ta risker. Det må så vara, men erbjuder nya regleringar hopp om färre misstag framöver? Jeffrey Friedman och Wladimir Kraus förhåller sig tveksamma till det:

One lesson of the financial crisis, then, is that regulators, like bankers, are human. Nobody can flawlessly predict the future, but regulators—like bankers and other businesspeople—have no choice but to try.

There is a difference, however. Competing businesses may pursue a variety of strategies based on divergent risk/reward assessments. … By behaving heterogeneously in order to compete with each other, capitalists spread society’s bets among a variety of ideas about the location of risk and reward.

Capitalists as a group aren’t smarter or better at predicting the future than regulators are, and when capitalists fall victim to the herd mentality, they may homogeneously converge on a mistaken prediction. This is a danger, but regulations aggravate it. Of necessity, a regulation homogenizes capitalists’ behavior. Prudential bank regulation, for instance, imposes one idea about risk on the whole banking system, skewing the various risk/reward calculations of all bankers in a direction the regulators deem safe. If the regulators turn out to be mistaken, as they were in 2001, they put the whole system at risk.

Tänkvärt.

Häromveckan orsakade en fågel med en bit baguette i näbben att delar av kylsystemet i Cerns partikelaccelator slogs ut, rapporterar TT-AFP.  Fågeln tappade antagligen brödbiten på ett så olämpligt ställe i den speteteknologiska anläggningen att en kortslutning blev följden.

Krisberedskapens mantra: “You always got to be prepared, but you never know for what” (Bob Dylan, 2001)

/www.ordochhandling.se

Kyrkobråket i Pajala når oanade höjder. Ska Monica Metsävainio få bli kyrkoherde eller inte? Och behövs en provtjänstgöring när man arbetat i tio år? Kyrkonämndens ordförande Rune Tuomas avgick igår med omedelbar verkan under pågående presskonferens. Kyrkofullmäktiges ordförande, Henrik Pekkari, säger till NSD:

- Jag har varit med sedan 1959 och har som princip att fullfölja det jag tar på mig.

Sedan 1959? Men då kanske du behöver ta igen dig lite nu, Henrik. Mycket har hänt på 50 år. Vi har till exempel kvinnopräster sedan 1960-talet.

Ekonomipristagaren Edmund Phelps är inte förtjust i krav på mer stimulansåtgärder:

The fallacy of the “Keynesians” is their premise that all slumps, all of the time, are entirely the result of “co-ordination problems” – mis-expectations causing a deficiency of demand. Having modelled the effects of expectations decades ago, I know they have consequences. I agree that companies appeared to underestimate the cutbacks and price cuts of competitors on the way down. That excessive optimism signalled deficient demand for goods and labour. So any stimulus then may have had a Keynesian effect. By now, though, such optimism has surely been wrung out of the system. To pump up consumer or government demand would force interest rates up and asset prices down, possibly by enough to destroy more jobs than are created.

Förvisso ger han även neoklassikerna en smäll. Han rekommenderar keynesianer att läsa mer Keynes och neoklassiker att läsa mer Hayek.* Han är dessutom pessimist och tror inte på en snar ekonomisk återhämtning.

*Varför inte börja med “Economics and Knowledge” och “The Use of Knowledge in Society”?

Trots vad många, inte minst Mona Sahlin och Thomas Östros, hävdar finns goda belägg i forskningen för att skattesänkningar förmår stimulera ekonomin minst lika bra som utgiftsökningar. Nu finns ytterligare en studie, av Harvard-ekonomerna Alberto Alesina och Silvia Ardagna, “Large Changes in Fiscal Policy: Taxes Versus Spending”, som fastslår detta:

We examine the evidence on episodes of large stances in fiscal policy, both in cases of fiscal stimuli and in that of fiscal adjustments in OECD countries from 1970 to 2007. Fiscal stimuli based upon tax cuts are more likely to increase growth than those based upon spending increases.

Politisk retorik som går på tvärs med aktuell forskning, hur ska man se på sådan?

Keynes verkar ha förespråkat kontracykliska variationer i arbetsgivaravgiften – i ett brev till James Meade skrev han:

I am converted to your proposal … for varying rates of contributions in good and bad times.

