Mit dem Wissen wächst der Zweifel.

Folkpartiet har nu slagit fast på sina landsdagar att partiet inte längre är det alternativ som hela tiden försökt vara mellan socialdemokraterna och moderaterna för att äta upp det som blir kvar både sidor, d.v.s arbetarklassväljare på vänstersidan och borgerliga väljare på högersidan. Den klassiska positionen som liberalismen ofta haft mellan socialismen till vänster och konservatismen till höger har också förändrats i och med att det inte längre förs någon riktigt socialistisk eller konservativ politik av de partier som bekänner sig dessa ideologier. Kriget handlar snarare inom liberalismen, mellan dess två grenar: socialliberalismen och nyliberalismen. Folkpartiet ser nu hur de som för några decennier sedan tydligt angrep varandra för att vara elitistiskt eller orealistiskt kämpar med faktumet att deras likheter hela tiden leder till ett kallare politiskt klimat med medlemsras och förvirring när båda är sugna på att locka till sig den andres väljare med lansering av namn som “det nya arbetarpartiet” från det gamla “lantmannapartiet” och “det nya småföretagarpartiet” från socialdemokratiska arbetarpartiet. Folkpartisterna vet nu att väljarna inte längre behöver ta sig från socialdemokraterna till moderaterna eller vice versa via folkpartiet då partiernas närhet till varandra i retoriken gör en direkt övergång av väljare nästan helt smärtfri. Folkpartiet ses inte längre som det “näst bästa alternativet” av både socialdemokratiska och moderata väljare.

Det problematiska för folkpartiet är att den plats precis till höger om mittlinjen som partiet hade när centerpartiet hade platsen precis till vänster om mittlinjen nuddande linjen idag inte är självklar. Förutom att kristdemokraterna bildades som ett mittenborgerligt parti som skulle ta plats just där folkpartiet befann sig har även miljöpartiet som hade för avsikt att ta plats precis bredvid centerpartiet skapat stort problem för folkpartiet. Inte nog med att den plats runt mittlinjen som innehades av två partier: folkpartiet och centerpartiet, nu är konfliktzon för nästan alla partier så har nyliberalismens våg inneburit att centerpartiet hoppar över mittlinjen till andra sidan för att se att moderaterna också anpassat sin retorik med siktet inställt på den platsen. Med övergivna konservativa värden som kärnfamiljen, försvaret, nationen och traditionerna har moderaterna lagt allt på ekonomin och det har gjort att kristdemokraterna tagit steget till höger för att ta upp just de övergivna värdena. Idag är det just kristdemokraterna som talar om de värdena. Det har gjort att, samtidigt som vänstersidans ordning är intakt med socialdemokraterna innehavande vänsterpartiet till vänster och miljöpartiet till höger om sig, högersidans ordning är förändrad med kristdemokraterna som mest höger gällande konservativa värderingar, följt av moderaterna, centerpartiet och folkpartiet.

Den ovanstående ordningen innebär att centerpartiet har sakta men säkert tagit sig över inte bara mittlinjen utan även passerat folkpartiet för att bli ett klassiskt högerpartiet och därmed göra sitt namn “center-partiet” till ett falskklingande sådant. Samtidigt har moderaterna blivit allt mer medvetna om att de aldrig kan vinna val utan att ge sken av att de kämpar för att föra en “socialdemokratisk politik” pga den starka hegemonin som socialdemokratiska värden präglar det solidariska svenska samhället. Med tanke på hur ganska många moderata ombud på deras landsdagar i Västerås tidigare igår talade gott om arbetsrätten och vikten av kollektivavtal samt att LAS inte ska luckras upp och att miljöfrågan är viktigt att ta tag i ser folkpartiet en stor fara för att den pågående “moderata kannibalismen inom sina egna” blir allt större och angriper även folkpartiet som hittills har klarat sig mycket bättre än kristdemokraterna och centerpartiet vilka nu funderar på sin överlevnad som riksdagspartier.

Denna fara hade även centerpartiet sett när deras kommundagar klubbade igenom en en politik baserad på Maud Olofssons “från sossifiering till liberalisering” med tydlig högervridning av partiet. Kristdemokraterna med Göran Hägglund i spetsen har försökt fastslå att man är det mest högra partiet i riksdagen genom att angripa vänstersidan för att vara kulturelit och förakta verklighetens folk. Det innebär att moderaterna har getts fria händer att få sin retorik som ett parti straxt till höger om mittlinjen trodd och hörd äve om partiets praktiska politik inte behövt ändras märkvärt. Det har gjort att moderaterna ses av folkpartisterna som den största konkurrenten till höger om mittlinjen och Jan Björklunds gäng ser nu ingen nytta i att kämpa för platsen när det mesta folk ser är moderaterna och till och med folkpartiets departement, utbildningsdepartementets politik, ofta betraktas av folk som moderat.

Med tanke på alla dessa övergångar av olika partier ser folkpartiet det som det minst dåliga snarare än det bästa alternativet att söka sig till höger och därmed låta moderaterna få den plats deras retorik skriker efter. Jan Björklunds tydliga angrepp mot de rödgröna, speciellt miljöpartiet, innebär att att partiet önskar varken att sitta i en regering med de rödgröna eller ha miljöpartiet med i en borgerlig regering vid eventuellt SD-inträde i riksdagen. Med de beslut som har tagits på folkpartiets landsdagar är det inte längre önskvärt för socialdemokraterna att ha folkpartiet med i en rödgrön regering. Centerpartiet har ju med tydlig högervridning gjort det ännu mindre önskvärt för de rödgröna att ha dem med för att inte ge SD något inflytande. KD är för det första tveksamt i sin överlevnad och vid överlevnad i riksdagen lär det inte vara möjligt att de ska sitta i en rödgrön regering vilket betyder att, hör och häpna, moderaterna är det minst dåliga alternativet för de rödgröna att ha med i en regering och det lär inte vara så sannolikt att hända.

Eftersom miljöpartiet kommer att försöka anpassa sitt valmanifest efter tanken om en rödgrön regering kommer avståndet till både centerpartiet och folkpartiet att vara stort när de går till val och det kommer att göra att en borgerlig regering med mp inte heller blir så sannolik. Resultatet av alla dessa blir att en blocköverskridande regering efter valet 2010 inte är sannolik.

Nu är kulturdebatten över. Jag fick med mig landsmötet på min reseravation i utskottet som innebär att vi ska säga ja till förslaget om avdragsrätt för gåvor till kulturella ändsmål från privatpersoner och stiftelser. Det känns bra.

Däremot fick partistyrelsen stöd för sin linje när det gäller utvecklingsfonden. Inget att gråta över. Partistyrelsen är positiv i sak, men verkar vilja ha lite friare tyglar att utveckla idén. Så även om landsmötet inte biföll mitt  yrkande så kan vi ändå hoppas på en ny fond för kulturens strukturkapital i Sverige. Och det är ju precis vad jag vill.

klau|s|ens, noch so ein verein? das hört sich ja grauslich an!

also: viele vereine sind ja auch lobby-gruppen – das muss man wissen.

bist du in dem verein?

gott behüte, nein, nein, das ist nicht meine welt.

wessen welt ist das denn?

z.b. die von funktionsträgern in der kulturpolitik, allein 50 kulturdezernenten und -dezernentinnen deutscher städte sollen wohl mitglied sein.
“Die Kulturpolitische Gesellschaft ist ein bundesweiter Zusammenschluss kulturpolitisch interessierter und engagierter Menschen aus den Bereichen Kulturarbeit, Kunst, Politik, Wissenschaft, Publizistik und Kulturverwaltung.

Die Kulturpolitische Gesellschaft bildet keinen berufsständigen Interessenverband und ist an keine Partei, Kirche oder Gewerkschaft gebunden. Sie will neue Leitbilder und Zielsetzungen für Kulturpolitik entwickeln.

Zusammen mit dem Deutschen Kulturrat betreibt der Verband seit 1998 im Bonner Haus der Kultur den Cultural Contact Point (CCP). Es hat die Aufgabe, die kulturpolitischen Entwicklungen und Förderkonzepte auf europäischer Ebene zu verfolgen und darüber die Kulturverbände in Deutschland auf dem Laufenden zu halten.

Die Kulturpolitische Gesellschaft ist eine bundesweite Vereinigung für die Entwicklung der Kulturpolitik. Sie wurde 1976 in Hamburg gegründet und hat ihren Sitz nach Stationen in Bonn, Köln und Hagen seit 1996 wiederum in der Bundesstadt Bonn.”

und was machst du da?

ich muss doch immer die welt beobachten.

ich denke, du bist kein mitglied?

richtig – aber am vorabend ihrer mitgliederversammlung hatten sie eine öffentliche diskussion.

wozu?

zum fehlenden geld. (“kulturpolitik trotz(t) krise. was ist zu tun?”) geld, geld, geld: das ist doch klar. der kultur wird andauernd weiter der geldhahn zugedreht, weil die ersten städte pleite sind. und jetzt ist die finanzkrise, und jetzt fürchten sie, dass es noch schlimmer wird.

