Här kommer ett bidrag från Agnes M. Larsson (läs även hennes blogg) inför föredraget på Vår Makt om att jobba på snabbmatsställen med den stiliga titeln “Ett hatiskt föredrag om verkligheten på en värdelös fastfoodrestaurang”. Artikeln har tidigare varit publicerad i Direkt Aktion men återpubliceras nu här med författarens tillåtelse.
Annat på bloggen om snabbmat:

McDonalds – Nio saker att göra när det är dött
Alternative crew handbook

Here we go:
Mitt namn är Agnes och jag arbetar på en välkänd hamburgerkedja. Sedan något år tillbaka har jag analyserat min arbetssituation på en arbetsplatsblogg jag skapat, och nu ska jag fördjupa det i denna artikel med inriktning på min roll som kvinna i arbetslivet. Jag kommer att inrikta mig på frågeställningen om huruvida de kvinnliga arbetarnas situation är annorlunda än de manligas, och vad som skulle kunna göras för att åstadkomma en förändring. Naturligtvis utgår min analys endast från de erfarenheter jag har från just min arbetsplats och de specifika individer jag arbetade med där, och ska därför inte uppfattas som en generell analys.

Det första jag märkte när jag anställdes var den mer konkreta sexismen, det vill säga det som pågick öppet mellan individer. Det var allt från mästrande, härskartekniker och liknande till ett fåtal öppna sexuella trakasserier. De manliga arbetarna hade ett sätt att helt självklart ta plats från de kvinnliga, oavsett rang eller erfarenhet. Jag upplevde detta starkt när företaget nyanställde första gången efter min omgång. Plötsligt fanns det en kille som jobbat ett halvår kortare än mig, och inte alls hade samma tempo eller kunskaper, men likväl ständigt mästrade över mig och sa åt mig hur jag bäst skulle lösa situationer som jag klarade av perfekt. Även om det fanns några ödmjuka och respekterande killar bland de nya så var det den upplevelsen som fick mig att på allvar fundera över hur könsmaktsstrukturerna såg ut på vår arbetsplats. Det kändes hemskt att se honom mästra över de andra tjejerna, och främst att se deras reaktioner. Det förstärkte bara deras tro om att de var sämre än alla andra arbetare där, och jag fick ofta höra från de själva hur dåliga de var på det eller det momentet. Till saken hör att många av de nya tjejerna även kom från arbetarklassförhållanden, dock inte alla, och att samtliga killar var typisk medelklass och att nivån på självkänslan därmed även skiljde sig beroende på klasstillhörigheten.

Det jag såg var såklart en av de främsta personifieringarna av den kvinnliga könsrollen, Den Duktiga Flickan. Hon som alltid strävar efter att göra sitt bästa, fixa saker så att samtliga blir nöjda och ta ansvar långt utöver det egna ansvarsområdet. Sociala funktioner som rollövertagande, ansvarstagande intill självutplåning och nedvärderande av sin egen roll tillhör denna roll. Många av dessa drag kan också kopplas till den klassrelaterade självkänslan. Nästan samtliga kvinnor på min arbetsplats var just sådana. De slet hårt från början, tvekade på sin förmåga och tvivlade konstant på sin insats. Kommentarer som ”chefen och personalchefen älskar dig, men mig hatar dom” förekom ofta, liksom diskussioner kring vem som var duktigast, snabbast, vem som ledningen gillade och så vidare. Och det var där som jag upptäckte den djupliggande sexismen, den som var betydligt svårare att motverka och som var det riktiga problemet.

För hur mycket jag än stöttade dessa tjejer, uppmanade dem att ta plats och våga protestera mot mästrandet och tro på sig själva så kom jag alltid till en slags blockering. Det var den som gjorde det så mycket lättare att få med mig killarna i aktiva protester, skitsnack och fusk. Det var en blockering som de hade socialiserats in i via uppfostran av familj och samhälle och som nästan omöjliggjorde för dem att ta konflikter och vara jobbig. Givetvis fanns den mer eller mindre hos de olika individerna, och långtifrån alla kvinnor har den, men på min arbetsplats (och det är den jag baserar min analys på) stämde det in på samtliga. Jag kom fram till att det i mångt och mycket handlade om dålig självkänsla. De tvivlade ständigt på sig själva och behövde bekräftelse på att det de gjorde var rätt för att kunna genomföra det. När det kom till att kritisera arbetet och därmed hela auktoriteten fanns inte majoriteten där för att stödja dem, i och med att det inte fanns ett starkt arbetarkollektiv hos oss och det alltså var ledningen som bestämde normerna. Den nödvändiga bekräftelsen uteblev, och tillsammans med de insocialiserade normerna kring vad kvinnor och arbetare har rätt att kräva (som ju matchade ledningens normer väldigt väl) blev det tydligt för tjejerna att de hade gått över en gräns och inte längre var duktiga. De blev istället jobbiga, och vek sig därmed för chefens vilja. Ett klassikt fall av påläggande av skuld och det efterkommande rollövertagandet som är så typiskt för den kvinnliga könsrollen. Det hände ofta att även jag föll i den fällan, oavsett hur många år jag varit medveten om dessa strukturer.

För om du protesterar så är du inte duktig. Du är jobbig. Och eftersom mina kvinnliga arbetskamrater hade byggt upp sin självkänsla på att vara just duktiga så var steget till att bli jobbiga oerhört stort. Det fick mig att inse att den kvinnliga könsrollen så som den återspeglades hos de här unga tjejerna i mångt och mycket stod i motsättning till arbetsplatskampen jag försökte föra. Den manliga rollen står på sin rätt, vet att han har rätt och ska få sin vilja igenom, medan vi vet att vi har fel. Vi tvivlar ständigt på vår förmåga att bedöma rätt och ha rätt att vidta åtgärder. Detta problem måste överbyggas för att kunna skapa en grund till den kollektiva kamp jag eftersträvade. Därför insåg jag allt mer att en inriktning på stärkandet av konfliktviljan och modet hos dessa tjejer är den enda möjliga vägen till starka och konfliktinriktade arbetarkollektiv.

Agnes M. Larsson

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Expressens ”avslöjande” en badanka?, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Den borgerliga propagandan mot Chavez, Kaj Raving skriver DN upprörs över miljökampanj från Naturskyddsföreningen, Anders_S skriver Återigen medlem av bloggpanelen för Stora Bloggpriset, martin skriver Framtidens vänsterskribenter

Läs även andra bloggares åsikter om snabbmat, genus, kön, klass, klasskamp, arbete, sexism, normer, a href=”http://bloggar.se/om/agnes” rel=”tag”>agnes

En artikel baserad på ett föredrag som jag höll på en kurs arrangerad av SUF-Malmö.

Från kampanj till konflikt

Den här artikeln handlar om synen på politik och den autonoma rörelsens med tyngdvikt i den “vändningen mot vardagen” som är en tendens inom rörelsen under de senaste 10 år (på ett ungefär). Jag kan tillägga att jag också ser SACs reorganisering som en del av samma tendens. Den vändningen kom i mångt och mycket av att vi började fråga oss själva “Vilka problem har jag i vardagen?” istället för att fokusera på all världens ondska och elände. Men vändningen kom också utifrån en slutsats att den här världen kommer bara förändras radikalt om och när arbetarklassen bestämmer sig för det. Helt enkelt en syn på att det är som arbetare vi kan bidra till förändring och inte som “aktivister och politiker”. Det kan tyckas självklart men är det inte, jag menar att det finns en ganska utbredd syn inom vänstern att man själva är “de goda” som kommer med medvetande och ledning till de fåraktiga massorna. Jag menar att detta är något i sig inneboende i representativ politik. Som i sina mest extrema fall faktiskt innebär att man ska kämpa mot arbetarklassen. Här kommer ett citat från en tysk grupp ur “anti-deutsche”-inriktningen:
Det blev klart att en frigörande vänster inte kunde förlita sig på den tyska arbetarklassen utan måste stå i opposition till den stora majoriteten i det här landet; en majoritet som förespråkar rasism, anti-semitism och nationalism; en majoritet som har en djupt auktoritär ådra och inte har förändrats speciellt mycket sedan deras föräldrar och farföräldrar genomförde det värsta brottet i mänsklighetens historia; mordet på 6 miljoner europeiska judar.

Problemen med den här ståndpunkten är många, man hamnar i någon slags position som “upplyst despot” där majoriteten är ens fiender, och man måste står inför den omöjliga situationen att försöka nå ett klasslöst samhällle mot arbetarklassens vilja.

Jag har varit aktiv i Malmö i nästan exakt 15 år, och jag menar att just nu är den autonoma rörelsen i Malmö-Lund starkare, och svagare, än någonsin – det här kan tyckas motsägelsefullt men jag menar att det beror på att vi håller på att gå bort från en traditionell aktivism-rörelse och mot en klassrörelse. Rörelsen har mer och mer fokuserat på att gå ifrån en klassisk förståelse för politik som något där man agerar och representerar i någon annans vägar eller intressen. För att ta mig själv som exempel så var det första jag engagerade mig i (i Malmö) att samla in pengar till och sprida information om zapatisterna i Mexico – där har vi en klar uppdelning mellan vem som kämpar och vem som stödjer – och bisarrt nog blev vi själva, mestadels unga svenska autonoma, något slags språkrör för zapatisterna i Sverige.

Nu vill jag i och för sig inflika att zapatisternas kamp har en hel del att lära oss också, men det är inte poängen. Jag menar att det engagemanget antyder att “den verkliga och intressanta kampen” sker i Mexico och inte här. Och det är fel. Trög som jag är tog det mig ganska länge att inse det men när jag gjorde det var det faktiskt något av en aha-upplevelse som hörde samman med mina första dagar på ett nytt jobb. Även om det faktiskt fanns en hel del andra pusselbitar från barndomen, skolåren, de första fajterna med lokala nazister, demonstrationer mot nedskärningar osv så var det först då som polletten trillade ner.

Mattes första dag på jobbet
Jag och en bekant började jobba som timmisar på samma fabrik, och på hans första arbetsdag så orsakade han ett stopp i produktionen som kostade åtskilliga tusen kronor. Andra anställda rusade till och fixade felet och snart dök också chefen upp. Matte satt duktigt illa till, att klanta sig och kosta en massa pengar redan första dagen ser inte så fint ut så han räknade med att få gå på plats eller direkt eftet första dagen, det var jävligt illa då han så klart behövde pengarna. Men när chefen dök upp förklarade de gamla jobbarna att de inte hade en aaaaning om vad som hänt eller varför det gick fel. Deras solidaritet räddade jobbet för honom, och de var inte solidariska för att de kände eller gillade Matte, utan trots att de inte kände honom. Det fanns helt enkelt en solidarisk inställning, en klassmedvetenhet om man så vill, på den här arbetsplatsen. I vänsterns tidningar och progaganda får man lätt intrycket att “klasskamp” och “solidaritet” är något som existerade förr i tiden, eller på andra sidan jorden, att den svenska arbetarklassen är passiv och att vi har social fred för att det knappt strejkas – men i verkliga livet har det som hos vänstern blivit slagord, klasskamp och solidaritet, en konkret och levande innebörd, och i den sociala fredens Sverige så kämpar folk dagligen, folk skadar sig och dör, lever och lider.

Som ni säkert vet kan man inte skilja på teori och praktik hur som helst, och i samma veva, och baserat på dessa händelser, så formulerade vi i Kämpa tillsamans! teorierna om “ansiktslöst motstånd” och om hur klasskampen såg ut i Sverige idag, jag minns speciellt en bussresa ut till Kirseberg där jag satt och funderade på dom här grejorna, om hur den dagliga klasskampen börjar så fort man stämplar in och att varje dag är en kamp om hur mycket mervärde man ska producera och hur mycket man ska få tillbaka för det. Plötsligt stannar busschaffisen bussen och kliver ut. Jag tänker “vad fan gör han?”. Han tjoar in till oss resenärer att han strax är tillbaka och springer sedan in i en närbutik och handlar sin lunch. Och det är precis det som det handlar om – att sätta sina egna intressen före företagets och chefernas. Så här formulerade vi det i 1998:

För den summa som betalas i lön vill kapitalisten ha så mycket arbetskraft/varor som möjligt. Den som arbetar å andra sidan vill ha så mycket pengar som möjligt för så lite arbete som möjligt. Denna ”lag” är universell, den gäller alltså alltid och överallt. Om man hårddrar denna kamp så gäller detta varje ”extra” toalettbesök, varje stöld och löneförhandling o s v. Varje tillsägelse och höjning av tempot på arbetsplatsen gäller det här. Detta är kampen mellan arbete och kapital.
Samma fiender, samma kamp! Av Kämpa tillsammans!

Med de här erfarenheterna och teorierna i bakfickan, lärdomen om det vardagsmotstånd som finns hos vanliga arbetare här i landet, så var det också dags att börja omsätta det i verkligheten. För min egen del var det självklart att börja gräva där man stod, först på arbetsplatsen men senare också i bostadsområdet (vilket jag skrivit om i texterna om Stadsdelsmotstånd, så det går jag inte in på så mycket). Det började med att försöka förstå och analysera de kamper vi själva deltog i för att se hur de kunde spridas och utvecklas – att kämpa för att vinna helt enkelt.

“Om vi tittar på när vi började diskutera utomfacklig arbetsplatskamp i den utomparlamentariska rörelsen på allvar så skedde det genom att lansera begrepp som pekade på det vi anade var en utspridd tendens, nämligen ansiktslöst motstånd. Alla undersökningar bekräftade senare detta som en reell tendens. Det var de första stegen i försöket att bygga en rörelse som var baserad på en reell och redan utspridd klasspraktik.”
“Undersökning och självaktivitet” av Marcel

Vår utgångspunkt var att se till hur klasskampen faktiskt går till idag, och inte för 40 år sedan eller hur vi skulle vilja att den såg ut. Ska man förändra verkligheten är det bäst att utgå från verkligheten.

