há poucos dias, os órgãos da comunicação social suecos noticiaram sobre uma nova tendência política preocupante lá no norte. um dos até agora pequenos partidos da direita, sverigedemokraterna (os democratas suecos) com ideologia nacionalista está em crescimento franco, podendo, se hoje houvesse eleições, ter o papel arbitrário no próprio parlamento (riksdagen). uma realidade que deve desassossegar muita boa gente naquele país com uma forte tradição bem enraizada nas camadas da esquerda (social-democrata no verdadeiro sentido da palavra) baseada na solidariedade desde há mais de um século, apesar de o país neste momento ser liderado por uma coligação. há pouquíssimos anos, este partido, que hoje assembleia 5,8% dos eleitores segundo um barómetro realizado por um dos grandes diários svenska dagbladet (svd) e a empresa de estudos de mercado sifo em novembro, baseava a sua existência em forças extremistas intimamente conotadas com o culto fascista. a maioria dos apoiantes têm menos de 30 anos de idade e são do sexo masculino.

o povo já não se lembra das confusões armadas pelos apoiantes do nacionalismo no fim dos anos 80, início dos anos 90, onde a rapaziada de cabeça rapada, com botas a militar e a bandeira sueca colocada na jaqueta bomber, manifestavam publicamente o seu repúdio e nojo em relação aos estrangeiros que procuravam auxílio naquele país, em nome da nação, num clima de pura xenofobia? o povo já não se lembra que era preciso sairmos nas ruas em forte e violenta contestação antifascista no dia 30 de novembro na cidade de lund contra os que, todos os anos, celebraram a morte do rei karl XII em nome do nacionalismo, e que as ruas estavam barricadas com contentores e cheias de polícias para separar as forças?

dizem que aquelas forças extremistas foram afastadas do partido e que actualmente não se identificam com aquelas ideias, que são pró os direitos humanos e os valores democráticos e que só se interessam pela segurança e a tradição sueca. quanto à nós trata-se de uma fantochada. deixaram crescer o cabelo, trocaram o look militar pelo fato e gravata e suavizaram a retórica. continuam a demonstrar claramente na política de imigração que quem não é sueco não deverá ter o direito de viver no país, porque o sistema social sueco não pode ficar sobrecarregado por malta refugiada por razões políticas ou de guerra. nem no caso de se tratar de crianças que chegam sozinhas  e sem os pais à procura de segurança. um dos concelhos no sul que até há dias recusava-se de receber estes meninos e meninas já diz que sim, estando no entanto à espera, já este fim-de-semana, de grandes contestações por parte dos sverigedemokraterna por esta ”traição” que poderá muito bem desencadear um caos. já não os chamam abertamente parasitas, as palavras desses políticos são mais mansas e intelectualóides, os símbolos transformaram-se numa flor, a blåsippa, dizem que se afastaram das antigas bases e que amadureceram, mas a mensagem continua no fundo a mesma.

nos dias problemáticos de crise que correm, com desemprego (8,2% segundo a OCDE) e cada vez maiores clivagens entre os grupos sociais, não é a primeira vez na história que forças políticas deste tipo criam espaço para crescer. se não tivessem o apoio do povo não cresciam, certo. a memória da malta se calhar precisava de ser refrescada? que se cuidem. os valores humanistas e os direitos humanos não podem ser esquecidas, têm de ser recordadas e bem alimentadas. sempre. para o bem de todos.

Idag stod följande artikel på TV3:s text-tv:

Ung kvinna våldtogs i fyra dygn

En kvinna i 20-årsåldern i Helsingborg hölls fången i sitt eget hem i fyra dygn och utsattes för upprepade våldtäkter och misshandel av två män i 30-årsåldern, skriver Kvällsposten.

I måndags kväll larmades polisen till lägenheten efter att det hörts bråk och skrik. Männen anhölls för grov misshandel, grov våldtäkt och olaga frihetsberövande. Kvinnan vårdas fortfarande på sjukhus.

Ja, vad kan man säga om sånt här?
Själv har jag svårt att beskriva vad jag känner gentemot avskum som begår våldtäkter, men jag kan enkelt uttryckt säga så här:

Jag känner bara ett enormt och osläckbart hat emot de avskum som begår eller som har begått våldtäkter.
Om chanserna var små att åka dit för mord på ett vidrigt svin som gör eller har gjort sådana gärningar så skulle jag döda aset.

Men nu är det inte så.
Att döda någon kan de flesta människor göra vid rätt tillfälle om sinnesstämningen är den “rätta”, frågan som man bör ställa sig är istället om man efteråt kan leva med det som man har gjort.

En sak som pekar på vilka som har begått denna milt uttryckt vidriga, förkastliga och avskyvärda handling är att det är en gruppvåldtäkt.
För enligt studier, undersökningar och statistik på olika håll och kanter så står invandrare för 99 % av alla gruppvåldtäkter i Sverige.

Och vilka sorters människor som menas med invandrare när det gäller olika sorters brottslighet, t ex våldtäkter, vet nog de flesta som lever i verkligheten och som ser och hör vad som händer och sker i Sverige.

För det är inte invandrare som t ex etniska norrmän, danskar och finländare som står för den.

