All som  på något sätt kom i kontakt med vänsterrörelsen i Sverige på 1960- och 1970-talen vet att det rådde ett slags tävlan i att vara så “vänster” som möjligt. De vänsteranhängare som valde att engagera sig inom ett demokratiskt sammanhang, exempelvis socialdemokraterna eller deras ungdomsförbund SSU, hånades såsom “socialfascister” av de mer “medvetna” revolutionärerna längre ut på vänsterkanten. De förra var “borgararslen” som inte begrep att “makten växer ut ur en gevärspipa”, eller hur det nu var ordförande Mao uttryckte sig i “Maos lilla röda”.

Det blev med tiden en hel radda  bokstavssekter som gjorde anspråk på att vara “de vänstraste av de vänstra” eftersom extremvänstern på den tiden hade en fallenhet för att föröka sig genom delning – det vill säga det blev allt fler partier och andra grupperingar, men antalet aktiva höll sig i stort oförändrat. I dag är nästan alla av dessa bokstavssekter, på ett par undantag när, försvunna. Ett av undantagen heter Kommunistiska partiet (KP), som har sitt upphov i Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna (KFML), som i mitten på 1960-talet gick ut med att man ville göra väpnad revolution i Sverige.

Gamle KPML(r)-führern Frank Baude fick aldrig sin “taburett i det borgerliga parlamentet”.

En man som hette Frank Baude, som kom från en så kallad vanlig arbetarfamilj i Majorna i Göteborg och titulerade sig murare, var emellertid inte riktigt nöjd med den revolutionära glöden hos KFML, trots att denna gruppering stödde Mao Tse-tungs röda Kina och alla andra kommunistiska lyckoriken den rättrogne skulle stödja – Enwer Hoxhas Albanien, Kim Il-sungs Nordkorea och Fidél Castros Kuba hade väl högst status i sammanhanget. Han startade därför upp en ny sekt genom att tillfoga ett “r” efter “KFML”. Ret stod för “revolutionärerna”, gemenligen benämnda “r:arna”. En del av Baudes med fleras missnöje bestod väl i, om jag inte är alldeles felunderrättad, att gamla KFML inte ansågs vara tillräckligt avståndstagande gentemot den etablerade fackföreningsrörelsen eller militant nog i sin syn på klasskampen.

Ni vet väl förresten, kära läsare, hur en r:are skapar ordning i sitt kylskåp? Han (eller hon) ställer glass mot glass och lämnar facket åt sidan.

Sedan Sveriges kommunistiska parti (SKP) på nye partibossen C. H. Hermanssons initiativ bytt namn till det mer politiskt korrekta (även om denna term ännu inte var uppfunnen då) Vänsterpartiet kommunisterna, lade KFML beslag på det gamla partinamnet och  ägnade fortsättningsvis nästan all kraft åt att kontrollera De förenade FNL-grupperna (DFFG), som man såg inte bara som ett instrument i det så kallade solidaritetsarbetet för “Vietnams folk” utan fastmer även som ett verktyg för att förbereda den väpnade revolutionen i Sverige. Allt det där var naturligtvis ingenting annat än revolutionsromantiska pipdrömmar, och när det blev dags att ställa upp i val lyckades varken SKP eller KFML(r) få mer än några tiondels procent av rösterna. Att gå i demonstrationståg för “Vietnams folk” (det vill säga Nordvietnams kommunistparti Lao Dong och kommunistgerillan Viet Cong) var en sak – att rösta på motsvarigheterna hemma i Sverige en helt annan.

Såväl SKP som KFML(r) hade länge varit utpräglade “Kina-kommunister” och hånat Sovjetunionen för att, efter uppgörelsen med Stalin, vara “revisionistiskt” eller “statskapitalistiskt” och således inte tillräckligt revolutionärt. Men så dök Deng Xiao-ping, som tidigare utrensats av “De fyras gäng” under Kulturrevolutionen, upp på den kinesiska scenen och sade förgripliga saker som att “Det spelar ingen roll om katten är svart eller vit, bara den fångar möss” (i överförd bemärkelse att det inte spelar någon roll vilka ekonomiska metoder som används i ett samhälle, bara de fungerar). Då tackade Frank Baude, hans bror Leif och andra renläriga r:are för sällskapet, bildade Kommunistiska partiet marxist-leninisterna (revolutionärerna) och övergick i stället till att hylla Sovjetunionen. Så kan det gå.

