Ända sedan reggaens begynnelse har covers varit en vital del av genren. Det har huvudsakligen handlat om covers på kända och okända soul- och RnB-låtar, men även en del Elvis Presley och Bob Dylan.

Ett kapitel för sig är de många julsånger som av någon anledning spelats in av berömda reggaeartister. John Holt och Jacob Miller är några av dem som till och med spelat in hela julplattor.

John Holt gav 1986 ut skivan The Reggae Christmas Hits Album med låtar som White Christmas och Santa Claus Is Coming To Town.

1978 kom Jacob Miller med plattan Natty Christmas. Flera av låtarna, exempelvis All I Want For Ismas och On The Twelve Day Of Ismas, är duetter med deejayn Ray I.

Samlingsplattor finns det också gott om. Skivbolaget Studio One firar jul med Christmas Greetings From Studio One och Joe Gibbs önskar god jul med Wish You A Merry Rockers Christmas. Ras Records hälsar julen välkommen med Ras Records Presents A Reggae Christmas. Längst går dock skivbolaget Trojan med boxen Trojan Christmas Box Set, som innehåller hela 50 jullåtar i reggaetappning.

På skivan Yard Style Christmas från 1981 har man varit en smula finurlig med låttitlarna. Barrington Levy & Trinity bjuder på I Saw Mommy Kiss A Dreadlocks och Carlene Davis & Trinity gör Santa Claus Do You Ever Come To The Ghetto.

Det är svårt att föreställa sig julsånger i reggaetappning. Och faktum är att låtarna är mer roliga än bra. Av de reggaejullåtar jag hört är det få som går att lyssna på. Två som är helt okej är The Maytals Happy Christmas (The Christmas Song) och Natty No Santa Claus med Jacob Miller, men ingen av låtarna passar annat än vid jul.

Men för ett reggaefan som nödvändigtvis vill lyssna på julsånger är låtarna ett bra komplement till originalen.

Extended versions eller discomixar är en fantastisk jamaicansk tradition. Det kan beskrivas som två låtar på samma riddim, vanligtvis en sångversion som går in i en dub- eller deejayversion. Men om man inte samlar vinylplattor kan det vara bekymmersamt att hitta dessa långa låtar.

Nu har dock räddningen kommit. Flera samlingar från skivbolagen Greensleeves och 17 North Parade innehåller mängder av discomixar.

Att väva in en dub- eller deejayversion efter originallåten har reggaeproducenter arbetet med sedan 70-talet, då skivbolagen började släppa tio- eller tolvtumssinglar. På dessa svarta guldkorn fick man plats med mer musik jämfört med sjutumssingel. Och så var discomixen född.

Discomixarna är åtråvärda samlarobjekt, men vill man inte betala hundratals kronor för en singel så är cd-samlingar en smidig lösning.

Eller varför inte musiktjänsten Spotify? Här finns massor av discomixar tillgängliga för den intresserade. Och det handlar både om dub-och deejayversioner.

Reggaemani har letat fram de 50 bästa discomixarna på Spotify. 25 låtar som följs av en dubversion och lika många som följs av en deejayversion. Det är dancehall, ragga, roots och tidig reggae i en salig blandning. Alla med en sak gemensamt – det är fantastisk musik.

De 25 bästa discomixarna (dub):

Michael Prophet – Gunman
Yellowman – Zungguzungguguzungguzeng
Johnny Osbourne – Fally Ranking
Nicodemus – Wife and Sweetheart
Gregory Isaacs – Soon Forward
Eek-A-Mouse – Wa-Do-Dem
Cornell Campbell – The Gorgon Speaks
Papa San – Dancehall Good To We
Zu-Zu & Peter Metro – Calypso, Calypso
The Mighty Diamonds – Mr. Bodyguard
Wailing Souls – Fire House Rock
Naggo Morris – Jah Guide
Sang Hugh & The Lionaries – Rasta No Born Yah
Dennis Brown – Revolution
Barry Brown – Give Another Israel A Try
The Tamlins – Baltimore
Johnny Osbourne – Night Fall
Wailing Souls – Jah Jah Give Us Life To Live
Junior Byles & Rupert Reid – Remember Me
Clint Eastwood & General Saint – Another One Bites The Dust
Don Carlos – Mr. Sun
Lone Ranger – Johnny Make You Bad So
Johnny Clarke – Every Knee Shall Bow
Freddie McGregor – Do Good
Gregory Isaacs – Rumours

De 25 bästa discomixarna (deeyjay):