Kulturpolitik trotz(t) Krise. Was ist zu tun?

Öffentliche Diskussionsveranstaltung am Vorabend der 15. Ordentlichen Mitgliederversammlung am 13. November 2009 von 17.30 bis 20.30 Uhr im Haus der Geschichte der Bundesrepublik Deutschland in Bonn Die öffentliche Podiumsdiskussion hat das Thema »Kulturpolitik trotz(t) Krise – Was ist zu tun?« und soll sich mit der Frage beschäftigen, wie die Kulturpolitik von Bund, Ländern und Kommunen in der Wirtschaftskrise argumentativ aufgestellt sein muss, um die befürchteten Einschnitte zu verhindern. Wir wollen uns als Kulturpolitische Gesellschaft an dieser Diskussion aktiv beteiligen. Sie sind dazu herzlich eingeladen!
Podium
Rolf Bolwin, Gf. Direktor des Deutschen Bühnenvereins, Köln
Amelie Deuflhard, Intendantin der Kampnagel Internationale Kulturfabrik GmbH, Hamburg
Klaus Hebborn, Beigeordneter/Leiter des Dezernats Bildung, Kultur und Sport beim Deutschen Städtetag, Köln
Pius Knüsel, Direktor der Schweizer Kulturstiftung Pro Helvetia, Zürich
Jörg Stüdemann, Stadtrat und Beigeordneter für Kultur, Sport, Freizeit der Stadt Dortmund

Moderation
Prof. Dr. Oliver Scheytt, Präsident der Kulturpolitischen Gesellschaft e.V., Bonn/Essen

aha: man versucht sich “zu erhalten”! mehr ist es nicht. selbsterhalt!

ja, das fand ich auch so bestürzend.

inwiefern?

da ist “die kultur” – dann haben wir “die finanzkrise” – und das versagen des kapitalismus … und nun erhofft man sich von den kulturschaffenden  und kulturleitenden wichtige anregungen und neue modelle für eine welt jenseits des groß- und raubkapitals. man erhofft sich eine welt, die den profit des kapitals umdenkt. man erhofft sich visionen von einem neuen miteinander, wie man es sich ja auch immer von den sozialdemokraten erhoffte.

aber da kam nichts!

genau, und dann wurden sie bei der wahl abgestraft.

und die kulturpolitiker?

die sind genauso. die reden nur über ihren betrieb und wie man den erhalten kann. ziemlich billig!

ideen?

wirklich gute denker wie der schweizer knüsel, die sagen dann etwas wie: wenn zwei theater das gleiche spielen, dann muss man auch mal überlegen, ob man eines nicht einstellt, und die gelder dann für neue und anregende kunst umnutzt.

aha: gut gedacht, frech gedacht. aber dennoch im rahmen des “kulturbetriebes”.

genau so: dabei erhoffte man sich, dass endlich mal die kulturschaffenden und kulturbetreibenden die gesellschaft neu denken, das finanz- und steuersystem umdenken, alles so etwas.

aber das geschah nicht.

nein, es war eine der üblichen diskussionen um den erhalt des eigenen breis, völlig uninspirierend.

ideen?

ich sagte ja: am denkmutigsten und weitgeistigsten war noch der herr knüsel von der berühmten schweizer kulturstiftung PRO HELVETIA.

und sonst?

sonst? der herr hebborn vom deutschen städtetag meinte, man müsse auch mal überlegen, die eintrittsgelder zu erhöhen, für kultur, weil die ja für fußball auch so viel bezahlen, die fans. warum soll man dann für das schauspielhaus nur 18 euro bezahlen?

und du?

ich denke, dass das alles keine “diskussion” ist: seit jahren brechen die städte finanziell weg, und nun gehen die steuereinahmen noch zusätzlich runter, dazu eine eklatante verschuldung der städte: das ganze system ist verrotet und verfilzt.

und weiter?

anstatt, dass jetzt mal menschen aus der kultur einen großen wurf wagen und mit gedanken zur “umordnung der städte” oder so etwas an die öffentlichkeit gehen, ähnlich wie früher mal die mitscherlichs von der “unwirtlichkeit der städte” gesprochen hatten … statt dessen nur klein-klein im rahmen der geldströme, die sich jetzt auch schon bewegen.

die kulturschaffenden wollen also immer nur geld, geld, aber sie denken nicht in die gesellschaft hinein?

überhaupt nicht, zumindest nicht die, die da am freitag gesprochen haben, auf dem podium und aus dem publikum.

dann wäre die kulturpolitische gesellschaft ja nur ein besserer scherz.

fast möchte man da sagen: ein billige lobbygruppe, nicht mehr und nicht weniger. kultur und versicherungswirtschaft und straßenbauer und steuerberater, alle sind lobbyisten und schauen nur auf ihre taschen.

und da ist die kultur nicht anders?

offenbar nicht. ich war erschüttert über das niveau der diskussion. kultur! pah!

und weiter?

nichts weiter. besondern seltsam ist dann noch, wenn vorne der jörg stüdemann sitzt, als beigeordneter der stadt dortmund, und es wird kein wort über den skandal in eben dieser stadt gesagt.

du meinst die bürgermeistergeschichte, kommunalwahl und so.

ja, ja, wo man vor der wahl so tat, als wüsste man von nichts, und direkt nach der wahl standen gigantische schulden auf der tagesordnung, und dann hieß es, der SPD-mann dürfe nicht mehr bürgermeister werden, weil er die wähler getäuscht habe … darüber, was er über die grausliche wahrheit der finanzen in dortmund weiß. er hat aber wohl am 21. oktober sein amt angetreten, der herr ullrich sierau von der SPD.

was ist aus der sache in dortmund geworden. aus dem wahlbetrug des SPD-mannes?

ich weiß es gar nicht. gewählt ist er ja, und angetreten dann auch. man hat also alles keingebügelt. ich weiß nur, es gibt eine dortmund-meldung der WAZ vom 11.11.2009: “Den fünf Schuldnerberatungsstellen in der Stadt wächst die Arbeit über den Kopf: Mehr als 73000 Dortmunder sind überschuldet – aber die Berater können gerade einmal acht Prozent davon erreichen. Und die Zahl der Schuldner wächst.”

iss’ ja irre.

also. wenn man einen beigeordneten-mann aus eben dieser schuldenstadt noch auf dem podium hat und spricht die thematik überhaupt nicht an, dann muss einem “kulturpolitik” mehr als seltsam vorkommen.

und die kulturpolitische gesellschaft?

die natürlich auch. daran ändert auch nichts die souveräne und offene art des herrn prof. dr. oliver scheytt, der dieser gesellschaft als präsident vorsteht.

was erwartest du?

nichts mehr! wenn diese gesellschaft nicht in der lage ist, einen gesellschafstpolitischen impuls zu setzen, der alles rund um steuern, finanzen, kapital, wirtschaftskrise, kultur usw. neu denkt, dann kann man nur mit dem kopf schütteln.

was erhoffst du?

… dass die endlich mal einen echten brain-workshop machen, dass endlich mal freie und innovative denker sich mit der rolle von kultur und gesellschaft beschäftigen und in diese gesellschaft der verlorenen anregungen geben, die uns auch innerlich von der krise freizukämpfen wissen.

wie geht das nicht?

indem man eng und klein nur von geld und etats und kürzungen und umschichtungen und eintrittspreisen redet. völlig verfehltes kleingärtnerdenken. völlig an der hoffnung an und auf “kultur” vorbei.

das sind harte worte.

ja, aber einer muss es doch aussprechen, wenn die lobbyisten untereinander nur um ihre gartenzäune kämpfen.

und dann sind ja noch die LIVE-gedichte.

ja, aber es wurden nur 9. dennoch: wir machen immerhin aktive und kluge kulturarbeit. http://www.klausens.com/klausens-bei-der-kulturpolitischen-gesellschaft.htm

In unserem heutigen “gesellschaftlichen” System würde Mozart als Geisteskranker gelten. Ein Umstand, der uns dringend über das Wesen der Kunst nachzudenken geben sollte. Oder etwa doch über das des Systems?

(dj)

Att Ipred och upphovsrättsindustrins bryska kamp handlar om pengar förstår väl alla. Men det som fortfarade inte verkar förstås i regering och riksdag är att det än mer handlar om vem’s pengar. Grafen nedan visar utvecklingen i UK, det finns ingen anledning att tro, att Sverige skulle se annorlunda ut.

Skivbolagen förlorar på fildelning, inte artisterna, tvärt om faktiskt. Hela Ipred debatten är ett falsarium. Man borde i sanningens namn möjligtvis argumentera för “att ge skivbolagen en möjlighet att tjäna pengar på andras musik”, för det är vad det handlar om.