Nej, det har att göra med invandrings- och flyktingströmmarna ifrån vissa delar av världen, t ex ifrån Afrika och arabländerna.

Men det här vet ju alla som verkligen tänker.

Mycket trevlig initiativ av KB, Rockklassiker och Kvällsposten att bjussa på en gratiskonsert med inga mindre än Little Feat på Mölleplatsen den 14/7.

Supporten är inte illa alls heller eller vad sägs om Rag-And-Bone och fantastiska Richard Lindgren. Den sistnämnde såg jag som förband till Dr. John på KB i november i fjol där han överraskade stort (läs mer här).

Little Feat – Fat Man In The Bathtub (Pinkpop music festival, The Netherlands, June 1976)

Richard Lindgren – Drunk On Arrival
Se videon på MySpace

Rag-And-Bone – Kiss The Sad Boy

Bakgrunden:

Ekobrottslingen Torgny Jönsson står just nu inför rätta i Malmö. I bandade samtal pratar han med HA-Thomas Möller, som där nämner att han har makt att kunna lyfta ut artiklar från Expressen. Han hävdar att det skulle gå genom bekantskapen med Staffan Erfors, nu korrenspondent i USA och tidigare chefredaktör på Expressen/Kvällsposten, lokalt stationerad i Malmö. Tillika framgår det att Möller lånat lägenhet av Erfors, något denne har förnekat. Mer om det i nästa post.

Öppet brev från Thomas Möller rörande relationen med Staffan Erfors

Med anledning av de artiklar som idag (2/6) publicerats på Realtid.se och därefter på Resumé.se publicerar Payback härmed ett tillrättaläggande från Thomas Möller gällande relationen till Staffan Erfors:

Gällande relationen mellan mig och Staffan Erfors

Jag har träffat Staffan Erfors vid ett antal tillfällen ute på krogen. Vi har gemensamma bekanta. Vad det gäller eventuell lägenhet så fick jag veta att Staffan skulle ha en lägenhet till uthyrning av en vän till Staffan. Staffan och jag har aldrig diskuterat någon lägenhet. Vad gäller nycklarna fick jag dem av en gemensam vän för att vidarebefordra dem till Erfors. Detta eftersom vår gemensamme vän skulle flytta utomlands. Staffan Erfors står inte i skuld till mig och jag står inte i skuld till honom. Samtalet handlar om att personer är förbannade över en artikel på internet som man påstår att Erfors skulle ha skrivit. Då säger jag att jag vet saker om den här personen och det skulle han inte göra och skulle han gjort något fel skulle han tagit bort det från nätet.

Nu var det inte Erfors som skrev den aktuella artikeln och för att lunga ner vissa upprörda personer sa jag som jag sa för att jag ville inte att Staffan skulle få skit för något han inte skrivit. Detta är bara ännu ett led i att polisen vill smutskasta personer. Det finns över 50 000 samtal inspelade och man väljer att framhäva detta samtal. Detta samtalet har ingenting med den misstänkta bedragaren eller hans påstådda gärningar att göra utan detta är ett samtal av privat karaktär. Således skall detta samtal överhuvud taget inte ingå i varken en stämningsansökan eller en förundersökning. Jag har inte mer att tillägga i detta.

Förutom bikers och gangsters så känner jag även allt i från bankdirektörer och företagare till uteliggare och politiker men jag förnekar ingen av dem. Jag förbeåller mig rätten att umgås med vem och vilka jag vill..

MVH
Thomas Möller

Newsdesk, 2009-06-02

Tidigare poster

Artikelsamling – Ekomålet Torgny Jönsson

Sverige är i djup ekonomisk kris. Arbetslösheten ökar lavinartat och allt fler människor hamnar i permanent utanförskap. Samtidigt befinner sej även socialdemokraterna i kris. Opinionssiffrorna rasar; sannolikt till stor del en följd av skandalerna kring Wanja Lundby-Wedin och AMF. Det allt mer intima samarbetet med v och mp har blivit föremål för en hel del kritik i de egna leden, och partiet har inte lyckats presentera något trovärdigt alternativ till regeringens krispolitik. I detta läge bestämmer sej Jörgen Danielsson, socialdemokratiskt landstingsråd i Sörmlands län, för att göra något radikalt.

Vad gör då Jörgen Danielsson? Presenterar han en lysande, innovativ plan för hur sjukvården ska kunna bli mera kostnadseffektiv? Listar han ut ett sätt att, trots dålig ekonomi, öka personaltätheten på sjukhusen? Nej, han bestämmer sej för att lägga 19 000:- av offentliga medel för att köpa en kristallkrona till sitt tjänsterum! Orsaken till detta är att tjänsterummet uppfattades som omodernt; det såg enligt Danielsson ut som en östtysk tulltjänstemans rum.

Jörgen Danielssons kristallkroneköp har inte gått obemärkt förbi. Det har – inte oväntat -  granskats i lokaltidningen Södermanlands Nyheter, och idag, 2009-04-26, tog Leif GW Persson upp händelsen i sin krönika i Kvällsposten.