Vet ni vilka två kommunistiska läromästare en äkta r:are har? Inte? Då kan jag berätta att det är baude Marx och Lenin.

Det senaste är att KPML(r) för några år sedan efter en intern strid bytte namn igen, denna gång genom att kapa partinamnet på mitten och i stället gå ut som KP, alltså Kommunistiska partiet. Inte ens den manövern visade sig bli någon röstmagnet, och röstantalet har fortsatt hålla sig runt 0,1-0,2 procent i riksdagsvalen. I några kommuner, såsom Karlshamn och Gislaved, har det dock gått bättre, vilket lett till att Sveriges “riktiga” kommunister nu är en aning större än Nationaldemokraterna.

Nordkorea genomförde ett underjordiskt kärnvapenprov den 25 maj. På bilden protesterar upprörda sydkoreaner mot den totalt oberäknelige Kim Jong-ils hot mot världsfreden.

Av mina efterforskningar på nätet framgår att KPs nuvarande kommunistiska lyckorike står att finna i, just det, Nordkorea. Alltså Kim Jong-ils järnhårda diktatur, där hundratusentals människor under olidliga förhållanden försmäktar i koncentrationsläger, det enkla folket på landsbygden lider svårt av undernäring om de inte dör av svält och där nödhjälpsleveranser i form av ris och andra förnödenheter beslagtas av militären. Samma Nordkorea som nyligen genomförde ett underjordiskt kärnvapenprov och som, tillsammans med Iran, framstår som det troligen största hotet mot världsfreden. Om förhållandena inne i det slutna Nordkorea  vet vi genom vittnesmål av de flyktingar som trots allt, efter osannolika umbäranden, lyckats ta sig ut ur det nordkoreanska mardrömssamhället till mer civiliserade förhållanden i Sydkorea, USA eller, om de inte är lika lyckosamma, Ryssland.

Detta bekymrar nu inte KParna ett spår, ty de vet ju hur det egentligen är efter att på den nordkoreanska kommunistregimens inbjudan ha besökt landet och “med egna ögon sett” hur det är efter att under minutiös kontroll ha vallats runt i ett antal mönsterfabriker och jordbrukskollektiv samt bott på lyxhotell i huvudstaden Pyongyang, en Potemkin-kuliss där endast de mest hängivna kommunisterna tillåts bo. Folk som hävdar att förhållandena kanske inte är lika rosenskimrande i Nordkorea som KP ser dem är helt enkelt köpta av det internationella kapitalet, CIA eller “den galna fascistklicken i Seoul”, det vill säga Sydkoreas regering.

Ta till exempel Curt Vangs skildring från det Nordkorea han och fem andra rättrogna kommunister – Regina Munoz, Mats Nordlund, Rune Persson, Kjell Strandberg och Anna Artén – i september 2008 besökte i samband med 60-årsfirandet av Demokratiska folkrepubliken Koreas (Nordkorea) tillblivelse. Curt Vang är stark man för KP i den goda kommunen Gislaved i Småland, där han är gruppledare i den två man starka fullmäktigegruppen och en flitig debattör i lokalpressen (huvudsakligen tidningen Västbo-Andan). Jag brukar då och då genom min vän Lars Olsson, en flitig antinazistisk och antikommunistisk debattör samt historieskribent på samma ort, ta del av Vangs tokigheter. Lars är sannerligen all heder värd genom sina debattinsatser till den demokratiska anständighetens försvar!

Om det knappt två veckor långa uppehållet i Nordkorea hade Vang bland annat följande att säga: “Jag är helt överväldigad…Att USA har 40 000 man vid gränsen till norra Korea och mängder av teknlogiskt avancerade missiler är ju fullständigt barockt…Det är vidrigt att inte hela världssamfundet agerar mot denna vidriga övergreppspolitik.”