Göteborg – tur och retur
Men vi var nog relativt få som såg det på det sättet och hade dragit samma slutsatser, men vi skulle bli flera. Globaliseringsrörelsens och toppmötesprotesterna kom att bli en vändpunkt. Den repression vi mötes av i och efter kravallerna i Göteborg tvingade stora delar av den utomparlamentariska vänstern till eftertanke. För mig och de jag jobbade med mest i och kring Autonomt Motstånd och KT så blev kravallerna och den efterföljande repressionen och utdefineringen ingen enorm vändpunkt, utan snarare en bekräftelse på vad vi redan hade dragit för slutsatser: det var inte militansen i sig det var något fel på, utan vilka frågor vi hade riktat in den på. Det enda hållbara sättet att stå emot repressionen och var att ha ett folkligt stöd som gjorde att det var oacceptabelt att skjuta ner oss på öppen gata och fängsla oss, och det kunde vi aldrig nå om vi hela tiden engagerade oss i frågor som inte gällde arbetarklassens vardag. Här är Frankrike ett bra exempel där arbetare faktiskt kan kidnappa sin chef och hota att spränga fabriken utan att riskera att bli dömda för det. Rent taktiskt ville vi med andra ord komma ifrån den närmast militära frågan om “Hur skyddar vi våra demos/gatufester/ockupationer/blockader från polisen?” till en politiskt fråga om “Hur gör vi det politiskt omöjligt för polisen att angripa oss?”. Denna ”vändning mot vardagen” kom att, för min egen del, uttrycka sig genom främst två inriktningar, dels stadsdelsmotståndet och dels arbetsplatskampen, men också kamp mot nedskärningar, för fri kollektivtrafik och fildelning.

Visst är det så att vad som beslutas på ett EU-toppmötet också handlar om vår vardag, eller Malmö Stads bostadspolitik handlar väldigt mycket om vår vardag – problemet är inte här att vi inte talar om vår egen vardag, utan att våra protestformer inte gör någon skillnad – när vi ordande en gatufest mot lyxrenoveringar i Södra Innerstaden i Malmö så visste vi att folk höll med oss om att det var ett problem, men de förstod också att det inte var ett problem man stoppade genom att gå på en gatufest – därför gick de inte dit heller, folk är inte dumma.

Detta innebär naturligtvis inte att vi enbart ska jobba med vår egen omedelbara situationen och skippa allt slags solidaritetsarbete, men grunden för att avskaffa kapitalismen måste vara vårt missnöje med vår egen livssituation. När vi t ex stödjer strejkande arbetare med aktioner eller pengar så visar vi också på att vi vill ha samma stöd i en liknande situation.

“Stoppa vuxenarbetet”
Affischkampanj från Asocialstyrelsen 2003

I och med “vändningen mot vardagen” bröt vi också med en annan tendens hos vänstern och alternativa rörelser – vår kritik mot kapitalismen kom att handla om våra egna ganska vardagliga problem och inte kapitalismens “extremer” -som skyhöga bonusar, krig, kris eller fascism. Ta ATTAC till exempel – de kritiserar “spekulationsekonomin” men lämnar då kapitalismen som system intakt. Visst ska man kritisera fascism, krig och kris – men man måste också inse att det bara är konsekvenser av kapitalismen. Vårt främsta argument måste helt enkelt vara hur systemet drabbar oss själva – arbetets tristess och monotoni, alienationen och förslitningsskador – det som andra föraktfullt ibland avskriver som “I-landsproblem”.

Här kommer jag in på “utanförskap” – det är visst alla emot nu för tiden, och kommer vi bara till rätta med det lever vi väl i den bästa av världar. Det är ett jävla skitbegrepp. Främst för att jag menar att den klassamhället i sig är problemet och med begreppet “utanförskap” skiljer man från klassamhället och dess konsekvenser. Man menar att de som lever på bidrag, är bostadslösa eller arbetslösa, är sjuka, diskriminerade eller vad det nu må vara är “utanför” vilket är solklart trams – de är en väl integrerad del i det samhälle vi har idag, i första hand som arbetskraftreserv och därmed ett mobilt och flexibelt slagträ mot de löneslavar som spenderar mer tid på arbetsplatsen.
Ett annat problem med begreppet är att det antyder att om man har en lägenhet och ett någorlunda fast jobb så leker livet och man har med andra ord inget att gnälla över. Något jag menar är en åsikt som delvis finns i vänstern också.

Att slänga ut barnet med badvattnet
Men många politiska rörelser både innan och före oss har gått samma väg; man inser att vänstern är ute och cyklar och gör sedan en stor poäng av sin “brytning” – ofta med ett eller flera utspel som riktar sig till just den vänster man säger sig lämna. Jag menar att det är ett misstag (som jag själv varit med om i Folkmakt) och visar på en brist för förståelse för hur växelverkan går till mellan de politiska rörelserna och klassens praktiker. Det finns ingen anledning att slänga ut barnet med barnvattnet och glömma allt man en gång lärt sig. När det gäller arbetsplatskampen så kan man t e x ta med sig flera saker från gatukampen – jag tänker på saker som att man backar upp varandra, tar strider gemensamt, anonymitet när det behövs osv. En kamrat i KT! skrev så här om det:

“Många har påpekat att toppmötesprotesterna riskerar att fastna i en »aktivist-identifierad» återvändsgränd utan vare sig visioner eller någon reell möjlighet att förändra sakernas tillstånd. Men vi bör åtminstone erkänna och uppmuntra de utomparlamentariska kampernas positiva inspirerande sidor och potential att generaliseras i hela samhällsfabriken. Framförallt bör vi visa på hur vi kan komma vidare och bortom den aktivistiska »brandkårspolitiken» för att våra ansträngningar ska kunna uppnå samtidighet i en global klassoffensiv mot kapitalet. Detta genom att utveckla nya kamper som svarar mot våra omedelbara behov där vi jobbar, där vi bor eller går i skolan – den vardagliga klasskampen som i grund och botten inte är någonting annat än vårt gemensamma behov av kommunism.

Från gatan till fabriken
Radikaliseringen och den olydiga kulturen från gatuprotesterna kommer även spilla över i andra delar av samhällsfabriken, alltså inte minst när det gäller kampen på arbetsplatserna. Här kan vi dra intressanta historiska paralleller. Den betydelsefulla kopplingen mellan kampen på gatorna och på arbetsplatserna kan vi spåra genom historien från arbetarrörelsens barndom, över händelserna 1917 (kravaller och rösträtt), i kampen mot strejkbrytare fram till 30-talet fram till den globala klassoffensiven på 1960- och 70-talet. Denna innefattade gerillakamp, bondeuppror samt lönekrav i städerna och slummen i Afrika, Asien och Latinamerika. Andra exempel är majrevolten i Frankrike och liknande oroligheter i Japan. I USA exploderade ghettona och Polen skakades av ett uppror 1970.”
Arbetsorganisering och arbetarautonomi i terminal, Johan Forsberg

Från aktivist till arbetare – eller inte?

I och med “vändningen mot vardagen” uppkom också en kritik av identiteten “aktivist”. I texter som “Ge upp aktivismen!”, med bra poänger och med mycket av sitt tankegods hämtat från situationistiska klassiker, sablades aktivist-identiteten ner:
“Aktivisten, som en expert på social förändring, antar att andra människor inte gör någonting för att förändra deras liv och känner därför en skyldighet eller ett ansvar att göra det å deras vägnar. Aktivisten tror att de kompenserar för andras brist på aktivitet. Att definera oss själva som aktivister innebär att definera våra handlingar som de som ska leda till social förändring, och därigenom underskatta tusen och åter tusen andra ickeaktivisters verksamhet. Aktivism baseras på missuppfattningen att det bara är aktivister som genomför samhällsförändring – medan så klart klasskampen pågår hela tiden.”
Ge upp aktivismen!, Andrew X

Kritiken mot aktivismen handlade dels om att man efterapade den organisering och arbetsdelning som finns i kapitalismen – en arbetsdelning med aktivisten som expert på samhällsförändring och en stor passiv massa som låter sig ledas och måste befrias. I och med att “massan” förväntas vara passiv så kommer också det ständiga kravet på aktivitet (ju mer desto bättre, en aktivare aktivist får också då högre status) och åsikten att “det är bättre än att inte göra något alls”. Så att säga att vänster är en grupp djurrättare som försöker befria de stackars arbetarna från sina burar. Arbetsdelningen har sin grund i att aktivisten blir en expert på samhällsförändring, och det är självklart en problematiskt syn. Det grundar sig, som jag ser det, på en märklig syn på kunskap och medvetande – aktivisten läser och agerar sig till medvetande genom läsning, diskussion och enträget arbete får man anta, men problemet är att detta “medvetande” inte säger någonting om hur personen kommer agera i en konkret konfliktsituation. Kapitalismen är en samhällelig eller social relation, och klasskampen har helt enkelt något explosivt i sig – det slår sönder och ändrar stelnade relationer och skapar nya. Här är ett exempel från gruvstrejken 1969, som på sätt och vis startade den vild strejk-vågen under 70-talet:
“Det viktiga med sådana här strejker är att det kommer fram nya idéer. Folk som du känt i hela ditt liv och betraktat som skit, blir världens militanter. Andra som gått och viftat med röda fanor visar sig bara vara strunt – dom är låsta och näst intill odugliga. Dom värdefullaste killarna under en konflikt är avvikarna. Radikala idéer finns latent hos folk men dom kommer inte upp till ytan så länge du följer dom mönster som samhället och facket har byggt upp. Dom är byggda för att mota bort vissa människor och puffa fram andra.”
Harry Isaksson, gruvarbetare, sid 94 i Nu eller aldrig. En bok om “den nya strejkrörelsen” av Ragnar Järhult

Men även om kritiken mot aktivismen har stora poänger har den också sina begränsningar. Situationisterna menade på att man inte kan bekämpa alienationen med alienerande medel, och det låter ju tjusigt. Men kan det idag ens existera “medel” som inte är alienerande? Författaren till “Ge upp aktivismen” beskriver “aktivisten” som en roll, men rollen har sin grund i den arbetsdelning som existerar inom kapitalismen och det är inget vi kan välja bort, med bästa viljan i världen. För att ta ett liknande exempel så läste jag om någon som “inte definerade sig som man eller kvinna” och det kan man väl strunta i om man vill. Kruxet är att det inte spelar någon roll, om alla andra ser mig som man, och samhället är organiserat som utefter patriarkala strukturer så är det inget val för den enskilda individen. På samma sätt är det när det gäller aktivist-rollen, det som hände var delvis att en del av oss började se och kalla oss själva “arbetare” istället för “aktivister” eller ens “vänster”, men det handlar inte om ettiketter och vad vi kallar oss. Det handlar om innehåll, agerar man fortfarande på samma sätt så gör det absolut ingen skillnad. Men visst är det en nödvändig vändning, det handlar om att inte se politik som en hobby som är skiljt från våra vanliga trista liv, och mycket riktigt kom vårt fokus också att flyttas över till att handla om t ex det vardagsmotstånd som sker på jobbet. Det handlar om att ta sina egna och andra arbetares erfarenheter och idéer på allvar, att ta våra egna behov och intressen på allvar. Byter vi bara ettiketter och kallar oss “arbetare” istället och, för att använda situationisternas ord, menar oss kämpa med icke-alienerade medel så kommer vi bara skapa nya experter som i kraft av att vara “riktiga arbetare” har rätt att uttolka och bedöma andras situationer. Jag tror också alla har hört saker som – riktiga arbetare sjukskriver sig inte om de inte är sjuka, riktiga arbetare maskar inte på jobbet, riktiga arbetare ser inte ut si eller så och läser/lyssnar på/äter/tittar på det ena eller det andra.

“De som talar om revolution och klasskamp utan att uttalat hänvisa till vardagslivet, utan att förstå det omstörtande i kärleken och det värdefulla i förkastandet av allt tvång; de talar med ett lik i munnen”
Raoul Vaneigem

Mycket snack och lite kommunikation
Jag menar att problemet snarare är representation – att tala och agera i andras namn. Det kanske känns som en lätt poäng såhär en vecka efter Reclaim Rosengård, men jag menar att problemet är större än den enskilda händelsen. Jag antar att de som har beslutat om att kalla grupper och kampanjer saker som “Vi är Malmö”, “Det är vi som bestämmer” eller “Reclaim Rosengård” inte ser sig som representanter, men det är så det kan uppfattas – helt enkelt som arrogans och att man talar för andra.

Den tekniska utvecklingen har gjort att det idag är ganska lätt att nå väldigt många personer, samtidigt tycker jag att den autonoma vänstern kommunicerar mindre och mindre med andra människor. När man ordnar en demonstration eller gatufest eller vad det kan vara, så nöjer man sig ofta med affischer och pressmeddelande, bägge formerna är envägskommunikation – man talar om för människor vad man tycker, men ger varken potentiella sympatisörer eller motståndare en bra möjlighet att ställa följdfrågor eller kommentera det man gör. Forum som socialism.nu och nyhetsportalen Motkraft är bägge två lysande projekt, men det ena tillåter bara uttalade socialister att vara medlemmar och Motkraft tillåter inte kommentarer. Mycket av det vi gör är ganska kontroversiellt, även inom en stor del av arbetarklassen, och jag tycker det gör att det är ännu viktig att vara beredd att svara på frågor och ta en diskussion.

Men det här är inte bara en enkel fråga om “tillgänglighet och kommunikation”, utan något som jag tycker är lite större – nämligen att det sättet vi kommunicerar inte nämnvärt skiljer sig från det sätt som t ex riksdagspartierna når ut till sina väljare. Vi blir bara en annan slags politiker med en annan slags politik. Vi anammar en roll som aktivister, som aktivister förhåller vi oss till klassen, som i bästa fall är målgruppen, på samma sätt som politiker förhåller sig till sina väljare. De ber om en passiv röst i en låda var fjärde år, där den enskilda rösten inte har något inflytande eller spelar någon roll, vi ber om deltagande i en kravall, demonstration eller gatufest som, i de flesta fall, är lika uppstyrt som en riksdagsval. Vi efterapar en arbetsdelning och organisation som liknar den vi upplever i den kapitalistiska produktionen och samhället i stort.

