Framtiden ter sig dyster för journalister. Åtminstone om man får tro den av SCB nyss släppta Arbetsbarometern för 2009.

Arbetskraftsbarometern är en årlig enkätundersökning gjord bland ett urval av arbetsgivare. Undersökningen syftar till att ge snabb information om arbetsmarknadsläget och utsikterna på arbetsmarknaden för olika utbildningsgrupper. Arbetsgivarna tillfrågas om hur de bedömer tillgången på sökande med en viss utbildning samt hur antalet anställda kommer att förändras på ett respektive tre års sikt.

Arbetskraftsbarometern ger information om arbetsmarknadsläget och ut­sikterna för 72 utbildningsgrupper, varav huvuddelen utgörs av högskole­utbildningar. Resultaten bygger på svaren på en enkät till ett urval av arbetsgivare. Undersökningen genomförs på hösten varje år.

Andelen arbetsgivare som sökt personal har minskat markant och är nu totalt nere på samma nivåer som i början av 1990-talet. Drygt en tredjedel av arbetsgivarna har under året sökt personal med angiven utbildning, en minskning med 10 procentenheter sedan år 2008. För endast ett fåtal av de 72 utbildningsgrupperna har andelen arbetsgivare som sökt personal
under det senaste året överstigit 50 procent, exempelvis läkare (70 procent) och civilingenjörer elektronik/datateknik/automation (62 procent).

För journalister är läget på arbetsmarknaden betydligt dystrare, och lär inte bli bättre under de närmaste tre åren. År 2007 fanns 9 600 förvärvsarbetande journalsiter, 63 procent kvinnor och 37 procent män. Antal nyexaminerade journalister under 2007/08 var 765 varav 71 procent kvinnor och 29 procent män. Branschen präglas idag av stort överskott, och om inte dagens dimensionering av utbildningen inte förändras finns stor risk för fortsatt överskott under de kommande åren.

Läkare däremot är hett villebråd. Idag råder det stor brist på dem. Och efterfrågan kommer att öka. Så du som inte har ett journalistiskt kall, dra i handbromsen och klä på dig läkarrocken.

Insamlingen av data pågick mellan den 19 augusti och den 21 oktober 2009. Det var  7 304  arbetsställen i urvalet och det totala antalet blanketter var 10 800 (ett och samma arbetsställe kan ingå i urvalet för flera utbildningsgrupper). Andelen  inkomna   blanketter var 75 procent.

Igår var jag alltså på RFSL i Gävle, tack vare L som släpade med mig dit. De visade en film som heter The kuchus of Uganda, som handlar om HBTI-aktivister*, och Mac, en transperson från organisationen FARUG i Uganda, var också där och berättade om hur det är i landet. Det ligger ett lagförslag som om det går igenom innebär fängelse för “homosexuella handlingar” eller tillochmed dödsstraff, och den som känner någon som de upptäcker är homosexuell blir skyldig att rapportera henom till polisen inom 24 timmar, ifall lagen skulle bli verklighet. Filmen visar hur illa det är redan innan lagen gått igenom, och det är inte världens mest upplyftande berättelse.

Mac berättade bland annat att de är ständigt på sin vakt mot polisen, och att deras telefoner är avlyssnade. Han berättar också att det oftast är transpersonerna som är de som blir trakasserade, eftersom det är de som syns. En cisperson har ju oftast lättare för att smälta in i heteronormen rent socialt, medan transpersoner sticker ut. L frågade hur det är att få vård som transperson, och det var ju som väntat väldigt svårt. Man kan självmedicinera med hormoner, men att få vård under en läkares överinseende är praktiskt taget omöjligt. Det var vad jag gissade, efter att ha sett den scen i filmen som berörde mig mest.

Aktivisterna skulle delta i en paneldebatt på ett universitetssjukhus, där det satt vårdpersonal och och vårdstudenter i publiken. De hade hoppats att det skulle gå att resonera med åhörarna: De var ju akademiker, de var forskare, de borde kunna sätta sina egna känslor åt sidan och bete sig professionellt. Istället stod de upp och skrek att homosexualitet var omoraliskt, att analsex var onaturligt och att “de” förstörde samhället. När Victor, en transkille, började prata skrattade folk och himlade med ögonen, och senare när en av de andra deltagarna påminde om vad Victor sagt och sa “som han nämnde…” ropade publiken unisont “hon!”. Till sist kände aktivisterna sig tvungna att gå därifrån för att inte bli fysiskt attackerade. Detta var alltså läkare och läkarstudenter som uttryckte sitt hat mot HBT-personer.

Både Victor i filmen och Mac tog upp det faktum att det var engelsmännen som tog med sig homofobin när de kolonialiserade Uganda, vilket är tvärtemot vad en del av deras motståndare hävdar: att homosexualitet i sig är någon som kommer från västvärlden. Mac sa ungefär såhär: “Jag hade aldrig träffat en muzungu – en vit människa – när jag växte upp och ändå kände jag att jag inte var som de andra tjejerna, så hur skulle det kunna vara något västerländskt?”. Det är ju dessutom amerikanska kyrkor som ligger bakom lagförslaget, så det är väl snarare homofobin som är västerländsk.

Jag letade efter något hoppfullt hela kvällen igår, och hela natten och dagen idag. Jag vet inte om jag har hittat något, men jag fick i alla fall känslan av att det finns en rörelse med modiga aktivister som vågar utmana systemet. När jag frågade Mac vad vi i Sverige kan göra föreslog hen att andra länder skulle visa i ord och handling att de inte tolererar utvecklingen. Inte för att “vi” i västvärlden vet bättre, utan för att det var “vi” som införde och än idag upprätthåller homofobin i Uganda. Jag hoppas att västländerna tar sitt ansvar och stöttar folket i Uganda snarare än staten – och att det gör folket starka nog att stoppa lagen.

*) HBTI är en vanligare benämning utanför västvärlden, som räknar in homosexuella, bisexuella, transpersoner och intersexuella.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om homofobi, heterosexism, HBTQ, Uganda, Afrika, film, politik, lagar, homosexualitet, bisexualitet, transpersoner, kön, genus, sexism, cissexism, vård, könskorrigering, läkare, fördomar, normer, övervakningssamhälle, moral, etik, religion, kyrkor, USA, aktivism, film, The Kuchus of Uganda, RFSL, transfobi

Min nacke blir inte bättre och smärtan börjar ta över mitt liv.
Likaväl medicinerna börjar ta över mitt liv.
Läkarens ända förslag var ett vagt gå till sjukgymnast.

Jag går till naprapat och hon är duktig, hjälpt mig tidigare med ryggont, men det här är nåt annat. Och behandlingarna hjälper inte.  Nu börjar jag få ont även i axeln på motsatssida.

Fick veta också att min järnvärde nere på 6 vilket är oroväckande lågt, och det är det som gör att det känns som om hjärtat inte orkar mer. Fast det är bara brist på järn.  Okey, det brukar hända lite då och då, så det är inget nytt.

Men att läkaren som ser mina värden uppradade i sin dator och inte bryr sig att göra en kontroll när jag ändå ska lämna blod för att kontrollera andra saker gör mig förbannad. Nästa gång ska jag kryssa in rutan själv.
Jag hade en super bra läkare i Sophiahemmet som jag trivdes med, men  nu har jag en ny och vi klickar inte.

Historien från igår om mannen som legat i koma i 23 år, fullt medveten, lät ganska otrolig, det skrev jag redan igår. Martin påpekar idag i en kommentar som ni kan se till det inlägget att det är en bluff.

Nu har det kommit lite i media om detta också där det skrivs att det skulle vara en bluff. Det grundar sig på en trollkarls uttalanden, han vet alltså mer än mannens läkare om han är vid medvetande eller inte! Han grundar det hela på att han sett ett TV-inslag av mannen ifråga. Nåja, jag vet inte vad jag ska tro, men inte förändrar denne trollkarls uttalandet det inte!

Om James Randis tvivel: DN, SvD

Hur kan en människa klara en sådan fasa med förståndet i behåll? Rom Houben låg i koma i 23 år - trodde man. Han var med om en allvarlig bilolycka och totalförlamades vid kraschen. Regelbundna tester på hans hjärna visade att han låg i djup koma och befann sig i ett s.k. vegetativt tillstånd.

Men, det var fel. Rom Houben var i själva verket fullt medveten men kunde inte förmedla detta till läkare och andra i sin omgivning. Vilken panik man skulle få, vilken ohygglig fasa. Helt obegripligt och omöjligt att sätta sig in i.

