Neil Bush: Bit Player

Back to Ken Good, son of an itinerant Kansas Methodist minister who once owned what was described as the most expensive house in Denver (at $10 million in the 1980s), who used to show up at upscale parties in a tux and tennis shorts, etc, etc. While I gave a brief description of Good and his antics, what was missing is the role that he played in Denver’s Silverado Bank Scandal of the late 1980s, a scandal in which he was, as they say’ `a player’.

Good’s name is almost always mentioned in relation to Silverado because of his personal link to Neil Bush, President George Bush (The Elder)’s third son and President George Bush ( The Latter)’s brother. In the end Neil Bush was little more than a bit player in Silverado, – a board member manipulated by two developers, Good being the one, the other Bill Walters. Michael Wise, the whiz kid from Emporia Kansas who walked off the ninth floor of a Tampa Florida airport parking lot a few months back, added Bush to the Silverado board hoping to extract from him some political contacts with power in Washington. Bush had no experience in banking – none – nor in much else, and his oil exploration company was essentially a bust, but he got along well using his family name. He’d introduce himself to people saying `I’m Neil Bush – you know the son of the (then) Vice President’ – asshole (then and now).

Good and Walters saw more or less the same thing in Neil Bush as did Michael Wise, someone who might give them leverage especially after he became a member of the Silverado board. `Leverage’ in this case, meant access to Silverado loans. And not ones to let a good thing pass, they befriended Bush and helped him with his failing oil exploration business. Both of them could size up a sucker and knew exactly how to play him. It was easy, just loan Neil Bush money. The money loaned to Bush would be returned 20 fold in loans that Silverado would make to Walters and Good with Bush on the bank’s board.

When Neil Bush came to Denver he was able – like half of my friends who came to the city in those days – to get on at AMOCO as what is referred to as a `land man’. Land men worked for both large and small companies. There were about 50 of them working for AMOCO at the time Neil Bush was hired on. They scoured the rural areas in Colorado, Nebraska, Kansas and Wyoming trying to buy up mineral leases from farmers, ranchers and other rural residents. The job payed Bush $30,000 but got him `in’ on the domestic oil boom which was in full bloom by 1979 due to an increase in foreign crude, the latter the result of the post October 1973 OPEC oil price increase (the Kissinger deal) combined with the Iranian Revolution of 1979. As international crude oil prices increased, it became profitable once again to drill for oil domestically. The late 1970s and the early 1980s saw an `oil boom’ in Colorado not unlike the gold and silver boom of a hundred years before.

In any case, Bush was dissatisfied with his (for him) measly $30,000 AMOCO salary, and besides like a thousand and one other assholes in Denver at that time, longing to follow in his father’s footsteps and hit it big. So he quit AMOCO and set up his own exploration company – `JNB Exploration’ with two partners. Bush brought no technical or geological expertise to the arrangement, but it was assumed that his name would attract badly needed investment dollars.

Put simply, he hoped to cash in on his family name to attract capital for the company.

And in a way he did from the outset. Bill Walters chipped in $150,000 of `start up’ money for JNB, out of which Bush generously increased his salary from AMOCO’s $30,000 to $66,000 (Wilsem p.77). Given the dry holes JNB was drilling this wasn’t enough. Like many other start ups in those days, JNB Exploration mostly dry holes and it ran into trouble and had it followed its `Darwinian fate’, would have gently collapsed. Soon though Walters introduced Bush to Ken Good, Walters’ business partner.

Ken Good was even more generous to his new friend, Neil Bush, than Walters had been.

• Good invested more than $1 million into Bush’s failing JNB Oil Exploration Company in May 1986. This kept the operation afloat `and propelled Bush’s JNB salary into six figures even though the firm never turned a profit. (SF Chronicle – 9/30/90).
• In an entirely separate business deal, Good paid Bush an additional $100,000 a year to be on Good’s development company board of directors; Gulfstream Housing Corporation – which by the way, would soon collapse. It was a curiously high salary, about four times the annual income outside directors typically receive on boards of the country’s corporations.
• In 1987. Good raised Bush’s Gulfstream salary by about $20,000 to $120,000 a year. That same year, he also provided Bush with a $22,500 tax free bonus. (SF Chronicle – 9/30/90). 
• In 1984, Good loaned Neil Bush $100,000 to invest `with no strings attached’. If the investment paid off Bush got to keep the money; if it didn’t Neil didn’t have to pay it back. Isn’t that touching?

One of Ken Good’s earlier business ventures in Colorado concerned buying the land around the Centennial Race Track and developing it. Originally, the land for the race track was bought in 1948, purchased by the Hazard Ranch for $160,000. The race track opened a year later. Although some 2300o races took place there, the track never really `took off’. In 1968 it was sold to Emprise, a company run by the Jacob Brothers of Buffalo, New York but their reputed ties to the `mob’ caused continued scrutiny.

Emprise sold the track and the land surround it to Ken Good’s Talley Corporation in 1981  (note – Good had many companies) for $17.7 million, more than 100 times its original value. The sale raised some questions about Good’s ties to organized crime as well. Ken Good was not a particularly big player in the Denver real estate market at the time, and there were questions raised as to how he could put together such a big business deal and why it was that the Jacob Brothers would deal with him. (3)

In the early 1980s Good and several partners `daisy chained’ (sold it back and forth to each other, each time at a higher price) two parcels of vacant land three times in six months with the value increasing each time until they finally sold the parcels to a willing Silverado for a cool $3.2 million profit.

In such operations Walters and Good had already become two of Silverado’s most reliable customers. Both had taken out millions in loans from the bank and when, in part as a result of such loans, the bank itself ran into problems, the two of them obligingly helped recapitalize Silverado in 1984.

The recapitalization schemes were done in an interesting and dubiously legal manner exchanging bank stock for real estate, something that would have been impossible – and flatly illegal to do before deregulation. Silverado traded shares of its stock for `raw’ (undeveloped) land issuing $15 million in stock to Walters and $14 million to Good. Silverado this declared this land – much of it would later prove quite worthless – as a part of their capital assets. Cashing in the stock later, the two made $29 million on the deal while Silverado now could claim it had $29 million in assets.