“För att säga det på ett annat sätt: Jag tror att det finns mycket att lära sig av att om och om igen kasta sig mot gallren i vår bur. Det är genom våra nödvändiga misslyckanden lika mycket som i våra partiella, små och alltid ömtåliga segrar som vi lär oss hur det här samhället förtrycker oss, vad det tar från oss i termer av värdighet och uppfyllda njutningar. Men vi ska inte låtsas att vi är frigjorda när vi inte är det, vilket endast skulle förvandla oss till en självgod aristokrati av de »autentiska» och »icke-alienerade».
Faktum är att även människorna i de olika grupperna som försöker utveckla ett »anti-aktivistiskt» och »anti-politiskt» förhållningssätt till den antikapitalistiska revolutionen – från KK/Collectivities i Faridabad i Indien till Insubordinate Collective i Baltimore – är på en och samma gång arbetare och »icke-arbetare», arbetare och »aktivister», till och med arbetare och – bevare mig väl! – intellektuella. Och det mest farliga för människor i den positionen är att förlora synen på sin fundamentalt kluvna natur, sin »dubbla» samhälleliga existens, och låtsas att man »bara» är arbetare. För då kommer de verkligen inte att ha några sätt att hålla koll på sin »andra» sida och dess inneboende elitistiska potential. Och då skulle de skapa ett nytt lager av sociala eliter – den här gången under rubriken »anti-aktivistisk», »autentisk», »icke-alienerad», de »riktiga» proletärerna. Och all den gamla skiten kommer att flöda tillbaka igen.”
Anti-aktivismens nödvändighet och omöjlighet, J.Kellstadt

Vi är alltså både aktivister och arbetare – och det finns en fara i att inte erkänna det. Därmed måste vi också kunna diskutera vad som är vänstern roll i förhållande till klasskampen, som jag ser det finns det kanske fyra funktioner, men det får vara en början på en större diskussion:

1. som en länk mellan kamper
2. för att sprida och generalisera kampmetoderna
3. för att behålla kontinuitet
4. för att analysera motståndet och se internationella exempel och kopplingar

“Vändningen mot vardagen” var, för rörelsen på den tiden en nödvändighet och en framgång, dels framtvingad marginalisering som följde efter EU-toppmötet 2001, men dels också framtvingad av otillfredställelsen med våra egna liv. Efter det senaste årens röj i Malmö – speciellt Reclaim Rosengård, med aktionsformer som har dålig eller ingen förankring i vår klass, så tror jag det är dags för ytterligare en “vändning mot vardagen”. Vi ska inte bli bättre representanter, vi ska inte försöka vara representanter över huvud taget, utan kämpa tillsammans med andra människor för att förändra våra egna och andras liv.

Kim Müller

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Nya bilbränder den gångna natten, Jinge skriver Forum för Levande Historia, jesper skriver Wendy Brown i senaste magasinet Neo, Bo Myre skriver Vi fick ett brev om ett rykte om ett hot

Läs även andra bloggares åsikter om klass, vänstern, autonoma, parti, kommunism, antipolitik, politik, marxism, situationism

Jag har tidigare skrivet en del om hur krisen drabbat kommunerna, speciellt Malmö, och lite om utsikterna för motstånd. Nu pungar staten ut med en del pengar till kommunerna (läs om Malmö och Lund här), och även regionen verkar få en slant. Det här diskussionsunderlag handlar i stort sett om hur krisen omformat klasskonflikten och jag lyfter speciellt fram timvikarier och tillfälligt anställda som en förbisedd grupp (bredvid tills vidare-anställda, brukare och anhöriga) och deras roll i arbetet och möjligen i motståndet mot nedskärningar och omorganiseringar på speciellt de kommunala och regionala arbetsplatserna.

Kris, arbetslöshet och nedskärningar

Det här är inte en text om varför kapitalismen har krisat just nu. Det är helt enkelt kris och den här texten handlar om konsekvenserna, den handlar om hur krisen har förändrat samhället, arbetarklassens kamper och våra levnadsvillkor.

Den “bransch” eller yrkeskategori som idag i Sverige i första hand definierar relationen mellan arbetare och kapitalister är arbetslösheten. Det innebär att inte att förhållandet mellan en arbetare och en chef är exakt detsamma som emellan en arbetslös och en handläggare utan att vi alla, så att säga, befinner oss i åtgärder och på arbetsförmedlingen. Jag menar att konflikterna på arbetsplatserna till stor del präglas av arbetslöshet, och det är något vi måste relatera till.

Den tills vidare-anställde som har heltid och inte är varslad är idag närmast en raritet för människor under 40 år, och inget vi kan använda som en slags mall. För även om det på många jobb existerar en grundstomme av tills vidare-anställda, så är även deras arbetsvillkor extremt påverkade av arbetslösheten.

AMS-trams
Min utgångspunkt här är att alla inte behöver ett arbete, utan det man behöver är en försörjning, jag förespråkar alltså ingen arbetslinje, det lämnar jag till utopisterna och deras tvångsåtgärder. Och när jag talar om “arbetslösa” så gör jag det i brist på bättre ord, för det jag menar är till stor del folk som har arbete (ibland i överflöd…). Jag menar de som av ekonomiska skäl skulle behöva jobba mer än vad de i dagsläget har möjlighet till. Vi ser idag en sanslös hög “öppen” arbetslöshet, men även i de höga siffrorna är det mycket fördolt, man ser inte de som är i åtgärder, man ser inte de som jobbar 80-90% men inte stämplar upp det sista för att slippa förnedras på AMS, de rekordmånga som sökt sig till studier i brist på annan försörjning syns inte heller, inte heller de långtidssjukskriva eller förtidspensionerade. Och i hög grad ser inte dessa människor varandra heller, de ser inte att de har samma problem och av samma orsaker, för i mångt och mycket skapas inte den gemenskap som behövs för en sådan analys.

När det gäller kampen på själva arbetsplatserna så skapas där, ganska lätt vill jag hävda, en gemenskap tack vare att vi faktiskt är sammanfösta som en arbetets armé att utföra vissa arbetsuppgifter snabbare och till mindre lön än vad vi själva gillar. Gemenskapen uppstår som en naturlig del av utsugningen, eller rättare sagt, gemenskapen uppstår ur kampen mot utsugningen.

Och gentemot de fast anställda, med sin gemenskap, försöker arbetsgivarna ofta använda människor ur “arbetets reservarmé” – i form av gratisjobbande praktikanter, bemanningsanställda eller underbetalda vikarier som vill “visa framfötterna”, och det är där det gäller att hålla ihop, tillfälliga och fasta. På det sättet präglar den höga arbetslösheten även situationen för de fast anställda, både genom ett högre tempo men också genom hotet om att bli av med jobbet – vi är alla fast hos AMS och i åtgärder, men vissa utav oss mer direkt än andra. Jag menar här också att vi alla har att tjäna på att människor slipper vara en del av arbetsmarknaden; bort med oavlönade praktikanter, ge studenter pengar som de kan leva på och sluta jaga arbetslösa med blåslampa.

Men dagens höga arbetslöshet är inte nog, kapitalet vill att alla ska vara tillgängliga för jobb hela tiden, man pratar parallellt om att göra det möjligt att jobba för äldre och att det krävs lägre ingångslöner och urholkat anställningsskydd för unga. En del av de saker som gick igenom i de franska CPE-lagarna var t ex att tilllåta nattarbete och ensamarbete för barn från 15 års ålder.

På ett parallellt plan pågår en teknisk utveckling samt en långtgående arbetsdelning som syftar till att bygga in arbetarnas yrkeskunskap i maskiner och tekniska lösningar för att på det sättet kunna göra sig av med yrkeskolad arbetskraft och ersätta dom med billigare okvalificerade arbetare. Arbetsdelningen syftar även den till att stycka upp ett avancerat arbete i mindre, enklare moment som vem som helst kan utforma. Det löpande bandet är inte på väg att försvinna utan sträcks ut allt mer och gäller allt fler yrkesgrupper. Även en hel del tidigare tjänstemannayrken håller på detta sätt på att “proletariseras”. Ur kapitalisternas synpunkt ska alla vara utbytbara hela tiden.

Krisen har på ett mer direkt sätt drabbat vikarier och tillfälligt anställda, då de är de första som (i tysthet) blir av med jobbet, det gör i sin tur att det ställs högre krav på de fast anställda. Samt, från arbetsgivarhåll, krav på uppluckring av arbetsrätten så att de äldsta, sjukaste, bråkigaste och minst produktiva fast anställda ska kunna sägas upp lättare.

I takt med att krisen även drabbar den offentliga sektorn gör man säg även där av med tilfälligt anställda samt inför saker som anställningsstopp. Även där blir det hårdare för de fast anställda samt sämre vård och omsorg för de som behöver det.

Här kan det vara en poäng att tänka på var den offentliga sektorn kommer ifrån; en del av det mervärde vi (och våra äldre klasskamrater) har producerat stjäls ifrån oss i form av skatt, och en del av den skatten används till att bygga upp vård till oss när vi är gamla och sjuka, möjlighet att låna böcker och en hel del andra saker. När det skärs ner är det därför i praktiken en slags samhällelig reallönesänkning som vi därmed principiellt ska motsätta oss.

Min poäng här är att de som kanske har störst anledning att kämpa mot nedskärningar är de tillfälligt anställda, och de trycks lätt undan till förmån för brukare och anhöriga, men just kravet på “fler händer i vården” är lika aktuellt för brukare som för fasta och tillfälliga. Det tål att tryckas lite extra på; timmisarna har här kanske en central plats i kampen mot nedskärningar då de har intresse av att behålla sina jobb.

Feminisering av fattigdomen
Kapitalismen är ett system som tar till vara och underblåser skillnader i t ex kön, hudfärg och härkomst, och det gör att när kapitalismen krisar, och då låter arbetarklassen betala för krisen, är det vissa som betalar mer än andra. Kvinnor har till större del tillfälliga anställningar än män (och större andel jobbar deltid), och mest är det inom LO-yrkena, det betyder också att kvinnor till större utsträckning drabbas av krisen genom arbetslöshet och minskade arbetstider. Parallellt med nedskärningar inom den offentliga sektorn betyder det att kvinnor nu får göra en hel del av det omsorgsarbete de tidigare gjorde mot betalning oavlönat i hemmet i form av barnpassning och vård av äldre släktningar. Kvinnor är till större utsträckning fattiga och fattiga är till större utsträckning kvinnor.

Vad är då kontentan av den dystra bild jag målar upp av arbetsmarknaden? Det är att vi måste börja se på motståndet med nya ögon, att vi måste organisera oss efter hur klassen faktiskt är organiserad och där de försöker splittra oss måste vi hålla ihop.

Där vi tidigare gjort ett tämligen grundligt jobb med att undersöka hur arbetsplatsmotståndet ser ut, måste vi också se hur motståndet mellan och utanför arbetsplatserna fungerar; hur ser vikariers, arbetslösas och praktikanters kollektiva och informella organisationsformer ut? På vilket sätt gör klassen motstånd redan nu, på vilket sätt är man organiserad och vad hindrar oss från att sprida dessa kamper och agera mer tillsammans?

Gå genast till Arbetsförmedlingen utan att passera Gå
Med den här analysen i bakfickan, där arbetslösheten hamnar i fokus, blir det uppenbart att Arbetsförmedlingen är en av de viktigaste platserna i samhällsfabriken. Det är antagligen den enda plats där vi gång på gång hamnar, på väg mellan åtgärder, vikariat, praktikantplatser, bemanningsföretag och soffan. Men hela detta nomadiserande liv på arbetsmarknadens stäpper gör också att identiteterna luckras upp och försvinner, människor identifierar sig inte med sitt jobb längre, lika lite som de identifierar sig som arbetslösa eller vikarier, och det är gott nog. Men vi kan nog inte bygga upp exklusiva organisationsformer utifrån dessa svunna identiteter heller, vi har redan sett ett par grupper för arbetslösa eller timvikarier uppstå och försvinna, och det är inget att sörja för människorna som verkade där har i de flesta fall slutat vara t ex arbetslösa. Den statliga politiken gentemot arbetslösa har till stor del haft det syftet också, att människor inte ska “fastna” i arbetslöshet eller “bidragsberoende” och nöja sig med det.

Motstånd lönar sig –

Jag har varit med om ett par kamper mot nedskärningar i Malmö, samtliga har varit mer eller mindre framgångsrika, men ingen har lyckats helt. I samtliga fall har nedskärningarna blivit mindre än vad politikerna från början aviserat, och lokaler som en vårdcentral och fritidsgårdar har fått vara kvar. Så motstånd lönar sig, och det tror jag också gäller när det kommer till jobben, i Göteborg har t ex Hamn4an gått i strejk istället för att lägga sig platta, i Frankrike har arbetare kidnappat chefer som svar. Mobilisering underifrån är det enda som hjälper. Så här är ett par av mina slutsatser från de kamper som jag varit med om i Malmö, jag vill hemskt gärna höra andra exempel från andra platser där man kämpat mot nedskärningar och hur det gått.

Häng ut dom ansvariga  personligen. Dom ska veta att dom har ögonen på sig, dom ska veta att dom är ansvariga för dom beslut dom tar, passar det inte kan de strunta i att skära ner eller avgå, det är inte svårare än så. I Malmö har vi affischerat med de ansvariga politikernas och tjänstemännens namn, telefonnummer och e-mail-adresser, och det har funkat.

Tillsammans är vi starka. Visst är det bra att skicka in enskilda brev men de är lätta att ignorera. Skicka tjugo eller hundra brev. Samla kvarteret och storma in på kommunfullmäktiges möte, ockupera fritidsgården. Min personliga favorit är 70 barn som var med på ett stadsdelsfullmäktigemöte när det skulle beslutas om nedskärningar. Kaosigt som fan. De försöker göra nedskärningar i det tysta, det ska vi inte låta dem. De kanske vill prata med enskilda representanter eller en kommitté, gå inte på det, så många som möjligt ska vara med.

Låt dem inte splittra oss. De kommer att säga att om de inte skär ner på det och det så måste de skära ner på baaarnen eller nåt annat. Det är bara ett fult knep. Låt er inte luras in i fällan att ta ansvar för kommunens budget eller nåt sånt. Vi skall inte betala krisen. Om de vill skära ner kan de börja med sina egna löner och privilegier.

Lita inte på partierna – spela ut dom mot varandra. De som sitter i opposition kommer alltid lova guld och gröna skogar, men nästa gång kan det vara dom som skär ner. Men visst kan man påpeka att man inte kommer rösta på den som skär ner.

Kim Müller

Svd
Alla drabbas inte så hårt: AB Sys Svd Dn
Bloggat: Röda Malmö

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Nästlade kommentarer (tips), tusenpekpinnar skriver Skivbolag talar klarspråk – i väntan på Spotifys kollaps, Anders_S skriver Vad spelar det för roll?, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Pat Buchanan och Adolf Hitler – konservatismens skuld, eiz skriver SMI, Smittskyddsinstitutet

Läs även andra bloggares åsikter om arbete, alliansen, nedskärningar, malmö, klass, politik

Så har det gått några dagar sedan den misslyckade reclaim-festen i Rosengård. Men jag menar på att de problem (även om alla inte ser problemen) för den autonoma rörelsen som blev aktuella denna dag har djupare orsaker än att t ex Reclaim-konceptet är problematiskt. Jag har inte tid att skriva något själv men publicerar en gammal text från Tyskland, förhoppningsvis kan det också visa på att det inte är första gången vi ser samma problem. Speciellt början av texten är bra. Håll till godo:

I
Den autonoma rörelsens historia är en historia om kampanjer. Även vi hoppades att det skulle växa fram en kontinuerlig politik ur dessa enfrågerörelser. Sedan antikärnkraftrörelsen 1986 har vi bedömt detta koncept som helt ödelagt. Trots detta har vi i brist på alternativmed gnisslande tänder deltagit i IMF- och Shellkampanjen, även om vi anade att de strax skulle bryta samman. Vi tyckte att en otillfredsställande praktik var bättre än ingen praktik alls.