Wayne Jarrett & Silver Fox – Saturday Night Jamboree
Horace Andy & Jah Mike – Praise Him/Babylon Happening
Cornell Campbell – Mash You Down
Enos McLeod & Killer Brown – Hello Carol/Yapa Yah
Michael Palmer & Jim Brown – Ghetto Dance
Jacob Miller & U Brown – Keep On Knocking/This Old Man
George Nooks & Welton Irie – Riding For A Fall/Gi Me One A Fi Yuh Girlfriend
Johnny Osbourne & Papa Tullo – Back Off
Cornell Campbell – Dance In A Greenwich Farm
Madoo & Kojak – Yuh Jamming So/Green Bay Killing
Jacob Miller & Welton Irie – Keep On Running
Jackie Paris & Ranking Trevor – Run For Your Life
Cornell Campbell & Ranking Dread – Bandulu/Hard Time
The Jays & Ranking Trevor – Queen Majesty
The Mighty Diamonds & Ranking Joe – Just Like A River
Wailing Souls & Ranking Trevor – War
The Chantells & U Brown – Children Of Jah/Time To Unite
Jacob Miller & Killer Brown – Backyard Movements/Fussing And Fighting
Steve Boswell & Jah Berry – Cool Rastaman Cool
Johnny Clarke & Clint Eastwood – (Just Call Me) African Roots
George Nooks & Papa Tullo – Sadie/Fe Mi Time Now
Horace Andy & Jah Stitch – Zion Gate/Every Wicked Have To Crawl
Junior Murvin & Welton Irie & Prince Weedy – Cool Out Son/Nice Up The Party
Dennis Brown & Prince Mohammed – Money In My Pocket/Cool Runnings
Sammy Dread & Saddle Dread – Follow Fashion

Ljudform:

Kulturkrönika by user1439150

Textform:

Den här bloggen ska nu få ett liv. Ett eget, förhoppningsvis berikande kulturliv. Men då kom genast frågan, vad är kultur? Vad räknas som det, denna bloggen går den under kategorin kultur?

 Att söka sig runt i den stora cybervärlden efter vad som är kultur är ungefär lika stort och svårt som att försöka tänka sig tanken att du kan överleva ett fall från Mount Everest. Det finns inga findragna linjer, som talar om för mig vad som är kultur och inte. Läser jag dagstidningarna så finns det i de flesta fall en rubrik med ordet kultur – eller kanske snarare begreppet kultur. Det är så stort och luddigt att de måste utöka med att nämna nöje i samma rubrik. Antagligen för att inte ”trampa någon på tårna”…

Är det kultur, eller är det nöje? Gränsen är hårfin, om det nu finns en gräns?

Matkultur, sportkultur, musikkultur, konstkultur, bakteriekultur, modekultur, teknikkultur, bloggkultur….det går att sätta kultur efter de flesta ord, håller du med?

Det intressanta är att diskutera detta. För vad jag kan avgöra så finns det inga svar – snarare bara vad din egen magkänsla säger. Kultur är ett känslig begrepp, även kanske ett söndersnackat sådant. Ta bara diskussionen om vad som anses vara finkultur/fulkultur, känns inte den ganska gammal?

 

Martin Aagård, kulturkrönikör på Aftonbladet skrev nyligen en krönika om Open source-journalistik, där han bland annat frågade läsaren hur denne kan bidra till att göra kulturjournalistiken bättre. Detta fick han flera kommentarer på och följande skrev han som ett svar på dessa kommentarer:

Kulturjournalistiken ser ju annorlunda ut och jag kan ärligt säga att vi ännu inte vet hur det borde göras. Men att använda bloggare för att hitta marginaliserad kultur och kulturnyheter är helt klart en bra idé.

 

Så kanske, om Martin Aagård har rätt så har jag en god tanke med denna blogg, som droppe av tusen droppar i havet….

Malin Niklasson, student vid Musikhögskolan i Piteå.

 

Hela den här idén om “Big bang” har jag aldrig riktigt förstått mig på.

Jag kommer ihåg när jag gick i tredje klass och min lärare sa att allt började med en ärta som sprängdes och allt skapades. Åtminstone allt som behövs för att skapa något.

En annan gång sa hon att gud skapade allt.

Men hur går det här ihop då? vad ska jag tro på?

Ska jag vara helt ärlig tror jag inte på något av dem, samtidigt tror jag lika mycket på båda.

Säger man idag att man inte tror på big bang utan på att gud skapade allt blir folk som galna.

“Bevisa att gud finns” eller “Bevisa att det var så”.

Säger man att det var big bang, som lärs ut i skolan att vara det som “verkligen” hände utan några som helst bevis på att det faktiskt är så, blir det ingen reaktion alls.

Jamen visst! Självklart var det en liten ärta som kom ur ingenstans och sprängdes och fortfarande håller på. Hur kan man ens tro något annat?

Visst, om gud skapade allt, vem skapade då gud?

Jag har många gånger hört att ärtan är sannolikare. In my ass, säger jag åt det.

Vem skapade ärtan då?

Den kanske skapade sig själv, sitter någon och tänker nu. Gud kanske också skapade sig själv.

Big bang ska vara vetenskapens syn på hur allt skapades, gud ska vara religionens syn på samma sak.

“Vi bryr oss inte” är alla andras syn på det.

Om big bang är vetenskapligt är gud super-vetenskaplig.

Big bang har ingen sett, det finns inga som helst bevis för det. Ojsan, jag trodde vetenskapen var baserad på bevis. Där ser man.

Gud, å andra sidan, har fler personer sagt sig sett. Det är skrivet om honom, många tror på honom och säger sig ha fått hjälp av honom. Eller henne.

Så ska man se på det “vetenskapligt” – VETenskapligt, det är ju passande, borde man inte då tro på gud hellre än den exploderande ärtan?

Ärtan kanske är gud.