Men är inte sänkningar av arbetsgivaravgiften i dåliga tider ett “dyrt” sätt att stimulera sysselsättningen, då alla anställda, inte bara nyanställda, omfattas av sådan sänkningar? Vore det inte bättre att bara låta genuint nya jobb få lägre avgift? Professor Greg Mankiw menar att det knappast skulle fungera:

The problem is, how do you define a marginal job? You cannot simply say “new hires.” In that case, company A fires Peter and hires Paul. Company B fires Paul and hires Peter. That kind of employment churn is, presumably, not what we are trying to encourage. … Also, how do you handle newly formed companies? Government should not penalize start-ups by subsidizing only employment by their incumbent competitors. But if new companies get the hiring credit, then existing companies are incentivized to create new wholly-owned subsidiaries in order to qualify for the tax break (while contracting employment in the parent company). Similarly, they are incentivized to outsource work to start-ups that get the credit.

I Sverige har vi Thomas Östros som hävdar att skattesänkningar inte kan stimulera ekonomin. I Cambridge (England) fanns och i Cambridge (Massachusetts) finns nationalekonomer av annan uppfattning.

Professorn i nationalekonomi vid Stanford University John Taylor uttrycker följande skepsis i “The Lack of an Empirical Rationale for a Revival of Discretionary Fiscal Policy”, publicerad i American Economic Review:

A decade ago there was widespread agreement that fiscal policy should avoid countercyclical discretionary actions and instead should focus on the automatic stabilizers and on longer-term fiscal reforms that positively affect economic growth and provide appropriate government services, including infrastructure and national defense. In this paper I briefly summarized the empirical evidence during the past decade … Based on this review, I see no empirical rationale for a revival of countercyclical discretionary fiscal policy.

Jag anar att Anders Borg är förtrogen med de resultat Taylor presenterar, även om även han har svårt att stå emot politiska krav på finanspolitisk aktivism. Det jag saknar, när vissa budgetförslag nu läggs, är just analysen av effekterna på ekonomins grundläggande funktionssätt. Krisen får inte överskugga behovet av en ekonomisk politik som stimulerar tillväxt också i det längre perspektivet.

Se även inlägget “En icke-keynesiansk professor”.

Jag borde skriva om Johan Liljekvist och åklagarens mörkande av en dålig förundersökning. Jag kan inte. Om man är mamma till en 26 -åring kan man inte skriva om sånt. Man kan inte ens föreställa sig det förloppet. Det blir bara känslosamt, överengagerat och obalanserat.

Jag skriver om pandemivaccinationen i stället. I Norrbotten har en schism blossat upp mellan landstinget som tycker att alla ska ställa sig bakom den vaccinationsstrategi som Socialstyrelsen förordar och  några läkare som undertecknat en debattartikel i SvD där de ifrågasätter nyttan med massvaccinering. Vem får bestämma vad budskapet är?

Det är en välkänd hörnsten i strategisk kommunikation att man är överens om budskapet. Ju tydligare budskap genom hela organisationen, desto större effekt. Det struntar  distriktsläkarna Björn Olssonoch Meta Wiborg i.

Yttrandefriheten i Sverige är i princip absolut. En informationspolicy som stadgar hur alla inom organisationen ska yttra sig strider mot svensk lag och är knappast ens önskvärd. Vår tilltro till samhället och våra myndigheter ökar om vi kan lita på att företrädarna  talar från hjärtat och inte är tvingade att följa en uttalad linje.

Samtidigt vet vi att det inte ens med vilda hästar går att få läkare att gå i ett led. Läkare är ofta individualister. De står lite över alla andra yrkesgrupper och har alltid rätt att kortsluta alla sammanhang. Hur skulle det annars se ut, då kanske dom slutar och så får vi köpa in dyra stafettläkare i stället? Det får vi stå ut med.

Det som bekymrar mig mest i denhär debatten är inte att några läkare har en egen, från socialstyrelsen och Norrbottens läns landsting avvikande åsikt utan att denna skiljaktighet göder konspirationsteorierna som T-sprit på en sur majbrasa. Genast säger var och varannan norrbottning att han/hon aldrig har tänkt vaccinera sig, att det kunde man bara vänta sig att det finns en konspiration mellan läkemedelsbolagen och de nationella myndigheterna, att vi är lurade att låta våra barn utsätta sig för otestade läkemedel osv. osv.