Det var inte förrän en datortomografi på hans hjärna gjordes som det hela kom till läkarnas vetskap och då medicinerades han med mediciner som “väckte” honom. Det är ju så ohyggligt så man hoppas innerligt att historien inte är sann, men just därför är den säkert det!

Den senaste trenden inom sportvärlden verkar vara att åka till Serbien och bli stucken med nålar insmetade i moderkaksvätska av någon slags Shaman. Robin Van Persie, Fabio Aurélio och  Glen Johnson har gjort det, och nu funderar även Frank Lampard på det. Jag kan inte säga att jag är ett sådär jättestort fan av häxdoktorer, men det här verkar fungera åtminstone ett tag, innan skadan kommer tillbaka och man får börja om från början. Med andra ord precis som att spela på sprutor? Men till det intressanta och det som tillslut fick mig att skriva om  detta fenomen.

Det här har ändå varit en rätt ointressant historia. Fram tills nu! Det har nämligen visat sig att den här kvinnan är intressantare än vad jag först trott. Hon söks nu av den Serbiska regeringen för misstänkt skattefusk!

Nu har hon helt sonika försvunnit! Hon har inte setts till på den klinik i Belgrad som hon jobbar på sen i onsdags. De spelare hon behandlar hålls gömda och trots att Chelsea bekräftat att Frank Lampard åkte dit i fredags för behandling så var det ingen som såg honom anlända. Hon tros även byta hårfärg, frisyr och kläder för att inte bli igenkänd och när Daily Mail frågar folk i staden om de känner till henne får de svaret “Ah, the woman that everybody in the city is looking for? No, I don’t know her. She doesn’t work here.”. En spelare i Partizan Belgrad har även nekat att han blivit behandlad av denna kvinna, trots att det finns vittnen som sett honom på hennes klinik.

Vem är hon? Är hon en häxa? Har vi kanske att göra med en äkta Shaman? Jag ser fram emot ett program i stil med de där spökjagarna på Discovery där de letar efter denna mystiska kvinna med allsköns ockulta metoder.

***

I övrigt vill jag uppmärksamma alla på det här, Dahlqvist är fantastiskt duktig om än lite oskön, och Erik Niva är en fantastisk nörd. Jag tänker titta och jag hoppas det blir precis så nördigt som jag älskar.

nu är mina krafter helt slut

jag vill inte dö, men jag vill heller inte leva – inte så här

vad fan ska man med sjukvården till

min remiss till neurologen har inte ens kommit in ännu, men hon kunde se att jag legat på observationsenheten för stroke

och här sitter jag och kan inte köra bil, men dom vill inte skriva något intyg på det

vad är det här, det finns ju inte

jag orkar inte mer just nu

kvällen

En nära släkting har gått ur tiden. Han var bara några år äldre än vad jag är nu.  Och det har satt igång en hel del funderingar hos mig i natt.  Funderat en hel del om döden – konstigt nog funderade om det mest just dagen innan han dog – men framförallt har jag funderat en hel del över läkarkåren och deras ansvar eller brist på ansvar.

• Kan det vara så att det är billigare att låta patienter att dö än att operera i tid?

• Och hur kunnig är läkarkåren – särskilt de som man träffar i första ledet?

• Kan det vara så att läkarna har aldrig varit speciellt kunniga, men det visste vi  inget om för vi visste heller inte mycket om dem olika sjukdomar som fanns och finns?

När jag växte upp fanns ju inte många böcker om  sjukdomar och dess symptom, fanns inte heller internet där man kunde läsa in sig, vilket idag nästan ett måste om man vill ha något så där bra behandling eller medicin.

Det är många av mina kunder som berättar riktiga skräckhistorier om sjukdomar de hade och har, hur de inte får rätt diagnos, hur de skickas hit och dit utan något som helst resultat.  Att man måste ha ledande frågor och kämpa för att undersökningen ska bli av.

Senast i raden var en tjej som har blivit akut opererat för sin endometrios precis som jag för 15 år sen.  Och jag bara konstaterar att ingenting har förändrats sen min tid, läkaren kunde inte heller nu ställa diagnos, fast hon har legat inne redan 2 gånger. Precis som jag fick ligga inne 2 gånger utan att dem listat ut problemet.   Trodde att man har kommit längre men så fel jag hade. De känner fortfarande inte igen hur endometrios är.

Min släkt hade nya hjärtklaffar sen några år tillbaka. I senaste året har han känt sig orkeslöst, och då konstaterades att han behöver nya klaffar. Klaffarna tas från grishjärta så det är inte  nåt brist på dem egentligen.  Men det  sköts upp hela tiden, medan han blev svagare och svagare.  Jag fick veta det i somras och då väntade han på nåt svar men eftersom det var semestertider så fick han vackert vänta.  Bara en sån grej. Nu är det semester, du får vänta.  Visst ska läkare semester men sjuka ska inte bli drabbade av det.  Man kan ju organisera så att livet för andra kan rulla vidare.

Man har bara ett liv. Har lågan slocknat finns inte mycket man kan göra. Så man ska göra det innan.

Min kusin kollapsade i onsdags.  På en konsert han gärna hade velat  se och köpte biljetten till för länge längesen.  Han hann inte se nåt för han föll ihop innan den började.  Han fördes med ambulans till sjukhus, och han blev faktiskt bättre. Min far kunde prata med honom även om han var väldigt andfådd.  Han var bra  och togs ut från intensiven, han skulle få klaffarna snart. Men under natten sa kroppen adjö. Den orkade inte mer.

Om läkarna inte hade skjutit upp operationen gång på gång. Om samarbetet hade varit bättre mellan de olika läkare som är inblandade i en sånt ingrepp.Då hade han nog levt idag.

Tyvärr dyker det upp i huvudet på mig att kanske blir det billigare om man låter patienter dö. För jag kan inte förstå varför han dog, när man kunde ha hjälpt honom.  Det är inte ett nytt hjärta han behövde.  Det är bara klaffar.

Jag sörjer honom på mitt sätt. Jag är inte så känslosam av mig, rent av en kall jävel. Men jag är som jag är, men jag kommer att sakna honom för han var god och hjälpsam. Det är jag inte och jag uppskattar verkligen när andra är det. Han har tagit en liten bit av min hjärta. Vila i frid!

Den trådsmala läkemedelsrepresentanten rusade in och slängde sitt kontokort på disken.

- Fan vad de glufsade i sig idag. Och inte fan fick jag en enda jävla tugga. Helvete också!

Jag erbjöd henne lunch men hon tackade nej.

- Hinner inte, sa hon och tog ett par djupa klunkar av energidrycken.
- Tjo! Den här med lite sprit i hade gjort susen.

“Herregud, du har ju haft hela helgen på dig“, tänkte jag.

Sen sprang hon ut i sin Audi som stod parkerad mot färdriktningen. Wroom!

Det var bråttom. Minuter tickade. Grabben i keps rusade över torget vidare mot bussen som stod och väntade. Kanske skulle han hem för att hinna med lite läxor innan fotbollsträningen. Eller så var det bara kompisarna som hägrade. Vad vet jag? Bråttom hade han i alla fall.

Cyklar susade fram på trottoarerna.

Bilar körde över tillåtna hastighet.

Världen snurrade och jag undrade ifall någon såg det lilla hålet i himlen där solen bröt igenom.

Var de få solstrålarna under dagen en rättighet för oss alla? I så fall var det vår skyldighet att se dem.

“I loppet som vi springer finns det ingen som vinner” – Mauro Scocco.

I Indien får eunucker, kanske mest kända som hijras, äntligen rösträtt. Visserligen har de redan haft rätten, i teorin, men de har varit tvungna att registrera sig i det kön de tillskrevs vid födseln, vilket i praktiken har lett till trakasserier och diskriminering. Efter att eunuckerna bojkottade valet i våras har man nu tänkt om och inför ett tredje kön i röstlängden. Man kan nu vara man, kvinna eller annat. Eftersom många eunucker upplever att de är varken män eller kvinnor, så är det en seger för deras rätt att vara sig själva.

Man kan jämföra det med den såkallade västvärlden, där det enbart finns två kön, och där man alltid måste ha ett otvetydigt kön, och bara ett enda. I den såkallade civilisationen där man bestämmer att könsorgan och identitet inte bara oftast följs åt, utan att de ALLTID måste göra det. I den påstått högt stående kulturen där läkarna bestämmer sig för att operera barn och beröva dem friska organ för att man tror sig värna deras eget bästa – ibland mot föräldrarnas uttryckliga vilja.

