Vårt förändringsarbete för psykiatrin ger resultat. Bättre ersättningsmodeller gör att pengarna ger större nytta – kopplade till hur många patienter som tas emot och vilken typ av behandling det handlar om. Fler får hjälp tidigt, i öppenvården, och det leder till minskat tryck på slutenvården när färre behöver läggas in på klinik, som DN kunde berätta om i måndags. Det ger minskat lidande för patienterna – och mer vård för landstingsskatten.

Fristående vårdgivare bidrar också – mångfalden ger en konkurrens om vårdidéer som utvecklar psykiatrin. Goda idéer sprider sig till fler vårdgivare. Ett exempel är beroendevården där vi har fått betydligt mer vård för pengarna på både privata Maria Beroendecentrum och landstingsdrivna Beroendecentrum Stockholm. Och vår upphandling av vården vid Maria verkar ju nu frigöra bortåt 30 miljoner kronor för annan vård.

Också första linjens psykiatri hjälper fler. I år beräknas de s.k. psykosociala besöken öka med 20 procent i primärvården. Förra året ökade de med 10 procent. (Se också dagens DN, ej på nätet.) Alla husläkarmottagningar ska erbjuda de patienter som behöver psykosocialt stöd av kurator eller psykolog.

Det är framför allt psykologbesöken som ökar – och nu ger vi ännu större utrymme genom att ta bort det övre taket för de psykosociala besöken. Om detta berättade jag i den sjukvårdspolitiska debatten på budgetfullmäktige i dag.

Intressant om..?

Jean-François Lyotard (* 10. August 1924 in Versailles; † 21. April 1998 in Paris) war ein französischer Philosoph und Literaturtheoretiker. Berühmtheit erlangte er vor allem als Theoretiker der Postmoderne.

(http://de.wikipedia.org/wiki/Jean-François_Lyotard )

Fast det har varit liten för mycket den här veckan.. har inte haft lust att blogga.. och jag har inte varit inne på bloggen överhuvudtaget..

Jag mår bättre.. men jag är fortfarande inte glad över hur jag har blivit behandlad…
Jag pratade med cytostatika tjejerna.. om det där med att jag inte har något förtroende längre för min läkare.. vilket jag som patient faktiskt kan kräva.. jag kan kräva att h*n vet hur rutinerna är.. jag kan kräva att de ska veta hur operation går till.. och vilka kriterier som spelar in för att man ska få den operationen…
Det är inte jag som patient som måste ringa runt och ta reda på fakta.. speciellt när läkarna på regionens ledande sjukhus talar om att alla onkologer faktiskt ska veta vilka kriterier som gäller för mig.. när det ser ut som det gör för mig… Det var som kirurgen sa till mig när jag satt där på sängen i rum 8 på avdelning 37 på Sahlgrenska… att det är onkologen som ska veta.. vet han inte så ska han ringa och fråga oss.. innan han ger positiva besked till patienten.. och han hade en månad på sig att göra detta… och sen hade ju syrrorna på avdelningen kunnat ringa mig och då hade jag blivit ledsen.. men inte lika ledsen som jag blev nu.. för att jag faktiskt åkte 20 mil enkel resa för att få ett nej… Det är alltså onkologen som gjort fel..

Jag har även pratat med min kurator.. hon om någon förstår hur det är och känns där inne i hjärteroten…
Hon skulle ta ett prat med syrrorna på avdelningen.. för hon tyckte också att det var dåligt gjort av onkologen..

Det stora problemet som alla säger är det att de bara har en onkolog bundet till avdelningen.. men det är inte jag som gjort fel.. och som gör att jag idag inte längre litar på honom/henne… för det är h*n själv som satt sig i den situationen… vilket faktiskt är lite skrämmande.. för tankarna blir så många fler hos mig.. för jag har tappat allt förtroende för honom/henne.. är det något mer de undanhåller för mig… för det blir lätt så.. att de andra tankarna också kommer.. hur ser det egentligen ut där bak i min rygg… har “mina kompisar” där bak i ryggen vuxit fast doktorn säger att de inte har gjort det… är metastaserna fler.. Som ni ser så har tankarna bara blivit fler och mer obehagliga sen det här hände.. för som jag sa tidigare.. tankarna har vuxit till sig.. och jag litar inte längre på min onkolog.. vilket jag tror att alla vill.. alla vill väl kunna lita till vad deras läkare säger… eller..

Jag vägrar ha något med denna onkolog att göra.. de får på något sätt fixa detta.. för det är inte heller mitt jobb.. onkologen har lön och det är hans/hennes jobb att veta.. eller ta reda på hur det är.. genom att lyfta en telefonlur och ringa till dem och prata med dem…

Jag ska ha en annan läkare.. så det så…

Läs även andra bloggares åsikter om pysan, onkolog, läkare, förtroende, lita på, undanhåller, frågor, telefonsamtal, kurator, hjärteroten, avdelning, resa, kriterier, patient, behandlad, blogga, bloggen, rutiner, kräva

Efter gårdagens träff med diskussion om könsmaktsordning och genuspedagogik höll jag väl ögonen lite extra öppna i dag och ramlade över ett inlägg om självmord bland män (GenusNytt). Jag håller med om att det är ett enormt problem att killar/män anses, och anser sig själva, tillräckligt starka för att klara av sina problem på egen hand. Och visst ligger samhällets fokus på de unga tjejernas/kvinnornas psykiska välmående…(?)

När jag tänker efter tror jag att jag har observerat att de flesta som besöker kuratorn i skolan är tjejer… Om det stämmer så kan det ju inte bero på att killarna har ett mindre behov, utan snarare att kuratorerna inte lyckats skapa en kontakt med dem. Jag vet i alla fall att en massivt övervägande andel av alla “krissamtal” som jag har haft i skolorna har varit med tjejer… Att killarna öppnar sig är så mycket ovanligare. Eller rättare sagt; att jag lyckas skapa en sådan relation till dem att de vågar öppna sig är mycket ovanligare… Och de som har öppnat sig för mig har jag väldigt sällan lyckats övertyga att uppsöka kuratorn.

Usch! Upplever ni andra pedagoger samma sak? Vad tänker ni om det här?

P.S. Inlägget länkar till SvD och i den artikeln reagerade jag på bisatsen: “använd inte ord som “sista utvägen”… (om självmord) Det har jag nog gjort! Så dumt! Det är klart att det är ett olämpligt ordval!

Nu måste jag sätta mig och tänka på något jag har gjort bra ett tag!

Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, grundskolan, gymnasiet, gymnasieskolan, utbildning, kurator, skolkurator, psykisk hälsa, självmord, genus, genuspedagogik,

 Det här är min profilbild på temabloggen “Malmö” jag skriver på city.se. Jag hatar den! Bilden alltså. Men det spelar ingen roll, den finns där så fort man besöker hemsidan ändå. Glöm och gå vidare.

 Jag har suttit och diskuterat högskoleinriktningar med Fru Nerman. Det väger ju lite mellan Socionom -> kurator och psykologlinjen. Ett tag var jag inne på skrivlinje, journalistik och media. Pappa och company på utlänningssida röstar för juridik. I skrivande stund vill jag bli aerobicinstruktör, ja men ni fattar. Huvudet gömmer sig i arslet på mig och det bara trycker och trycker. Vad vill jag bli när jag blir stor? Inte en blekfet aning, har ni inga tips på hur man löser detta världsproblem?

Först har jag ett år på Malmö folkhögskola framför mig. Jag kan med skam i kroppen säga att jag ångrar mitt beslut att hoppa av gymnasiet ganska hårt. 6 år sedan jag satt i en skolbänk sist. Då snackade jag bort lektionerna, tjafsade med matteläraren för att sen ge honom ett äpple (fjäskade på gammeldagsvis) och så skrev vi HALV FJÄRT på danskprovet (jag och alexandra). Skolan gick ut på att sitta i cafeét och käka sega kolakakor. Tillslut spydde jag på mig själv och alla andra så jag hoppade av och började jobba. Från 25 kr/h till 165 kr/h på fyra år. Nu är det dags att skaffa mig en rejäl utbildning! Vi ses ute i arbetslivet om ca 4-5 år. Tipsa gärna mig om intressanta utbildningar?