I fildelningens tidevarv konstaterar man att skivbolagens har rätt i sin panik, deras branch krymper och deras del av kakan blir allt mindre, men man kan samtidigt konstatera att artisternas ökade andel inte bara sker genom att intäkter för framträdanden ökar, utan det sker också en signifikant ökning i reella intäkter för skivförsäljning som går till artisten. Man kan spekulera i om det beror på den högre andelen artister som startar eget skivbolag då teknologin idag finns tillgänglig och där distributionsmonopolet hos skivbolagen upphört med i och med Internet.

Tänk vad intressant och dynamisk diskussionen varit om politikerna skaffat objektivt underlag och kunskap om verkligheten innan beslutshammaren for,

Mvh

M

“Kulturpolitikken er i sin oprindelse den ideologi, der indeholder den tilstræbte og anerkendte helhedsopfattelse, ikke blot om samfundets indretning og statens styrelse, men i sidste ende om livet og meningen med det, kort sagt om kulturen.” (Engberg, Jens (2004). ”Hvad er kulturpolitik?” i Nordisk kulturpolitisk tidskrift 2004:01, s. 40)

Wenn Bundeskanzlerin Angela Merkel (CDU) die Deutschen auf deutlich härtere Zeiten einstimmt, dann läuten in den Ländern und Kommunen die Alarmglocken.
Dabei gerät auch das mögliche «Sparschwein Kultur» ins Blickfeld – manche befürchten gar einen «Spar-Tsunami» in der Kultur. Vorsorglich hat Kulturstaatsminister Bernd Neumann (CDU) an die Kommunen den Appell gerichtet: «Verschonen wir die Kultur!» Ein Staatsziel Kultur im Grundgesetz «Der Staat schützt und fördert die Kultur» hat er allerdings im Koalitionsvertrag der neuen schwarz-gelben Bundesregierung nicht durchsetzen können.
Eine Umfrage der Deutschen Presse-Agentur dpa in den Kommunen ergibt noch ein unterschiedliches Bild zwischen Hoffen und Bangen. Einerseits wird die Kultur als «Standortfaktor» und Ausweis der Attraktivität einer Stadt gepriesen. Andererseits gibt es die Auffassung, die Kultur könne nicht verlangen, von allen Sparzwängen ausgeklammert zu werden. Auch wird gerne darauf verwiesen, dass sich das «Sparschwein Kultur» zur Haushaltssanierung überhaupt nicht eigne wegen des traditionell äußerst geringen Anteils am Gesamtetat einer Kommune. «Hier zu sparen richtet mehr Schaden an als Nutzen», wird argumentiert. Auch angesichts der Tatsache, dass sich die Finanzsituation vieler Kommunen schon vor der Finanzkrise dramatisch verschlechtert hat.
Ähnlich argumentieren auch viele Oberbürgermeister in einer Umfrage des Deutschen Kulturrates. Dennoch rechnet zum Beispiel Erfurts OB Andreas Bausewein (SPD) damit, dass es wohl «teils erhebliche Einschnitte bei den städtischen Kulturausgaben geben wird». Der Deutsche Städtetag warnte denn auch vor einem «Kahlschlag», wie er in einigen Städten diskutiert werde, der im Kulturbereich meist nicht wieder rückgängig gemacht werden könne.
Noch aber ist die Unsicherheit über die weitere wirtschaftliche Entwicklung mit den zu erwartenden Steuereinnahmen und somit über die tatsächlich anstehenden Kürzungen in den kommunalen Haushalten sehr groß. Die meisten Haushalte werden erst Ende November oder im Dezember verabschiedet. Dessen ungeachtet hat der Deutsche Kulturrat schon jetzt einen «Nothilfefonds» des Bundes für besonders gefährdete kommunale Kultureinrichtungen oder -projekte für eine Übergangszeit gefordert, um die Kultur in Deutschland in der Finanzkrise «sturmfest» zu machen. Die viel gepriesene «Kulturhoheit» der Länder könnte in Krisenzeiten finanziell zu einem tonnenschweren Finanz-Klotz am Bein der Kommunen werden.Ein erstes bedrohliches Signal kam aus Köln, wo eine Kürzung in allen Etatbereichen, also auch in der Kultur, «zwischen fünf und 30 Prozent» diskutiert wird. Würde das in der Kultur Wahrheit, dann «ist die Kultur in Köln tot», wie Kulturdezernent Georg Quander meint. NRW-Ministerpräsident Jürgen Rüttgers (CDU) nannte die Pläne «unverantwortlich». Aber der Kölner Stadtkämmerer Norbert Walter-Borjan (SPD) bringt ein Argument ins Gespräch, das um sich greifen könnte – eine «klimatische Verhärtung» in der Gesellschaft: «Die Mehrheit der Bevölkerung bewegt etwas anderes. Und wir müssen aufpassen, dass die breite Masse sich nicht fragt, warum man in Krisenzeiten mit Millionensummen für die Oper jonglieren muss.»
So sind die bisher meist spektakulär über die Bühne gegangenen Nibelungenfestspiele in Worms für 2010 erst einmal kurzerhand gestrichen worden. Die kleine Stadt kann sich die teuren Festspiele nicht mehr leisten. Intendant Dieter Wedel hatte sich bisher in jedem Sommer ein Star-Ensemble in die Stadt geholt. Auch in der bisher wohlhabenden Stadt Hamburg ist die Situation noch offen, nachdem auch hier die Steuereinnahmen dramatisch eingebrochen sind. Schauspielhaus-Intendant Friedrich Schirmer macht schon mobil gegen mögliche drastische Kulturkürzungen und spricht vielen Kollegen aus dem Herzen, wenn er auf die Bankenhilfen verweist: «Aus der Sicht der Zocker sind die Summen, um die es sich im Bereich Kultur handelt, ja geradezu lächerlich.»
Auch in München gibt es Sorgenfalten im Kulturantlitz. OB Christian Ude (SPD) betont zwar Münchens Stellung als «Kulturstadt von Weltruf» und kündigt trotzig an, auch in den kommenden Jahren weiter in die kulturelle Infrastruktur zu investieren. Er kennt aber auch seine Steuerschätzungen und weiß, dass die weltweite Finanzkrise auch München nicht verschonen wird. Sein Kulturreferat beugt schon vor: «Sollten wir mit höheren Budgetkürzungen konfrontiert sein, würde der Stadtrat damit Kultureinrichtungen in München existenziell in Frage stellen.»
In Sachsen droht nach Schätzungen des sächsischen Städte- und Gemeindetages für 2010 ein Finanzloch von über einer Milliarde Euro. «Alle Ausgaben müssen auf den Prüfstand, auch im Kulturbereich», heißt es auch hier wie in vielen anderen Ländern und Kommunen – von Ausnahmen abgesehen. In Niedersachsen, Berlin oder der Stadt Düsseldorf steigt der Kulturetat sogar. Dass die Bundeshauptstadt mit einem blauen Auge davon kommt, hat aber den Hintergrund, dass sich hier die Steuereinnahmen und damit auch -ausfälle aufgrund fehlender großer Industrieansiedlungen sowieso in Grenzen halten. Außerdem werden einige größere Kultureinrichtungen in der Hauptstadt vom Bund getragen.
Was in der allgemeinen Angst-Diskussion um drastische Einsparungen in der Kultur allerdings noch zu kurz kommt, ist die Frage, ob denn in der Kulturförderung alles so bleiben muss wie es bisher war. Schon melden sich Stimmen zu Wort, die fragen, ob der Staat denn überhaupt so viel Geld ausgeben muss für die Kultur und nicht so manche «eingefahrene» Kulturförderung auch mal hinterfragt werden sollte. Ganz abgesehen davon, dass «mehr Geld nicht immer bessere Kultur» bedeutet.

BZ, 12.11.2009

Kultur är buisness idag, big buisness. Det är en marknad som omsätter enorma summor, men vilka är det som tjänar pengarna? Genom Mattias Andersson nås jag av siffrorna hur lite kulturskaparna tjänar på Spotify. Inte verkar direkt premium-kontonas pengar landa hos artisterna direkt, men dom väljer att finnas där ändå för att skivbolagen väljer det. Skivbolagen som äger Spotify.

Spotify är reklam och premium-konto sponsrat och genererar pengar. Pengar som inte hamnar hos kulturskaparna utan hos skivbolagen!

Mattias ställer upp i Piratpartiets internval för riksdagslistorna.

Det är inte bara i musikbranschen som skaparna blir rånade av dom stora företagen heller, minns Isobel Hadley-Kamptz kamp mot bonnier.

Till sist, inte för att det finns mycket att le åt i vanliga fall men jag tänker bekämpa mitt missbruk och tar därför också en Vit Vecka från Smileys och emoticons.

