Varenda svensk har sett honom – en blond kalufs, ett skägg och ett headset som skymtat i utkanten av teverutan.
- Jag är två meter. Prick. Det ger pondus. Nackdelen är att jag inte kan smyga undan, säger Henric von Zweigbergk.
Melodifestival i Globen, fotbollslandskamp på Råsunda eller Faddergala i TV4 – när det vankas stor, påkostad direktsändning är han nästan alltid där.
I en tid då televisionen på många håll ersatt religionen som sammanhållande kitt i samhället är han översteprästen. Om han skulle ta kafferast i fel läge utbryter kaos – eller “hockey” som han själv kallar det när schemat inte hålls och en direktsändning urartar. Han har sett gamla stjärnor slockna och nya tändas. Och han känner egenheter, styrkor och svagheter hos de populäraste programledarna.
- Settman och Jihde vill gärna promenera. De tycker om att gå mellan bord och byta kameror. Ibland ger det dynamik, ibland blir det överdrivet.
Henric von Zweigbergk sammanfattar:
- Annars är nog programledarna rätt lika varandra. Lite disträ. Det är jag som håller ordning på deras papper.

Följaktligen liknar han sitt jobb vid att vara “ordningsman”. Han ryter till om det behövs, men är oftare den där sjysta killen som får omgivningen att slappna av. Vilket inte är riktigt så lätt som det låter. En gång i tiden blev Markoolio testad som studioman – medan han fortfarande var Marko Lehtosalo.
- Han var duktig och noggrann, men väldigt auktoritär. Folk blev rädda för honom, berättar en tevechef. Henric behöver inte skrämmas, han får som han vill ändå.
Själv konstaterar von Zweigbergk att han är nog är “en stor, snäll björn men samtidigt med pondus”.
- Sedan är det ingen nackdel att jag känner många artister sen gammalt.
Ofta har du att göra med superstjärnor i jobbet – allt från Zlatan och Carola till Robbie Williams och Kylie Minogue. Hur får du dem att göra som du vill?
- Det är lite olika med olika stjärnor. En del är divigare än andra. De flesta inom sportvärlden – i alla fall de svenska – har fötterna på jorden. Man kan få för sig att Fredrik Ljungberg och de andra är lite fiffiga men innerst inne är de ju inte det.
Vilka är diviga på riktigt då?
- Bland de utländska är Mariah Carey inte världens lättaste. Hon höll på att välta hela sändningen för oss en gång, det var på Energy Awards för några år sen. Hon var kvar på hotellet och missade den del av programmet då hon skulle ha varit med. Det var extremt nonchalant, speciellt eftersom hon skulle ta emot ett pris.
Har du varit med om något liknande med en svensk artist?
- Nej, i Sverige finns inga direkta divor. Det finns de som vill ha det på sitt sätt, som säger att “jag vill ha det så här, annars passar det inte”. Det är mest den äldre generationen. Lill Lindfors vill exempelvis att kamerorna ska stå på ett visst sätt. Hon har också med sig sin egen mikrofon, som är sladdbunden, eftersom hon känner sig trygg med den. Det kan man kanske tycka är lite säreget, men det är inget som stör. Nej, de stora artisterna har ofta koll. Då är det lättare hänt att någon nykomling får hybris.
I vilka lägen har du rutit till?
- Jag var i Ryssland 2004 och gjorde hockeysändningar med ett All star-lag från NHL, kallat “World Stars”. Vi skulle börja klockan 16.00, matchen direktsändes i Kanada och stora delar av Europa. Plötsligt fick ryssarna för sig att de skulle börja 20 minuter över. Då gick jag in i omklädningsrummet, skrek på flera språk och föste ut hela jävla ryska landslaget på isen.
Ett program som Melodifestivalen är ju hysteriskt på alla sätt. Jag föreställer mig att du – den stora, snälla björnen – emellanåt får rycka in som terapeut där.
- När artisterna är lite extra nervösa får man ta dem i handen och krama om dem lite. Jag har legat på golvet och pratat med Sara Löfgren, det var när hon var med i Fame Factory och hade ett team därifrån som följde henne. De följde henne till och med på muggen. Då var hon väldigt trött på allting.
En sån som Bert Karlsson tar ofta över showen, var han än är med. Hur hanterar du honom?
- Det var mer för några år sen. När “Fame Factory” höll på sprang han runt som en unge med en egen kamera och filmade. Då hämnades jag på honom. Jag tog hans telefon och ändrade språk till turkiska. Det var knäckande för honom, för han är värdelös på teknik och kunde inte ändra tillbaka. På senare år har han inte varit lika involverad i Melodifestivalen. Han haltar mest runt, och vi låter honom göra det. Man kan ju tycka att han är helt galen i huvudet emellanåt, men samtidigt måste man ha respekt för allt han gjort för svensk musik. Jag tycker om gubbfan, alltså.
Vem är Sveriges proffsigaste programledare?
- Det finns flera: Peter Settman, Kristian Luuk, Kattis Ahlström, Renée Nyberg och Kristin Kaspersen. De är superproffs och befinner sig på en nivå ovanför alla andra. De kommer aldrig med något halvdant utan är alltid väl förberedda. Om allting skiter sig har Settman och Luuk förmågan att finna sig i situationen och babbla på i flera minuter, det är en otrolig styrka. Vår nästa stora programledare är David Hellenius, han skulle lätt kunna leda Melodifestivalen i framtiden – om jag får bestämma.
- Peter Jihde och Claes Runheim är fantastiska när man jobbar med sport, men jag tycker inte de är riktigt lika bra på nöje som de andra killarna och tjejerna.