Krismedvetande, ditt namn är förnekande. Svininfluensan har kommit av sig. Det är lätt att vara kaxig och avvisa den rättighet vi får kostnadsfritt när miljoner människor inte ens har tillgång till vaccin. I Skellefteå har 160 barn smittats förra veckan. Det skulle förvåna mig mycket om inte den siffran inte påverkat viljan att vaccinera sig i alla fall i grannkommunen Piteå.

Den pågående krisen har fått många att fundera på behovet av nya regleringar. Professor Ed Glaeser menar att det finns alternativ som mer effektivt kan lindra riskerna för alltför vidlyftiga finansiella affärer i framtiden:

Despite a few well-known exceptions, taxes generally beat regulations as a tool for correcting externalities. … The case for taxes, rather than regulation, can also hold in financial markets. Three years ago, Dwight Jaffee and I argued that the risks that Freddie Mac and Fannie Mae imposed on United States taxpayers could be handled either by limits or taxes on these institutions’ portfolios. Slapping an appropriate tax on these entities would have generated revenue and limited their desire to impose extra risks on the American taxpayer.

Denna uppfattning kan anses styrkas av risken för att regleringars utformning påverkas av intressegrupper och av att regleringar ofta kan kringgås.

Idag blev jag utskriven från dagvården Psyk…..(schhhhhhh) det är inget man får prata om egentligen…..det är pinsamt och får “friska” att backa och dra sig undan….de försvinner snabbt ur  umgängeskretsen……de tror att det smittar eller också tycker de bara att det är jättejobbigt med svängningarna mellan depression,tvångstankar, stressymptom, ångest, manier och perioder av “självvald” isolering…….

Så många som 6% av Sveriges befolkning lider av dessa varje dag….kanske är det så mycket som 10 %……men vi pratar inte om det…..hur lätt tror ni att det är att erkänna att man har en psykisk sjukdom?

Jag tänker använda min blogg till att tala om hur det har varit för mig att få en diagnos i min gryende medelålder…..efter många år av konstant återkommande perioder av svår deppression……..

Om man vill kan man skriva till mig om ämnet kanske vill du dela med dig av din historia, eller kanske bara ställa frågor…..

Klösan

Gunnar Myrdal menade att kriser öppnar för mer av politisk styrning av ekonomin. Stämmer den tesen? Jakob de Haan, Jan-Egbert Sturm och Eelco Zandberg granskar i bokkapitlet “The Impact of Financial and Economic Crises on Economic Freedom” denna tes närmare. Deras resultat:

[O]ur results suggest that banking crises in the short term reduce (various dimensions of) economic freedom but that, in the longer term, banking crises are associated with higher levels of economic freedom (except for government spending). Economic crises reduce various areas of economic freedom in the short and long term, although we do not find a significant effect on the overall level of economic freedom in the short term.

Myrdal verkar alltså ha haft rätt när det gäller effekten av ekonomiska kriser i allmänhet, i synnerhet på lång sikt. Just bankkriser har dock haft motsatt effekt. Vad nettoeffekten av nuvarande kris blir för graden av ekonomisk frihet återstår att se.

Människor är, som beteendeekonomer älskar att klargöra, inte alltid helt rationella:

One of the most basic findings in behavioral economics is what’s called the “optimism bias,” also known as the “positivity” illusion. The basic idea is that when people judge their chances of experiencing a good outcome  … they estimate their odds to be higher than average. But when they contemplate the probability that something bad will befall them … they estimate their odds to be lower than those of other people.

Men som professor Dan Ariely påpekar kan det ibland vara bra med denna typ av felbedömningar:

Imagine a society in which no one would take on the risk of creating startups, developing new medications, or opening new businesses. We know most new enterprises fail in the first few years. Yet they crop up all the time, sometimes jump-starting entirely new sectors. A society in which no one is overly optimistic and no one takes too much risk? Such a culture wouldn’t advance much.

Nackdelen är att överdriven optimism också skapar problem, inte minst av det slag vi noterar i nuvarande kris: människor har trott sig kunna bli rika på placeringar och investeringar som inte visade sig långsiktigt hållbara. Men skulle vi vilja ha ett samhälle utan överdriven optimism? Då tackar vi också nej till risktagande och utveckling av ett positivt slag. Det torde inte gå att få det ena utan att få det andra. Det handlar om att bedöma om systemet som helhet över tid fungerar bättre än tänkbara alternativ eller ej.

