Har man inte underlag för grubbel, överväganden och lite lätt introverta prioriteringsdiskussioner så kommer det per mail. Mats Back, för det inbitna solnamoset mer känd som Mashlan, drabbade mig med följande;

“Skapa din personliga lista över alla tiders bästa album från 1 -100 och skicka in.”

Svårt, svårare, omöjligt men samtidigt och naturligtvis också omöjligt att motstå. Det är nämligen något med killar och listor. När vi var runt tolv år gjorde Tusse och jag listor på allt. Favoritspelare som borde vara med i hockeylandslaget. Vart vi skulle vilja bo när vi blev stora. Vilka tjejer vi helst skulle vilja kyssa. Vilka lärare vi hatade mest. Vilka i skolan vi trodde skulle få barn först. Och så vidare. I oändlighet. Såhär efteråt kan jag slås av att alla dessa listor handlade om samtiden eller framtiden. Nu, i någon sorts medelålder har det alltså gått dithän att listorna handlar om dåtiden. När jag läser min lista kan jag konstatera att bara mycket få album är 90-tal och bara enstaka är 00-tal. Jag tror att det har med styrkan i upplevelsen och med sammanhanget att göra.

Råsundaskolan ordnade under många år lägerskola på Gotland. Alla åttor fick åka till Matsarve och detta var ett mytomspunnet, fantastiskt och löftesrikt äventyr. Den vecka vi var där tänkte skolan säkert använda till att lära oss en del om natur, fårskötsel, historia och vad det nu kunde vara. Jag minns inte mycket av det. Men jag minns att jag lärde mig mycket om mig själv. Jag minns stämningen. Och minnet av stämningen är för alltid kopplad till musiken vi lyssnade på. Lennart, mer känd som Jocke, har alltid varit en pålitlig kompass på de oceaner av musik som jag seglat fram på. Just under denna vecka på Matsarve hade han med tre album som för alltid skulle sätta sin prägel på mitt musiklyssnande. Plattor jag alltid skulle återvända till och som som fortfarande fungerar som måttstock vid bedömningen av nya.  Det var;

• Strange Days – The Doors
• Disraeli Gears – Cream
• Songs of Leonard Cohen – Leonard Cohen

Att vi kunde vara så pass avancerade (om vi nu var det) i vår musiksmak förklarades av att Jockes syster Ingmarie vid denna tid var modell i Paris, New York och Milano med omslag till Vouge osv och tog hem skivor till oss smågrabbar som vi lade beslag på och gjorde till våra. I den meningen tror jag att man kan säga att Ingmarie är en de människor som haft störst inflytande över min musikaliska smak. Listan med mina 100 favoriter håller jag på ett tag i avvaktan på att Mashlan kommer med domen.

Förresten tycker jag att Ingmarie fortfarande är lika vacker som jag tyckte då. Nästan vackrare.

Josh Coot | Fashion Show 2008

Das Spannungsfeld zwischen bildender Kunst, Architektur und Design war bereits öfters Thema auf der WerkBank – so auch die Frage “Absorbiert das Design die Kunst? oder umgekehrt?” Im Zeitalter der technischen Reproduzierbarkeit von Kunst war es eigentlich nur eine Frage der Zeit bis das Re-Produzierte Inspirationsquelle, ja Inhalt der Kunst wurde – und in weiterer Folge sich soger Umkehre. Die Gestaltung an sich steht im direkten Zusammenhang mit dem kollektiven ästhetischen Empfinden der Zeit. Waren es die Künstler die als Seismographen der Gesellschaft ihrer Zeit voraus waren, so sind heute Subkulturen die Sensoren und auch Motoren des Zeitgeistes. Künstler immer noch Teil diverser Subkulturen, gleich neben Grafikdesignern, Deejays, Friseuren und Immobilienmaklern agieren dabei immer weniger als Visionäre sondern vielmehr als Interpreten eines gemeinsam erarbeiteten und erlebten Zeitgeistes.

adidas | Micropacer

Die Gewinner der Goldenen Löwen bei der 53. Biennale in Venedig haben eines gemeinsam: ein Faible für Neonfarben. Mit dem Deutschen Tobias Rehberger und der von ihm gestalteten Cafeteria würdigte die Jury eine komplette Rauminstallation.

Tobias Rehberger | Cafeteria | La Biennale di Venezia

Rehberger, als bester Künstler mit dem Goldenen Löwen geehrt, hat eine Cafeteria in den Giardini zur erlebbaren Kunst erhoben: Seine Würfelhocker, langen Sitzbänke und ebensolche Tische in dem von oben lichtdurchfluteten Raum muten mit ihren neon-gelben, -roten und – grünen, sowie schwarz-weißen Streifen psychedelisch an. Durch die Verwandlung des bestehenden Raumes, der Cafeteria, in ein Kunstwerk, werde soziale Kommunikation zu ästhetischer Praxis, hieß es in der Begründung der Jury. Soweit die akademische Würdigung.

Doch fasziniert das Werk des 43-Jährigen vor allem als klassisches Trompe-l´œil, in dem der Betrachter sich verliert, tief darin einsinkt. Das Auge kann die verschiedenen Möbel kaum von Wänden, Fußböden und Lüftungsrohren unterscheiden. Der Betrachter wird Teil des Raumes, der Kunst. Und genau das ist ein Motiv, das sich in vielen Beiträgen der Biennale wiederfindet – allen voran bei „The Collectors“, dem Gemeinschaftswerk der skandinavischen Länder samt Dänemark. Die Jury würdigte den Beitrag des von dem Künstlerduo Elmgreen & Dragset kuratierten Gesamtwerks denn auch als herausragendes Beispiel.

Die beiden Pavillons sind zu vermeintlich verkäuflichen Immobilien geworden, in denen das Leben ihrer Besitzer noch zu sehen und zu erleben ist. So steht vor dem dänischen Pavillon ein riesiges Maklerschild „For sale“, der Bau gleicht einem typischen Bungalow aus den 1970er-Jahren. Innen präsentiert sich ein modern eingerichtetes, verlassenes Haus, die Wohnzimmermöbel sind mit weißen Laken bedeckt, die riesige Tafel ist noch für ein Essen gedeckt, an der Flügeltür wartet eine Hausangestellte (aus Gold) im schwarzen Kleid mit weißem Häubchen und Schürze.

