“Byggnadsvård för husockupanter och slöjd för ekotalibaner” är ett projekt hos Sörmlands museum, som har beviljats utvecklingsbidrag från Kulturrådet. Med projektet vill museet öka ungas engagemang för en hållbar utveckling.

Andra projekt som har fått bidrag är Minoritetsantikvarie (Norrbottens läns landsting / Norrbottens museum), Moderna museet c/o Jönköpings läns museum (Stiftelsen Jönköpings läns museum) och  Skapa konst av dokument och föremål (Stiftelsen Jamtli).

Kulturrådet har i år fördelat två miljoner kronor i utvecklingsbidrag till 12 regionala museer. De har prioriterat projekt som kan öka barns och ungas tillgång till kultur. Läs mer om vilka som fått bidrag på Kulturrådets webbplats.

I dag ble det banning og papirkasting mot FrPs Per Arne Olsen. Det neste nivået i krigen (f)ryktes å være kulturrådets fryktede papirluftvåpen. En får gjort mye kreativt med garantilønn, ser du.

BILD

Arbetsgrupp Happiness:
Projektledning, behovsanalys: Anders Tjernblom
Formgivare: Stefan Hamilton

Kulturrådet har slagit upp portarna till sin nya webbplats. Happiness har arbetat med struktur, idé och formgivning för webbplatsen. Fokus för startsidan ligger på nyheter och aktualiteter med målet att skapa större insyn och transparens i Kulturrådets verksamhet gentemot kulturellt verksamma, politiker, bidragssökanden och allmänheten. Valtech har stått för programmering av webbplatsen i EPiServer.

Tack till Anders

Denna vecka avslutas det lokala K-samsöksprojektet på Historiska museet. Projektet har finansierats av Kulturrådet med 16 man-månader accesspengar och nu har dessa gracefyllt förbrukats. I projektet har Niklas Stjerna och Jenny Nyberg arbetat med anpassning av Historiska museets databaser till K-samsök. Det har både varit roligt och framgångsrikt.

Ca 625 timmar har åtgått till att kvalitetssäkra och anpassa information så att SHM:s samlingsdatabaser passar in i K-samsöks leveransprotokoll. Det rör sig främst om av plats- och tidsuppgifter, bl a en anpassning av fyndplatsernas koppling till länder, län och fastigheter samt en översyn över metadata över periodindelningen. En mängd data har korrigerats i databaserna, många rättningar utförts och delar av de inre systemet har vidareutvecklas för att stöda leveranser till K-samsök. Museets informationssystem MIS har därmed blivit bättre på köpet!

Inom projektet har ca 1500 timmar lagts på att skapa relationer mellan SHM:s databaser och RAÄ:s register för fornlämningar och bebyggelse samt referenser mot KB:s Libris (för litteratur i Medeltidens bildvärld). Sammanlagt har ca 11 800 relationer skapats och skickats upp till K-samsök där ni alla kan få nytta av att arkeologiska föremål kan kopplas till fornlämningar och kyrkoinventarier till sina kyrkor.

Efter projektet har 86 % av de digitaliserade föremålsposterna (ca 475 000 poster) koppling till RAÄ:s register genom ca 9 400 fyndlokaler (ca 20 % av fyndlokalerna).  Objekten i Medeltidens bildvärld har koppling till sina kyrkor och deras litteraturreferenser är kopplade till Libris.

Alla data är direkt tillgängliga på Internet via SHM:s Sök i samlingarna och K-samsök.

Bra va?

Nu går projektteamet vidare till nästa utmaning: Huvudplatser.

EN VANLIG DAG på jobbet: i morse genomgång med vår utställningsansvariga Anneli Karlsson och vår marknadsförare Charlotta Lindkvist, sedan en lite seg och småförsenad tågresa till Stockholm.

Jag sitter just nu på Kulturrådet i Filmhuset, i avvaktan på mottagningen med bl a kulturministern och generaldirektören. Nyss har vi avslutat en utvärdering av ceremonien i Vimmerby när årets ALMA-pristagare utsågs. Vi var alla mycket nöjda med arrangemanget och ALMA-kansliets chef Erik Titusson rapporterade dessutom om hur exotiskt det upplevdes på plats i Italien, med direktsändningen från Vimmerby till den stora barnboksmässan i Bologna! Precis som vi hade hoppats!

Nu har vi även grovplanerat resan till Vimmerby för ALMA-pristagarna, Tamer Institute for Community Education. Den sker i slutet av maj och sammanfaller dessutom med att vi på Astrid Lindgrens Näs öppnar sommarens stora, fantasieggande utställning Pippi på Pippi - med Pippi-bilder från hela världen och nutida konst. Vi hoppas att en av invigningstalarna blir Renad Qubbaj, generaldirektör för Tamer-institutet, som kommer på besök till Vimmerby.

I morgon väntar förresten tv -soffan hos Malou von Sievers i TV4. Strax efter 11 i morgon förmiddag ska jag berätta om Pippi och vår utställning. Kul!