Via Amanda Brihed hittar jag det här klippet. Jag har hört talas om fallet förut. Det handlar om Patrick; ett barn i USA som fötts med en liten snopp, en testikel, en äggstock och en äggledare. Läkarna bestämmer att det måste vara en flicka, och adoptivmamman berättar om kampen för att överhuvudtaget få ta hem barnet från BB utan att låta dem operera könsorganen. Till slut gick hon med på att de skulle få ta ett vävnadsprov, för det fanns en risk att testikeln skulle utveckla cancer. Efteråt sa läkaren att de hade varit tvungna att ta bort testikeln, för de hade hittat en elakartad tumör i den. Mamman vägrade tro på dem, och fick till slut läsa journalen: På första sidan i rapporten står det att testikeln var helt frisk.

Läkarna hade alltså kastrerat Patrick enbart för att passa in i könsnormen. I Sverige håller man på att urholka barnens rättigheter att slippa den typen av onödiga ingrepp. Patricks fall är närmare till hands än man vill tro.

Jag tänker på hur Caster Semenya, efter alla anklagelser om “könsfusk” gick ut och poserade i superfeminina kläder, och hur hon idag medverkar i ett fotoreportage i brittiska The Guardian där hon har utsläppt hår, en rosa tröja, en framtrollad byst och cykelbyxor som framhäver rundheten i hennes lår. Hon ler på varje bild, och av mustaschen från i somras syns inte ett spår. Stylad för att bevisa sin kvinnlighet, som en bög eller flata som anstränger sig för att spela heterosexuell. I den bransch hon jobbar i är kön viktigt, och hennes läkarjournaler anses vara av allmänt intresse.

Caster Semenya i somras. Foto: José Goulao under CC-licens http://www.flickr.com/photos/goulao/

Är det något jag har lärt mig under den här hösten så är det förmodligen att jag har underskattat den stockkonservativa synen på kön – med betoning på stock. Kuk eller inte kuk, som om det vore det enda, och som om det överhuvudtaget alltid är självklart att det går att avgöra. Jag förstår att för den som har könsidentitetsstörning by proxy är det oerhört stressande att möta någon man inte kan tvångsköna.

Störningen finns överallt, i alla kulturer. Den tar sig bara lite andra uttryck i Indien än i Sydafrika, i USA och i Sverige. Jag tror att det också kan vara en påminnelse för de som gärna tror att Sverige och västvärlden är bäst på allt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transfobi, transpersoner, hijras, eunucker, Indien, Sydafrika, Caster Semenya, politik, fördomar, intersexualism, hormoner, biologi, könsorgan, operationer, vård, kön, könsorgan, könsidentitet, könsroller, media, bilder, filmer, konservatism, genus, sexism, sport, VM, friidrott, normer, manligt, kvinnligt, genuspanik

Fast det har varit liten för mycket den här veckan.. har inte haft lust att blogga.. och jag har inte varit inne på bloggen överhuvudtaget..

Jag mår bättre.. men jag är fortfarande inte glad över hur jag har blivit behandlad…
Jag pratade med cytostatika tjejerna.. om det där med att jag inte har något förtroende längre för min läkare.. vilket jag som patient faktiskt kan kräva.. jag kan kräva att h*n vet hur rutinerna är.. jag kan kräva att de ska veta hur operation går till.. och vilka kriterier som spelar in för att man ska få den operationen…
Det är inte jag som patient som måste ringa runt och ta reda på fakta.. speciellt när läkarna på regionens ledande sjukhus talar om att alla onkologer faktiskt ska veta vilka kriterier som gäller för mig.. när det ser ut som det gör för mig… Det var som kirurgen sa till mig när jag satt där på sängen i rum 8 på avdelning 37 på Sahlgrenska… att det är onkologen som ska veta.. vet han inte så ska han ringa och fråga oss.. innan han ger positiva besked till patienten.. och han hade en månad på sig att göra detta… och sen hade ju syrrorna på avdelningen kunnat ringa mig och då hade jag blivit ledsen.. men inte lika ledsen som jag blev nu.. för att jag faktiskt åkte 20 mil enkel resa för att få ett nej… Det är alltså onkologen som gjort fel..

Jag har även pratat med min kurator.. hon om någon förstår hur det är och känns där inne i hjärteroten…
Hon skulle ta ett prat med syrrorna på avdelningen.. för hon tyckte också att det var dåligt gjort av onkologen..

Det stora problemet som alla säger är det att de bara har en onkolog bundet till avdelningen.. men det är inte jag som gjort fel.. och som gör att jag idag inte längre litar på honom/henne… för det är h*n själv som satt sig i den situationen… vilket faktiskt är lite skrämmande.. för tankarna blir så många fler hos mig.. för jag har tappat allt förtroende för honom/henne.. är det något mer de undanhåller för mig… för det blir lätt så.. att de andra tankarna också kommer.. hur ser det egentligen ut där bak i min rygg… har “mina kompisar” där bak i ryggen vuxit fast doktorn säger att de inte har gjort det… är metastaserna fler.. Som ni ser så har tankarna bara blivit fler och mer obehagliga sen det här hände.. för som jag sa tidigare.. tankarna har vuxit till sig.. och jag litar inte längre på min onkolog.. vilket jag tror att alla vill.. alla vill väl kunna lita till vad deras läkare säger… eller..

Jag vägrar ha något med denna onkolog att göra.. de får på något sätt fixa detta.. för det är inte heller mitt jobb.. onkologen har lön och det är hans/hennes jobb att veta.. eller ta reda på hur det är.. genom att lyfta en telefonlur och ringa till dem och prata med dem…

Jag ska ha en annan läkare.. så det så…

Läs även andra bloggares åsikter om pysan, onkolog, läkare, förtroende, lita på, undanhåller, frågor, telefonsamtal, kurator, hjärteroten, avdelning, resa, kriterier, patient, behandlad, blogga, bloggen, rutiner, kräva

När jag gick igenom skafferi och kylskåp häromdagen för att skriva veckans inköps lista, insåg jag att jag nästan helt slutat med pasta.

De påsar jag köpt när det var nedsatt pris för e par månader sen, låg fortfarande där. Oöppna.

Detta har jag inte gjort medvetet. Jag har bara valt sundare matvanor, och jag antar att jag slutade med pasta på vägen mot ett sundare liv, utan att ens tänka på det. En period i mitt liv åt jag nästan inga kolhydtrater för att få ordning på en infektion i min kropp. Fastän jag kämpade medt hålla mig borta från pasta och bröd, gick det ändå bra i runt rn månad. Denna gång har det gått av sig självt…

Potatis äter jag sällan.Är inte speciellt förtjust i kokt potatis, så de få gånger jag lagar potatis blir den stekt i panna eller i ugnen helt enkelt. Tyvärr äter jag fortfarande bröd regelbundet. Kanske en smörgås till frukost eller kvällsmat, eller en ägg smörgås till lunch. Det blir nog minst 1 smörgås om dagen, i snitt.

Ungsrostade grönsaker med feta ost

Trots denna omedvetna, sunda livsstil, så ökar vikten på mig, eller så står den stil. Det senaste året har jag gått ner runt 4kg och det trotsa en hel del långa promenader 2-6 gånger i veckan (beroende påmotivationen), mest uppförsbacke och ett medlemskap i viktklubb.se. Det är så frustrerande och humöret dalar i samma takt som vikten stiger.

Min kära moder sände mig ett urklipp ur en tidning som kom fram igår. Det handlade om “sjukdomen” hypotyreos. Min kusin har detta, och tydligen ska det vara en ärftlig hormon rubbning. Sköldkörteln producerar inte tillräckligt med hormonerna T3 och T4, vilka styr kroppens ämnesomsättning. Kroppen går liksom på sparlåga. Förra året gick jag hos en näringsfysiolog som sa att min ämnesomsättning var nästan lika med noll efter en candida infektion som spridit sig til inälvorna och magen. Min vanliga kroppstemperatur är runt 2 grader lägre än för “vanliga” människor och jag fryser konstant. Min blodcirkulation är väldigt dålig, min kropp börjar svullna ungefär 3 timmar efetr att jag vaknat och på kvällarna tter alltid jeansen åt över lår och midja och mysbyxorna åker på.

Symptomen för hypotyreos är:

- trötthet (check)

- depression (en lätt en i alla fall. Check)

- ökat sömnbehov (check)

- långsammare hjärtslag (vet ej)

- svårt att koncentrera sig (definitivt check)

- minnessvårigheter (check)

- långsamt tal (hmm…vet ej…)

- frossa (definitivt check)

- yrsel (check)

- heshet (nope)

- förstoppning (check)

- kraftig viktuppgång (definitivt verkligen CHECK!)