Duygu Yaşam
İstanbul Modern Müzesi son 30 yıla damgasını vurmuş, görsel sanatlar tarihimizi yapılandıran(!) sanatçılar ile ilgili bir sergi açtı ve koleksiyonuna yeni sanatı(!) taşıdı…
Ülkemizde son yıllarda küratör kavramı iyice karıştı: ülkemde galerilerin kuruluşundan beri zaten küratörler vardı ve Batı küratör adını gündeme getirdiğinde, hemen birileri acele davranarak kendilerini küratör ilan ettiler.
Internet üzerinden fırsatları yakalayarak bloglar oluşturuldu ve bir anda bazı çevrelerin gözünde önemli bir konuma gelmeyi başardılar… Başardılar da ne oldu?
Ortaya çıkan küratörler, dünyada gelişmeye başlayan yeni sanatı, edindikleri kitaplardan, dergilerden ve Internet’ten alıntı yaparak, görsel sanatlar alanında uzmanları bulunmayan medyamıza taşımaya başladılar. Bu arada yıllardır ülkemde sanat adına çırpınan sanatçılar, atölyeleriyle baş başa kaldılar.
Önce bizim sözde küratörler, “resim sanatı bitti” diye yaymaya başladılar. Oysa ülkemizde henüz resim sanatını bile halkımıza anlatamamıştık…
Bienaller düzenlenmeye başladı ve Sayın Beral Madra ile girdiğimiz Bienaller, giderek el değiştirdi ve ortaya çağdaş sanatı ülkemize getirdiklerini iddia eden isimler çıktı. Bu isimler geçmişi bir anda silmiş, kendi çevrelerinde edindikleri Batı özentisi sanatçılar ile, kendilerini gündemde tutmayı başarmışlardı. Çünkü Batı Türkiye’de Bienal görmeyi hoş karşılamış ve sanatçılarını İstanbul Bienaline katılmaya özendirmişti. Sonuçta uluslar arası bir organizasyondu ve Türkiye’de bu açıdan Batı’nın kullanacağı alanlar içine girmişti…
Bienal fikri ülkemiz için kötü değildi fakat kötü olan bu Bienallerden, dünya sanatına damgasını vuracak Türk sanatçılar çıkartma yeteneğinin olmamasıydı.
Bugün Orta Doğu sanatına baktığımız zaman, dünya sanatında büyük ederleri olan işlerin çıktığını görüyoruz…
Orta Doğu’lu sanatçıların son sergisi yeni sanat açısından dünyada ses getirirken, biz hala figüratif, Batı özentili ve hatta Batı kopyası eserler ile sözde dünyaya açılma yeteneği gösterdik. Orta Doğu’lu sanatçıların yeni sanat adına verdikleri mesajlar çok doğru olduğu için alkış alırken, bizde yeni sanat adına Batı’da daha önce yapılmış olan işlerin özentileri Bienal ve bu tür sergilere, şimdi de müzeye taşındı…
Sotheby’nin düzenlediği müzayede de ise gönül isterdi ki, dünya sanatını alt üst edecek yeni bir şeyler gösterebilseydik. Bu yüzden müzayede sadece bizim galericilerin spekülasyon açısından ilgilerini çekti ve eserler ülkemize geri döndü…
Daha önceki yazılarımızda kendilerini küratör, sanat yazarı, galerici, müze yetkili ve yayıncı olarak görenlerin araştırmadan yoksun olarak Türk görsel sanatlarını yapılandırmaya çalıştıklarını vurguladık. Yani gözlerinin önünde bulunanlar ve kendilerine farklı olanaklar sunabilenler ile yola çıkmayı daha kolay görenler, araştırma adına ülkemizde geçmişte neler yapılmış ve şu anda kimler neler yapıyor bunları araştırma zahmetine girmediler. Onlara göre, gözler önünde duran ve kendilerine saygıda kusur etmeyen sanatçılarla çalışmak daha kolay geldi. Çünkü gerçekleri bilen, ülkemizden dünya sanat platformuna özgün eserler üretmek için çaba gösterenlerden uzak durmak gerekiyordu…
Siyasette nasıl ki bir koltuk kavgası gerçeği var, bizim görsel sanatlar platformumuzda da öyle bir koltuk kavgası var ki, yıkabilene helal olsun…
Kapitalistleri yanlarına almış, sanatçının Kapitalizmin boyunduruğu altına girmesi açısından çaba harcayanlar, elbette ki bir zamanların Hollywood’unda sanatçılara karşı açılan soykırımın başka bir örneğini gösterme çabasındalar… Fakat bilmiyorlar ki Hollywood o günleri çoktan aştı…
Gelelim son 30 yıla damga vuran sanatçıların seçilmesine: seçilen isimlere karşı değiliz fakat sanki başka sanatçı yokmuş gibi, “bizim seçtiklerimiz en iyiler ve dışarıda kalanlar yetersiz” der gibi bir tavır ile serginin tanıtımını yapmak yanlış…
Son 30 yıla damgasını vuran sanatçıları belirlemek için en azından ülkemiz sanatını belirleyen tüm yayınları taramak ve aynı oranda sanat çevresinde, küçüğünden büyüğüne kapsamlı bir araştırmaya girmek gerekirdi…
Bu serginin sözde seçicisi veya seçicileri belki kısa pantolonla gezerken veya dünyada yokken ülkemde çağdaş anlamda sanat yapan isimler vardı. Ve bu isimler sanat yayınlarımızda taranmış olsaydı ve ülkemizin bir zamanlar tek televizyon kanalı olan TRT’den araştırılsaydı bulunabilirlerdi ve bugün yapılmış olan çok büyük haksızlığa damga vurulmazdı…
Ülkemde sanata gönül vermiş ve bu uğurda yaşlanmış olan yığınla sanat yazarı, eleştirmen ve sanat tarihçimiz var. Hiç değilse bunlara ulaşılabilir ve görüşleri alınabilirdi…
Çiçek böcek resimleriyle uğraşan birinin ülkemizin son 30 yılına damgasını vurmuş sanatçılarını belirlemesi de bugün ortaya konulan örnek gibi olur ki, bu örnek eksik ve birçok sanatçımızın adına da koca bir ayıptır…
Sanat adına adım atanların, etik, gerçekçi ve de dostça bir yaklaşıma sahip olmaları gerekir. Soykırım uygularcasına sanatçısına yaklaşan ne küratör nede sanatta başka bir unvan verilemez. Verilmişse de sanatçılara haksızlık edilmiştir…
Küratör Sanatçının önünde olmamalı…
Sanat adına adım atan kişiye sanatçısı kolayca ulaşabilir ve güler yüz görür. Oysa bizdekilere randevu almak için bile ulaşamıyorsunuz…
Diyelim ki e-Posta ile ulaştınız, “sizi tanımıyorum diyebiliyor”. Nasıl olur siz daha sanatın içinde yokken ben vardım ve yaptıklarımla ülkemdeki sanat çevresini sallıyordum deseniz bile, “kusura bakmayın sizi tanımıyorum ve tanımak da istemiyorum” diye yanıt alabiliyorsunuz ki bu durumun elimizde örnekleri var…
Ve onları eleştirdiğiniz zaman ise sizin adınızı çevrelerine yayıyor ve etkinliklerde yer almanızı, sergi açmanızı ve de eser satmanızı önlemeye çalışıyorlar…
Mevlana felsefesinden bile habersizler…
Hitler’in Nazi felsefesi sanki ülkemiz sanat platformunda egemen kılınmış…
Nedense sanatçının önünü kesmeye uğraşan simaları düşündüğüm zaman gözümün önüne Hitler Almanya sının Nazi’leri geliyor, korkutucu ve ürkütücü…
Yazılanlar kalıcıdır, zamanla tekrar gündeme gelir ve bir gün bu eleştirileri hak edenler, yazılanların altında ezilip gider…
Gerçek sanat ve gerçek sanatçıyı hiçbir kul yok edemez…

Yeni Orta Doğu sanatı- Saatchi Gallery

Yeni Çin sanatından- Saatchi gallery

Kutlu Nişancı
Başbakanımız Sayın Recep Tayyip Erdoğan’ın duyarlılığı ile gündeme gelen ve Avrupa Birliği yolunda önemli bir adım olan İstanbul Modern müzesi, ne yazık ki aldığı devlet desteğine karşın, hala kişiye özel bir kuruluş gibi yönetilmeye devam etmektedir.
Şimdiye kadar yığınla eleştiriyle karşılaşan müzenin, ülkemiz sanatına ve sanatçılarına karşı güttüğü ayırımcılık, kabul edilir gibi değil…

varnay-jones

Bizden olanlar ve bizden olmayanlar anlayışı ile kuruluşunu gerçekleştiren müzenin elbette ki bu sorumsuzluğu Sayın Bülent Eczacıbaşı’na fatura edilemez. Sonuçta Eczacbaşı ailesi bu konuya öncülük ederek kuruluşu gerçekleştirdi. Devlet de binayı tahsis ederek, AB yolunda kültür açısından önemli bir adım atmış oldu…
Buraya kadar güzel fakat, ülkemizde ilk kez açılan çağdaş bir müzenin açılışında, bir çok sanatçının göz ardı edilmesi ve Batı‘dan kopya veya ağır özentili işlerin Türk sanatı adına müzeye konulması, eleştirişleri de beraberinde getirdi.