Av Ottar Grepstad
Rådsmedlem i Norsk kulturråd og leiar av litteraturutvalet

Truls Lie har viktige poeng i kritikken sin av Norsk kulturråd 6.4. Faktainnhaldet ligg derimot langt under nivået i Le Monde Diplomatique.
Rådet i Norsk kulturråd har etablert ei tilskotsordning for veke- og månadsaviser. Frå denne ordninga får Le Monde Diplomatique 278 000 kr i 2009, mot 329 000 kr i 2008.
Norsk kulturråd fastsette i ope møte i desember retningslinjene for den støtteordninga for periodiske publikasjonar som Stortinget har overført til oss. Vedtaket byggjer på Stortingets forskrift om at Norsk kulturråd skal fordele midlar ut frå fagleg og kunstnarleg skjønn.
I dette tilfellet inneber det pressefagleg og kulturfagleg skjønn. Rådet utnemnde eit eige vurderingsutval som ut frå eit slikt skjønn skulle gi tilråding i saka. Det utvalet blei utnemnt etter at retningslinjene var fastsette. Truls Lie bommar dermed på alle punkt i kritikken av dette utvalet.
Norsk kulturråd skal styrkje norske opphavsrettshavarar. Vi støttar omsett skjønnlitteratur, men bruker mykje meir på originalskriven norsk skjønnlitteratur eller sakprosa. Difor vedtok rådet at minst 60 prosent av stoffet må vere originalskrive norsk for at ei avis skal få støtte. Den prosentsatsen samsvarar med andre støtteordningar vi forvaltar.
Her visste vi at Le Monde Diplomatique kunne kome i klemme. Vi visste derimot ikkje kor stor del av avisa som faktisk er omsett, eller kor mykje omsett stoff Paris krev i den norske utgåva. Å greie ut slikt på førehand ville vere å tjuvstarte på saksbehandlinga av éin mogleg søkjar. Då hadde vi ikkje behandla alle søkjarar likt.
Først då søknadene kom, blei det klart at Le Monde Diplomatique fell utanfor retningslinjene slik dei er no. Eg meiner at avisa oppfyller alle dei andre pressefaglege og kulturfagleg krava frå Norsk kulturråd, og eg er samd med Truls Lie om det verdfulle i å gjere dette stoffet med sine synsvinklar tilgjengeleg for norske lesarar. Kva som kan og bør gjerast med dette, er spørsmål som høyrer heime i arbeidet fram mot ny utlysing av midlar for 2010 seint på hausten i år.

Efter att läst hela kulturutredningen och gapskrattat flera gånger har en Svart tummetott bestämt sig för att för egen räkning tota ihop ett radikalt remiss-svar. SVT missade tyvärr helt skuggutredningen. Men efter att ha läst den riktiga vill vi nu ta tummen ur, gå längre, vara fräckare och ligga före:

Det vore bättre…

om allting kunde samlas på en plats! (Lite cred ska Madeleine Sjöstedt ha…)

Vi tänker på gamla anrika NK hamngatan som redan har så mycket av kulturkonservativ och samtidigt lyxigt nytrendig anarkistisk air runt sig…

Vad om Dramaten och Stadsteatern, Operan, Stadsbiblioteket och Kulturhuset skulle husera under samma tak?

Vi tänker på anrika gamla NK på Östra Hamngatan som för många stockholmare är en naturlig samlingsplats på helgerna och ibland på vardagarna.

När Unga Klara, en av de internationellt sett kanske mest kända teaterverksamheter vi haft i Sverige, blir utslängda ur sitt moder/fader -hus och får klara sig på en fjärdedel av pengarna.

Då tänker Svart tummetott att man kanske borde satsa på att nystarta någon kompletterande barn och ungdomsverksamhet?

Vi tänker på Bert Karlsson, vore det inte festligt om han ordnade en trevlig underhållning för de yngre –  kanske bubbla med Bert – på en badrumsinredningsavdelning någonstans i Stockholm? I ett badkar på en badrumsinredningsavdelning tar Bert emot barn som får berätta för honom om sina drömmar medan han blåser såpbubblor i deras ögon. (Till skillnad från Sverker Lenas tror vi knappast såpbubblor är ute i kylan ännu… Eller i så fall har kulturutredningen inte helt hängt med…)

Men var skulle detta ske? Unga Klara har ju tyvärr fortfarade kvar sina lokaler.

Tanken går osökt till NK, Nordiska kompaniet, ett kulturellt och vackert varuhus på Hamngatan.

Följande förslag angår också övriga Sverige:

Om en jämtländsk textilkonstnärinna i sextioårsåldern som specialiserat sig på landskap och andra abstrakta motiv närmar sig Kulturrådet med tanken att söka bidrag för att anordna en utställningen i sin hemkommun, föreslår SVT att Kulturrådet avskaffas.