Der benachbarte Nordische Pavillon (Schweden, Finnland, Norwegen) präsentiert sich noch moderner – und vor allem lebendiger: Auf dem Schreibtisch liegt eine ausgedrückte Zigarette, in der Küche steht eine benutzte Espressokanne und auf den Möbeln lümmeln gut gebaute ganz reale Jünglinge, die gelangweilt in ihre Handys tippen oder an Drinks nippen – allesamt Liebhaber des ehemaligen Hausbesitzers – der liegt tot im Pool vor dem Pavillon. Dieser Beitrag ist ein Gesamtkunstwerk – bestehend aus verschiedenen Beiträgen – bei dem der Besucher eine zentrale Rolle einnimmt, denn er darf die Einrichtung ausprobieren.

Das spielen mit den Kategorien Architektur, Design und bildender Kunst aktiviert im einzelnen Betrachter einmal mehr ein ständiges Wechselspiel zwischen dem Konkret-Bekannten und dem Abstrakt-Befremdlichen.

ich bin die nächsten wochen voll ausgebucht. ich bin mit nichteinkaufen von weihnachtsgeschenken beschäftigt.

ihr gehört sicher auch zu einer der kreise, in dem alle schwören (ich schwör!), sich keine weihnachtsgeschenke zu machen und dann doch alle am 24. mit “einer kleinigkeit” dastehen.

das ist gemein.

hält man sich an die abmachung, ist man ein geizhals, macht man geschenke, ist man inkonsequent.

ich hab mich dieses jahr dafür entschieden, wirklich kein einziges geschenk zu kaufen. wenn man nämlich mal beginnt, muss man an alle denken.

so schleiche ich durch die weihnachtliche konsumoffenive, bestaune mit grossen sehnsüchtigen augen all den schrott, den ich meiner verwandschaft andrehen könnte und gehe traurig und unbefriedigt nach hause. das ist anstrengend!

das einzige, was wirklich hilft, ist, wenn ich einfach mehr schrott für mich selbst kaufe….

Iker Casillas begs to differ.

So Stephanie Zacharek used her review of the film adaptation of The Road to bash the original source material. There’s no accounting for taste, but does Cormac McCarthy really have a “he-man streak”? And even if he does… why is that bad?

I rarely agree with Zacherek’s reviews, though I think she gets unfairly lambasted all of the time, and really don’t appreciate the meanness in the comments directed to her (Salon’s commenters, of which I frequently am one, have a bad reputation for a reason). I just don’t understand the criticism being leveled at McCarthy here, I guess. I still get chills just thinking about his description of the Man who contemplates whether or not anything is living in the sea – giant squid, perhaps. I mean, think about it, a post-apocalyptic wasteland in which a man dreams of squid in the cold, dark sea. I don’t even… That’s terrifying. And brilliant.

And the details of “The Road” — which must be particularly wrenching for people who have children, given that nearly every page stokes a common parental fear — repeatedly ask the same question: Are you man enough to take it?

You know, as a woman who read the book and enjoyed it – although perhaps the word “enjoyed” is wrong here, perhaps “admired” works better – I really didn’t get the sense that McCarthy was asking me if I was “man enough.” He was just telling a story in a hard (no pun intended), unflinching style. I didn’t think there was anything gendered about the way he was treating his readers or his subject matter. Sure, it’s a tale of a man and his son, and the mother is gone and not by accident, so there’s that aspect of it. But the man and his son didn’t make me feel as though I was an outsider at He-Man Thunderdome. If anything, I spent a long time thinking about my brother afterward, wondering if I’d be able to take care of him like that if shit should hit the fan. That’s because the writing is so personal; I think it clearly comes from a place wherein McCarthy himself was contemplating various scenarios, and wondering if he could take it.

[The director of "The Road", John Hillcoat] also knows that sometimes it’s not just healthy to recoil — it’s essential.

Well now. First of all, you can’t deny that these are two different mediums we’re talking about here. Because of the way we interact with the written word, and because of the way that the written word interacts with us, there are images we can conjure up in books that don’t translate well when it comes to film. The gruesome image of an infant roasting on a spit is the one that Zacharek has particular issues with, and she praises Hillcoat for not dwelling on it in the film. I think that’s a little like praising Stanley Kubrick for not attempting to re-enact Nabokov’s image of “a sultan, his face expressing great agony (belied, as it were, by his molding caress), helping a callypygean slave child to climb a column of onyx.” Hells to the yeah! Who cares about Oscars, let’s start giving out Common Sense Awards!

I also think that there is quite a bit of “recoiling” going on in The Road, it’s just done in this very graceful, penetrating (bwahaha – OK, fine, I’m intending all of these puns) manner. Like many of the writers I admire, McCarthy writes beautifully about absolutely horrifying things. That’s not so much a recoil as it is an act of transcendence. And if you can’t avoid stepping in blood or shit, you might as well transcend it – is what I always say.

Anyway, all of this is very depressing. Let’s end this post on a happy note, by objectifying Viggo Mortensen for a second:

He may not have made a particularly excellent King, but he was still the best Strider a dork could hope for. Haters to the left.

]]> http://rezitante.wordpress.com/2009/11/26/dem-bosem-wort-folgte-die-bose-tat/ Thu, 26 Nov 2009 11:10:58 +0000 Bettina http://rezitante.wordpress.com/2009/11/26/dem-bosem-wort-folgte-die-bose-tat/ http://callgirlsteffi.wordpress.com/2009/11/26/umfrage-link-anklickendie-umfrage-wird-in-einem-neuen-fenster-geoffnet/ Thu, 26 Nov 2009 11:00:32 +0000 Callgirl Steffi http://callgirlsteffi.wordpress.com/2009/11/26/umfrage-link-anklickendie-umfrage-wird-in-einem-neuen-fenster-geoffnet/

Welche Themen würden Sie gerne lesen?

