Jag har aldrig varit särskilt insatt i den ortodoxa kyrkofamiljen och jag levde länge som kristen utan att ens känna till dess existens. Men i februari i år träffade jag på sammankomsten för kristna kommuniteter/gemenskaper Mikael Fälthammar som öppnade mina ögon för det ortodoxa. Bland annat lärde jag mig att den ortodoxa kyrkan har mycket starkare pacifistisk tradition än den katolska, och man har i mycket högre grad fördömt dödsstraff, ortodoxa kyrkan har citerat kyrkofädernas budskap om fred och förlåtelse flitigt medan man i väst har tystat ner de första fädernas syn på saken och istället upphöjt Augustinus (354-430), som ansåg att kristna kan delta i krig (visserligen under stränga kriterier, det var han som kom på läran om “rättfärdiga krig”). Mikael berättade för mig att det bara är i väst som man ser Augustinus som en stor lärare, i öst säger man “läs honom med försiktighet”.

Jag fick också reda på att ortodoxa kyrkan har en väldigt stark karismatisk tradition. Vi protestanter tänker ofta att medeltiden var mörka år där Anden bara syntes högst sällan, och att det på 17- och 1800-talet blev ett genombrott av karismatik i och med de första väckelserörelserna. Men i öst har tungotal, helande och profetior varit en del av gudstjänst- och klosterlivet i tvåtusen år, även när det tonades ner i väst. När Pingstväckelsen i början av 1900-talet började predika karismatik och pacifism gjorde de alltså samma sak som stora delar av ortodoxa kyrkan redan höll på med.

Efter att ha kommit hem från sammankomsten upptäckte jag Mikaels blogg “Gäst och främling”. Där skriver han om olika teman med ortodoxt perspektiv, ofta med citat av kyrkofäder och munkar. Eftersom han är pacifist och kommunitetsfreak som jag själv (han bor tillsammans med några bröder och systrar i Dalakollektivet i Göteborg) är vi överens om det mesta, även om det naturligtvis finns åsiktsåtskillnader om saker och ting. Det jag älskar med Gäst och främling är den själavårdande och komplentativa tonen som präglar texterna. En god inspiration och kraftkälla till att fortsätta göra goda gärningar och söka det himmelska som gäst och främling i den här världen.

Detta är del 6 i min bloggserie “Kan en kristen vara rik?” Läs de andra inläggen i serien här.

Urkristna dokument och kyrkofäder vittnar om att egendomsgemenskap praktiserades i hela den tidiga kyrkan, inte bara i den första församlingen i Jerusalem, och att kristna förbjöds äga privategendom:

Didaché, en kyrkoordning skriven ca år 90, säger: ”Du skall inte vända dig bort från den som behöver utan ha allt gemensamt med din broder och inte säga, att det är ditt eget. Ty om ni har gemenskap i det oförgängliga, hur mycket mer bör ni inte ha det i det förgängliga!” (Did. 4:8). Barnabasbrevet (ca år 130) säger samma sak (Barn. 19:8).

I Hermas Herden, en apokalyptisk bok skriven ca år 110, kan vi läsa: ”Se efter varandra, hjälp varandra och njut inte ensamma i överflöd av det som Gud har skapat, utan dela frikostigt med er åt dem som saknar. Ty somliga gör kroppen svag genom fet mat och fördärvar den på så sätt, medan de som inte har någon mat får sina kroppar förstörda på grund av att de inte får tillräckligt med näring, och deras kroppar förtvinar. Denna brist på gemenskap är alltså skadlig för er som äger något men inte delar med er åt de behövande. Tänk på den kommande domen! Ni som har överflöd, sök upp de hungriga.” (Herm. Vis. 3:9:2-5). I samma bok heter det också: ”Tänk alltså efter: Du får inte skaffa dig mer än det som är alldeles nödvändigt och tillräckligt liksom en som bor i främmande land.” (Herm. Sim. 1:6) Dessutom står det i Herm. Vis. 3:6:6 att rikedomen måste huggas av den rike om han ska platsa i församlingen.

Brevet till Diognetus, som skrevs första hälften av 100-talet, säger: ”Lycka består inte i att bruka sin makt emot sin nästa eller vilja äga mer än de svagare eller att vara rik eller förtrycka de ringa. Inte heller kan någon genom något sådant efterlikna Gud, för det är främmande för hans majestät.” (Diogn. 10:5)

Justinus Martyren (100-165) skrev: ”Vi som värdesatte rikedomens och ägodelarnas vinst, lägger nu vad vi har i en gemensam hög, och delar ut till alla som lider nöd.” (Första apologin 14).