Därefter hänvisas denna jämtkvinna till nystartade Kulturdirektivet, som lägger upp en handlingsplan. Exempelvis ganska tjocka, dyra ullmattor med motiv från den svenska turistnäringen, dalahästar, älgar, mm.Detta är lite smakfulla och trevliga hantverksprodukter som kan intressera turistnäringen i Stockholm.

När vi talar om turistnäringen tänker vi på gamla fina men samtidigt återuppståndna NK på Hamngatan där det är så mysigt att luncha och shoppa.

Om jämtkvinnan trots dessa direktiv envisas med sina egna motiv kan hon gå raka vägen till kommunfullmäktige i sin hemkommun och ta upp saken där, på ett öppet möte, under punkten vård, skola, omsorg och övrigt.

Haha. Vi tänker på vad de kommer att skratta åt hennes idéer.

Läs Åsa Linderborg om Kulturutredningen, här , här och här!

Läs om Unga Klara, här, här och här!

För er som inte följt Marmeladkungen ska jag redan inledningsvis påpeka att jag har en soft spot för tidskriften Komma. Man behandlas som skribent bra av redaktören Peo Rask, och man får åtminstone ett gratisexemplar av det nummer man medverkar i – vilket inte ens alla ger.

Men hur som helst har jag upplevt samtliga nummer jag läst såsom kompetent redigerade och med bra texter. Synd bara att undertecknad, med min minst sagt skrala ekonomi, inte kan gå till närmsta bibliotek och läsa tidskriften ifråga. Varför? Enligt Kulturrådet: “därför att den poesi och prosa som tidskriften ifråga publicerar inte når upp till måttet.”

Det gör mig väldigt ledsen, eftersom Komma är en väldigt bra tidskrift, samt därför att jag tar åt mig. Det kanske jag inte borde göra. Men det gör jag.

Följande text publicerades ursprungligen på tidskrift.nu (här).

“Komma erhåller 25.000 kronor från Svenska Akademien. Men vänta nu, är det inte den som delar ut nobelpriset i litteratur och stödjer annan litterär verksamhet av kvalitet? Hur kan denna akademi inte se Kommas litterära tillkortakommanden när referensgruppen med kraft uttalat att tidskriftens publicerade poesi och prosa inte håller måttet?

Men lugn, bara lugn. Kulturrådet och dess referensgrupp kan fortfarande reparera denna ”skada”. Varför inte dra in resterande stöd till Komma. Mota alla litterära uppstickare i grind. Styvnackat fortsätta att neka Aurora bidrag. Göra de tidskrifter med kritisk ton mot stödformen bidragslösa så att tidskriftsträdgården blir tyst och välansad. Eller törs vi hoppas på något i takt med tiden? Något som vill ge innehåll åt talet om mångfald, fri debatt, förnyelse och kultur i hela landet. För att komma en bit på vägen mot dessa mål lär vandringen bli lättare om vi slipper jävstyngda referensgrupper. Och då kanske vi får anledning att säga:

kudos kur!

Peo Rask, tidskriften Komma”

Åtminstone jag garvar gott! Och det var på tiden!

Mitt i förvirringen kring konstfackskonst och kulturutredning kommer ett riktigt vettigt kulturpolitiskt beslut: Unga Klara ska bli en egen institution, i alla fall om Kulturrådet, som utrett frågan, får som man vill. (Senaste budet, från december 2008, var att Unga Klara ska slås samman med Stadsteaterns verksamhet i Skärholmen.) Det är en seger för Suzanne Osten, konstnärlig ledare sedan Unga Klara grundades 1975, som för snart ett år sedan frågade sig om Stockholms kulturborgarråd anser att Stockholm har råd med kultur.

Unga Klara är en av de viktigaste kuggarna i utvecklingen av svensk teater. Ensemblen kanske inte kommer på alla bra idéer själva, men de utvecklar det som är edge och placerar det i en professionell ram. Begreppet plantskola är uttjatat, men många går från Unga Klara till stordåd. Det är värt mycket, men inte vidare kommersiellt potent, alla gånger. Samtidigt har man modet att lägga kraft på och utveckla barnteater, den svåraste scenkonstform jag kan tänka mig.

Det är ett mysterium att Stockholm stad inte sett det som Kulturrådet identifierat på mycket kort tid, att Unga Klara är duktiga, viktiga och värda att få fortsätta som ensemble. Unga Klara och Suzanne Osten har en stark ställning inte bara inom svensk teater, utan också internationellt. Men det är klart, med en borgerlig kulturpolitik där besökssiffror är det enda kvittot på kvalité, och kommersiell potens ges ett egenvärde, blir det lätt såhär. Bra saker läggs ner. Därför känns det skönt att kulturutredningen föreslår att Kulturrådet även i framtiden har en central funktion inom svensk kulturpolitik.

Denna artikel publicerades i dagens SvD och lägger ett nytt perspektiv på kulturstödet.