Good had worked other public figures before starting his `friendship’ with Neil Bush. In the early 1980s he’d befriended Jack Kinstlinger, head of the Colorado Department of Highways whom Good invited to some of his wild parties in Vail. Shortly thereafter, Good cashed in on this friendship as the state of Colorado in the person of Kinstlinger bought a stretch of highway from Good. In the deal, Kinstlinger paid Good $2 million more than the land was worth (Wilsem -p.83)

In any case, with classic `Good will’, Good wooed her – apparently not to hard to do with expensive gifts – mink coats, jewelry – you know, the usual low level shit – and she responded quite favorably to this personal attention. But a mink coat is a small price to pay for the insider information that Herzmark gave him, especially about a company called Tosco, which was in the process of developing oil shale in Western Colorado near Rifle. Armed with what Tosco would later charge in court was `secret government information’ provided by Ms. Minkcoat, Good made a serious and unsuccessful bid at a take over of the country.

An ensuing state ethics investigation followed which found no wrong doing that included a curious note not from Governor Lamm himself, who for whatever reason injected himself in the middle of it all. The note, encouraging Good, said bizarrely, `Don’t let the bastards get you down…You’re a good guy doing good things’. Such encouragement did not dampen Good’s `entrepreneurial spirit’, but only fed it.

Actually befriending people in power was not an accidental consequence of his real estate dealing, but a part of a broader strategy on Good’s part to `do the biggest land and development deals in the state’. He wrote this in a memo to his associates as early as January 21, 1981, commenting on how he intended to make friends with anyone possessing an ounce of power to make himself one of Denver’s `key policy makers’. He thus needed to `become better acquainted with the movers and shakers throughout the state of Colorado to expand [his] political power base and influence’ (Wilsem. p.84)

 Ken Meets Neil; Ken Loves Neil; Neil Loves Ken　

Within a few years of Bush meeting Ken Good, in 1985, Neil Bush became a member of the board of directors of Silverado Bank and facilitated the loans to Good cited above. Bush got a bit less than $2 million from Good over the years (if I am adding right), and in exchange, Good did $77 million in business with the bank including the $53 million in loans. Good never repaid a nickel of his Silverado loans and in 1988 Silverado went under, leaving U.S. taxpayers with a $1.3 billion debt. Good milked Silverado (and a number of other banks) in order to redirect his development money to Florida, where he bought the Gulfstream Land and Development Corporation in Plantation (near Ft. Lauderdale) for $250 million. It soon collapsed, Good, with his tux tails between his legs, returned to Texas.

In order to get the rest of the money, Good had to borrow from other banks in what were increasingly complex and unstable financial arrangements. These arrangements deserve further attention because it was these additional financial interests intersect in Texas and Canada that dovetail with much larger and shadier elements – and bigger collapses – than Silverado. These financial connections raise questions about Good’s involvement with them on some level, although the exact nature of these relations remains unproven.

One final note on Good. A figure who keeps popping up like a bad penny in all this (and even more since) is Denver lawyer Norm Brownstein whose relationship with Larry Mizel and his development company MDC was explored in yesterday’s entry (“Silverado 4a: Larry Mizel, Silverado-Linked Developer and `The CELL’). Brownstein’s law firm, (today Brownstein, Hyatt, Farber and Schreck) represented Ken Good’s (and Bill Walter’s) companies as well. According to Peter Brewton, it was Brownstein that helped Good hide his money in a 174 private trusts (a la Larry Mizel). Brownstein also helped Good negotiate the purchase of Gulfstream Land & Development. For this service, Good, always obliging to those who would help him in these situations, put Brownstein on Gulfstream’s board of directors…along with Neil Bush. Again, according to Brewton, Brownstein calls all of these connections and relationships `coincidences’. (2)

In 1991, the federal Office of Thrift Supervision concluded that Bush’s deals with Good and Walters while serving on Silverado’s board constituted `multiple conflicts of interest’. He was fined $50,000 and that was about it. His family and friends in Houston took up a collection and Bush himself, it is said, never paid a penny. The story of how Neil Bush got off so easily will be told later in this series. In the end, he was little more than a patsy for the likes of Good and Walters, although, they intern might have been patsies for other, yet to be determined forces. Not clear.

Outstanding Questions…As for Ken Good, there are many unanswered questions, among them …

• how he continually was able to get financing even after he’d gone through from what I can tell – a least a half billion dollars of S&L money,
• where did the money that he loaned from Silverado wind up. The money trail dries up. A lot of it – like other S&L money simply `disappeared’ turning up in rather strange places.
• what are/were his connections to even bigger players – those with organized crime and/or CIA gun runners that worked these S&Ls in Texas, S. California, Florida
• what behind the scenes pressures was he able to utilize not to have gotten indicted – in Texas before coming to Colorado, for his Colorado dealings and for his Florida dealings with Gulfstream. Not only did he not go to prison, but he also never paid back any of his debts and, from what I could tell, his 174 trust funds set up by Norm Brownstein were not frozen or confiscated.
• I suppose the ultimate question is quite simple and concise – how could the likes of Ken Good get away with so much for so long. Did his connections with the Bush family and Colorado players like Norm Brownstein enter into it?
• And how many other Ken Goods are out there?

I can’t answer these questions. They are beyond my modest research skills. But they linger.

1. http://www.campaignmoney.com/political/contributions/paula-herzmark.asp?cycle=08

2. Peter Brewton. The Mafia, The CIA and George Bush. SPI books. 1992, p. 266-7

3. As for the Jacob Brothers ties to organized crime, they go back rather far to Max Jacob’s rum-running days across Lake Erie with the Mayfield Road Gang of Cleveland and the Maggadinos, bosses of Detroit and Buffalo. The Maggadinos were cousins to Joe Bonnano from Castellamare, Sicily.