Nu måste jag bara få tag på en pålitlig läkare som kan ta mina prover och finna ut om jag lider av Hypotyreos, eller om jag bara har otrolig otur och går upp i vikt för att jag intre rör på kroppen 10 timmar om dagen. Enda gångerna i mitt liv som jag lyckats gå ner i vikt, är när jag haft ett väldigt fysiskt arbete och samtidigt tränat 1-2ggr om dagen…. Men då skulle nog vem som helst tappa i vikt…

Skriver inte detta för att få medkänsla. Mer som en notering för mig själv och mina egna tankegångar.

Är det någon av er därute som lider av hypotyreos eller liknande?  Hur fick ni reda på att ni hade det, och togs ni på allvar av läkarna. Nu är ju jag i Nya Zeeland, och så långt h jag haft lite otur med läkare som mest verkar vilja ha sina patienter ut från sina kontor såsnabbt som möjligt. Otroligt stressade antar jag…

Ha en fortsatt bra dag ni 2 trogna läsare. =o)

De senaste dagarna (eller ja, faktiskt ända sen jag fick diagnosen) så har jag ofta trallat på den gamla slagdängan med Lena Ph, ni vet… “Ont det gör ont det gör ont å jag fattar ingenting ska det vara så här? Och alla omkriiiiing, de fattar ingentiiiing åååååh det gör ont!”
Inte för att hennes låt egentligen har något med smärtdjävulen att göra men smärta som smärta liksom. I textform kan den appliceras på lite allt möjligt tycker jag.
…… Hrmm… nu kollade jag texten och upptäckte att jag tydligen gjort mig en egen variant på texten. Inte så konstigt kanske… Det är absolut inte min typ av musik, jag är mer åt AC/DC och Volbeat-hållet (bland mycket annat, kan lika gärna lyssna på Frank Sinatra och Aretha Franklin också).

Texten som den ska vara:

Ont, det gör ont men det går
Det gör ont en stund på natten
Men inget på dan
Du vet att det gör ont
Det gör ont men ändå
Jag har klarat mig rätt länge
Jag börjar blir van
Och alla omkring dom märker ingenting
Det gör ont, så ont

Länk till sidan där jag hittade texten

Så ska det vara tydligen… jaja… Hur som helst, fredag till tisdag var jag uppe på 8 på smärtskalan. Samtliga dagar! “Påhittad lyxsjukdom”. Jävla idioter! Ni får hemskt gärna byta med mig! Men tro inte att jag tänker byta tillbaka sen, era trångsynta stackare!

På tisdagkvällen tog jag en Alvedon Forte, den hjälpte ungefär lika mycket som Tramadolen gjorde (dvs mycket lite) men jag fick ingen “baksmälla”. Och på onsdagen låg jag på 5. Tacksamt eftersom jag skulle på spa med mor och moster. Tog med mig AF ifall att det skulle bli hemskt. Men det gick bra. Jo, man vänjer sig. Det som var svårast var att hålla sig vaken. Somnade till ett par gånger under behandlingen (50 min) och hade svårt att få gruset ur ögonen. En riktigt utmattande, överväldigande trötthet som gjorde att jag i princip gick i en dimma. Ingenting hjälpte. Kaffe, kallt vatten, frisk luft… nope, nada. Den kvällen gick jag och la mig kvart över nio på kvällen. Somnade som en klubbad sten och sov hela natten. Lika trött igår morse, piggare idag.

Även om kroppen i sig är piggare, så är hjärnan lika trött tyvärr. Jag är trög, inte dum, det är skillnad (citerar Dr K igen, säger hon att det är så så litar jag på det, jag menar – hon är ju liksom expert på sånt här)

På måndag ska jag vaccineras. Hostar, nyser och har ont i bröstet, men har ingen feber så då är jag inte sjuk, jag har fibromyalgi… Gaah!

Undra om någon tar hand om hunden om jag måste in på sjukhus? Sånt funderar jag på. Målar Fan på väggen innan han står i farstun ens en gång. Men alltså. Jag har fått för mig att eftersom jag redan har astma och nedsatt immunförsvar så kommer jag bli supersjuk och typ dö… Och då oroar jag mig för min fyrbente kamrat. Någon måste ju ta hand om honom liksom. Jag har inga barn, jag har hund. Och som läget är/har varit i mitt liv så är det ett mycket medvetet val. Hund. Inte barn.

Läs även andra bloggares åsikter om smärta, fibromyalgi, läkare, tramadol, alvedon forte, smärtskala, lena philipsson, volbeat, ACDC, frank sinatra, aretha franklin, spa, ansiktsbehandling, vaccinering, svininfluensan, hundar, barn

Har känt mig yr större delen av dagen, men nu på em/kvällen har det varit ganska jobbigt. Ibland har det nästan känts som att jag ska svimma. Vet inte vad det är, kanske att det har blivit lite mycket idag. Stressar ju upp mig för lilla minsta. Men sedan när det blir lite för mycket att göra på en dag, får mig att må mycket sämre. Lämna och hämta Filippa på skolan, hem och lägga Vilmer, laga mat, åka till bvc med Vilmer, iväg till vårdcentralen, hem och lägga Vilmer en stund och sedan åka iväg på kalas. Dessutom har Vilmer inte varit sådär jättepigg idag, ganska gnällig och det blev lite jobbigt när vi var på kalaset. Dock visade han ju sin charmiga sida också emellanåt.

På bvc då fick vi träffa läkaren. Den egentliga orsaken till att vi var där var det här med Vilmers huvudhållning. Han har ju länge lutat huvudet åt höger. Men nu bara på några dagar så har det försvunnit. Man ser knappt något alls nu och detta beror säkerligen på att han har blivit mycket stadigare. Han sitter ju tex helt själv nu, så han orkar väl kanske hålla upp huvudet bättre. Det var vad läkaren trodde i alla fall. Vi pratade mestadels om den här febern. Han trodde att febern berodde på virus i kroppen, barn kan ju lätt få feber som pendlar upp och ner. Han undersökte honom och uteslöt både lunginflammation och öroninflammation. Men han tyckte att vi skulle åka till vårdcentralen direkt för att ta ett halsprov för att utesluta streptokocker. Om det är så att inte halsprovet visade någonting och febern fortfarande håller i sig om en vecka ska vi ringa och få komma till läkaren samma dag så  tar han lite blodprover. Vi vägde och mätte honom också för att se så han följer sin kurva. Var ju ett tag sedan vi gjorde det och nästa vanliga tillväxtkontroll är inte förrän sista november. Men i alla fall så går han ju upp bra i vikt trots att han är liten i maten, väger nu nästan 8,5 kg. Börjar komma ikapp storasyster vid samma ålder.

Vi åkte till vc efter för att ta halsprovet och vid det här laget hade jag så jävulskt ont i huvudet, kände igen den direkt…migränhuvudvärk. Men när provet var klart och vi hade fått svar om att det inte var någon streptokocker så åkte vi hem. Tog tabletter direkt och sedan fick Vilmer sova en liten stund. Han sov kanske en halvtimma bara, men under den halvtimman kunde jag lägga mig ner och slappna av medans Filippa tittade lite på teve. Kändes lite bättre i huvudet sedan. Vi åkte iväg till min storebror där den blivande 4-åringen väntade på oss. Vi fick pastasallad och till efterätt kladdkaka, väldigt gott!

Bild tagen av Emma på 35 årskalaset för 1,5 vecka sedan. Här ser man att han då lutar huvudet åt höger!

Jag är hemma igen.. det blev en liten tur till Göteborg.. och ett besök uppe på avdelning 37…

Jag blev inskriven av syster C och så fick jag träffa plastikkirurgen M…

Sen började helvetet… det sanna helvetet.. och det är fortfarande jobbigt att skriva ner det som hände..

En sak vet jag i alla fall.. jag vill aldrig mer ha något att göra med min onkolog.. för nu har han bränt sina skepp… bränt sina broar.. och dessutom har han skitit i det blå skåpet…
Jag vill aldrig mer se hans nunna… För gör jag det så vet jag inte vad jag gör… de får helt enkelt skaffa mig en ny onkolog… vad det kosta vill.. jag har rätt som patient att få byta doktor.. även om det bara finns en.. för regionen är stor.. och det finns andra i regionen… Det är bara för sjukhuset att se till att få dit en annan.. för jag vägrar träffa åbäket fler gånger…. Han kan ta sitt pick och pack och dra till något varmare ställe..