(Quelle: lessig.org)

]]> http://jegmigogstiletterne.wordpress.com/2009/11/26/helsinki/ Thu, 26 Nov 2009 09:54:47 +0000 jegmigogstiletterne http://jegmigogstiletterne.wordpress.com/2009/11/26/helsinki/

Her på kontoret har vi blandt andre Finnair som kunde, og i den forbindelse er jeg blevet gjort opmærksom på Finland – mere præcist hovedstaden Helsinki. Her i den søde juletid emmer Helsinkis gader af ægte julehygge og så er tøjet, skoene og accessorizesne omkring 25 % billigere end i Danmark. Jeg har endnu ikke selv været der, men hvis jeg tager et smut derover, så ville jeg da helt sikkert slå et smut forbi IVANAhelsinki, som har til huse her. S/S 2010 kollektionen er fyldt med farver og print.

Billeder fra IVANAhelsinki.com (S/S 2010)

Anmeldelse av Digitalt museum
KulturIT og en rekke norske museer.

Nettstedet Digitalt museum ble lansert 19. mai i år, og inneholder bilder og gjenstandsbeskrivelser fra storaktører som Norsk Folkemuseum og Maihaugen, sammen med en voksende rekke museer av varierende størrelse. Siden er utformet av KulturIT, et selskap som drifter og utvikler IKT-løsninger for museumssektoren. Den svenske søstersiden ved samme navn ble lansert en måned etter den norske, og har samme utforming. Begge sidene viser fram samlinger som museene ikke prioriterer å vise fram, eller som er for skjøre til å bli stilt ut.

Målsetningen for Digitalt museum er ifølge KulturIT å ”tilgjengeliggjøre museenes samlinger til alle interesserte”. Nettsiden omfatter et enormt materiale, fra portrettfotografier og middelalderklær til leketøy fra 80-tallet. Selve søkefunksjonen fungerer greit; den interesserte kommer langt ved å kombinere fritekstsøk med avgrensinger i tid og sted.

Digitalmuseets sterkeste side er det enorme stoffet de har tilgjengeliggjort og fortsetter å legge opp. En felles database for de norske museumssamlingene er en strålende idé. Digitalt museum gjør det mulig for store og små samlinger å inngå i en felles helhet hvor de utfyller hverandre, og gjør at små og store museer kan vise fram samlingene sine på lik linje. Museet fokuserer på å digitalisere så mye materiale som mulig, noe som gjør at den interesserte kan studere mange gjenstander av samme type, i stedet for å måtte stole på museenes utvalg av hva som kan sees på som representativt. Der for eksempel Norsk Folkemuseum har en tendens til å velge ut det spesielle for å representere det generelle, kan brukeren på Digitalt museum selv gjøre utvalget, og selv gjøre seg opp mening om stoffet.

Selv om intensjonen er god, og rammeverket til dels fungerer, går de store bredden utover kvaliteten. Hver gjenstand er avspist med svært lite informasjon. I ekstreme tilfeller er bare gjenstandsnavnet oppgitt, oftere er det kontekst, bruksområde og tid som mangler. Beskrivelsene er i stor grad en gjengivelse av museenes egne arkivkort, og informasjonen som er gjengitt er ofte svært mangelfull. Det som er tilstrekkelig informasjon for en museumsansatt som kan sin stilhistorie holder ikke mål som endelig produkt. Her har ikke mottakerbevisstheten vært høy nok.

Noe av poenget med et digitalt museum er at brukeren kan avgrense søkene sine i tid og rom. På Digitalt museum mangler de fleste gjenstandene tidsangivelse, og dukker derfor ikke opp i tidsavgrenset søk. Dette gjør at en side som kunne vært et uvurdelig redskap for forskere i all hovedsak kan brukes til kuriosasurfing. I tillegg er søkefunksjonen basert på fritekstsøk, noe som gjør at en hette fra middelalderen som var i privat eie i 1945 også dukker opp i et søk som tidsmessig avgrenser seg til 1940-tallet. Dette er lite hensiktsmessig. I tilfeller hvor gjenstandene er mulig å datere omtrentlig, hadde det vært en fordel om museene hadde gjort en kvalifisert gjetting i stedet for å la tidsfeltet stå åpent.

Det samme gjelder forsåvidt hele søkefunksjonen. Søking med gjenstandsnavn vil også gi treff i kategorier, og et søk på sko, resulterer i en rekke gjenstander som er sortert under kategorien “vedlikehold av klær og sko”, uten at de av den grunn har noe med sko å gjøre.

I tillegg er det underlig at en nettside som sikter mot å bli en gjenstandsportal for hele landet ikke bestreber seg på å gjøre det mulig å søke med flere målformer. Søk på nynorsk gir sjelden noen treff, og selv om nettsiden inneholder store mengder samisk materiale, er det bare deler av dette stoffet som er beskrevet på samisk.

Digitalt museum er et flott tiltak med stort potensial. Siden museets målsetning er å gjøre samlingene tilgjengelige, ikke nødvendigvis å formidle dem, kan vi ikke forvente at tekstmassen skal bestå av store mengder nyskrevet materiale. Likevel er det et problem at stoffet er så dårlig kontekstualisert som det er. Digitalmuseet kunne vært så mye mer enn det er i sin nåværende form. For de mange som er interessert i historie uten å på forhånd ha stilhistorien i boks, vil Digitalt museum først og fremst bestå av en samling løsrevne ting uten kontekst. Økonomi, kjønn, klasse og tid er variabler vi trenger om vi skal kunne forstå og fortolke gjenstander, men som Digitalt museum ikke hjelper oss til å forstå.

Digitalt museum framstår i dag mer som et digitalt kuriosakabinett enn et digitalt museum. Heldigvis er siden under kontinuerlig utvikling; det blir fremdeles lasta opp nytt stoff og museene har mulighet til å gi gjenstandsbeskrivelsene litt sårt tiltrengt oppmerksomhet. Museet er morsomt som det er, men om de vil nå målsetningen om å ”tilgjengeliggjøre museenes samlinger til alle interesserte,” har de et godt stykke igjen.

Marthe Glad Munch-Møller,
masterstudent i historie, UiO

Forresten: I går hadde vi korreksturrunde på siste nummer av Fortid, altså nr 4/09 – Sykdom!
Denne anmeldelsen kommer til å stå på trykk der

Det är inte bara i Sverige man visar hänsynslöshet mot djur. Flerdubbelt värre blir det när religiös fanatism är med i bilden. I Nepal blev det masslakt för guden Gadhimai.
Masslakten har upprört djurvänner världen över och efter bilderna hade publicerats kom det massiva protester.
En talesman i Nepal sade att “offren” inte är nödvändig religiöst sett.