Med detta inlägg tar vi ställning mot de senaste kampanjerna. När vi tar upp exempel, då framförallt anti-OS-kampanjen, så går vår kritik att överföra även på till exempel toppmöten- och flyktingkampanjer.

Vi har inget principiellt att invända mot en OS-, flykting- eller toppmöteskampanj. Men kampanjerna måste vara ett resultat av en strategisk diskussion och inte en ersättning för den.

II.
En politisk rörelse måste utarbeta en analys av samhället, och därigenom delta i ett permanent offentligt meningsutbyte (så långt repressionen tillåter det) med varandra såväl som med andra grupper i samhället. Ur denna analys måste man bestämma vilka medel och vilka betoningar som är lämpliga under de rådande förutsättningarna.

III.
Den autonoma praktiken ser som bekant annorlunda ut. En heltäckande samhällsanalys ägnar man sig åt varken inbördes eller i dialog med andra samhällsgrupper, varken offentligt eller internt – i alla fall inte i de egna smågrupperna, som för sig helt saknar politisk handlingskraft och i ännu mindre grad skulle kunna uppnå samhällelig relevans.

IV.
Så fortsätter ständigt denna väntan på yttre händelser – på stora projekt, politiska motståndares möten, angripande fascister, utrymda ockuperade hus. Egentligen borde vi då och då bjuda våra motståndare på middag, eller ordna en kvartersfest till deras ära; hur långtråkig skulle inte hösten 1988 ha varit utan IMF, hur tråkigt skulle det inte vara i München utan toppmötet 1992 och hur segt skulle inte livet i flera av de ockuperade husen vara utan attacker från snuten.

När alla blir lättade av en anledning att få demonstrera och samtidigt klagar över det utåt, blir det schizofrent. Men sysselsättningsterapi är tyvärr inget politiskt perspektiv.

V.
När såväl ansatsen som formen (högsta militans på alla plan) för politiken ligger fast, uppstår nödvändigtvis ett instrumentellt förhållande till teorin. Teori används bara för att ge sin välsignelse åt den på förhand beslutade praktiken. Detta leder till en minskad förståelse av teorin; teori är inte längre beskrivandet av samhällsförhållanden och de därur följande möjligheterna att ingripa, utan blott en beskrivning av motståndarens intriger. Till och med rena faktauppräkningar får beteckningen teori. Som konsekvens slår det självavslöjande begreppet “innehåll” genom: formen är redan given, den behöver bara fyllas med innehåll. Vari detta innehåll består är närmast likgiltigt, bara formen är intressant. Vi tror att även våra beryktade tysta stormöten hänger samman med detta falska förhållande mellan teori och praktik. För den som redan på förhand bestämt praktiken, så att det inte längre är möjligt att diskutera strategi, för den återstår bara de tekniska detaljerna: de gamla kära diskussionerna om kedjor eller ej, maskering eller ej och så vidare.

VI.
Vi förkastar kampanjerna av flera skäl: både politiska och personliga. Våra personliga skäl är dock generaliserbara och därigenom också politiska.

Att inte kunna lära sig av sina erfarenheter är att tvingas göra om sina fel, eftersom det helt enkelt inte finns några bestående forum där erfarenheter bortom ren manöverkritik kan diskuteras, och att inte kunna diskutera Hur utan bara Om en kampanj ska bedrivas; det kanske man står ut med personligen en eller två gånger. Men efter det hjälper inte ens uppmålandet av fienden i de vildaste färger längre.

Denna politik är fullkomligt oanvändbar till att upphäva de enskildas samhälleliga objektförhållande; tvärtom förstärker de dem ytterligare. Då politiken inte utvecklas från en självbestämd utgångspunkt utan endast motsätter sig fiendens strategi, blir vi själva i vår politik fortfarande bara offer för deras planer och tidsmässigt handikappade. Även en fisk som nappar på betet och stretar emot är ett offer för fiskaren.

Vi är inte heller längre beredda att utjämna politiska fel genom subjektivt ökat engagemang. Om det inte är politiskt önskvärt, som nu vad gäller den autonoma delen av Anti-OS-kampanjen, att bedriva ett intensivt offentlighetsarbete, så att verkligen tiotusentals människor kommer på fötter, går vi trots magknip inte till demonstrationen bara för att det inte ska se så beklagligt ut. Det leder bara till en bekräftelse av tesen att det räcker att mobilisera inom rörelsen.

Politiskt tycks oss praktiken under tiden inte bara otillräcklig, utan allt från falsk till kontraproduktiv. Som otillräcklig betecknar vi till exempel en radikal praktik som endast sträcker sig till en delfråga (internationalism, fångar etc), och som knappt eller inte alls försöker utarbeta ett samlat revolutionärt projekt. Men hellre en sådan praktik än ingen alls.

En politik med heltäckande revolutionära anspråk, som istället för strategiska diskussioner bedriver ett krampaktigt sökande efter anledningar, som är fången i önsketänkande och därigenom skapar illusioner (“kanske tar vi med denna kampanjsteget till kontinuitet”), som inte leder till ett tillägnande av politiska begripligheter utan snarare till politisk oduglighet, kan på längre sikt bara föra oss bakåt även om till exempel själva OS likafullt kan vältas omkull. Vi kan då även konstatera en varaktig skadlig efterverkan av kampanjpolitiken: det finns visserligen kvar en aning om den egna hjälplösheten, men det fattas varje instrument för att förklara den eller överhuvudtaget kunna föreställa sig politik på ett annat sätt. “Vi gör ännu en kampanj, vi vet visserligen att detta inte är det optimala, men vi kommer inte på något annat” är en politisk bankrutt-förklaring.

VII.
Den som bara bevakar och angriper fienden under deras offensiv, har redan förprogrammerat sitt eget nederlag. Att angripa den starkaste punkten leder högst sällan till framgångar. Även om man uppnått några sådana vinster behåller vi ett märkvärdigt ointresse för dem. Då fienden alltid är på offensiv någonstans, blir framgången knappt noterad och än mindre till nytta, utan snarare skyndar man vidare till nästa fråga. (Endast rent militära framgångar noteras, som 1 maj 1987 och 1989; dessa blir till myter). En sådan politik, som inte kan notera några framsteg, måste leda till demoralisering eller smärre psykologiska störningar. Bilden av fiendens allomfattande makt förstärks. En politisk teori, som bara ser fienden i angreppsögonblicket kan bara leverera en ofullständig bild av samhället. Då den militanta vänstern håller denna bild för fullständig, blir det i grunden fel. Tesen att samhället blir alltmer fascistiskt har här sitt urprung, och denna legitimerar i efterhand den ständiga konspirationstänkandet och leder därigenom till fortsatta avgränsningar från verkligheten. Likaså legitimerar det en underskattning av alla andra aktionsformer än det direkta angreppet. Så blir hela frågor där det vid första anblicken inte verkar finnas några utsikter för direkta aktioner överlåtna åt reformisterna (till exempel sjukvård, arbetsplats-, skol-och universitetskamper). Därav följer att det är slut med politiken som rör de egna behoven, utom på de få punkter där det verkar möjligt att göra ett militant angrepp. Detta hör till de faktorer som förklarar det ringa intresset för framgångar i de pågående kampanjerna.

VIII.
Alltså är den autonoma kampanjpolitiken en de facto-reformism. Efter antikärnkraftrörelsens sista höjdpunkt gick det inte att förneka: det autonoma konceptet, att intervenera genom militanta angrepp i delmålsrörelser, att driva kampen från kravaller till revolution och från enskilda frågor till kamp mot hela systemet, gick i spillror. Istället blev de autonoma De Grönas beväpnade gren.

Medan de autonoma kom ut svagare ur kampanjerna än de gått in i dem, trots eller snarare på grund av de delframgångar som tillkämpats inte minst genom deras egen insats (då föll ansatsen bort och rörelsesvackan trädde in), så ökade De Grönas röstsiffror och gick från enfrågeparti till heltäckande samhällskraft. De autonoma stod för rubrikerna, för de politiska trycket, medan De Gröna visade fram politiskt konkreta begrepp och förstod att binda in delkamper i ett mer långsiktigt politiskt arbete. Historiskt sett är detta ingen ny konstellation. Vid flera tillfällen har det funnits massrörelser, som använts av ledare/andra samhällskrafter för deras egna mål. Detta kommer ur att massrörelser på grund av sin klassammansättning inte kunnat utveckla politiska koncept. Det nya är bara att de autonoma försöker sälja den situation som alltid föds på nytt ur nöden som politiskt recept, och därmed frivilligt ställa massan till svars, på vars axlar historien skapas. Och detta fastän man utifrån sin materiella situation egentligen vore fullständigt kapabel att utveckla egna koncept.

Vad företogs då åren efter 1986, inte för att vricka omkull saker utan bara för att undfly de-facto-reformism-trots-den-revolutionära-förpackningen?
- Miljöfrågan övergavs, då reformisterna här var mest genomorganiserade.
- Andra frågor togs upp allt starkare: flyktingar, omstrukturering etc, då man hoppades att reformisterna inte skulle kunna ockupera detta område.
- En ilsken gränsdragningsiver gentemot enstaka reformistiska analyser och fasthållande vid förment radikalare analyser, för teser som förklarade fienden som ondare. Så höll vi den ekonomiskt-maktstrategiskt analyserande gulfkrigsparollen “Inget blod för olja” för mer realistisk än försöket att tolka kriget som ett “förintelsekring mot den arabiska befolkningen”. Försöket att avgränsa sig gentemot reformisterna i analysen av fiendens planer istället för i de samhälleliga perspektiven, ledde till konspirationsteorier som inte lät sig beläggas alls.
- Man övergav ställandet av några som helst konkreta krav (“Vi är bara där”)
- Man övergav alla förbund med reformister, nämligen alla som inte hörde till den militanta vänstern.

Framgången är lika med noll.

Antingen övade man sig i politisk existentialism och kunde inte formulera något politiskt mål överhuvudtaget vid sidan om stojets omedelbara angreppspunkter (första maj) vilket i slutändan innebär att man förlorar hela det politiska perspektivet. Eller så måste man göra erfarenheten att reformism inte är en fråga om tema, och att varje tema i slutändan då låter sig ockuperas av reformismen. Följden blev då återigen den gamla arbetsdelningen, som nu visar sig en gång till i OS-kampanjen: de autonoma gör aktiviteterna på gatorna och iallafall ytterligare ett arrangemang i “Ex” (Berlins Kafe 44) för dem som redan var insatta, Alternativa Listan, Naturskyddsförbundet och andra organiserar offentliga debatter, pressarbete etc, och tolkar då också de autonomas aktioner gentemot pressen (“Polisen ville få fram övergrepp”).

Efter att det uttryckliga avvisandet av varje samarbete med reformisterna i IMF-kampanjen 1988 var lika splittrat som den intensiva allianspolitiken fram till 1986, så existerar inte alls någon gemensam linje längre: varje grupp bedriver allianspolitik efter vad de själva tycker är bra och med ett klart godtycke. Framgången med OS-kampanjen kommer att vara följande: Alternativa Listan stiger stärkt ur konfrontationen, som de behöver för att bli kvitt sin nödtvungna image- och profilförlust. De autonoma kommer i slutändan rådlöst vänta på nästa möjlighet till militant angrepp, och de kommer hursomhelst att se med ro på de personella förlusterna, eftersom deras politik alltid kostar. Alltså, Alternativa Listan går politiskt stärkt ur kampanjen hur den än går, medan de autonoma inte blir stärkta ens om de uppnår sitt omedelbara politiska mål, stoppandet av olympiaden.

IX.
Den flåsiga kampanjpolitiken är en följd av vägran att föra en organiseringsdebatt. “I sin planlöshet och därför perspektivlöshet låtsas scenen vara en organisationsform för känslan av att komma framåt (det skulle då vara så att själva rörelsedynamiken inger oss den känslan även utan vår medverkan). Min tes är då att det även för sig i rörelsens djup är nödvändigt att prata om något så abstrakt som organiseringsfrågan, eftersom vi annars knappast längre kan förnimma något annat än oss själva och aldrig kommer att uppnå någon samhällelig relevans”. (Teser om kulturbegreppet, Interim 155/1).

Också reformismproblemet går inte att komma åt på något annat sätt. En revolutionär rörelse kan inte ta formen av medborgerliga initiativ (hur underjordiska de än må vara) eller så kommer den bara kunna uppnå de mål som sådana har: att förhindra vissa projekt och därmed säkerställa och befästa det samhälleliga normaltillståndet.

Den politiska seismograf-funktionen som proteströrelser under tiden har för det tyska systemet, den har också de autonoma. På samma sätt som dessa visar var den samhälleliga konflikten står på ett tidigt stadium, så visar den också ett korrektiv till den härskande linjen i rättan tid, utan att kunna bygga vidare organisatoriskt på den konfliktpotential som uppstått. När reformistiska koncept drivs genom är detta oftast en fråga om svaghet och oförmåga hos den revolutionära vänstern. Det är ingen lösning att inte resa fler konkreta krav. Det är en lyx för dem som inte tycker det är nödvändigt att uppnå framgångar som lägre hyra, ingen olympiad, uppehållstillstånd för flyktingar. Det som skiljer är vem som går stärkt ur konkreta kamper. Det kan en politisk formation göra bara när den lägger fram koncept som rör hela samhället, när den kan vinna dem som deltar i kampen för långsiktigt arbete. Kampanjer kommer att äga rum trots vår kritik. Detta är vänsterns konservatism: när det är dåliga tider, där allt runt omkring oss förändras, klamrar man sig alltmer förtvivlat fast vid det gamla. Åtminstone på lång sikt ger detta upphov till haveri. En grupp som inte tar sig an de historiska förändringarna kommer bara leva vidare som sekt utan politisk relevans, om den lever vidare alls.