Dessutom vittnar okristna källor om att de första kristna församlingarna hade en alternativ ekonomi. Lukianos, en grekisk satiriker som levde på 100-talet, skrev: ”Kristna föraktar alla ägodelar och delar dem inbördes”. (Perigrinus 13)

Irenaeus av Lyon (130-200) skrev: ”Istället för tionde, som Lagen beordrade, sade Herren att vi ska dela allt vi har med de fattiga.” (Mot irrlärorna, bok 4, kap. 13, par. 3)

Tertullianus (160-225) skrev: ”Vi som är ett hjärta och en själ tvekar självklart inte att leva i egendomsgemenskap. Vi har allt gemensamt – utom våra hustrur.” (Apologi, kap. 39)

Cyprianus (200-258) skrev: ”Det som bedrog många var en blind tillgivenhet till deras arvegods, de var inte fria och redo att göra sig av med dem, därför att deras ägodelar höll dem i kedjor… Herren varnade oss för detta när Han sade: ’Vill du vara fullkomlig, gå och sälj vad du äger och ge åt de fattiga. Då skall du få en skatt i himlen. Och kom sedan och följ mig.’ Om de rika gjorde detta skulle rikedomen inte vara deras fördärv, om de samlade skatter i Himlen skulle de inte ha en fiende och en tjuv inom sitt eget hushåll. Deras hjärta, tankar och omsorg skulle vara i Himlen om de hade sina skatter där. Ingen människa skulle bli besegrad av världen om han inte hade något i världen som skulle kunna besegra honom. Han skulle följa vår Herre obehindrad och fri såsom apostlarna och många andra gjorde på den tiden, och som många har gjort ända sedan dess: genom att lämna familj och ägodelar bakom sig för att binda sig själva oskiljaktigt med Kristus… Vilken lön får vi inte av vår Herre när Han bjuder oss att förakta vår egendom! Vilken rik kompensation ger Han oss inte för de små, obetydliga uppoffringar vi gör i den här världen!” (Om avfällingarna, 11-12)

Basileios den store (320-379) skrev: “Det är absurt och avskyvärt att leva magnifikt och lyxigt när så många är hungriga… När någon tar en mans kläder kallar vi honom för en tjuv. Och någon som skulle kunna klä den nakne men inte gör det – skall inte han förtjäna samma namn? Brödet i din skål tillhör den hungrige, kappan i din garderob tillhör den nakne, skorna du låter ruttna tillhör den barfota, pengarna i ditt förråd tillhör den nödlidande… Hur ska jag göra så att ni inser de fattigas misär? Hur kan jag få er att förstå att er rikedom kommer från deras tårar?”

Gregorius av Nyssa (330-395) skrev: “Allting tillhör Gud, som är vår Fader och alltings Fader. Vi tillhör alla samma familj: alla är vår bröder och systrar. Och bland bröder är det bäst och mest rättvist om allt delas jämlikt bland dem.”

Ambrosius (340-397) skrev: “Naturen har frambringat allt för att människorna skall använda det gemensamt. Och Gud har ordnat att allt skall produceras för att det skall finnas gemensam mat för alla, och att jorden skall vara allas gemensamma egendom. Naturen skapade gemensam egendom, men stöld skapade privat egendom… Gud gav oss samma jord för att den skulle brukas av alla. Eftersom Hans gåva till oss skall brukas gemensamt, hur kommer det sig att du har så många åkrar medan din nästa inte har en endaste jordplätt?”

Johannes Chrysostomos (347-407) sade: “De rika innehar de fattigas egendom, även om de har införskaffat sig dem ärligt och lagligt.” “Att vägra dela sin egendom med de fattiga är att stjäla från dem och beröva dem livet. Den egendom vi äger är inte vår utan deras.” “När du ber men inte får bönesvar, tänk efter hur många gånger en fattig man bett dig om någo och du vägrat lyssna på honom.”

Augustinus (354-430) skrev: “sträva inte efter mer än Gud har gett dig, och av det Han har gett dig behåll bara det nödvändigaste; de
 rikas överflöd är nämligen de fattigas nödvändigheter. De som äger överflöd innehar andras egendom.”

Dagen skriver att vissa församlingar inom Svenska kyrkan har börjat eller funderar på att införa starkvin i nattvarden för att minska spridningen av svininfluensa… man har även börjat diskutera huruvida man ska använda bara en bägare i influensatider (men det är vi nästan redan vana vid i frikyrkan, jag deltog i den Heliga Nattvarden igår i Uppsala Pingst och där var nästan 100 % av vinet fördelat i “enportionsbägare”). Huruvida det är Bibliskt eller inte med enportionsbägare har jag inget att säga till om, där har jag ingen åsikt i frågan, däremot tycker jag att det är olycligt att man tillåter vinet ha än mer alkohol i sig än det redan har. Alkoholhalten i de flesta nattvardsvin är redan för hög, med Bibliskt mått mätt.