TOM FRIEDMAN

Müzenin açılışında müzeye kabul edilecek olan sanatçıları, Gazi Üniversitesinden sanat tarihi eğitimi almış olan Levent Çalıkoğlu, İstanbul Teknik Üniversitesinde mimarlık eğitimi almış olan Haşim Nur Gürel ve sosyoloğ Ali Akay’ın seçtiği ve seçimde kapsamlı bir araştırmanın da göz ardı edildiği, ülkemizin çok ünlü bir galeristi tarafından da dile getirildi.
Bu üç isim kendilerini müzeyle birlikte sanat uzmanı ve küratör ilan ederek, sanki görsel sanatlar alanında onların dışında bu işi bilen yokmuş gibi hava yarattılar. Bu balon gibi şişirilmiş hava ne yazık ki ülkemizin sosyetik sanat çevresi tarafından da desteklendi. O sosyetik çevre ki, bir zamanlar da Fransız hayranlığını ülkemizde gündeme taşımış ve görsel sanatlarımızın hala bir yere oturmamasında rol oynamışlardı…

JASON SALAVON

Aslında o ödülü Sayın başbakanımıza vermeliydiler…

Puntar

Yıllardır ülkemizde bienal ve çeşitli etkinliklere ev sahipliği yapıyor, milyonlarca dolar harcanıyor ve sanatçıların önünü kesen, sözde uzmanlar(!) yüzünden, bugüne kadar dünya çapında ses getirecek bir görsel sanatçı çıkaramadık…
Oysa spor alanında çeşitli şampiyonalara ev sahipliği yapan ülkeler, dünya çapında sporcuların çıkması için etik kurallarla çalışıyor ve önemli sporcular çıkarabiliyorlar. Antrenörler güçlü sporcuların yanında yer alırken, bizde sözde sanat uzmanlarımız, güçlü sanatçıları görmemezlikten gelebilmek için adeta yarış içindeler…
Gerçek sanatçı yok olmuyor. Bugün ülkemizden çıkan ve dünya sanat platformunda yarışan sanatçılarımız da var ve bu sanatçılarımız ülkemizde göz ardı edilseler bile, yok edilemezler ki.Sanata çıkarcı politikaları yüzünden zarar verenler yarın o sanatçıların karşısında, yüzlerine bakabilecekler mi…

RICHARD HAMILTON

Müzede neler yapılıyor?

Mike-Nemire-Frequency

Çocuklara, öğrencilere kurslar veriliyor.
Ülkemizde bu konuda yurt dışı deneyimli, ödüllü sanatçılarımız da var fakat nedense bunlara ilgi gösterilmiyor, yardım alınmıyor…
Müze üzerinden görsel sanatlarda spekülasyon yapılıyor. Milliyet Sanat Dergisinin Haziran sayısında müzenin tek adamı ilan edilmiş olan ve aynı zamanda dergide yazılarına yer verilen isim, bazı isimleri öne sürerek, spekülasyon yapıyor…
Kendisine sormak gerek, sanatta uzmanlığı nereden geliyor? Ülkemizin yetiştirdiği dünya çapında bir sanat felsefecimiz var. Müze bugüne kadar Prof. İsmail Tunalı’dan da yararlanma yoluna gitmedi ve göz ardı etti…
Ülkemizde iyi kötü görsel sanatlara hizmeti geçmiş ve hala hizmet etmekte kusur etmeyen bazı isimler var ki onları da müzenin çevresinde göremiyoruz. Nerede spekülasyona yatkınlık var ise müzenin orada mı olması gerekir?

bourgeois

bridget-riley

Türkiye’de Görsel Sanatlar olarak biz Milliyet Sanat yöneticilerini eleştirmek istemiyoruz çünkü, onlar da henüz plastik sanatlarda nelerin döndüğünden habersiz ve sadece kendi bulundukları yerden görebiliyorlar bu konuyu… Biraz sanatçılara açılabilseler, atölyeleri gezebilseler ve eleştirenler ile bir araya gelerek onları dinleyebilseler gerçekleri daha şeffaf olarak görebileceklerdir…
Yıllardır görsel sanatlar alanımızda bir çarpıklık var ve bu çarpıklık diyalog kurulamamasından ileri geliyor…
Bazı sanatçılar harıl harıl çalışarak önemli işler ortaya koyarlarken, sanatın sosyetesini yaşayanlar ne yazık ki bulundukları köşelerden onları göremiyorlar. Ve bahsettiğimiz sanatçılar kendilerine ulaşmak istedikleri zaman ise, kesinlikle ulaşamıyorlar…
Al gülüm ver gülüm hesabı görsel sanatlarımızda yığınla sanatçı kendi yağlarıyla kavrularak, gözden, dizden uzak olmak zorunda kalıyorlar…

Neslihan- Öner-2008-kolaj

Klänningen jag så gärna vill komma i igen.

Idag är det fredag, äntligen!

Efter jobbet ska jag till min kurator som jag bara träffat en gång innan, men jag gillar honom. Jag ska försöka få bukt med varför jag egentligen hatar mig själv så mycket. Varför kan jag inte bara få må lite bra och ha dagar då jag faktiskt är nöjd med mitt utseende, som jag hade förut? nu har jag ful-dagar varje dag.

Ikväll ska vi (jag + pojkvän + vänner) till Sjätte tunnan (en medeltidskrog i Gamla Stan) och jag tror det kommer bli superduper kul! På lördag blir det film hela dagen och på söndag ska jag passa min guddotter

I natt sov jag dåligt igen. Drömde mardrömmar också. De första timmarna på jobbet satt jag och nickade till, så fort jag postat det här inlägget ska jag gå och sova i Saccosäcken som finns i konferens-rummet.
Vad ska ni göra i helgen?

Pada tahun 1997 untuk pertama kali asosiasi kritikus sedunia IAA (International Association of Art Critics) menyelenggarakan kongres di Asia. Sebelumnya kongres internasional ini selalu diselenggarakan di Eropa atau Amerika Serikat. Tujuannya, meluaskan keanggotaan IAA di Asia. Negara yang dipilih Jepang karena infrastruktur seni rupa di negara ini relatif sama dengan infrastruktur seni rupa di Eropa dan Amerika.

Pada pertemuan kritisi Jepang sebelum kongres internasional itu diselenggarakan, muncul persoalan “kecil”. Hampir 80 persen calon anggota baru IAA di Jepang mengaku tidak pernah menulis ulasan di media massa atau jurnal seni. Namun, mereka secara tetap menulis pengantar kuratorial di katalog-katalog pameran yang menyebar juga di kalangan masyarakat.

Persoalan “kecil” itu ternyata bukan persoalan karena IAA tidak membedakan kritikus dan kurator. Maka tidak diperlukan perdebatan tentang perbedaan kritikus dan kurator. Sudah menjadi kesadaran yang tidak dibicarakan lagi bahwa kritik seni—ulasan di jurnal maupun pengantar kuratorial—adalah pemaknaan karya-karya seni rupa. Pengertian kritik seni ini jauh dari pengertian naif (awam) bahwa kritik seni adalah “kritik” (harus mengkritik).

IAA juga tidak membedakan kode etik kritikus dan kurator. Kedua profesi ini berada pada posisi berbeda dengan galeri, promotor (gallery owner) dan balai lelang. Dalam penjabarannya, kritikus dan kurator dianggap melanggar kode etik apabila menerima komisi pada transaksi jual beli karya seni. Galeri, promotor dan balai lelang sebaliknya menjalankan usaha dengan memetik komisi pada penjualan karya. Usaha-usaha ini berkembang ketika nilai nominal karya seni naik karena nilai-nilai intrinsiknya semakin luas diakui masyarakat melalui wacana seni rupa.

Bahwa kritik seni mempunyai dampak pada promosi seniman dan penjualan karya seni memang menjadi persoalan IAA. Pada tahun 1990-an itu persoalan deaccessioning (penjualan koleksi museum) dan komodifikasi karya seni merupakan persoalan yang belum terpecahkan. Gejala ini terjadi karena lonjakan perkembangan pasar barang seni internasional pada dekade 1980.

Namun, gejala itu diakui tidak bisa dihindari. Bersikap konfrontatif akan merugikan pembentukan infrastruktur baru yang sedang berporses. Maka sikap terbaik adalah menguatkan sikap di dalam IAA, yaitu mengukuhkan kode etik—menjalankan mekanisme sanksi pada setiap pelanggaran.

Gejala komodifikasi karya seni menjadi dilematis karena pemaknaan karya-karya seni mengalami pergeseran dari kritik seni ke kurasi pameran. Jumlah kurator di seluruh dunia tercatat semakin banyak, sementara kritikus (tidak merangkap sebagai kurator) semakin berkurang.

Dibandingkan penulisan kritik, praktik kurasi relatif lebih dekat ke promosi. Tercermin pada melonjaknya jumlah perempuan kurator yang tujuannya jelas: mempromosikan perempuan seniman yang memang sangat sedikit jumlahnya pada perkembangan seni rupa dunia.

Namun, pergeseran itu mencerminkan pilihan publik seni. Praktik kurasi yang melibatkan pameran memang punya peluang lebih besar pada pemaknaan karya. Bila dibandingkan, pendapat pada kritik seni sepenuhnya bergantung pada penafsiran individual kritikusnya. Di samping itu, ruang penulisan kritik di media massa atau jurnal seni selalu terbatas.

Praktik kurasi jauh lebih kompleks. Kurator melakukan berbagai pengkajian dan melakukan dialog dengan seniman dalam menggali nilai-nilai. Kurator berpikir keras untuk menata pameran yang berhadapan langsung dengan publik. Pameran yang tidak punya dampak adalah pameran gagal. Pengantar koratorial yang merekam proses ini tentu merupakan pemaknaan yang lebih komprehensif dibandingkan kritik seni yang ringkas—sekarang ini katalog pameran mulai mendesak pula buku sejarah seni rupa dan teori seni.

Pergeseran dari kritik ke kurasi itu tidak bisa dilepaskan dari perkembangan seni rupa dunia yang menghadirkan perubahan besar pada dekade 1970-1980. Perubahan ini mendasar.

Pada masa perkembangan 1960-1970, pengaruh institusi seni rupa mencapai puncaknya. Institusi—khususnya di Amerika Serikat—menjadi otoritas pemahaman seni. Kritikus dan kurator lembaga seni rupa
(museum-museum) menjadi orang-orang paling menentukan dalam hal
bagaimana karya seni harus dipahami. Mereka menetapkan pula mana karya bermutu dan mana yang tidak, bahkan mana yang bukan karya seni.