Jag har svårt för ordet hat och att hata någon.. men det finns faktiskt ett par personer som jag hatar.. Vilka personer det är jag hatar.. så kommer här en lista.. och jag skriver också varför jag hatar dem…

1. Adolf Hitler - för vad han gjorde mot många av Europas befolkning.. och då inte bara judarna, utan också homosexuella, romer, oliktänkande och förståndshandikappade på olika sätt…
2. Idi Amin – och det han gjorde mot sitt eget folk i Uganda…
3. De människor som tycker och tänker att alla andra ska tycka och tänka som dem.. och det som gör sig roliga på andras bekostnad…
4. Min onkolog (J-H S) – för all den smärta och besvikelse som han givit mig..

Det gör ont.. det svider.. det smärtar… även om jag nu har dubbel förtur till operation.. så gör det ändå ont… det svider.. det smärtar..

Jag vet inte hur många tårar som har trillat sedan igår.. Jag vet hur ont det känns i själen.. hur det smärtar i min själ att jag inte får bli hel än på ett tag.. att jag åter igen måste stå i kö.. Fast jag har dubbel förtur.. så känns det ändå.. för i kö står jag.. och det lär jag få göra ett tag.. för inte 17 lär jag bli opererad i morgon…

Dessutom blir det absolut inte den operation jag ville ha.. och den jag faktiskt blivit lovad… utan det blir en operation som min kropp hade klarat.. och hade jag vetat detta innan så hade jag redan varit opererad och inte behövt vänta i 1½ år på något som jag i slutänden inte fick… för att vissa personer inte kan lyfta en telefonlur och ringa ett visst nummer för att på detta sättet kontrollera att det är ok.. nä.. det är för mycket jobb.. istället säger man okej till patienten så den får kliva upp kl. 05.15 och ta taxin 06.25 till stan för att sedan ta en buss i 3 timmar lite drygt för att upptäcka att det inte blir den operation som patienten väntat på i 1½ år… för att patienten har fått fyra små metastaser i skelettet.. så det är bara för patienten att försöka ta sig tillbaka samma väg.. samma buss.. och samma taxiresa.. fast omvänt.. För han behöver inte bry sig.. utan det är inte han som råkar illa ut.. det är inte han som blir besviken.. det är inte han som har problem med kroppen och därmed svårt att ta sig upp på bussen.. det är inte hans tid.. det är min.. det är en hel dag i mitt liv som gått till spillo… det är jag som blev besviken.. och väldigt lurad.. för att han den där som sa “en elak liten jävel” om min knöl i bröstet… och när jag frågade igen så sa han “elak som fan”.. det var personen som skickar mig till Sahlgrenska.. en liten enkel resa på 20 mil.. för det är inte hans kropp.. det är inte han som drabbas…

Det är jag.. det är patienten.. det är bara “den där cancersjuka kvinnan”.. ja, nästa gång kan vi försöka skicka henne till Uppsala och se om hon går på det en gång till.. Tjohoo.. vad det är roligt att skicka små sargade kvinnliga patienter än hit och än dit.. och så kan jag sitta här och gotta mig åt att de far land och rike kring och förlorar värdefull tid för dem.. för de lär inte få de det vill ha ändå.. tjohoo va kul jag har..

Jag får alltså inte min diep Lambå.. Utan nu blir det silicon och med expanderprotes.. fast jag är strålad så gör de så här.. och det blir på KSS.. så jag behöver inte åka till Sahlgrenska.. Fast jag ska be att få storleken större på tuttarna.. för de får det faktiskt ge mig som kompensation på detta helvete jag har haft sista dygnet..

Finns det någon som kan hjälpa mig att anmäla läkare!!!

Läs även andra bloggares åsikter om pysan, helvete, smärta, svider, ont, själ, läkare, onkolog, blå skåp, skita, brännt broar, expanderprotes, silicon, bröst, anmälan, Sahlgrenska, väntan, dubbel förtur, kö, hatar, människor, åbäke, bränt skepp, byta läkare, patient

Väntar på att bli uppringd av min läkare idag. Det är ofta nu igen. Måste få tala om det här nya konstiga sömnanfallen, plus att vätskedrivande inte funkar. Det bästa vore om man kunde ha en läkare till alla sjukdomar. Jag har fem olika nu som jag måste ha kontakt med – det är ju knappt man minns vem man ska ringa när det är något. Tur att Kerstin – min psyk på Korallen – har lite övergripande koll på mig och bra kontakt med alla mina andra läkare.

Tvättar idag – i Björgs maskin nere i hennes spökkällare (en sådan där amerikansk källare) - min tvättmaskin är inte installerad ännu.

Annars slöar jag bara här i soffan med Lillebror.

Jag mår fortfarande pest. Vet inte egentligen vad det beror på. Tramadol-baksmällan? Fy fasen. Den hjälpte inte så fasligt mycket, och idag mår jag illa, har migrän och känner mig allmänt tilltryckt. Och så är det smärtan i ögonen som inte vill ge med sig. Ofta är det höger öga, ibland båda. Och när jag får sånt där tryck och skarp smärta blir jag orolig. Särskilt när det ser ut så här också:

Klicka för större

Gillar det inte alls… Får för mig saker ibland. Att fibron inte är det enda skit jag har i min kropp. Jag inbillar mig säkert bara men, jag har läst att fibro-diagnos får man när man uteslutit andra sjukdomar. Det har inte gjorts. Det “enda” som uteslutits är hjärntumör, borrelia, sköldkörtelproblem och depression. Men det finns ju så många andra diagnoser, som är “nästan-lika-samma”. Och när doktor K dessutom sa att “det spelar egentligen ingen roll var man trycker…” Eh? Nähä? Men hur vet man då i så fall? Men visst, jag har 13 punkter som gör så ont (fasen vet om jag inte har fler, även om de inte “var i gasen” när hon klämde… eller?) Så enligt fibrokriterierna har jag ju fibromyalgi. Men ändå funderar jag. Måste sluta med det, annars får jag A på mig…

Visserligen räcker det med fibron, den är tillräckligt irriterande skitjobbig, men när jag inte har lärt mig riktigt, vad som är fibro och vad som är något annat ja… då funderar jag. Och så frågar jag mina fibrovänner. Det är likadant för de. Fibromyalgi – en påhittad lyxsjukdom läste jag i en kommentar till en debattartikel i AB eller om det var i en blogg, jag minns inte längre (jo, en blogg var det. Den här). Fan vilka idioter det finns. “Lyxsjukdom”. En lyxsjukdom skulle ju vara om man fick vara frisk, pucko!

Läs även andra bloggares åsikter om fibromyalgi, smärta, tramadol, baksmälla, oro, diagnoser, bloggar, påhittad lyxsjukdom, idioter

Nä, den där Arcoxia ger jag inte mycket för tyvärr. Jag, som annars somnar skönt någon minut efter att skallen landat på kudden, somnar knappt alls och sover oroligt. Värken är väl sisådär som vanligt, tröttheten gör att mitt humör svänger som en berg-och dalbana, min astma blev sju resor värre och bröstsmärtorna gjorde mig nervös att jag fått en hjärtinfarkt.

Ringde till mottagningen och sa att jag skulle sluta med de men fick inget erbjudande om någon annan medicin, men men, jag har ju Tramadol och Alvedon Forte om det blir för jävligt. Just nu har jag tagit mig upp till 4 på smärtskalan. Jävla helvete! Jag skulle ju plåta hockey ikväll ju! Visserligen hade jag bara tänkt vara där i en period men ändå! Kanske fixar jag det ändå. Om jag inte somnar förstås, trött så det förslår…

Natten som gick var inget kul alls. Hatar att vara trött och så envisas kroppen med att vara vaken. Ryggen gjorde ont, benen ryckte och det gjorde ont i bröstet. Inte ens lunchpromenaden piggade upp nämnvärt. Fick mig ett gott skratt dock, hunden började nämligen yla åt kyrkklockorna som klämtade…

För att pigga upp mig lite igår innan jag åkte hem så köpte jag ny parfym. Den doftar, i det närmaste, som en parfym som en klasskompis i gymnasiet fått av sin mamma. Den var köpt utomlands och den doftade ljuvligt av viol.

Bilden lånad från Bruno Bananis hemsida (länk - klicka på bilden)

Nu är det inte riktigt samma och jag är dessutom förkyld så den kanske luktar jättedumt på mig men än har ingen klagat iaf… haha!

Igår, när jag låg i sängen och irriterande nog inte kunde somna, så låg jag och tänkte att det är konstigt det där. Jag är inte tillräckligt sjuk för att bli sjukskriven, och inte tillräckligt frisk för att orka med både heltidsjobb och ett socialt liv.