Inte enligt en ny studie, “Bank CEO Incentives and the Credit Crisis”:

There is no evidence that banks with CEOs whose incentives were better aligned with the interests of their shareholders performed better during the crisis and some evidence that these banks actually performed worse both in terms of stock returns and in terms of accounting return on equity. Further, option compensation did not have an adverse impact on bank performance during the crisis.

Den allmänna hysterin i frågan om bonusar kanske borde dämpas en smula?

Tips: Marginal Revolution. Om tidigare forskning, se Daniel Waldenströms inlägg  “Hur bör en VD ersättas?”.

Nu generar sig inte ens “f d” nazister för att ställa upp i kyrkoval. Och snart blir det upplopp. Arbetslösheten “beräknas” stiga till 11% nästa år. Ja, det verkar ju mer eller mindre på klockslaget planerat. Har man bestämt sig för att inte satsa någonting på sysselsättningen – genom att vara fundamentalistiskt trogen nyliberala anti-keynesianska principer - så har man. Och där viker inte Anders en tum. Nej, han har i sten bestämt sig för att riktigt rida ut stormen. Och om det sen innebär ytterligare extremhögervridning så inte honom emot, uppenbarligen. Med glatt humör fortsätter han den raska promenaden mot avgrunden med onådiga luntan i högsta hugg.  En klämkäck tvångsupprepning av snart sagt vartenda litet steg från 30-talet som ledde fram till både förintelse och världskrig.

För det fall det skulle lyckas någon att prata förnuft med regeringen så har jag några förslag på hur man skulle kunna göra om man inte var så benhårt bokstavstrogen utdöda nationalekonomiska teorier från tidigt sjuttonhundratal.

Se tidigare bloggposter: Kyrkovalet – preliminärt valresultat klart,  Skattepengar på export, Extremhögervridningen

Läs även: DN – Det är löjligt att män ska vara pappalediga, DN2 – Före detta nazist representerar SD,  SVD – Reinfeldt redo att offra sina principer?,    AB – Dömda rasister på valsedlarna,  AB – ? Vi har lagt en krisbudget,  SVD – Borg: Över 11 % utan jobb (och vad tänker du göra åt det? undrar man då), Expressen – V: Vi hade gjort andra prioriteringar,  DN – Majoritet emot att låna till nya skattesänkningar, NY Times – Paul Krugman: “How did economists get it so wrong” (Om Chicagoskolans historielöshet och ideologiska blindhet inför finanskrisens utmaning)

Läs bloggarna: Peter Andersson – med rätt att tycka: Arbetslösheten 11,4: Logiskt sett har Reinfeldt redan fått sparken,  Veronica Palm – Regeringens “fixa jobben” är nu ett fullbordat misslyckande

De rödgröna tycker inte om regeringens ekonomiska politik:

Vi säger nej till vårdslösa skattesänkningar med lånade pengar.

Jag är själv förespråkare av finanspolitisk återhållsamhet, då budgetunderskott har en kostnad. Problemet är bara att de rödgröna snarast förespråkar större budgetunderskott än regeringen. Den intressanta frågan är varför det är vårdslöst att låna pengar till skattesänkningar när det inte är vårdslöst att låna pengar till utgiftsökningar av alla de slag.

De rödgröna kan tänkas svara att utgiftsökningar kan stimulera ekonomin medan skattesänkningar inte gör det. Detta svar tycks dock inte förenligt med aktuell forskning:

• Skattesänkningar kan öka BNP, enligt “The Macroeconomic Effects of Tax Changes” av professorerna Romer, accepterad för publicering i American Economic Review.
• Professor Mankiw: “[E]mpirical studies that do not impose the restrictions of Keynesian theory suggest that you might get more bang for the buck with tax cuts than spending hikes” och igen: “[T]he case for taxes over spending as the fiscal instrument of choice is compelling.” Mankiw förklarar detta teoretiskt här.
• Professor Barro i intervju om sin forskning om multiplikatorer: “Tax cuts are bound to be better.”
• Professorerna Mulford och Uhlig: “[D]eficit-financed tax cuts work best among these three scenarios to improve GDP.”
• Professorerna Alesina och Zingales: “Furthermore, tax cuts have a much better effect on job creation than highway rehabilitation.”
• IMF: “[R]evenue-based stimulus measures seem to be more effective in boosting real GDP than expenditure-based measures, particularly in the medium term and in advanced economies.”
• Multiplikatoreffekterna av stora utgiftsökningar tycks mindre än många har trott. Professor Wieland: “Once you allow for a significant role of forward-looking behaviour by households and firms, there is no multiplier.” (Se även här, här, här, här och här.)