Man kan fråga sej vad som är mest upprörande. Är det den fullständiga bristen på moral; oförmågan att inse att det är stötande att lägga offentliga medel på personlig lyx i en tid när massor av människor har det stentufft ekonomiskt? Eller är det den ofattbara dumhet som gjort att Danielsson trott att han skulle kunna komma undan med detta? Att döma av det indignerade tonfallet på hans blogg tycks han vara alldeles omedveten om att vi lever i en tid när makthavare får finna sej i att bli stenhårt granskade av journalister på jakt efter oegentligheter och potentiella skandaler.

Oavsett vilket kan man i alla fall konstatera följande: Jörgen Danielssons agerande ökar knappast socialdemokraternas redan skamfilade trovärdighet när de försöker framstå som ett arbetarparti som vill utjämna klassklyftorna och värna om de svaga grupperna i samhället. Det ökar knappast heller medborgarnas tilltro till politiker i allmänhet. Så gratulerar, Jörgen Danielsson, till att du lyckats med konststycket att ytterligare spä på politikerföraktet!

i solen

Vad kan vara sexigare än att vara djurvän?

Ludvig Lindström från Malmö utsågs i PETA:s tävling till “Europas sexigaste vegetarian” och har intervjuats i bl. a Kvällsposten och Sydsvenskan. Grattis grattis!

Den falske 61-årige prästen uppträdde inte som en sådan

I vanliga fall använder man i den s k undre världen termen
“speed” för uppåt-droger som t ex amfetamin.
“Affetorsk” används för att beteckna någon som är
“torsk på”, d v s hemfallet åt, amfetaminmissbruk.

Här handlar det istället om en 61-årig polack som torskade i tullen i Trelleborg med 600 gram amfetamin fasttejpat vid kroppen under prästutstyrseln.
Han trodde antagligen att han kommit på en ljus idé när det gällde att få in drogen över gränserna, men han tog inte en viktig sak med i beräkningen; om man klär sig som en präst, bör man också bete sig som en sådan!

“Han uppträdde inte som en präst”

Tullarna tyckte att så inte var fallet, och ville granska honom närmare, varvid de hittade amfetaminet.
I sammanhanget kan nämnas att det i de forna öststaterna numera går stora skaror välutbildade kemister arbetslösa. En del av dem har hittat en nisch inom illegal amfetaminproduktion. Därför är i regel öststatsamfetaminet av hög kvalitet och därmed eftertraktat av konsumenterna.

Kroppsspråk och beteende- A och O i alla sammanhang

(Den tidningsläsande katolske prästen på bilden
ovan har givetvis inget med saken att göra.)

Läs mer i eller…

Min artikel om arbetslöshet finns att läsa i dagens Kvällsposten tidning (sydsvensk edition av Expressen) på sida 4 och finns därför inte på nätet.

Utan min förvarning har den publicerats där så jag blev ganska förvånad när en arbetsgivare ringde upp och erbjöd ett jobb, jobbet var inte riktigt vad jag ville ha men responsen var rolig!

I torsdags kväll så handlade det i SVT:s program Debatt bl a om de våldsaktioner som vänsterextrema terroristgrupper, t ex Antifascistisk Aktion, Ung Vänster, Syndikalistiska Ungdomsförbundet, Revolutionära Fronten m.fl, håller på med.

Med i debatten om detta var en avhoppad sverigedemokrat som hade fått en yxa djupt inhuggen i sin dörr. På AFA:s (Antifascistisk Aktion) hemsida stod nämligen, enligt programmet, en uppmaning till sina sympatisörer och medlemmar och hugga en yxa i dörren hos varenda sverigedemokrat.

Men det fanns andra personer som var med i denna debatt också, bl a Daniel Pohl som är chefredaktör för den antidemokratiska och fascistiska tidsskriften Expo som av någon konstig anledning benämns som antirasistisk.

Övriga personer var bl a Kristofer Lundberg som representerade Rättvisepartiet Socialisterna, Erik Almqvist som är ordförande i Sverigedemokratisk Ungdom, en “före detta” AFA-aktivist, en representant för Folkpartiet samt en kvinnlig journalist som jobbar på tidningen Kvällsposten där hon hade skrivit en krönika i vilken hon försvarade AFA:s våldshandlingar.

Enligt den kvinnliga journalisten så håller AFA gatorna fria.

Hur i helvete kan man påstå en sådan sak? Hon borde få sparken ifrån Kvällsposten för att ha tagit denna våldsförhärligande terroristorganisations parti. Dessutom negligerade hon yxhändelsen och AFA:s uppmaningar om yxhuggningar, ingenting utav detta fördömde hon. Sedan hade hon heller inte svar på någonting, hon kunde inte förklara varför hon hade försvarat AFA.

Negligerade yxhändelsen gjorde även den avskyvärda Kristofer Lundberg ifrån Rättvisepartiet Socialisterna, liksom den “före detta” AFA-aktivisten och Expos chefredaktör Daniel Pohl.

Ja, jag skriver före detta inom situationstecken, eftersom han troligen fortfarande är med i AFA.

När det gäller Kristofer Lundberg så satt han bara och snackade en massa lögner om Sverigedemokraterna, att fördöma yxhändelsen var inte att tänka på.