“För att beviljas stöd krävs att boken är av god kvalitet såväl tekniskt som redaktionellt.
Utgångspunkt för bedömning av bokens kvalitet är intensitet, originalitet, komplexitet, förnyelse eller självständighet ifråga om litterär teknik, gestaltning av idéer och erfarenheter samt förmåga att överskrida olika typer av genreförväntningar. För att främja mångsidighet tas särskild hänsyn till debutanter samt geografisk, kulturell och språklig spridning.” (Källa)

Deutschland braucht mehr Gedanktage die dem Nationalstolz dienen. Auch auf europäischer Ebene könnte man Gedenktage einführen.

Beispiele

• Arminius Gedenktag
• Sonnenwendfeier
• Karl Martell Gedenktag
• Seeschlacht von Lepanto Gedenktag
• Geburtstage von wichtigen Erfindern

Ibland hör man saker som är så häpnadsväckande i sin brist på analys och insikt att man inte vet om man ska påtala det, skaka på huvudet eller mest hålla sig för pannan. Veckans i särklass mest omskakande upplevelse är Socialdemokratins idiotförklarande av sig självt, eller om det är ledningen som idiotförklarar SSU och dess ombud, du väljer.

Häng med på den här; IPRED, direktivet som reglerar Civilrättsliga sanktionsmöjligheter vid upphovsrättsliga brott kvarstår vid en Socialdemokratisk valseger. Ingen överaskning där, Pagrotsky behåller därmed sin VIP-plats på Grammygalan och sin bjudsprit på Cafe Opera. Men, och det här är min favorit, “utgångspunkten ska vara att det är polisen som utreder brott”. Eftersom IPRED lagen endast reglerar icke-polisära, civila mellanhavanden, d.v.s civilrättliga frågor, utan just inblandning av vare sig polis eller deras utredningsresurser, är det alltså ett fullständigt irrelevant ställningstagande i samband med just IPRED-lagen, halleluja.

Sofi Bringsoniou (S), en av de unga ombudsmän som rest till Stockholm för att ta strid mot partiledningens inställning till Ipred, är nöjd med den kompromiss som nåtts.

”Vi stod rätt långt från varandra i de ursprungliga skrivningarna och jag var inställd på en hård debatt. Men partistyrelsen har lyssnat på våra krav, och vi har landat i en bra avvägning mellan den personliga integriteten och upphovsmännens rätt att ta betalt. Jag är övertygad om att alla de ungdomar som är oroliga kommer att bli nöjda med de förändringar som partistyrelsen nu gör för att stärka den personliga integriteten”.

SSU:s ordförande Jytte Guteland (S) framhöll i talarstolen att SSU är fortsatt mot Ipred, men;

”Vi är glada hur mycket ni förändrat i texten och lyssnat på ungdomar och får med viktiga skrivningar om hur Ipred kan ändras.”

Caroline Andersson (S), ombud från Uppsala län;

“Vi har kämpat fyra dagar och nu har vi fått med Leif Pagrotsky och partiledningen på tåget. Tack för att ni vågade möta oss halvvägs”.

Detta är på samma nivå som när Centerpartiet styrelse kuppade igenom FRA-lagen 2.1 på stämman i våras, men det är ändå skönare när det pissas i någon annans frukostflingor för omväxlings skull.

Länk; SVD, DN

Mvh

M

Anders Carlberg stod för morgonens inlägg.

Många av symbolerna för det svenska musikundret har börjat som källarband i en verksamhet som studieförbunden har stöttat och det gäller inte bara Fryshuset utan över hela landet.

“Det är studieförbunden som är förklaringen till det svenska musikundret. Kom ihåg det Leif Padgrotsky – så du inte säger fel nästa gång.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Kulturpolitik, Studieförbunden, Jämtlands län, jobbkongress, Jens Nilsson

Dagens Nyheter, genom att ha diskuterat med några stats- och samhällsvetare, försökt få ett perspektiv över de högerextrema partiernas frammarsch i Europa. Olika länder har olika erfarenheter och system som i vissa fall gynnar medan i andra missgynnar de främlingsfientliga. I Sverige har Sverigedemokraterna med Jimmie Åkessons debattartikel “muslimer är vårt största utländska hot” i Aftonbladet dragit igång en ganska onödig diskussion om partiets undanskymda identitet som om det vore något nytt att höra att SD är ett parti som baserar sina politiska antaganden på etnicitet, ras, religionstillhörighet och andra mekanismer som genom användning av känslor kan skapa hat människor emellan. SD:s systerparti i Storbritannien, British National Party(BNP), skapade ännu större tumult när BBC tillät partiets ledare, Nick Griffin, att delta i ett av landets mest populära debattprogram, Question Time,  tusentals personer demonstrerade framför BBC: kontor runt om i Storbritannien.

När vissa politiker talar om att det är bra att SD har fått mer utrymme för folk vet nu hur deras riktiga ansikte ser ut är det väldigt bekymmersamt för det innebär att den såkallande ytliga “normaliseringsprocessen” som SD, enligt Jimmie Åkesson, har tagit sedan mitten av 1990-talet har grundligt lurat de etablerade politikerna och fått dem godtroget tro på SD:s utsagor. Detta fenomen är en av de stora skillnaderna mellan Sverigedemokraterna och BNP då SD trots sin politiska omognad strategiskt försökt komma ut i fårakläder och påstå sig ha gjort sig fritt från rasister och nazister medan BNP tydligt talar om skapande av ett till 99% vitt Storbritannien. BNP har dock också sett svårigheterna med att gå ut med sin egen agenda utan finputsande av fasaden och på ett hemligt möte med en amerikansk vitmaktsgrupp talar Griffin om hur han tänker ändra ordval och låta universiellt populära termer som “frihet”, “demokrati”, “identitet” och “säherhet” prägla deras språkbruk under valrörelsen FÖRRÄN DE HAR FÅTT KONTROLL ÖVER STORBRITANNIENS MEDIA FÖR ATT DÅ KOMMA MED SIN RIKTIGA AGENDA. Precis samma gäller de flesta främlingsfientliga och rasistiska grupper då lagstiftningar runt om Europa har gjort det omöjligt för dem att tala öppet och ärligt.

I Italien och Danmark är det värst sett rent inflytandemässigt med Lega Nord som en del av sexisten och halvrasisten Silvio Berlusconis regering med 4 ministerposter och i Danmark med Dansk Folkeparti som, genom att ha varit en del av högerregeringen, helt ändrat den danska opinionen i invandrings- och integrationsfrågor till att gälla hat emot olikheter. I italien är situation mycket annorlunda än i Norden då ända sedan fascismens början har landet väldigt ofta varit högerdominerat med fascismen levande i de flesta områdena. Lega Nord som kan anses vara en kvarleva av Benito Mussolinis fascistiska gruppering har utan något motstånd fått allts större inflytande och ses mer som ett vanligt parti. Dansk Folkeparti har dock tvingat fram sig som ett samarbetsparti genom vågmästarroll, något som väldigt många är rädda för att Sverigedemokraterna kommer att få efter nästa års val.

I Slovakien har mardrömmen redan inträffat och det öppet rasistiska SNS(Slovenská Národná Stranka) har fått regeringsplats i en regering ledd av, hör och häpna, SOCIALDEMOKRATERNA, Smer – Sociálna Demokracia, och postkommunistiska partiet HZDS, något som ledde till att Smer blev uteslutet ur PSE(Parti Socialiste Européen) 2006 för att 2008 åter få vara med, utan något krav om avslutning av sitt samarbete med rasister. De har redan ändrat debattklimatet och fått Smer och HZDS att lagstifta en språklag som gör det kriminellt för statliga tjänstemän att tala på minoritetsspråket i andra områden än de södra delarna av landet där de flesta ungrare bor, en klart nationalistisk lag som borde vara främmande för socialdemokrater.

I 13 av EU:s 27 medlemsländer är främlingsfientliga partier representerade i de nationella eller subnationella parlamenten medan de främlingsfientliga åtnjuter väldigt höga opinionssiffror i två icke-EU-länder, Norge och Schweiz med 23% respektive 29 % av rösterna. I Belgien har dock Vlaams Belang, “Flamländskt intresse”, inte getts något inflytande över dagspolitiken efter att de andra partierna valt ihjältigningsstrategin och bildat en “cordon sanitaire” med partier från både höger- och vänsterkanten. Samma sak åtgärdsplan kan användas i Sverige om Sverigedemokraterna kommer in. I Norge var det så nära att det värsta av alla exemplen hända, d.v.s att en regering LEDD AV det främlingsfientliga Fremskrittspartiet(FrP) bli av men med ett bra val av Arbeiderpartiet klarades det upp.