Det behövs en radikal sortering bland målen med det offentliga kulturstödet. En av de viktigaste frågorna som kulturutredningen måste ge svar på är: Varför finns kulturstödet överhuvud, och vilka mål ska det uppnå? Hur ska kulturskaparna annars veta vad som förväntas av dem?

I den enkät som Riksrevisionen gjorde inför sin rapport om kulturstödet som presenterades i våras, svarade nämligen endast 30 procent av mottagarna att de tyckte att kriterierna för stödet var tydliga. Av dem som inte fick stöd var det bara 10 procent som hade förstått. Här behövs tydliggöranden.

Det är ett mycket viktigare arbete än att fundera över hur ansvaret för kulturen ska fördelas mellan staten, regionerna och kommunerna, som Maria Eka och Per Svensson från kulturutredningen gör (SvD 9/9).

De senaste månaderna har relationen mellan kvalitet och publik diskuterats flitigt i tidningarna. Stor publik har beskrivits som ett hot mot kvaliteten. Men för mig är utgångspunkten en helt annan: om kvalitetskulturens kraft ska tränga igenom i samhället måste den drabba fler.

I den svenska kulturpolitiken finns dock föreställningen om denna målkonflikt hela tiden inbyggd. Enligt Kulturrådets regleringsbrev ska målet för bidragsgivningen vara: “ett omfattande och varierat kulturutbud av hög kvalitet för alla i hela landet”.

Frågan ställer sig med en gång: Vad är då viktigast när Kultur­rådet fördelar bidragen, hög kvalitet på Norrlandsoperan eller tillgänglighetsanpassad kulturverksamhet, alldeles oavsett dess kvalitet, i en förort till Stockholm? Hur väger man “hög kvalitet” mot “alla i hela landet”? Om målen hela tiden ställs mot varandra kommer inget av dem att uppnås.

En vägledning för hur målen med kulturstödet kan tydliggöras formulerades av Arne Ruth i en krönika på Svensk scenkonsts hemsida inför valet 2006. Ruth beskriver motsättningen som skillnaden mellan konstpolitik och kulturpolitik.

“Den ena handlar om stöd till konstnärligt skapande, den andra om ett välfärdsprojekt där kulturen sprids via offentliga institutioner.

Konstpolitiken bidrar till att skapa och förvalta immateriella värden. Den ska främja konstnärliga spridningsformer där kärnan är rätten till kritik av samhällets strukturer. Därför krävs avstånd till den politiska sfären. Kulturpolitiken handlar om att ge tillgång till kulturella nyttigheter via institutioner som bibliotek, arkiv och museer. Den är besläktad med socialpolitik. Dess resultat kan, till skillnad från konstpolitiken, i stor utsträckning mätas med statistik.”

Arne Ruth uppmanar också politiken att “det är dags att skilja dem åt i diskussionen om mål och metoder”.

Denna uppdelning skapar, för det första, utrymme för att definiera och värdera de immateriella värden som konstpolitiken skapar. Alldeles oavsett budget måste någon ändå bestämma vilka kriterier medlen ska fördelas efter.

För det andra blir det möjligt att mäta och uppmuntra de ansträngningar mottagare av kulturstödet gör för att kvalitetskulturen ska komma så många medborgare till del som möjligt, utan att detta hamnar i konflikt med konstnärliga avgöranden.

I princip kunde kulturstödet ha två kassor med olika men tydliga kriterier för bidrag, en med etiketten “hög kvalitet” och en med etiketten “alla i hela landet”.

I Stockholm har vi gjort ett försök att närma oss denna uppdelning genom några tillägg till kulturstödet till de fria grupperna. Det sedvanliga verksamhetsstödet består som tidigare för att säkra kvaliteten, det konstpolitiska målet. Ovanpå det har vi tillfört ett bonussystem, som stimulerar att fler tar del av kvalitetskulturen, det kulturpolitiska målet. Min förhoppning är både att kvaliteten i kulturen ska utvecklas, och att kulturen tar större del i samhället genom att locka flera.
Madeleine Sjöstedt

Madeleine Sjöstedt (fp) är kulturborgarråd Stockholms stad.

(HD)

Dagens Nyheters genomgång idag av svenska författar- och konstnärhem är varken fullständig eller i alla delar korrekt. Men den lyfter fram en viktig fråga, som jag tidigare kommenterat här – nämligen vem som bär det yttersta ansvaret för att ta hand om arvet efter betydande konstnärer? Och varför är staten inte en av de aktörer som spelar huvudrollen?

Astrid Lindgrens Näs i Vimmerby är uppbyggt kring författarinnans intakta barndomshem. Den lilla röda stugan är i sig ett besöksmål, i synnerhet när vi nu visar hemmet från insidan för allmänheten. Verksamheten skulle kunna begränsas till just detta: guidningar i barndomsmiljön och i den atmosfär som betytt så mycket för Astrid Lindgrens världsberömda konstnärsskap. Då skulle förvaltningen ganska enkelt kunna skötas genom ett samarbete mellan Vimmerby kommun och familjen.