“En av de allra viktigaste frågorna som rör det politiska partiet hänger ihop med denna rad av fenomen; nämligen huruvida partiet är kapabelt att reagera mot vanans makt och tendensen att mumifieras och bli anakronistisk. Partier uppstår och konstituerar sig som organisationer för att bemästra situationen i historiskt livsviktiga moment inom sin klass, men inte alltid förstår de att anpassa sig till de nya uppgifterna och epokerna, inte alltid förstår de att utvecklas i relation till de komplexa styrkeförhållandena (och de motsvarande positionerna för respektive klass) i ett visst land eller i internationell skala. I analysen av den här utvecklingen hos partierna måste man göra åtskillnad mellan den samhälleliga klassen, partimassorna, byråkratin och partiets generalstab. Byråkratin är den farligaste vanemässigt konservativa kraften. Om den i slutändan bildar en storhet som är solidarisk, självtillräcklig och känner sig oberoende av massan, så blir partiet anakronistiskt och i ögonblicken av akut kris töms det på sitt samhälleliga innehåll och svävar fritt i luften.” (Antonio Gramsci)

Heinz Schenck

Översättning: M Wåg & M Forshage / Stockholms Autonoma Marxister

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Uppskjutningen framflyttad 24 timmar, eiz skriver Förtryckta patienter i kölvattnet från vårt lands psykhistoria, Kaj Raving skriver Bestraffa inte klimatsmart resande, Johan Frick skriver Låt inte sverigedemokrater rita om kartan för oss, kamratwot skriver Back to school, Anders_S skriver Inte bara Göteborg har drabbats av ungdomsoroligheter de senaste dagarna

Ja, som en del av mina läsare känner till så är en hel del av min tidigare teoretiska utveckling och skrivande tät sammanbunden med gruppen Kämpa tillsammans! och i höst är det (tack vare kamrater i Pluribus Förlag.) dags för det mesta av den samlade textproduktionen att ges ut i bokform. Riktigt allt är det inte, då en del “texter” i sig är satans långa häften och vi ju redan tidigare givit ut en bok (Vi vill ha allting!). Det kommer bli ett par olika släppe-arrangemang så håll ögonen öppna.

Som en teaser kommer här förordet, skrivet av Andrés Brink:
Förord

”Vi kallar oss inte kommunister – vi är kommunister”

Med jämna mellanrum brukar klasskampen dödförklaras. Ursprunget kan vara valpiga småliberaler som yrar om individen såväl som betydligt intressantare framlyftande av andra viktiga identifikationer. Gemensamt för både den smaklösa och den rimliga kritiken är en syn på klass som något kulturellt, en identitet bland alla andra. Vid ett snabbt ögonkast tycks kritikerna ha rätt. Dom stora organisationer vi förknippar med formaliserad klasskamp, vänsterpartier och fackföreningar, är onekligen på nedgång. Sossarna avvecklar den välfärd dom en gång byggde upp och LO-facken ägnar sig i sina sämsta stunder åt att skicka snuten på papperslösa arbetare samtidigt som allt färre ser sig själva som arbetare i kulturell mening i takt med att dom industriella massarbetsplatserna flyttar från västvärlden. För klasskampen eller arbetarklassen är inte död, dom har bara bytt skepnad. Borta är fabriksarbetaren med livstidsanställning och kollektiva förhandlingar, i dess ställe har den visstidsanställda arbetaren trätt och därmed behövs nya vapen i klasskampen.

Klasskampen pågår varje dag på alla platser där någon säljer sitt arbete. Den sociala relationen mellan arbete och kapital är den relation som hela samhället kretsar kring och den relationen är till sin själva natur en relation av klasskamp. För att förstå klasskampens mekanismer och för att kunna accelerera och sprida en konfrontativ inställning till kapitalet behövs teori. Inte en död teori, ägnad åt akademikers intellektuella onani, utan en levande teori, en teori som lever i själva klasskampens böljande vågor. Texterna i denna antologi är sådan teori, framväxt i samklang med att nya metoder för konflikt prövats på nya arbetsplatser. Det är också en teori som växt fram ur en vänster som agerat bortom parlamentariska partier och förhandlande fackföreningar. För att förstå Kämpa tillsammans! texter behöver man förstå den rörelse som producerade gruppen, den autonoma rörelsen.

Under nittiotalet hände det något med svensk politik. I skuggan av massarbetslöshet och sociala nedskärningar, regisserade av både borgerliga och socialdemokratiska regeringar, dök den militanta utomparlamentariska vänster som stundtals kallade sig själv autonom upp. Det nya med den autonoma rörelsen var inte så mycket ideologi som organisationssätt och val av politisk praxis. Tidigare vänsterrörelser i välfärdsstatens Sverige, exempelvis radikaliseringsvågen från 68 och en bit in på sjuttiotalet, sysslade mycket med studiecirklar, ideologiskt hårklyveri och propaganda. Trots romantiserandet av väpnade befrielserörelser i tredje världen och drömmar om den perfekta leninistiska revolutionen var 68-orna bäst på att anordna studiecirklar hos ABF och skramla pengar på stan. En sympatiskt inställd stat och ett väl utbyggt föreningsstöd skapade en extremvänster som höll sig inom det politiska systemets ramar.

Nittiotalets stat var inte alls lika sympatiskt inställd till revolt eller motstånd. Det fanns inte längre några pengar till generösa föreningsstöd eller utbildningar av nyckelpersoner. Tvärtom monterades mycket av det sociala och kulturella stödet riktat mot framförallt ungdomar ner under några års ekonomiskt stålbad. Där sociala protester tidigare setts som sociala problem sågs dom nu som polisiära problem och bemöttes därefter. Samtidigt går det inte att reducera den autonoma rörelsens avståndstagande från samröre med staten till ett ensidigt undandragande från statens sida. Det handlade minst lika mycket om framväxten av en social och politisk rörelse som satte direkta resultat i första rummet, en rörelse som inte nöjde sig med opinionsbildning eller fortbildning.

Det går såklart inte att reducera den nya utomparlamentariska vänstern till en direkt produkt av nya sociala förhållanden, men den dramatiska ökningen av arbetslösa och socialbidragstagare i kombination med försvinnandet av många stora industriarbetsplatser skapade förutsättningar för framväxten av ett nytt sätt att göra politik på. Utan att ha några hårda sociologiska fakta, det finns så vitt jag vet inga vetenskapliga undersökningar av den autonoma rörelsens sammansättning, vågar jag påstå att om sjuttiotalets radikaler hade sin tyngdpunkt bland universitetsstuderande hade nittiotalets sin bland vit socialt marginaliserad storstadsungdom.

Som historiker är det frestande att överhistorisera allt man studerar, det går med lite vilja att hitta långa linjer och historiska rötter till det mesta. Militant utomparlamentarisk vänster är inget undantag, det går att se likheter med allt från franska kommunarder, ryska nihilister eller tyska vänsterkommunister till nederländska Provos, engelska anarkister eller danska husockupanter. Idéhistoriskt har en utomparlamentarisk vänster funnits i Sverige åtminstone sedan ungsocialisterna med tidningen Brand blev uteslutna ur socialdemokratin 1903 och Sverige utmärker sig genom att ha en lång obruten syndikalistisk tradition. För den autonoma rörelsen var det dock inte idégodset som var det viktigaste arvet utan den tradition av självständig basorganisering i kombination med politisk militans som övertogs från den västeuropeiska husockupantrörelsen. Det var sammanhållningen, det kollektiva uppträdandet i gatustridssituationer och beredskapen att använda våld för att nå sina politiska mål som gjorde att dom autonoma stundtals kunde överraska i och faktiskt stundtals vinna konfrontationer med polisen, som till exempel på 30 november i Lund vid ett par tillfällen i början av nittiotalet.

Att hitta ett sätt att karakterisera den autonoma rörelsen är inte helt enkelt. Anledningen är att det, som i alla nya sociala rörelser, saknades en central punkt, ett manifest eller en organisation med formellt medlemskap. Istället rörde det sig om politiska fält som delvis överlappade där enskilda aktivister kunde vara autonoma och någonting annat, exempelvis feminister eller antifascister, samtidigt. Det går alltså inte att reducera den autonoma rörelsen till en enfrågerörelse eller ens en ungdomsrörelse. Istället är jag övertygad om att det är fruktbart att förstå dom autonoma som vilken annan ny social rörelse som helst, som en politisk rörelse med ett brett register av både intresseområden och handlingsrepertoar. Om man ska försöka ringa in den autonoma rörelsen finns det vissa nyckelord som drar stora penseldrag för att skapa en bild. Det blir självfallet inte en klar definition med skarpa gränser utan snarare en framställning utifrån några centrala begrepp. Det kanske viktigaste begreppet är autonom som i det här sammanhanget bör förstås som fristående från stat och kapital. Rent konkret innebar det att rörelsen var utomparlamentarisk till sin form och antiparlamentarisk till delar av sina uttryck. Man ställde inte upp i val och organiserade sig utanför den rådande partistrukturen. I kombination med en ofta uttalad misstro mot parlamentarismen som politiskt system ledde detta till att dom autonoma kunde utmålas som antidemokrater när dom bröt det politiska spelets ramar. Men det handlade snarare om en position mot staten, i alla dess former, i kombination med en demokratisyn som skiljde sig från den representativa parlamentarismens.

Friståendet från kapital fick under nittiotalet inte så stora praktiska konsekvenser för den politiska praxis rörelsen hade. Eftersom den inte hade sin bas på någon eller några stora arbetsplatser kunde rörelsen inte gripa in direkt i produktionsprocessen. Även om många aktivister var lönearbetande var det inte lönearbetet som var den gemensamma grunden för den förda politiken. Istället angreps storföretag utifrån, stundtals med goda resultat som det tidiga nittiotalets kampanjer mot Shell.

Det går alltså att karakterisera den autonoma rörelsen som både utomparlamentarisk och utomfacklig. Likt många andra nya sociala rörelser var inte den autonoma rörelsen organiserad i en eller flera formella organisationer med stadgar, styrelser eller medlemskap. Istället präglades den av basdemokratisk organisering där besluten fattades direkt i den lilla gruppen. Även om rörelsen stundtals uppvisade en stor samstämmighet och arbetade i landsomfattande kampanjer fanns det inga centrala organ likt kongresser eller centralkommittéer som styrde aktiviteten, hur mycket än säkerhetspoliser eller journalister letade och önskade. Det betyder inte att det helt saknades styrning eller riktning, bara att den utövades på ett annat sätt.

En traditionell folkrörelse kan liknas vid en pyramid där (i bästa fall) medlemmarna i basen väljer sin ledning i pyramidens topp. Sedan är det ledningen som stakar ut en riktning och som ytterst tvingar medlemmarna att följa den. En ny social rörelse kan istället liknas vid ett nät utan direkt mittpunkt eller tydliga gränser. I den typen av organisering finns det ofta olika punkter som förmår utöva större eller mindre inflytande på rörelsen som helhet. Nätverket överlappar dessutom andra både nya och gamla sociala rörelser och påverkar såväl som påverkas av sin omgivning. Det ena organisationssättet är inte nödvändigtvis mer demokratiskt än det andra, det rör sig snarare om två helt olika typer av demokratisyn där den autonoma rörelsen betonade direktdemokrati, självständighet och direkt påverkan på bekostnad av tydliga strukturer, formell enhet och valda makthavare.

Rörelsens något otydliga organisatoriska form och stundtals svaga gränsdragning mot andra sociala rörelser gör det svårt att hitta en gemensam ideologi som samlingspunkt. Under ett brett vänsterparaply kunde allt från anarkister och radikalfeminister till marxist-leninister och befrielseteologer samlas och även om tyngdpunkten kan sägas ha legat vid en antistatlig socialism lyckades rörelsen i sina bästa stunder vara ideologiskt öppen och odogmatisk. Det var främst den stora ideologiska bredden som skiljde den autonoma rörelsen från den anarkistiska. Även om det fanns en stor överlappning och gemensam riktning går det att lite hypotetiskt dra en kulturgräns i Jönköpingstrakten, norr om gränsen dominerades den utomparlamentariska vänstern av anarkism – i södern var istället autonom den samlande beteckningen. Bredden innebar såklart inte att alla politiska riktningar levde under ett ideologiskt konsensus. Den sammanhållande faktorn var istället organisationsformen, dom ganska vagt definierade gemensamma fienderna (från abstrakta saker som världskapitalismen eller staten till högst konkreta nazister eller porraffärer) och den politiska militansen. Att rörelsen var militant ska inte förstås som att alla eller ens en majoritet av dess politiska praktiker innehöll våld. Som alla andra sociala rörelser var det istället klassisk propaganda och interna studier som utgjorde merparten av verksamheten. Det som särskiljer dom autonoma från all annan vänster var dock att dom inte tog avstånd från våld som politisk metod i Sverige.

Den autonoma rörelsen bör kännetecknas som en politisk och social rörelse. Därmed går den inte att reducera till en enfrågerörelse, oavsett om den stavas antifascism, feminism eller ungdomsrörelse. Som politisk rörelse agerade aktivisterna på en rad politiska fält där antifascism, feminism och antiimperialism kanske var dom tre viktigaste frågorna. Till skillnad mot mer traditionella politiska partier var den politiska repertoaren fast förankrad i en direkt form av politik. Det kretsade mycket kring direkta ingrepp för att förändra en konkret politisk situation, exempelvis genom att bryta upp nazistiska manifestationer, eller gruppens interna liv. Stundtals tog den utomparlamentariska vänstern det feministiska slagordet ”det personliga är politiskt” på extremt stort allvar.

Det går att lite grovt dela in rörelsens politiska repertoar i tre huvudsakliga delar. Den första delen var den internt riktade verksamheten. Här samsades traditionella folkrörelsestudier som studiecirkeln, föredraget eller helgkursen med mer socialt inriktad verksamhet. Den andra delen utgjordes av politisk opinionsbildning i form av exempelvis flygbladsutdelningar, tidningsförsäljning eller torgmöten. Här ryms också mindre traditionella medel som gatuteater, sprejmålade budskap och vissa aktioner. Den sista delen var den som särskiljde rörelsen mest från traditionella folkrörelser eller partier. Eftersom rörelsen inte tog principiellt avstånd från våld och såg sig själv i ett klart motsatsförhållande till staten begränsades inte dess politiska repertoar av lagen. I skydd av mörkret utfördes sabotageaktioner, både för konkret ekonomisk skadegörelse och för propagandistiska poänger, mot olika politiska mål, exempelvis porraffärer, multinationella företag och nazister. Den mest våldsintensiva verksamheten riktades mot den nazistiska miljön vars demonstrationer angreps och stundtals stoppades med resultat att den svenska nazismen under nittiotalet hade svårt att bygga upp en gatubaserad politisk rörelse likt den tyska.

Under det sena nittiotalet och det tidiga tvåtusentalet fick rörelsen ökat genomslag för sina problemformuleringar och sitt sätt att bedriva politik. Dom autonoma går knappast att karakterisera som en massrörelse men kunde trots det befinna sig i centrum för vissa politiska förlopp. Tydligast var det kanske under den framväxande globaliseringsdebatten där vänsterns kritik av en global kapitalism bröt igenom i breda lager. Politiskt fick rörelsen sitt tydligaste uttryck i mobilisering och konkret motstånd mot multinationella politiska institutioners kringresande toppmöten. I Sverige kulminerade rörelsen under några kaotiska dagar Göteborg 2001.