Frågan uppmärksammades av mig först när jag läste ett inlägg på Mikael Karlendals blogg där han ivrigt gick emot dem som ville ha alkoholfrit vin i Nattvarden och pekade bl a på 1 Kor 11:21 som bevis för att man använde alkoholhaltigt vin, eftersom man inte kan bli berusad av alkoholfritt. Jag håller med honom om att man drack alkoholhaltigt i den första kyrkan. Frågan är dock hur stor alkoholhalten var. Paulus tal om att “vissa av er dricker er berusade” handlar ju snarare om en överdrift (i stil med “vissa av er äter er sprickfärdiga”).

Jag forskade vidare i frågan och hamnade på den kristna nykterhetsrörelsen Vitas hemsida. Där fanns en artikel som belyste hur mycket alkohol vin innehöll på NT:s tid. I antiken blandade man alltid vin med vatten, vilket gjorde att alkoholmängden givetvis sjönk drastiskt. Saxat från artikeln:

De grekiska författarna diskuterar hur mycket vatten som ska tillsättas till det alkoholhaltiga vinet. Låt oss se på diskussionen. Homeros nämner tjugo delar vatten till en del vin, och det bör vara ett sådant vin som Odysseus prisar i den stora dikten om hans irrfärder. Plinius d. ä. nämner åtta delar vatten till en del vin. I ett verk av Athenaeus, Den lärde banketten, skriven omkring 200 f. Kr, finns en samling uppgifter från tidigare författare om dryckesseder. Här citeras Aristofanes med blandningen 3:2, Hesiodos 3:1, Alexis 4:1, Diokles 2:1, Ion 3:1, Nikochares 5:2 och Anacreon 2:1.
Ibland går proportionen ned till 1:1, men det ska då observeras att en sådan blandning kallas för starkt vin. Att dricka ett sådant kallas för en skytisk eller barbarisk sedvänja. Mnesitheus av Atén skriver om vinet: ”Blanda de hälften av varje, och du blir sjuk; blanda det inte, och du får kroppsligt sammanbrott”. Poeten Euenos från 600-talet f. Kr skriver: ”Det behagar vinet att vara det fjärde, blandat med tre (vatten)nymfer. Plutharchos fastslår: ”Vi kallare blandningen vin, fastän större delen av innehållet är vatten”.

Det grekiska ordet oinon betyder alltså vattenblandat vin. Det var detta vin som användes i urkyrkans och fornkyrkans Nattvard. Saxat från samma artikel:

Justinus Martyren, omkring 150 e.Kr. beskriver nattvarden sålunda: ”Bröd brytes, och vin och vatten, och ledaren sänder upp böner och tacksägelse.” Hippolytos och Cyprianos tillägger blandandet av vin och vatten en teologisk betydelse. Både oblandat vin och bara vatten befanns vara oacceptabla vid Herrens måltid. Clemens av Alexandria skriver: ”Det är bäst för vinet att bli blandat med så mycket vatten som möjligt, ty båda är Guds verk, och blandandet av de två, både av vatten och av vin frambringar hälsa, därför att livet är sammansatt av ett nödvändigt element och av ett användbart element. Till det nödvändiga elementet, vattnet, vilket är den största kvantiteten, kommer att det blandas med något av det användbara elementet.”

Vad vill jag nu ha sagt med detta? Jo, jag tycker man bör återgå till den första kyrkans principer när det gäller vin, det blir så mycket billigare när det är vattenblandat och många kyrkor i tredje världen har det knapert med resurser, och jag håller med kyrkofäderna om att det finns en teologisk innebörd i det (ur Jesu sida kom ju blod och vatten t ex (Joh 19:34)). I kampen mellan kristna nykterister och onykterister blir det många missförstånd och ordförväxlingar för att man tycker sig att samma bok (Bibeln) ger stöd för både alkoholkonsumtion och nykterism. Men sanningen är att nykterism inte behöver innebära att aldrig vidröra alkohol, utan att man inte är full. Och fulla får vi inte bli som kristna (Ef 5:18). Däremot är det faktiskt bevisat att vin och öl, dvs. jästa alkoholhaltiga drycker (inte destillerat som vodka, martini mm, sådant fanns inte på Bibelns tid utan uppfanns först på medeltiden) är nyttiga i måttliga mängder. Så länge man inte blir full kan de t ex lindra magsmärtor: “Drick inte längre bara vatten utan använd lite vin för din mage, eftersom du är svag så ofta.” (1 Tim 5:23). Även de mest inbitna kristna nykterister deltar i Nattvarden när den innehåller alkohol, för att det är så små mängder. Men som sagt, vin utspätt med vatten i Nattvarden välkomnar jag varmt, inte minst med tanke på alla f.d. alkoholister som är kristna.