Med sina 22.9% är Siv Jensens FrP det största främlingsfientliga partiet i Norden, följt av det något mindre men mer inflytelserika Dansk Folkeparti som har ca 13.8% av danskarna med sig och Sanfinländarna som tog hem 4.1% av de finska rösterna i valet 2007 lämnar sista platsen åt Sverigedemokraterna som för närvarande pendlar runt 4%, en gräns som innebär en pendling mellan riksdagen och utanför enligt opinionsmätningarna. Dansk Folkepartis medverkan i högerregeringen i Danmark har fått väldigt stora konsekvenser med en hetsk syn på islam och invandring generellt, med en låg andel av beviljade uppehållstillstånd till de redan små antal personer som söker asyl där. I Tyskland där nazisterna lämnade sin tydligaste spår och bevis varit hårdare i lagstiftningen, t.ex har man diskuterat, förespråkat av socialdemokraterna, att förbjuda det nynazistiska NDP som har fått allt större stöd på landsbygden i östra delarna av landet.

De ovannämnda exemplen visar att olika länder har valt olika strategier, vissa har försökt stoppa främlingsfientligheten medan andra har gått deras ärende. Vissa har valt strategin att göra allt för att inte ge dem utrymme i politiken som i Belgien medan andra har välkomnat dem öppet som i Italien och Slovakien där en märklig regering bestående av nynazister och postkommunister styr landet tillsammans. I Frankrike har dock det politiska systemet i sig varit ett stopp för rejält inflytande med en stark president, något som saknas i parlamentarismen. I Storbritannien är också det politiska systemet med 2 partisystem i parlamentet ett hinder för det rasistiska BNP att få reellt inflytande. Det hindret är mycket mildare i Sverige då 4% av rösterna räcker för partierna att ta sig in i riksdagen.

Sverige tillhör ett av de få länder som idag inte har något främlingsfientligt parti i sitt parlament men snart kan det ändras och ett oönskat tumult uppstå i och med valet 2010 då de flesta befarar att SD kommer in. Sveriges framgång i att ändå kunnat hålla de främlingsfientliga på avstånd – utom borgarna som fick regera mellan 1991 och 1994 med passivt stöd av Nydemokrati, med Ian Wachtmeister i spetsen, som lade ner sina 23 röster vid regeringsförklaringen den 3 oktober 1991 och därmed låta de borgerliga ledamöternas 163 ja-röster, emot oppositionens 147 nej-röster, räcka för Carl Bildt att bilda regering.

Sveriges fungerande recept emot de främlingsfientligas frammarsch har varit tydlighet i den politiska uppdelningen, med ganska tydliga vänster- och högerregeringar och/eller partier. Moderaterna som det största borgerliga partiet, efter centerpartiets tillbakagång, varit tydligt höger i sin politik även om välfärdshegemonin har tvingat dem att ta på sig fårakläder och tala trygghet och välfärd samtidigt som socialdemokratin länge uppfattats som tydligt vänster. Denna balans har rubbats rejält efter lansering av socialdemokratins Friedman-influerade strategi “den tredje vägen” där socialdemokrater själv började med privatiseringar av de statliga bolag och välfärdstjänster som de själva hade byggt upp, emot borgarnas vilja. Samtidigt har moderaterna som det mest högra partiet av de 4 borgerliga, accepterat en del av välfärdssamhället, något som har gjort att moderaterna valt att lämna vissa delar av sina värderingar, t.ex nationalstats-och den lugna landsbygdsromantiken för att flytta fram sin ekonomiska politik med en nyliberal ton.

Socialdemokratin å andra sidan har med privatiseringar och tredjevägens politik hamnar i andra änden av samma ideologi, liberalismen och fått en alltmer socialliberal identitet. Visserligen har utvecklingen inte varit så hastig så att hela partiets socialistiska värdegrund ska ha raderats bort men det är tydligt att i den interna kampen mellan socialismen och liberalismen har den senare fått säga mycket mer under de senaste decennierna, sedan Kjell-Olof Feldt som finansminister. Man har valt ett mycket neutralare och mildare språk med en tydlig tanke om tredelning av samhället i över-medel-arbetarklass till skillnad från tidigare då det fanns “arbetarklass” och borgarklass.

Förflyttningar mot mitten har gjort att väldigt många av både socialdemokratiska och moderata – till viss mån även andra partiers – väljare inte längre känner igen sig i sina egna partier, de känner sig överkörda och retoriken utan innehåll har haft för lång tid på sig för att visa prov på bristfällighet. Närmande av partierna politikens mitt har gjort att det klart blivit lättare för Sverigedemokraterna att med en ytlig normalisering locka till sig missnöjda väljare från båda sidor. Det har därmed blivit en förvirrande blandning av högerextrema och ultrakonservativa till vänsterorienterade arbetare som Sverigedemokraternas väljarkår. Det faktumet har gjort att Sverigedemokraterna inte har velat tala om andra frågor än just invandring eftersom andra frågor splittrar de samlade väljarna som har endast en sak gemensamt vilket är kritiken mot invandringen. De uppfattar alla andra partier som nästan ett, såkallade etablessemanget – inte så konstigt att det känns så när vid stor majoritet av omröstningar i det europeiska parlamentet röstar socialdemokratiska och moderata ledamöter lika. De röstar på SD inte nödvändigtvis för att de stödjer deras agenda utan för att de vill visa sitt missnöje med de andra och vill ha några att skylla problemen på.

Den senaste tiden har Sverigedemokraternas frammarsch skapat ett kaos bland politiker och istället för att prata om problemen och löstningarna samt de påhittade lögnerna som Sverigedemokraterna kommer med har alla börjat tävla med varandra i att vara bäst på kritik emot Sverigedemokraterna. Detta har ännu mer förstärkt partiets talan om martyrskap och att hela etablessemanget är emot dem för att de har den sanning som andra är rädda för att avslöjas. En sådan attityd hjälper Sverigedemokraterna ännu mer och är väldigt kortsiktigt tänkt för det går inte att fortsätta göra dem martyrer hur länge som helst. Den fungerande strategin istället är att åter skapa tydlighet i politiken för att inte låta besvikna människor känna röstning på främlingsfientliga vara det sista alternativet och ett sätt att nöja sig med att skylla problemen på andra. En början på den processen skulle vara en rödgrön regering efter valet 2010 med en TYDLIG VÄNSTERPOLITIK.

Föreläsning med Jens Cavallin, den 22 oktober 2009.

Kulturpolitik, statsrätt, marknadspolitik. Är kultur något snobbigt? mediepolitikens historia. mediepolitik vs mediers politik. Vad bör göras?

Kan du inte din historia är du dömd att upprepa den. Cavallin vill visa kulturpolitikens viktiga roll i etablerandet av yttrandefrihet. Hur har tidigare regimer tagit sig an kulturpolitiken och vad kan vi lära från dem? TV-hallåornas studior ligger aldrig placerade med fönsterutsikt hur snyggt det än skulle vara, just för att förhindra tillgängligheten till direktkontakt med svenska folket vid en statskupp eller liknande, vilket visar på medvetenheten om medier som ett maktverktyg. Självklart är medier en maktfaktor i alla politiska sammanhang och något som måste bevaras, ifrågasättas och kontrolleras.

Cavallin betecknar staten, marknaden och det civila som de tre stora aktörerna vad det gäller makt och medier, och att makten uttrycker sig i ägande, regler, diskurer och kulturer. Diktaturers kulturpolitik har handlat om hur staten ska sköta och handskas med sina medier, då media alltid varit knuten till denna, men även demokratiska stater måste sköta sin kultur. Som jag nämnt i tidigare blogginlägg får vi inte ta det fria ordet och den fria kommunikationen som något självklart och något som alltid kommer existera utan utomståendes inverkan, något som även Cavallin har som tyngdpunkt i sin föreläsning.

Därför är det lite krångligare när den vinstdrivande marknaden ska vara med i spelet om medierna. Här finns det hur många intressenter som helst, då alla vill ha en bit av kakan. Hur hanterar vi det faktum att medieföretagen i Sverige håller varandra om ryggen, och dessutom har kontakter upp i Sveriges politiska elit. Cavallin nämner också paradoxen att konkurrensens mål är att skapa monopol, bli störste och ände aktör på marknaden – vart är det vi vill komma med att släppa medierna fria? Kan det civila, alltså samhället, där vi alla är medborgare, skydda och bära upp medierna? Ligger det på vårt ansvar att kontrollera vad som spottas ut från makthavarna och dessutom kunna se dolda budskap? Här tror jag att det finns ett problem i att de som studerar medievetenskap blir lite hemmablinda och frälsta, så till den grad att utgångspunkten lätt blir att alla kan se maktstrukturerna i medierna som förbrukas.