En kort stund var också en representant ifrån SMR (Svenska Motståndsrörelsen) med på telefonintervju i programmet, han sade bl a att det politiska våldet kommer att öka. Janne Josefsson gjorde dock en dundertabbe när han sade att SMR är åt höger, SMR:s representant svarade då att de är nationalsocialister vilket de också är.

De enda som fördömde yxhändelsen var Erik Almqvist, representanten ifrån Folkpartiet och naturligtvis också den avhoppade sverigedemokraten som hade råkat ut för det.

Dessutom hade extrema vänsteraktivister bjudits in till studion, men tackat nej. Varför? Jo, de debatter inte med sverigedemokrater.

Men detta är inte den riktiga orsaken, nej, de vill inte utsättas för medias och de andras kritik i studion, i alla fall inte de som fördömde yxhändelsen och det dåd som den extrema vänstern gör sig skyldiga till.

Man minns ju hur det gick några dagar efter EU-toppmötet i Göteborg 2001 när några AFA-tjejer hade ställt upp på presskonferrens för att försvara Antifascistisk Aktions och de andra vänstergruppernas terroristfasoner. Efter 10 minuter drog de därifrån med svansarna mellan benen, de pallade nämligen inte pressen och trycket ifrån massmedia.

Vad som är helt ofattbart är att inte någon utav de högre företrädarna för riksdagspartierna, t ex Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt, medverkade i programmet. Men de tycker väl bara att det är bra att folk får sina dörrar sönderhuggna.

Undrar om de vill få det själva? Ja, självklart vill de det, det är ju årets stora innegrej. Och det vill självklart också den där Kristofer Lundberg och den kvinnliga journalisten på Kvällsposten få.

Jajamen, in med yxorna så att träflisor och annat ryker så det står härliga till! Det är ju så som det ska vara. Eller hur?

Men ingen utav vänsterns företrädare fördömde yxhuggningen som den avhoppade sverigedemokraten hade råkat ut för, nej, det var ju bara mordförsök och anstiftan till mord som det var frågan om och sådant är ju bara bra.

Säkert hade det varit jättebra om något utav hans barn hade fått en yxa i sig också, de var nämligen hemma den kvällen.

Vad blir nästa “acceptabla innegrej”? Att spränga hela Rosenbad i luften?

Vad tycker ni själva om allt det här? Själv tycker jag att detta är ännu ett bevis på att alla människor inte har lika värde, att våld är rätt när det riktas emot folk som säger sanningen om hur det ser ut i Sverige och att det bara är bra om människor blir mördade på grund utav sina politiska åsikter och ståndpunkter.

Men apropå bra: Då är väl bra om de ledande representanterna för Sveriges riksdagspartier blir mördade också då? Eller? Det var ju frågan om politiska åsikter och ståndpunkter.

Och att hugga sönder dörrar, ja, det är ju skitbra som alla vet.

Från Carina och Stefans Sd-blogg:

“Hjälpredan kan tillägga att ungdomarna är födda i Sverige och föräldrarna har bott i Sverige i över 15 år, trots det så kunde de inte svenska och fick använda tolk hela rättegången. Föräldrarna till en av ungdomarna har dessutom ett hus i Kosovo. Det är kanske dags att ställa krav på invandrarna när det gäller svenska språket, 15 år är en lång tid utan att kunna ett enda ord svenska. Hur har dessa människor klarat sig utan att kunna språket? Vi får kanske se dem på sfi kurser nu när det är 12 000 kr i bonus. Hur som helst så skänker vi alla en tanke på den stackars flickan som blev utsatt för detta brott, som tyvärr är vanligt förekommande när det gäller personer med annan etnicitet än svensk.”

Läs hela inlägget: Ungdomarna som begick gruppvåldtäkt fick sina domar idag.

Carina och Stefan hade skrivit om våldtäkten på sin blogg och fick motta grova hot mot sig själva och sina barn vilket innebär att de inte bloggar just nu, men däremot fortsätter med politiken i Landskrona. De har “Hjälpredan” på plats på bloggen.

Inte nog med att den ena pojkens pappa gör tummen upp i rättsalen, folk i dessa pojkars omgivning hotar de som skriver om händelsen.

Varför är detta svin inte utvisat med hela familjen

Mordhot mot Sd-politikers barn

Berikarna talar

Carina och Stefan kämpar vidare trots hot

Kvällspostens Maria Rydhagen skrev om häktningsförhandlingen, och att det skulle handla om unga kvinnor som utsatts. Då bloggen I Mitt Sverige reagerade på hennes formulering, att en 14-åring kallas ung kvinna, skrev hon till journalisten och fick ett mycket obehagligt svar:
“Det är ju alltså ingen femåring detta handlar om. Kvinna för mig är rätt neutralt. Kunde lika gärna skrivit tjej eller ev flicka. Men eftersom artikeln handlade om en annan tjej, alltså en annan person, som tidigare blivit misshandlad av samma gm, valde jag att skriva unga kvinna.”

På detta följde en mailväxling mellan bloggen I Mitt Sverige och Kvällsposten Maria Rydhagen, väl värd att läsa: Tre invandrarpojkar häktade för gruppvåldtäkt…eller mailväxling med en journalist.