Detta kan vara bra att uppmärksamma i en tid då de kristna nykteristerna blir färre och färre.

EDIT: Enligt en ny Dagen-artikel säger smittsskyddsläkaren Hans Fredlund att det inte spelar någon som helst roll om det är alkoholfritt eller starkvin som används i Nattvarden (“man måste upp i 70 procentig sprit om det ska ha någon betydelse”) och att Nattvard på “vanligt” sätt, dvs. med en enda bägare, inte är farligare ur smittskyddssynpunkt än att sitta mitt emot varandra vid ett bord och dricka kaffe.

Detta är del 3 i min bloggserie ”Kan en kristen delta i krig?”. Läs de andra inläggen i serien här.

Som jag skrev i första inlägget i min pacifism-serie förbjöds kristna att vara soldater och utgjuta blod i den tidiga kyrkan. Man såg de militära uppgifterna som oförenliga med Evangeliets budskap om fiendekärlek och självuppoffrande. Med Konstantins statskyrka tonades pacifismen ned och ersattes med Augustinus teori om rättfärdiga krig (en teori som kommer från den okristne filosofen Cicero men som Augustinus gav en kristen touch). Men innan Konstantin predikades och praktiserades kristen fiendekärlek och fredsstiftande.

Justinus Martyren skrev omkring år 160: ”Vi som var fulla av krig, mord mot varandra och all ondska har var och en förvandlat sina krigsredskap – svärd till plogar och spjut till jordbruksredskap. Nu odlar vi fruktan för Gud, rättvisa, vänlighet mot människor, tro, och förhoppningen om framtiden given till oss av Fadern genom den Korsfäste… Ju mer vi förföljs och blir martyrer, desto mer kommer andra i desto större mängder till tro.” (Dialog med Tryfon 110, The Ante-Nicene Fathers, Alexander Roberts and James Donaldson, Grand Rapids, Michigan , Vol. I, omtryckt 1977, s. 254)

Och han skrev även: ”Vi som tidigare mördade varandra låter inte bara bli att kriga mot våra fiender utan dör också med glädje när vi bekänner Kristus för att inte ljuga eller vilseleda våra domare.” (Första Apologin 39, The Ante-Nicene Fathers, Vol. 1, s. 176)

Tatianus (död ca 185) skrev: ”Jag önskar inte vara kung; jag är inte angelägen om att vara rik; jag förkastar militärkommando. Jag avskyr otukt.” (The Ante-Nicene Fathers, Vol. II, Grand Rapids, Michigan, omtryckt 1979, s. 69)

Irenaeus av Lyon (ca 130-202) skrev: ”Men det som predikades av apostlarna, som tågade från Jerusalem, över hela jorden förändrade så mycket att dessa [nationer] smidde svärden och krigslansarna till plogbillar och till vingårdsknivar för att skörda säden, det vill säga, till redskap som används till fredliga syften, och att de nu vägrar att strida, utan när de blir slagna vänder de andra kinden till.” (The Ante-Nicene Fathers, Vol. I, sid. 512)

Athenagoras (133-190) skrev: “We cannot endure to see a man being put to death even justly.” (Legatio 11, 34-35 (Athens, 175))

Minucius Felix skrev under tidigt 200-tal: “It is not right for us either to see or hear of a man being slain; and so careful are we (to abstain) from human blood, that we do not even touch the blood of eatable animals in (our) food. . . . Even though we refuse your official honours and purple, yet we do not consist of the lowest dregs of the population.” (Minuc xxx. 6, xxxi. 6.)

I Hippolytus apostoliska tradition från ca år 215 står det: ”Den som är soldat och står under befäl får inte döda någon. Om han får order att döda, skall han inte utföra den, och han får inte avlägga soldated. Om han inte är beredd till detta, skall han avvisas [från dop]. Den som har rätt att utdöma dödsstraff och den som är stadsmagistrat och bär purpurklädnaden skall lämna sin post eller avvisas. De katekumener eller troende som vill bli soldater skall avvisas, eftersom de har föraktat Gud.” (Hippolytos, Den apostoliska traditionen, 16:17-19, översatt och kommenterad av Anders Ekenberg, Uppsala 1994, s. 48)   

