Det kan tyckas vara lite sent nu att kommentera gårdagens vinnare av Stora Journalistpriset, men jag har velat vänta ett slag för att se om någon annan skulle upptäcka och kommentera det uppenbara jämställdhetsproblem som Stora Journalistpriset lider av. Det verkar dessvärre inte så (se: 1, 2, 3, 4) – vilket är lite märkligt. Var är alla feminister och tillika jämställdhetsivrare när man behöver dem?

Först, dock, Karin af Klintberg och Jane Magnusson nära 100 minuter långa film (Ebbe – the movie) om Ebbe Carlsson, hans spektakulära liv och den uppmärksammade Ebbe Carlsson-affären. Filmen är ett mäktigt kraftprov som i slag får af Klintberg och Magnusson att kliva fram bland de stora europeiska berättarna.

Med detta sagt känns det ändå nödvändigt att peka på ett växande problem som Stora Journalistpriset har: 12,5 procent manliga vinnare i kategorin Årets Berättare de senaste sex åren är verkligen en anmärkningsvärt skev fördelning.

Man kan fråga sig vad ojämställdheten beror på?

Anders Cullhed, ordförande för årets skönlitterära jury för Augustpriset, säger en intressant sak i en TT Spektra-intervju som (med viss redigering) även kan tänkas gälla för Stora Journalistpriset:

”Jag tror att utfallet vad gäller vinnarna beror på vanlig genusblindhet, att man av gammal tradition förknippar högklassig journalistik med journalistik som görs av kvinnor.”

Har Cullhed rätt är det direkt nedslående. Kanske dags att utbilda jurymedlemmarna i modernt genustänkande? Att Stora Journalistpriset går i Augustprisets ojämställda fotspår är faktiskt direkt pinsamt. Kanske bör man införa kvotering så att bara män kan nomineras till Årets Berättare de kommande 5-6 åren?

Simon Hedlin Larsson

(Stort tack till jämställdhetskämpen Stefan Eklund för all inspiration!)

Nu undrar jag lite granna vad det är tänkt att AF skall göra? För idag är AF en kontroll funktion utan något som helst förmedlande. Skall de nu aktivt förmedla jobb till invandrare före svenskar? Från SvD. Eller skall de enbart coacha och ge andra raketforskare chansen att coacha sina egna och få skattemedel rakt ner i fickan? För alla utredningar visar ju att jobb-coaching är en miljard industri för coacherna med väldigt lite positivt resultat(Om du inte är coachen förstås). Om sedan kostnaden enbart för att flytta integrationspolitiken från det kommunala till det statliga kostar en miljard kronor. Ja då undrar man vad inte resten av leken skall kosta oss skattebetalare?

“Efter flera års arbete presenterar regeringen idag sin proposition om hur nyanlända invandrare bättre ska komma in i det svenska samhället. Från regeringskansliet talar man om ett systemskifte i integrationspolitiken.

SvD har tagit del av innehållet i propositionen. I stora drag går det ut på att staten genom Arbetsförmedlingen tar över omfattande delar av integrationsansvaret från kommunerna. Dagens modell leder ofta till arbetslöshet och bidragsberoende, konstaterar regeringen. Nu ska Arbetsförmedlingen erbjuda coachning och utbildning redan från dag ett från det att en person fått uppehållstillstånd.
Integrationsminister Nyamko Sabuni (FP) tycker att det är naturligt att flytta helhetsansvaret för introduktionen av invandrare från kommunerna till Arbetsförmedlingen.
–Att komma ut på arbetsmarknaden är ett av de viktigare sätten att integrera människor i ett samhälle. Då är det viktigt att den myndighet som har bäst kompetens på området också får ansvaret för mottagandet av nyanlända, säger hon.”

Återigen är det ett sätt att dölja kostnader för invandringen…..

Mvh Varjager

Under lördagen så var det en mängd olika heta debatter, det började med LAS, där Landsmötet med tyvärr inte gick på dem kraftiga reformer av LAS som behövs.

Senare var det en diskussion om en het diskussion om Folkpartiet skulle verka för kvoterade valberedningar i näringspolitik, som tur så tog landsmötet sitt förnuft till fånga och avslog detta.

Det var också en energidebatt och surprise  kärnkraft var central i den. Gårdförsäljning  av vin var också en het diskussion där det gick till beredningsutskott som kom fram till något mellanting, där gårdförsäljning ska tillåtas om Finlands motsvarande system kan kombineras med ett statligt detaljmonopol. Detta var ju ett steg i rätt riktning av landsmötet hoppas dem någon gång vill avskaffa monopolet utan vidare diskussion.

Sen valdes också partistyrelsen detta med acklamation vilket sa vara ovanligt , grattis till de valda, framför allt de nyvalda!

Sen kom också övriga alliansledare med en hälsning till oss landsmötesdeltagarna och detta tackar vi för!

Upphovsrätten blev också en stor diskussion, utskottet hade yrkat bifall till Madeleine Sjöstedt m fl. motion, som handlar om att man ska utreda upphovsrätten med utgångspunkt att man ska finna en större balans för alla parter, det gick till beredningsutskottet som kom framtill att bifalla motion med tillägg att upphovsrätten måste finnas kvar och med detta går partistyrelsen med på motionen. Det ska säga att detta tillägg inte förstör motionen på något sätt, motionens andemening var aldrig att upphovsrätten ska avskaffas, så detta tillägg vara bara ett onödigt förtydligade.

Det blev också en lång debatt om föräldraförsäkring där landsmöte med stor majoritet bifall att behålla status qou förutom att man förenklade jämställdhetsbonusen.

Sen var det en lång nattmangling där exempelvis public services finansiering  diskuterades. För att se alla beslut i sin helhet kolla här

Läs andra som skriver om Landsmötet; Ola Möller, FI Västra Götaland, Marcus Grundén, Per Altenberg, Per Altenberg2 Carina Boberg, Ann-Cathrin’s blogg, Det Progressiva USA, Mark Klamberg, Mark Klamberg2, Mark Klamberg3, Peter Karlberg, Erik Herbert, Christoffer Fagerbeg, Christoffer Fagerberg2, Christoffer Fagerberg3, Christoffer Fagerberg4, Christoffer Fagerberg5, Christoffer Fagerberg6, Christoffer Fagerberg7,

Intressant?

Parental Advisory Explicit Content

Ibland frågar folk om jag är feminist. Jag brukar lägga huvudet på sned och titta på dem med samma blick som jag har när jag betraktar en särskilt intressant skalbagge – läsare som känt mig länge vet vilken jag menar – och säga ”Vafan tror du, jag är ju tjej?”. Men jag vet inte. Alltså, jag är inte den där typen av plakatfeminist som skriker om kvotering för att få in fler antal kvinnor i styrelser och nämnder. Jag kräver inte millimeterrättvisa överallt och jag anser inte att kvinnor ska ha lika stor rätt som män att bli brandmän (jag anser att det är helt ok så länge de klarar fystesterna, men inte att man ska anpassa testerna till kvinnor). Inte heller kräver jag att män ska föda barn. Däremot är jag rätt principfast vad gäller klassikern lika lön för lika arbete till exempel.

Men sen finns det saker som verkar ha gått till och med de mest radikala feministerna förbi, och som stör mig mer än annat.