Emprise fronted mob skim milked from such nice cash-cows as casinos in Cuba, Las Vegas and racetracks, etc, to ownership interest in major-league sports venues (arenas, racetracks), then leveraged debt by “loaning” money from concession stands (cash) to minority ownership of several franchises (basketball, hockey, even some baseball); did the same with concession contracts at small, money-losing racetracks like Ruidoso NM, and Centennial to take over land. 

Emprise’s name continually comes up in relation to other `influence peddling’ scandals, especially in Arizona in the 1970s and 1980s.

Vår lammslakt tar nu uppehåll i två veckor till nyår men vi har finfint lamm i frysen.  Lådor med ca 8 eller 16 kilo lammkött finns färdigfryst att köpa och hämta från oss på Gröna gårdar. Det är bara att stoppa direkt ner i frysen. Taffel.se tipsar om bra lammrecept här.

Läs mer om vårt lammkött här. Beställ här eller genom att kontakta Jonna på tel 0722-11 99 88 eller Cristoffer på tel 0702-18 57 67.

Revbensspjäll på Turkiska

Lammrevben var en ny bekantskap för mig, men absolut något jag kommer att köpa igen. Riktigt saftiga med mycket kött och fett på, passade de perfekt att marinera. Eftersom jag inte har nån grill eller ugn, så fick det bli stekta spjäll.

De fick ligga i en citronmarinad i ett dygn i kylen, så de blev riktigt syrliga och fräscha. Du kan testa det här receptet till spjäll av Gris, kan tänka mig att det blir minst lika gott.

Citronmarinad till Revbensspjäll

Saft av en Citron

1 msk Pinjehonung

1 msk Worcestersauce

1 msk Olivolja

Svartpeppar och Havssalt

Krydda revbenen och blanda ihop ingredienserna till marinaden. Lägg köttet i en plastpåse, häll på marinaden. Knyt ihop och massera runt så vätskan kommer åt överallt. Lägg på ett fat i kylen till nästa dag, vänd några gånger under tiden.

Stek revbenen i 3 msk Smör, häll på marinaden när de fått färg. Salta och peppra lite till, det är gott med ordentligt med smak på lammrevbenen. Låt puttra i ca 30 min på svag värme, vänd då och då.

Jag mosade lite Färskost med Yoghurt, Olivolja, Vitlök, Havssalt och Svartpeppar till. Stekt Aubergine och Zucchini passar bra till lamm.

Solnedgång över borgen i Alanya

Lammsteken från Nya Zeeland var billig idag (79 kronor kilot) så jag tänkte passa på att testa Lotta Lundgrens läckra recept. Pliktskyldigt handlade jag allt som skulle ingå utom den färska myntan. Med min stora myntaodling i färskt minne kändes det fel att köpa dyr och spenslig mynta i butiken. Började med att följa receptet enligt bokstaven (typ) men kanelen fick mig på andra tankar.

Jag skar ner ett kilo lammstek i grytbitar och stekte i omgångar i ankfett (olja enligt Lotta) i en gjutjärnsgryta. La därefter tillbaka allt kött tillsammans med två klyftade gula lökar och tre vitlöksklyftor med skalet kvar. Hällde över en halv liter äppelmust (Kiviks ekologiska på tetra) och tre lagerblad samt två kanelstänger. Här började jag tänka själv. Äpple och kanel fick mig att fundera på stjärnanisen jag köpte i saluhallen i Jerez. I med två vackra stjärnanisar samt sex gröna kardemummakapslar jag köpte i samma kryddbod. Detta började likna jul eller indisk matlagning. Fick mig att fundera på kryddpåsarna jag köpte i Banglatown. Påsen med texten “javantri” visade sig innehålla muskotblomma. Plupp i med två sådana. Allt fick nu puttra i en halvtimma under lock. Därefter plockades vitlöksklyftorna upp och sparades och grytan fick gå vidare i en timme. Alla kryddorna plockades därefter upp (använd en stor thékula, det är mindre pilligt) och grytan fick reducera utan lock tills ungefär hälften av vätskan var borta. Nu pressade jag ner de uppfiskade vitlöksklyftorna. Smaksatte med två matskedar kalvfond och en matsked sherryvinäger (använd vitvins- eller äppelcidervinäger för att balansera syran) och fick upp hettan med en matsked harissa. Slutligen lite gurkmeja för en piggare färg och två burkar stora vita bönor. Uteslöt grädden. Orginalreceptets spetskål fick följa med som tillbehör men kan uteslutas.

Hela lägenheten doftade jul av kryddbuketten. Den mustiga, rika grytan blev fint balanserad utan att någon krydda stack ut. Köttet blev otroligt mört. Kära hustrun gav förvånat tummen upp för denna rätt. Hon är nämligen inte särskilt förtjust i lamm. Tror hon.

Lite tråkigt slut på Allsvenskan idag, men jag unnar AIK guldet, värdiga vinnare, bra lag etc. Saknar den euforiska känsla av vinst bara.

Hur som helst! Jag fick en massa gris och lamm från Solberga igår. Allt fick inte plats i frysen så jag tog bogen och lite av späcket och lurade ihop något så ooriginellt som en rillettes. Jag gjorde lite annorlunda, men bra lite, än vanligt och resultatet blev avsiktligen lite grövre och lite mörkare. 3 stora burkar och 1 liten. Jag skänker bort den lilla till den som ger mig bäst motivering (är den tilläckligt bra kanske den lilla förvandlas till en lite större). Hit me!

Och recept kanske kommer nån dag.

För övrigt händer det en fantastisk tajine i ugnen på lammbogen. Nåt att se fram emot.

Precis som Isobels, tydligen Hugh-inspirerade, torrsaltade fläsksida.

Trots förlusten åt vi tjälknöl med fänkålsgratäng och drack Bouscassé från 2000. det var gott. Champagnen jag chansade på fick ligga kvar i kylen. Så kan det gå!

Just det, jag har kokat svart vinbärssylt också!