Clemens av Alexandria (ca 150-215) skrev: ”Om en ljudande basun samlar soldater till krig, skall då inte Kristus med en fredens melodi som strömmar ut till världens ändar samla sina fredssoldater? Genom sitt eget blod och genom sitt ord har han sammankallat en armé som inte utgjuter blod för att ge dem Himmelriket. Kristi basun är hans Evangelium. Han har låtit den ljuda, och vi har hört den. Låt oss då klä oss i fredens pansar. … Kyrkan är en fredsarmé som inte utgjuter något blod.” (Protrepticus XI, 116)

Tertullianus (160-220) skrev: ”För att börja med den verkliga grunden till det militära emblemet menar jag att vi måste fråga oss om militärtjänst över huvud taget är lämpligt för kristna. … Kan det anses vara lagligt att göra svärdet till sitt yrke när Herren proklamerar att den som tar till svärdet skall förgås genom svärdet? Och skall en fridens son ta del i strid när det inte är tillåtet för honom att gå till domstol? … Om tron kommer senare till dem som redan är i militärtjänsten är saken givetvis en annan, som i fallen med de som Johannes tog emot för att döpa, och de mest troende officierarna, jag menar officeren som Kristus möter, och officeren som Petrus undervisar. Ändå är det så när tron har erkänts och beseglats [vid dopet] att man antingen omedelbart måste lämna armén, som många har gjort, eller så måste man ta till alla sorters konstiga resonemang för att inte skymfa Gud, och det tillåts inte ens utanför militärtjänsten. Eller, slutligen, måste man lida för Gud, vilket en medborgares tro accepterar lika mycket. För militärtjänst lovar varken straffrihet pga. fel eller undantag från martyrskap. … Det gudomliga baneret och det mänskliga baneret går inte ihop, inte heller Kristi fana och djävulens fana. Endast utan svärd kan den kristne föra krig: ty Herren har avskaffat svärdet.” (De Corona Militis 11-12)

Origenes skrev omkring år 240 e Kr sin skrift Mot Celsus. Celsus hade århundradet innan starkt kritiserat kristendomen. En sak som han anklagade de kristna för var deras pacifism, och han uppmanade dem att det var deras plikt att strida för kejsaren. Origenes svarade: ”Vi kämpar förvisso inte under honom [den romerske kejsaren], även om han skulle kräva det. … Ni kan inte kräva militärtjänst av kristna mer än ni kan av präster. Vi går inte framåt som soldater.” (Mot Celsus 8, The Ante-Nicene Fathers, Vol. IV, Grand Rapids, Michigan, omtryckt 1979, s. 668)

Och: ”För vi reser inte längre svärd mot folk, och inte heller lär vi oss krig längre, eftersom vi har blivit fredens barn, för Jesu skull, som är vår ledare, i stället för dem som våra fäder har följt…” (Mot Celsus 5:33, The Ante-Nicene Fathers, Vol. IV, s. 558)

Cyprianus (200-258) skrev: ”Krig är utspridda överallt med blodiga fasansfulla läger. Världen är dränkt av blod. När individer begår mord är det brott, men det kallas en dygd när det görs i Statens namn. Strafflöshet förvärvas för brott inte på grund av oskyldighet utan på grund av storleken på dess grymhet.” (Till Donatus, kapitel 6)

Didaskalia, en syrisk kyrkoordning från 300-talet, säger:”En kyrka får ej ta emot pengar från någon av Romarrikets stadsmagistrat, som är förorenade av krig.” (Didask. IV vi. 4)

Lactantius (260-339) skrev: “Someone will say here: ‘What, therefore, or where, or of what sort is piety?’ Assuredly it is among those who are ignorant of wars, who keep concord with all, who are friends even to their enemies, who love all men as brothers, who know how to restrain (their) anger, and to soothe all fury of mind by quiet control. (Inst V X. 10)

Gregorius av Nyssa (ca 335-395) skrev: ” ’Saliga är de som skapar fred, de skall kallas Guds barn.’ Vilka är dessa? De som uttrycker den gudomliga kärleken till andra, de som visar med sina egna liv på den gudomliga kraften. Herren, givaren av det som är gott, fullständigt tillintetgör allt som inte liknar och är främmande för det goda. Detta har Han också kallat er till, det vill säga att kasta bort hat och avskaffa krig, att utrota avund och bannlysa stridigheter, att avfärda hyckleri och avvisa allt som skadar hjärtat. Istället skall ni ersätta allt som är motsatt till det ni tagit bort.” (The Lord’s Prayer and the Beatitudes, Ancient Christian Writers series, Newman Press)