Pada perkembangan 1970- 1980, otoritas itu goyah. Pangkalnya, protes masyarakat (di Amerika Serikat) yang merasa karya seni dan pemahamannya menjadi esoteris dan karena itu tidak dimengerti. Maka kritikus dan kurator lembaga kehilangan pengaruh karena hampir semua standar yang mereka tetapkan gugur.

Perkembangan itu yang melahirkan seni rupa kontemporer. Perkembangan itu pula yang melahirkan profesi kurator independen, yaitu kurator yang tidak terikat pada “ideologi” lembaga (mula-mula di Amerika Serikat pada awal 1980-an). Tidak sampai 10 tahun, pengertian “kurator” pun berubah, tidak lagi harus dikaitkan dengan lembaga.

Meningkatnya jumlah kurator di Eropa dan Amerika harus dilihat sebagai lonjakan jumlah kurator independen itu. Sementara di Jepang penambahan jumlah kurator paralel dengan pertumbuhan museum—200 museum per tahun pada dekade 1980. Namun, perkembangan ini tidak mengulang perkembangan Eropa, Amerika dekade 1960. Tidak ada kurator Jepang yang berpikir tentang otoritas. Di Indonesia, semua kurator adalah kurator independen karena lembaga seni rupa bisa dibilang tidak ada.

Dekatnya kurasi ke promosi bisa dibaca sebagai mendekatnya wacana dengan pasar. Naiknya harga karya-karya penting di Eropa dan Amerika sampai di atas 100 juta dollar AS memperlihatkan hasil kerja pasar memanfaatkan wacana dengan pandai. Praktik ini tidak melanggar hukum. Kekhawatiran dunia seni rupa ialah pemanfaatan wacana ini berkembang ke manipulasi yang karena kepintaran pasar bisa tidak melanggar hukum
juga. Pasar juga punya kekuatan untuk membangun persekutuan dengan
kurator. Kepedulian tentang hal ini yang membuat IAA mengetatkan kode etik

Seluruh perkembangan di dunia internasional itu bisa ditemukan pada perkembangan seni rupa di Tanah Air. Pergeseran pemaknaan dari kritik
ke kurasi, belakangan ini dipersoalkan beberapa tulisan di Kompas yang mempertanyakan peran kritik seni. Perkembangan pasar ditandai pertumbuhan balai lelang, galeri, dan kolektor sejak pertengahan 1980.

Kecuali satu hal, yaitu hubungan wacana dan pasar yang boleh dibilang persoalan yang orisinal Indonesia. Bila di dunia internasional pasar “tidak mau” membentuk mekanisme sendiri dan terus berupaya memanfaatkan wacana, di Indonesia pasar malah melepaskan diri dari wacana. Suatu ketika seorang kurator Indonesia mengemukakan pendapat yang tidak bisa ditemukan di dunia seni rupa mana pun di dunia, “Kritikus terbaik adalah kolektor”.

Di bursa saham Swiss sejumlah “Western masters” didaftarkan seperti perusahaan yang sahamnya diperjual-belikan. Dasar nilai nominal karya-karya ini adalah data base ribuan buku dan ulasan yang membahas secara khusus karya-karya yang didaftarkan ini. Harga saham karya-karya ini terus naik karena daftar referensi yang mempersoalkan nilai-nilai intrinsiknya terus-menerus diperpanjang.

Kalau pada para pemegang saham karya-karya itu dikemukakan kemungkinan lepasnya nilai nominal karya-karya yang didaftarkan dari wacana seni rupa, mereka akan bertanya, “omong kosong apaan ini”.

Jim Supangkat, Kritikus Seni Rupa

http://www.kompas.co.id/kompas-cetak/0705/20/seni/3532113.htm

Igår var det lite kalas för JS som fyllde år. Vi hade köpt god fisk, blommor, present och tårta. Farmor och farfar kom förbi på kvällen och fika med oss, jätte trevligt.

Djuren här hemma växer så det knakar, kattungarna har börjat öppna ögonen och är hur söta som helst. Det är tre tjejer och en kille, ev är två tjejer tingade så det finns fortf två bebisar kvar.
Baccus Bus mår bara bra, han busar och leker mest hela dagarna. Meggie ignorerar honom så gott hon kan och tycker mest han är riktigt jobbig

Imorgon ska jag in till jobbet och hämta mina personliga saker och lämna in min id-bricka. Varför då kanske ni undrar?! Jo jag har blivit uppsagd tillsammans med några andra arbetskamrater. Känns faktiskt ok då jag ändå tänkt plugga till coach till hösten. Har känt mig tuff och säker på vad jag ska göra i framtiden men så igår kom den där elaka rösten och satte tvivel i huvudet på mig. Just nu känner jag mig låg, deprimerad, ledsen, svag, orolig… Tur jag ska till kuratorn idag.

EYB PROFIL RIWAYAT EYB PERSONIL PROFILE DISKOGRAFI CONTACT VIDEO KLIP EYB FREE DOWNLOAD ALBUM TUKAR LINK ANDA DISINI DUKUNG USAHA GERILYA KREATIF KAMI, DISINI ELEXYOBEN adalah nama proyek musik bergenre electro rock, hasil kolaborasi dua musisi yang juga berprofesi sebagai video klipper. Duet ini telah melahirkan album GENDING BEJAD (2007) dan kini bersiap melahirkan album ANTOLOGI JIWA-JIWA. Dari penjualan album, RBT maupun pertunjukannya, EYB telah …. KLIK SELANJUTNYA

THE DREAM (The Power of Dream]

Hidup tanpa impian tak layak untuk dijalani. [Plato]

Prolog

Inspirasi terbesar bagi seorang genius adalah letupan-letupan mimpi yang sanggup merubah dunia.  Bagaimana seseorang bertahan dan melangsungkan visi hidup tanpa bertumpu pada kekuatan impian?  Bagaimana impian-impian mampu menciptakan- membangun sebuah ilmu pengetahuan yang melampaui batas kapasitas logika.  Dasar sederhananya, kekuatan impian membentuk kuatnya karakteristik pribadi yang mengada, survival, dihargai, bermartabat karena impian menuntun sekaligus membentuk perspektif berpikir manusia visioner dan berkarakter.  Nah, berpijak atas dasar inilah tema `THE DREAM’ The Power of Dream di usung sebagai tema yang membingkai penyelenggarakan Tujuh Bintang Art Award 2009 yang diharapkan dapat memicu berbagai perspektif para perupa muda Indonesia dalam menggali sekaligus menjumput inspirasi atas impian yang selama ini menggelisahkan ruang-ruang virtual kita hari ini.

Tujuh Bintang Art Award 2009 merupakan paket program yang didedikasikan pada bagian penting perjalanan dan perkembangan seni rupa kontemporer Indonesia sebagai bentuk apresiasi terhadap pemikiran dan karya terbaik perupa muda Indonesia yang telah mendedikasikan segenap kehidupan kreatifnya untuk melahirkan karya terbaiknya.  Penghargaan ini disampaikan sebagai bentuk kelekatan relationship yang harmonis antara pihak penyelenggara dengan para perupa muda Indonesia atas dasar pada kualifikasi karya yang diajukan.  Tujuh Bintang Art Award 2009 ini semata-mata bentuk penghargaan yang menandai sebuah pencapaian puncak prestasi para perupa muda  dalam proses seleksi ketat yang dilakukan tim juri yang terdiri dari kurator, penulis kritik seni rupa dan pengamat  budaya.

Teknis

Tujuh Bintang Art Space mengajak para perupa untuk berpartisipasi merespon tema `THE DREAM’ The Power of Dream. Bagaimana kita memaknai kekuatan impian yang membuka berbagai peluang dan kemungkinannya.  Para perupa muda diharapkan masih memiliki komitmen dan artikulasi yang beragam sesuai riuhnya globalisasi yang tak bisa disangkal turut memberi pengaruh pada pola pikir, penyikapan, gaya hidup bahkan kepribadian personal.

Hasil dari kompetisi seni visual terbuka ini akan dijaring karya-karya [dengan media bebas] yang akan dipamerkan di Tujuh Bintang Art Space pada 15-30 Agustus 2009.  Kompetisi ini juga bertujuan untuk mendapatkan perupa-perupa berbakat dengan mengedepankan kualitas karya melalui penyikapan terhadap sebuah kekuatan impian yang secara nyata memberikan spirit hidup masyarakat dunia.