//twikkie wikk

Skandalerna avlöser varandra i Sveriges största serie, Allsvenskan. Knappt har stormen efter den tråkiga incidenten på Stockholm Stadion blåst över förrän nästa katastrof  kliver fram i rampljuset: Våldtäkten i Kalmar FF.  Vi måste alla sluta leden och nu ta mer ansvar, Nanne!

Det enda vettiga Kalmar nu kan göra är att anmäla samtliga involverade i affären. Allt skall upp på bordet. Hur kunde Gefle sälja vidare en notorisk serievåldtäktsman? Hur kunde Kalmar gå med på att byta bröderna Elm med deras helsvenska suveränhet mot en galen syndare från södra delarna av världen?

Frågorna hopar sig, som vanligt för oss proffesionella krönikörer. Det gäller att stå stark och inte vända kappan efter vinden. Det gäller att lyfta blicken och ta tag i problemen. Snabbare än de som vet vad de gör. Bättre än de som är anställda för att hantera kaoset.

Frågar ni en vanlig Expressbladetläsare om han vågar gå på allsvensk fotboll så tror jag ni vad svaret kommer att bli.

- Jag vågar inte gå på allsvenska matcher längre, säger signaturen Stalmtopparen i en proffesionellt genomförd undersökning online. Se bara på hur det går till numera: folk springer in mitt under matchen och uppenbarligen våldtar spelarna mitt framför tiotusentals supportrar.

- Senast jag var på match hörde jag dessutom flera negativa tillmälen om motståndarlaget från hemmalagets supportrar, fortsätter samma signatur i sin intervju.

Det kan inte vara meningen att man skall bli våldtagen bara för att man vill se svensk fotboll. Det kan inte vara rimligt att inte avrätta egentligen samtliga supportrar till de lag som alltid ställer till det och gör hela fotbollssverige skakiga i knäna av skräck.

Det måste tas på allvar, varje dag. Jag undrar när ansvariga politker ställer sig upp i riksdagen och utropar ett krav på totalt stopp på invandringen till sverige och till viss del allsvenskan. Det är uppenbarligen bara de ansvariga som inte inser vidden av problemet med våldtäkter och konstanta planstormningar (hela tiden).

När den sista fotbollsspelaren som vågade spela fotboll nu kanske t o m lägger av mitt i säsongen för all framtid har vi enorma utmaningar framför oss.

Stefan Urbansson

Artistnamn är vanliga inom reggaen, precis som inom många andra musikgenrer. Man tar ett passande namn, dels för att det låter ballt, dels för att man går in i en annan karaktär som artist. Sedan finns naturligtvis hela anonymitetsaspekten.

Inom reggaen är det också vanligt att man tar en del av någon annans namn. Kanske för att namnet redan är inarbetat, men även för att ge respekt till en inspirerande musiker.

Den globala familjen Banton är ett tydligt exempel. Här heter familjeöverhuvudet Buro, eller under senare år, Burro.

Buro Banton inledde karriären vid mitten av 70-talet. Den självbetitlade och Henry ”Junjo” Lawes-producerade debutplattan kom 1983. Buro försvann därefter från scenen under många år men gjorde storstilad comeback på 90-talet med låtar som Boom Wah Dis och Westmoreland Sensi. Samtidigt passade han på att visa sina lärjungar var skåpet ska stå genom plattan Da Original Banton. Han är fortfarande, snart 50 år gammal, högaktuell med singlar som No Problem och Nah Drop Di Ting.

Trots att Buro Banton inte var någon av 70- eller 80-talens mest framträdande deejays satte han ändå tydliga spår. Åtminstone sex olika artister har tagit namnet Banton.

Buju Banton – mest känd i familjen – slog igenom på tidigt 90-tal och har i år skapat rubriker med nya plattan Rasta Got Soul och proteststormarna mot hans texter om våld och homofobi.

Ungefär samtidigt som Buju Banton äntrade den stora scenen kom Mega Banton. Men före dem hade brittiske artisten och lustigkurren Pato Banton gjort sig ett namn på den globala reggaearenan med hits som Pato and Roger Come Again och Don’t Sniff Coke.

I Storbritannien finns ytterligare två Bantons – Solo och Starkey, båda relativt okända även om de varit verksamma i musikbranschen i många år.

Enligt hans Myspace-sida har tyske Uwe Banton sysslat med reggae i nästan 25 år och släppt ett gäng olika plattor. Han är hyfsat okänd för mig, vilket kan bero på att delar av materialet är på tyska, ett språk som inte lämpar sig särskilt väl för bra musik.

Banton betyder enligt sajten Jukeboxalive ”…a designation bestowed upon a commander of lyrical designation”. Vackra ord som betyder något i stil med den som har de vassaste texterna.

Och det är något jag måste berömma nästan hela familjen för. Kanske inte textinnehållet i sig, men flytet och deras sätt att hantera en riddim står sig bra i konkurrensen med andra familjer.

Få grupper har betytt mer för den jamaicanska musiken än 60-talsikonerna The Skatalites. Kvartetten Jackie Mittoo, Tommy McCook, Roland Alphonso och framlidne Don Drummond satte på egen hand ska-musiken på kartan. Men The Skatalites är mer än stompig ska, det visar tre plattor från insomnade Motion Records.

Supergruppen The Skatalites har beskrivits som en institution snarare än ett band. De är en fulländad samling fantastiska musiker som både enskilt och gemensamt skapade odödliga klassiker som Guns of Navarone, Lawless Street och Eastern Standard Time.