Efter cirka 1 och en halv månads lufttorkning har jag valt att skörda coppan. Den här gången sköljde jag inte av den i vatten utan torkade bara av den och resultatet är väldigt bra. Smaken är bra och den är väldigt saftig. Coppan har hängt ute på balkongen och kombinationen med bra temperatur och luftfuktighet har varit bra för resultatet, särskilt saftigheten.

Mocettan blev också mycket bra. Den har hängt närmare 2 månader och har mycket smak av lamm och rosmarin. Bra konsistens och färg.

En annan sak som också spelar in i resultatet är kvaliteten på kötten. Lammköttet är ekologiskt från Gotland och grisköttet är ifrån Nibble.

Här skriver jag lite om en lammstek. Här skriver SvD bland annat om en perfekt lammstek. Jag har rätt och SvD fel. Den perfekta lammsteken intogs på Heleneborgsgatan i söndags och jag mitt recept i den första länken, dvs en lågtemptillagning under lång tid, minst 7 timmar, gärna 9, ännu mer gärna 48. In i kylen (mest för att det visade sig att jag inte kan lita på ugnen) tills det var dags att äta sånär som på några timmar. In i ugnen på 100 grader och upp till 50 kärntemp. Ut ur ugnen. Vila. Då går den upp till runt 54. Ta tag i benet. Skär!

Innan allt ugnande stoppar jag steken full med vitlök och rosmarin.

Lammkotletter är riktigt gott

Dubbla lammkotletter köper jag ofta hos slaktaren. De är mycket godare än de enkla, som kan bli lite torra vid stekningen. Här får man också med den möra, fina innerfilén.

Jag steker den först på hög värme några minuter på var sida. Sen stänger jag av plattan och låter dem ligga kvar i pannan ca 5 minuter, vänder efter halva tiden. Då brukar resultatet bli riktigt bra, med ett rosastekt kött.

Fick idén till en kall zucchinisallad från en annan matbloggare i somras, förvällda tärningar funkar fint istället för potatis. Minns tyvärr inte var jag läste tipset, men tack till Dig som skrev om det. Det blev väldigt gott i den här salladen med mynta, som passar fint till lammkött.

Jag gjorde också ett Vitlökssmör till, genom att riva en klyfta fint och röra ner i 50 gram mjukt Smör. Lite Salt, Peppar och Citronsaft i.

Zucchinisallad med Mynta

1 skalad Zucchini

½ hackad gul Lök

1½ dl Turkisk Yoghurt

3 msk Ekologisk Majonnäs

1 tsk Fransk grov Senap

½ dl hackad inlagd Gurka

1 msk gurkspad

2 dl finstrimlad Romansallad

2 msk hackad Bladpersilja

1 msk finhackad Mynta

Havssalt och Svartpeppar

Förväll zucchinin i väl saltat vatten i 3 minuter. Häll i durkslag och låt svalna. Blanda alla övriga ingredienser i en bunke och rör ner de kalla zucchinitärningarna. Låt stå i kyl en stund, så smakerna utvecklas. Smaka av om det behövs mer salt och peppar.

Servera kotletterna med skyn över. En stekt Tomathalva med en klick Vitlökssmör. Salladen och lite Bladpersilja till.

~ 31 Ocotber 2009 ~

Also ich mache Jon Bon Jovi und die Würste dafür verantwortlich, dass ich zur Zeit ein bisschen unter Heimweh leide.

Angefangen hat das nämlich vor etwa zwei Wochen, als ich im Supermarkt war. Das Hackfleisch war ausverkauft, eine Großpackung Rind oder Lamm konnte und wollte ich mir nicht leisten und auf einmal hatte ich einen Heißhunger auf Würstchen. Seitenwürstchen, Wiener, Frankfurter, Thüringer Bratwürste – jegliche Art von Wurst.

Also kaufte ich eine Zehnerpackung Würstchen, die ich einfror, und freute mich, dass ich nun immer, wenn ich Lust darauf hatte, eine Wurst würde essen können.

Die Tatsache, dass auf der Packung “Geschmacksrichtung Rind” steht, hätte mir eine Warnung sein müssen. Wenn man es nicht gerade auf einen Milchshake bezieht, muss das Wort “Geschmacksrichtung” in der Regel eigentlich immer eine Alarmglocke erschrillen lassen. “Ein Milkshake mit Geschmacksrichtung Banane.” Das klingt gut. Normal. Aber “Würstchen Geschmacksrichtung Rind” – das klingt als würde man sagen “Toilettenreiniger mit Zitronenduft”. Künstlich.

Das Problem war also: da hatte ich nun meine Würstchen mit Geschmacksrichtung Rind und war einigermaßen happy – nur dann wollte ich auf einmal ganz ganz dringend nur noch DEUTSCHE Würstchen. Noch während dem Abendessen konnte ich an nichts anderes mehr denken als an Saitenwürstchen und Nürnberger. Sie setzten sich in meinem Hinterkopf fest und blieben dort. Der Gedanke an deutsche Würste verfolgte mich auf Schritt und Tritt.

Aber ich fand mich damit ab. So ist das nun mal. Man kann nicht alles haben. Ich ignorierte die innere Stimme, die mir zuflüsterte: “Du könntest dich jetzt einfach auf deine Vespa schwingen, zur Metzgerei Jäger fahren und Wurst kaufen, wenn du daheim wärst. Aber stattdessen bist du hier, ohne Vespa und ohne Würste. Aber du hast es ja selber so gewollt!” und fast wäre alles gut gelaufen – wenn dann nicht der Dienstagabend vor zwei Wochen gekommen wäre. An diesem Dienstagabend vergaß mein lieber Bruder nämlich, dass er mit mir hatte über Skype telefonieren wollen.

Da meldete sich die innere Stimme natürlich wieder: “Wenn du in Lauffen wärst, könntest du einfach in seine Küche stürmen und ihn dafür zur Schnecke machen!”

Und dann – als ob das nicht alles schon genug wäre – bekam ich noch einen Bon Jovi Newsletter und machte alles noch schlimmer.