I den lilla deckardebatt som nu pågår tycker jag mig skönja också andra frågeställningar, aktualiserade av Bengt Erikssons inlägg i Kvällsposten: Var går gränsen mellan en ledamots av Svenska Deckarakademin personliga åsikter och akademins åsikter som grupp/institution? Ska en enskild ledamots uttalande i “deckar”-frågor anses vara ett uttalande från Svenska Deckarakademin som helhet?

Personligen menar jag att en text som skrivs under av en enskild person därmed blir den enskilde personens ansvar, inte de eventuella gruppers, institutioners, föreningars eller organisationers personen är med i. Marie Peterson, ledamot av Svenska Deckarakademin, skrev i Svensk Bokhandel 15/08 att hon tyckte årets svenska deckarutgivning är kass. Det gjorde hon inte som representant för akademin, hon gjorde det som ett resultat av att hon, tack vare sitt arbete i akademin, läst majoriteten av de svenska deckare som kommit ut i år, därefter bildat sig en personlig uppfattning om dem, och nu ifrågasatt utgivningen av dem.

Frågorna är alltså två och går till viss del i varandra:
1) Var går gränsen mellan en ledamots av Svenska Deckarakademin personliga åsikter och akademins åsikter som grupp/institution?
2) Ska en enskild ledamots uttalande i “deckar”-frågor anses vara ett uttalande från Svenska Deckarakademin som helhet?

Ja, det verkar onekligen så, för det har kommit en del kommentarer på Svensk Bokhandels hemsida, och i Kvällsposten använder Bengt Eriksson Marie Petersons personliga åsikter till att ifrågasätta hela Svenska Deckarakademin, som Peterson är ledamot av.

Jag väntar dock fortfarande på att få höra inlägg i debatten från förläggare på de stora och medelstora förlagen, för hittills har jag tyvärr inte upptäckt några. Hans-Olov Öberg som sitter på bägge stolarna (författare/förläggare) uttalar sig på sin blogg, och detsamma gör Ramona Fransson i Svensk Bokhandels kommentardel. Liksom Ann Ljungberg från ALF Bokförlag.

Men vad tycker förläggarna på Bonniers, Forum, Norstedts, Ordfront, Piratförlaget m.fl.? Vore det inte intressant med kommentarer från detta håll? Med försvarstal eller ursäkter?

Om kritiken upplevs som sann, tänker man i så fall att tystnad är bästa försvar? Att: Låt denna storm (i ett vattenglas?) blåsa förbi och över?

Om kritiken upplevs som ej med verkligheten överensstämmande, varför då inte berätta det, säga emot, diskutera, debattera?

 Foto: Bengt Hellquist

Ronneby kommun vill lägga ner Hobyskolans högstadium och flytta eleverna till Snäckebacksskolan i Ronneby.
Både elever och föräldrar rasar mot planerna.
– Vi vill ha kvar vår skola. Vi trivs här, säger, Kasper Wahnström, 14, vice ordförande i elevrådsstyrelsen på Hobyskolan.

Drygt 1 200 personer samlades på Ronneby torg i lördags för att demonstrera mot kommunens planer att lägga ner flera byskolor i Ronneby och Bräkne-Hoby.
Några av de elever som riskerar att bli av med sin skola är högstadieeleverna vid Hobyskolan. Om förslaget går igenom kommer de att tvingas flytta till Snäckebacksskolan i Ronneby.
– Det känns inte så kul, vi trivs ju i vår skola, säger Kasper Wahnström som hoppas att politikerna ska lyssna till honom och hans skolkamrater.
– Alla är upprörda över det här, fortsätter han.
Tvingas eleverna byta skola så skulle det innebära mycket längre resväg för många.
– Vi skulle behöva gå upp mycket tidigare på mornarna och skulle komma hem jättesent. Enligt barnkonventionen har alla rätt till vila och fritid men det skulle bli svårt om vi flyttas, säger Kasper Wahnström.

Är orolig
Hans Sjöberg, som är aktiv i Hobyskolans skolråd och själv har två döttrar i högstadiet på Hobyskolan, håller med.
– Det är barnen som kommer att få betala priset. Man har inte tagit hänsyn till skolskjutsbarnen som nu kommer få mycket längre skoldagar, säger han.
Han är orolig för att nedläggningen kommer få förödande konsekvenser – inte bara för skolbarnen utan även för landsbygden i allmänhet.
– Vi har redan blivit av med banken. Om högstadieskolan försvinner så kommer det i sin tur att påverka föreningslivet eftersom ungdomarna inte kommer att ha lika mycket fritid. Vad händer sedan?
Enligt kommunalråd Jan-Anders Palmqvist (s) är skälet till förslaget att antalet elever minskat och fortsätter att göra det.
– Vi har inte längre de höga födelsetal vi hade 1989, 1990 och 1991. Det räcker med två skolenheter för högstadielever. Därför lägger vi ner högstadiet på bland annat Hobyskolan. Det här är inte så dramatiskt, säger han.
Den 30 oktober ska frågan tas upp i kommunfullmäktige.
– Men jag tror inte på beslut då. Förslaget kommer nog att gå på återremiss, säger Jan-Anders Palmqvist.
Även om kommunen i slutändan beslutar om en nedläggning av Hobyskolan så kommer Hans Sjöberg inte att ge upp.
– Absolut inte. Vi kommer att fortsätta kämpa. Så länge skolbyggnaden finns kvar så finns möjligheten att få tillbaka verksamheten, säger han.