Det Vang är så upprörd över – och han plussar för säkerhets skull på den amerikanska truppnärvaron med 10 000 man – är givetvis att USA med sin närvaro är det enda som hindrar Kim Jong-il från att ge order till sina generaler om en invasion söderut för att “ena Koreahalvön” och befria de stackars sydkoreanska satar som inbillar sig att frihet, demokrati och välstånd är någonting att ha…

Nordkoreanska militärparader är något som KPs Curt Vang gillar högt och rent.

Att Nordkorea är militariserat ända ner till minsta blöjbarn är inte något som bekymrar Curt Vang från Gislaved det minsta. Han tycker visserligen att militärtjänsten i landet är “lång “- sex år för kvinnor och åtta år för män – men vad tusan, de har ju så tjusiga militärparader! Så här utlåter sig Vang om en militärparad i centrala Pyongyang den 9 september i fjol, som han och hans proletära vänner var inbjudna att bevista: “Där fanns män och kvinnor och de uppvisade en sådan kraftfullhet att man inte kunde bli annat än djupt imponerad.”

Personkulten, då? Är det inte litet väl magstarkt att landets förre ledare Kim Il-sung, som avled 1994 efter att ha träffat den amerikanske “fredsmäklaren” Jimmy Carter, är president ännu 15 år efter sin död? Inga problem med Vangs sätt att se, eftersom ju Kim Il-sung var “oändligt älskad” av sina lyckliga undersåtar. Ja, så där håller det på när Curt Vang skall berätta om hur det egentligen är i Nordkorea.

Jag har hållit det här inlägget i en litet raljant stil, eftersom Kommunistiska partiets åsikter och politik har en så uppenbart verklighetsfrämmande och bisarr prägel. Och visst tål det här pajasgänget något att skämtas med och om. Vi bör dock hålla i minnet att det finns personer som inte tycker det är så roligt att bli misshandlade sönder och samman därför att de haft åsikter som högeligen förtörnat de röda kamraterna; sådant hände på löpande band i främst Göteborg för några årtionden sedan: “fascistyngel” skulle veta sin plats. Själv har jag, låt vara ganska rutinmässigt, då och då hotats till livet av dessa röda kamrater. Dagens kommunistpartister, “de vänstraste av de vänstra” i Sveriges politiska liv, är tveklöst lugnare av sig – man blir ju det med åren.

Ändå går det inte att komma ifrån att Kommunistiska partiet står fast vid tesen om den väpnade revolutionen som det enda saliggörande, och att alla andra antingen inte vet sitt eget bästa eller är snöda klassmotståndare som är värda bara förakt, om ens det. Dessutom kommer partitidningen Proletären fortfarande i åtnjutande av ett synnerligen generöst presstöd från den förkättrade “borgerligt-fascistiska-imperialistiska staten”, något de ekonomiskt ansvariga partimedlemmarna säkert skrattar gott åt hela vägen till banken när de minns Lenins ord: “Det sista kapitalisten säljer är repet han skall hängas i.”

Nej, Kommunistiska partiet är ingen trevlig företeelse. På sätt och vis är det väl ändå rätt beundransvärt att hålla fast vid en övertygelse år efter år, årtionde efter årtionde, trots att allt det man trodde på slagit slint. Det blev ingen revolution i Sverige. Det blev inte ens en “taburett i det borgerliga parlamentet”, som profeten Baude ibland trodde låg inom möjligheternas ram. Det blev bara några futtiga platser i ett begränsat antal kommuner. Också den väntade världsrevolutionen kom av sig, och nu tvingas man klamra sig fast vid det sista av de forna kommunistiska “drömsamhällen” som ännu existerar: Nordkorea. Nåja, Kuba finns ju också kvar trots att hedersmannen Fidél dragit sig tillbaka till förmån för sin broder Raúl. Detta maktskifte passar kanske rentav kommunistpartisterna ännu bättre, eftersom Raúl Castro, tidigare bland annat försvarsminister, har rykte om sig att vara en mer doktrinär och hänsynslös kommunist än den äldre brodern. I alla fall – nog är det litet synd om de trogna KP-medlemmarna.