På min kyl hänger en seriestrip där Martin Kellermans Rocky med polare diskuterar feminism, eller rättare sagt: tjejer som offer respektive tjejer som tar för sig. ”Och är det ’starka kvinnor som tar för sig’ så är det Sex & the City-brudar som smäller lönen på skor och knullar sig själva med dildos” säger Rocky i sista rutan. ”En snubbe som lägger alla pengar på sneakers och knullar en lösfitta är fan inte vad man skulle beskriva som en stark man som tar för sig!”

Det är ju en poäng förstås. Varför finns det så ont om kvinnor som – som Rocky uttrycker det – ”dyker upp i en by, fuckar upp hela skiten och sen bara drar!”? Jag antar att det är därför Lisbeth Sahlander blivit så populär, för att hon är cool som en karl.

Och här är mitt problem: varför är det coolare att vara som en karl? Varför skriker så många om att kvinnor måste lära sig att ta för sig för det har män gjort i alla tider? Varför jublar krönikörer över den högstadieklass som vann diskrimineringsmålet mot Toys’R Us, med lösningen att ”flickor också skulle få leka med bilar, och att man skulle ta bort det rosa från flickornas sidor”. Ingen föreslog ju att nån kille skulle posera vid en dockspis? Varför kan jag utan vidare köpa svarta tröjor med dödskalletryck till min guddotter men inte en rosa glitter-t-shirt till min gudson? Varför är det fortfarande så fjolligt att vara tjej och så coolt att vara kille och varför i helvete hör jag så sällan nån säga nåt om det?

Vore det inte bättre att uppmuntra alla män och kvinnor som vill meka bilar och ”ta för sig”att göra det, och alla män och kvinnor som vill pyssla hemma och ta hand om sina nära och kära att göra det? Oavsett kön liksom.

Hade det inte varit för en viss grupp fanatiska ateister hade jag nog svarat ”Vafan tror du, jag är humanist, jag är ju människa.” nästa gång nån frågar.

Dagsavisen melder at hele toppledelsen i Utdanningsforbundet er kvinner. Den kvinnelige ledertrioen, som sitter med nær sagt diktatorisk makt er også en del av et styre som består av tre menn og ti kvinner. I forkant av kongressen deres var det varslet kamp om ledervervet, men heller ikke her var det noen aktuelle mannlige kandidater.

Det er helt betimelig at en organisasjon velger hvem som skal representere seg selv. Men når statsminister Stoltenberg velger å besøke sine “kjernevelgere” i forbundet for å snakke om likestilling og likelønn blir det underlig med tanke på hvordan de karakteriserer private aksjeselskaper som ikke klarer å få 40 % kvinner inn i sine styrer. Den nye kose- og kunnskapsministeren har også vært på besøk hos den diskriminerende fagforeningen uten å si et ord. Da er det fristende å sende utfordringene som vi som var motstandere mot lovpålagt kvotering i privat næringsliv ble møtt med:

Finnes det ikke kompetente menn i utdanningsforbundet? Undertrykkes menn? Er ikke dette et uttrykk for demokratisk underskudd i forbundet? Hva vil nyvalgt leder Mimi Bjerkestrand gjøre for å møte denne utfordringen? Til media nevnes det ikke med et ord. Det er med andre ord ikke viktig.

Dette viser hvordan likestillingsfascistene på venstresida er opptatt av likestilling som skal gå på bekostning av menn, men ikke er like opptatte av å rette opp skjevheter som går ut over menn. Eksemplene er mange. Barnefordeling. Selvstendig opptjeningsrett for menn. Menns underrepresentasjon i ledelse i Utdanningsforbundet?

Selvfølgelig er ikke Utdanningsforbundets ledelse et problem! Medlemmene må få velge hvem som skal representere dem, men når venstresiden i norsk politikk og fagbevegelsen ikke unner aksjonærer den retten, hvorfor benytter de den da selv?

Peter

Nu har Lunds universitet gått för långt! Genom att ge automatiskt företräde för män i samband med antagningen till universitetets psykologiutbildning år 2008 frångicks principen om att alla människor ska behandlas lika. Ändamålet – att nå en jämnare könsbalans i klassen – är inte skäl nog att sätta godtycke framför meriter, och agerandet har med rätta lett till en stämningsansökan mot universitetet. Kvotering är fel i alla lägen – oavsett syfte, situation och sammanhang. Det skriver KDU:s förbundsstyrelse i ett uttalande.

- Lundahistorien är ytterligare ett exempel på hur system sätts framför människan i syfte att uppnå frihetsinskränkande politiska målsättningar. Vänsterradikalerna och kvoteringsivrarna kommer in på fler och fler områden.

- Familjepolitiken är en sådan fråga där den rödgröna oppositionen vill se en utökad kvotering av föräldraförsäkringen. Varför tror de inte att familjerna själva kan ta ansvar för, och fatta beslut som rör, den egna vardagen?

- Kvotering för att nå en jämnare könsfördelning i börsbolagens styrelser är lika oacceptabelt. Det privata näringslivet måste få vara självständigt och äganderätten, som är det viktigaste fundamentet i vårt ekonomiska system, måste försvaras i alla lägen. Som väktare av det fria näringslivet fyller vi kristdemokrater uppenbarligen en väldigt viktig funktion inom svensk politik.

- KDU välkomnar att Kristdemokraterna nu helt tagit ställning mot positiv särbehandling och kvotering. Vi förväntar oss nu att partiet inte stannar vid vackra ord på DN-debatt, utan också tar strid mot den diskriminering som sker ute i verkligheten, avslutar KDU:s förbundsstyrelse.

För mer information:

Aron Modig
Skolpolitisk talesman
0733-28 17 36

Simon Westberg
Förbundssekreterare
0765-27 25 33

I dagens SvD skriver Johan Wennström om diskrimineringen vid psykologutbildningen i Lund. Några tänkvärda synpunkter förs fram. Helt kort. Ibland är det extra tråkigt att opinionsjournalistiken blivit så snuttifierad. Av Wennströms tankar blir det antydningar, små skisser av argument. Vilket är synd för skisserna pekar på något viktigt. Nämligen att problemet med snedrekrytering inte är ett problem som kan hanteras vid antagningarna till utbildningarna utan antingen något som måste hanteras långt tidigare. Eller, som en annan möjlighet, så kanske vi inte skall betrakta det som problem alls utan som en effekt av att människor själva väljer. Att när människor själva väljer så råkar det ibland uppstå kluster av gemensamma preferenser som statistiskt korrelerar med könstillhörighet på ett sätt som möjligen är intressant ur ett makroperspektiv men helt ointressant ur ett mikroperspektiv, på individnivå. Och det är individnivån som är viktig.

En annan aspekt framfördes av signaturen Sten Sture i kommentarsfältet till mitt tidigare inlägg om att den vid anställnings- och antagnignsförfaranden ofta förekommande passusen  “förtur vid lika meriter” också är diskriminering. Nämligen att det finns ett strukturellt förtryck av män tidigare i skolan som medför att vi får sämre betyg än kvinnor utan att det är sakligt motiverat. Gymnasiet (och grundskolan) är tydligen inte tillräckligt rustad för att ta till vara på mäns kompetens eller att kvantifiera den. För någon skillnad  i kompetens senare i arbetslivet  kan väl knappast identifieras utifrån könsaspekter. Inte heller presterar män sämre än kvinnor på högskoleprovet, snarare tvärtom. När det meritokratiska systemet ställs på sin spets i ett skriftligt kunskapsprov klarar sig således män bättre än kvinnor. Samtidigt får män sämre betyg än kvinnor i en utvärderingsprocess i skolan, vilket försvårar valet av önskad utbildning senare.

Manar till eftertanke.