Konkurrens som finns i mediesfären handlar inte enbart den ekonomiska sådana. Den publicistiska, politiska, sociala och kulturella konkurrensen påverkar även innehållet. Vad är det då som bör göras? Det har konstaterats i statliga utredningar att risken för att företag med dominerande position kan komma att utnyttja sin makt eller arbeta tillsammans då det sägs att ”väsentlig koncentration är faran stor att företagen skall kunna agera samordnat och den marknadsmakt som företagen utövar tillsammans måste i sådana fall bedömas” (SOU 1999:30, sid 172). Ändå menar samma utredningen, som Cavallin (2002) nämner, inte finner några ”bevis” för att vi faktiskt tar samhällelig skada av mediekoncentrationen.

Har privatägandet bidragit till att öka mångfalden i medier? Tanken om att Internet är platsen där alla kan synas och höras på sina egna sätt motsägs tvärt av att de populäraste webbplatserna idag ägs av ett fåtal stora företag (Hvitfelt & Nygren 2008: 277) vilket gör att det idag råder, om inte monopol, så oligopol på nyhetsmarknaden och agendasättandet på webben. Cavallin (2002) nämner fyra sätt: lagstiftning, breddning & neutralitet, journalistikens roll och ”andra krafter”. Problemet med argumentationen för en lagstiftning det inte tycks finnas en uttrycklig fara med ökad mediekoncentration, även om röster framförts om att det borde lagstiftas i preventivt. Breddningen och mångfalden i media kan ses som en konsekvensens av det Cavallin kallar monopoliseringsprocessen, eftersom medieföretag som vill uppnå monopolstatus ofta strävar efter att ha ett differentierat utbud för att kunna krossa sina konkurrenter (2002: 62). Problemet blir då ofta att den lättare underhållning dominerar detta differentierade utbud och de som Cavallin kallar ”tyngre” medieproduktioner (tänk P1) får stryka på foten.

Journalister framhålls ofta som en sorts beskyddare av det fria ordet, något Cavallin menar är en täckmantel för att yrkesgruppen ska kunna utöva och åtnjuta de privilegier yrkestiteln innebär, något som propagerats fram på utbildninginstutioner och av fackligt representativa. Det är lustigt det där, hur journalister är en bricka i spelet även om de delvis är utrustade med egen makt och påverkansmöjlighet. Saken är att i slutändan behöver även en journalist mat på bordet (när de inte låter sig mutas till en middag på Riche) och viljan att ligga sin löneutbetalare till lags finns även inom denna yrkeskår. Sistnämnt finns dessa ”andra krafter” som innebär att olika åsikter faktiskt kommer till tals, då främst över Internet, men även här är strukturen satt och formen för hur man uttrycker redan satt. Åsikterna finns i cyberspace någonstans, men hur kommer man till tals utanför de stora medieföretagens webbtjänster?

Hur man skapar mångfald är en oerhört komplex fråga, och som Cavallin konstaterar så hade det ifall det funnits en kokboksformel inte funnits något mångfaldsproblem att tala om. Personligen är jag mycket kluven till regleringar kring detta, då det alltid finns en risk att stora mäktiga koncerner som Bonniers vinner opinion på statliga regleringar, eftersom de idag inte ses som ett hot mot det fria ordet av gemene man, snarare tvärt om. Det är ett vågspel och kanske får vi acceptera att vi inte kommer gå vinnande ur det och att det i framtiden kommer talas om en värld som fördes bakom ljuset och fördummades av mediekonglomerat? Eller behöver jag verkligen oroa mig, jag som lyssnar på P1?

Källförteckning:

Cavallin, J. (2002) Betänkande om mediemakten – slutrapport från Mediestrukturprojektet. Linköping: Unitryck

Hvitfelt, H. & Nygren, G. (2008) På väg mot medievärlden 2020 – Journalistik, teknik, marknad. Lund: Studentlitteratur

Yttrandefriheten och konkurrensen. Statens offentliga utredningar (SOU) 1999:30 www.regeringen.se/content/1/c4/14/11/d113d80a.pdf

Efter att ha läst dagens debattartikel på Aftonbladet, skriven av Jimmie Åkesson, Sverigedemokraternas partiledare blir jag helt förskräckt och verkligen börjar rysa inför framtiden. Tänk om han och hans parti får rejält inflytande över dagordningen i den svenska dagspolitiken, tänk om andra världskrigets hemska förintelse mot judar den här gången får ett nytt föremål och en ny religion ska betala för allt problem i samhället. Mellan raderna på debattartikeln kan man läsa vilken hemsk hatideologi som döljer sig och vad syftet med deras politik är. Åkesson beskriver muslimerna som det största hotet mot det svenska samhället, SEDAN ANDRA VÄRLDSRKIGET, underförstått att det framtills andra världskriget var en annan grupp, d.v.s judar som utgjorde det största hotet i Europa.

Jan Hjärpe, professor i islamologi vid Lunds universitet beskriver Jimmie Åkessons artikel som värre än nazisternas med skillnaden att det nu är muslimer istället för judar som står för skulden. Han beskriver det som:

• Om man byter ut muslim mot jude i debattartikeln så blir den precis en kopia av nazisternas propaganda under 30-talet. Den byggde också på att ta upp enskilda problematiker som gäller ett fåtal och låta dem gälla för en hel folkgrupp.

Som en muslim själv kan man inte göra annat än börja darra av hemskheten och tankarna på vad som kan vänta en när någon hemsk dag får Sverigedemokraterna maktinflytande och genom användning av folks känslor än förnuft, precis som nazisterna gjorde under andra världskriget, skapa ett hat som ger sig i uttryck i vardagen. Jimmie Åkesson tar t.ex. upp invandring av muslimer som det största problemet utan att nämna andra gruppers invandring och på det sättet visar man tydligt hatet mot en minoritetsgrupp, muslimerna, då själva invandringen som helhet inte blir problemet de söker utan invandringen från en specifik grupp. Det betyder att om kristna serber invandrar är det inget stort problem men om muslimska bosnier gör det blir ett stort hot. Detta innebär att dagens nynazistiska parti ersätter judarna mot muslimer i sina analyser av hot mot samhället för att på det sättet ingjuta hat i samhällets hjärta och lägga alla problem på muslimers axlar. Hade detta handlat om judarna är jag 100% säker på att åtal om antisemitism skulle väckas, men nu är det muslimer så det är inte så farligt.

Han tar även upp barnafödelsen bland muslimska invandrare och tycker att det samtidigt som fortsatt invandring från muslimska länder kommer att snart göra antalet muslimer okontrollbart stort i Sverige och att Sverige därmed kommer att förstöras helt. Han tar upp andra händelser som att ritualslaktat kött erbjuds muslimska elever på skolor. Han tar även upp att våldtäkt har ökat i Sverige som ett resultat av muslimers invandring till landet. Hemska mörkerbilder som målar upp, men eftersom det handlar om muslimer är han nog immun.

I sin helhet ger debattartikeln en tydlig bild av Sverigedemokraterna som dagens nazistiska parti och Jimmie Åkesson som dess ledare.

Efter diskussionerna om Carl Bildts bloggande kunde man ha trott att diskussionen om politikers direktkanaler till medborgarna hade lagt sig.

Ingalunda.

Efter att Madeleine Sjöstedt på sin blogg presenterat nyheten om att det inte blir någon tillbyggnad till Stockholms Stadsbibliotek, har det blåst upp till orkan i ankdammen. Roger Mogert (S) är “chockad och bestört” över att det presenterats på hennes blogg innan det hunnit bli ett enhälligt beslut i fullmäktige om det. I det fallet är det den vanliga politiska avundsjukan över att ett annat parti får uppmärksamhet förstås. Dessutom är det inte speciellt politiskt kontroversiellt att stoppa bygget; det inser man rätt snabbt när man läser medierapporteringen.

Journalisterna är värre ute i sina kommentarer.

Att jag skriver om detta idag är på grund av en av dessa kommentarer. På dagens Namn och nytt i DN kan man nämligen läsa Cecilia Jacobssons krönika (ej på nätet), där hon beklagar sig över att hennes hudägarvänner inte visste något om att tillbyggnaden inte blir av. Det skyller hon på att nyheten presenterats på Madeleines blogg. I så fall undrar jag om hon stack huvudet i sanden direkt efter att hon sett det på bloggen. Folkpartiet liberalerna i Stockholms stadshus  skickade, direkt efter att inlägget publicerats på bloggen, ett pressmeddelande till samtliga som vi alltid skickar pressmeddelanden till. Samma pressmeddelande lade jag som vanligt upp på vår hemsida. Det dök nästan omedelbart upp som en nyhet i DN och SvD, i radio och i TV. Med andra ord har Cecilia Jacobssons vänner inte tillgång till massmedier, lika lite som de läser bloggar. Det var omöjligt att missa nyheten om man hängde med i nyhetsrapporteringen det minsta under de efterföljande 24 timmarna.