Lasst mich das erklären. Die letzten paar Male, wenn Bon Jovi eine CD herausgebracht hatten, war das irgendwie immer im Sommer oder Herbst geschehen und die darauffolgende Tour hatte im Januar in Australien und Neuseeland begonnen und die Gruppe war dann im Juni oder Juli nach Deutschland gekommen.

Vor kurzem war also bekannt geworden, dass das neue Album Anfang November herauskommt, demnach dachte ich, ich hätte einmal Glück und Bon Jovi würden Neuseeland touren, während ich noch hier bin (die letzten beiden Male hatte ich sie ja schon knapp verpasst). Dann wäre ich im Juni oder so eh wieder in Deutschland und würde sie dort auch sehen können. Perfekt.

Bis dieser wunderschöne Newsletter kam. Darin stand nämlich, dass Bon Jovi ihre Tour in Amerika beginnen. Und im nächsten Newsletter stand, dass sie ein Konzert in Deutschland am 9. November anlässlich des Mauerfalls geben. Und, dass sie einen “geheimen” Auftritt in London planen.

Die Welttour fängt demnach erst viel später an, aber das macht nichts, denn in Europa gibt es ja schon die beiden Konzerte vorher – und als ob das nicht reicht, haben sie jetzt beschlossen, das Ganze auszudehnen und noch mehr Konzerte in London zu geben. Toll. Ach ja, und die CD kommt bei euch schon heute raus, ich muss hier noch zwei Tage warten (und selbst dann kann ich mir nicht sicher sein, ob die Läden sie dann auch wirklich haben und verkaufen). Und ich sitze hier und schneide Speck (oder vielmehr Würste mit Geschmacksrichtung Rind) und wer mich lieb hat holt mich weg.

Und sobald ich online gehe, wird es mir noch von sämtlichen sozialen Media-Netzwerken wie ein Spiegel vorgehalten: Newsletter im Email-Postfach, Twitter-Meldungen, Facebook- und Myspace-Notizen und demnächst reiben sie es mir bestimmt im Google-Reader oder so auch noch unter die Nase.

Aus diesem Grund mache ich also Bon Jovi und die Würste für mein Heimweh verantwortlich: alles, was ich gern hätte, kann ich nicht haben, weil es irgendwie in Deutschland ist.

Ich habe auch schon versucht, das Heimweh ein bisschen zu kurieren. Letztes Wochenende war ich auf dem Markt und habe dem Stand mit “True Bavarian Sausages”, echten bayrischen Würsten, einen Besuch abgestattet. Ich hätte angenommen, dass es da Weißwürste gibt, denn das sind die einzigen Würste, die mir zum Thema Bayern einfallen, aber stattdessen gab es Frankfurter und Wiener. Sie hätten wohl eher “Würste mit Geschmacksrichtung Bayern” auf ihr Schild schreiben sollen, denn:

a) soweit ich weiß, liegen weder Frankfurt noch Wien in Bayern

b) die Frankfurter, die ich bestellte, war bestenfalls einem Saitenwürstchen nahe, aber definitv keine Frankfurter.

c) vielmehr war die “Frankfurter” ziemlich sicher von NewWorld oder Pak’n'Save und hatte ursprünglich bestimmt auch einen “Geschmacksrichtung…”-Aufkleber gehabt.

Aber – es hat zumindest FAST wie ein Saitenwürstchen geschmeckt, von daher war ich glücklich und zufrieden.

Und froh, nicht aus Bayern zu sein, denn als der Verkäufer herausgefunden hatte, dass ich aus Deutschland bin, hat er sich darüber ausgelassen, wie arrogant und ignorant Bayern doch seien und dass sie sich für besser als die restlichen Deutschen halten usw. usf. Das war äußerst amüsant und ich hab mich gut mit dem Mensch unterhalten.

SIGN: Whitireia Welly Campus (pic: own)

Am Montag dann haben wir in der Schule mit “Video Reporting” angefangen. Radio ist vorbei, jetzt kommt Video dran. Video killed the radio star. Ein Kameramann vom Fernsehen hat uns in die Geheimnisse des Filmens eingeweiht. Jetzt haben wir noch eine Woche Zeit, ein vier-minütiges Nachrichten-Video für NewsWire zu drehen. Das ist ziemlich spannend, aber die Technik kann einem ganz schön einen Strich durch die Rechnung machen. Wir hatten unser Interview komplett gedreht, alles super – doch dann, als wir im Schneideraum waren, erlebten wir eine böse Überraschung. Wir hatten den Testlauf (in dem ich mich über negativen Aspekte von Tokio Hotel auslasse) und wir hatten den Part, als sich unser Interviewpartner die Haare frisiert und Tory, die interviewte, das Mikro zurechtrückt. Und wir hatten den Part, als die beiden sich verabschieden und der Typ seine Mütze wieder aufsetzt. Der ganze Mittelteil -sprich: das Interview, also das einzige, was wir wirklich hatten aufnehmen wollen- fehlte. Ironie des Schicksals, schätze ich.

Übermorgen habe ich übrigens Jahrestag. Vor einem Jahr bin ich zu spät (dank dem Zug) und unwissend in die Redaktion von NewsWire gestolpert. Mein Wortschatz war zu dem Zeitpunkt so beschränkt, dass ich nicht realisierte, dass “Polytechnic” Fachhochschule bedeutet, und als meine Gastmama Jim mit John ansprach, widersprach ich nicht, weil ich es selber auch nicht besser wusste.

Mittlerweile muss ich mich nicht mehr konzentrieren und angestrengt zuhören, um John -äh, ich meine Jim- zu verstehen, weiß, was “Polytech” bedeutet und kann mich selbst sehr viel besser ausdrücken. Ich weiß, worauf es bei einem Nachrichten-Artikel ankommt, und dass man im Café zahlte BEVOR man sich hinsetzt.

Naja. Meistens, weiß ich das. Neulich hatte ich mal nen “deutschen Moment”, wo ich es vergessen habe, aber normalerweise denk ich dran.