Kvotering till utbildning skapar rubriker idag. Genderpesrpektivet på kunskap är naturligtvis viktigt och berikande. Andra kvoteringsgunder kan vara etnicitet. Problemet bottnar i att samhället och utbildningsväsendet inte förmår att säkra den mångfald som behövs för legitimitet. Vi kan inte tillåta att stora grupper av människor utesluts från olika delar av samhället. Högre utbildning och intagningen till densamma är en del av den diskursen. Det börjar långt ned i skolgången konstaterar skolverket i sin rapport från slutet av september och visar på hur den nya skolan skapar en utgallringsmekanism där elevens sociala bakgrund påverkar studieresultatet och i förlängningen hindrar människor från en rättvis start och möjligheter i livet.

Med det som bakgrund är det inte underligt att det behövs kvotering för att skapa mångfald högre upp i utbildningarna. Tyvärr blir det bara som att gjuta olja på vågorna. Kvoteringen är en matematisk och teknisk lösning på ett icke matematiskt problem. I det här fallet passar sig matematiken för att analysera och klargöra fakta men den är inte en lämplig lösning vilket har visat sig ända upp i HD.

Det är också viktigt att vi tar vårt gemensamma ansvar. Engagemanget i det allmänna och det ansvar som åligger det allmänna får inte på grund av intellektuell lättja förskjutas till den fria marknaden även om en fri marknad behövs som en del av mångfalden. Dock måste vi förstå att ett antal lönsamma nischer inte är samma sak som mångfald. Mångfalden inom alla delar av samhället är oerhört viktigt för utveckling, vår förmåga till förändring, demokratin, tryggheten och individen i samhället. Ska vi kunna se oss som en mer integrerad del av större sammanhang, exempelvis EU, måste vi själva stå bättre rustade. Brist på legitimitet i samhällets alla delar och funktioner skapar intolerans, våld, extremitet, utanförskap samt brist på kunskap, förståelse och kreativitet.

Behovet av mångfald är stort, vi definieras alltid av vad vi omsluter och aldrig av vad vi utesluter.

Se individen – DN.se
Segregering bakom kunskapstapp – DN.se
Orsaker till försämrade skolresultat kartlagda: Social bakgrund har fått större betydelse – Skolverket

Idag står det i DN om en upprörd tjej som inte kom in på psykologlinjen av orsaken är att hon är tjej. Eftersom tjejer är överrepresenterade på den linjen (och på de flesta andra prestigelinjer) särbehandlades en kille in på en plats. Det är lätt att sympatisera med henne, varför ska hon hindras från att uppfylla sin dröm på grund av sitt kön?

Ännu ett fall har nu synliggjort en skev betygsfördelning mellan könen. För ett tag sen var det SLU som hade särbehandlat, nu är det Lunds Universitet. DO avvaktar för tillfället hur hovrätten bedömer SLU-fallet. Jag är ingen varm anhängare av positiv särbehandling men tycker ändå det är det bästa dåliga sättet att komma tillrätta med snedrekrytering. Så fruktansvärt orättvist är det heller inte efter det faktiskt bygger det på att två personer i övrigt har samma meriter. Och tjejen som inte fick platsen till psykologlinjen kunde ha förlorat den ändå, fast då på grund av lottning. Det är när det missbrukas och personer med sämre meriter tar platser som det blir orättvist. Positiv särbehandling ska heller inte ske per automatik utan kräver noggranhet

Rektor Per Eriksson förskönar dock sanningen då han säger att “Ingen vill väl ha ett samhälle där alla förskollärare är kvinnor och alla ingenjörer är män. Men det måste vi komma till rätta med på andra sätt.”

Saken är ju den att orsaken till de få kvinnorna på ingenjörslinjerna är att kvinnor helt enkelt inte söker sig dit. Det är självfallet ett problem, men går ändå att åtgärda lättare än att det finns få killar på läkar- och psykologutbildningarna. De har helt enkelt för dåliga betyg. Om vi inte ska gå vägen om positiv särbehandling så måste vi gå vägen om mer forskning och fler åtgärder för att komma tillrätta med pojkars lägre betyg.

Någon som kommenterade förslaget om kvotering till bolagsstyrelser slog huvudet på spiken: de som är där har ju själva blivit könskvoterade. Detsamma gäller i vissa fall betygen som sätts i skolan. När man har mörkat för kön i bedömningen blir betygen mycket jämnare. Alltså, när lärarinnan inte vet att det är stökiga killen som har skrivit bra novellen får han bättre betyg. Detsamma gäller de nationella proven, där killar mycket oftare får lägre betyg än deras resultat medan tjejers betyg oftast bara höjs av deras resultat.

Jag har tidigare skrivit om pojkars betyg och positiv särbehandling här och i Ergo här.

Övriga länkar:

http://www.dn.se/nyheter/sverige/do-anser-inte-att-de-gjort-nagot-fel-1.974398

http://www.dn.se/opinion/debatt/do-struntar-i-uppenbara-fall-av-konsdiskriminering-1.973597

I Norrtälje diskuterar vi ofta hur vi ska nå bättre kunskapsresultat i grundskola och gymnasium. Vi är definitivt inte nöjda med att ständigt vara bland de kommuner som presterar sämst. Vi vill att våra barn och ungdomar ska ha med sig goda kunskaper så att de kan välja fritt vad de vill göra i sitt vuxna liv, vi vill att de ska ha höga betyg så att de kan välja fritt om och vad de ska studera på Universitet och högskola. Men betyg och goda kunskaper är ingen garanti, inte för våra unga tjejer i alla fall.

Universitetet har i alla tider varit en plats för män, men vi har kommit förbi en brytpunkt. Nu är 60 procent av alla universitetsstuderande kvinnor. DN Debatt tar upp en av de naturliga förklaringarna, nämligen att kvinnor har bättre gymnasiebetyg än män och att fler kvinnor än män söker till högskolan.

Men trots att betyg som måttstock gör universitet till en mer accepterad plats för en viss ojämn fördelning än exempelvis bolagsstyrelser där måttstocken inte är offentlig, gillar man läget i den manliga bolagsvärlden men vill göra något åt den kvinnliga övervikten på universiteten. Kvinnor kvoteras ut, för att ge plats åt lägre kvalificerade män och en “jämn könsfördelning” är plötsligt högsta prioritet efter att i ett århundrade av manlig dominans varit en icke-fråga.

Signalen till våra ungdomar är tydlig. Det är ingen idé för tjejer att plugga hårt och vara duktiga, bra betyg är ändå ingen garanti för att få gå på önskad utbildning. Det är mer prioriterat att släppa in killar, som inte satsat lika hårt och inte lyckats få lika bra betyg…

Läs även Liv Beckströms kommentar på Kommunalarbetaren

Jag har kommit på att jag inte kan presentera mig på ett flashigt sätt. Menar jag är inte kvinna, homo, bi, trans eller invandrare (inte på ett par generationer iaf). Det är ju så poppis idag att säga “Jag som kvinna tycker” eller “Jag som homo tycker” och så vidare. Vad ska jag säga när jag tycker något? “Jag som vit hetro man utan några udda saker tycker”? Det låter ju inte klokt.