Det är självfallet svårt att som historiker analysera händelser som ligger så pass nära i tiden som dom senaste fem åren. Men en tydlig trend inom den utomparlamentariska vänstern efter toppmötescirkusen 2001 har varit ett ökat intresse för arbetsplatser och konkret klasskamp. Om det beror på att rörelsen kanske hade mindre gemensamt än vad deltagarna trodde, på en återvändsgränd för den gatubaserade politik som stod i centrum under nittiotalet eller på att folk tröttnade på att angripa symboliska mål låter jag vara osagt. Klart är att det tidiga tvåtusentalet har präglats av en ökad vilja att gripa in i den sociala relationen mellan arbete och kapital på ett handfast sätt. Här tror jag det är svårt att underskatta Kämpa tillsammans! roll som spridare av idéer och som etablerare av ett nytt sätt att se på utomparlamentarisk politik.

Som läsare av dom tidiga texterna är det värt att veta att Kämpa tillsammans! etablerade ett nytt sätt att förstå hur autonoma kunde göra politik. Texterna bröt med tidigare symbolpolitik och ett starkt fokus på den enskilda individen. Istället sattes lönearbetet som sådant i centrum och teorin blev ett sätt att utveckla verktyg för klasskamp som varken var formellt politiska eller kompromissande fackliga. Detta förde med sig en tydlig förändring av den autonoma rörelsen. Även om stora industriarbetsplatser där rörelsens arbetssätt fått ett erkänt genomslag saknas så har rörelsen allt mer vänt sig mot just arbetsplatserna. I den vändningen har man tagit med sig dom styrkor rörelsen haft, en förmåga att mobilisera förhållandevis många människor, kompromisslöshet och ett undanglidande arbetssätt som gjord det svårt för arbetsköparna att effektivt bemöta eller ens veta var deras fiender befunnit sig. Det är inte någon avslutad process, vilket klasskampen aldrig är, men den öppnar upp för ett intressant gränsland mellan social aktivism och ansiktslös arbetsplatsbaserad klasskamp som bär vissa likheter med den radikala arbetarrörelsen innan andra världskriget.

Förändringen är självfallet en kollektiv process och kanske mer av en tendens än ett historiskt faktum men det går att placera Kämpa tillsammans! i centrum för förändringen. Återigen är kanske nätverket en bra liknelse, Kämpa tillsammans! var inte en skuggornas centralkommitté som utfärdade order och drog i trådar. Istället vill jag se gruppen som en stark nod i den autonoma rörelsens idémässiga nät. Ur denna nod etablerades klasskampen som konkret praktik som den centrala frågan för den utomparlamentariska vänstern.

För mig som historiker är detta en viktig bok/dokumentsamling. Alla rörelser förtjänar att få sin utveckling dokumenterad och kanske kan texterna visa att det går att använda politisk teori till högst konkret aktivism. Inget dödar radikala tänkare så snabbt som universitetet, därför är det glädjande att Kämpa tillsammans! förmedlade erfarenheter och tankar till en aktivistkader. Marxismen som tradition mår bäst i händerna på intellektuella som kommer ur och ställer sina tankar i en rörelses tjänst och det gjorde Kämpa tillsammans!.

Ur ett snävare akademiskt perspektiv är det glädjande att något som annars riskerade bli helt bortglömt dokumenteras och bevaras. I nuläget finns det, såvitt jag vet, ingen forskning om den svenska utomparlamentariska vänstern med undantag för viss uppdragsforskning bedriven av socialpsykologer vid Linköpings universitet. Förutom att jag som historiker har mycket att invända mot det psykologiserande och stundtals patologiserande anslaget finner jag det smaklöst att bedriva sin forskning på uppdrag av polismakten, för mig kan inte akademikerns uppgift vara att ställa sin forskning i det beståendes tjänst. Vi behöver inte veta mer om sociala rörelser för att staten ska kunna desarmera dom. Tvärtom måste historikerns uppgift vara att lyfta fram och förstå rörelser på deras egna villkor, i valet mellan stenkastaren och polismannen väljer jag, som den romantiker jag är, alltid stenkastaren. Förhoppningsvis kan denna textsamling stimulera till mer undersökningar av den utomparlamentariska vänsterns historia och utveckling.

Andrés Brink

Denna text bygger på en helhetsbild som i stor utsträckning hämtats genom studier av material från den utomparlamentariska vänstern, främst Alarmkalendern, Storm och Brand. Som förordsförfattare har jag tagit mig friheter att måla en väldigt grov bild med stora och svepande drag.

Från Konfliktportalen.se: boladefogo skriver Kampen för jobben fortsätter i Newport, Björn Nilsson skriver Minnen av Fredells, Jinge skriver The Pirate Bay – Igen, Kaj Raving skriver Pervers kapitalism! 3.0 – dunplockning i tyskland, Anders_S skriver Underbart i Grekland, Johan Frick skriver Polisen stormar ockuperat hus i Göteborg, Jinge skriver Bortgjord landshövding – Miljöpartist,

Läs även andra bloggares åsikter om arbete, klass, samhälle, politik, kämpa tillsammans, klasskamp, historia, autonoma, marxism

Just nu är det lite röj i Rosengård, som flera tidningar skriver om, och en snut har visst pekat finger också. Men istället för någon dussinkommentar om det så kommer här en längre analys av ohnmacht. Håll till godo och kommentera gärna.

Rosengård är ett av resultaten av det väldiga bostadsbygge mellan åren 1964 och 1974 som vanligtvis brukar kallas för miljonprogrammet. Målet med programmet var att under ett decennium bygga en miljon bostäder för att lösa bostadsbristen som blivit alltmer akut redan under 1950-talet och som förvärrades än mer på 60-talet. Ambitionen var att bygga väldiga komplex av bostäder med parker och rekreationsytor runtom husen, närhet till skolor och sportanläggningar, på obebyggda platser. Lägenheterna skulle vara av god standard och bostadskomplexen bands samman med arbetsplatser, på den tiden främst olika industrier, genom trafikförbindelser och fungerande kommunikationer. Dessutom byggdes miljonprogrammen utifrån strikta regler för att separera biltrafik från gångtrafik – vilket innebär att miljonområdena kännetecknas av såväl gångbroar, gångtunnlar, gångvägar som trafikleder och stora parkeringsplatser. I Stockholm och Göteborg byggde man under denna tid kraftigt ut tunnelbanan respektive spårvagnsnätet medan man i Malmö förbättrade busstrafiken. Miljonområden som Kroksbäck, Holma och Rosengård är relativt centralbelagda, vilket medför att det i Malmö aldrig funnits ett egentligt behov av spårtrafik för att effektivisera transporten av massor mellan hem och arbete. Närhet till skola och arbete samt planerandet av olika former av samhällsnyttiga och offentliga institutioner, som idrottshallar och ungdomsgårdar, var en integrerad del av miljonbygget och effektiviserade och möjliggjorde reproduktionen av det växande storstadsproletariatet. Miljonbygget var därmed en del i det samhällsbygge som baserades på biltransporter och industriproduktion. Ett uttryck för den epok som var baserad på en keynesianistisk ekonomi. Det var ett led i den fascistiska/socialistiska struktureringen av kapitalismen som var baserad på arbetarrörelsernas klassorganisationers integrering i ekonomin.

Under efterkrigstiden fortsatte den påbörjade trenden att alltmer av befolkningen flyttade in till storstäderna för att söka arbete. Trots en lågkonjunktur i slutet på 1950-talet, som främst berodde på Suezkrisen och Koreakrigets efterverkningar på världshandeln, ökade Sveriges bruttonationalprodukt med 30 procent och byggvolymerna med 50 procent. För stora delar av produktionen möjliggjorde Koreakriget ökad export, trots krisen kriget innebar för ekonomin som sådan. Precis som andra världskriget och förstörelsen av Europa var grunden till den svenska ekonomins framgångssaga under efterkrigstiden, var det kriser och krig under 1950-talet som möjliggjorde ny export. Mer och mer varor producerades och mer och mer bostäder byggdes. Staten investerade och intervenerade kraftigt i näringslivet som under den svenska konjukturen 1929-55 präglades av stigande uppgång och strukturrationaliseringar inom industrin. Strukturrationalisering innebär att det inte skedde några särskilt stora nyinvestingar utan tillväxten pressades uppåt med hjälp av den förekommande industristrukturen. Efter andra världskriget började detta förändras något, industrin omorganiserades och utvecklades alltmer vilket medförde en intensifierad mervärdesexploatering – genom övergången till en relativ mervärdesstrategi via användandet av ny teknologi och ny arbetsorganisering som ökade produktivitetstakten – trots ökade löner. Men trots denna nytillförsel av teknik och maskiner var den ökade exporten, som innebar en väldig expansion för tillväxten, länge baserad på redan befintlig industristruktur. Samtidigt med den accelererande exporten ökade befolkningstakten och då export och ökad produktivitet möjliggjorde förbättrade löner – eftersom alltmer av arbetarklassens konsumtion blev produktiv för kapitalet, det vill säga möjliggjorde utökad kapitalackumulation – skapades det bättre förutsättningar för såväl import som inhemsk efterfrågan av svenska produkter. Den ökade tillfrågan på varor tryckte upp priserna och för att undvika att exporten försämrades devalverade man kronan vilket möjliggjorde att exporten kunde fortsätta att spira. När lågkonjunkturen nådde Sverige i slutet av 1950-talet fick staten gå in med än mer stimuleringspaket vilket möjliggjorde att produktionen och tillväxten inte föll utan tvärtom hölls uppe. Under denna tid förändrades också industristrukturen radikalt, vilket innebar att trots att befolkningen växte, så fick man ett problem med att finna fungerande arbetskraft. Tendenser som motverkade detta fanns i överföringen av arbetstagare från jordbrukssektorn till industrin – en tendens som varit reell sedan åtminstone 1920-talet. Den tekniska utvecklingen inom agrarproduktionen medförde minskat personalbehov och lösgjorde massor av arbetare som sökte sig till fabriksorter och storstäderna för att söka arbeta. Utöver detta skedde det alltmer en centralisering och rationalisering av industrin som möjliggjorde en överföring från arbetskraftsöverskotts- till arbetskraftsunderskottssektorer. Med hjälp av offentliga medel kunde industrin rationalisera produktionen utifrån tillgången på arbetskraft, så att industrier kunde växa fram på landsbygden och i småorter där det inte bara fanns nödvändiga naturresurser – som malm eller skog – utan även tillgänglig arbetskraft. Ett annat alternativ var att alltmer kvinnor fick lönearbete och man utvecklade även program för en medveten arbeskraftsinvandring. Det var också många av dessa nya arbetare, invandrade eller ej, som senare skulle hamna i miljonområdena. Industrialiseringen, och därmed kapitaliseringen, av tillvaron var i Sverige otänkbar utan den tillväxt- och exportorienterade politik som socialdemokratin understödde och som de facto integrerade den svenska arbetarklassen i ekonomin genom att arbetarklassens utökade konsumtion gjordes produktiv. Detta möjliggjordes främst genom en relativ mervärdesstrategi, produktiviteten accelererades och arbetskraftens värde trycktes ned, samt genom en imperialistisk världshandel som fick sin första egentliga kris först 1973.

Om efterkrigstiden kännetecknades av ekonomisk tillväxt skedde det samtidigt i hela Västvärlden, under och direkt efter andravärldskriget, en väldig babyboom vilket skapade större och större efterfrågan på varor av alla de slag. Den ökade produktionen av varor möttes därmed av utökad konsumtion och reproduktion – som var produktiv för kapitalet eftersom det var en nödvändig del i reproduktionen av det variabla kapital som möjliggjorde kapitalackumulationen. Det innebar också att trots att man byggde mer och mer bostäder i Sverige så blev staten tvingad att omedelbart bidra till bostadsbyggandet genom statlig subvention av räntan, samt subventioner av bostadsbyggandet genom fastighetsskatten, vilket måste ses som lönsamma och produktiva åtgärder för en ekonomi som kunde möjliggöra ökade löner samt ökad exploatering. Bostadsbristen var tvungen att lösas och lägenheterna skulle moderniseras och förbättras så att reproduktionen av proletariatet, och därmed av de kapitalistiska samhälleliga förhållandena, kunde anpassa sig till den tillväxtboom av såväl varor som proletärer som till syvende och sist möjliggjorts av andra världskriget. Ökad frihandel under sextiotalet och en ständigt ökande offentlig konsumtion stabiliserade den svenska ekonomin. Mellan åren 1948 till 1973 tilltog världshandelns tillväxt i genomsnitt med åtta procent per år vilket gav resurser till nödvändiga offentliga investeringar – exempelvis miljonprogrammet.

Den väldiga industrialiseringen av Sverige är därför otänkbar utan den moderna statens framväxande – med sin offentliga konsumtion och sin intervenering i ekonomin – samt utan världshandeln som möjliggjorde såväl ökade löner som ökad offentlig konsumtion. Den svenska staten var därmed mycket riktigt, som gammalkommunisterna brukade säga, en liten imperialistisk tiger som kunde använda sig av skatter och exportinkomster för att få in offentliga medel till att garantera reproduktionen – och exploateringen – av det växande proletariatet. Den inhemska arbetarklassen svettades ut genom ökad produktivitet av varor som främst konsumerades i andra stater. Den ökade produktiviteten innebar också en utökad industrialisering av produktionen och tillvaron utanför arbetet. Miljonprogrammet var en del i den industrialiserings- och organiseringsprocess av arbetarklassen och dess arbets- och levnadsförhållanden som reducerade den till ett produktivt och reproduktivt moment i den kapitalistiska ekonomin. Det här var mycket tydligt i industrialiseringen av byggnadsindustrin under femtiotalet. Byggandet blev som all annan produktion denna tid alltmer industrialiserad. Hantverksmässighet ersattes med industriella metoder och effektivitet och man omorganiserade arbetet genom införandet av olika former av byggmaskiner och prefabelement. Speciellt var det införandet av kranar som revolutionerade byggandet och fick produktiviteten att öka rekordsnabbt. Med hjälp av den nya teknologin kunde staden och landsbyggden fullständigt omvandlas och förenas med hjälp av motorvägar och brobyggen. Utan den här industriella utvecklingen som syftade till att möjliggöra snabba förflyttningar av varor och arbetare var den industriella produktionen och den keynesianistiska politiken omöjlig. Den nya infrastrukturen var en nödvändig del för att den framväxande efterkrigstidspolitiken och dess ekonomi skulle vara möjlig. 1952 fick Stockholm sin tunnelbana, samma decennium utvecklades hamnarna i Malmö, Trelleborg och Helsingborg. Den industriella staden var här men det var först i och med 1964 års beslut att bygga en miljon bostäder på tio år som den hårda samhällsplaneringen och funktionalismen skulle innebära framväxten av bostadskomplex som utformades som ett slags minisamhällen där proletären skulle kunna leva hela sitt liv. Spårtrafik eller andra allmänna kommuniktioner, eller bilvägar, skulle snabbt ta en till och från arbetet. Parker och idrottsanläggningar skulle möjliggöra rekreation. Närhet till skolan och butiker skulle möjliggöra att familjen kunde hålla sig till sitt område. Miljonbygget blev en form av arbetarklassreservat – en plats där det proletära livet kunde reproduceras ostört.