Och Johannes Chrysostomos (347-407) sade: ”För att de skall förstå att detta är en ny slags krigsföring och inte det vanliga sättet att delta i strid sade Han när Han sände ut dem tomhänta: Och så, när ni marscherar, visa på lammens ödmjukhet, även fast ni skall gå till vargar… för så skall jag bäst visa min makt, när vargarna besegras av lammen. …Ty det är verkligen ett större verk och mycket mer storartat att förändra motståndarnas sinnen och förvandla deras själar än att döda dem… Vi skall därför skämmas om vi agerar annorlunda genom att som vargar attackera våra fiender. För så länge vi är lamm besegrar vi, även när tusen vargar möter oss, vi besegrar dem och blir segrare. Men om vi handlar som vargar så är vi besegrade, för då lämnar den Gode Herdens hjälp oss, ty Han fostrar inte vargar utan får.” (Epistel Matt. Hom 34, nr 1)

(Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst, men för utrymmets skull slutar jag citera kyrkofäder här. För dem som vill läsa mer har Orthodox Peace Fellowship en lång lista på citat av den första kyrkans helgon om ickevåld och pacifism. En riktigt bra bok i ämnet finns att läsa gratis här).

Kyrka <3 Staten?

Jag kommer skriva mer om nationalism framöver, men jag kunde inte hålla mig från att skriva några rader på nationaldagen. Se detta bara som en kort översikt, jag kommer gå mer djupgående i Bibelns och den första kyrkans syn på nationalism senare.

När det väl skedde brydde jag mig inte så mycket om det, eftersom jag knappt var troende då, men så här i efterhand är det djupt ironiskt att man tog bort ledigheten på annandag Pingst för att göra 6 juni till helgdag istället. Firandet av Pingsten är närmast obefintligt numera, medan firandet på nationaldagen ökar år efter år. Hur ironiskt är det inte att vi ersatt firandet av kyrkans födelsedag med Sveriges födelsedag, som nationaldagen ändå får betäcknas vara (Sverige har egentligen knappast någon födelsedag, men eftersom andra länder nationaldagar oftast firas till minne av grundande eller självständighet är det från början det nationaldagen betecknar).

Även om många poängterar att de absolut inte firar nationaldagen av främlingsfientliga skäl är det orande att se hur nationalismen växer här i Sverige, och i dess fotspår självklart rasismen. När man ständigt hyllar sitt eget land är steget inte långt till att man ser ner på andras länder, och därifrån är stegt inte långt till att se ner på andra länders invånare. Inte bara i Sverige utan i resten av världen börjar nationalismen att växa. Det är ingen nyhet att främlingsfientlighet och nationalism frodas i lågkonjuktur. Idiotpartiet SD:s motsvarigheter i andra europeiska länder får växande inflytande, nyligen rapporterades det om att Nederländerna sänt skrämmande många främlingsfientliga representanter till Bryssel. Här i Sverige bör vi inte vara förvånade om SD, även om de inte kommer in i Europaparlamentet, kommer in i Riksdagen. Det värsta är att många av SD:s väljare är kristna. I besvikelse över KD:s stapplande försök att vara alla till lags vänder de sig till ett radikalare konservativt parti. Jag har redan mött många kristna som är Sverigedemokrater.

De är ensamma, historiskt sett. Kristna blev inte nationalister förrän efter Konstantins, den förste kristne kejsarens, reformer på 300-talet. Innandess var kyrkan förtryckt och förföljd av staten och slaktades för att de vänt Staten ryggen för att följa en annan Kung istället.

“Nu är de här också, de som har vänt upp och ner på hela världen… De handlar alla mot kejsarens påbud och säger att en annan, en som heter Jesus, är kung.” (Apg 17:6-7)

Inte så att de kristna gjorde revolution mot Staten i ett försök att skapa ett kristet rike, i enlighet med Rom 13 underordnade de sig den och betalade skatt till den. När den anföll dem med våld vände de andra kinden till och slog inte tillbaka. Men aldrig att de var nationalister! De kallade sig främlingar på jorden (1 Petr 1:1, Hebr 11:13), och medborgare i Himlen (Fil 3:20). De applicerade inte GT:s hyllningar av Jerusalem på Rom utan på det Himmelska Jerusalem (Upp 21:2, Hebr 11:16). De respekterade att staten hade en funktion i samhället som upprätthållare av lag och ordning, men det var en oren uppgift som kristna själva inte skulle beskaffa sig med. De upprätthöll lag och ordning själva i sina kyrkor med bättre metoder än staten – förlåtelse istället för dom och kärlek istället för våld – dock krävde de inte att staten skulle använda sig av de metoderna eftersom de kräver att den sanne Guden griper in och ger en kraft. Men själva vägrade de att inneha statliga ämbeten och använda statens smutsiga metoder.

