Diskussionen om avknoppningar har varit intensiv den senaste tiden. Inom den nämnd jag själv ansvarar för – utbildningsnämnden – har vi inte genomfört några avknoppningar av skolor under mandatperioden. Tvärt om har vi fastslagit att några sådana inte ska ske.

Däremot har andra verksamheter avknoppats under de senaste åren. En kritik har varit att några enskilda personer kan få fördelar av att få ta över den verksamhet  de jobbat i inom staden till alltför lågt pris. Den kritiken har varit berättigad. Därför ändrade Alliansen regelverket redan 2008. Sedan dess måste man värdera verksamhetens hela värde vid avknoppningar, det vill säga inte bara värdet på inventarier, utan även värdet av verksamhetens goda rykte, etablerad kundkrets och liknande.

Avknoppningar har under lång tid varit ett viktigt verktyg för att stimulera fram en mångfald aktörer inom välfärdssektorn och därmed kunna bidra till ökad valfrihet för stockholmarna. Avknoppningar har också möjliggjort för många, inte minst kvinnor, att våga starta eget och utveckla sina idéer. I dag finns, inom många områden, en rad etablerade aktörer inom välfärdssektorn. Vi är naturligtvis positiva till privata företag även inom t ex skola, vård och omsorg. Samtidigt är det mycket viktigt att hushålla väl med skattepengar.

Frågan har nu väckts om de ändrade riktlinjerna från 2008 är tillräckliga eller om något mer behövs. Därför finns det nu all anledning att stanna upp och se över hur vi bäst utvecklar välfärden, stimulerar mångfald och hushåller väl med skattepengarna. Därför har jag och de andra gruppledarna i Alliansen enats om att följande ska gälla.

SVD skriver om småhusföretaget Smålandsvillan som är så “likvida” att de inte har råd att betala ut de anställdas löner utan ber dem istället att arbeta gratis… Till skillnad från Skogs- och träfacket har Byggblasket inga särskilda apsekter på just detta – dvs hur lojal var och en känner sig gentemot sin arbetsgivare när denne säger sig “gå på knäna”. Däremot undrar Byggblasket om inte också anställda bör ta kreditupplysning på sina arbetsgivare???

Tidningen Byggvärlden tar nämligen i en artikel upp ytterligare samma aspekt – men ur en annan vinkel – på ansvarstagande inom byggbranschen, upphandlingsansvaret! Ganska “obekväm” artikel faktiskt…

Enligt Mikael Szabo på kreditförsäkringsbolaget Coface råder stor okunskap om finanskrisens risker – inom bl a byggsektorn. Riskerna att gå på minor är enligt honom särskilt stora inom byggsektorn. Han måste skoja…

Hans råd är att hålla bättre koll på uppdragstagarnas kreditvärdighet. Varför skall branschen ta ett så stort ansvar – det finns ju försäkringsbolag! Och när det går riktigt åt h-vete kan man ju gnälla hos regeringen - eller hos oppositionen…

Ja, varför börja ta ansvar NU mitt i krisen? Har vi det inte j-vligt nog redan?? 

Förresten är det inte ansvar nog – att handla upp till lägsta möjliga pris?
Det gör ju stat och kommun! Inte kan de följa Mikael Szabo´s goda råd i Byggvärlden – dessa bryter ju mot lagen om offentlig upphandling(!) som även den privata sektorn tillämpar – för enkelhetens skull… Säga vad man vill om branschen men man kan nog inte beskylla den för inkonsekvens? Att ta kreditupplysning kostar ju dessutom pengar(!) och RISKERAR ju att hindra oss från att anlita den allra billigaste aktören… Den RISKEN kan vi inte ta!

Hel artikeln med goda råd – som INGEN (i byggsektorn) kommer att följa så länge det finns försäkringsbolag; HÄR och andra externa garanter, t ex staten(!), som tar byggbranschens ansvar; Internationalen skriver om “tiggeri i miljardklass” HÄR

Sist men inte minst från byggsektorns sida handlar inget om okunskap utan om berått mod!!! Så det så; Ko-face
Och vem bör egentligen frukta vem ur finansiellt perspektiv. Byggbranschen ÄR riskfylld – här tar gladeligen såväl uppdragstagare som uppdragsgivare bl a finansiella risker – liksom de anställda (då de väljer sina arbetsgivare!) Har “Ko-face” försäkringar som täcker samtliga dessa parters kreditförluster? Eller bör var och en själv ta lite större ansvar?

SL:s vice-ordförande Lars Dahlberg (s) måste omedelbart avsluta SL:s samarbete med sin tunnelbaneleverantör Bombardier, som även levererar tågvagnar till en järnvägslinje i det av Kina ockuperade Tibet. Annars riskerar han att göra sig skyldig till brott mot lagen om offentliga upphandlingar.

Dahlberg (s) hotar nämligen att utesluta en annan leverantör, Veolia, från SL:s upphandlingar. Anledningen är Veolias bygge av en spårvagnslinje i Jerusalem som går mellan stadens östra och västra delar, och uppskattas av både arabiska och judiska pendlare (se uppdatering nedan). Hoten mot Veolia framstår som diskriminerande mot Veolia eftersom Storstockholms Lokaltrafik inte yppat ett ord om att deras underleverantör Bombardier är verksam i det ockuperade Tibet (se nedan).

Tillsammans med Joakim Wohlfeil från den vänsterkristna lobbygruppen Diakonia, hävdar Lars Dahlberg (s) att Veolia ”bidrar till Israels ockupation av Palestina” och begår ett “folkrättsmord” genom att ge även den arabiska befolkningen i Jerusalem allmänna transportmedel. Det skulle bryta mot ”internationell humanitär rätt”, påstår han, trots att spårvagnen är till gagn för befolkningen.