Men i och för sig… för det första är jag både van och bekväm med att vara själv, även om det kan bli tråkigt ibland och för det andra, så kan jag nog bara tacka min lyckliga stjärna att jag inte hittat annat än skitstövlar att bli kär i… För vem vet? Tänk om jag hade haft en skitstövel till gubbe och ett par ungar också! Då hade jag nog inte blivit så där jätteskoj att ha att göra med… Det räcker ju med en natts dålig sömn för att jag ska krackelera.

Beundrar verkligen de fruar och mammor (som dessutom har dubbeldiagnoser) som fixar att vara superhjältar i vardagen! Hatten av för er!

Dags för helg! Det betyder pacing och sömn och godis och ladda om batterierna för mig… Ibland önskar jag att jag kunde ha det så åtminstone en dag till i veckan…

Läs även andra bloggares åsikter om läkemedel, smärta, värk, fibromyalgi, läkare, arcoxia, smärtskala, bruno banani, parfym, smärtmottagning, trötthet

Trodde jag skulle få ett par dagars lugn nu när mamma är hemma och får all hjälp hon kan få… men icke då… eller rättare sagt: ordinerad vila!

Har haft ont i halsen lite av o till nån vecka, men aldrig mer än 2 dagar i sträck. När jag vaknade igår eftermiddag efter att ha sovit middag upptäckte jag att rösten var borta! Eftersom halsen kändes lite svullen tog jag hostmedicin och panodil innan jag la mig för natten.

Vaknade halv sex i morse av att halsen gjorde fruktansvärt ont. Rösten hade heller inte återinfunnit sig under natten. Eftersom det var riktigt jobbigt att ligga och ens tänka på att somna om gick jag upp och tog panodil och resten i hostmedicinflaskan. (Det var bara 10 ml kvar). Satt sen i sängen och slösurfade eftersom halsen kändes bättre i sittande ställning.

Försökte lägga mig igen efter sju men konstaterade att halsen inte kändes ett dugg bättre. Jag fick hostattacker när jag la mig ner. och ett försök att lägga mig på sidan fick mig att konstatera att körtlarna på halsen var alldeles för ömma för att bli nertryckta i kudden under huvudets tyngd. Satt därför och halvsov tills vårdcentralen öppnade halv åtta.

Eftersom tidsbokningen inte hade några återbud idag blev jag kopplad till en sköterska som skulle bedöma mitt behov av akut-tid. Min läkare har en egen sköterska. Hon vet vem jag är på namnet och det krävs ganska lite för att jag ska få en tid av henne. Dessutom brukar jag kunna få en tid som passar, ifall det är så att jag jobbar och inte kan gå ifrån.

I morse fick jag prata med en sköterska som jag aldrig stött på förut. Med Kalle-Anka-röst kraxade jag fram mitt ärende. Att halsen gjorde så ont att jag hade svårt att svälja och att rösten ev skulle försvinna igen redan under vårt samtal. Hon rekommenderade varma drycker. Hon ansåg att jag haft besvären för kort tid för att en läkare skulle konsulteras. Hostmedicin fanns flera bra sorter på apoteket. Ifall jag misstänkte bakterier i halsen skulle jag koka vatten med ett par saltkorn i att gurgla halsen med. Panodil ansåg hon var ok om jag hade feber. Om besvären inte gått över till veckoslutet kunde jag ju söka läkare.

Jag ifrågasatte det där med läkare och veckoslut. Vårdcentralen har inte helgöppet! Dessutom är det bara en gång av tio som man lyckas komma fram på telefontiden. Chansen att det dessutom finns läkartider är minimal. (Hon hade ju inte nämnt att akut-tiderna var slut för idag och det brukar de annars vara väldigt snabba att meddela.)

Nu rekommenderade systern att dricka honungsvatten, förutsatt att jag inte var diabetiker. Nu är det ju så att besvärliga jag  INTE TYCKER OM  sött… det kommer upp fortare än det slank ner! Jag frågade henne hur jag skulle kunna jobba och hon upplyste mig om rätten att sjukskriva sig utan läkarintyg en vecka.

Om jag har kunskapsluckor eller behöver råd om medicinska problem så ringer jag sjukvårdsupplysningen eller tar det med min läkare i samband med ett läkarbesök. Ev bokar jag ett läkarbesök när de har tid. Jag ringer inte min vårdcentral för att fråga sjuksköterskan där om husmorstips!!! Gör alla andra det, eller? Och brukar man ringa med en röst som knappt håller för att få veta att varma drycker lindrar???

Jag har inte bott i en grotta i Alaska hela mitt liv. Jag är 33 år och har tillräckligt med egen livserfarenhet för att faktiskt veta det och jag kan räkna ut själv vart man ringer i olika ärenden. Och eftersom jag inte har några större fel i min skalle skulle jag aldrig komma på tanken att dividera honungsvatten och saltlösning när på telefon när jag inser att rösten knappt håller för att göra en sjukanmälan till jobbet.

På hemsidan upplyser kliniken om att man ska vända sig till sjukvårdsupplysningen med allmänna frågor och till kliniken i patientspecifika ärenden, ifall man är listad där. Personen i tidsbokningen, som jag talade med tidigare, hänvisade ju mig till sköterskan för att hon inte hade några tider att ge ut. Hon skickade ju vidare till denna sköterskan för att det är hon som håller i akut-tiderna.

Om hon i tidsbokningen tyckt att jag bara behövde lite tips hade hon väl hänvisat till sjukvårdsrådgivningen, eller? Det brukar de i alla fall göra när de vet att det inte finns akut-tider och/eller om man ringer för något mindre allvarligt eller mindre brådskande.

Hon, sköterskan med husmorskunskapen, tyckte i alla fall att jag kunde försöka jobba denna veckan, eller stanna hemma, och jag skulle säkert må mycket bättre efter att ha vilat i helgen. Men jag jobbar ju hela helgen!!! Måste alla alltid förutsätta att man jobbar åtta till fem, måndag till fredag??? Jag blir så trött på det…

Om jag sjukskriver mig idag och är sjukskriven helgen och fortfarande inte är bättre, så har jag bara måndag och tisdag på mig att lyckas få ett läkarintyg. Jag vet dessutom av erfarenhet att min läkare aldrig har akuttider på måndagar, men det nämnde jag inte att jag visste.

Sedan den förste oktober, ca 35 dagar sedan, ska alla i Västra Götaland lista sig hos en vårdcentral – göra ett aktivt val av primärvård. Jag har givetvis listat mig hos min läkare som jag gått hos i tio år. För varje listad patient får vårdcentralen en viss summa pengar av landstinget i regionen. I samband med listningen fördubblades antalet vårdcentraler i Göteborg. Massor av reklamutskick gjordes, man slogs om att få så många patienter listade som möjligt. Självklart, eftersom varje listad patient gav klirr i kassan vare sig de var friska eller sjuka.

Det positiva, enligt min mening, med detta är att detta även ökade tillgängligheten. För ett halvår sedan var akutmottagningarna på våra tre sjukhus överbelastade med små-åkommor som öroninflammationer och skärsår, eftersom vårdcentralerna inte hade lediga tider på minst två månader och det bara fanns en jourvårdcentral.

Från och med första oktober har, i princip alla, vårdcentraler kvällsöppet och de flesta har någon slags verksamhet för akutfall; öppen mottagning eller  löfte om akut-tider. De som inte själva har helgöppet har samarbete med någon annan mottagning som har det.

De flesta har även, i sina reklamutskick, lovat att det ska finnas tillräckligt med läkare. Ju fler patienter man får listade, ju fler läkare anställer man. Besök hos vårdcentralen man är listad hos kostar 100 kr upp till högkostnadsskyddet, men det är fritt fram att söka vård på alla andra vårdcentraler för 200 kr.

MEN, valet man gjort är inte ristat i sten!!! Man kan när som helst ändra sitt val av vårdcentral. Man behöver inte ens vänta ett år.

I och med att listningen började insåg man att det blev en snedfördelning. En del vårdcentraler skulle ev få stänga innan de ens hunnit öppna pga att för få listat sig där. Men man sa även att man skulle ge det lite tid. Ytterst få personer gjorde ett aktivt val av vårdcentral och blev därmed automatiskt listade i närheten av bostaden. Man förutsatte att en del skulle ändra sitt val i efterhand och att fördelningen av patienter på sikt skulle bli bättre.

Det har självklart skrivits en hel del i pressen kring detta. Tidigare, när det fanns för få ställen och tider att söka vård hette det att det berodde på läkarbrist. Nu verkar det ju finnas överskott på läkare över en natt. Dels kan man öka tillgängligheten tidsmässigt, dels finns det jus å mycket mottagningar att det inte finns patienter nog för att de ska gå runt?!?