Und wieder einmal sind wir an dem Punkt angekommen, wo ich sagen kann: in fünf Monaten ist meine Zeit in Neuseeland schon wieder vorbei. Haha. Ja klar. Das hab ich letztes Jahr auch gesagt und wir wissen ja alle, wie das ausgegangen ist…

Und obwohl ich jetzt gerade ein bisschen Heimweh habe, ist mir klar, dass ich mich trotzdem richtig entschieden habe, wieder hierher zu kommen.

~ ~ ~

So I blame Jon Bon Jovi and the sausages for the homesickness I suffer from these days.

It started like two weeks ago when I went down to the supermaket. They run out of mince and I wasn’t able (and didn’t want to be able) to afford a family package of beef or lamb and all of a sudden I had an urgent craving for sausages. Scalded sausages, Wiener, Frankfurter, Thuringian bratwurste – any kind of sausage.

So I bought a packet of ten sausages, put them in the freezer and was happy that every time I’d feel like sausages, I would be able to eat some. The fact that the package was labelled “beef flavoured” should have been a warning to me. Unless relating to a milkshake, the term “flavoured” should always ring a bell. “A banana-flavoured milkshake”. That sounds good. Normal. But “sausages, beef-flavoured” – that sounds as if you wanted to say “toilet detergent lemon flavoured”. Artificial.

The problem was: there I was happy about having beef-flavoured sausages – but then all of a sudden all I wanted was GERMAN sausages. While still having my dinner, all I could think of were scalded sausages and Nuremberger. The thought of them got stuck in the back of my mind and stayed there. The thought of them shadowed me on every step I took.

But I became reconciled with it. That’s just the way it is. One cannot have everything. I ignored my inner voice when it whispered: “You could just leap onto your Vespa, drive down to the butchery ‘Jäger’ and buy sausages, if you were at home. But instead, you’re here, without the Vespa and without sausages. But you asked for it!” and it almost went well – if Tuesday night two weeks ago had not come. That Tuesday night was the night my dear brother forgot that he wanted to telephone me via Skype.

And the inner voice gave me a shout again: If you were in Lauffen, you could simply storm into his kitchen and give him a real bawling-out!”

And then – as if this wasn’t bad enough already – I got a Bon Jovi Newsletter that made everything worse.

Let me explain. The last few times when Bon Jovi released a CD, this had always happened in summer or autumn and the following tour started in Australia and New Zealand next January and they susequently arrived in Germany in June or July.

A little while ago, the new album has been announced to come out in early November and thus I would be lucky and Bon Jovi would tour New Zealand while I am still here (the last two times before I always missed them just). Then I’d be back in Germany and would be able to see them there in June. Perfect.

Perfect until that wonderful newsletter arrived. Because that told me that the Bon Jovi tour starts in America. And the next newsletter told me that there will be a concert on November 9, 2009, in Germany in celebration of the fall of the Berlin Wall. And that they are planning a “secret gig” in London.

According to that, the world tour would start much later, but that does not matter, because Europe already gets a few concerts in advance – and as if that’s not enough, they have now decided to extend the whole thing and add some more concerts in London to their to-do-list. Great. Oh, and by the way, the CD will be in your stores TODAY, while I still have to wait a couple of days longer (and even then can’t be sure if the stores actually have it and want to sell it). “Ich sitze hier und schneide Speck und wer mich lieb hat, holt mich weg” [German rhyme from a game, translated: "I am sitting here, cutting bacon, until the one who loves me comes and gets me!"]

And as soon as I go online, all the social media networks hold a mirror up to me: newsletter in my email-inbox, twitter-messages, facebook- and myspace-notification andnext to rub it in will probably be the Google reader or something.

This is the reason why I blame Bon Jovi and sausages for my homesickness: everything I would like to have I cannot, because it happens to be in Germany.

I also tried to cure the homesickness a little bit. Last weekend I went to the farmers market and paid a visit to the stall with “True Bavarian Sausages”. I expected them to sell “Weißwürste”, Bavarian veal sausages, becasue those are the only sausages I would actually relate to Bavaria, but instead, they sold Frankfurter and Wiener hotdogs. They should have written on their sign: “sausages, bavarian-flavoured”, I reckon, because:

a) as far as I am concerned, neither Frankfurt nor Vienna lies in Bavaria

b) the Frankfurter I ordered turned out to be close to a scalded sausage, but for sure it was not a Frankfurter

c) in fact, the “Frankfurter” may as well have been from NewWorld or Pak’n'Save and I bet it used to be labelled “… flavoured” originally.

But – at least it ALMOST tasted like a scalded sausage and I was happy and satisfied.

And glad not to be from Bavaria, because when the vendor found out I came from Germany, he started holding forth about arrogant and ignorant Bavarians and how they think they were superior to other Germans and stuff. That was amusing indeed and I had a really nice conversation with that person.

On Monday, we started with “video reporting” at school. Radio is over, now we do video. Video killed the radio star. A TV-cameraman let us in the secrets of filming. Now we have one more week to shoot a four-minute news-story for NewsWire. That’s all pretty exciting, but the technical aspect can sometimes really drive you nuts. We had our interview all done, completely shot, everything super – but then, in the cutting room, we experienced a rude surprise. We had the test run (in which I bitch about Tokio Hotel) and we had the part when our interviewee fixed his hair and tory, our reporter, adjusted the mic. And we had the part when the two of them say good-bye and the guy puts his cap back on. The whole middle part – aka: the interview itself, the only part we really wanted to record – was missing. Irony of fate, I guess.

The day after tomorrow will be my anniversary, by the way. Exactly a year ago was the day I came to late (thanks to the train) and clueless stumbling into the NewsWire newsroom. Back then, my vocabulary was so limited that I didn’t even realise that a “polytechnic” is another form of tertiary education, and when my host mum called Jim John, I did not contradict, because I have not known better either.

Meantime, I no longer need to listen carefully and with 100% concentration to what John – ahh… Jim, I mean- is saying because I understand him anyway, I know what “polytechnic” means and know that when buying a coffee, you pay first BEFORE you sit down.