Och det var just ju ska som satte gruppen på kartan. Det få vet är att The Skatalites spelat in några makalösa plattor omkring tio år efter att de gick skilda vägar 1965.

Runt mitten av 70-talet samlades nämligen stora delar av The Skatalites igen för att spela in basisten Lloyd Brevetts soloplatta African Roots.

Ungefär samtidigt träffades de även tillsammans med producenten Herman Chin Loy i hans Aquarius-studio. Resultatet blev instrumentalplattan The Legendary Skatalites som släpptes 1976. Men den här gången handlar det inte om ska, The Legendary Skatalites är roots ut i fingerspetsarna. Kanske något jazzigare än andra instrumentalplattor från samma period.

Plattan följdes av Herb Dub, Collie Dub med tunga dubversioner signerade King Tubby.

Fram till för ett par år sedan var de här plattorna endast för skivsamlare med plånböcker tjockare än Sveriges statsbudget. Men skivbolaget Motion har gjort världen en tjänst genom att ge ut plattorna The Legendary Skatalites in Dub, Herb Dub, Collie Dub och Heroes of Reggae on Dub.

The Skatalites var en samling av världens främsta musiker och det är nog ingen som någonsin skulle tvivla på att gruppen kunde spela mer än ska. Men fram till nu har det varit förhållandevis okänt att de kunde låta lika bra i dub- och roots-tappning.

Viktor Gribbe, mannen alla längtat efter, det är dags, bloggdebuten här, på vittragymnasiet söders blogg!

Han har blivit anklagad för att vara den nästa Dr. Evil, hans planer att härska världen är stora, han har perfekta betyg, han är ALLTID seriös. Denne man är inte att leka med, han må inte bänka mer än ett soyamjölkspaket, dock är han den bästa vän man kan tänka sig, jag vet, jag så kallad hormonstinn och muskelbyggare gillar ickegymare, förlåt alla fans. Här är han i alla fall med sin debut.

Ett anspråkslöst förslag.

Som Vittra-elev utmanas jag ständigt av att hitta kreativa lösningar på såväl samhällsproblem som tekniska. Kopplingen mellan cykelhjälmen och sekularisering, Ikea och dödssynder, hälla salt på nordpolen för att stoppa global uppvärmning för att nämna några högst innovativa analyser som jag varit delaktiga i.

Länge har jag funderat över hur man ska komma till bukt med återfallsvåldsförbrytare. Nyligen slog det mig att samhällssociala interventioner inte är speciellt lämpade till att förhindra att återfallsförbrytare ständigt skadar sin omgivning på. Då de åtgärder mot kriminella återfaller i brott (34-35%) inom en 3-årsperiod.[1] En ren tekniks lösning lämpar sig uppenbarligen bättre för att lösa problemet. En metod som även skulle innebära att den gynnar allmänheten genom att den främjar utvecklingen av medicinska verktyg. Idén är att man ska tillämpa somatisk genterapi på våldsförbrytaren, och införa genen som ger upphov till att ”Green fluorescent protein”(GFP) produceras i förbrytaren i frågas celler, samma DNA-sekvens som hittas t.ex. i maneten Aequorea victora. Detta skulle förslagsvis ske med hjälp av ett retrovirus . Givetvis skulle det gå att använda någon annan gen som skulle göra förbrytande utmärkande. Men GFP-genen skulle i alla fall göra att den kriminelles celler avger stark grönt ljus när de belyses med relativt svagt blått ljus (400 nm).[2] Om man då skulle ha gatubelysning med ett ljusspektrum på 400 nm, skulle det vara lätt att urskilja en förbrytare från en vanlig medborgare genom att dens skulle lysa starkt grönt.  Somatisk genterapi är i nu läget en relativt obeprövad metod att införa gener, dock har den stor potential att bota sjukdomar så som cancer och i princip alla genetiskt betingade sjukdomar.[3] Därför kan man också se det som att fången betalar tillbaka en skuld till samhället genom att vara delaktig i utvecklandet av framtidens mediciner, dvs. våldsutövaren blir bara inte bara straffad för straffets skull, utan straffet får ett värde även för allmänheten. Därför ser jag egentligen inga etiska hinder.

Säkrare gator, säkrare promenadstråk och utvecklandet av botemedel mot cancer, ja det låter ju nästan för bra för att vara sant!

[2] http://gfp.conncoll.edu/

[3] http://www.harnosand.se/download/18.2459a16411229ec0a1380003200/Genterapi.pdf

Jag började skriva om reggae för ungefär två år sedan. Mina första krönikor var för Skivkoll och därefter tog jag steget till att starta Reggaemani.

Under de här åren har jag satt ihop elva Spotify-listor av olika karaktär. Det är allt från soulinspirerad reggae via de bästa gräslåtarna till de 100 bästa låtarna under 00-talet. Däremellan finns naturligtvis mycket mer.

Om du missat de oumbärliga reggaelistorna så är det här rätt tillfälle att komma ikapp. För visste du att Beyoncé gjort en fet version av Ring the Alarm? Om inte, så kan du passa på att ladda in Spotify-listan nedan.