Men internationell humanitär rätt gäller stater, inte företag. Det är fullt lagligt för företag att verka och investera i områden även där det råder en politisk tvist. Särskilt när det innebär ett lyft för områdets befolkning. De flesta svenska företag som verkar i Kina, Iran, Libanon, Sudan, Marocko m.fl. gör detta trots att respektive regering är involverade i långt värre tvister, och i verkliga brott mot mänskliga rättigheter.

Bombardier har nyligen levererat 361 tågvagnar till en järnvägslinje som ska gå från Kina till staden Lhasa i det av Kina ockuperade Tibet. Projektet presenteras på företagets hemsida:

” By creating the first rail link to Lhasa that cuts across the world’s highest plateau, Bombardier set a milestone in train travel. To date, we have delivered 361 high-altitude railway cars with systems providing enriched oxygen and protection from ultraviolet light.”

SL ägs av Stockholms Läns Landsting, och måste därför följa lagstiftningen om offentlig upphandling (LOU). Den förbjuder diskriminering mellan leverantörer:

”Anbudsgivarens lämplighet granskas utifrån de krav som ställts i förfrågningsunderlaget …avseende leverantörens ekonomiska ställning och tekniska och yrkesmässiga kapacitet … En upphandlande myndighet får inte ställa vilka krav som helst på leverantörerna. Kraven måste ha ett naturligt samband med och vara rimliga i förhållande till det som ska upphandlas…Den upphandlande myndigheten tilldelar kontraktet enligt den utvärderingsgrund som har angivits; antingen det anbud som är det ekonomiskt mest fördelaktiga för den upphandlande myndigheten eller det anbud som har lägsta pris.”

Det ska tilläggas att resenärerna i Stockholms tunnelbana, som drivs av Veolia, dessutom är rekordnöjda med servicen, enligt SL:s egen kundenkät.

Lars Dahlbergs (s) hot mot Veolia, men fullständiga tystnad om Bombardiers verksamhet i Tibet,  kan innebära ett brott mot ovannämnda lagstiftning.

För att undanröja varje risk för anmälan av SL för otillbörlig diskriminering och oegentligheter i upphandlingsprocessen, bör SL:s styrelse antingen ta avstånd offentligt från Lars Dahlbergs hot, eller omedelbart avsluta samarbetet med leverantören Bombardier, som tillverkar SL:s tunnelbanevagnar.

 UPPDATERING 17/12 kl. 11.23

På uppdrag av Veolia har opinionsundersökningsinstitutet TNS-Sofres gjort en enkät bland de arabiska invånarna i de berörda delarna av östra Jerusalem. 81 procent är positiva till spårvagnen:

En enkät, genomförd av TNS-Sofres i maj 2007 på uppdrag av Veolia Transport visar att 81 procent av invånarna i områdena Shuafat och Beit Hanina, där befolkningen är främst arabisk, är positiva till spårvagnsbygget. De tillfrågade betonar dess betydelse för att förkorta restiden och underlätta tillgången till centrala Jerusalem, samt stimulera den ekonomiska utvecklingen i området.

Dagen Diakonia

Efter att Operation Karlstad här om dagen skrev om att Karlstads Kommun i upphandlingsförfarandet av arkitekttjänster till tillbygganden av Karlstads Teater brutit mot LOU – dvs lagen om offentlig upphandling – har Karlstad Kommun nu kommit med nya besked i frågan.

–Det är benämningen som blivit fel, säger man. Det vi genomfört är en projekttävling, inte ett parallellt uppdrag.

Hmmm. Med tanke på att man själv hela tiden, såväl i pressmeddelanden som i kontakter med media, kallat det ett “parallellt uppdrag” så förefaller detta högst osannolikt, och i så fall högst olämpligt, eftersom det handlar om två helt skilda saker.

Och är det trots allt en projekttävling man avsett att anordna, så förefaller man även här ha brutit mot själva grundfundamentet, dvs offentligheten, i inbjudandet till att delta i tävlingen.

I LOU:s 14 kap under rubriken “Annonsering” står nämligen följande:

5 § En upphandlande myndighet som avser att anordna en projekttävling skall annonsera tävlingen och resultatet av denna (efterannonsering).

Man måste alltså annonsera tävlingen. Utifrån de intresseanmälningar man fått in på en sådan annons gör man sedan ett urval baserat på de kriterier man angivit för urvalet av deltagare.

I detta fall har dock enligt vad Operation Karlstad erfar ingen annonsering alls gjorts. Istället har enligt uppgift stadsplanedirektör Gunnar Persson på egen hand tagit fram en lista på arkitektföretag han ansåg lämpliga för uppgiften. Och jurygruppen har sedan på egen hand gått vidare och gjort ett urval från denna lista. Stick i stäv med lagens intentioner alltså.

–Så får man inte göra, säger en förvånad Claes Larsson, tävlingsansvarig på Sveriges Arkitekter, när jag diskuterar förfarandet med honom.

Vad är rätt och vad är fel? Hur är det egentligen ställt med kunnandet om lagarna inom Karlstads Kommun? I dessa expansiva dagar där all kraft synes ägnas just åt att bygga nytt och expandera för att nå den allt överskuggande devisen “Karlstad 100 000″ torde detta vara kunskap som kan tyckas väsentlig att ha.

Operation Karlstad gräver vidare i saken och hoppas kunna bringa klarhet i omständigheterna.