Ah well. Most of the time. The other day I had one of my famous “German moments” and forgot to pay, but usually I remember.

And once more we reached the point where I say: in five months, my time in New Zealand will be over. Haha. Sure. That’s what I said last time as well and we all know how that turned out…

And even though I feel a little bit homesick these days, I am sure that it was the right decision to come back here.

*mäh*

Malvorlagen / Ausmalbilder von Schafe gibt es heute…

Viel Spaß damit!

Unser kleines Mädchen hat sich gut eingelebt und in Tamme einen treuen Begleiter gefunden – oder er in ihr eine treue Begleiterin. Wo Tamme hin geht, da folgt ihm Elsje auf dem Fuß.

So haben wir einen Weidewechsel gewagt, der über ein Nachbargrundstück führt. Es hat alles einwandfrei funktioniert. Tamme vorne weg, dann Elsje und dann der Rest der Truppe. Ohne Aufenthalt liefen sie direkt auf das neue Weidestück.

Det har visat sig ytterst svårt att hålla det under 50 grader. Stängde av vid runt 45 igår kväll. Tror ni inte det tog sig upp 52? I morse upp till 40. Stängde av. Två timmar senare: 51 grader. Nåja det är ingen katastrof, blir inte samma grej bara. Jag får ett halvt lamm av Solberga-Gunnar nästa helg. Då kan jag köra i vattenbad i stället. Nu ska jag kyla ner det.

Okej nu gör jag en Andreas. Jag köpte en lammstek hos Sandströms i Söderhallarna. 2 kg ungefär skulle jag gissa. Proppade den full med vitlök och lite rosmarin och smetade den med peppar, olja och lite salt. Över natten. Stekte 3 skivade lökar lätt. Stekte lammsteken hårt runt om. Lade lammsteken i grytan på löken och hade problem med sladden till digitaltermometern som visade 87 grader vid rumstemperatur. Dessutom: problem med ugnen som verkar pendla rätt rejält (mellan 65 och 90) när den står på min (65). Veronica köpte ny stektermometer på väg hem och nu står grytan med steken i ugnen och har efter 4,5 timmar kommit upp i optimala 47grader. Ugnen har jag stängt av, men kommer att sätta på igen när innertempbörjar sjunka igen.

Bilder så långt:

Och Blåvitt vann över BP igen!

Mocettan har lufttorkat lite över en månad. Jag sköljde den inte i vatten innan jag lufttorkade utan bara torkade av den. Smaken är djup, ganska salt och med mycket lammsmak. Väldigt god om man tycker om lamm.

Kvällens middag blev en övning inför min praktiska omtenta, jag berättade ju tidigare om att det blev lammrätten jag ska få göra om. Den här gången testade jag iallafall med att göra en baba ganoush till lammet, istället för äppeltzatsikin jag gjorde tidigare. Bortsett från att jag lyckades ha i för mycket vitlök så blev det riktigt gott tillsammans med lammet och ragun.

Lammet blev jag tvungen att steka i stekpannan då någon stal ugnen. Man kan ju tycka att folk borde fatta att ugnen är upptagen om den är påslagen när de kommer dit. Ja, man kan säga att jag är vansinnigt less på att bo i korridor. Hur som helst så gick det bra ändå, jag använde mig av stektermometern och tog av lammet när innertemperaturen var 56 grader.

Baba ganoushen gjorde jag genom att först dela en aubergine i två delar, penslade med rapsolja och körde den i ugnen i 20 minuter på  250 grader (då fick jag som tur var ha den ifred, det går nämligen inte att göra så bra i stekpanna). Egentligen hade det nog räckt med en kvart, men mosig var den iallafall, precis som jag ville ha den. Gröpte ur det vita och slängde skalet plus den något svarta ytan, kramade ur den mesta vätskan och mixade det sedan tillsammans med riven vitlök (en klyfta hade jag, så en halv räcker garanterat), en msk tahini (sesampasta som jag faktiskt gjorde helt själv), limesaft, salt och peppar. Klart!

Linsragun gjorde jag så här: Stormkokade en ½ dl röda linser i en minut, ställde av och lät stå i ca 10 minuter. Under tiden skar jag små kuber av morot och persiljerot och så finhackade jag gul lök. Stekte sedan lök och kuber i smör, i med 1/3 fond du chef grönsak, de avrunna linserna och en och en halv dl vatten, sen fick det puttra på medelvärme tills det hela hade en krämig konsistens. Avslutade med att smaksätta med peppar och persilja.

Tahinin gjorde jag enkelt genom att mixa en ½ dl skalade sesamfrön i den elektriska kaffekvarnen tills det blev en massa, sen i med lite rapsolja så det blev mer av en pasta. Svårare än så var det inte. Mumsig lördagsmiddag blev det iallafall. Hoppas nu på att jag lyckas få till det lika bra på omtentan.

Jag vet: jävligt hopplöst videoval!

Jag vet inte var jag ska börja. Kanske med att den senaste veckan varit olidlig pga tandutdragning. Kanske med att Gustav troligen haft svininfluensan. Kanske med att den senaste veckan kunde varit rätt tråkig med avseende på mat och sådär. Det är till exempel inte kul att laga mat när man knappt kan tugga något. Det är inte heller kul att laga mat när större delen av familjen inte har någon matlust. Nä, det är tråkigt. Jag börjar med lammkotletterna jag bjöd min syster med man på i söndags. De himmelskt goda lammkotletterna med supergod raita.

Masala? Jo, just det, det ska vara garam masala till de här kotletterna. Min hemlagade var slut så jag gjorde en ny sats och inte heller den här gången blev det hundra rätt, det är iofs rätt svårt (eller lätt beroende på hur man vill se på det) att fixa ihop en garam masala. “Varma” kryddor etc. Kolla här. Jag hade ingen svart kardemumma hemma och ingen svart spiskummin heller. Det fixar jag till nästa gång. Det blir gott såhär också, lovar.