Reggae Got Soul
Soulen lever på Jamaica skrev jag på Skivkoll i början av året. Reggaeartister har dels spelat in mängder av covers på kända och okända soulalster, dels producerat reggae som sjuder av soul, lyssna bara på Garnett Silk, Slim Smith eller Ken Parker.

Ladda in den här Spotify-listan så får du ännu fler exempel.

Reggae for Dummies
För ett par år sedan fick jag frågan vilka låtar man skulle lyssna på om man var reggaeamatör. Har man lyssnat och samlat på reggaemusik i över tio år, så är frågan inte helt lätt att svara på. Jag var tvungen att gräva djupt i skivbackar och mp3-arkiv för att hitta låtar jag trodde kunde passa ett par oerfarna öron.

Lyssna på Spotify-listan Reggae for Dummies här.

20 bästa reggaealbumen på Spotify
Spotify imponerar med sitt reggaearkiv. Visst saknas många låtar och skivor, men det handlar ofta om gamla originalplattor från små skivbolag.

Ladda in den här listan så får du tips på hela 20 ruskigt bra plattor på Spotify. Gladiators, Culture och Lone Ranger är bara några av namnen som kan stoltsera med att vara en del av listan.

Beyoncé Goes Reggae
RnB-stjärnan Beyoncé har ganska otippat spelat in en blytung version av Ring the Alarm. Jag blev så chockad att jag var tvungen att lägga upp den som spellista i Spotify. Ladda in den här.

Bästa gräslåtarna
Marijuana är ett kärt ämne för de flesta reggaeartister. Och faktum är att ett stort antal gräshyllningar är magiskt bra låtar. I Spotify-listan samsas gamla klassiker som Ganja Smuggling med nya Ganja Farmer.

Tio bästa dubplattorna på Spotify
Vad är dub frågade jag mig i en krönika för en tid sedan. Tja, vad ska man svara. Det bästa är kanske helt enkelt att lyssna och göra sin egen bedömning.

Ladda in den här Spotify-listan så får du i alla fall en hint om vad dub är för typ av reggae.

Dennis Browns 20 bästa på Spotify
I somras var det tio år sedan Dennis Brown – en av reggaens största – gick bort. För att hedra hans minne satte jag ihop en lista med 20 av hans bästa låtar som finns på Spotify.

Ladda in den här Spotify-listan och hedra hans minne du också.

Klassiska Greensleeves-plattor
I somras började jag att skriva krönikor för Rebelmusic. Min första krönika handlade om skivbolaget Greensleeves och ett antal av deras bästa tidiga dancehallplattor. För mig handlar det om Toyan, Lone Ranger och Captain Sinbad och i andra hand om Yellowman och Josie Wales.

Lyssna på deras bästa Greensleeves-plattor här.

100 bästa reggaelåtarna under 00-talet
Under sensommaren lanserade musiktidningen Novell en webbplats som skulle räkna ner de 100 bästa låtarna under hela 00-talet. Novell bjöd in bland annat musikkritiker för att göra egna listor.

Listor är alltid en kul idé tänkte jag och hakade på Novells idé. Ladda in den här playlisten så kan du höra de låtar från 100-listan som finns på Spotify.

Reggaens drottningar
Reggaen har genom åren haft ytterst få kvinnliga storstjärnor. Visst, Marcia Griffiths har nått ganska stor framgång, men inte ens hon kommer i närheten av hennes manliga motsvarigheter.

Under senare år kan dock ett trendbrott skönjas. Allt fler kvinnliga reggaesångerskor kliver fram på scenen. Ladda in den här Spotify-listan så får du exempel på några fantastiska exempel.

Reggaebattles
Reggaefajter på vax är skön tradition. Det hela började redan på 60-talet med olika soundsystem som tävlade med varandra. I dag utspelas fajterna mellan världsstjärnor som Beenie Man, Vybz Kartel och Bounty Killer.

Ladda in den här listan och lyssna på några sköna fajter.

ETT LITET LÄSTIPS i all hast är ett inlägg på den lokale vimmerbypolitikern Peter Högbergs blogg. Där ger han sin syn på varför kultur har betydelse även i ett litet samhälle som Vimmerby, möjligen inspirerad av den föreläsning jag hade igår kväll här på Näs.

En annan skribent i Vimmerby som jag gärna läser med stor glädje är den unge Jakob Karlsson på Vimmerby Tidning. Jag har tyvärr inte lyckats hitta någon länk till hans krönikor, men den som har möjlighet bör absolut suga tag i en papperstidning och läsa. Inte minst hans referat/kommentar av den allsvenska finalen mellan Göteborg och AIK i helgen är en fröjd att läsa för den som gillar skrivkonst och god stilistik. En mycket lovande talang, hade man sagt om han spelat fotboll. Och det säger jag nu också: en mycket lovande författartalang! Håll utkik efter Jakob!

Idag är vi bombarderade med information. Vi kommer åt all världens radio- och Tv-kanaler. Vi kan lyssna på vilken skiva eller kolla på precis vilken film vi vill – när vi vill. Idag är det svårt att förstå vilken otrolig, fantastisk nästan magisk grej det var när videon kom. Det var definitivt ett paradigmskifte när det gäller hur vi konsumerade rörlig bild. Innan hade vi i DDR-sverige två torra kanaler där det mest spännande var helgmålsbön och Hylands hörna. Det eller gå på bio, vilket inte var jättespännande i den lilla skitstaden jag växte upp i. Det måste ha varit någon gammal nostalgisk gubbe som hade hand om biografen, för när de i Kalmar visade Mad Max eller Alien körde de Dr Zhivago från 1965 kallt på folkets hus i Nybro.