Av Anna Mattsson

Ibland är det farligt att länka.
Som i mitt inlägg ff, där läsarna tycks ha klickat på länken, tittat på bilderna och sedan återvänt hit för att skriva elaka kommentarer om Johanna, istället för att läsa inlägget jag faktiskt länkade till och därmed förstå poängen.

Det är en fara i länkandet, att folk oftast inte klickar på dem, och i de fall de gör det faktiskt inte läser det skrivna. Bäddar för missförstånd när man refererar.

Ibland gör man det enkelt för sig när man länkar, för att själv slippa skriva långa utläggningar om saker.

När jag länkade till Johanna och hoppades att hon inte skulle vara på samma filmkväll som sonen var det naturligtvis utifrån hur hon beskriver vad unga gör och hur dåligt koll föräldrarna har på vad en “filmkväll” egentligen är. Det gick inte fram och jag kanske överskattade läsarnas förmåga att själva komma till den slutsatsen.

Jag vill be Johanna om ursäkt för de kommentarer som skrivits här, mitt syfte var inte att på något sätt dissa dig, tvärtom.

Andra som tycks ha bråttom är vissa kvällstidningsjournalister som vill få ut saker på nätet:

Konstateras kan också att det är himla fiffigt av tidningar att ha flöden i mikrobloggar. Plötsligt läser jag Expressen på nätet. Och Kvällsposten.

Uppdatering: Johanna kan – som jag trodde – svara för sig själv. Jävlar vad jag diggar henne.

Läs även andra bloggares åsikter om Johanna Sjödin, Expressen, Mikrobloggar

För några dagar sedan, närmare bestämt den 19 augusti, dominerades kulturuppslaget i

Expressen/Kvällsposten av en helsidesartikel på ett kärt tema, nämligen humanioras kris. Denna gång var det inte mindre än åtta mycket väletablerade akademiker och kulturpersonligheter som beklagade sej över hur rådande utbildningspolitik leder till en konstant försämring av såväl utbildning som forskning i humanistiska ämnen.

Artikeln utgjordes i huvudsak av en detaljerad genomgång av de ekonomiska förutsättningar och regelsystem som styr universiteten, och hur dessa på olika sätt leder till negativa konsekvenser för undervisning och forskning inom humaniora.

Jag finner ingen anledning att tvivla på de fakta som framfördes i artikeln, och jag är övertygad om att artikelförfattarnas analys av situationen är korrekt. Det som förvånar mej är dock att dessa i högsta grad belästa och bildade skribenter, som utan tvekan besitter en avsevärd analytisk förmåga, inte bryr sej om att ta upp de underliggande politiska och sociokulturella orsakerna till krisen inom humaniora.

Att man inom det svenska utbildningsväsendet gradvis försämrar och utarmar humanistisk utbildning och forskning är knappast någon nyhet. Vidare är det självklart att denna utveckling till syvende och sist beror på politiska beslut. Det är ju våra folkvalda politiker som fattar de avgörande besluten om utbildningsväsendets utformning och ekonomiska förutsättningar. Den centrala frågan blir då: Varför tenderar utbildningspolitiken att drivas i en riktning som konsekvent missgynnar humaniora?

Denna centrala, underliggande frågeställning berörs endast mycket flyktigt i artikeln. Man konstaterar att de nu moderna trenderna om anställbarhet, kortsiktig ekonomisk lönsamhet och entreprenörsanda inte alltid passar humaniora särskilt bra, samt att humanister måhända inte är nyttiga i ett snävt bokhållarperspektiv på utbildning. Men man utvecklar inte dessa iakttagelser vidare, och försöker inte göra någon fördjupad analys av vilka faktorer i det rådande samhällsklimatet som ligger till grund för den styvmoderliga behandlingen av humaniora. Därigenom blir artikeln bara en beskrivning av en serie symptom, när det som i själva verket behövs är en övergripande analys av själva sjukdomen och förslag till eventuella botemedel.

Den konsekventa utarmning av humanistisk kunskap och bildning som präglar hela det svenska utbildningssystemet, från grundskola till universitet, är enligt min mening en konsekvens av två övergripande tendenser:

För det första: Samhällsklimatet i dagens Sverige präglas i hög grad av krass ekonomism i kombination med ett utbrett kultur- och bildningsförakt. Jag har gjort ett försök att skissera några tänkbara orsaker till detta i en tidigare text. I ett sådant samhällsklimat är det fullt naturligt att humaniora prioriteras väldigt lågt. Humanistisk bildning är ju – precis som professorerna påpekade i sin artikel – sällan ”nyttig” ur ett rent ekonomiskt perspektiv. Eller, tydligare uttryckt, det är svårt att bli rik på att analysera 1800-talslyrik eller att ha djupgående kunskaper om antikens Grekland. I ett samhälle där räknenissar dikterar villkoren betraktas givetvis kunskapsområden som inte direkt ger ekonomiskt mätbara vinster som mer eller mindre meningslösa.