Kriteria Seleksi

1. Kompetisi bersifat terbuka, berskala nasional.
2. Usia maksimal 35 tahun.
3. Peserta perorangan atau kelompok.
4. Jenis dan media berkarya bebas.
5. Karya harus asli, didasarkan pada ide yang orisinal, tidak sedang diikutkan dalam kompetisi yang lain dan bersedia untuk dijual.
6. Ukuran untuk karya 2 dimensi maksimal 300 x 300 cm. ( P x L )
7. Ukuran untuk karya 3 dimensi  maksimal 100 x 100 x 200 cm. ( P x L x T )
8. Sedangkan seni instalasi/multimedi a menyesuaikan.
9. Selain artistik juga berkait secara integral dengan relevansi tema yang ditawarkan atau berbasis pada kesadaran kreatif dan kecermatan perupa merayakan kekuatan impian pada karya-karyanya.
10. Wajib menyertakan foto karya yang diikutkan seleksi tahap pertama, dengan ukuran 10 R-glosy, dikirim bersama dengan konsep karya, biodata & foto perupa serta informasi detail karya, diketik rapi. CV 3 tahun tekahir dalam Microsoft Word / Notepad file format.
11. Foto karya 2D/3D/Installation (max. 5 foto/karya) dalam JPEG format, 100-300 DPI, 1500-3000 pixel, lampirkan nama seniman, judul karya, media, dan tahun. Pada setiap foto disertai detail karya termasuk nama dan nomor file (01, 02, 03, dst). Sebagai contoh : Indra Ideatama 01.jpeg, Indra Ideatama 02.jpeg, dst.
12. Untuk karya video : Format Data AVI-PAL (720 x 576), rancangan display, kopikan ke dalam CD/DVD. Gunakan label/caption di bagian cover dengan nama seniman, judul, durasi, dan tahun. Harap menyertakan berkas karya pendukung, misal CD interaktif dan sebagainya.
13. Panitia tidak menerima kiriman foto karya dan sebagainya melalui surat elektronik (email).

Proses Seleksi

1. Tahap pertama (Seleksi Tertutup)

Seleksi Portofolio pada 1 Juli 2009, dengan materi seleksi foto karya; sehingga sangat diharapkan foto karya diterima oleh panitia paling lambat  tanggal 1 Juli 2009, pukul 21.00 WIB [bukan cap pos].

1. Tahap kedua (Seleksi Terbuka)

Seleksi terbuka berdasarkan Presentasi Karya terpilih (nominator) pada 10 Juli 2009, peserta mengirim karya secara langsung dengan ke Tujuh Bintang Art Space Yogyakarta disertai presentasi karya oleh seniman.

Tujuh Bintang Art Space menyediakan penginapan untuk peserta luar kota.

1. Setiap karya yang masuk dalam pameran adalah yang berhasil melalui 2 tahap penjurian.  

Penghargaan

1. Sekitar 30-50 karya terpilih akan dipamerkan dalam pameran seni visual `THE DREAM’ pada 15-30 Agustus 2009 di Tujuh Bintang Art Space Yogyakarta
2. Dewan juri akan menetapkan 5 besar karya terbaik dan akan mendapatkan penghargaan berupa uang masing-masing Rp. 5.000.000,- dan Tropi serta sertifikat.
3. Pengumuman nominator  pada tanggal 15 Juli 2009 akan diumumkan baik secara personal maupun melalui situs kami.
4. Seniman pemenang kompetisi akan dijadwalkan ikutserta dalam pameran Tujuh Bintang Art Space di masa mendatang.
5. Keputusan dewan juri adalah mutlak dan tidak dapat diganggu gugat.
6. Hal-hal lain yang belum jelas dapat ditanyakan ke Panitia Tujuh Bintang Art Award 2009, Jogjakarta.

Dewan Juri

1. Suwarno Wisetrotomo (Kurator, Penulis Kritik Seni Rupa dan Dosen Prog. Pascasrjana ISI Yogyakarta)
2. ST Sunardi (Ketua Program Pasca Sarjana Universitas Sanata Dharma)
3. Mikke Susanto (Staf Pengajar FSR ISI Yogyakarta & Kurator Jogja Gallery)
4. Sujud Dartanto (Kurator, )
5. Rusnoto Susanto (Kurator Independen, Dosen Luar Biasa FBS Seni Rupa UNJ dan Mahasiswa Prog. Pascasarjana ISI Yogyakarta)

Selamat berkarya dan kami tunggu karya Anda.

Semua berkas silakan kirim ke: 

Panitia Tujuh Bintang Art Award 2009

Jl. Sukonandi No. 7 Yogyakarta 55166 –Indonesia

Telp: +62 274 545577  Fax: +62 274 583377

email: info@tujuhbintang. com

website: www.tujuhbintang. com

INFO LAINNYA SILAHKAN KLIK DISINI

Behance Network

The Behance Network şu an için internetin bilinen ve geniş kitlelerce kullanılan en prestijli sergileme ortamlarının başında geliyor. Birçok endüstriden ürünlerin sergilenebildiği ortamda, headehunterlar (ik sorumluları), sanatçılar, video sanatçıları, illüstratörler, stilistler, animasyon sanatçıları, storyboard sanatçıları vb geniş bir skalaya hizmet veriyor.

Sistem Nasıl Çalışıyor?
TBN’de kullanıcılar ve projenin operasyon ekibi birlikte içeriği yönlendiriyorlar. İçerik küratörlüğü yapan bu iki grup, Behance topluluğu içinde bulunan, parlak, yaratıcı, yetenekli insanların, onlara arayan insanlarla daha kolay diyalog kurmasını sağlıyor. Kendi vitrinini kendisi yaratan Behance, böylelikle her tür disiplinden sanatçı, iş kalitesine güvenerek kendini Behance’in güvenilir kitle değerlendirme sistemine bırakıyor.

Kimler Nasıl Kullanıyor?
Milyonlarca kullanıcısı olan TBN, internet üzerinde 3300‘ün üzerinde farklı sitede linklenmiş durumda. Kullanıcıların ortalama 3,5 dakika zaman geçirdikleri TBN yetenek avcıları için çok güçlü bir kaynak görevi görüyor. Demografik ve istatistiksel verilere bakıldığında, New York menşeili bir oluşum olmasına rağmen Behance diğer ülkelerden de ciddi trafik taşıyor.  Türkiye’den kullanan insan sayısını göz önünde bulundurarak bakıldığında rakkamlar oldukça umut verici gözüküyor. Zira Türkiye %2.9 ile Behance kullanan ülkeler sıralamasında 6. sırada bulunuyor.  Bu sıralamada 4 ve 5. sırada bulanan ülkelerin Çin ve Hindistan olduğunu düşünürsek, nüfus sayısı oranına göre Türkiye için gizli bir 4.lük söylemek bile mümkün oluyor.

Demografik yapı

The Behance Network - Demografiks

Ülkelere göre internet erişimi

The Behance Network - Erişim

1. strona wydania tygodnika, w którym ukazał się ranking szkół

Przypominam fragment artykułu „Zawirowania wokół „Reja””, który w kwietniu 2004 roku opublikował miesięcznik „NASZE MIASTO Kraśnik”. Fragment przypomina inicjatywę, z jaką wystąpił ówczesny wiceburmistrz, dziś kurator oświaty, Krzysztof Babisz. Chodziło o powołanie nowego liceum w Kraśniku, którego organem prowadzącym miało być miasto. Oceniając we wspomnianym artykule ten pomysł stwierdziłem, że w tzw. „inicjatywie Babisza” bardziej chodziło o szum medialny. Czas pokazał, że miałem rację. Po niedługim czasie, a dokładnie po objęciu przez Jarosława Stawiarskiego mandatu posła i rezygnacji z funkcji starosty kraśnickiego, ustąpiła „przeszkoda” na drodze do powołania liceum. Szkoła jednak nie powstała.

Zawirowania wokół „Reja”

Przyjrzyjmy się pracy osoby, która na bardzo dobrze płatny stołek ”wskoczyła” po ostatnich wyborach samorządowych. Należy przy tym podkreślić, że trudno byłoby znaleźć w Polsce miasto wielkości Kraśnika, w którym burmistrz ma dwóch zastępców. Po co Czubińskiemu dwaj bliscy współpracownicy? W innej sytuacji nie mógłby często wozić ”pupy” po kraju i jak sądzę, zajmować się uprawianiem polityki.

Czy powołanie dodatkowego zastępcy wpłynęło na polepszenie funkcjonowania miasta? Jako doświadczony radny pragnę zauważyć, że nie.

Przybliżę sylwetkę jednego z wiceburmistrzów, magistra historii, Krzysztofa Babisza. W marcu br. gazeta lokalna opublikowała wywiad, w którym Babisz prezentował inicjatywę pn. ”miejskie liceum”.

Inicjatywa ta została zablokowana przez Zarząd Powiatu Kraśnickiego. Jak usłyszałem od starosty Jarosława Stawiarskiego stało się tak, gdyż mogło to doprowadzić do katastrofy finansowej kraśnickie szkoły średnie. Szkoły średnie utrzymują się bowiem z dotacji celowych, płynących z budżetu państwa via kasa powiatu. Wyrwanie większego grona dzieci z funkcjonujących na krawędzi opłacalności finansowej szkół, wiązałoby się z jeszcze mniejszym dopływem środków, gdyż te ”idą” za uczniem.

Za zablokowanie wątpliwej inicjatywy, powstającej „na chybcika” Stawiarskiemu należą się słowa pochwały.

Po co cała inicjatywa? W powiecie kraśnickim rządzi przecież ta sama drużyna, ludzie z prawicowego komitetu ”Kraśnik 2002” ”zaprzyjaźnieni” z populistyczną Samoobroną. Ciężko jest więc uwierzyć w to, że Czubiński chciał utrudnić życie Stawiarskiemu. Chodziło raczej o przysłowiowy szum medialny i reklamę – jacy to jesteśmy mądrzy i dbający o przyszłość dzieci naszych wyborców.