Andra journalister har också beklagat sig över att nyheten presenterats på bloggen. Journalister har uttryckt sin upprördhet rakt ut över att en politiker får stå oemotsagd, dvs att en politiker faktiskt kan få använda sina egna ord utan att felciteras, klippas ihop eller klippas bort, eller helt enkelt censureras av journalisterna när det inte har “nyhetsvärde” eller för den delen inte säger vad journalisterna vill eller hoppas på att få höra. Det skrämmer mig, som medie- och kommunikationsvetare och medietekniker. Jag vet att journalistiken är viktig och varför, men när journalisterna tar på sig rollen som förhandsgranskare (i praktiken censorer) av allt politikerna vill säga till medborgarna och dessutom ser det som en tingens naturliga ordning, då blir jag rädd.

Journalistiken är viktig för granskning av politiker och andra former av makthavare, ingen tvekan om saken. Men varför ska journalisterna bestämma vad, hur och när politiker får uttala sig? Är det inte bättre att politiker själva kan publicera sina åsikter och därmed öppna för granskning, inte bara av journalisterna utan också medborgarna själva? Då kan duktiga politiker uppmärksammas även när de inte får TV-tid och dåliga politiker, som hittills klarat sig med hjälp av journalisternas redigering, kan uppmärksammas för de dåliga idéer och kommentarer som de undslipper sig. Sen ska journalisterna givetvis bevaka bloggar och andra kanaler för att kunna säga emot politikerna när så behövs. Men att journalisterna ska ha ensamrätt på att höra vad politikerna säger innan de kommer med sina motkommentarer är faktiskt ingen given ordning i världen utan enbart en produkt av massmediernas särställning som enda rimliga kontaktväg mellan politiker och den stora skaran medborgare.

De nya medierna har öppnat en helt ny möjlighet till direkt dialog mellan politiker och medborgare. Bloggarna började som en kanal där politiker själva kunde få säga lite vad de ville, utan att det behövde ha ett nyhetsvärde. På så sätt kunde vi exempelvis få veta lite mer om vad som rör sig i huvudet på Carl Bildt. Men utvecklingen stannade inte där. Madeleine Sjöstedt var snabbt ute med att använda sin blogg som en kanal för dialog. Flera olika frågor har presenterats på bloggen och i kommentarsfältet har intressenter fått ge uttryck för sina åsikter och även fått svar från Madeleine och hennes medarbetare. Kommunikationen har inte bara blivit personlig och direkt, den har dessutom blivit tvåvägskommunikation istället för envägskommunikationen som massmedierna står för. Att journalisterna ser detta som ett hot mot demokratin är för mig obegripligt; det är istället den bästa innovationen för demokratin som jag har sett under min livstid.

Journalisterna behövs, men de måste inse att de inte är demokratins enda försvarare och medborgarnas nödvändiga filter mot onda politiker. Journalisternas uppgift är att granska och fördjupa. De ska inte vara redaktörer för medborgarnas fria dialog med sina politiska företrädare.

Intressant?

Debatten om “kultureliten” och “verklighetens folk” har verkligen blivit ett hett debattämne i den svenska samhällsdebatten. Göran Hägglunds omdiskuterade artikel som verkar vara en valstrategi liksom kristdemokraternas hjärtefråga vid förra valet, sänkt bensinskatt, tillsammans med partiets kulturtalespersons, Dan Kihlströms, artikel om “det svenska kulturarvet” har hittills inte gett det önskade resultatet som partiet hade hoppats på, åtminstone bland “vanligt folk” som sviker KD, men kanske bland “eliten”.

Göran Hägglund för talan om att han är väldigt glad att den borgerliga regeringen med sin privatiserings- och skattesänkningspolitik har underlättat livet för vanligt folk men att han hade önskat mer på kultursidan vilket inte har inträffat än. I sin helhet handlar Hägglunds artikel om ett försvarstal för de befintliga normerna i samhället, normer som för det mesta p.g.a diskriminering av olika grupper tydligt kritiseras av de som anser att alla borde kunna föra sina talan och vara de de är utan är föraktas, en känd personlighet i en gruppen av kritiska röster är Åsa Linderborg, kulturskribent på Aftonbladet som med sitt svar: “kulturens dödgrävare“, har retat upp gallan hos de värdekonservativa. Göran Hägglund benämner normkritikerna för “kulturvänstern”, något som konstigt nog förs för det mesta av liberala tänkare, speciellt på Dagens Nyheters kultursidor. Visserligen ligger liberalismen vänster om konservatismen i den politiska skalan men att det ska de rödgröna som parti ska bli föremål för är förvirrande.

Egentligen handlar konflikten mer mellan de liberala som vill att alla levnadssätt ska vara accepterade och därmed inga normer som säger hur man ska leva och konservatismen där auktoritetens elit bestämmer vad som är moraliskt och normativt rätt och vad som inte hör hemma i ett hederligt och anständigt samhälle. Därför handlar konflikten egentligen mellan de borgerliga partierna själva, med i och med att de fyra partierna är i koalition är det bäst att låtsas som att de liberala åsikterna är vänsterns eller socialismens åsikter. Visserligen finns det många områden där den socialistiska kritiken mot de befintliga normerna skiljer sig i karaktär i jämförelse med de liberala, som t.ex jämställdheten där de liberala betonar den fysiska friheten, mer känd som “den negativa friheten” medan socialismen betonar den sociala och ekonomiska friheten, mer känd under benämningen “den positiva friheten”, hos kvinnor så att kvinnor inte blir beroende av männen. Göran Hägglunds kritik är dock emot båda dessa former av jämställdhets- och frihetsideal båda vill krossa de konservativa normerna.

Kristdemokratiska kulturtalespersonens, Dan Kihlströms, artikel handlar på samma gång om ett svar på Åsa Linderborgs jämförelse av Hägglunds kulturperspektiv med nazismens och förklaring av KD:s kulturpolitik med begrepp som jag väldigt många gånger fått läsa på nynazistiska sidor, bl.a. “det svenska kulturarvet”, “våra rötter i historien”. Vidare definierar han kulturen som “språk”, “religion”, traditioner” mm. Något som kan sammanfattas i en term: “kulturnationalism”, något som p.g.a olika lagar emot rasism har även blivir räddningen för rasistiska gruppers öppna prat om vad som är svenskt och vem som kan kalla sig för svensk. Därmed har kristdemokraterna förstått att Sverigedemokraterna attrahterar deras värdekonservativa väljare och vill därmed förhindra det genom att erbjuda samma “vara” till lägre pris, dvs i ett rumsrent parti.

Nu på sista tiden har även PR-konsulten Linda Skugge blandat sig i debatten med tyvärr för hennes del är hennes artikel mer genomsyrat av ett desperat försök till att ovanifrån bestämma vad vanlighet och verklighet bland “verklighetens folk” är, en egenskap som alltid har burits av normskapande konservativa tänkare som bestämmer vad som är bra och vad som är ohederligt. Artikeln är genomgående präglad av frustration över att de som inte har tillhört överklasseliten vars levnadssätt som ofta varit normen för samhället har nu fått vara så som de velat.

Av hela debatten kan man dra slutsatsen att KD känner sig riktigt ogynnade och desperata i en regering där moderaterna fått säga nästan allt och överskuggat de andra på ett mäktigt sätt. Nu vill KD visa att man finns, förra gången var det ett misslyckat försök att gå emot klimatforskarna och dumförklara dem genom förslag på sänka bensinskatter, nu är det dags att dumförklara normkritikerna. Tendensen är dock tydligt konservativ, präglad av egoism, kortsiktighet, auktoritet, hierakism ordnings tänkande.

© Alexandra Bucurescu; Pixelio

Ob Oper, Theater oder Konzertsaal, bei uns in Europa oder auch in Südamerika sitzen ganz andere Menschen im Publikum als in den USA, schreibt Henry Fogel in seinem Blogbeitrag “The Case for Subsidizing Ticket Prices“:

“(…) more young people, more ethnic diversity, more apparent diversity of economic and demographic background.”

Fogel führt das vor allem auf die öffentlichen Förderungen zurück, die den Orchestern in den USA vorenthalten werden. Dadurch müsse der Ticketpreis so hoch angesetzt werden, um ein ausgeglichenes Budget zu schaffen. Das Ergebnis: viele Menschen können sich den Besuch eines Konzerts nicht mehr leisten.

Noch einen Schritt weiter geht der Direktor des Hamburgischen Weltwirtschaftsinstituts (HWWI), Thomas Straubhaar. In einer Gastkritik für das Hamburger Abendblatt berichtet er vom Besuch des Jelinek-Stücks “Die Kontrakte des Kaufmanns”.  Am Ende seines Beitrags stellt er sich die Frage, ob er sich das Stück auch angesehen hätte, wenn er nicht eingeladen worden wäre. Seine Antwort:

“Nein, niemals. Hätte ich etwas verpasst? Ja, auf jeden Fall.”