Om ni undrar så hade jag en diskussion om feminister och lite så på jobbet och vi kom på att det är en sak som skjuter all jämställdhets kamp till skamvrån och det är “Jag som kvinna tycker”. Menar det brukar både synas och höras om det är en kvinna som talar om inte annat så brukar en person skriva under en insändare. Jag är för lika lön för lika arbete helt klart. Klart är även att alla ska ha lika rätt att söka vilket jobb som de tycker att de är lämpade till att söka. Men visst jag kan söka VD posten på ABB men tror inte jag har en sportslig chans att få jobbet. Det är ju som en kille sa “Det är inte vad du har mellan benen som ska avgöra utan vad du har mellan öronen.” Det är en väldigt bra kommentar tycker jag. De funderade på (tror inte det genomfördes) att kvotera in svarta på universitet i USA. De som bråkade mest för att det inte skulle gå igenom var de svarta. Vad skulle deras utbildning vara värd i så fall? Det skulle bli mer “jaha du är en sådan där inkvoterad en…” Jag tror inte att det skulle vara så kul. Det är ju det med intelligens att det kommer till vem som helst och inte bara till gröna gubbar över 95 år… Det finns många här på jorden som har en hjärna som faktiskt fungerar. Det funkar inte att kvotera in personer på alla möjliga poster eftersom alla av den “sort” som blir kvoterade dras över samma kam. Det gör att ingen av dom tas på allvar. Det tycker jag skulle vara väldigt tråkigt eftersom vi har en hel del duktiga personer i detta land. Vi ska inte förstöra för dom genom av att kvotera in någon. Etniskt ursprung och kön har inte med duglighet att göra på något vis. Det är bara en massa fördomar om allt och ingenting. Man ska inte utgå ifrån att någon är oduglig på grund a förutfattade meningar eller gammal och ohejdad vana. Jag har jobbat på lite olika ställen med en massa olika personer. Jag har jobbat med en massa bra personer och en massa rena idioter. Men då är det så också att bara för att jag tycker dom är idioter så kan de vara bra på sitt arbete och det är ju trots allt det som ska räknas på en arbetsplats eller hur? Men en och annan av de man har jobbat med har ju varit riktigt odugliga på sitt arbete också ska ju tilläggas. Men om vi tittar på den klicken lite granna så ser man att det är ungefär lika stor %sats av alla grupper (etniska, köns indelade, hårfärg osv osv) som de är i samhället i stort. Vad kan man dra för slutsats av det? Jo att idioter och knasbollar finns i alla läger. Man är inte bättre än någon annan bara för man är född i ett visst land eller med vissa föräldrar. Snarare är det så att de som är födda med rika föräldrar är dryga och tror de är förmer än andra. Nu ska man inte dra alla dom över en kam men det är lätt hänt.

Men det är också en konstig sak. Sverige är ett land där man näst intill inte kan arbeta sig rik. Ska man bli rik får man kära med en massa trix och gärna vara lagom skurkaktig och bara sko sig på andra (gärna skattebetalare). Jobbar man på som en galärslav och sparar pengar för att någon gång kunna bli rik så blir det bara en massa skatter på det. Det kan jag inte få till att det är rättvist. Rättvisa är väll att alla drar ett lika stort lass eller? Att alla tar sin del av kakan oavsett? Men det där med skattepolitik är inte helt lätt och jag ska försöka reda ut det oxå vad det lider. Men kan säga det att staten är inte en arbetsgivare för drönare. Det är vi skattebetalare som betalar deras löner och vi har rätt att begära att de ska göra ett bra arbete. Det är därför politiker inte ska få någon fallskärm när de inte är önskvärda i riksdagen längre. De ska inte kunna sko sig på oss när de inte klarar att leva upp till våra förväntningar. De borde kvoteras in på lämplig A-kassa!

Det är så väldigt enkelt att hylla mångfaldstanken helhjärtat. Alla vi tillsammans svart & vit, ung & gammal, kvinna & man, strait & queer – en enda stor smältdegel där vi alla älskar varandra. 

Denna bild är falsk och tom skadlig. Den gör att vi duckar för besvärande olikheter och vägrar se allt det som inte är så enkelt. Detta banar ibästa fall väg för svagsinta teorier om ras och kön i värsta fall för rasism och diskrimminering.

Mångfald handlar inte om att vara snäll, det är istället en naturlig följd av hur samhället ser ut. Den demografiska utvecklingen talar sitt tydliga språk: En åldrande befolkning, färre unga och en multietnisk befolkning. Så ser det ut. Get use to it!

Mångfald i företag är inte längre en smältdegel utan mer som en salladsskål där männiksor kan behålla sin identitet samtidigt som man integreras i företaget . Samma sak gäller för samhället i stort.

Så oavsett om du söker en styrelseledamot till ett företag, en fritidspedagog till ett dagis eller en kock till en restaurang: Fall inte i fällan att ta den person som är mest lik den person som senast gjorde jobbet bra utan välj den som har bäst kompetens och har störst talang.

Mångfald är inte enkelt. Människan är inte alltid god. Olikheter har genom hela vår historia använts som ursäkt för att ha ihjäl varandra. Varken präster, politiker eller poliser har kunnat sätta stopp för männiksorasens destruktivitet. Vår tid har dock något som aldrig tidigare funnits: Universella regler om Mänskliga Rättigheter. 

Subtopia då? Jo där var jag  idag och pratade om mångfald på Veckans Affärers seminarium. Trots mina 25 år i Stocktown hittade jag ändå vilse bara för att jag var dum nog att ta rygg på Karin Pihlsäter. Jag borde ha vetat bättre än att gå dit en politiker pekar.

Dagens Nyheters ledarredaktion har tänkt till på ämnet “Jämställdhet” . Detta har resulterat i ett av deras sk Fem punkter (med viktiga frågor inför valet). 

Det börjar storstilat med att DN lyfter fram individperspektivet . Skillnaderna mellan individerna i ett kollektiv är större än den genomsnittliga skillnaden mellan kollektiven som helhet. Här ska människan befrias från stereotypa könsroller. Befriaren heter samhället. 

Fem löser en gåta

Från detta hoppar DN snabbt in på kvotering i näringslivet. Här är allt  männens fel. Det är mäns bristande kompetens att identifiera kvinnors kompetens.  DN tappar plötsligt all tro på samhället som förändringskraft och menar istället att det är marknaden som kommer att fixa till männens kompetensproblem. Allt kommer att lösa sig när marknaden upptäcker att kvinnor också är kunder. 

Kvinnors rättigheter tycker DN är härligt men farligt. Pratar man för mycket om kvinnors rättigheter så kanske det blir så att kvinnor och HBT:are inte riktigt betraktas som människor. Hade DN googlat kvinnors rättigheter så kanske DN hade begripit hur det hänger ihop. DN hade kunnat läsa på Amnesty Internationals hemsida om att kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter. DN hade också kunnat läsa på regeringens webbsida om FN:s konvention från 1979 eller om det kändes för svårt på Dag Hammaskiöldsbibliotekets om FN:s kommitté för avskaffande av diskriminering av kvinnor. Då kanske DN hade tänkt sig för en gång till innan DN skrev att kvinnor skulle ha allt att vinna på att inte stuvas undan i något särskilt rättighetspaket.

Lite internationell och tjusig vill DN ändå vara och drar därför en lans för Feministiskt bistånd. Egentligen är bistånd också farligt menar DN .  Bistånd är som att blåsa in luft i en sjuk kropp. Bäst att sluta med det för då tar slöseriet med pengar slut. Något bistån ska man inte ge till länder där kvinnor hålls kvar i underordning. Vad som är feministiskt med detta vet bara DN. 