Men ansvaret sträcker sig längre än så, enligt min mening. Och då måste ytterligare medel till, från staten och helst också privata mecenater eller fonder. Bland annat.

Att ta tillvara på människors berättigade intresse för ett författarskap får inte inskränka sig till att enkelt visa upp ett hem. Vi måste istället sträva efter fördjupning, att levandegöra författarskapet genom forskning, diskussion, debatt och att sätta in det i nya sammanhang och hitta nya perspektiv.

Efter drygt ett år på Astrid Lindgrens Näs vet jag hur besökare av vitt skilda kategorier törstar efter kunskap, både om Astrid Lindgrens person och verk, om hennes samtid och om andra konstnärsskap som inspirerats av Astrid. Våra besökskategorier är inte bara nostalgiska turister eller devota beundrare. Vi gästas också av pedagoger, företagare, forskare, konstnärer och andra som söker kunskap och inspiration i sina respektive yrken.

Därför tror jag på den stora potentialen i ett utvidgat kultur- och kunskapscenter vid Astrid Lindgrens Näs. Eftersom det är den givna hemmaplanen, den plats där du kommer närmast källan och den plats där vi koncentrerat kan samla utbildning, forskning, arkiv, en genomlysande permanent utställning och skapa nya evenemang och utställningar som ger perspektiv.

Astrid Lindgren har haft ofattbar stor betydelse för Sverige. Hon har påverkat vårt inre landskap, hon har format omvärldens bild av Sverige och hon är i allra högsta grad idag huvudanledningen för många turister och forskare att besöka vårt land. Det vore inte orimligt att staten, i nationens intresse, tar en del av ansvaret för att fortsätta belysa detta märkliga och fantastiska författarskap på bästa sätt genom ett långsiktigt engagemang.

Några sakfel i DN:s artikel idag: det röda barndomshemmet ägs av Astrid Lindgrens brorsbarn, inte av hennes barn. Resonemang med Kulturrådet förs inte vad avser förvaltningen av barndomshemmet.

Den nya arbetsvecka som inledds idag är spännande, även i detta perspektiv. På torsdag inleds en nordisk konferens i Odense i Danmark kring just författar- och konstnärshem. Det ska bli oerhört spännande att dryfta just dessa frågor med kollegor som arbetar med HC Andersen, Ibsen, Strindberg, Blixen, Grieg med flera. Jag återkommer med intryck.

Så kom då äntligen beskedet. Efter att Kulturrådet minskade sina anslag till länsmusiken, däribland Eriks arbetsplats Gotlandsmusiken, såg sig arbetsgivarna tvingade att varsla hela orkestern inklusive kontorspersonal. Det blev ramaskri bland gotlänningarna. Insändare, hjälpaktioner och tusen stöttande kommentarer från öns folk har mött Gotlandsmusiken sedan varslet i februari. Kommunen fick tänka till huruvida de ville ha en länsorkester som inte bara spelar “fint” med stora artister några gånger per år utan som dagligen kajkar runt på bibliotek, skolor, äldreboenden och gör skillnad för människor. Så – nyligen kom beslutet att kommunen går in så att verksamheten kan fortsätta till 2009. Och under tiden ska både statens stora kulturutredning levereras liksom kommunens egen. Den som lever får se hur fortsättningen blir. Gotlandsmusiken marschade för första gången på säsongen i fredags (för 50:e året i följd). Följ länken får ni också se, åtminstone stillbild. 

http://www.helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=3729072

Sedan årsskiftet är jag projektledare för Bibliotek 24. I år har det dröjt en smula, men nu har det kommit beslut om årets bidrag: 900 000! Projektägare är Länsbibliotek Västernorrland, och just nu deltar 12 län i projektet. Så här säger Kulturrådet i ett pressmeddelande:

“Kulturrådet har beslutat att fördela drygt 3,1 miljoner kr i bidrag för regional biblioteksutveckling. Kulturrådet har den här gången prioriterat e-tjänster och andra digitala samarbetsprojekt.”

.

Häromdagen kunde man läsa i DN Kultur att Kulturrådet beslutat att det finansiella stödet till slagverksensemblen Kroumata kommer att upphöra i augusti i år. Beslutet känns naturligtvis ledsamt för ensemblen och de som uppskattar deras verksamhet. Ur ett mer långsiktigt samhällsperspektiv anser jag det däremot välkommet att kulturverksamheter tvingas finna ekonomiska lösningar som inte bygger på bidrag från staten.
Kultur har måhända en roll att fylla i samhället, men vi måste ställa oss frågan om denna samhällsnytta verkligen kräver att resurser tas från nödvändiga samhällsfunktioner och att arbetande skattebetalande människor ska betala för vad ett fåtal godtyckligt bedömer vara ”riktig” kultur. När en verksamhet som inte självklart ligger i samhällets kärnuppdrag ska tilldelas pengar uppstår en vansklig situation. Det kräver då en bedömning, som lätt blir godtycklig. Syftar den till att “främja mångfald, jämställdhet och kvalitet”, som Kulturrådets bidrag ska göra (deras egen formulering)?. På sikt bör branschen vänja sig vid annan försörjning än villkorslösa bidrag från människor runtom i Sverige som helt saknar intresse. Bidrag till evenemang som gagnar värden beslutade uppifrån. Att de som utnyttjar och vill ha verksamheten också får vara beredda att vara med och finansiera är ett bättre synsätt. Så kanske svenska folket kan slippa arbeta för att någon ska kunna kissa på scen.