Men blodbadet är en ekonomisk fråga då man säljer skinnen till över en miljon pilgrimmer som väntas till en festival

Philosophen hinterfragen den Sinn der Arbeit: Ist der „Wert Arbeit“ tatsächlich überholt? Oder ist er heute zur Strukturierung der Persönlichkeit sogar notwendiger denn je? „Paris-Berlin, die Debatte“ sucht nach Antworten zur Kultur der Arbeit jenseits der gängigen Arbeitslosen- oder Ein-Euro-Job-Diskussionen.

Ist der Mensch tatsächlich für die Arbeit geschaffen? Oder besteht die Gefahr nach der alten Parole: Sein Leben vergeuden, um seinen Lebensunterhalt zu verdienen? Sind diese Fragen überhaupt noch aktuell, wo doch die Arbeit als Wert an sich und als Unterpfand der menschlichen Würde betrachtet wird? Die Arbeit als Wert ist jedoch ein geschichtliches Phänomen, das erst Ende des 18. Jahrhunderts aufgetaucht ist.

Die Arbeit im heutigen Verständnis erfuhr in der Antike keine Wertschätzung. Auch verändert sich die Einstellung zur Lohnarbeit, zum Arbeitsmarkt überhaupt. In Deutschland gibt es beispielsweise ein Manifest der „glücklichen Arbeitslosen“. In Frankreich wurde vor ein paar Jahren das Buch „Bonjour paresse“ (etwa: Es lebe die Faulheit!) von Corinne Maier zum Bestseller.

Vor diesem Hintergrund stellt sich auch die Frage nach der Schaffung von Werten. Misst sich denn der Reichtum einer Gesellschaft einzig am Pro-Kopf-Einkommen? „Paris-Berlin, die Debatte“ versucht, die kulturelle Dimension von Arbeit zu erfassen, der sozialen Komponente von Arbeit gerecht zu werden und den Begriff von Arbeit neu zu füllen, der über reine Erwerbstätigkeit hinausgeht.

Liegt die dazu passende Utopie vielleicht genau in jenem Bereich zwischen der Befreiung von der Arbeit und der Erfüllung in der Arbeit? Paris-Berlin diskutiert mit Daniel Tyradellis, Philosoph und Kurator der Ausstellung: „Arbeit. Sinn und Sorge“ im Hygienemuseum von Dresden.

Die südafrikanische Zeitung The Times titelt „Tierrechtsgruppe packt den Bullen bei den Hörnern“ und trifft damit das Thema ziemlich genau. Die Organisation Animal Rights Africa versucht zurzeit das Ukweshwama-Ritual zu unterbinden.  Es soll am 5. Dezember stattfinden. Die Independent Online schreibt zum Ritual: „Ukweshwama ist ein symbolischer Weg Gott für die erste Ernte der Saison zu danken.“ Weiter beschreibt die Zeitung auch den Grund des Unmutes: „Es wird behauptet, dass während des Ukweshwama-Rituals Männer Bullen an der Zunge ziehen, in ihr Maul Sand stopfen und versuchen ihren Penis zu verknoten.“ Die Tierrechtsorganisation beanstandet die brutale Tötung der Tiere und möchte den Zulu-König Zwelithini zur Absage bewegen. An diesem  Dienstag fand die erste kurze Anhörung am Gericht statt.

The Mercury zitiert zu diesem Anlass den Ministerpräsidenten von KwaZulu-Natal, der Provinz, in der das Ritual stattfinden soll: „Angelegenheiten, die mit Kultur zusammenhängen, wie das Ukweshwama-Ritual, in welcher ein Bulle durch die bloßen Hände von Zulu-Kriegern getötet wird, sind sensibel und sollten mit dem größtmöglichen Respekt behandelt werden.“. Animal Rights Africa argumentiert, dass Südafrika sich an die Regeln der Weltorganisation für Tiergesundheit halten will. Eine der Regeln bezieht sich auch auf die Schlachtung von Tieren und besagt, dass Tiere nicht unter unnötigen Stress getötet werden sollten. Ein Leser der Independent Online argumentiert dagegen: „Diese Tradition ist ein sehr wichtiger Teil des afrikanischen Lebens und wir werden nicht aufhören Afrikaner zu sein, weil einige Siedler denken es ist barbarisch oder primitiv. […] Dies ist eine heilige Zulu-Tradition und wir schulden niemanden eine Entschuldigung über ihre Bedeutung.“ The Mercury zitiert einen ehemaligen Geschichtsprofessor der University of Zululand: „Was wir sehen sind Restposten jener Leute, die immer noch Groll gegen die AmaZulu hegen, dafür, dass sie die Britische Armee bei Isandlwana 1879 ausgelöscht haben. Es gab andauernde Versuche den Zulu-König zu verunglimpfen […]. Somit ist dieser Versuch die Zulu-Kultur anzugreifen nicht überraschend.“.

Dass das Thema kein allein Südafrika- oder gar Zulu-spezifisches ist bringt ein Leser des Independent Online in die Diskussion ein: „Ich schätze Bullenrennen und Matador-Praktiken sollten auch in Spanien verboten werden. Amerika sollte Rodeos abschaffen. Kann es sein, dass es nur barbarisch genannt wird, wenn es Afrikaner betrifft?“.

Die Verhandlung wurde nun erstmal auf den 1. Dezember verschoben, um König Zwelithini und den anderen Antragsgegnern Zeit zu geben sich vorzubereiten.

_____________________________________________________

Hören kann man diesen Beitrag und Beiträge über Israel und Brasilien heute gegen 12 Uhr und Freitag gegen 20 Uhr auf multicult 2.0.

Sara Lövestams debutroman Udda bryter mot samhällets normer. De unika karaktärerna beskrivs med sådan värme att man fastnar för dem direkt, tycker Offensivs Sanna Tefke.