Så var medieklimatet på den tiden.

Till videon kom!!!

Visst, vi hade sett videoapparater förut. När läraren kom inskramlande i klassrummet med videovagnen och visade något flummigt utbildningsprogram från ettans UR. Jag kommer inte ihåg vad de handlade om, jag kommer bara ihåg att alla talade vääääääldigt sakta och pedagogiskt, och att alla såg ut som Stefan Mählqvist från boktipset.

Men det här var annorlunda.

Grejen var att föräldrarna på den här tiden inte riktigt insåg vad de egentligen hade gjort när de köpte videon. De tyckte det var fantastiskt att kunna spela in Kalle Ankas julafton och se det mitt i sommaren. Vi däremot tittade på helt andra saker när föräldrarna var borta. Och det hade ingenting med Walt Disney att göra. Det var halvnakna tonåringar som fick halsen avskuren av galna massmördare, det var illa dubbade italienska zombierullar där levande döda mumsade på hjärnor och inälvor. Det var vita danska rumpor som guppade upp och ner till Mazurkamusik.

Det företaget som stod för de flesta barnförbjudna filmerna var Video Invest och i viss mån Bert Karlssons bolag Mariann. Ni som är i min ålder kommer säkert ihåg titlarna. “Staden med de levande döda”, “Zombie Holocaust”, “Tool box murder” och så vidare. Efter ett uppmärksammat avsnitt av samhällsprogrammet studio s, där uttrycket “videovåld” myntades blev branschen skraj och klippte sönder filmerna själva till oigenkännlighet.

En era var över.

Nu är gamla oklippta Video Invest-rullar som fortfarande finns kvar värda sin vikt i guld för samlare. Jag hade två en gång men de försvann i någon flytt

kommer ni ihåg introna?

.

Detta är krönikor från Expressen som handlar om Skugges egen vardag. Relativt korta och rappa texter om allt mellan himmel och jord som berör alla feminister. Krönikorna har retat upp många och det kan man förstå för Skugge är inte ute efter att vara snäll. Otroligt rolig och träffsäker.

En arg Linda Skugge skriver om sin vardag som krönikör och sin skräck för att föda vaginalt. Inte något av Skugges bästa, men helt klart läsvärd. Boken tar upp det jobbiga med att vara en offentlig person och hur det känns när folk kräver att man ska uppmärksamma just dem.

Lodalen skriver om kärlek, homosexualitet och jämställdhet i krönikor som publicerats i QX, Arbetaren och Ottar. Hon skriver personligt och man får skratta mycket. Lodalen och jag har ju inte samma politiska uppfattning, men det finns ändå mycket vi har gemensamt. Det är intressant att läsa hur hon tidigt blev feministiskt medveten när hon upptäckte orättvisor i hemmet. Mamma fixar allt för julfirandet, medan styvpappa ligger i soffan och tittar på fotboll – ja, det finns nog många som har samma bild av sin barndom. Som sagt en kul bok, men inte så mycket mer.

Luften är tjock fylld av rök och vi som ligger bakom tittar förvånat på varandra. Killen på Guldvingen strax framför oss gör inte en ansats till att stanna. Trots att det väller ut stora rökmoln från varenda kåphörn på den förväxta Hondan. Kan han verkligen vara totalt omedveten om motorbranden tänker jag samtidigt som jag förvånat konstaterar att bränd plast luktar rent för djävligt. Och smakar också för den delen. Mina näsborrar och mun fylls av någonting klibbigt som både luktar och smakar som en blandning av smält ost och vidbränd korv.

Ja, ja jag vet… även jag HAR haft en Honda… och jag skäms inte ens för att skriva om japanska hojar i. Än sen då, det är väl så som det hojlivet börjat för de flesta av oss. Och Att köra hoj är lika kul oavsett vilket fabrikat man än kör. Hojåkande handlar ju egentligen inte bara om statusvärdet eller livsstilen som följer med på köpet för oss som åker amerikanskt. Att köra knarr är ju så mycket mer än så. Friheten, att ha sol och vind i ansiktet, att ta en glasspaus med polarna eller inte minst, som ibland, att bara få vrida rullen full i syfte att få ur sig Svenssonlivets alla inbyggda aggressioner. Och allt detta funkar lika bra oavsett om vi kör Honda, Triumph eller Harley…

Vi har varit på Hojrock på Gränsö och har just packat våra Harleys och är nu på väg hem efter en riktigt bra blandträff. Och det är där strax innan bron över till fastlandet och Västervik som vi kommer ifatt honom. Vi har dock känt lukten långt innan vi hinner ifatt. Med röken stående som en kvast efter hojen drar han järnet genom Västervik… och vi hänger på, inte BARA för att vi vill se hur det ska gå, faan heller… killen kommer förmodligen att behöva hjälp när han väl stannar…