Så här långt kommen är DN rätt trött på det här med jämställdhet. Därför avslutar DN med att ta upp en av sina favoritämnen: privat företagande i den offentliga sektorn. Nu har DN glömt bort vad man skrev i den första punkten att vi skulle se oss alla som individer och inte som kvinnor och män. Här ser DN kvinnornas stora chans att ta över verksamheten och bli chefer.

Summan av det hela är att jämställdhet är en fråga som samhället, staten, politikerna och Sverige har ansvar för. Med ett undantag – kvinnors skrala representation i näringslivets övre skikt. Här är det marknadens ansvar.

 DN:s ledarredaktion i skrivartagen  ( Anna Anka saknas på bilden)

Anna Anka har genom sin drygt veckolånga svenska kändisskap gjort mer för jämställdhetsdebatten än vad många av oss har lyckats med hitills i år. Hon har genom sina kategoriska uttalande om förhållandena mellan könen i allmänhet och mellan makar i synnerhet givit uttryck för ett antal tankar och föreställningar som vanligtvis är mycket svåra att locka fram i ljuset.

Jag har många gånger deltagit i debatter med syftet att diskutera bristen på kvinnor i näringslivet.  Ett av de återkommande problemet med dessa samankomster är att det inte blir något riktigt meningsutbyte eftersom de verkliga skälen inte riktigt kommer i dagern. Ofta saknas dessutom “den andra sidan” dvs de personer som verkligen är ansvariga för att män väljs in och kvinnor inte gör det.  Ibland urartar det hela i rena gissningslekar där skälen till dessa sakernas tillstånd når rent spekulativa nivåer. När någon kulturbärare varit obetänksam nog att faktiskt dyka upp ger detta inte heller direkt några dialektiska resultat. Självklarheter som -Det är ju faktiskt kvinnor som föder barn eller -Ammningen gör att kvinnor kommer efter i karriären för ju inte direkt diskusionen framåt.

Det är därför befriande när Anna Anka ger uttryck för ett antal uppfattningar om kvinnor som jag tror delas av många. KD:s partisekreterare Lennart Sjögren högg som en utsvuten gädda och även om han nu tvingats släppa taget så poppar den ene KD företrädaren efter den andre upp med hyllningar till den traditionella kvinnorollen. Jag har många gånger hört liknande tongångar både från män och kvinnor. Jämnåriga och yngre, välutbildade, inteligenta smarta kvinnor som lite skamset bekänner att “det hade varit skönt att slippa all press, hitta en rik man och bli hemmafru”. Manliga kamrater som inte lika skamset pratar om sina fruar i termer av ” hon tar hand om  mig, det är en heltidssysselsättning”. De manliga kamraterna har gärna också långa utläggningar om alla prylar och pengar de “givit” till sina livskamrater. Mer än en gång har jag fått agera smakråd när en dylig “gåva”  förvärvats.

Det är min bestämda uppfattning vi alla skulle vinna mycket på att de, inte alltid så politiskt korrekta,  uppfattningarna och föreställningarna som ligger bakom kvinnors begränsade  roll i näringslivet kommer upp till ytan. Först då kan vi verkligen diskutera och kanske komma tillrätta med de verkliga orsakerna.

Göran Hägglund har idag en väldigt bra och läsvärd artikel publicerad på Dagens Nyheters debattsida, i vilken han mycket tydligt tar avstånd från bland annat vänsterns kvoteringsidéer och försök till  social ingenjörskonst. Detta är ett utdrag:

Sveriges radikala elit har kommit att bli den nya överheten. De som under flagg av att företräda minsta lilla påfunna rättviseanspråk har satt upp ett formidabelt minfält av ideologiska teorier, där konstruktioner, kategorier och förtryckarstrukturer ligger om vartannat. Den ena idén mer akademiskt tillskruvad än den andra och allt med udden ytterst riktad mot vanligt folks sätt att vara. Runt om i Sverige, i organisationer, medieredaktioner, politiska partier, talar de om för andra hur de skall leva sina liv.

Den som exempelvis råkar gilla tavlor som föreställer något bör till exempel göra avbön direkt; då har man nämligen nazistiska böjelser, har det meddelats från flera håll i sommarens kulturdebatt. Och den som vill starta ett företag skall inte tro att han eller hon själv får bestämma vilka som skall leda det utan att först fråga Mona Sahlin – anser Sahlin själv.

Hägglund visar även en vilja att vidga frihetsbegreppet. Mycket klarsynt.

Vi i alliansen talar mycket och gärna om frihet från höga skatter och regleringar, och det ska vi göra. Men riktig frihet innefattar också rätten att slippa få sitt privata liv påpassat och tillrättalagt av finskrittande ideologer. Om detta talar vi alltför sällan.

Det börjar bli hög tid att återupprätta det sunda förnuftet i svensk politisk debatt. Och inte minst respektera vanligt folks rätt att vara precis som de är.

Mandelbrot Set Video (se hela, lyssna på texten!)

Kort info om Mandelbrotmängden på wikipedia.

Och missa inte jämställdhetsdebatten i dagens SVD! Först har vi Gudrun Schyman: “Feministisk politik kräver ny regering” där hon sågar alla partier i vårt solsystem, från höger till vänster, och anklagar dem för att föra en kvinnofientlig politik, medan det bisarra partiet Förvirrat Initiativ självt står för godheten och “universella mänskliga rättigheter” och därutöver utgör “garantin för en feministisk opposition som granskar regeringens förslag utifrån ett jämställdhetsperspektiv – vare sig de kommer från de blåa eller de rödgröna”. Schyman måste ha missat något, beslutet om jämställdhetsintegreringen (JÄMI) , och som Sabuni nyligen skrev under (se regeringsbeslutet!), garanterar redan att alla beslut på alla nivåer granskas ur ett genusperspektiv! I det av Alliansen undertecknade beslutet står nämligen att läsa: “Jämställdhetsintegrering innebär att ett jämställdhetsperspektiv införlivas i allt beslutsfattande, på alla nivåer och i alla steg av processen, av de aktörer som normalt sett deltar i beslutsfattandet.”

Vem ska koka nudlarna i heterohushållet?

Och sedan har vi Claes Borgström: “Regeringens flathet undergräver jämställdhetsarbetet” Han skriver: “Sveriges riksdag har antagit den principen [jämlikt deltagande på alla samhällsområden] genom följande formulering av det övergripande jämställdhetspolitiska målet: ”Kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv.”” Det som åsyftas är  givetvis de nu gällande jämställdhetspolitiska målen som de formulerades i prop. 2005/06:155 ”Makt att forma samhället och sitt eget liv – nya mål i jämställdhetspolitiken”, med det uttalade delmålet: ”Jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet. Kvinnor och män ska ta samma ansvar för hemarbetet och ha möjlighet att ge och få omsorg på lika villkor.” Detta ska alltså staten bestämma. Notera:”Kvinnor och män ska ta samma ansvar för hemarbetet”. Vad är detta för heteronormativt förmynderi? Har genusfanatikerna glömt att två kvinnor kan bo ihop, liksom två män!? Eller gäller disk- och städdirektiven bara ”förlegade samlevnadsformer”?

Kan någon väcka de folkvalda?