”Gud kallade Abraham och befallde honom att gå ut ur det land där han bodde. Likaså har Gud kallat oss alla att lämna staten. Vi har övergivit allt världen har att erbjuda” – Justinus Martyren (100-165)

”Jag önskar inte vara kung; jag är inte angelägen om att vara rik; jag förkastar militärkommando.” – Tatianus (död ca 185)

”Kristna kallas för statens fiender… för att vi inte firar kejsarens högtider.” ”Kejsare skulle endast kunna tro på Kristus om de inte var kejsare – som om kristna någonsin skulle kunna vara kejsare!” ”Det gudomliga baneret och det mänskliga baneret går inte ihop, inte heller Kristi fana och djävulens fana. Endast utan svärd kan den kristne föra krig: ty Herren har avskaffat svärdet.” – Tertullianus (160-220)

”Jag bekänner mig inte till något av denna världens imperier” – Speratus, ”Acts of the Martyrs”

Detta är bara ett axplock. Summan av kardemumman är att om man är nationalist som kristen innehar man inte urkristen tro. Vi ska vara himmelska nationalister, men inte älska det ena jordiska riket mer än det andra. De första kristna var inte ens Israel-nationalister, långt mindre nationalister för ett hedniskt rike.

Även den tidiga Pingströrelsen kännetecknades av stark antinationalism:

The past order of civilization was upheld by the power of nationalism, which in turn was upheld by the spirit of patriotism, which divided the peoples of the world by geographical boundaries, over which each fought the other until they turned the world into a shamble. The ruling power of this old order has always been the rich, who exploited the masses for profit or drove them en masse to war, to perpetuate their misrule. The principle teachers of patriotism maintaining nationalism were the churches, who have lost their spiritual power and been forsaken of God. Thus, on the side of the old order in the coming struggle, will be arrayed the governments, the rich, and the churches, and whatever forces they can drive or patriotically inspire to fight for them. On the other hand the new order that rises out of the sea of humanity knows no national boundaries, believing in the universal brotherhood of mankind and the establishment of the teachings of Jesus Christ as a foundation for all laws, whether political or social.

Charles F. Parham, Everlasting Gospel, pp. 27-28.

Then the only answer for the Christian is contained in the immortal words of Peter, “We ought to obey God rather than men.” Acts 5:29. Conscientious Objection then becomes the only possible course, however serious the consequences. The Bible puts clear before us the magnificent example of Daniel and the three Hebrews. Daniel 3 and 6. He who said, “Render unto Caesar the things that are Caesar’s” also said, “But unto God the things that are God’s.” The two are to be combined to the last possible limit, but when further combination of allegiance becomes impossible–then God must come first.

The Christian’s true citizenship is in heaven, Phil. 3:20.

The writer has observed as a solemn fact that those of our Pentecostal brethren who took a strongly patriotic attitude in the last war [första världskriget, min anm] have mostly gone backwards in spiritual power and influence ever since, while those who put Christ and His Word before all have advanced by divine grace….

However passionately patriotism may overwhelm everything else in time of war, the world certainly expects the Christian church to take a stand against war, and it is deeply disappointed at heart when that stand is not taken, however much it may persecute for the time the “conscientious objector.”

Donald Gee, “War, the Bible, and the Christian,” Pentecostal Evangel, Nov. 8, 1930, p. 6.

One of the greatest crimes of the late war was that of robbing the church of her sacred calling and “pilgrim” role, turning her aside from the saving souls, to plunge her into the vortex of world politics and patriotism, with all its fallen prejudices preferences, avarices, cruelties, hates and murder.

The Church has no place to flaunt flags of national preference. God’s grace and gospel are international. Christ died for all men. Antichrist means to run the church by government edict. Then we will have state and Church. The State will dictate to the Church. The flags represent fallen nations, with fallen nationalistic, sectional prides, ambitions, etc., that breed strife, enmity, jealousy, and war, for they are without Christ. We do not belong to them.

Government is squarely up against God in its demands on Christians during war time. And Christians are squarely up against the question whether they shall obey God or man.

Should those in authority forbid the preaching of practicing of the Gospel, which Gospel forbids to the Christian the exercise of war, there is but one thing for him to do. He must obey God.

Frank Bartleman, Christian Citizenship, (Los Angeles: Author, n.d.) 2 pages.