Ännu mer synd är det om ungdomsmedlemmarna, som uppenbarligen inte lärt sig någonting alls om historien i den historielösa svenska skolan.

Revolutionen på marsch i Malmö…

Kanske är det offentliga stöd som kommer Kommunistiska partiet och dess organ Proletären till del, trots allt, väl använda skattepengar. På så sätt har vi ett åskådligt exempel som visar hur riktiga kommunister är och vilka förbluffande ting de fortsätter att tro på, trots att såväl verklighet som vetenskap sedan länge vederlagt dessa idéer och trots att dessa idéer överallt där de omsatts i praktiken lett till omänsklig diktatur och förfärande armod. Och de gamla klasskrigarna, proletariatets välgörare, har när de själva kommit till makten upprättat ett klassvälde som utan undantag varit mer långtgående och mer förtryckande än det företrädarna lyckades ordna till.

Kanske gör vi helt enkelt bäst i att se på KP och dess ungdomsförbund som ett kommunistiskt Skansen. Curt Vang får gärna bli Skansen-direktör, i alla fall så länge han och hans kompisar inte börjar skjuta på folk och säga att den väpnade revolutionen äntligen infunnit sig och att vi från och med nu skall få njuta av “proletariatets (det vill säga KPs) diktatur”!

Utan religion kan inte vår civilisation finnas till, och det är tack vare den vi nu nått dagens höjder av kunskap och materiell bekvämlighet. De som tror annat bör dra sig till minnes hur det såg ut i Maos Kina, ett land där en människas liv var värt ungefär ett ruttet lingon. För i ett samhälle likt det nyss omnämnda var en människa inget mer än ett själlöst redskap som enbart rättfärdigade sin egen existens så länge den var till gagn för staten. Påminner, nu när jag tänker på det, om hur vi har det i Sverige idag? 

Kina var ett hänsynslöst, ogudaktigt, mörkt, och eländigt land att bo i, och dess ledare Mao var en av vår historias mest ondskefulla. Under kultur-revolutionen lät han 6000 tibetanska kloster jämnas med marken, fler kloster än det finns i hela Europa? Till alla de som tycker detta ogudaktiga levnadssätt var något att eftersträva, så kan jag hälsa er att vi snart kan ha det här. Slit det då med hälsan.

Problemet våra ägare har med oss är att vi kan tänka själva, och då vi även gör så emellanåt, så inser vi då att vi är förmer än små byggklossar som de kan bygga lego med. Att religionen trots allt elände den blivit utsatt för alltjämt fortlever i Kina beror på att det grandiosa experimentet med Mao var ett praktfullt fiasko: ett fiasko som drog hela landet ner i den mest fruktansvärda misär.

Men med hjälp av EU/USA-investeringar vände man sedan snabbt på skutan igen och fick på bara några få årtionden hela världen att häpna över Kinas transformering, en transformering där den nya religiösa toleransen gjort sitt till.

Vi inser nu vikten av religion och filosofi: för ingen civilisation i vår historia har någonsin existerat utan dessa båda ingredienser, och ingen kommer heller någonsin att göra så. De högsta ledarna i vår värld böjer nämligen alla sina huvuden till någon form av översinnlig övermakt. I våra ägares fall är denna makt, enligt vissa, allt annat än god. Vi förstår då varför vår värld är så mörk.

På det personliga planet så finns det vid sidan av de rent religiösa element som religionen består av något annat som är av största vikt: religionen lär oss om dygder. Detta är av vikt, då dygder är vad som förhindrar oss från att bestialiseras – något våra ägare hela tiden försöker göra med oss. Att leva dygdigt är nämligen motmedlet mot det onda. Säga vad man vill om invandrare, men när det gäller att leva dygdigt så kan vi här i Sverige lära oss en hel del från dem.  