Om jag ska försöka hålla tråden så får jag återgå till mitt samtal med sjuksystern som höll i akut-tiderna hos min läkare i morse. Genom att inte ge mig en tid, när jag anser att jag är berättigad till det, bibehålls ju inte min positiva syn på den mottagningen till fullo. Nu har jag i och för sig gått där i tio år och därmed krävs mer än så för att rubba mitt förtroende. Hade jag varit ny patient från och med listningen i oktober hade jag däremot begrundat mitt val.

I min journal kan ju sköterskan se att jag inte ringer om akut-tider särskilt ofta och att läkaren verkligen bekräftat att jag varit sjuk, eller på annat sätt haft behov av att träffa läkare, de få gånger jag fått akut-tider. Tycker sköterskan att de har för många listade patienter?

Jag kan faktiskt inte hålla med. För ett år sedan kunde man få vänta en till två månader på en “vanlig” läkartid, om man gick via tidsbokningen.  Då tyckte jag de var lite överbelastade. Det är en privat vårdcentral och jag har väl ibland tänkt att de verkat har tagit in fler patienter än vad jag tycker är rimligt för att man ska få vård inom överskådlig tid.  Visst, man kan inte veta i förväg hur ofta folk kommer vara sjuka, men med alltfler bokade besök borde man väl anställa mer personal för att tillfredsställa behovet? Det borde man väl ha råd med? Mottagningen får ju faktiskt betalt av landstinget per patientbesök via patientavgiften…

Sedan i somras har de på mottagningens tidsbokning bett om ursäkt för att man får vänta 15 -20 dagar. Att jag har lättare att få besökstider hos min läkare ser jag som ett stort plus och gör att jag vill ha kvar henne som min läkare. Med mina oregelbundna arbetstider är det extra viktigt.

Jag vet sällan helt säkert hur jag arbetar två månader i förväg. Detta har flera gånger resulterat i att jag fått boka om tider, vilket har medfört extra samtal för att läkaren varit tvungen att förnya recept på telefon. Den nya tiden jag fått har legat flera månader fram i tiden och ibland har det känts som en lång följetong innan jag ens kommit dit.

Eftersom jag har ett par mediciner som med jämna mellanrum behöver justeras lite, efter provtagning, har mina uteblivna besök resulterat i att medicindosen inte stämt och jag har till och med varit tvungen att be om en akut-tid pga det. Med dagens två-veckors väntetider behöver det inte upprepas.

Eftersom jag den sista tiden inte uteblivit från några planerade läkarbesök har jag heller inte behövt några akut-tider pga det. För att återigen göra ett försök att återgå till den röda tråden så undrar jag om sköterskan jag pratade med inte är rädd om sitt jobb? Om man inte upplever att man blir tagen på allvar finns väl risken att man listar sig någon annan stans.

Jag har två vänner som berättat om liknande telefonsamtal, dock på andra mottagningar. De har blivit så paffa att de inte kommit sig för med att opponera sig i telefon, de har tänkt att sköterskan i andra ändan är professionell och vet bäst. Efteråt har de ifrågasatt varför de inte ifrågasatte vare sig råden eller bemötandet. De har ändå skuldbelagt sig själv i första hand och därmed gett den aktuella mottagningen ytterligare en chans. När samma bemötande upprepat sig  har de dock protesterat mot behandlingen.

I det ena fallet bytte hela den aktuella familjen vårdcentral och vägrar uppsöka den ursprungliga mottagningen ens för mindre eller akuta åkommor. De väntar hellre ett par veckor på en tid någon annan stans eller spenderar en hel dag i kö på akuten. De berättar för alla i grannskapet hur de anser sig ha blivit bemötta på den lokala vårdcentralen.

I det andra fallet gav vårdcentralen, via telefon, rådet att avvakta. Personen i fråga skjutsades av en närstående till akuten på sjukhuset direkt efter samtalet. Hon blev inlagd i flera dagar och sjukhuset sa att hon kommit in i sista sekunden.

När vårdcentralen senare blev informerad om händelsens omfattning , efter hennes hemkomst, (bara informerad, någon anmälan gjordes aldrig) bad de om ursäkt.

Personen i fråga får nu alltid träffa samma läkare (så var det inte innan) och de försöker alltid fixa akut-tider ifall hon ringer. Ibland har hon blivit tillfrågad ifall hon kan tänka sig att komma till vårdcentralen och sitta och vänta så läkaren snabbt kan ta henne mellan två patienter ifall något besök går snabbare än planerat eller någon patient är sen. Då kan de dessutom hålla ett öga på henne så hon inte blir sämre  medan hon väntar och hon slipper åka till akuten… Jag hade då inte gett den vårdinrättningen en tredje chans….

Åter till mitt telefonsamtal. Sjuksystern började nu fråga ut mig om mina symtom. Men inte på det sätt jag är van vid, typ; “vilka andra symtom har du?”, “har du feber?” etc. Hon frågade istället om jag har ont i kroppen, om jag känner mig matt eller trött, om jag har allmän sjukdomskänsla i kroppen, om det halsonda kommit plötsligt, om jag har ont i bröstet eller svårt att andas och om jag haft en snabbt stigande feber.

Jag antar att hon försökte ställa svininfluensadiagnos per telefon. Men min tidigare irritation gentemot (i mina ögon) okänsliga inkompetenta  sköterskor steg snabbt igen. Sådana har jag fått nog av senaste veckan! När jag förklarade att jag hade ont i halsen men framförallt inte hade någon röst, samt att jag saknade feber sa hon helt plötsligt att jag kunde få träffa min läkare efter elva. Får de som är ALLVARLIGT sjuka i influensa inte träffa läkare, eller?

Åkte till jobbet vid halv nio i alla fall. Det var bara personalmöte idag. Dessutom skulle jag gå tidigare eftersom jag hade en läkartid. Mina kollegor hade i alla fall väldigt roligt åt kalle-anka rösten och ingen verkade minsta bekymrad för att jag skulle smittas med någonting. Förutom att rösten inte höll kände jag mig riktigt pigg, hade dock svårt att äta av fikat eller att ens dricka kaffe. Började känna mig lite egoistisk som snott en akut-tid pga det här.

Kom tio minuter för tidigt till läkaren. Hon såg mig och skickade mig att ta prover i väntan på min tur. När jag efter provtagningarna satt och väntade i väntrummet konstaterade jag att panodilen höll på att gå ur kroppen. Huvudet kändes några nummer för litet och det kändes som om ögonen sjönk in i sina hålor bakom svullna ömmande bihålor. Efter bara ett par minuter var jag så svettig att jag fick torka mig i pannan – trots att jag småfrusit hela dagen. Kanske lite feber trots allt?

Läkaren konstaterade i alla fall att jag inte hade någon allvarlig halsinfektion och sänkan var ok. Jag hade dock röda stämband och ,som jag själv konstaterat, ömma bihålor och körtlar. Jag fick medicin för att undvika en allvarligare inflammation.

Jag har jobbiga bihålor. De ömmar långt före första snorloskan vid varje förkylning. Dock är jag inte förkyld särskilt ofta och det är ytterst sällan jag orkar ta mig i kragen och gå till läkaren och beklaga mig över bihålorna… så jag äter inte antibiotika ofta.

Den antibiotikan jag fick idag, en av få sorter som jag tål, skulle även häva en ev begynnande inflammation i halsen/på stämbanden sa min läkare.

Vidare ordinerades jag även en speciell nässpray för bihålorna och en stor flaska stark hostmedicin. Panodil skulle jag fortsätta ta. Läkaren rekommenderade även att jag skulle stanna hemma från jobbet i två-tre dagar. När jag berättade att jag är schemaledig ända till fredag eftermiddag log hon och sa att jag hade tur som skulle slippa sjukskriva mig den här gången.

Summa sumarum: jag som hoppats få ett par dagar föräldrafritt så jag hinner i kapp med mitt eget liv, men framförallt får vila upp mig utan krav och måsten, fick det. Till och med ordinerat av läkare. Dock undrar jag om jag kommer att orka få gjort så mycket här hemma som jag hade tänkt och hoppats.

När jag kom hem för några timmar sedan tog jag mina mediciner och kröp ner i sängen med datorn. Här kommer jag tillbringa resten av dagen idag. Surfa en stund, sova en stund. Ev påbörja en bok… Någon tvättid har jag inte orkat titta efter. Jag hoppas att närmare ett dygn i sängen ska göra susen, så kanske jag kan göra ett snabbt, men ordentligt, ryck imorgon. Blir jag riktigt utvilad kanske jag även kan hinna lite innan jobbet på fredag.