Sara Lövestam, född 1980, började sin skrivarkarriär genom sin blogg ”Brudens blogg om brudar”. Den a­nonyma bloggen blev snabbt en stor snackis inom flatvärlden och det dröjde inte länge innan Lövestam fick komma ut ur bloggarderoben och värvades som krönikör för gaytidningen QX.
Sara Lövestam är en kvinna med många bollar i luften. Hon jobbar som lärare i svenska för invandrare, skriver krönikor i QX och bloggar på sin numera fullt offentliga blogg www.saralovestam.se. Sedan hon i somras kammade hem förstaplatsen i Bok-SM 2009, som är ett samarbete mellan piratförlaget och kap1.se, med sin debutroman Udda är hon även verksam som författare.

Udda är en relationsroman vars handling kretsar kring tre udda karak­tärer. Martin, som är en välanpassad, till synes väldigt normal man och arbetar som chef på ett systembolag. Martins stora hemlighet är att han så länge han kan minnas har attraherats av ”ofullständiga” kvinnor, alltså kvinnor som saknar till exempel en arm eller ett ben, helst bådadera. Därför blir hans lycka fullkomlig då han via nätet får kontakt med Paula, som har skevt ansikte, noll och ett halvt ben och sitter i rullstol.
Paula jobbar som forskare i partikelverb på Stockholms universitet. Hennes liv kretsar kring hennes arbete och uppvaktning från män som Martin är inget hon vare sig är van vid eller ute efter, men Martins ihärdiga försök gör att hon slutligen ger med sig.
Via Martin kommer Paula i kontakt med frispråkiga Lelle som insis­terar på att krångla till hennes liv. Lelle är en kvinnotjusare av stora mått, Martins bästa vän och den enda som vet om hans hemlighet. Hon är personen som utan vidare kan storma in på nästintill främmande människors kontor och berätta för dem om hur de borde sköta sina kärleksliv och in­te skäms ett dugg för det.

De tre unika karaktärerna beskrivs med sådan värme och humor att man fastnar för dem direkt. När slutet väl infinner sig önskar man att det fanns en uppföljare så att man kunde följa dem ännu längre.
Udda bryter mot så många av samhällets normer som den bara hinner med. Jag rekommenderar den starkt, särskilt till alla som tröttnat på ”pojke möter flicka och lever lyckliga i alla sina dagar”-romanerna.
Förutom queerfaktorn är boken välskriven och humoristisk. En perfekt julklapp till föräldrarna!

Sanna Tefke

Butoh (Buto) – Sankai Juku

Bild: http://www.tip-berlin.de/kultur-und-freizeit-theater-und-buehne/transit-festival-2009-im-haus-der-kulturen

kapitel 2 Lyssna till kapitel 2 av Tio ock en droppe af gyllne sken

Felicia rörde sig med ivriga, nästan springande steg inåt vagnen och försökte öppna några fönster men det fanns ingenting att öppna med. Alla fönster var förseglade och det fanns inga hakar, handtag eller någonting att överhuvudtaget ta tag i och när hon i iver försökte slå med handen mot en av rutorna, studsade den nästan tillbaka.

“Aber das Bewußtsein vorausgesetzt, daß auch zwischen den nächsten Menschen unendliche Fernen bestehen bleiben, kann ihnen ein wundervolles Nebeneinanderwohnen erwachsen, wenn es  ihnen gelingt, die Weite zwischen sich zu lieben, die ihnen die Möglichkeit gibt, einander immer in ganzer Gestalt und vor einem großen Himmel zu sehen!” (Briefe)

Vi skrev igår om SvD:s nyhet om att Stockholms stad vill ha hjälp med att åsiktsregistrera 19 invandrarorganisationer av ett 80-tal som sökt kulturbidrag (“Var är iranierna?“).

Till vår glädje ser vi att SvD i dagens tidning inte bara skriver om föreningarna utifrån, utan även bemödat sig om att prata med några av dem. Nyheten är att även de organisationer som Kulturnämnden försökt anlita som expertis, med undantag för Forum Syd, ger kalla handen till förfrågan.

Flera påpekar att de knappast har så mycket att tillföra i frågan och Utrikespolitiska institutet hänvisar till och med till Säpo som troligen har bättre koll på om en organisation har “olämpliga kontakter” med utomstående makt.

Svaret på den viktigaste frågan saknas fortfarande: på vilka grunder har Kulturnämnden – som mellan raderna själva signalerar att de saknar adekvat kompetens – valt ut just dessa föreningar av de 80? Hur kontrolleras exempelvis homofoba attityder bland bidragsmottagande  idrottsföreningar som inte faller in under invandrarorganisationsbegreppet?

Ett talande citat ur artikeln:

–Men det är viktigt att det inte bara blir invandrarföreningar som kontrolleras, utan att också svenska föreningar. Det finns många konstiga åsikter i föreningslivet och man ska inte ge bidrag till fel organisationer, säger Andreas Dolk, tf generalsekreterare vid Forum Syd som är en samarbetsorganisation för biståndsorgan.

Reportern skriver, igen:

Det ska understrykas att förvaltningens urval inte har gjorts på grund av några misstankar, utan enligt principen om likabehandling, där kontrollerna denna gång görs geografiskt.

Det är inte ett svar på frågan enligt vilka kriterier dessa 19 föreningar valts ut till granskning. Svaret på frågan fås genom att reportern även redovisar en lista på det 60-tal föreningar som inte granskas. Vilka “geografier” väljer Kulturnämnden ut och varför utgår man från att övriga inte är regimvänliga när MoM råkar veta att minst en invandrarförening (och sannolikt fler) har sitt säte på en ambassad. Hur gör man bedömningen att grekiska föreningar inte behöver få sin inställning till jämställdhet granskad men däremot turkiska?

Det är frågor som reportern borde ha ställt till Kulturnämnden. Kan de inte svara illustrerar det att de saknar kompetens för att hantera denna typ av frågor/fått ett omöjligt uppdrag och då ska frågan tillbaka till ansvarig politiker Madeleine Sjöstedt, som ska förklara hur det är tänkt att det hela ska gå till i praktiken.

KM

Jä, då kör vi lite olika grejer här. Nu laddar jag upp.