Kotletterna är från Madhur’s bok och raitan också.

Ett rimligt upplägg för den här rätten är:

Garam masala ungefär (jag vet att den redan publicerats, men för fullständighets skull):

1 msk kardemummafrön

1 tsk svartpeppar

1 tsk kryddnejlikor

drygt ½ tsk nigella

drygt ½ tsk spiskummin

en bit kanel

en tredjedels muskotnöt

ett lagerblad

Krossa kryddorna lätt i en mortel (inte nödvändigt)

mal dem i kaffekvarnen (förslagsvis rengjord)

sådär ja!

Masalamarinad:

knappt ½ dl riven ingefära

14 mosade vitlöksklyftor (ja, jag vet, jag har för liten mortel)

såja, lite närmare mosade

1 msk spiskummin

stöt den jämn

1 tsk kajennpeppar

1 tsk garam masala

saften från en citron

1 tsk salt

ta fram solbergalammkotletterna

blanda ihop marinadingredienserna och smeta in kotletterna

lägg i påse i kylen i 4-24 timmar

Raita

8 msk gröna russin

7 dl youghurt

rosta spiskummin 1 tsk

bättre bild?

4 knubbiga morötter

rivna i hög

½ tsk kajennpeppar

2 msk socker

1 tsk salt

vispa youghurten

rör ner kryddorna

rör om

blanda ner morötterna

Jag börjar bli trött på det här fotohelvetet!

hur blev det så orange helt plötsligt?

Kotletterna

plocka upp ur påsen och lägg på flexiskärbräda så du kan ta fantastiskt foto

stek åt gången på medelhög värme, färg men inte genomstekt

häll 1½ dl grädde på kotletterna

Servera

servera, super

Under veckan som gått har vi fått in kött till vår styckningsanläggning, som nu hänger till sig för levereras under kommande vecka. Veckans stolta producenter är:

• Jörgen, Daniel och Christoffer Hedeås i Ransäter, Värmland
• Ulf Hedlund i Lycke utanför Kungälv
• Jan Karlsson, Bjällansås gård, Bokenäset

Veckans lamm, som vi tog emot i tisdags, kommer ifrån:

• Emma Andersson i Södra Rådkom utanför Molkom, Värmland

Se vart dessa ligger någonstans på vår karta.

Under förra veckan fick vi in djur till vårt styckningsanläggning (på Kuröd i Uddevalla) som slaktats på Scan i Skara och Dahlbergs i Brålanda.  Vi kan nu meddela att det nötkött som hanteras och packas under den kommande veckan kommer från dessa stolta producenter:

• Thomas Eriksson i Molkom, Värmland
• Jan Karlsson, Bjällansås gård, Bokenäset

Veckans lamm kommer ifrån:

• Mattias Hansson i Vedum

Se vart dessa ligger någonstans på vår karta.

Om packdatumet på etiketten är 23, 24, 25, 26 eller 27 nov, dvs någon dag under vecka 48, så är det köttet från någon av dessa uppfödare här ovan.

Behöver ni mer än rubriken? Sveriges egen kravallcrozes är testad och klar och försedd med en sån där tvåa som svenska tidningar delar ut till Micke Nilsson när han inte bidragit aktivt till motståndarmålen. Och då fick den gärna knapra lite på sin prislapp.

Jag gillar verkligen Graillots tjurigt slimtrimmade charkdiskar, även om jag också plirar förvirrat när kön rensar Mörby C på fem minuter. Tidigare årgångar har slitit hårt och framgångsrikt i köket på Creutzgatan. Men medan man kan köpa 2007 års sydrhônare med förbundna ögon blåste det mer motvind uppe hos Alain.

Alltså finns det mesta man önskar sig i doften: seniga charkuterier utan en massa fett, granbarr, örter, järn, ett helt lass vitpeppar, någon violton och mörka hallon (eller röda björnbär… välj det som känns minst ansträngt). Ett kul blindprovarvin om man vill glänsa med att spika producenten på tre sekunder. Medan smaken har hela listan – utan riktig substans. Graillots crozes brukar behöva några år, je le sais bien, men stoppning och djup lär inte materialiseras i garderoben. Och så en lite omogen känsla i svalget, trots att tanninerna är överraskande milda.

Lammfärsbiffar med bacon och rosmarin i färsen, trattkantareller i såsen, och Alain och vi har det rätt bra när dottern har somnat. Men slank och senig är inte samma sak som tunn och blodfattig.

//anders

PS: Roligast med den här flaskan: vårt sent påkomna gästköande i systembutiken i Nordstan, i Sveriges stolta framstjärt. Hundratals människor. Och tre parallella, spontant uppkomna köer, plus ett förvirrat försök med kölappar som tog slut alldeles för tidigt. Hätska dispyter i trängseln? Blod blandat med 2000 Pol Roger BdB upp till fotknölarna? Nä då. Bara en bygdens son som till slut sjunger sanningen ut över massorna.
-Men nu får ni la änna styyyra opp detta…

Idag är man “tung”. Ett gäng indier är på besök på jobbet och igår var vi på Gandhi och åt indisk mat. Just för att se vad äkta indierna tycker.

Så det blev Panir Pakora, Chicken Pakora och Alo Chop till förrätt, kombinerat med några olika naan-bröd. Sen till varmrätt blev det Balti malabar gosht på lamm. En Kulfi till efterrätt. Självklart ÖL till maten också.

Så nu är kroppen i chocktillstånd. Ett överflöd av kolhydrater och ett överflöd av mat. Förhoppningsvis blir det innebandy ikväll så att man får kanske röra på sig! Sen är SATS imorgon ett måste. Det är inte nyttigt med både fett, kolhydrater.. fast det var såååååå gott!!!

Slutsatsen från våra indier: mycket autentisk “bengal food”. Ena indiern var från samma ort som restaurangkillen så de giddrade och säkerställde att maten även tillagades som “hemma”. Fick bra betyg av våra besökare, maten var god och otroligt billig! Klart värt sin omväg på söder.