Länk till DNs artikel:

”Kulturrådet säger nej till Kroumata” DN Kultur 2008-03-12

Robert

Det faktum att folk blir så förbannade är ett tecken på att kulturrådets nye och ende badboy behövs. Mitt intryck av von Holstein på basis av de föredrag och krönikor jag tagit del av är att han är allt annat än genomtänkt i alla sina uttalanden, men han gör helt rätt som rör om i grytan – om inte annat belyser det den stofila revirsbevakning som finns i ett kultursverige präglat av decennier av vänskapsband och statsberoende stövelslickande.

Fallet Mana är intressant inte så mycket på grund av att svenska skattebetalares pengar hamnar i antisemitiska kulturfickor, som för att det visar på den godtyckliga process genom vilken skattebetalarnas pengar hamnar i några kulturföreträdares fickor överhuvudtaget. På ryggmärgsbasis anser jag att kultur (hur mycket jag än älskar det på ett personligt plan) är så långt ifrån statens sysslor som någonting kan komma, men jag inser att det vore för mycket att hopas på att kulturrådet och dylika instanser läggs ner. Detta eftersom liberaler helt och hållet har förlorat detta slag gentemot vänstern, något som min gode bloggkollega herr Sigedal behandlade mer utförligt i denna essä, vilken för övrigt förärade honom en plats i 2008 års Stureakademin – ja, ni vet, så att han kan växa upp och bli en sådan där avskyvärd, pengafixerad timbrobroiler som föredrar Rambo framför Rimbo, eller hur det nu var, DN Kultur.

Uppdatering tisdag: Manas chefredaktör slutar. För övrigt oerhört coolt att hitta på en grundare, à la Direktören för det hele. Sydsvenskan. DN.
Niklas Elert

Läs även Germania, ett liberalt humoristiskt epos skrivet av undertecknad och sagde herr Sigedal.

Kulturrådet beslutade idag att beviljade Mana 275.000 kronor av skattemedel för att fortsätta sin propaganda mot Israel.

Som väntat beviljade styrelsen för Kulturrådet 275.000 kr till Iransk-Svenska Solidaritetsföreningen för att fortsätta med massiv grov antiisraelisk propaganda som kombineras med antisemitism.

Beslutet var väntat och är i linje med en allmän uppfattning i Sverige att när det gäller att angripa Israel är allt tillåtet. Vad som är nytt är att för första gången följde inte två ledamöter med strömmen utan reserverade sig. Extremvänsterns inflytande i Sverige under den borgerliga regeringen har minskat något men traditionerna hålls vid liv.

Beslutet är en skam för kulturlivet i Sverige som inte kan ta itu med missförhållandet i utdelningen av skattemedel till olika extremgrupper med motivering att ”Kulturrådets bidrag syftar till att främja mångfald, jämställdhet och kvalitet”

“Kulturrådets övergripande uppdrag är att förverkliga de nationella kulturpolitiska mål som regering och riksdag beslutar om.”

Om så är fallet så undrar vi om denna grova antiisraeliska propaganda ingår i regeringens övergripande mål?

Föreningen Fred i Mellanöstern

Oded Meiri ordf.

KULTURRÅDET bordlade ärendet om bidrag till tidskriften MANA. Nu är det dags. Imorgon ska man besluta. Ärendet väcker många frågor.

Läs Karin Rebels artikel om Försåtligt språkbruk: Kulturrådets bidrag till antisemitism.

BLOGGAREN VASSERMAN skriver:

Alla demokrater måste idag ställa sig en fråga: är det rimligt att dina och mina pengar finansierar antisemitism? Är det inte dags att prata om statlig antisemitism?

Läs hela bloggposten: Antisemiter backar upp varandra i jakten på statliga subventioner Kan det vara så att det i det svenska samhället har utvecklats en kultursymbios där staten involverats så till den grad att Vassermans fråga faktiskt är helt och fullt berättigad? Det som händer kring Göteborgs Stadsteater och tidskriften Mana bl.a. motsäger inte detta.

Red.

FÖR FÖRSTA GÅNGEN i Sverige försöker en statlig myndighet på eget initiativ att stoppa bidrag till en extremvänster nättidning som använder antisemitism i sin kamp mot Israel. Ni kommer väl ihåg hur SISU – ett organ för bidragsdelning av statliga medel till organisationer och projekt i Sverige – beviljade medel till Proletären FF för att i Slottsskogen i Göteborg genomföra ett Fredslopp med antiisraeliskt budskap.