En sak är i alla fall säker. Jag ska ha tid att ta igen lite skrivande här!

Till alla killar vill jag bara säga: Jag VET hur det är att ha en riktig förkylning. F-N vad ynklig man känner sig. Med barnafödande vet man iaf att smärtan är över när barnet kommit. Dessutom är det befogat med all tänkbar smärtlindring. Mot förkylning finns ingen bot. Det är bara att uthärda. Man vet dessutom inte hur länge den kommer sitta i. Symtomlindring finns visserligen, men den hjälper ju bara kortare stunder.

Ska man föda barn vet man det dessutom i förväg, och i de flesta fall är situationen självförvållad. En förkylning vet man aldrig när den bryter ut eller vilka symtom man får och som behöver lindras. Det är inte säkert att man får hjälp av expertis. Är man dessutom singel måste man dessutom samtidigt sköta all service själv! Föder barn gör man inte i ensamhet – vare sig man är singel eller ej!

Jag har många gånger undrat hur det kommer sig att en så gammal och simpel sak som förkylning inte kan förebyggas genom vaccination. Det borde ju utrotas! Det kan väl inte föra något gott med sig?!? HIV är de på gång att kunna vaccinera och AIDS har de effektiva mediciner mot, men inte förkylningar?

Å andra sidan är frågan hur mycket läkemedelsindustrin tjänar på förkylningar. Om alla människor fick en vaccination i småbarnsåren så handlar det om en engångskostnad per människa. Ev någon påfyllnadsvaccination vart tionde år som vissa andra vaccinationer kräver.

Läkemedelsindustrin skulle nog kunna ta rejält betalt för en förkylningsvaccination. Även om förkylningar egentligen inte är helt outhärdliga och eftersom de inte är dödliga så är ju vaccinationer inte nödvändiga. Men jag tror att de flesta hade valt att ta det ändå, om möjligheten fanns. Även om man fick betala själv.

Jämförelsevis undrar jag hur mycket de tjänar på alla symtomlindrare man använder när man är förkyld. När jag växte upp fanns näsdroppar på flaska eller näsdroppar i engångspipetter. Idag finns en uppsjö av olika märken med sprayer,droppar och mediciner. Ett antal olika värktabletter eller inflammationsdämpare med olika specifika egenskaper.

Förr fanns ett par sorters “vanlig” hostmedicin; receptfri och den läkaren skrev ut om man var riktigt sjuk. Nu är till och med hostmedicinerna specialiserade; en lindrar ömma halsar, en är slemlösande, en är hostdämpande osv.

Idag finns även massor av andra symtomlindrare; speciella drycker,  sugtabletter, värme-/ kylbehandlingar, massor av mediciner; piller och vätskor för specifika symtom. Dessutom finns allting med ett flertal olika smaktillsatser och av flera konkurrerande likvärdiga tillverkare.

Det positiva, tycker jag, är att det kommer mer och mer “naturliga” produkter. Nässpray med bara saltlösning, produkter utan konserveringsmedel, tabletter med naturliga smaktillsatser istället för kemiska.

Det är ju säkert bättre med en medicin för en specifik åkomma än en som fixar alla på en gång. De mer specifika är säkert inte lika starka och risken att bakterierna blir resistenta borde minska. Samtidigt måste detta med förkylningar egentligen vara med lönsamt för läkemedelsindustrin än dyra AIDS-mediciner eller cancer-behandlingar, eller?

Förr kunde man i sitt husapotek ha näsdroppar, någon hostmedicin samt alvedon, så var man rustad. Idag måste man först bli sjuk för att veta vilken utrustning man ska skaffa hem.

När förkylningen väl är över kan man lika gärna kassera resterna. Vissa saker har kort hållbarhet, andra håller bara kort efter de är öppnade. Återigen andra åldras på olika sätt; sugtabletter t ex torkar.  Och även om de håller; vad är det som säger att nästa förkylning har samma symtom och behöver samma mediciner?

Oavsett hållbarhet är man med största sannolikhet tvungen att införskaffa nya saker från apoteket i alla fall.

Hur många smittar man på väg till apoteket och på apoteket? Hur mycket tjänar inte tillverkarna på detta; hur många ytterligare kunder skaffar varje kund?

Och slutligen tillbaka till ursprungsfrågan: skulle det ens vara lönsamt för läkemedelsforskare och läkemedelstillverkare att ta fram ett vaccin mot förkylning? Om svaret är nej så är jag rätt säker på att det redan finns…!!! Det är väl bara så att man låter bli att tillverka det och lansera det av egoistiska ekonomiska skäl.

Min nacke gör ont. Det har den gjort nu snart i 4 veckor. Började samtidigt med min ögonmigrän.  Ögonmigränen klingade av efter ca 8 dagar, men smärtan i nacken bestod. Många smärtstillande konsumerades och fortfarande konsumeras. Var tom orolig om att jag skulle bli beroende av dem. (Här är dosen 2 vanlig treo och 1-2 naprosyn 500 mg  3-4 gånger per dag) Ibland hjälpte det men lika ofta hände inget särskilt den onda bestod.  men jobba gjorde jag ändå.

Jag var hos doktorn senast i fredags och fick remiss till en naprapat. Självklart upptäckta jag i fredags kväll ett knöl stor som en 5 krona bakom örat. Den är hård och den gör ont.  Med all sannolikhet just den knölen som orsakar smärtan som streamar ner på nacken och en bit ner på ryggraden.  Suck… nu måste jag igen till doktoro för att ta reda på vad är det för knöl som gör mina dagar  så jobbiga. Och fråga hur många dagar jag har kvar på jorden Så jäkla typiskt att jag upptäckte knölen EFTER besöket hos henne. Mitt liv i ett nötskal.

Tillägas kan att mina blodvärden visade infektion i kroppen, men bestämdes att det är kanske alltid så.

Idag har vi inte mycket planerat. Vi har varit på läkarbesök, 1 veckas-koll på BB. Allt såg bra ut och Elvira hade åter gått upp lite i vikt. Vägde 3155 g och gulheten hade minskat. Skönt. Hon skötte sig exemplariskt .

Nu sussar hon sött i vagnen, det tar på krafterna att gå på läkarkontroll.

Hoppas ni har en härlig måndag! Här blåser det som attan och är grått och trist. Men humöret på topp. Kram till er!

Att våra läkare nu överlag är emot att utföra omskärelse på småbarn är värt vår respekt. Vilken rätt har för övrigt föräldrar att stympa sina egna barn? Många judar är idag, vad jag förstår, mäkta förgrymmade över att blivit kränkta på detta vis utan att få bestämma över saken själv – utan att få bestämma över sin egen kropp. Min syn på saken är helt enkelt att förbjuda ingreppet helt och hållet när det gäller barn – utom när rent medicinska skäl gör det nödvändigt.

Att vissa jämställer omskärelse med det kristna dopet är helt befängt, för hur kan man man jämföra en rit där en präst välsignar ett barn, samt häller lite vatten på dess huvud, med ett kirurgiskt ingrepp som för all framtid förändrar och vanställer kroppen? Alla de religiösa sekter som vill stympa sig själva är så klart välkomna att göra så, men inte om mina skattepengar ska stå för kostnaden, och absolut inte om oskyldiga småbarn (som inte ens har blivit tillfrågade om saken) är de som ska stympas.

Gud har skapat vår kropp så varför ska Abrahams gud ändra på Guds skapelse? Det borde vara ett brott mot de mänskliga rättigheterna att stympa småbarn och ingen gammal religiös vidskepelse ska ha rätt att styra över saken. Vad omskärelse egentligen handlar om är helt enkelt att förhindra, eller åtminstone försvåra för pojkar att onanera. Och redan långt innan Abrahams gud tog upp saken med Abraham så praktiserades riten av det egyptiska prästerskapet. Och därifrån kom traditionen till judarna och muslimerna. Judendomen är nämligen i grunden egyptisk, något man inte vill erkänna. Men så är det.

Jag har inget emot om utövarna av dessa religioner vill stympa sin barn, men jag går bara med på det om de bor i sina egna hemländer och utför dådet där. Här i Sverige gäller svensk lag och svenska seder, och vi har inget behov av att introducera denna rit i vårt samhälle, speciellt inte på småbarn. Låt oss därför se till att alla former av rituell omskärelse förbjuds på minderåriga. Vill man genomföra riten så måste man vara vuxen. Varför kan man inte vänta med riten tills dess? Moses egna söner var tydligen inte ens omskurna tills de var vuxna. Och kom då ihåg att judarnas äldsta historia (de fem moseböckerna) är nedskriven av just honom.