Er schlussfolgert, dass es gerade der Gutschein war, der ihn ins Theater gebracht habe:

“Kostenlose Kulturgutscheine sind nicht das Ende des (Staats-)Theaters. Sie sind ein Anfang, um auch kulturfernere Besucher zu gewinnen. Wenn Jelinek avantgardistisch die multimedialen Möglichkeiten der Gegenwart nutzt und das Theater online bringt: Warum sollte dann die Finanzierung im Korsett vergangener Zeiten eingezwängt bleiben?”

Sein Einwand ist berechtigt, finde ich, denn je höher der Preis, den ich zahlen muss, desto geringer das Risiko, das ich einzugehen bereit bin. Das Resultat: wir bewegen uns meistens in einer Art Kunstmainstream und verlassen die Trampelpfade nur dann, wenn es nichts oder nur wenig kostet. Innovativen Ansätzen kommt das nicht wirklich zugute. Oder wie sehen Sie das?

Via Twitter: @artsmandyment und @wasfuer1theater

Alliansen påbörjar nu det digra arbetet med att bygga valplattformen inför 2010. Tio arbetsgrupper bestående av representanter ifrån de olika allianspartierna tillsätts. Det känns förvånande att läsa vilka utgångspunkter man valt för arbetet i de olika grupperna.

Som en aptitretare för den nyfikne kan jag berätta att orden Internet, digital eller fildelning inte näms överhuvudtaget i förarbeten, riktlnjer eller de utgångspunkter som faktiskt ska inrikta hela arbetet med att utforma nästa mandatperiods kulturpolitk om Alliansen segrar! Så mycket intryck har man alltså tagit av debatten.

Jag trodde faktiskt att man i alla fall skulle försöka positionera in sig på några av de områden som debatten utanför riksdagen handlat om det senaste året, jag trodde man skulle försöka blidka opinionen genom att visa på att kultur handlar inte bara om kulturarbetares inkomstnivåer, det handlar också i hög grad om kulturkonsumenters behov och beteende, det handlar om en ny verklighet utanför skivbutiker, museum och traditionella institutioner. Även om jag tvivalde på att det skulle kännas genuint, trodde jag i alla fall att man skulle försöka.

Att man sedan inte ens definerar medborgerliga fri och rättigheter som ett ämne, och att den personliga integriteten endast nämns i en bisats under brottsbekämpning och mobbning är oerhört beklämmande för oss liberaler vars primära utgångspunkt i valet kommer att vara just detta.

Jag hittade faktiskt integritet i arbetsdokumentet för utrikes och försvarpolitik, dock “territoriell integritet” och inte riktigt vad jag hoppades på.

Det här känns inte bra alls, vi får väl hoppas att dom har stark kaffe i mötesrummen!

Mvh

M

Filmen har alltid levt med en kluven identitet – å ena sidan ett visuellt medium med alldeles egna kvaliteter i klass med litteraturens, å andra sidan ett massmedium dömt att visas i bilhandlarnas salonger där glitter, glamour och action räknas. Filmmakare med visuella talanger får tigga smulor vid patronernas bord medan andra köper öar i karibiska havet för vinsterna.
Så här hårddraget är det inte i ”lilla” Sverige där vi levt med ett filmavtal som fördelar stödet från biografintäkterna också till de filmare som vågar utmana konventionerna och genrerna och iscensätta filmiska upplevelser utan att snegla på publikens gunst.

Svensk film hade inte haft filmer av dagens Roy Andersson eller Marie Louise Ekman utan filmavtalet. Debutfilmen ”Farväl Falkenberg” hade kunnat produceras utan avtal, men den är snarare undantag än regel eftersom den helt byggde på att ett kompisgäng ställer upp obetalt för varandra.

Nu föreslår en utredning av Sveriges Radios vd Mats Svegfors (tidigare chefred på Svenska Dagbladet) att biointäkterna skall gå direkt till staten och Svenska filminstitutet med alla fonder och publikrelaterade stöd skall finansieras via direkta stöd ur statskassan.
Den har titeln ”Vägval för filmen” men den handlar mer om att välja vid vilken kran man skall tanka filmbilen på macken – den där skatten skickas direkt till Sfi eller den som går till staten – alltså vem som skickar pengarna till vem. Viktigare borde vara VILKA pengar som satsas och VILKA kriterier som styr fördelningen. Eller som Håkan Bjerking, ordförande i Sveriges filmregissörer säger till Kulturnytt i P1: ”Vi ska bygga visionen för svensk film, vi vill garantera 500 miljoner per år och vi vill inte att det ska behövas äskas år från år. Och vi vill att det ska avsättas 100 miljoner till filmer som inte ska behöva ta några kommersiella eller kortsiktiga hänsyner.”

Det är den typen av visioner som ger verkligt utrymme och arbetsro för seriösa filmmakare att skapa konstnärliga spelfilmer som har egenhet. Alltså våga satsa ! Att skriva en mening i utredningen som ”att främja konstnärligt och ekonomiskt risktagande, kvalitet och mångfald samt ökad tillgänglighet” är inte mycket mer värt än politiskt korrekt snömos om det inte leder till radikalt nya villkor för filmmakarna. Visionerna som skapar nya filmupplevelser finns knappast, för som Mikael Timm kommenterar på P1s Kulturnytt:
“Huvudproblemet med svensk film tas inte upp i utredningen. Hur få fler bra svenska filmer? Det nuvarande stödet är en kompromiss. Man har måst ge alla i branschen något för att få parterna att skriva på avtalet.”

För det gamla filmavtalet har inte bara identitetsproblem, det har stora åldersvagheter. Film har alltid varit något man traditionellt ser på och distribuerar via biografens vita duk, men i dagens filmvärld är andra kanaler lika framträdande. Kabel och betal-TV, DVD marknaden, internet, bärbara telefoner och spelkonsoler – film skapas för alla dessa plattformer och att då ha ett filmisk förhandsstöd som ställer som krav att du som producent har avtalad biografdistribution för att kunna få förhandsstöd, det är en antik konstruktion. Detta krav föreslår utredningen skall slopas. På tiden att den begravs!

Mats Svegfors måste ha lyssnat på unga, nya producenter i filmvärlden, han föreslår också en del av de medel som idag går till regionala center som Film i Skåne dras in och satsas på ett nytt stöd – ”Ny Film”. Den skall stimulera utvecklingen av konstnärlig talang hos nya och etablerade filmare samt nya former för produktion, distribution och lansering i olika visningsfönster och på olika plattformar.
En luddig formulering – kan lika gärna betyda att Svensk filminstitutet satsar på ännu en ny portal för ung film som nordiska projektet dvoted – som att ge stöd till nätbaserade festivaler. Här finns iallafall en öppenhet mot nya medier och andra filmiska former av kommunikation som kan leda vidare.
Men att utredningen skulle vara så positiv för filmens konstnärliga status som styrelsen i OFF, Oberoende filmares förbund, skriver i ett debattinlägg på Sfis nättidning Filmnyheterna, har jag svårt att förstå : ”Vi är slutligen övertygade om att i ett läge där filmen är en så stor del av människors kulturkonsumtion kommer staten att inse värdet av att upprätthålla en mångfald genom att i hög grad stödja den filmproduktion som inte är kommersiellt orienterad i första hand utan har sin utgångpunkt i ett sammhällsbetraktande eller har en konstnärligt utvecklande ambiton.”

Filmkonsten är inte uppgraderad i den nya filmutredningen, utan än mer än tidigare en marknadsvara som andra i upplevelseindustrin. Det nya och det konstnärliga får i förslaget en liten öppning, men det verkar mera vara gjort för att inte alla fria filmare skall starta ett uppror. Film är marknadsvara och den skall beskattas och stödjas som alla andra, det är huvuddraget i den ”nya” filmpolitiken.

Am Donnerstag, 29. Oktober 2009 wurde dem Erfurter Oberbürgermeister Herrn Andreas Bausewein und der Frau Bürgermeisterin Tamara Thierbach in Sorge um die Weiterexistenz kultureller Einrichtungen in Erfurt ein Offener Brief übergeben.
Nach dem jetzigen Stand besteht die Gefahr, dass die Stadt Erfurt ihren Haushalt für 2010 nicht vor dem Sommer nächsten Jahres beschließen und er starke Einschnitte beinhalten wird. Monatliche Abschlagszahlungen für Kultureinrichtungen, die städtische finanzielle Unterstützung erhalten, sind nicht bestätigt. Das bedeutet für diese Einrichtungen eine zeitliche Einstellung ihrer Arbeit oder eine komplette Schließung. Das muss mit allen Mitteln verhindert werden. Es würde einen nicht reparablen Verlust für die Stadt Erfurt bedeuten. Deshalb muss gemeinsam nach Lösungen gesucht und diese umgesetzt werden.

Mehr Informationen unter www.kulturerfurt.kunsthaus-erfurt.de