Har hela tiden misstänkt att Häcken torskat hårt på det Skottska. Nu finns beviset. Min agent i just sagda Skottland har på hemliga vägar lyckats ta dessa bilder. Häcken i en Sherlock Holmes-mössa. Läskigare blir det inte!!! ARghhhhhhhh!

Inte nog med det. Han tror att han speglar sig, men kameran finns bakom spegeln:

Så, bara efter ett par månader, så är han en sådan där lirare med sådan där mössa. Måste fanken åka över och rädda honom. Minns sådana män man såg i gamla Västerås under ungdomen. De hade sådan mössa/hatt och var helt förslavade. Frihet! Ring Mel Gibson!

—————-

Lokalblaskan överraskade ännu en gång i kväll. Sådan vokabulär används väl inte annars? Eller har det gått över gränsen nu? Beror det på underbemanning? Är jag sååå jävla gammal att jag reagerar? På att skribenten är släkt med fast anställd personal? Trodde aldrig jag skulle få se denna småborgerliga (storborgerliga liberala tidning) använda detta epitet. Men nu har det hänt.
Och, okej, jag tillhör femteplatsarna i landet, helt okej:

Jag har klippt ur rätt av, inget lurt här. Man behöver inte förvanska sanningen, den är rolig i sig.

—————————-

Och sedan är det ju den nyligen uppväckta Törnrosa eller om det är Snövit, dvs Grevinnan Anette som så gött har kommit till världen igen. Hon skickade mig en pryl från hennes telefonsvarare som fick henne att garva ymnigt, he-he. Och det förstår jag. Kan det ha att göra med den där länken till den där gamla godingen, pranket, som jag la ut här för hundra år sedan, men som är värd att höras igen, och som hon hörde för några dagar sedan? Hjärnan sätter igång vad man skulle svara om man hade lyft på luren och inte låtit det hela spelats in….
Okej, först Grevis telefonsvararkristna meddelande, hon bor ju ändå i US of A:

Och så världens bästa prank (textat, Sterge, du kan hänga med). Har som sagt lagt ut det förr, men det håller än, även som repris. Två radiopratare spelar upp en snubbes inspelning då han drabbats av en telefonförsäljare. Killen som ringde måste ha skitit på sig, he-he, underbart, verkligen, digga:

He-he-he-he-he…..

————————–

Så en liten gif-animation. Det är inte ofta man får se sådana nu för tiden, det ska vara flash och skit. Men här är en äkta gif, webbens äldsta bildformat, och det rör på sig (webbens också äldsta rörliga prylar). Tack Lorrden för att du skickade den, kolla noga (om det inte rör sig i bilden nedan, klicka på den, så ser man, he-he-he, mycket instruktiv):

He-he, yeah! Vem blir inte intresserad av att lära sig noter. Tjing för att vara G-klav!

—————

Så.
Med all denna media upplagt, kanske jag kan få tillfälle att berätta om min dag? Är det okej? Allright, då kör vi.

Men först: Jag sov inte en enda sekund mellan tisdagen och onsdagen. Jag ville inte blunda. Jag tok-kollade TV, och så när jag blev så trött att jag inte visste vad jag hette så vågade jag inte somna, då skulle jag aldrig komma upp igen, i tid.
Så jag kom väldigt tidigt till jobbet. Nydurschad.
Ska berätta en hemlighet. Jag durschade aldrig på tisdagsmorgonen, dagen före. Det var bara att ge upp. Det fanns inget varmvatten, det var tok-iskallt. Så jag satte på mig färska strumpor, fillingar och t-shirt ovanpå min odurchade kropp. Jag hatar det. Men jag hade inget val, jag lovar. Dock borstade jag tänderna. Detta har bara hänt en gång tidigare i detta årtusende, ska ni veta, och då av precis samma orsak.
Hade jag haft mer tid på mig hade jag nog fixat det hela i rinnande iskallt vatten, men inte då, inte då.
Det jag hoppas på är att mina medarbetare inte tyckte jag luktade skunk. Jag hoppas.

—————-

Men tillbaka till onsdagen. Varmt vatten fanns och jag tog mig till jobbet, dock utan att ha sovit en enda jävla blund (som också är i det läge jag befinner mig i just nu när jag skriver detta, arghhhh….).
Hela förmiddagen jobbade jag med mina yngre medarbetare. Sedan massa administration, fixade konton åt folk hit och dit (ingen lunch, det är för fjattar). Och så möte. Och så möte igen. Nu var det jobbets IT-möte. Självaste IT-chefen för jobbet hade kommit förbi och sa att han ville ha med mig på mötet, då jag och det jag höll på med (Mac) var framtiden och det skulle alla behöva höra. Najs.
Jag gnällde, men så tänkte jag, att, vafan, jag var ju helt bonko, utan sömn och prylar, jag kör på, skit i allt, bara att tuta på. Så jag ställde upp.

Och på det där mötet var kommunens store IT-chef. Och lite andra. Goda och sådana som inte hajar så mycket, och sådana som är fast i gamla vanor och är livrädda för det nya.

Men. Nu är det så här. Om jag ska gå på ett möte, frivilligt, då är det JAG som går. Nu är det slut på att vara ett artigt och tyst jävla alibi. Vill de ha mig, får de HELA mig! Så! Jag säger vad jag tycker, vafan har jag att vara rädd för? Örebromössa AAAAVVVVV!!!!

Det visade sig först att den här kommun-IT-chefen var samma snubbe som jag träffat många gånger genom åren. Då var han en Microsoftfanatiker. En gång anklagade jag honom, som neutral tjänsteman, för att vara partiskt på ett stort och viktigt möte. Det förnekade han och under diskussionen blev han svettig, drog av sig tröjan och blottade sin T-shirt där det stod, med stora bokstäver “MicroSoft Windows”. Så hårt har jag aldrig skrattat, och så många poäng jag tog på det mötet, att det inte var sant, he-he-he-he-he. Han hatar mig säkert än i dag för den grejen, he-he. Jag bjuder.

Men nu, en tio år senare, var han inte samma snubbe, nu hade han utvecklats. Kunde tänka sig lösningar som inte enbart handlade om det stora datorföretaget (allt det här utvecklar jag i min nobelprize-roman som jag ska skriva, de prylarna törs jag inte lägga ut på webben, webb är ondska, bok är godhet).