I samband med att vi ägnade ett seminarium åt den samtida kinesiska essän så höll jag en presentation om författaren Wang Xiaobo (1952-1997) och läste i samma veva den första berättelsen i hans bok Huangjin shidai 黄金时代 [Guldåldern] (Wang skrev inte bara essäer). Den handlar om Wang Er 王二 som under kulturrevolutionen befinner sig i Yunnan som zhiqing 知青 (intellektuell ungdom) i behov av omskolning. I samband med sin tjugoförsta födelsedag inleder Wang Er ett sexuellt förhållande med läkaren Chen Qingyang 陈清扬. Paret flyr upp i bergen ett tag men blir så småningom fasttagna och tvingas göra skriftlig avbön. Berättelsen kretsar kring dessa redogörelser som Wang Er och Chen Qingyang tvingas skriva för sina överordnade. Berättelsen är rolig, rå och bitvis väldigt vacker. Det påminner en del om Bataille, men Wang Xiaobo har också klart och tydligt inspirerats av Foucaults Histoire de la sexualité. Detta har berättaren Wang Er att säga om en av sina skriftliga redogörelser:

于是我就像作家一样写起交待材料来。首先交待的就是逃跑上山那天晚上的事。写了好几遍，终于写出陈清扬像考拉熊。她承认她那天心情非常激动，确实像考拉熊。因为她终于有了机会，来实践她的伟大友谊。于是她腿圈住我的腰，手抓住我的肩膀，把我想象成一棵大树，几次想爬上去。

[Så jag skrev saker att lämna över, precis som en författare. Först skrev jag om sakerna den där kvällen då vi flytt upp i bergen. Efter ha skrivit flera kapitel, så skrev jag till sist att Chen Qingyang liknat en koala. Hon erkände att hennes känslor den kvällen varit väldigt upphetsade, och att hon faktiskt liknat en koala, eftersom hon slutligen fått tillfälle att förverkliga sin Stora Vänskap. Så hon hade greppat fast sig med benen runt min midja, knipit händerna om mina axlar och använt mig som ett stort träd, som hon flera gånger klättrat upp i.]

Wang Xiaobo borde ges ut på svenska.

I beaktandet av musik som mer än vibrationer i luften, som ett mångfacetterat fenomen med många utgreningar, trampar man ofta in på spåret av musik som ett kulturellt fenomen. Frågorna blir många och svaren dras ofta upp med roten i en snårskog av personliga erfarenheter som slagit rötter i vår identitet och självbild.

Om man inte är försiktig kan man dra upp mer än man faktiskt klarar av att läka. Den sociologiska sjukan anas den som inte klarar av att knoppa av ett avgränsat område med den rationella subjektivismen som verktyg, och plantera den i mer bördig jord. Många av klonerna dör i processen.

Kultur är förändring i mötet med den andre. Vissa vill man dock inte möta alls, som skinnklädda discoknuttar från 80-talet. Bilden ovan lämnas inte bara som varnagel till kommande generationer, utan även med en förhoppning om den fredliga kontrarevolutionen i garderoben.

Men å andra sidan, varför ersätta ett socialiserat synsätt gällande estetik med ett annat? I relativismens suddiga domäner gör man dock nog klokt i att inte fråga så mycket om man inte vill vakna en dag som något sprattlande Kafaistiskt efter en misslyckad abort med intryckt galje. “Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras” utan dom stora sanningarna. Dom små sanningarna är inte långt efter till slaktbänken.

Med kniven mot strupen börjar man dock fundera. Än sen då?! Går det inte att placera den positiva känslan som drivkraft för den konstruktiva tanken, oavsett hur objektivt det är? Det är då man kan läsa den tredje paragrafen en gång till och börja fundera över de subjektiva åsikternas rationella arkitektur.

Roderick MacFarquhar & Michael Schoenhals Mao’s Last Revolution, The Belknap Press of Harvard University Press, 2006

Jag minns historier från förra årtusendet, kanske det var tidigt 70-tal, att på japanska företag hade man dockor i naturlig storlek föreställande cheferna nere i källaren. Var man arg på chefen kunde man gå ner och banka på dockan ett tag för att avreagera sig.