Man kan förledas att tro att Henric von Zweigbergk alltid stått med sitt skägg och headset i utkanten av tevebilden. Så är det ju inte. Men även under sina tjugo år i Stockholms krogvärld var han van vid att hänga med stjärnor, både i jobbet och privat. Han var med om Gyllene Tiders allra första spelning i Stockholm (“keyboardisten spydde på efterfesten”). Han har festat med Mick Jagger (“en jäkla soft snubbe”), träffat David Bowie (“han tog i hand och presenterade sig”) och Prince (“ett superproffs”).
Efter att ha jobbat på snart sagt varenda inneställe under 80-talet hamnade han på Café Opera, där hans uppgift i dörren var att se till att rätt människor kom in.
- Jag jobbade med Paolo Roberto som oförtjänt fick mycket skit. Vi samarbetade kanonbra. Alla trodde att jag var den stora busen medan han stod och pekade. I verkligheten var det precis tvärtom. Henrik von Zweigbergk konstaterar att “Caféet” under den perioden var Sveriges i särklass hetaste nattklubb och att det ledde till en del rykten om mutor. Vissa var beredda att göra vad som helst för att få gå förbi kön.
- En gång hörde Sandro (Catenacci, ägaren) av sig och sa: “Vad är det jag hör? Stämmer det att ni fått en Svan 47:a?” Det är ju en båt för rätt många miljoner. “Tyvärr är det inte sant”, svarade jag. Sandro garvade, men det hade faktiskt varit uppe i direktionen. Det gick ett rykte om att vi hade tagit emot en båt som muta.
Vad var det mesta du faktiskt blev erbjuden?
- Som mest 10 000 kronor, men han kom inte in. Det var en principsak. Fel stajl, liksom.

En dag i mitten av 90-talet blev Henric von Zweigbergk erbjuden att testa som studioman när Adam Alsing skulle göra en egen pratshow. Rätt snabbt fick han nya uppdrag.
- Teveproducenterna som ringde var samma människor som jag träffade på
Café Opera. De visste inte var de hade träffat mig – på krogen eller på tv. De trodde att jag behärskade jobbet och jag brydde mig inte om att säga något.
Finns det någon likhet mellan de här jobben, som dörrvakt och studioman?
- Jag byggde upp en stor bank av stresstålighet som jag har nytta av i dag. Man skulle vara vänlig och artig och behålla något slags auktoritet trots att folk var helt dumma i huvudet framför en.

Av Christofer Brask
christofer.brask@expressen.se