Jag planerar att skriva mycket mer efter sommaren som sagt, men redan nu har jag skrivit några bra texter som sammanfattar mycket av det jag tänker skriva om på bloggen. De är på engelska på det anabaptistiska sociala nätverket Christarchy:

Om urkyrkans pacifism

Om urkyrkans syn på rikedom och fattigdom

Om den tidiga pingströrelsens pacifism

Huruvida en kristen kan vara rik

Där finns även fler inlägg med teman som mission, andlighet och karismatik.

DEN 2 000-ÅRIGA RELATIONEN mellan kyrkan och det judiska folket har alltid varit komplex, minst sagt. Redan de tidiga kyrkofäderna kallade judarna ”Gudsmördare” och lärde att de borde hållas vid liv men med undergiven status för att påminna om kyrkans seger över judendomen, skriver BENGT-OVE ANDERSSON, sekreterare i Samfundet Sverige-Israel, i rubricerade artikel, och fortsätter…

Delar av kristenheten har mest intresserat sig för judarna som objekt för frälsning eller profetisk uppfyllelse, medan huvudfåran länge dominerades av den så kallade ”ersättningsteologin”, som innebär att kyrkan har tagit det judiska folkets plats i Guds frälsningsplan.

Myter om judar som brunnsförgiftare och judiska mord på kristna barn för att användas vid bakandet av påskbrödet spreds under medeltiden och gav upphov till många massakrer på judar. Tyska SS-soldater deltog i Förintelsens massmord på judar och gick sedan i mässan. Göring citerade Martin Luther i sitt försvarstal i Nürnbergrättegången.

Sedan dess har kyrkan samfällt tagit avstånd å det bestämdaste från antisemitismen och i många fall även bett om förlåtelse för sin roll i judarnas lidande. Judarna har visat förlåtande sinnelag, och kyrkan som har försoningens ämbete borde självklart göra allt för att det judiska folket inte åter beljugs och bedöms efter en särskild måttstock. Så har det dock inte blivit.

Michael Sabbah, latinsk patriark i Jerusalem och kär gäst vid kyrkliga anti-israeliska seminarier i Sverige, är ett aktuellt exempel. I sin påskhälsning nyligen varvas fromma fridsönskningar med vitriolmättade angrepp på Israel. Efter att pliktskyldigt ha nämnt offren i den judiska religiösa skolan fortsätter han: ”Vi bevittnar varje dag israeliska angrepp i palestinska städer och mördandet av många palestinier trots avtal med det palestinska styret. Vi kan fortfarande höra ursinnets skrik efter mordet på fyra unga män i sina hem i Betlehem.” Han fortsätter med att förklara att ”staterna”, d.v.s. Israel måste förstå att ”man försvarar inte ett folk med trupper”. Kyrkans män kan alltså gråta över Förintelsens offer, men nåde judarna om de försvarar sina liv. De förväntas fortfarande vända andra kinden till när de beskjuts och bombas.

Här i Sverige har biskopar, ärkebiskopar och även frikyrkliga organisationer under många år gått i samma spår. Det har varit allt från kampanjer för bojkott av israeliska varor, vinklade ”informationskampanjer” där Israel utmålas som hindret för fred i Mellanöstern, kyrkligt arrangerade propagandaresor för riksdagsledamöter och kyrkliga ”följeslagare” som inte uppfyller lägsta tänkbara krav på objektivitet.

Det har alltså skett en överflyttning sedan antisemitism blev något fult i Västeuropa. Liksom kyrkan tidigare kände sig kallad att sitta till doms över judarna, sitter man numera till doms över den judiska staten. Inget nytt under solen, alltså. Många kristna är vakna över problemet och gör vad de kan för att vara en motvikt till den urgamla mästrande kyrkliga attityden. Har inte kyrkan nog på sitt skuldkonto? Är det inte dags att man tar bjälken ur sitt eget öga, kliver ner från domspulpeten och börjar praktisera vanlig mänsklig rättvisa?

Bengt-Ove Andersson
Sekreterare i Samfundet Sverige-Israel

På bloggen The Way of the Fathers, kan du få redan på vilken kyrkofader du är genom att svara på ett kort frågeformulär. Fågorna är lite svåra att ta ställning till, så du får välja det alternativ som ligger närmast din uppfattning om ex äktenskap, vad du vill förändra, eller ditt sanna hem.

Testen är lite rolig att göra, men den skall nog inte genomföras med för stort allvar.

Mitt resultat blev det samma som Phil Sumpter, som tipsade om testen:

You’re Origen! You do nothing by half-measures. If you’re going to read the Bible, you want to read it in the original languages. If you’re going to teach, you’re going to reach as many souls as possible, through a proliferation of lectures and books. If you’re a guy and you’re going to fight for purity … well, you’d better hide the kitchen shears. Find out which Church Father you are at The Way of the Fathers!