För det andra: Det finns säkert många som anser att kvalificerad humanistisk utbildning och forskning måste få lov att finnas och kosta pengar, även om dess värden inte alltid är mätbara i ekonomiska termer. Men det räcker ju inte bara med att våra universitet kan erbjuda ett brett urval av högkvalitativa utbildningar i humanistiska ämnen. Alla dessa välutbildade humanister måste ju också kunna få jobb efter avslutade studier! Det är inte rimligt att massor av människor efter fleråriga universitetsstudier hamnar i permanent arbetslöshet och kanske aldrig får någon yrkesmässig användning för sina kunskaper. Här handlar problemet i hög grad om att svensk arbetsmarknad är extremt stelbent och oflexibel; ett fenomen jag försökt analysera här.

Jag är övertygad om att det är dessa två tendenser som ligger till grund för den utbildningspolitik som leder till ständiga försämringar av utbildning och forskning inom humaniora. Det är alltså dessa övergripande frågor som behöver diskuteras och åtgärdas. Att lägga fokus vid detaljfrågor kring t ex hur universitetsinstitutioner tilldelas ekonomiska anslag blir, sett ur detta perspektiv, bara en diskussion kring symptom medan själva sjukdomen förblir obehandlad.

Tänk vad det är skillnad på folk och folk.

Bossen, den store, Brucan och allt vad han kallas, han har fått flera helsidor i tidningarna och han höjs till skyarna. Ni vet väl att jag menar Bruce Springsteen. Han är bra, jag har själv lyssnat på honom under många år. Men inte behöver vi veta vad de får i logen? Hur de tillbringar varenda timme nu när de är här, eller? 6 rätters middag, tur ut i skärgården osv. osv.
De skrev om premiären på 3 helsidor i Aftonbladet. Men inte nog med det utan dagen efter så kom det reportage från nästa konsert!! Nyheterna och P4 Programmen talar saligt om “Den störste”

Men flera av våra större svenska artister det får på sin höjd en halvsida om sitt turneprogram och sedan uppföljning från premiären.
Diggilo en familjefest, beskrivs i Aftonbladet under ironiska former, men Expressen har gett 4 getingar och kan se det för vad det är, just en familjefest med något för alla från 5 till 90 år.
Rhapsody in Rock fick svala recensioner i båda tidningarna.

Det är tydligen fult med svensk kultur. De måste vara engelskt/amerikanskt om de ska falla de fina kritikerna på läppen!

Vi lever i ett märkligt land, andra länder hyllar sina inhemska idoler vi klassar ner dem!
Är det kanske lillebrorskomplex som gör att vi måste vara som de ute i stora världen?

Andra bloggar intressant om: Aftonbladet, Expressen, tidningar, reportage, Bruce, Bruce Springsteen, musik, konsert, show, Diggilo, recensioner, Bossen, Kvinnotankar

Klicka på bilderna för större bild

Här kommer så fort jag har tid berättelsen om Ronnebyskandalen 1993 en rättskandal som är precis i klass med Osmo Vallo fallet som fallet “Ulf” och många andra grova rättsövergrepp som skett i Svergie där man inte åtgärdat bristerna och de skyldiga till övergreppen gått fria dvs.polis åklagare och domstolar.

Sen till alla ni som gnäller på nätet om varför jag tvingast leva på socialbidrag sen 1993,hört talas om arbetsförbud ?, var fanns ni när jag avslöjade detta ? Låg ni å tryckte då och skakade utav rädsla ? Var fanns civilkuragen ? Hade ytterligare rättsövergrepp kunnat förhindras ? Nej tror inte jag tänker be om ursäkt för att jag blivit drabbad utav ett rättsövergrepp ,och ni som gnäller ,det är tack vare personer som jag som missförhållande och annat skit i vårt samhälle avslöjas så ni inte behöver drabbas…men så långt tänkte ni väl inte,klaga går ju men sen ?

Sen kan man ju fråga sig hur en domstol i Sverige kan döma någon utan att det finns ett brott,i mitt fall heter brottet“utlåst från fastighet” som såväl Polis som grannar konstaterat…Process i fallet fortgår och det har blivit en dyrbar historia för Sveriges skattebetalare pga. det svenska rättsväsendets inkompetens jämför gärna vad jag erhållit i bidrag jämfört med vad personerna inom svenskt rättsväsende har tagit emot i ett avskrivningsärende som borde hamnat i papperskorgen direkt.

“Ansvarig kriminalkommissarie Kjell(Jocke) Johansson,de hängde ut mig i TV som en byfåne….

Thomas Lundkvist reporter SVT kanal 1 svarar ,Det behövde vi inte, det skötte han så bra själv “

  fd.Kriminalkommissarie Kjell Johansson,Ronneby.