Uzasadniając inicjatywę powołania liceum miejskiego K. Babisz mówił o potrzebie utworzenia na naszym terenie liceum o wysokim poziomie nauczania. O takiej potrzebie ma rzekomo świadczyć wyjazd wielu dzieci z zamożnych rodzin do szkół średnich w Lublinie.

Babisz, wysoko postawiony urzędnik, nie potrafi, jak widać, odróżnić realnej potrzeby od snobizmu. Za taki, częściowo, uważam wyjazd dzieci z zamożnych rodzin do szkół w Lublinie. Powiem tak: cudze chwalicie…

W tym czasie, kiedy Babisz ”wymądrzał się” na łamach lokalnej gazety, jeden z najpoważniejszych w kraju tygodników, ”Newsweek”, opublikował ranking najlepszych szkół średnich w Polsce. Okazuje się, że Liceum Ogólnokształcące im. M. Reja w Kraśniku jest na 6 miejscu w naszym województwie /popularny lubelski Staszic jest na 4/ i na 54 w kraju. Tworząc ranking dziennikarze tygodnika zwrócili się do 130 najlepszych szkół wyższych, pytając, jakie licea ukończyli studenci I roku studiów dziennych. Na tej podstawie ustalono procent absolwentów poszczególnych szkół średnich, dostających się na studia wyższe dzienne, co posłużyło do stworzenia publikowanej listy.

W rankingu ujęto wszystkie województwa, oprócz opolskiego. Gdyby włączono to województwo to pozycja LO im. Reja mogłaby się zmienić, ale raczej nieznacznie. Analizując ranking najlepszych liceów w kraju warto zauważyć, że na miejscach powyżej zajmowanego przez kraśnickie, renomowane liceum, zaledwie parę jest z miast wielkości Kraśnika.

Drugie kraśnickie LO, tzw. ”Górka”, w rankingu województwa lubelskiego zajęło równie wysokie 19 miejsce.

Zestawiając opinię Babisza o lokalnych szkołach i ranking tygodnika ”N”, trudno odrzucić opinię, że wysoki urzędnik obraził swoją wypowiedzią wielu ludzi, a w szczególności nauczycieli obu liceów oraz dumnych z przynależności do tychże społeczności absolwentów. Taka postawa jest wręcz nie do pogodzenia z funkcją jaką sprawuje, wiceburmistrza miasta, mającego w zakresie obowiązków nadzór nad szkołami podstawowymi i gimnazjami.

Czym wobec powyższego Babisz zajmuje się w pracy, za co bierze publiczne pieniądze, jeżeli nie ma dostatecznie dobrego rozeznania na temat poziomu nauczania w lokalnych szkołach?

Na chwilę powrócę jeszcze do tak zwanej inicjatywy Babisza. Wiceburmistrz widzi potrzebę utworzenia jeszcze jednej szkoły średniej w Kraśniku, a pracę w niej mieliby uzyskać pracownicy naukowi lubelskich uczelni. Skąd biorą się w głowach popleczników Czubińskiego takie pomysły? Kto płaciłby takim nauczycielom za dojazdy i zapewne wysokie pensje? Czy osoby posyłające dzieci do szkoły, czy może miasto? Gdyby syn wielkiego, lokalnego kacyka szedł do szkoły średniej szybko udzieliłbym odpowiedzi na to pytanie. Kiedy rozpoczął podstawówkę to szkoła ta, już od najniższych klas, wprowadziła informatykę i naukę języka. Do uprzywilejowanej klasy syna wielkiego kacyka przyjmowano dzieci lokalnych prominentów i pupolizów. Panie Babisz chłopiec to jeszcze za młody, żeby już rozpoczynać tworzenie specliceum. Wcześniej, na co wskazują ostatnie, mizerniutkie wyniki testów próbnych gimnazjalistów, należy właściwie ocenić pracę dyrektorów publicznych gimnazjów i coś z tym zrobić.

Babisz bajeruje wyborców wysokim poziomem nauczania w miejskim liceum. Czemu w tym samym wywiadzie nie wspomniał o tym, że władze miasta nie zgodziły się na utworzenie gimnazjum powiatowego przy LO im. Reja, w którym mieli uczyć nauczyciele z tej szkoły. Świetna kadra gwarantowała wysoki poziom nauczania w gimnazjum. Jest więc chyba tak, co my wymyślimy jest genialne, co wymyślą inni – be.

Jeff Jarvis hat auf BuzzMachine das Thema Kuratoren aufgegriffen und dort einige, ich denke, sehr wichtige Gedanken formuliert. Er sieht die Kuratoren eher in einer Vorreiterrolle, daher der Titel “Death of the curator. Long live the curator“.

Befürchtungen, dass den Kuratoren ein ähnliches Schicksal wie den Journalisten droht, hat er nicht, ganz im Gegenteil: er schreibt ihnen eine Vorbildfunktion zu. Ihre Aufgabe sei es, die gewaltige Menge an Informationen zu bändigen:

“…collecting it, selecting it, giving it context in their stories”,

formuliert es Jeff Jarvis, der auch begründet, warum sie so wichtig sind:

“We have many automated means to aggregate news (…). Curation is a step above that, human selection. It’s a way to add value.”

Das ist genau der Punkt. All die Tools, die uns das Social Web zur Verfügung stellt, haben nur einen begrenzten Nutzen. Es gibt noch eine Ebene darüber, auf der uns all die Tools, die uns dabei unterstützen, die Informationen zu aggregieren, nicht weiterhelfen.

Gut gefällt mir auch seine Idee, die er daraus entwickelt:

“I think that curators have things to teach journalists and that’s why I’m planning a symposium on curation at CUNY, bringing together museum curators, event curators, possibly even sommeliers to share their views of the value they add to collections of things, people, information – or wine.”

Da sind sie wieder, die “Structural Holes“, unter denen Ronald S. Burt die Leere zwischen sozialen Gruppen versteht (siehe dazu: “Kulturmanagement und Innovation: Gehört das zusammen?“). Genau so entsteht Innovation. Indem wir Experten aus völlig unterschiedlichen Bereichen zusammen bringen und nach den dahinter liegenden Mustern suchen, um daraus zu lernen und sie für die eigenen Bedürfnisse zu adaptieren. Die Kombination Journalisten, Kuratoren und Sommeliers klingt spannend. Eigentlich sollte es so ein Syposium auch bei uns geben, oder?

© Gerd Altmann; Pixelio

Manchmal geht es mir wie mit meiner Diplom- bzw. Magisterarbeit. Man fängt ein Thema an und je mehr man liest und recherchiert, desto mehr neue Erkenntnisse ergeben sich, die es wiederum notwendig machen, mehr zu lesen und zu recherchieren.

Um es kurz zu machen: ich bin an einem Beitrag mit dem Titel “The Death of the Curator” hängengeblieben, den Pete (sorry, ich war zu blöd, den Nachnamen irgendwo im Blog zu finden) vor ein paar Tagen auf seinem New Curator Blog veröffentlicht hat. Er fragt sich darin, ob die Idee einer von ZeitungsleserInnen kuratierten Ausstellung zeitgenössischer Kunst, wie sie The Guardian und die Saatchi Gallery gerade realisieren, das Ende der Kuratorentätigkeit einläutet?

“Crowdsourcing the curatorial decisions of an exhibition. The process of museums has been brought to the lowest common denominator, pitched somewhere between reality TV and youtube’s most-viewed list”,

heißt es in seinem Artikel. Museen bezeichnet der Autor als “old media”, genauso wie Print oder TV. Der Unterschied: den Museen geht es noch nicht so schlecht wie vor allem den Printmedien. Beide kommunzieren aber nach dem “individuals-to-individuals”-Prinzip:

“Old media does this with celebrity and personality as intermediates that we consume”,

wie Pete schreibt. Im Internet erleben wir hingegen den “individuals-as-social”-Ansatz und die “alten” Medien haben bis jetzt darauf keine Antwort gefunden. Opfer dieser Entwicklung sind vor allem die Journalisten, für deren Bezahlung keine funktionierenden Geschäftsmodelle mehr existieren. Zwar ist es bei den Kuratoren noch nicht so weit, aber, so die Schlussfolgerung des Blogposts, sie sollten wachsam sein, damit ihnen nicht das gleiche Schicksal wie den Journalisten droht, denn

“Suddenly, your art history or archaeology degree isn’t looking so important, your museum post-grad may not be enough and your years of experience don’t mean much in the world of facemuseumtube when your job can be done by a thousand unpaid contributors.”

Ich sehe das nicht so pessimistisch, weder bei den Journalisten noch bei den Kuratoren. Ganz im Gegenteil: ich habe schon vor längerer Zeit einen Beitrag (“Was das Internet von der Kunst lernen kann“) geschrieben, in dem ich die Meinung vertreten habe, dass die Kuratoren eher an Bedeutung gewinnen werden. Das gilt übrigens auch für die Journalisten, obwohl sich die Rahmenbedingungen für die meisten von ihnen tagtäglich verschlechtern.

Warum? Das Geschäftsmodell der Printmedien funktioniert nicht mehr, daher werden auch hier die Rufe nach staatlicher Unterstützung immer lauter. Dass die Printmedien diese nicht verdient haben und es keinen Sinn macht, eine sterbende Branche mittels öffentlicher Gelder noch länger am Leben zu erhalten, davon ist Jeff Jarvis überzeugt. In seiner fiktiven Rede an Senator Kerry weist er darauf hin, dass die Printmedien genug Zeit zur Verfügung hatten, um sich auf die veränderten Gegebenheiten einzustellen.