Vidare skriver Borgström: “Sveriges riksdag och regering har medborgarnas uppdrag att värna och fördjupa demokratin. I Sverige råder inte jämställdhet. Kvinnor som grupp är utsatt för en systematisk diskriminering. Det är ett demokratiskt problem.” Ja, vi har ett demokratiskt problem, med tanke på den systematiska diskriminering som varje kritiker av den påbjudna jämställdhetsideologin skulle utsättas för. Vidare: “När regeringen väljer att blunda för näringslivets oförmåga och många gånger ovilja att släppa in kvinnorna i bolagsstyrelserna ger regeringen samtidigt upp en heltäckande kamp om jämställdhet inom alla samhällsområden.” Ja, och kanske är inte en lag om könskvotering nog heller? Vad sägs om att återaktualisera Baksis och Alagics förslag från 2007 där vi kan läsa:

“Vi behöver få till stånd en förändring i näringslivets maktstrukturer och bryta det manliga monopolet. En kvotering kan vara lösningen. Det är möjligen inte tillräckligt med en lag om kvotering efter kön – vi bör också se åtgärder för att verkligen bredda rekryteringen till företagsvärlden på bred front. Därför föreslår vi ett moratorium inom svenskt näringsliv: De närmaste fem åren skall alla vita, långa, heterosexuella, blonda och blåögda män mellan 40 och 50 år ställas längst ner i anställningshierarkin, i universitets-korridorerna, på tidningsredaktionerna och i bolagsstyrelserna.”

Och Schyman varnar också i dagens artikel för att “I ett gråtrist politiskt klimat får extremister lätt uppmärksamhet.” Men sanningen är ju den att extremisterna redan har all uppmärksamhet de kan önska sig! Eller tänkte FI gå ännu längre? Vilken är deras dolda agenda? Vilken är deras slutgiltiga lösning på “mansproblemet”?

”Ett företag behöver i första hand kompetens i styrelsen – inte lika många kvinnor som män” skriver Bengt Lejsved och Anders Sandvik från Senior Work i Dagens Industri. Javisst, men de hade kunnat byta ut ”kvinnor/män” mot t.ex. ”folk som kan rulla tungan/folk som inte kan det”. Skriver Mårten Westerberg i ett läsvärt inlägg på Netsurvey . Han kommenterar de två första herrarnas debattartikel i DI. 

Jag läste också artikeln och tänkte mest gäääsp.  Lejsved är annars en intressant person att följa. Senast jag la märke till honom var i ett vältajmat inlägg i SvD den 18 augusti 2008 där han hävdade att svenska VD löner var för låga och att det var ett tecken på populistisk indignation att det var tveksamt att ifrågasätta dessa. Lejsved är en man med många åsikter.  2006 sa han till DI att:

- Tar (vi ) med de generösa optionsprogrammen och dessutom pensionsavtalen ligger vi bra till jämfört med länder som Frankrike, Tyskland och England .

Jag har faktiskt pratat med Lejsved flera gånger. 2007 skrev han ett mail till mig:

Hej Carina ,inte en dag utan att du finns citerad i affärspressen,skickligt, men så har du också ett bra budskap. Kanske kommer du ihåg mig,jag var uppe med en kollega och pratade om ett TV-program STYRELSEN. Även då talade vi om kvinnliga styrelseledamöter eftersom jag jobbat som chefsrekryterare i mer än 20 år senast som Europachef  Heidrick & Struggles. Jag har rekryterat massor av styrelseledamöter OCH även kvinnor. Nu är jag en av grundarna till Senior Work som bla rekryterar styrelseledamöter. Vi har avtal med flera stora bolag om att förse dem med seniora kvinnliga styrelseledamöter. Jag föreslår ett möte så får jag berätta mer om hur du på ett enkelt sätt kan uppfylla dina och Folksam´s målsättningar.

Så håll bara ut ni som retat upp er på honom. Vänta ett år eller så så kommer han kanske att vara kvoteringsförespråkare.

Tills dess kan ni pigga upp er med Karin Fribergs roliga Kvinnor behöver fler dåliga förebilder.

“I have remarked very clearly that I am often of one opinion when I am lying downand of another when I am standing up…“

Georg C. Lichtenberg

Det har kommit några kommentarer med anledning av att jag skrev om jämställdhet. De kommer alltid när jag tar upp det ämnet. Jag menar nu inte de vettiga inlägg och synpunkter som syns  här på bloggen utan sådana som faller för snuskfiltret. De går ofta ut på att jag måste vara en manshatande rabiatfeminist som inte har fått, ja ni vet. Inget kunde vara felaktigare. visserligen har jag en viss dragning åt det folkilska hållet men jag  kan försäkra att                                 detta är helt könsobundet.

De män jag har träffat på, både privat och i yrket har till 99 procent varit av det hyggliga slaget. En del har jag faktiskt blivit riktigt förtjust i. De gånger förtjusningen slagit över i ren passion har föremålen varit helt och fullt manliga det kan jag försäkra. Numera är jag dessutom gift med en förträfflig karl. Upplysningsvis för vissa av kommentatorernas bästa så är han 198 cm lång och en bit över 100 kg  både i vikt och i bänkpress.

Visst finns det skillnader mellan M & Q. Skillnader som troligen är både biologiskt betingade och socialt inlärda. Men betänk att det samma gäller mellan individer.  Den största skillnaden finns  dock den mellan bra och dåliga mäniskor. Men jag säger som Ingemar Stenmark:

Det är ingen vits att försöka förklara för nått för nån som inget begrip

Zeb säger

Jag tycker du resonerar lite underligt. Ser du verkligen ingen skillnad på kvotering i en medlemsstyrd organisation och i ett företag som bygger på satsade medel. I det första fallet så finns en medlemsorganisation att ta hänsyn till, som bygger på 1 person/1 röst, dvs en demokratisk princip. Medan företag per definition inte är demokratier och inte ska vara det. I ett företag kan en persons röst i förhållande till andras vara värd 1000 gånger så mycket därför att personen riskerat 1000 gånger så mycket kapital. Om den stora investeraren vill driva fram en kvoterad styrelse så har han alltså en mycket större möjlighet till detta, liksom att motarbeta samma sak.

Alltså. Så länge staten inte ägarmässigt kontrollerar ett företag så förstår jag inte varför man skulle bestämma hur företaget ifråga ska styras.

Jämför med politiken. I Vänsterpartiet har man t ex öppet diskriminerar män i stadgarna mha ”minst 50%-kriteriet” (51% män tillåts ej i en styrelse, men gärna 100% kvinnor, vilket faller inom ramen för deras definition av ”jämställdhet”). Eftersom medlemmarna i vänsterpartiet uppenbarligen vill ha den ordningen (eftersom deras affärsidé främst är att locka offentliganställda kvinnor som väljare) och röstat fram det på sina kongresser mha 1 person/1 röst så tycker jag att det är helt ok även detta eftersom man följt demokratiska spelregler som gäller i en politiska organisation.

För att göra analogin med styrelsekvoteringen klar. Anser du att jag om jag inte gillar vänsterpartiets mansdiskriminering, mha lagstiftning skulle försöka tvinga partiet att sluta med detta, och därmed lägga mig i stadgarna för ett parti i vilket jag inte är medlem och därmed inte heller intressent?

CLM svarar:

Jag har full förståelse för dem som tycker att kvotering har negativ klang. Kvotering förknippas ofta med åtgärder för att till varje pris vill åstadkomma en jämn fördelning.

Kvotering typ 1. Man beslutat att hälften av alla lärare på ett daghem skall vara skåningar, och anställer bara de mest kvalificerade skåningarna, oavsett om det skulle finnas göteborgare som är mer kvalificerade, så länge skåningarna är underrepresenterade. Denna typ av kvotering är olaglig i arbetslivet eftersom vi i Sverige betraktar detta som diskriminering.