Men skit samma. Jag sa vad jag tyckte. Att IT-enheten inte skulle bestämma över oss, utan att IT-enheten på kommunen borde ses som någon slags lokal variant av Vägverket. Reparera vägar, ploga när det snöar, och ge fullständigt fan i om folk kör Volvo eller SAAB eller något jävla Köningsägg!

Ha-ha, ja, jag är vass! Många höll med mig där. Och de som inte gjorde det var i minioritet, så de höll käften.

Och så berättade jag om hur jag jobbar, och använder massa gratistjänster och kommunikationsverktyg som bloggar, Twitter, Facebook och annat.

Nu gjorde någon bort sig genom att visa sin okunnighet, men jag sa inget, och jag säger inte här vem det var, men det var inte jag. Jag kan bara njuta när sådana biter sig själva i arslet genom vad de själva säger.

Ja, så fortsatte mötet. Men i sista minuten så tog jag mikrofonen. (Vi hade en döving med oss som via en skruv inborrad i den blankrakade skallen, en slags mottagare, kunde höra oss, fast endast om vi snackade i en mikrofon).

Jag reste mig upp. Höll mikrofonen framför min mun, skalderade:

“-Sist vill jag säga till dig som IT-chef för hela rubbet att det där jävla öst-statscensurprogrammet som Örebro kommun använder sig av är helt åt helvete! Vad har hänt med yttrandefriheten, informationsfriheten? Och till vem ska man vända sig för att få se de sidor man vill kolla? Jag kan lova att jag inte ska kolla några S och M-sidor (pisksidor), och det tror jag inte våra yngre medarbetare gör heller. Jösses, vi sitter på ett bibliotek nu, ska vi inte, i konsekvensens namn, som jag brukar säga när vi stöter på det här amerikanska programmet som ni i IT-enheten köpt in i verksamheten, bränna lite böcker, i samma anda? Vi har ju böcker runt omkring oss, med osedlighet. Varför inte börja med Bibeln, där står det om incest och våldtäkter och mord och massa fruktansvärda grejer, ska vi inte skydda oss mot detta. Kom igen, vi gör bokbål!!! Kom igen!!! Vem har tändstickor!”

Jo, jag sa så, och det blev tyst, och jag lät det hela sjunka in.

—————————

Äh, nu blev jag trött. Vi hörs.

Rocka olla!

/Baron

Vagabond tror jag inte jag hade velat vara men tyckt mycket om att resa, som sagt. Och att se.  Så man har givit sig  iväg väl medveten om att man alltid har oddsen emot sig, att statistiken hävdar att drygt hälften av alla resor innebär problem. Har nämligen aldrig trott att botemedlet mot Elände, Ont och Problem varit att stanna och stå kvar.

Inte heller att hela mänskligheten skulle älska mig - eller svenskar i allmänhet, så… Han der, han tar vi, sa den danske polisen.

Perfektion ist bei menschlichem Verhalten subjektiv und darf auch gerne so betrachtet werden- Dies ist zumindest meine Sicht der Dinge…

Ich erzähle Ihnen von zwei Kunden welche ich persönlich für „perfekt“ betrachte:

Mein ÖV- Chauffeur

Ich kenne Pascal seit gut 18 Monaten. Er buchte mich das erste Mal im Mai 2008- wenn ich mich richtig Erinnere in der zweiten Hälfte des Monats.

Ich war gerade in Zürich und wollte mit Sandy den Abend ausklingen lassen, das Glas Martini war schon bestellt, als mich Pascal anrief. „Hast du noch Zeit für einen Besuch? Bin in Zürich nähe See zuhause.“ erklärte er mir freundlich. Da ein Martini schnell getrunken ist sagte ich Pascal das ich in ca. 30 Minuten bei ihm sein könne, fragte noch nach den erforderlichen Daten und klärte meinen Potenziellen Kunden noch kurz über die Preise auf. Sandy erkannte das Sie ihren Kaffee wohl auch stürzen musste und ein paar Minuten später waren wir auf dem Weg zu Pascal.

Ich klingelte und wartete auf den Summer. Ein paar Sekunden später ging im vermeintlichen Keller ein Licht an und sah wie Pascal zum ersten Mal. Er öffnete mir freudestrahlend die Tür. Ich trat herein, begrüsste ihn mit einem Kuss und folgte Ihm hinunter in seine Wohnung. Er nahm mir Gentleman- Like meine Jacke ab, und fragte mich ob ich auch Lust auf ein Glas Wein hätte. „Ja klar, gerne“ antwortete ich ihm und setze mich auf sein abgewetztes grünes Sofa. Pascal brachte unterdessen zwei Gläser Wein und hatte den Umschlag mit meinem Honorar in der Hosentasche. Bevor wir anstiessen war ich im Besitz des Umschlags und soweit war alles ganz gut.

(Quelle: Google)

Wir plauderten ein paar Minuten als er mich fragte ob ich Frank Sinatra mag. „Ich liebe Frank Sinatra!“ und bevor ich noch was sagen konnte lief auch schon „New York“ Pascal forderte mich zum Tanz auf. Da ich zwar keine Tanzschritte kenne aber ein wenig Rythmusgefühl habe war es sehr unterhaltsam- für ihn wie auch für mich

Ein paar Minuten später überfielen wir uns mehr oder weniger gleichzeitig. Die Zeit verflog wie Flug. Es passte einfach alles und jeder wusste was erlaubt ist und was nicht. Einer der wenigen Momente in denen ich meine Gehirnwindungen nicht so sehr  belasten musste. Pascal sorgte auch dafür dass ich am Tag darauf Muskelkater haben sollte….

Da wir „zeitig“ fertig waren, blieben auch noch ein paar Minuten um den inzwischen warmen Wein auszutrinken und nochmals eine Runde zu plaudern. Er erzählte mir warum er zu dieser unsittlichen Zeit noch wach sei. „Ich bin ein ÖV-Chauffeur“ erzählte er stolz. „Und ja ich sehe tagtäglich hübsche Frauen, da ist es ja sicher verständlich für dich das ich mein inneres Gleichgewicht wiederfinden muss.“ Ich grinste und prostete Pascal zu.