“I suppose, they did not want to disrupt their comfortable, powerful, and profitable monopolies. But that responsibility was theirs. Is it not ours, as taxpayers, to make up for their lost time”,

lautet sein Resumee.

Die Situation hat sich aber auch deshalb verändert, weil wir als LeserInnen uns oftmals nicht ernst genommen fühlen. Wir mussten dankbar sein, dass wir etwas zu lesen bekamen und erkannten, dass wir vor allem dann wertgeschätzt wurden, wenn wir die Werbung neben dem Text beachteten. Im Social Web ist niemand mehr auf solche Strukturen und Modelle angewiesen und dank der Tools, die uns zur Verfügung stehen, brauchen wir keine Journalisten mehr, die uns informieren, sondern wir übernehmen das selbst. Wie das dann aussieht, beschreibt Matthias Schwenk in seinem Beitrag über Robert Basic neueste Idee Buzzriders, in der dieser partizipative Ansatz konsequent verfolgt wird.

Ich denke, viele solcher Projekte (z.B. auch spot.us) entstehen aus einer Unzufriedenheit heraus. Aber irgendwann wird das Pendel wieder umschlagen, vermute ich. Steve Rubel spricht vom digitalen Kurator, der uns dabei unterstützt, uns in der Menge an Informationen zurechtzufinden und bezieht sich dabei auf den Ausstellungskurator, der die gleiche Aufgabe im Kunst- und Kulturbereich übernimmt.

“The call of the curator requires people who are selfless and willing to act as sherpas and guides. They’re identifiable subject matter experts who dive through mountains of (digital ) information and distill it down to its most relevant, essential parts.”

Mag sein, dass die Kuratoren zurückgedrängt werden, weil man auch hier auf  Crowdsourcing setzt und obendrein noch Kosten sparen kann. Und es wird uns wie eine Befreiung vorkommen, wenn wir endlich “selbst” entscheiden können, was wir sehen dürfen. Aber auch hier, so meine Vermutung, werden wir irgendwann froh sein, wenn uns jemand an die Hand nimmt und uns aufregende und neue Dinge zeigt.

Es ist eine Frage des Vertrauens. Die Printmedien haben unser Vertrauen größtenteils verloren. Bleibt die Frage, ob die Museen den gleichen Weg zu Ende gehen müssen oder ob sie aus den Fehlern anderer lernen können?

Am Ende wird es Journalisten geben, denen wir vertrauen. Und Kuratoren. Allerdings werden die Strukturen um sie herum ganz anders aussehen (müssen).

Update: Ein interessantes Blogpost zu diesem Thema hat Jeff Jarvis auf seinem Blog BuzzMachine geschrieben. Titel: “Death of the curator. Long live the curator“

Socialpsykiatrin i Årjängs kommun har varit på utbildningsdagar här i Karlstad, dels för att lära sig mer men också för att få inspiration i sitt arbete.

ASP bladet träffade kursledare Inger Olsson, verksamhets-utvecklare inom avdelningen för socialpsykiatri, alkohol och narkotika samt gruppen från Årjäng.

Vilka är ni? – Vi som är här utgör socialpsykiatrin i Årjäng. Det innebär en kurator, en psykiatrisköterska och tre boendestödjare. Kuratorn jobbar heltid liksom psykiatrisköterskan och boendestödjarna arbetar tillsammans två och en halv heltid.

Hur kom det sig att ni anlitade just Karlstad? – Karlstad är ju en mycket större kommun än vad Årjäng är. I vår kommun är vi cirka 10 000 invånare och i Karlstad ligger väl invånarantalet på knappt 90 000, så resurserna är ju större i er kommun. Ni har också lyckats bygga upp en bra och väl fungerande verksamhet när det gäller socialpsykiatri. Därför tog vi kontakt med Inger Olsson och frågade henne om det var möjligt att anordna en utbildning för oss, vilket hon tackade ja till. Så Årjängs kommun betalar för den här utbildningen.

Vad har ni fått göra? – Vi har gjort studiebesök på Spegeln och Brillianten, där har vi fått idéer kring arbete och sysselsättning. Vi har fått veta hur ett så kallat socialt företag drivs. Inger har gjort en del övningar med oss, både värderingsövningar och övningar i samarbete. Dessutom har vi fått diskutera en hel del. Vi har också tittat på en del hjälpmedel.

Vad har varit positivt? Att få diskutera olika synfallsvinklar och perspektiv på bortaplan. I hemmamiljön är det lätt att man distraheras av annat och att man blir hemmablind. Vi hoppas kunna omvandla det vi har lärt oss så att det blir ”Årjängsmetoden”, ja, att vi anpassar våra lärdomar till vår verksamhet.

Vad ser ni som en utmaning efter dessa dagar? Att lära sig mer och att förkovra sig. Att omsätta vår kunskap och bryta ned den till mindre bitar, till vår nivå. Att utveckla samarbetet i vår grupp.

Vad händer nu? Vi känner oss inte färdiga med detta utan tänker oss en fortsättningsutbildning tillsammans med Inger Olsson lite längre fram.

Text: Karl-Peter Johansson

Den senaste veckan har jag märkt att det har hänt något med mig. Jag har liksom börjat sjunka ned i ett vaakum. Stängt av. Stängt ute. Det mesta känns mörkt, tålamodet tryter, tröttheten förlamar. Och jag vet ju vad det är. Det som liksom inte får hända. Det som skulle vara över.

Förlossningsdepressionen.

När vi bestämde oss för att börja försöka få syskon till vår son kände jag mig ok igen, det var därför vi “vågade”. Jag hade gått hos en kurator, jag hade själv gjort en väldans massa saker som bidragit till att jag kände mig bra igen. Och så nu, ett bakslag. Vid värsta möjliga tidpunkt, mitt i trötthet och illamående när energin är obefintlig. När jag borde vara glad och lycklig över livet i magen, njuta till max av tiden hemma med min fantastiska son. Vi skulle göra så mycket roligt. Istället har han just nu en mamma som hasar runt i pyjamas här hemma med otvättat hår, som ligger som ett kolli i soffan och gråter, som inte orkar busa och leka. Och han är så fantastisk. Han ligger där snällt i sitt lilla babygym och jollrar, eller bredvid mig i soffan. Och det känns så hemskt att han på något sätt verkar förstå att det inte är läge att gnälla, utan att det är läge att vara tyst och snäll så att han liksom inte märks. Ibland ligger han och tittar på mig, liksom undrande. “Skall inte mamma leka med mig alls idag?”, och då kommer floderna av tårar igen och jag känner mig som världens sämsta mamma.

Sist när jag hade förlossningsdepressionen så gjorde jag allt jag kunde för att han inte skulle märka. Jag lade all kraft och energi på att han skulle få så fantastiska dagar som möjligt. Dock var inte hjärtat med eftersom jag hade svårt att knyta an till honom (vanligt vid förlossningsdepressioner). Nu har jag knytit an till honom, har vågat släppa in honom i mitt hjärta, men energin finns bara inte just nu. Det känns så taskigt att han hamnat hos oss, hos mig. Att han fått en mamma som i perioder inte mår bra. Det är så orättvist mot honom. Det känns som om han går miste om så mycket.

Det är inte så att jag skiter i honom på dagarna. Vi myser, vi äter, byter blöjor etc. Men jag gör liksom ingenting mer än nödvändigt. Jag aktiverar honom på sådana sätt att jag själv inte behöver vara aktiverad. Sätter honom i hans hoppgunga som han älskar, eller i babygymmet, eller på lekmattan med en massa leksaker etc. Han är glad och nöjd på dagarna, när det bara är vi. Sedan, när sambon kommer hem, då kommer gnället. Det är som all ledsenhet och besvikelse över våra trista dagar blir framsläppt, som att han förstår att “nu är pappa hemma, nu vågar jag gnälla”. Jag vet att han förmodligen inte resonerar så, men det är liksom så det känns.  Fast de kvällar sambon kommer hem sent, som i förrgår när han inte var hemma förrän vid elva på kvällen, då gnällde sonen iallafall från sex till elva. Då gick jag runt och bar på honom med tårarna rinnandes och kände mig som en usel mamma igen. Och arg på sambon som jobbade sent.

Sambon för övrigt. Jag märker att han ser. Konstigt vore det väl annars. Visserligen har jag alltid varit duktig på att hålla uppe en fasad, men den här gången orkar jag bara inte. Så han ser nog vad som är på gång. Han vet bara inte vad han skall göra, vad han skall säga. Istället kommer han hem på kvällen, sveper in som Mr Sunshine, försöker muntra upp mig, busar järnet med sonen. Men han frågar inte. Och jag säger inget. Orkar liksom inte. Det är som om vi bägge leker struts. Vi orkar inte ta på det, inte säga orden högt.

Det började så bra förra veckan. Jag och sonen tog långa promenader varje dag, mötte upp vänner, fikade, busade och hade det så himla mysigt. Sedan, när ledigheten kom och sambon var hemma var det som att allt bara rämmade. Inte så att vi inte hade det mysigt tillsammans alla tre, men jag kände hur all lust och glädje bara försvann.