I Kina, från 1966 och tio år framåt, kunde arga folkmassor bokstavligen banka livet ur impopulära ämbetsmän, lärare och chefer, när man inte slogs inbördes och ibland bar sig väldigt illa åt (och ibland gjorde bra saker också, som att ordna åtminstone elementär sjukvård på landsbygden genom “barfotaläkarna”). När en femtedel av Jordens befolkning kommer i rörelse är det något att uppmärksamma.

Kina hade rasat som stormakt från 1840-talet (opiumkriget) och fortsatt halka utför ända tills Mao Zedong 1949 kunde proklamera den nya folkrepubliken. ”Kina har rest sig.” Nu var det återuppbygge som gällde. Man hade samma problem som de sovjetiska ledarna på 1920-talet: ett stort men lågproduktivt jordbruk,  svag industri,  fientlig omvärld, men stora förväntningar om att kunna skapa något bättre. Flera gånger försökte man ta jättesprång framåt för att komma över fattigdomen och nå ikapp de mer utvecklade länderna. Ibland lyckades det, ibland gick det illa. Kulturrevolutionen, en rörig epok med myriader av underavdelningar, var ett sådant försök att föra revolutionen vidare.

MacFarquhar och Schoenhals skriver om kulturrevolutionen, som de delvis har egna erfarenheter av. Boken har kommit till med hjälp av svenska forskningspengar, för övrigt, och det kanske är därför som även en svensk Kina-ambassadör finns med i litteraturlistan.

Källäget är ganska intressant, beroende av att kulturrevolutionen på många sätt fungerade annorlunda än utrensningarna i Sovjet. De senare sköttes som rena polisaktioner, alltså som operationer av en del av statsapparaten, medan i Kina folkmassorna tidvis släpptes lösa att på egen hand göra upp med motståndare. En mängd organisationer bildades som mer eller mindre stod utanför offentlig kontroll. Rödgardisterna producerade mängder av trycksaker, väggtidningar och annat material som kan stämmas av mot det officiella trycket. En viss akademisk forskning har kommit igång om den här epoken i Kina, men mycket av de intressanta källorna är ännu otillgängliga. Men delvis tack vare de inofficiella trycken har författarna lyckats skapa en livlig bild av vad som skedde. Hur komplett och hur korrekt den är – det är en annan sak.

Det finns ett hål i framställningen och det är egentligen ett stort ”varför?”. Skärvor till förklaringar finns varför olika grupper uppträdde som de gjorde, men när vi kommer till fabriker och jordbruk tar förklaringarna slut. Är det en händelse? Visserligen började rörelsen bland lättrörliga skolelever och studenter på universiteten, men när arbetare och bönder i miljoner demonstrerade, bildade organisationer, slogs inbördes eller störtade lokala företagsledningar eller politiker är det en annan sak. Under några perioder hade kinesiska bönder revolterat under synnerligen våldsamma former utan att fråga någon om lov. Mao skrev berömmande om sådana revolter i hemprovinsen Hunan 1926. Senare genomförde de jordreformer under kraftigt våld där partiet ibland stödde, ibland höll emot. Var det helt enkelt den gamla bonderadikalismen som levde kvar och fick utlopp igen under 60-talet? Även om arbetarklassen växt till sig kraftigt vid den tiden var förmodligen de flesta arbetare mer eller mindre bönder innerst inne.