Als ich verstohlen auf die Uhr schaute und Luft holen wollte um ihm zu sagen das ich jetzt gehen müsste, war er schon auf dem Weg zur Garderobe und holte meine Jacke und half mir auch in diese hinein. Ich verabschiedete mich und Pascal sagte noch:„Ich danke dir und melde mich  wieder“

Und das tut er bis heute jede Woche

Jetzt hatte ich doch fast vergessen, dass ich auch noch studiere. Ich bin Studentin im 7. Semester, und das noch immer vordiplomlos. Herrlich.

Heute ist der Unterricht ausgefallen (insgesamt 2 Kurse, sprich 4 Stunden) weil das Audimax besetzt ist. Morgen und Freitag hingegen habe ich jetzt keinen Unterricht mehr, weil ich im Chaos der letzten Wochen in jedem der drei Kurse bereits vier Mal gefehlt habe, womit ich automatisch durch diese Kurse gefallen bin. Somit habe ich jetzt ein monströs langes Wochenende. Das erste Semester, in dem das so ist. Wer weiß – vielleicht komme ich ja auf den Geschmack.

Ansonsten ist nach wie vor Ablenkung abgesagt: Montagabend Konzert inkl. Deluxe-Abschuss. Wäre ich nicht nicht bis in’s Bett auf die Couch gebracht worden, wäre mir der Bürgersteig absolut ausreichend als Nachtlager erschienen. Weil sich am Dienstagmorgen, als der Wecker klingelte, noch immer alles drehte, musste die Uni leider ausfallen (hab ja noch nicht genug frei..). Dann gab es einen Katerbrunch – und das ganz ohne Kater – und nachmittags bin ich Laufen gegangen. War nicht in optimaler Verfassung, aber ich hab komplett durchgehalten. Heute wurde bei mir zu Hause gekocht, meaning: ich hab gekocht und bekam dabei wohlwollende Hilfe. Der Rest des Tages bestand aus Dösen und tiefsinnigen Gesprächen. Heute Abend wollte ich eigentlich nochmal raus, aber ich bin von dem Sangria, der noch in meinem Kühlschrank stand, schon so knülle, dass ich das Haus lieber nicht mehr verlasse. Traue mir grad alles zu..

Das Wochenende wird nochmal richtig spaßig, weil dann mein ehemaliger Freund seine Sachen holt – und ich hab solange Hausverbot. Soviel zum freundschaftlichen Umgang.. Es sagte, es tue zu sehr weh mich zu sehen, also solle ich mich fernhalten. Finde ich fair.

Wann ist mein Leben wohl wieder normal? Hoffentlich nicht so bald. Wer will schon normal?

Dorfen (as) – Die Vorstellung des neuen Buches „Unterm schiefen Turm und anderswo“ der Dorfener Buchautorin Betty Simmerl fand am Mittwoch, den 25. November 2009 in der Dorfener Buchhandlung statt.

Betty Simmerl stellte ihr neues Buch der Öffentlichkeit vor

Der Kreisheimatpfleger und Kulturreferent des Landkreises Erding Hartwig Sattelmair lobte in seiner launischen Laudatio das Werk der Schriftstellerin.

Der Kreisheimatpfleger und Kulturrefernt Hartwig Sattelmair würdigte in seiner Laudatio das neue Werk

Anschließend las Betty Simmerl einige amüsante und nachdenkliche Geschichten aus ihrem Werk. Musikalisch wurde der Abend von Peter Hackl und Reinhold Loechle mit volkstümlichen Weisen umrahmt.

Peter Hackel und Reinhard Loechle umrahmten den gelungenen Abend musikalisch

Das Buch illustriert von Helga Stowasser ist als gebundenes Exemplar und als Paperback in der Dorfener Buchhandlung zum Preis von € 13.50 bzw. € 9.- erhältlich.

Ich hab sie gesehen, wie sie da saß. Die Knie angewinkelt, eingekuschelt in Schal und Jacke, der Blick weit, weit weg.
Ich hab sie angesehen und sah, wie sie zu Wasser zerfloss, eine Träne formte wie einst Amélie.
Du hättest sie in den Arm nehmen wollen, ich hätte ihr einen heißen Kakao gegeben und gefragt, hast du was verloren? Du siehst verloren aus.
Aber ich hab sie nur angesehen, mir die Traurigkeit gemerkt und mich gefragt, wo sie gerade mit ihren Gedanken ist.
In diesem Moment flossen Tränen langsam ihre Wange hinunter, machten ihre Augen glasig und die Haut rosig. Ganz alleine saß sie da und weinte stumm vor sich hin.
Es ist zwar kalt aber die Sonne scheint, Kinder spielen und die Vögel zwitschern. Wie kann sie da sitzen und weinen? Muss ich dich erst in die Seite stoßen bis du zu ihr gehst und sie tröstest? Jemand sollte sie trösten, die Tränen trocknen und das Schluchzen in ruhiges atmen verwandeln.
Du gehst einfach hin und tröstest sie mit deinem Vanilleduft und einer warmen Umarmung, gibst ihr einen warmen Kakao und dein Lachen und schon wird sie aufhören.
Wird zurückkommen an diesen Platz, nicht mehr nur die leere Hülle sein, voller Leben wird sie lachen, sie ist deine Amélie und du ihr Nino.
Und ich werde euch sehen, wie ihr zusammen durch den Park geht, Händchenhaltend, euch gegenseitig wärmt und bevor du anfängst zu weinen hat sie dich auf die Stirn geküsst und auf einmal bist du nicht mehr traurig.

Vi kan glatt meddela att vi nu har fyllt scenen med artister inför Stage Fright den 18 december! Det känns mycket skönt, och vi kunde inte vara mer nöjda med bokningarna. Nu vet vi verkligen att vi har en helt fantastisk kväll framför oss!

Vi presenterar stolt följande namn som kvällens underhållning:

Midlight
Forlorn Hope
Ringo
L.M.V.B
Doris Discotheque
I´m Into Yoga

Alla våra artister kommer presenteras mer ingående inom kort!

Avslutningsvis vill vi också tacka alla er som tagit er tid och skickat in ansökningar till oss, vi har lyssnat igenom exakt allt material som vi har fått in – ett verkligt heltidsjobb!