Mycket har nog att göra med att illamåendet kom. Det är oerhört påfrestande att gå runt och må illa precis hela dagarna, ständigt på gränsen till att kräkas men aldrig riktigt komma dit. Förra graviditeten var jag mest sängliggande under denna period, men det är som sagt inget alternativ. Skall på inskrivning på onsdag och då skall jag höra med barnmorskan om jag inte kan få något utskrivet, något mot illamåendet. Varken armband eller postafen hjälper denna gång, och jag tror att jag skulle må så mycket bättre om jag bara fick bort illamåendet. Börja fungera igen.

Jag har också tagit kontakt med min kurator igen. Bitit i det sura äpplet. Ville egentligen aldrig mer gå dit men har insett att jag måste. Om inte för min egen skull så för familjens. Fick en akuttid idag, så nu sitter jag här och försöker samla mod.

Mammagruppen skall träffas idag för promenad och fika. Jag borde verkligen, verkligen ta mig samman och gå dit. Det är så himla mysiga tjejer och jag behöver träffa folk efter att ha stängt världen ute i så många dagar. Och sonen behöver komma ut. Jag hoppas att jag orkar. Att jag inte känner mig utpumpad efter kuratorbesöket.

Jag måste ta mig ur detta. Jag kan inte föda fram ännu ett barn och må så här. Och jag kan inte göra detta mot min son. Han förtjänar en glad mamma, den bästa mamman. Jag måste hitta en lösning nu. Tiden rinner iväg.

]]> http://2anewlife.wordpress.com/2009/04/09/regnet-det-bara-oser-ner-3/ Thu, 09 Apr 2009 08:49:28 +0000 Jag - Carolina http://2anewlife.wordpress.com/2009/04/09/regnet-det-bara-oser-ner-3/

Igår när vi åkte in till “storstan” för att leta studentklänning så bara öste det ner. Självklart hade vi inga paraplyn med oss utan det fick vi köpa på CO. Bästa Plingela följde oxå med så det var en riktig tjejdag på stan igår. Alex kanske inte riktigt hängde med i mitt och Plingelas skämt och snack, så när hon tyckte vi bubblade för mycket smög hon på sig sin mp3
Vi hittade en fin klänning på  MQ . Alex var nog lite fundersam till den men Plingela och jag tyckte den passade som handen i handsken.

Idag är jag orolig i hela kroppen, hade svårt att sova och drömde massa konstigheter.  Jag försöker att tänka positivt och focusera på allt som är bra. Jag är orolig och lite nervös för att idag vid kl 14 ska jag på möte med bla kurator, chefen, fk, läkaren…. Jag känner mig orolig just för att jag inte vet vad som ska sägas, vad vi ska komma fram till, vad jag vill, vad de förväntar sig av mig osv. Jag försöker att inte oroa mig i onödan men det är svårt. Känns lite som att det är dem mot mig…

SEPERTI anak ayam kehilangan induknya. Begitulah nasib ribuan lukisan koleksi Bung Karno saat ini. Koleksi yang oleh para pengamat seni disebut sebagai mahakarya itu banyak yang hilang dan sebagian lagi tak terawat.

Sebenarnya, pemerintah tak berdiam diri. Pihak Sekretariat Negara menunjuk Guntur Siswoyo sebagai kurator istana pada 1974. Jebolan Akademi Seni Rupa Indonesia ini berkutat dengan ribuan benda seni koleksi istana, termasuk lukisan koleksi Bung Karno.

Dalam beberapa kesempatan, Setiyardi dari TEMPO mewawancarai Guntur Siswoyo. Kutipannya:

Bagaimana nasib lukisan koleksi Bung Karno saat ini?

Jumlah lukisan koleksi Bung Karno 1.776 buah. Yang berkualitas tinggi dipajang di Istana Negara, Istana Merdeka, dan Istana Bogor. Sedangkan yang tak begitu baik dipajang di Istana Cipanas dan Istana Tampak Siring.

A.R. Gapoer, kurator istana 1950-1967, menyatakan jumlah lukisan koleksi Bung Karno sekitar 3.000. Kok, bedanya besar sekali?

Setahu saya, hanya sekitar 25 lukisan yang hilang. Saya juga pernah melihat sebuah lukisan karya Gustavo Montoya, seorang pelukis legendaris asal Meksiko, di pasar loak Jalan Surabaya, Jakarta. Setelah diancam akan dipanggilkan polisi, pedagangnya mau mengembalikan ke istana.

Apakah pencurian itu melibatkan suatu jaringan mafia?

Saya pernah ikut membongkar sebuah pencurian. Seorang mafia lukisan yang bernama Sosro Doro, pada 1995, pernah ditangkap dan sempat dipenjarakan karena mencuri di Istana Bogor.

Istana dijaga ketat. Mengapa bisa dimasuki pencuri?

Setiap pencurian selalu melibatkan orang dalam, yaitu pegawai rendahan yang tak paham nilai seni. Untuk sebuah lukisan, mereka cuma dibayar 300-an ribu rupiah.

Bagaimana modus operandi pencurian itu?

Si pencuri mengganti lukisan asli dengan lukisan palsu. Agar tak ketahuan penjaga, bingkainya tak ikut diambil. Lukisan palsu itu dibuat oleh pelukis profesional atau dengan memakai scanner foto lukisan, kemudian dicetak di atas kanvas. Soal memalsu lukisan, orang Indonesia memang jagoan.

Kabarnya, Titiek Prabowo pada 1995 memamerkan puluhan lukisan istana dan tak mengembalikannya?

Saya memang pernah mendengar kabar itu, tapi tak punya bukti untuk menuduhnya. Sebagai anak presiden, barangkali ia punya jalur khusus. Kalau memang benar, akan saya lacak untuk diambil lagi. Semua lukisan istana harus kembali ke istana.

Seorang kolektor pernah ditawari lukisan istana oleh bekas kurator istana, A.R. Gapoer. Anda percaya?

Saya juga mendengar kabar itu, tapi tentu tak bisa menuduhnya tanpa bukti yang kuat. Saat Gapoer keluar, sedang terjadi pergantian kekuasaan dari Bung Karno ke Pak Harto. Semua orang sibuk dengan politik. Tidak ada orang yang peduli dengan nasib lukisan istana. Bisa jadi saat itu banyak lukisan yang hilang. Contohnya lukisan Wanita Bali karya Antonio Blanco dan Memotong Padi karya Rudolf Bonet.

Berapa nilai lukisan koleksi Bung Karno yang hilang itu?

Di Balai Lelang Christie Singapura, nilai tiap lukisan mencapai Rp 1 miliar. Selain itu, lukisan tersebut menempati posisi sangat penting dalam sejarah perkembangan estetika Indonesia. Ini tak bisa dinilai dengan uang.

Kabarnya, keluarga Bung Karno akan mengambil lukisan tersebut?

Ini memang menjadi problem. Megawati telah mengambil sekitar 40 lukisan. Saya mendengar dari Kepala Istana Bogor bahwa Megawati sempat rasan-rasan untuk memiliki semua lukisan koleksi Bung Karno. Saya berharap semua lukisan bisa tetap berada di istana. Soalnya, Bung Karno pernah berwasiat lewat Joop Ave (saat itu Kepala Rumah Tangga Istana) agar lukisan koleksinya diserahkan kepada negara.

Benarkah Megawati meminta agar lukisan tersebut dipilah-pilah berdasarkan status kepemilikannya?

Di balik tiap lukisan tertera tulisan “milik Ir. Soekarno” atau “milik Presiden RI.” Persoalannya, yang ditulisi “milik Presiden RI” hanya sekitar dua lukisan. Jadi, kalau mengikuti keinginan Megawati, hampir semua lukisan akan diambil pihak keluarga. Saya khawatir lukisan tersebut makin tercecer.

Mengapa banyak yang rusak dan tak terawat?

Kami mempunyai tim yang merawat koleksi lukisan tersebut. Bila kotor karena debu, cukup dibersihkan dengan cairan picture cleaner yang relatif murah. Tapi, bila kanvasnya rusak, dibutuhkan biaya yang relatif mahal, bisa mencapai puluhan juta rupiah.

Pihak Istana Bogor menyebut Anda sangat jarang mengurus lukisan. Benarkah?

Saya memang tidak selalu ke daerah. Secara persis, saya tidak ingat jumlah uang yang dikeluarkan untuk perawatan lukisan istana tiap tahunnya. Tapi anggaran kami sangat terbatas. Jadi, harus ada skala prioritas.

Nu har jag pratat med cytostatika enheten på KSS.. om mitt illamående..
Jag fick veta att jag ska testa en TENS apparat och därför ska jag träffa sjukgymnasten för utprovning..

Så nu har jag pratat med J som är sjukgymnast och så ska jag träffa henne den 8 april för utprovning av TENS… för samma dag ska jag operera munnen.. lika bra att slå två flugor i ansiktet… än att bara försöka fånga dem…

Jag har också pratat med min underbara kurator och det var så skönt så… vi ska träffas när jag gör cyto nummer 2… den 23 alltså…

För jag ska få cyto en gång i veckan och så en vilovecka.. och så cyto igen en gång i veckan.. och så vilovecka..

Så nu vet jag hur min framtid ser ut….

Läs även andra bloggares åsikter om pysan, cytostatika, kurator, vila, TENS, operation