Så kommer illamåendet över mig… trots att jag redan några timmar tidigare konstaterat att jag enligt alkomätaren är körklar så känner jag mig helt plötsligt skitrisig… och jag ser på klubbkompisarna att även de är i dåligt skick. Vår roadcaptain slår av på farten och ökar avståndet till den brinnande hojen… vi har inandats farliga plastgaser hinner jag tänka samtidigt som jag ser att killen på Hondan bränner rakt förbi brandstationen utan att svänga in…

Istället så väljer han att med fullt ställ svänga in på stationsplan på en Shellmack!!! I ett moln av rök drar han rakt igenom pumpområdet och lägger på en tvärnit framför skåpet med luft och vatten. Han slänger av sig hjälmen och spottar stora klibbiga loskor vid sidan av hojen. När han har hostat klart tömmer han sedan kanna efter kanna med vatten innanför plastkåporna som täcker hojen.

- Djävla svin, skriker han till svar när vi frågar vad som är fel på hojen…

Sen inser han att det där kanske inte är världens bästa sätt att hälsa ett HD gäng som följt efter i syfte att hjälpa till. Han ursäktar sig och börjar om.

- Djävla fyllesvin, menar jag! Första träffen jag åker på, och så är det någon djävel som spyr ner hojen min… innanför motorkåporna!!! Kan någon av er förstå vad som får en människa att göra en sådan sak? Kan någon bara förklara det för mig, frågar han och slår uppgivet ut med armarna…

Jag har riktigt svårt för att hålla mig för garv när jag ger honom svaret…
- Du grabben… man behöver ju inte direkt vara atomforskare för att fatta det… Det står ju för faan skrivet på tanken!

Världsartisten Sizzla besökte i förra veckan Sverige, Norge och Danmark. I Sverige spelade han i Göteborg, Stockholm och Malmö. Flera av de stora dagstidningarna recenserade konserterna. Men även Sizzlas texter och uttalanden i Danmark väckte uppmärksamhet.

Göteborgs-Posten ger konserten en trea och skriver att Sizzla kunde ägna sig åt mer
dancehall-infernon och mindre wailande.

Stockholmskonserten recenseras i Svenska Dagbladet och på Rebelmusic, av Reggaemanis Erik Magni. Svenskan ger konserten en fyra (av sex) och skriver att kvällens låtar fyras av i ett rasande tempo.

Sydsvenska Dagbladet skriver om Sizzlas många olika stilar. Han är motsägelsefull och irrationell och man vet aldrig vad man kan förvänta sig, skriver Sydsvenskan. Recensenten menar att det är i de hårdare styckena Sizzlas verkliga storhet kommer fram, och det är i dessa partier han framstår som den största jamaicanska artisten sedan Bob Marley.

Men så klart handlar det ju inte bara om musiken, något som Reggae Galore påpekade i förra veckan. Både QX och Aftonbladet skrev om Sizzlas texter som stundtals varit våldsamma och homofobiska. QX genomförde även en hångelprotest under konserten i Malmö.

Sizzla har naturligtvis bäddat för negativa rubriker genom sina stundtals idiotiska texter och uttalanden. Men det skulle vara befriande om en reggaeartist kunde besöka Sverige utan att skapa rubriker om våld, homofobi eller marijuana.

Igår när jag satt i min, eller snarare mina föräldrars, sköna soffa och tittade på vår nya TV med en massa nya kanaler fick jag en sån där aha-upplevelse.

TV är skit, i alla fall innan sju på kvällen.

Alla de där bra programmen som Scrubs eller My name is Earl börjar ju inte förrän hur sent som helst, jättekul när man ska upp klockan fem nästa morgon. Spin city som är min favoritserie börjar klockan tolv på natten.

Och när man äntligen kan sitta uppe sent på fredag är alla de där programmen borta.

Nej, istället ska de visa sånt där man inte alls vill se, så man ska tvinga sig att se på programmet bara för att man äntligen kan vara uppe sent.

Kanske är det så de tjänar pengar, de vet att man kollar på programmet även om det är dåligt bara för att det är lördag. Dåliga filmer som handlar om ingenting. Vore det inte bättre med dåliga program på vardagar och bra program på helger?

Nej, för då ”tänker man inte på de som faktiskt jobbar på helgerna också”.

Som tur är har man ju så man kan spela in, annars hade jag säkert kastat TV:n i väggen och förvandlats till en kvinnlig hulk. Synd för de som inte kan, tänker jag ibland och småler för mig själv.

Och man måste ju tänka på alla som faktiskt gillar de där dåliga programmen som äntligen får sitta uppe sent. Om de nu finns.

twikkie wikk

När jag började på Vittra lärde jag mig snabbt en sak: Pedagogerna (lärarna för er icke-insatta) finns alltid i närheten av eleverna oavsett om det är rast eller lektion. De finns där till hands ifall jag behöver fråga något eller bara behöver någon att tjattra med. Mycket praktiskt.