R.I.P   Tomas Karlsson (mordet är än idag ouppklarat)

http://www.expressen.se/kronikorer/ann-charlottemarteus/1.1311564/ann-charlotte-marteus-svenska-poliser-ar-inga-helgon

http://www.expressen.se/debatt/1.1238687/den-juridiska-eliten-haller-varandra-hart-om-ryggen

http://www.jure.se/ie/default.asp?url=visatitel.asp?tuid=9153

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1139781.svd

http://www.blt.se/nyheter/blekinge/blekingepolisen-samst-i-landet-pa-valdsbrott(560633).gm

http://sv.wikipedia.org/wiki/Osmo_Vallo

http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=13038&a=279959

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=763108

Fortsättning

Följer

Mvh

Jan Rume

Jag har en kompis som vi kan kalla för Petter. Petter har spelat musik i många år och försörjer sej delvis som frilansande musiker. För en tid sedan fick han en förfrågan om att vikariera med ett lokalt coverband. Det gällde bl. a. en spelning på en lokal ”folkfest” som arrangerades av ett av våra större politiska partier. Petter berättar:

- När vi kommit till spelstället och höll på att rigga upp utrustningen lade jag märke till att drygt halva publiken såg ut att vara invandrare från något mellanöstern-land. Jag pratade med en av arrangörerna och fick veta att en kurdisk folkdansgrupp skulle uppträda före oss. De flesta av invandrarna i publiken var tydligen anhöriga och vänner till medlemmarna i folkdansgruppen. Jag tyckte det var skitkul. Som lokal musiker har man ju lirat för alla möjliga typer av folk. Jag har spelat för allt från hippa, trendmedvetna indiekids till ölhinkande svennepublik som vill skråla med i ”Ooa hela natten”. Jag har uppträtt för hoppande, skrikande tonåringar, men också för seriöst lyssnande medelålders jazzpublik som applåderar efter varje solo. Men jag kan aldrig minnas att jag lirat för en publik som till största delen består av invandrare. Jag tyckte det var jäkligt spännande att se hur de skulle ta emot våra covers på gamla blues- och rocklåtar. Man tänker sej ju inte direkt att det är nån musik de är vana att lyssna på.

Men Petter fick aldrig veta vad de kurdiska invandrarna tyckte om bandets versioner av ”Proud Mary” och ”Sweet home Chicago”. När den kurdiska folkdansgruppen var klara med sitt framträdande lämnade nämligen samtliga invandrare lokalen, och det lokala coverbandet fick spela för en publik som uteslutande bestod av ”etniska svenskar”.

Jag tror att Petters historia är symptomatisk för hur invandrare och infödda svenskar ser på varandras kulturer. Infödda, ”etniska” svenskar förmodas ha en positiv och öppen attityd gentemot främmande kulturyttringar. Vi förväntas tycka att det är intressant, berikande och spännande med allt från kurdisk folkdans och irakisk independentfilm till somalisk lyrik eller traditionell syriansk kokkonst. Invandrarnas intresse för att ta del av svensk kultur tycks i allmänhet vara betydligt svalare. För, ärligt talat, när hörde du senaste någon tala arabiska eller kurdiska på en konstutställning eller en jazzkonsert? Och när såg du senast muslimska kvinnor i huvudduk på bion eller på stadsbibliotekets författarkväll?

Jag kom osökt att tänka på Petters berättelse när jag läste Jackie Jakubowskis artikel Islamdebatt utan muslimer på Kvällspostens kultursida 2008-03-18. Jakubowski redogör kort för den debatt om islam och islamofobi som under en tid rasat på DN:s kultursidor och även spritt sej till andra medier, varpå han ställer den självklara frågan: Var finns muslimerna själva i denna diskussion? Han skriver:

Finns det verkligen inte en enda muslimsk intellektuell, religiös ledare, tänkare eller lärd i vårt land som hade kunnat upplysa DN:s läsare om vad svenska muslimer själva tycker i frågor som islamofobi eller islams syn på integration i en västerländsk demokrati?

Ja, hur förhåller det sej med den saken? Är muslimerna utestängda från en debatt som handlar om dem själva? Har Jakubowski rätt när han med ett citat från Edward Saids klassiker ”Orientalism” frågar sig om den pågående islamdebatten är ett uttryck för en hegemonisk diskurs inom ramen för västerländsk (kultur)imperialism?

Nej, jag tror inte alls att muslimerna är utestängda från debatten. Tvärtom tror jag att många debatt- och kultursidesredaktörer med öppna armar hade välkomnat inlägg från muslimska intellektuella eller religiösa ledare. Problemet är nog snarare att muslimerna inte är intresserade av att delta i debatten, eller – vilket är mera troligt – att de inte alls är medvetna om att en debatt pågår. För påfallande många i Sverige boende muslimer är nämligen ”det offentliga samtalet” inte alls synonymt med det som tas upp på DN debatt, på Aftonbladets kultursida eller i ”Uppdrag granskning”. De intresserar sej i mycket högre grad för vad som diskuteras på Al Jazeera, på diverse islamiska nätforum eller i den lokala moskén.

Visst är muslimernas tystnad i debatten kring islam och islamofobi ett uttryck för utanförskap. Men det tycks i hög grad vara ett självvalt utanförskap och inte ett utanförskap som de påtvingats.