Kvotering typ 2.  Kvotering kan också vara positiv särbehandling. Det är när personer av det underrepresenterade könet, eller från den missgynnade och/eller underrepresenterade gruppen, ges förtur vid till exempel tillsättning av tjänster på en arbetsplats. En sådan kvotering kan ske genom att arbetsgivaren, om två personers meriter bedöms likvärdiga, konsekvent väljer den kandidat som tillhör den missgynnade eller underrepresenterade gruppen. Dock måste meriterna uppfylla de minimikrav som arbetsgivaren har ställt.

Jämställdhet kan inte tvingas fram utan måste utvecklas inifrån med hjälp av övertygelse, enighet och öppenhet. En styrelse eller en ledning blir inte bättre bara genom att vissa kvoter uppfylls. Det handlar istället om att finna en balans. Extern reglering och lagar kan vara en hjälp men är inte tillräckligt.

Din beskrivning av hur ett aktiebolag fungerar är både rätt och fel. I Sverige har vi ett system som kallas för a & b aktiesystem. Detta innebär att en aktieägare som har a-aktier kan ha 1000 gånger fler röster än en b-aktieägare trots att de har lika många aktier. Denna makt utnyttjar a-aktieägarna flitigt vid bolagsstämmorna. Sverige har fått mycket kritik för att vi har kvar detta system och EU har varit på väg flera gånger att försöka förbjuda det.

Jag menar att börsbolagen skulle kunna stärka sin ledning genom att aktivt söka efter kompetens oavsett kön. Att det fortfarande är 80 procent män i styrelsen och 90 procent män i ledningen tyder på att man medvetet eller omedvetet väljer att rekrytera (kvotera) män. Mitt resonemang bygger förstås på att jag tror att kompetensen är jämt fördelad mellan könen dvs att det finns lika många kompetenta män som kvinnor. Det är oroande att inte tillgängliga resurser utnyttjas fullt ut. Detta kan komma att få otrevliga konsekvenser i en framtid då kompetens av demografiska skäl kommer att bli en bristvara.

Det ideala hade varit att företagen sköttes helt utan inblandning av staten. Dessvärre har det visat sig att man måste ha rätt mycket lagar för att företagen och marknaden fungerar. Bara under mina 25 år i yrkeslivet har det tillkommit mängder av regler som styr verksamheten. Många av reglerna har kommit till på grund av allehanda övertramp från företagens sida. Men vi har också fått ett antal självregleringar av marknaden. Självreglering är enligt min uppfattning att föredra framför lagar. Politisk klåfingrighet befrämjar inte företagande.

Varannan damernas var just en sådan självreglering som partierna åtog sig, om än under press. När nu Maud Olofsson blir förvånad och inte förbannad när företagen inte ens gitter svara på brev och samtidigt utesluter kvotering tyder det på att hon inte inser vikten av problemet. Om nu lagstadgad kvotering är uteslutet borde man komma upp med andra förslag till lösning.

Hur V har valt att hantera sina medlemsfrågor vet jag inte mycket om. De bör däremot akta sig noga för att använda dessa principer när de anställer folk eftersom det låter som kvotering av typ 1. Jag skulle också kunna tänka mig att man skulle få problem om man t ex skulle börja försöka förhindra personer av en viss hudfärg eller religion. Jag kan också tycka att den typen av principer som du säger att V tillämpar känns tveksamma. Ska man ha en gräns bör den tillämpas lika för båda könen. Skulle vara intressant att höra hur Fi gör i sin styrelse.

Lagstadgad kvotering när det gäller parlament är däremot inte helt ovanligt. Det används idag i flera stater.

Jaha här kom det.

Joakim Nergelius, professor i rättsvetenskap vid Örebro Universitet och specialist på konstitutionell juridik, särskilt ur ett EU-perspektiv, säger att det nya utspelet om bonusar visserligen är populistiskt, men att det inte är lika ”helt absurt” som att staten lägger sig i styrelsesammansättningar och kvoterar in kvinnor (realtid.se)

Annica Dahlström, professor i neurobiologi, har i sin intressanta och omdiskuterade bok “Könet sitter i Hjärnan” beskrivet könsskillnader ungefär såhär:

1. Det finns avgörande skillnader mellan merparten kvinnor och merparten män inte bara i kromosomhänseende utan också i uppbyggnaden av hjärnan
2. Gränsena mellan populationen kvinnor och populationen män är dock glidande. Det finns många individer som ligger mellan typiskt manligt och typiskt kvinnligt.

Varje individs personlighet  och identitet sitter i hjärnan.  Man kan hitta skillnader mellan typiska kvinnohjärnor och typiska manshjärnor men det är mycket svårt att utifrån detta dra långtgående slutsatser om vad som gäller för alla kvinnor eller alla män.  Skillnaden inom grupperna är helt enkelt för stora.

Diskriminering är, i sin bredaste definition, när en person eller grupp av personer gör åtskillnad mellan olika människor, inte på grund av meriter eller kvalitéer utan på grund av mer grundläggande egenskaper, delar av den diskriminerades identitet.

Frågan är om dessa biologiska faktum motiverar de olika villkor som män och kvinnor lever under?   Tja, inte vet jag världen är inte rättvis. Det jag kan något litet om dvs näringslivet, måste i vilket fall som helst ta alla chanser som finns till förbättring och utveckling. I företagen är det människor som gör jobbet och att inte se till att företagen får den mest kompetenta personen på varje post visar på dåligt ledarskap. Så länge bolagen uppvisar en våldsamt sned könsfördelning i förhållande till befolkningen kan man med fog misstänka att det är andra överväganden än de kompetensmässiga som styr.  Så länge rapporter om lägre löner för samma jobb alltid gäller kvinnor så finns det bevis för att kompetensen värderas olika.  Om våra folkvalda politiker inte tycker att detta är ett problem är det upp till väljarna att säga sitt nästa år. Det förefaller dock något underligt att en metod som politikerna själva använt sig av -varannan damernas – inte skulle kunna vara tillämpbar i näringslivet. Är det inte risk för att  manliga politiker diskrimineras?

Verklig jämställdhet kan inte tvingas fram utan måste utvecklas inifrån med hjälp av övertygelse, enighet och öppenhet. En styrelse eller en ledning blir inte bättre bara genom att vissa kvoter uppfylls. Det handlar istället om att finna en balans. Extern reglering och lagar kan vara en hjälp men är inte tillräckligt.

Marcus Svensson skriver insiktsfullt i Smålandsposten:

Förklaringar till den ojämna fördelningen i börsbolagens styrelser finns det annars gott om. Eftersom osäkerhet och oförutsägbarhet är något som följer ledarskap tenderar personer i ledande ställning, ägare såväl som chefer, också att välja ut personer som liknar dem själva till ledande befattningar. I den meningen förekommer det redan könskvotering i bolagsstyrelserna. En annan faktor är att en kvinna kan ha svårt att identifiera sig i en roll som traditionellt sett innehas av en man.

Denna dolda successionsordning i näringslivet finns det all anledning att fästa uppmärksamhet på, även om den är av symbolisk karaktär. De verkliga utmaningarna på jämställdhetsområdet finns inte i styrelserummen, där det dukas delårsrapporter till mineralvattnet, utan i den dagliga verksamheten och i rekryteringarna till de tjänster som kan leda till framtida toppjobb

Det faktum att Maud Olofsson stänger dörren för lagstadgad kvotering verkar glädja många.  Det är ett välkommet klarspråk i en hett diskuterad fråga enligt PJAL i Svenskan. Han delar Näringsministerns inställning att det inte är staten som ansvarar för hur företagen leds. Det är en rätt märkvärdig inställning av två skäl.