Så blev det förstås inte. Reproduktionen av proletariatet ifrågasattes, ungdomen revolterade och arbetarna strejkade. Miljonbygget var en del i en politik som varit baserad på full sysselsättning och en ekonomi som främst var baserad på industriell produktion vars tillväxt kunde garanteras genom export. Lönerna började skena iväg vilket skapade mycket svåra problem för den svenska ekonomin. Den kompromiss som den svenska socialdemokratin kämpat fram bröts genom arbetarklassens gräsrotsmobilisering inom och utanför fackföreningsrörelsen – och fick kanske sitt mest tydliga uttryck i strejken vid LKAB 1969 i Kiruna. Arbetarklassen lät sig inte vara instängd inom den arbetarrörelse som de facto varit kraften som utvecklat den form av industriella kapitalism som varit, och fortfarande är, kännetecknade för Sverige – en strikt arbetsmoral, en absolut tilltro till politiken och staten, en oförmåga att tänka utanför organisationen – och som inneburit en aggressiv relativ mervärdessexploatering av den industriella arbetarklassen, och ännu sämre förhållanden för andra delar av proletariatet som aldrig organiserats särskilt väl inom arbetarrörelsen – som städare, diskare och andra lågavlönde arbetargrupper. Även inom miljonområdena började olika former av protester och missnöjesuttryck skönjas – speciellt, men inte endast, i olika former av ungdomsrörelser: exempelvis punkmusiken och andra subkulturella protester, senare exempelvis hiphopscenen, som riktade ilska mot de genomplanerade och funktionalistiska byggen som endast var ämnade för en sak: reproduktion av proletariatet.

Den hårdare klasskampen, i Sverige och andra delar i världen, under sextiotalet och fram till åttiotalet hade redan försvårat läget för ekonomin. I och med oljekriserna på sjuttiotalet blev det inte bättre då världshandeln försämrades radikalt, vilket också påverkade Sverige. Om exporten ökade i Sverige från och med 1948 till 1973 så skedde det en radikal försämring på 1970-talet vilket försämrade läget för industrin. Den minskade handeln och den hårdnade klasskampsnivån på arbetsplatserna försvårade en fungerande reproduktion av kapitalförhållandet och av proletariatet. Inflationen ökade under 70-talet samtidigt som tillväxttakten mattades av och arbetslösheten började öka. I början av 1980-talet försökte man försvara den så kallade svenska modellen, som var baserad på en politik för full sysselsättning och som verkat för en kapitalisering av tillvaron genom att organisera samhället som om det bestod av en serie funktioner med syftet att framalstra ett proletariat ämnat för ett genomorganiserat och genomindustrialiserat samhälle. Efterkrigstidspolitiken var därför, som Amadeo Bordiga uttryckt det, fascismens seger. Fascismens innehåll: organiseringen och mobiliseringen av massorna som en produktiv och konsumerande funktion i en stat var vad som segrade efter andra världskriget. Den här formen av keynesianistisk och tillväxtorienterad politik blev alltmer omöjlig att bedriva. Trots den minskade exporten försökte man alltså i Sverige arbeta motcykliskt, det vill säga verka för offentliga utgifter i tider av lågkonjunktur. Men i och med avregleringen av kreditmarknaderna 1985 och den absoluta internationella övergången till en inflationsbekämpande politik – i och med att Bretton Woods avtalet avbrutits redan på 1970-talet, men Dollarn fortfarande var världsmarknadens nav, en nav vars värde endast kunde hållas uppe genom inflationsbekämpning – kunde inte den tidigare formen av reproduktionen fortgå. Man blev tvingad att övergå till en helt annan form av reproduktion av proletariatet och de kapitalistiska förhållandena. Den form av decentralisering och avreglering av industrin och ekonomin som oljekrisen utlöste och som accelererade under Tatchers och Reagans år under 1980-talet innebar också en form av liberalisering av reproduktionen av proletariatet. Om proletariatet förr integrerades i kapitalet genom organisationen och planeringen – där miljonprogrammet utgör ett av de bästa exemplen – är det nu proletären själv som skall integreras i kapitalet. Om fascismen och socialdemokratin innebar organisationens triumf över proletariatet, medför nyliberalismen proletariatets individuella integrering i ekonomin. Det vi sett sedan 1970-talet är en finansialisering av individen där alltmer av privatekonomin – via pensionsfonder, bostadslån, aktier och annat – blivit en del av världsmarknaden. Försäkringen och funktionen, den organisatoriska kapitalismens emblem, har ersatts med kontokortet och
livsstilen. Bankerna har alltmer vänt sig mot privatekonomierna eftersom företagen sköter sina egna transaktioner. Den enskilde och den ensamme är idag grunden för den kapitalistiska ekonomin och därför tar sig också den kollektiva och massiva reproduktionen av proletariatet, samt motståndet mot denna reproduktion, alltmer individualiserade uttryck.

Mer från nyhetsflödet.
Sydsv, Sydsv, SvD, HD

För övrigt skriver jag inte kommentarer på Steve Landos blogg, utan det är en gemensam antagonist som har skrivklåda.

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Jan Guillou och Åsa Linderborg om skolan, Björn Nilsson skriver Att jaga spöken eller ubåtar?, Jinge skriver Reinfeldt och Pseudodalen, Kristoffer Ejnermark skriver Den falska demokratin och åsiktsregistrering

Läs även andra bloggares åsikter om rosengård, aina, polisen, segregation, miljonprojekt, malmö, politik, klass, staden

Denna tankeväckande och intressanta text har jag snattat från den suveräna sidan Krigsmaskinen (som man själv kan regga sig på för att bidra och vara med i diskussionerna). Anledningen till att jag publicerar den är att jag själv gått och funderat mycket på hur ett effektivt arbetsplatsmotstånd ser ut/kan se ut i en del av de nyare produktionsformerna. Jag ska försöka få tummen ur och skriva några rader om den “planerade underbemanning” som finns på mitt jobb så småningom. Länkar till tidigare inlägg och funderingar:

Fordismens förmodade död och undersökningens återkomst
Mean production i sjukvården

Bartleby på Toyota

Den senaste i raden av organisationsmodeller som slagit igenom på bred front från 90-talet och framåt är så kallad ”lean produktion” eller ”mager produktion” på svenska. Lean är en västerländsk tolkning av toyotismen, som nu inte bara tillämpas i bilindustrin. Mager produktion och toyotism innebär bland annat decentralisering av produktionen, Just-in-time, större kundanpassning, demokratisering av arbetsplatsen, ständiga förbättringar och teknologisk offensiv (särskilt informationsteknologi). I denna text fokuserar jag på de tre senare aspekterna och hur det påverkar utsikterna för arbetsplatsbaserat motstånd.

Verkligheten i den magra produktionen

Min arbetsplats (i tillverkningsindustrin) satsar nu hårt på denna strategi för att öka produktiviteten. Mer detaljerad utvärdering av produktionen (allt från stopptider till kvalitetsförbättringar) som också sker med kortare intervaller redovisas veckovis i mindre grupper på avdelningarna där sedan uppgifter delegeras, allt för att täppa till luckor och onödig tidsförlust. Syftet utåt är, föga förvånande, att ”jobba smartare inte hårdare”, och ”ordning och reda” och liknande. Den verkliga effekten är såklart att tidsrymderna blir allt mindre och tätare och att vi följaktligen blir mer stressade. Teknisk utrustning som loggar stopptider och maskinscykler ner till minsta detalj skapar en övervakning (även om de givetvis inte öppet erkänner detta, eller att det de facto kan användas på det sättet) som gör det extra svårt att smita undan ens de kortaste stunder.

Lyckligtvis jobbar jag i ett arbetslag som inte låter detta splittra oss genom inbördes konkurrens eller som låter misstänksamhet och angiveri ta rot. Men ändå går det inte komma ifrån ökad arbetsstress. Ett sätt att begränsa tidshetsen har varit det klassiska ”arbeta enligt regelboken” men den (mot)strategin är begränsad till några enstaka moment och i längden ganska frustrerande. Att ”råka” göra misstag i rapporteringen är också problematiskt då det å ena sidan delegeras tillbaka till oss själva att åtgärda och å andra sidan i stor (och allt större) utsträckning loggas automatiskt.

Demokratiseringen, det vill säga att vi delegeras ansvar och ett visst inflytande, i kombination av den teknologiska offensiven gör det ansiktslösa motståndet mer problematiskt. Småstriderna blir i många fall harmlösa och produktiva. Övervakningen gör det allt svårare att förbli ansiktslös. Det ansiktslösa motståndet som offensiv strategi för att bygga upp motmakt underifrån ter sig allt mer begränsad. Två möjliga svar på denna utveckling uppenbarar sig. Den första är öppen, synlig och orädd konfrontation. Den andra är passiv och intresselös vägran. Det är den jag här vill reflektera över.

»Jag skulle föredra att inte göra det»

Det är inte svårt att se hur mager produktion effektivt inlemmar mycket av arbetarmotståndet, krav på demokrati och medbestämmande och anställdas begär och gör det produktivt för företagen. I kombination med flexibla löner som är knutna till produktiviteten formas en företagskollektivitet som själv driver på utvecklingen och utarmningen av arbetskraften. Ett nytt viktigt ”slagfält” blir därmed våra attityder och inställningar, etc, hur motiverade vi är. Vi uppmanas vara öppna och diskutera förändringar. Även om det kommer fram i form av klagomål, gnäll och allmän negativ inställning så fungerar det utvecklande och uppmuntras. Bortsett från öppen konfrontation som när den är tillräckligt okontrollerbar fortfarande blir farlig, är organisationens största fara passivitet och ointresse. En sådan undflyende vägran är ”tom” i en mening då den tömmer de ständiga förbättringarna och demokratin på innehåll. Inte ens ett negativt motstånd finns att förhålla sig till. Karaktären Bartleby i Herman Melvilles klassiska novell med samma namn utgör ett exempel på denna sorts vägran. Bartleby säger inte »jag vägrar att göra det» utan det mer obestämda »jag skulle föredra att inte göra det». Han vägrar inget specifikt och föredrar heller inget alternativ. Han föredrar helt enkelt passiviteten, icke-deltagandet. Denna vägran blir därför mer absolut än det oppositionella motståndet då den inte är ett beslut om något, varken positivt eller negativt. Bartleby avstår.

Men är inte denna vägran suicidal? Är den inte lika tömmande och fragmentariserande av vad som skulle kunna bli en potentiell motmakt? Bartleby svälter till döds för att han till slut föredrar att inte äta. Det tycks vara ofrånkomligt att denna form av vägran tömmer alla parter i organisationen. Men är det nödvändigtvis något dåligt?

Smittor och kontroll

Det tog inte många veckor innan man kunde märka av att åtminstone mellanchefernas entusiasm har mattats av, framför allt på grund av det påtagliga ointresset och nonchalansen från oss på golvet. ”Ordning och reda” höll bara ett par veckor och snart var vi tillbaka i våra gamla rutiner. Inget händer på ”förbättringsmötena”. Försöket att engagera oss för företagets bästa kan i den här meningen alltså sägas ha misslyckats. Den intresselösa vägran har smittat av sig i hela organisationen. Som ett virus tär den på organismens immunförsvar. Den kan oftast hållas i schack, men mutationer sker i takt med de ständiga förbättringarna och den finns alltid där, beredd att bryta ut. Vad som dock kvarstår, och som är så nedslående, är att den tekniska offensiven likväl fortgår. Tekniken påverkas inte av mänskliga smittor.

Teknologierna finns överallt, i alla former. Jag talar om teknik i bred bemärkelse här. Via datorerna tilldelas vi arbetsuppgifter, hur lång tid vi har på oss, och där rapporterar vi vad som gjorts, hur lång tid det tog, var allt finns, etc. Robotar och CNC-maskiner är centrala i produktionen och det vi arbetar mest med. Till de som det går har det installerats utrustning som loggar arbetscykler, stopptid, stopporsak, etc. Dessa är dessutom uppkopplade på det interna nätverket och kan läsas av av flera personer, chefer och tidsstudiemän bland annat. Det är få – och blir allt färre – moment i produktionen som inte är beroende av någon form av teknik och med det noder i ett större kontrollnätverk.

När Marx i Kapitalet talade om hur maskineriets införande underkastade livets rytm till maskinernas rytm visade han inte bara hur det rent konkret gick till utan också hur våra medvetanden anpassades till rytmen. Mänskliga kroppar är dock sköra ting och teknifieringen har, i min erfarenhet, också gett upphov till flera smittor, av dem framför allt utmattningssmittan. Tekniken gör oss sjuka och utmattade. Smörj-, kylnings-, och rengöringsmedel ger oss huvudvärk, uttorkad hud, irriterade ögon, etc. Det konstanta bullret gör oss trötta, stressade och spända. Förutom den kroppsliga tröttheten kommer också den mentala och intellektuella tröttheten. Det hänger ihop med intensifieringen av arbetstiden. Chefer och andra som inte är aktivt delaktiga i arbetet på golvet talar gärna om hur “berikande” det är utmanande, tankekrävande och social problemlösning men verkligheten är att det inte finns något uttrymme för “kreativt tänkande” och “lek”: det finns ingen tid till det. Det finns bara tid till sådant när det går dåligt för företaget och beläggningen är låg; det vill säga “idealtillståndet” för mager produktion är en fantasi.

Pessimism

Vad jag har beskrivit här är min personlig erfarenhet och det är möjligt att den inte delas av andra. Den kanske låter överdriven men det är för att jag fokuserat på enskilda tendenser som jag anser särskilt viktiga, tendenser som bara är i vardandet. Det är min uppfattning att vi bara har sett början på denna utveckling.

Bartlebys vägran driver chefen nästan till vansinne innan han beslutar att flytta företaget till andra lokaler. Bartleby lämnas utanför, och hamnar till slut i fängelse. Verkligheten är, enligt min erfarenhet, lika hopplös som Melvilles berättelse, men en hopplöshet och praktisk pessimism som är destruktiv för hela arbete-kapital-relationen. Om det finns möjligheter till något uppbyggligt finns det i så fall utanför arbetsplatsen.