Frågan är om de personer som de rödgröna lät tillfråga om skattesänkningar och som var avvisande kände till dessa resultat och resonemang. Frågan är om de rödgröna själva känner till dem. Accepterar man lån för stora utgiftsökningar förefaller det inte mer, utan möjligen mindre, ansvarslöst att acceptera lån för stora skattesänkningar.

Media: SvD1, SvD2, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, Expressen

Är krav på att nationalekonomer borde ha förutsett krisen rimliga? Inte enligt professor Gilles Saint-Paul:

[A]ny macroeconomic theory that, in the midst of the housing bubble, would have predicted a financial crisis two years ahead with certainty would have triggered, by virtue of speculation, an immediate stock market crash and a spiral of de-leveraging and de-intermediation which would have depressed investment and consumption. In other words, the crisis would have happened immediately, not in two years, thus invalidating the theory. Thus, most crises are by nature unforecastable.

Inte minst av detta skäl, som har att göra med att nationalekomin studerar objekt, människor, som reagerar på ekonomisk kunskap, inser de flesta nationalekonomer sina begränsningar och avstår från att göra prognoser som innefattar extraordinära händelser. Detta borde allmänheten (och drottning Elizabeth) förstå och acceptera.

Professor David Levine framfört ett likartat argument i ett brev till Paul Krugman. Om Gilles Saint-Paul, se även det tidigare inlägget “Kan irrationella väljare styras?” och Daniel Waldenströms inlägg “Paternalism i välfärdsstaten” och “Smal och djup eller bred och ytlig?”.

Friedrich Hayek och Gunnar Myrdal delade 1974 på Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Detta till trots är det är svårt att tänka sig två mer olika ekonomer. I bokkapitlet “Hayek’s and Myrdal’s Stance on Planning”, publicerad i Evolution of the Market Process: Austrian and Swedish Economics, beskriver Robert Nadeau skillnader mellan de två i synen på möjligheten att framgångsrikt centralplanera och reglera en ekonomi. Hayek var ytterst skeptisk; Myrdal optimistisk.

En sak jag fastnade för var detta resonemang om effekten av kriser:

Myrdal does not doubt that in many ways the unbroken succession of international crises during the first half of the twentieth century “bears a major responsibility for the steady increase in the volume of state intervention in the economic life of the western countries” (Myrdal, 1960: 30). But again, what is quite distinctive about Myrdal’s analysis is that he identifies this rapidly increasing state intervention as one of the main forces—and maybe the main driving force—behind what he refers to as “the trend towards economic planning.” The visible hand finally takes the place of the invisible one.

Är detta en prediktion om vad som händer nu efter den just uppleva krisen? Eller är det som Simon Johnson hävdar, att väldigt lite faktiskt görs i termer av regleringar av de finansiella marknaderna? Den osynliga handen kanske lever och frodas fastän vi inte ser den?

En om-sida hos Henrika fick mig att fundera. Många av de bloggar jag läser är skrivna av folk runt 40. Många av dessa har någon typ av kris eller livsfunderingar som de skriver om.

Om inte bloggmöjligheterna fanns, vad skulle vi 40-årskrisande människor då göra?

Var det enklare förr? 40-årskris: Ja ut och skaffa ny relation, byt jobb och förändra världen… Krisa lite och så är allt löst efter ett par år.

Kan det vara så att bloggandet är kontraproduktivt i en sådan livsomvälvning. Använder man blogg-kanalen i stället för andra kanaler såsom vänner eller uppsökande av nya vänner? Skriver man av sig anonymt i stället för att sätta sig ner med sin partner och reda ut livstrådarna?

Sanningen ligger väl någonstans där. Men det är intressant vad möjligheterna runt en styr beteenden och handlingar.

I Dagens Industri (12 september, s. 25) återfinns detta diagram över börsens utveckling under 90-talskrisen, under it-krisen och under innevarande finanskris:

Vad händer nu med den röda kurvan? Vem vet?