1. En stat som äger mellan 5 och 37,5 procent i fyra av landets ledande företag ska givetvis lägga sig i hur de leds.
2. Staten har ett stort ansvar för näringslivet och de svenska bolagen genom att sätta det ramverk som reglerar verksamheten.

Det är till stora delar politikens uppgift att besluta, diskutera och revidera  ramverket. Företagen idag styrs i stor omfattning av en rad lagar som för PJAL troligen framstår som ingrepp i äganderätten. Men det finns också många områden där vi inte har regler för företagen. Det är t ex inte förbjudet att ett företag har barnarbetare anställda i så länge barnen inte jobbar i vårt land. Företagen är inte ens skyldiga att ha en intern uppförande kod som förhindrar brott mot mänskliga rättigheter. Inte heller har vi i Sverige en lag som säger att man måste ha ett visst antal handikappade anställda (i Tyskland finns däremot en sådan lag).

För många företag är numera mångfald och jämställdhet ett självklart fokusområde eftersom det är så viktigt att styrelse och ledning förstår och agerar utifrån ett hållbarhetsperspektiv. Detta gäller dock inte alla. Fortfarande finns det ett sextiotal börsnoterade svenska företag som är gravt i otakt med tiden och som helt saknar kvinnor i styrelsen.

I Studio 1. diskussionen om ämnet idag deltog Fredrik Federley (för dagen iförd silverskor), Gunvor G Eriksson och jag.  I sak tyckte vi nog rätt lika men jag lyckades i alla fall få till ett litet gräl med Fredrik. Han tycker att det räcker att staten har agerat i de helstatliga företagen, jag tycker att staten inte är fullt trovärdig förrän de även sätter ner foten i de delägda börsnoterade.

Annat ljud i skällan är det i kommentatorsfälten. Av de ca 150 kommentarerna so far är de flesta helt inne på Mauds linje.

Signaturen Styrelsekvinna har t ex skrivit det här på DI.se:

Det värsta med er dumfeminister är att det ända ni bevisar med era krav på kvotering är att ni inte kan nå målen i fri konkurens. Jag är så trött på medsystrar som skyller sina tillkortakommanden i yrkeslivet på sitt kön.Ta er i kragen och hugg i. Det näst värsta är att når ni era mål undergräver ni det mandat som vi som klarat kunkurera oss fram sitter på.

Signaturen Styrelsekvinna får gärna ta kontakt med mig och utveckla sitt resonemang.Jag är så nyfiken på dina erfarenheter. Hur gjorde du när du tog dig i kragen och högg i? carina.lundberg.markow@folksam.se

Svd skriver om att ”Maud Olofsson nobbar kvotering“. “Få valberedningar svarar på vad de ska göra för att uppnå en jämnare könsfördelning i börsbolagen.” Hon säger att “Det är inte politikernas ansvar att bolagen har dålig könsfördelning, …”

Vid exakt samma meriter för en man och en kvinna – hur många gånger nu sådant inträffar - tycker jag att kvinnan skall väljas om hennes kön är underrepresenterat.

Är det kanske meningen att den ojämna könsfördelingen i börsbolagen skall utbildas bort? Dvs att sätta kvinnor i utbildning och eventuellt också praktik? Alltså göra något konkret för att få in fler kvinnor …. men det skulle kosta och ta tid. Eller skall kvinnor väljas bara för att de är kvinnor ………. även om deras meriter är underlägsna? ….. de skall kanske rent av övertalas?  

Hur skulle det kännas att väljas bara för att man tillhör visst kön och veta att man har sämre meriter än de av motsatt kön …… inget vidare kan jag tänka. Och att gå med på detta kan kanske t o m i vissa tillfällen tala för olämplighet.

Tillägg 13:30 (sommartid) Jag kan själv svara på min fråga om den ojämna könsfördelningen skall utbildas bort, för Styrelseprogram för kvinnor startar nästa vecka. Denna utbildning får kritik innan den startat för det anses redan finnas kvalificerade kvinnor.

Därför heter det att ”Man måste förändra attityden hos de personer i näringslivet som rekryterar.”,  men att lösa problem genom att förändra attityder har ju varit en patentlösning i många år inom t ex vissa utbildningar. Finns det ingen lösning på problemet, så tar man fram att ändra attityder och studerandena nickar och instämmer och tror väl de kan gå ut och  förändra attityder – kanske genom att babbla lös. Att förändra attidyder är så långsiktigt att det framstår som blåögt naivt när det gäller ca här och nu och inte många många  generationer framåt.

Nu är det väl dags att män säger ifrån att de får minsann inte någon mentor och specialutbildning  – och här är en som gör det – …… men rent allmänt ses kanske  kvinnor som något som skall tas om hand speciellt för att duga.

Läs även andra bloggares åsikter om attityder, könsfördelning, kvinnor, kvotering, meriter

Mona Sahlin lovar nu könskvotering i styrelserna om hon vinner valet 2010. Det är helt ofattbart för mig att en påstådd jämställdhetskämpe kan vara för könskvotering. Kvotering är just en form av grov diskriminering. Det handlar om att välja en person framför en annan enbart på grund av den ena personens kön. Det Mona vill göra är att bekämpa möjlig diskriminering mot det ena könet med lagstiftad diskriminering mot det andra.

"Här går hon" Mona Sahlin vill jämnställa kvinnorna och männen med alla till buds stående medel

Det är vanligt att debattörer som vill införa könskvotering använder argumentet att förslag som ska ge kvinnor och män lika rättigheter alltid har mött stort motstånd. Exemplet i fråga är ofta lagstiftningen om kvinnors och mäns lika rösträtt. Skillnad är att där tog man bort en orättvisa utan att införa en ny. Det är beklagligt att Sverige inte har fler kvinnor i styrelser, men man ska inte lösa en orättvisa genom att införa en annan.

Det är också lustigt om hur man i kvoteringsdebatten alltid fastnar vid just kön, Ska inte alla grupper vara rättvist representerade i alla styrelser. Vi bör alltså ta in rätt andel muslimer, kristna, homosexuella och Sverigedemokrater. Sverige är djupt begraven i en förlegad kvinnodebatt. Många kvinnor drömmer om en värld där de tjänar lika mycket som männen, jag drömmer om en värld där jag slipper be om ursäkt för att jag är man. Kanske kan vi mötas någonstans på mitten, men kvotering är inte en väg jag är villig att gå in på.

Hur ska då problemet lösas? Jag är övertygad om att det kommer att svänga om av sig själv. Att kvinnor rent historiskt har varit lägre utbildade gör fortfarande avtryck. Den bilden har i stort suddats ut och idag är det fler kvinnor som studerar på hög akademisk nivå, och de går ut med högre betyg i nästan alla ämnen.

Dn, Svd, Expressen

Wikner

The Telegraph 13 august 2009

Företag som har kvinnliga styrelser går mycket sämre på börsen än de med bara män i styrelsen, visar en akademisk studie från Storbritannien.

De företag som bara har kvinnliga ordföranden i deras styrelser är betydligt mer undervärderade – i form av aktiekurs – jämfört med företag som drivs helt av män.

Studien från University of Exeter, som publicerades i British Journal of Management, gör dock klart att företag med kvinnliga styrelser gör lika stora vinster som de med bara män.

Läs mer:

http://www.telegraph.co.uk/finance/personalfinance/investing/shares/6023097/Companies-with-women-directors-perform-badly-on-stock-market-report-claims.html