SIDA beslutade att:

År 2005 tilldelas Proletären FF via SISU Idrottsutbildarna 290.000 kronor, varav 240.000 kronor öronmärkts för Fredsloppet. Motiveringen var behovet av mångfald.

Bidraget stoppades ett år senare av Birgitta Ohlson och av andra ledamöter i SIDA:s styrelse efter många tidningsartiklar och med hänsyn till att organisationer bakom Fredsloppet representerade antidemokratiska rörelser.

NI KOMMER VÄL IHÅG att RKU, Revolutionär Kommunistisk Ungdom, och Proletären FF under 2004 fick 200.000 kr från Forum Syd och Sida för att organisera en antiisraelisk konferens om fred med deltagandet av flygplanskaparen och terroristen Laila Khaled.

Bidraget till RKU stoppades efter en massa skriverier i tidningar och protester från Cecilia Wikström samt konstaterandet att organisationen inte uppfyller kravet på att vara demokratiskt.

KULTURRÅDET beviljade under ett antal år medel till nättidningen Mana. Just nu när flera ledamöter i styrelsen för Kulturrådet bordlagt behandlingen av en bidragsansökan från Mana, mobiliseras hela extremvänstern för att försöka att bryta vad de anser blir till ett prejudikat i sammanhanget.

DESSA ORGANISATIONER vars ursprung oftast har sina rötter i kommunismen gör anspråk på att värna det fria ordet, vilket de missbrukar i form av antisemitiska artiklar.

Ett exempel på en sådan organisation är Judar för Israelisk Palestinsk Fred. Organisationen har ca 50 medlemmar. Flera har stark anknytning till svensk extremvänster. Ordföranden Dror Feiler deklarerade själv att han är kommunist. En annan medlem i Göteborg, Henry Asher, är medlem av KPMLr som har ett nytt namn KP (Kommunistiska Partiet) och ett känt extremistparti.

Deras iver i kampen mot Israel och USA leder till stöd åt antisemitiska aktioner som de gör under täckmanteln det fira ordet.

DET ÄR VIKTIGT att Kulturrådet lyssnar till oberoende forskare som konstaterar att publicerade artiklar i Mana klassas som antisemitiska.

Om vi judar ska kunna leva med värdighet i Sverige, är det nödvändigt att alla bidrag till organisationer och personer som använder antijudiska metoder i sin politiska agenda måtte upphöra.

Att ha kritik mot Israel kan ibland vara motiverat precis på samma sätt som man kan kritisera andra länder. Men att man uteslutande kritiserar bara Israel som det mest onda landet i världen och dessutom får bidrag från staten för dessa ändamål måste ifrågasättas.

Fred uppnås inte genom ensidig massiv kritik av den ena parten i konflikten.

OM

SYDSVENSKAN skriver i förra veckan att Mana kan mista sitt stöd. FiM skriver till Kulturrådet Med anledning av anklagelserna mot tidskriften MANA.

Se skrivelse

– — – — –

Till/
Kulturrådet

Med anledning av anklagelserna mot tidskriften MANA

Föreningen Fred i Mellanöstern (FiM) som består av kristna och judar som verkar för fred och försoning vill utrycka sitt stöd för de ledamöter i kulturnämnden som vill se över bidraget till MANA och för det fria ordet.

FiM är oroad över det faktum att MANA:s antisemitiska och kvinnonedsättande åsikter inte skall beaktas när bidraget skall behandlas. Vi hoppas att Kulturrådet skall strypa stödet till tidskriften.

Tanken är att stödet från Kulturrådet ska “främja hög kvalitet och mångsidigt utbud av åsikter och behandlade ämnen”. Stödet skall inte utgå till att främja rasistiska inslag så som MANA gör.

Påståenden och anklagelsen om att tidskriften MANA publicerar antisemitiska artiklar är rätt. Vi judar i Sverige känner oss förolämpade av MANA:s behandling av judiska frågor. Antisemitismen i Sverige ökar i samband med att organisationer på yttersta vänsterkanten som t.ex. JIPF Den (en marginell organisation med ca 50 medlemmar) använder alla metoder i kampen mot staten Israel.

EXEMPEL på antisemitisk publikation i MANA:

På MANA:s hemsida finns en artikel (“Folkrättsligt övertramp tystats”) som publicerades i samband med Lars Vilks karikatyr av profeten Mohammed som rondellhund. Skribenten skriver följande:

Man kan undra ifall Mahmoud Ahmadinejad, Irans president, med sinne för långsökta konspirationsteorier inte i själva verket har rätt. Det var Israel som påverkade Lars Vilks att göra rondellhundarna, för på det här viset kommer landets folkrättskränkning bort från löpsedlar och nyhetssändningar.