Det finns dock fem timmar i veckan då lärarna inte befinner sig ute bland oss elever. Dessa timmar kallas för planeringstimmar. Under dessa stunder försvinner pedagogerna in i Vittra gymnasiet på Södermalms allra hemligaste rum. Ett rum där ingen elev någonsin har satt sin fot. Jag menar naturligtvis det legendariska PEDAGOGRUMMET. Dörren till pedagogrummet får man endast knacka på ifall: 1. Det brinner. 2. Ett dödsfall har upptäckts. 3. En sjukdomsepedemi modell svininfluensa akut har börjat härja och skörda liv på skolan (hänger ihop med punkt 2). Ifall man mot förmodan knackar på ändå (vilket händer titt som tätt) gör man det med vördnad. Man knackar lite tystare än vanligt, för att inte störa. När en pedagog tillslut öppnar dörren anmäler man sitt ärende snabbt, konkret och i ett nästan viskande tonläge. För att inte vara för mycket till besvär. För att låta pedagogerna sitta ostört och pyssla med vad de nu pysslar med i det där rummet. Och för att man är rädd om sina betyg (förlåt Mathias Hillin, får jag skoja sådär på skolbloggen?).
Jag har dock börjat fundera lite på vad som sker bakom de där lyckta dörrarna. Vad gör de där inne? Planerar, jo visst, men det måste finnas något mer som försiggår som vi elever inte känner till. Jag menar, tänk om de har en hemlig sekt där inne? Sitter alla pedagoger på golvet och dyrkar skolchef- Mathias som sitter upphöjd på en stol och visar semesterbilder på Powerpoint (ni i åk. 3, speciellt Mistral, vet vad jag menar)? Eller ännu bättre, pedagogrummet kanske är som ett stort mansion. Med pool, biljardbord, biosalong, gym och hela kittet. Där härjar pedagogerna runt och har the time of their lives medans vi elever går runt i skolan, helt ovetandes om detta faktum. Eller så kanske de helt enkelt sitter och lanar WoW eller liknande. Jag tänker mig Annika Röckner, med en jolt-cola i handen och ett headset runt huvudet, sitta och skrika ”HA! Jag pöwnade dig, LOL!” till Jonas Kull som surmulet tittar på sin teammate Johan Skofteröd och säger att allt är hans fel (okej, jag kan inget om WoW, hur var min improvisation?).

Men det här är som sagt bara lite lösa funderingar. För jag vet inte. Du vet inte. Ni vet inte. Vi kan bara spekulera. På vad som egentligen händer då pedgogerna går i ide bakom de där slutna pedagogrumsdörrarna fem timmar i veckan.

Ellinor Thungren, onsdagskrönikör

Idag har vi då nåtts av nyheten att President Barack Obama, USA:s höge ledare och Ruler Of Everything That’s Cool And Dandy, har vunnit Nobels fredspris. Och knappt nåddes vi av nyheten innan alla kände för att dela med sig av sina åsikter. Alltifrån “vilket skämt” till “grattis” via “alltför tidigt” har träffat våra ögon via datorskärmen.

Nå, visst kan man tycka att Obama måhända fick priset alltför tidigt. Men så ska man också minnas att killen är tuff och att han tamigtusan är värdig priset! (Varning: personlig åsikt. Oj, försent!)

Ärligt talat. Jag förstår kommitténs motivering, och det är ju trots allt DE som fattar beslutet. Inte världens alla blogg-lurkers eller konservativa byfånar. Och tacka skyarna för det.

Jag började samla reggaevinyl för över tio år sedan och slutade någon gång vid mitten av 00-talet. Anledningen var att det tog oerhört mycket tid och att det var rejält kännbart i plånboken. Jag blev slö och snål, och flydde till cd och mp3.

Jag gjorde alla mina skivinköp analogt. Dels var marknaden för att köpa och sälja skivor på webben i sin linda, dels tyckte jag att det verkade lite meckigt med alla postförskott och betalningssätt. Dessutom finns ju risken att bli blåst.

Under åren när jag samlade vinyl var det därför ett jäkla rännande i skivbutiker och på skivmässor. Allt rännande fyllde egentligen två syften – att hitta så många skivor som möjligt till så bra pris som möjligt.

Det där med priserna blev jag aldrig riktigt klok på. Jag lusläste Record Collector, men den var tragiskt dålig på reggae, och inte till någon hjälp alls. Snarare gjorde den mig förbannad. Jag såg så många skivor jag ville ha, men visste att jag aldrig skulle hitta dem.

I dag är marknaden för att köpa och sälja reggae via Internet betydligt mer utvecklad. Dock är prisfrågan på originalvinyl fortfarande en käpphäst för många skivsamlare.

Roots Vinyl Guide heter en ny webbaserad tjänst som hjälper till att hålla koll på slutpriserna – på sajten redovisade i dollar – på de reggaeskivor som säljs på eBay. Roots Vinyl Guide kan liknas vid popsike.coms reggaekusin.

Genom den här sajten finns det goda möjligheter att hålla koll på marknadspriserna på reggaevinyl. Dessutom kan tjänsten över tid visa hur ovanlig en viss platta är och bevisa att vissa skivor faktiskt existerar.

Upphovsmannen bakom Roots Vinyl Guide har dessutom planer på att förbättra tjänsten, bland annat genom att addera en sökfunktion för exempelvis producent. Ett ovärderligt tillägg för den som letar efter skivbolag eller producent snarare än enskilda artister.

Förhoppningsvis kan Roots Vinyl Guide bidra till att marknadsvärdera skivorna och dessutom få oss hängivna reggaefans att sukta över skivor vi inte visste fanns.