Men detta kan inte räcka som förklaring till vidden av våldsamheter – vid sidan av radikalismen under Folkrepublikens första årtionden fanns förmodligen mycket av hierarkier kvar. Dels gamla strukturer från före revolutionen, dels de nya i partiet. Och när Mao blåste till strid fick folk en chans att göra upp med bossar som kändes förtryckande. På sätt och vis gjorde Mao samma sak som Stalin, nämligen slog sönder delar av partiet och dess ledning, men metoderna var olika. Medan det i Sovjet var hemliga polisen som var det viktigaste redskapet och det folkliga engagemanget bestod av angiverier var det i Kina massorna själva som uppmanades att agera. Mao lät inte avrätta de kollegor och höga ledare som han avsatte (även om en del blev utsatta för sådan behandling att de dog) vilket också var en skillnad mot Stalin. Mao tycks ha tänkt sig att det automatiskt skulle skapas ”stor ordning” ur den ”stora oordning” som han och hans kulturrevolutionära grupps direktiv frambringade. På den punkten blev han besviken. På sätt och vis påminner detta om nyliberalernas “chockterapi” som skulle förvandla Ryssland från planekonomi till kapitalistisk ekonomi på nolltid – och som till stora delar havererade därför att verkligheten inte uppträdde som ideologerna hade tänkt sig.

När en av västtyske förbundskanslern Willi Brandts närmaste medarbetare avslöjades som östtysk spion på 70-talet tvingades Brandt att avgå. Samma sak hände inte Mao, trots att hans utsedde efterträdare Lin Piao under oklara omständigheter försökte fly ur landet och omkom vid en flygkrasch i Mongoliet. Annars verkar just affären Lin Piao ha varit ett hårt slag för Mao. Hade kretsarna runt honom varit mer resoluta kanske kulturrevolutionen varit slut redan 1971-1972. Men Maos ställning var ändå så stark att han kunde styra vidare, stödd av olika civila och militära koalitioner. Däremot verkar det fel att kalla honom ”allsmäktig”, i själva verket var han omständigheternas fånge. Massupproren ledde inte till det han önskade, den ena kampanjen följde på den andra och folk tröttnade. När ”de fyras gäng” försökte föra hans linje vidare (eller försökte behålla sina egna positioner, vilket väl var samma sak) var det en smal sak för deras motståndare att genomföra sin kupp och göra slut på kulturrevolutionen.

Produktionen drabbades tidvis hårt, men vetenskapliga genombrott gjordes också. Kinas första satellit sändes upp 24 april 1970. Jag kommer ihåg det där, det måste ha varit de dagarna i april när jag skruvade på en radio med kortvåg och råkade få in Radio Peking, och hörde satelliten spela Östern är röd mitt inne i radiobruset. På senare år har Kina även fått upp en man i rymden – en taikonaut – och man kan undra om det hade gått så fort om inte rymdprogrammet hade kunnat fortsätta även under kulturrevolutionen.

Lever maoismen? Upprorsandan lever kvar. Partiet måste ta hänsyn till att bönder och arbetare kan gå ut på gatorna och demonstrera och slåss mot polisen, det är tusentals sådana incidenter varje år och jag tror att de är i hans anda. “Det är rätt att göra uppror.” Partiet blev så illa tilltygat under de tio stormiga åren att det aldrig har kunnat komma tillbaka till den ställning det hade innan Mao blåste till strid mot de makthavare inom partiet som han ansåg gå den kapitalistiska vägen. Det är nu i det väsentliga ett kapitalistiskt parti under röda fanor, svårt härjat av korruption och förmodligen mest till nytta som klätterplank för karriärister.

Partiet kan ändå inte av historiska skäl dumpa Mao, även om man inte uppfyllt löftet om att fortsätta utgivningen av hans Samlade skrifter. Band fem som täcker tiden 1949-1957 utkom för många år sedan, och sedan dess har ingenting hänt vad jag vet. Tiden efter 1957, särskilt då kulturrevolutionens stormiga år, är säkert svåra att hantera för partihistorikerna. Någon “marknadsleninism” är svår att hitta argument för i Maos verk. Så KKP lever kvar med Mao men utan maoism. Däremot tycks maoismen leva och utvecklas på andra håll. Maoisterna slog sig fram till regeringen i Nepal, och i Indien sprider sig ett maoistiskt uppror från djunglerna in mot de stora industriorterna. Jag såg en deklaration nyligen där bland annat indierna och det stora filippinska partiet hyllade Mao och kulturrevolutionen, så sista ordet i den här saken är säkert inte sagd.