GULAN AVCI, ordförande i Liberala invandrarförbundet skriver om artikeln i en insändare till Expressen:

Jag är själv född i ett muslimskt land och bor nu i ett sekulärt kristet. Men det spelar tydligen ingen roll. Folk häver ur sig vad som helst om judar oavsett vart man beger sig. Ena dagen är judarna provinsiella och bryr sig bara om Israel. Andra dagen är de ondskefulla demoner och styr hela världen. Och nu menar MANA att Lars Vilks penna fjärrstyrs från Tel Aviv och att rondellhunden är en judisk konspiration. Får folk aldrig nog av hat?

DILSA DEMIRBAG-STEN skriver “Övertrampen i Manas så kallade Israelkritik är så många att de upptar nästan hälften av materialet i min inlaga på över fyrtio sidor till kulturrådet.” Mina skäl att säga nej

Kritiken mot Mana är välgrundad. Tidskriftens återkommande bruk av antisemitiska motiv och stöd för antijudisk propaganda är lätt att belägga, skriver HENRIK BACHNER, en välmeriterad forskare, som är medlem i Kommittén Mot Antisemitism, apropå Kulturrådets tvekan att ge stöd till tidskrften Mana i tidskriften Axess.

Den demokratiska debatten och yttrandefriheten kan ta stor skada om Kulturrådet inte beaktar dessa aspekter i samband med granskning av bidragsansökningar.

Göteborg den 19 januari 2008

Fred i Mellanöstern

ordf. Oded Meiri

– — – — –

KOMMENTAR: UTDRAGET nedan ur Mana är tillräcklig läsning från deras hemsida för att se vad för slags ideologi och politik som förs av denna grupp:

KÄLLA: Mana

Red.

Uppdaterad 800122

Så har det äntligen varit premiär för Allsång på Skansen! I kvällens upplaga av det allt mer populära tv-programmet fanns en hel del toppartister på plats. På Solliden scenen såg vi The Ark, Electric Banana Band, Maria Möller, Maia Hirasawa och Pernilla Wahlgren med sonen Benjamin.

The Ark framförde vinnarlåten ur årets Melodifestival, The Worrying Kind, samt senare i programmet titelsingeln till deras aktuella platta, Prayer for the Weekend. Jag gillar Ola Salo, men föredrog hans gamla låtar som superhitten It Takes a Fool to Remain Sane.

Electric Banana Band med Lasse Åberg, Klasse Möllberg och Janne Schaffer fick med sig publiken med sin I allt som rör sig, lyser eller låter. Glöm inte att lämna in gamla batterier! Fast jag undrar ifall någon som sparar alla sina gamla födelsedagskort verkligen kommer slita sönder dem för att lämna in batteriet?

Maria Möller, 42 år ifrån Västerbotten tog Solliden med storm med sin Här är igen, jag undrar om hon inte råkade ta med lite Carmen i det hela?

Maia Hirasawa årets indiepopsångerska imponerade stort på de som ej hört henne än. Medlem i Hello Saferide tillsammans med bl a Annika Norlin men har kört ut en soloplatta. Norlin har också prövat egna vingar i hennes grupp Säkert! med den klara hitten Vi kommer att dö samtidigt. Detta band fick nyligen 30 000kr som marknadsstöd av Kulturrådet (Punkt SE 20/6/2007). Fantastiskt att dessa indiepoppare kommer så långt om de får in några bra hittar!

Pernilla och Benjamin Wahlgren lekte skojfriskt på scenen. Imponerande hur duktig Benjamin är på scen, fjärde generationen av Wahlgrenare som blir artist var det visst?

På det stora hela var premiären av Allsång på Skansen riktigt lyckad. Synd bara att de nya regler som infördes angående inträde till Skansen retade upp en del äldre damer…

…de kan nu inte boka hela bänkar för syjuntan som de kunde förr i tiden, för nu får man bara boka en plats var och så öppnar de klockan 09:00 istället!

Pressmeddelande – 2007-02-02

- Kulturrådet har nu beslutat att mitt i ett budgetår minska Stockholms stadsteaters bidrag med 9,9 miljoner kronor. Orionteatern blir av med över 2,2 mkr och Strindbergsteatern mister 665 tkr, vilket är nästan hela teatrarnas statliga stöd. Det får dramatiska effekter på Stockholms kulturliv.

Det säger kultur- och idrottsborgarrådet Madeleine Sjöstedt med anledning av dagens beslut från Kulturrådet om fördelningen av det minskade statsbidraget till scenerna.

- Vi hade äntligen fått samma regler för momsavdrag för alla scener i Sverige. Det är häpnadsväckande att regeringen då väljer att återställa orättvisan genom att minska statsbidraget för de scener som nu fått samma villkor som de andra. Kulturrådet bestraffar de scener som fått sina orättvisa villkor ändrade. Det är fel väg att gå.

- Det är oacceptabelt att regeringen väljer att dra in pengar från teatrarna mitt i ett budgetår. Att det dessutom handlar om dessa enorma summor gör att vi riskerar att förlora viktiga teaterverksamheter i Stockholm. Vi ser ett hot mot Stockholms kulturliv, avslutar Madeleine Sjöstedt.