Läs även andra bloggares åsikter om toyotism, lean production, mager produktion, krigsmaskinen, bartleby, toyota, produktionssätt, melville, kapitalism, arbete

Från Konfliktportalen.se: Vida Latina skriver Fascism på riktigt, Baskien Information skriver Solidaritetsaktioner för de arresterade och fångarna, Björn Nilsson skriver Vem är förvånad …, Marlene Olsson skriver Hur hade situationen för sjukskrivna sett ut om sossarna haft makten?, Autonoma Kärnan om imperialism.

Här kommer det tredje inlägget i min serie om Autonomt Motstånds stadsdelsmotstånd i Södra innerstaden i Malmö, det är nog bra att läsa dom andra två inläggen först. Detta inlägg handlar främst om vad vi gjorde och en del om relationen mellan klasskamp och politiskt organisering. Möjligtvis kommer det senare med ett inlägg med länkar till våra affischer och flygblad, men då måste dom scannas först.

Stadsdelmotstånd del 1, Kamp mot lyxrenovering
Stadsdelsmotstånd 2, Organisering och mål

Efter de inledande aktionerna för att uppmärksamma den hotande lyxrenoveringen av Södra Innerstaden så organiserades en serie föredrag och en paneldebatt på Glassfabriken i december 2001 som handlade om boende och bostadspolitik. En av slutsatserna blev att det var för defensivt att enbart arbeta mot lyxrenovering och även för att göra det framgångsrikt krävdes ett engagemang i fler frågor som gällde vår situation som boende. För även om vi hade fått stort medhåll för våra åsikter när vi delat ut flygblad så hade inte det inneburit att vi kunnat mobilisera folk till exempel till våra torgfester. En av anledningarna kan naturligtvis ha varit att det inte finns en omedelbar koppling som innebär att man faktiskt motarbetar lyxrenovering genom att festa på ett torg. Så med de diskussionerna i ryggen började vi arbeta med de konkreta problem som fanns i våra områden och att bli mer relevanta för andra boende. Ett av de saker vi såg som problem var att vi hade så pass lite kontakt med kamrater med ursprung i andra länder, framförallt relativt nyanlända invandrare, eller rättare sagt, de kontakter vi hade var genom asyl- och flyktinggömmarpolitik och vi ville även att folk skulle kunna vara aktiva i Sverige och ta vara på de ovärderliga erfarenheter av organisering och kamp de hade fört i sina hemländer. Ett annat syfte var helt enkelt att öka kontakterna mellan invandrare och svenskar. Så vi drog, tillsammans med Iranska Flyktingrådet, igång ett projekt som vi kallade “Språka med oss”. Vi träffades på Kvarterslyftets lokal och diskuterade allt mellan himmel och jord, hjälptes åt att fylla i blanketter och att förstå horoskop och ordspråk. En fördel med att det nästan bara var perser var att de kunde hjälpa varandra också. En av de roligaste pratstunderna handlade om alla jobbiga svenska blanketter, det lät ungefär så här:
- Vad menar dom när dom skriver så här? Vi har jättesvårt att förstå språket som myndigheterna använder.
- Ja, det är inget konstigt, infödda svenskar har svårt att förstå byråkrat-svenska.
- Men varför använder man ett språk som inte ens de som är födda i landet förstår?
- Hmm, det är en bra fråga.

Vi hade också tankar kring att dra igång ett läxhjälpsprogram, men på det stora hela hade vi tagit oss vatten över huvudet från bägge sidor, vi träffades en gång i veckan med människor som också dom hade ett fullspikad schema, men det var kul och lärorikt under tiden det varade.

“Våra frågor sammanlänkas av gruppens mål: Bestämmanderätt i våra egna kvarter – Detta försöker vi uppnå genom att skapa en gemensamhet i de små, individuella och ofta isolerade kamper som sker dagligen. Vi har t ex försökt samla folk kring frågor som rör de boende i våra egna kvarter t ex fixa sopstation och protestera mot byggandet av 3G-master”
AM’s stadsdelsgrupp.

Dessa jävla sopor…
När vi väl satte oss ner och pratade om vilka problem som fanns i våra områden dök små som stora saker snart upp. Något vi snabbt reagerade på var att Förpackningsindustrin hade tagit bort flera stationer för sopåtervinning. Detta var inte bara en miljöfråga för de som ville sortera sina sopor utan något som angick alla, att stationerna togs bort gjorde nämligen att det hamnade ännu mer skräp i allas våra redan överfulla och råttbebodda soprum. Många i Södra Innerstaden saknade dessutom bil och det var både jobbigt och tidskrävande att just vi skulle ha mycket längre till återvinningsstationer än alla andra. Kamperna om rätt till sopstationer pågick ungefär från början av 2002 till februari 2003 och var en kamp där vi fick igenom våra krav. När stationerna togs bort fortsatte folk spontant att lämna sina sopor där stationerna innan hade varit, och sopgubbarna hämtade dom också. Det var en märkligt situation där det låg sopor på gatan regelbundet och sorterat som ändå hämtades upp. Vi spann här vidare på det folk redan hade börjat på och satte upp affischer där vi uppmanade folk att lämna sopor men samtidigt rekommendera dom att inte lämna glas och metall som kunde vara farligt för barn. Sedan anvisade vi rutor var man skulle lämna plast, papp och papper för att göra det lite lättare för sopgubbarna också. I det här arbetet, som så många andra gånger, började vi gräva runt i vem som egentligen hade ansvar och hur beslutet togs runt dessa frågorna, vi upprättade också kontakt med de som hade makten över besluten, syftet var att veta var man skulle framföra sina synpunkter och hotelser och vem man eventuellt skulle hänga ut om det blev aktuellt. Då politikerna kanske inte brydde sig så mycket om att det var skräpigt i våra kvarter beslutade vi oss för att ta skräpet till stadshuset. I en minutiöst planerad aktion dumpades därför sopor utanför deras ingång. Vi fick i ett första läge tillbaka stationerna men helt plötsligt försvann dom igen, i det läget var det helt klart dags att gå till en mer kollektiv aktion – vi kallade till “Sopdemonstration” där vi gemensamt skulle gå till stadshuset med våra sopor. Vi satte demonstrationen som slutdatum och uttalade helt enkelt ett ultimatum – finns det ingen sopstation detta datum så går vi till stadshuset med våra sopor. Kommunen fick kalla fötter och hostade upp ett par tillfälliga stationer som de lovade skulle följas av fasta, ett löfte de skulle hålla. Vi vann på walk-over men det innebar också att mobiliseringen uteblev, vi fick inför massmedia och kravallpolis teatraliskt sortera våra sopor.

““Det handlar inte om att vara emot mobiltelefoner utan om att vilja ha bestämmanderätt över kvarteret där man bor. Helt plötsligt dyker det upp saker man inte blivit informerad om, vi vet inte om det är miljö- eller hälsofarligt. Vi har ingen bestämmanderätt, ingen möjlighet att säga: vi vill inte ha en mast här. Och fastighetsägaren tjänar pengar på att sätta upp dem, pengar som inte återinvesteras i fastigheten. Vi står för riskerna och de tar vinsterna.” säger han och formulerar därmed den gyllene regel som gäller som gäller för privatiseringar över hela världen både på global och lokal nivå.
America Vera-Zavala ur “Deltagande demokrati” i kapitlet “De autonoma står på barrikaderna – i tvättstugan”

När det började dyka upp master för 3G-telefoni var vi inte sena att protestera, och varför förklaras i citatet ovanför. Men det var en svår kamp att föra, vi informerade boende om var det fanns master, hur de kunde kolla upp om det fanns på deras hus och hur de såg ut, samt var de kunde hitta mer information. Längre kom vi inte då, men intressant nog finns det andra grupper t ex i Italien som kommit längre. Där har man stoppat liknande projekt i en del kvarter, läs mer hos Guldfiske.

En annan fråga vi engagerade oss i var trafiksituationen på Möllan, bland annat krävde vi 30 km/h som hastighetsbegränsningen på Ystadsgatan och där kombinerade vi målningar på gatan med texter som “lekande barn!” med flygbladsutdelningar till bilister och kontakt med gatukontoret. För övrigt har det nu dykt upp nya förslag om att hela torget ska bli bilfritt.

Consulta och alternativ hyresgästförening?
Parallellt med aktiviteterna kring boendemiljön gick debatterna höga till hur vi egentligen kan stoppa lyxrenoveringen. Någon slags organisering av de boende, just i form av boende, sågs som ofrånkomlig. Samtidigt kändes det helt orealistiskt att försöka jobba genom Hyresgästföreningen. Vi beslut oss därför att kolla upp den Boendeföreningen i Göteborg genom att bjuda in dom att prata under Gårdsdagen på Möllevången (ett arrangemang som många boende deltar i). Samtidigt lanserade vi Sveriges första Consulta där vi ställde frågor om boendemiljön, trygghet och Hyresgästföreningen. (Consultan är en undersökning som Zapatisterna startade, tanken var att som vänstergrupp vända lite på perspektivet istället för det klassiska “Det här tycker vi!” fråga “Vad tycker ni?”). Vi gjorde en hel reklam innan och fick in 150 svar på vår enkät, på vissa frågor var svaren entydiga och bekräftade våra egna åsikter ganska väl. Det som de flesta var eniga om var:
Att de hade för lite att säga till om i sitt boende, och ville ha mer att säga till om.
Att de kände sig säkra där dom bodde (trots de “farliga” stadsdelar de bodde i).
Att de antingen inte var medlemmar av Hyresgästförening eller var missnöjda medlemmar.
Länkar: Yelahs två artiklar om Consultan, skrivna av Stefan Bergmark: Yelah1, Yelah2.

Så på det stora hela var det inte svårt att dra slutsatsen att det fanns ett verkligt underlag för något slags alternativ till Hyresgästföreningen. Men efter närmare studier av Boendeföreningen i Göteborg och regelverket för att starta en egen hyresgästförening så var det ganska uppenbart att det inte var en framkomlig väg. För det första hade Boendeföreningen förhandlingsrätt för 2 eller 3 fastigheter, och det hade tagit dom 10 år att ta sig dit, det är möjligen en väg för mer inflytande i vissa stadsdelar, men som alternativ för att motverka en snabb lyxrenovering kändes det helt orealistiskt. Den andra anledningen var att det var uppenbart att problemet med Hyresgästföreningen inte var deras passivitet utan att de faktiskt knappt hade några lagliga kampmetoder att ta till över huvud taget. Med de nuvarande lagarna har helt enkelt fastighetsägarna otroligt mycket mer rättigheter än skyldigheter. Även om vi kom fram till att det inte var en framkomlig väg för oss, så var det helt klart vettig att undersöka möjligheterna i form av underlag bland de boende och juridiska möjligheter.

En fråga som kommit fram genom consultan var trygghet och brottslighet, och även om de allra flesta kände sig trygga i våra områden så var våld och trakasserier mot kvinnor, framförallt i samband med krogbesök, ett stort problem. Vi skrev ett kort flygblad om detta och la ut tusentals blad på krogarna, det riktade sig både till kvinnor och män och uppmanade män att bete sig och hålla efter andra och kvinnor att försvara sig och andra.

Vi tittade också närmare på Citytunneln och försökte analysera vad byggandet av den skulle få för konsekvenser, framförallt med inriktning på att Malmö stad skulle lägga en miljard på ytterligare ett stort och tjusigt projekt. Om Citytunneln sa vi på den tiden “den kommer inte ge bostadslösa en ny bostad. Den kommer inte att ge kommunal- och landstingsanställda högre löner eller bättre arbetsvillkor. Om den kommer att skapa fler arbetstillfällen i längden vet vi inte.”. Citytunneln har för övrigt fått en station på Triangeln färdig nu och det återstår att se vad hela bygget samt stationernas placering kommer få för konsekvenser för de som bor i närheten, ett som är säkert är i alla fall att det inte lär bli sänkta hyror.

Våra kanaler att nå ut var flitiga affischeringar och flygbladsutdelningar, samt vårt eminenta stadsdelsblad Info-214 ( 214 är alltså postnumret till Södra Innerstaden).

Klass och Politik
Relationen mellan den autonoma vänstern (och vänstern som helhet) och arbetarklassen är en jävligt komplicerad sak, man kommer onekligen in i trista “identiteter” som autonom, aktivist eller “arbetare”. Onekligen var vi en liten grupp revolutionärer som till viss del satte agendan till vilka frågor som det snackades om, men det var hela tiden frågor som gällde oss lika mycket som andra boende, och vårt engagemang och vår aktivitet fick folk att vända sig till oss, och fick oss att vända oss till andra. Ibland för att vi var autonoma, ibland trots att vi var autonoma. Att föra en kamp på gator och i stadsdelar är inte samma sak som att kämpa på arbetsplatserna, där det ibland är mycket lätt att kämpa direkt mot utsugningen och dryga chefer utan att gå omvägar genom representation eller att det man gör gör att andra betraktar en som något annat än bara en annan knegare på golvet. När vi hotar med att dränka stadshuset i sopor blir vi direkt ett slags representater, inte bara för de boende utan också gentemot de boende, vi kanske blev de autonoma de kunde relatera till. Vid ett par tillfällen under de dryga två år från sommaren 2001 till sommaren 2003 fanns det ett par tillfällen jag vill nämna lite extra, där det över huvud taget dök upp en gemensam praktik eller väldigt tydliga beröringspunkter mellan “rörelser i klassen” och oss som “autonoma boende”, vi valde i flera av fallen att ha en rent “stödjande” roll, där vi inte tog några speciellt egna initiativ. Men det var också uppenbart hur svårt det var att mobilisera de övriga vänsteraktivisterna till arrangemang eller protester som inte var deras “egna”.

Under en het sommar blev det en smula röjigt vid Sofielundsskolan, ungdomar hängde där på kvällarna och stökade i största allmänhet, och många vuxna som ville ha sin nattsömn var rätt irriterade. I samband med det så var det boende kring skolan som undrade om vi ville vara med och dra igång nattvandringar. Min första reaktion var ganska tveksam, var syftet att övervaka eller till och med gripa ungarna eller att ringa snuten? Mina farhågor visade väl på mitt bristande förtroende till mina grannar när de förklarade att syftet ju var “att ungarna INTE ska åka fast och få problem med polisen, det är ju våra ungar!”. Efterhand så lugnade det ner sig av sig själv, av typiskt svenska orsaker, det blev kallare på kvällen helt enkelt, men en fråga som dröjde sig kvar var att en del av oss ser inte samma problem som andra boende, och tvärtom.

Jag bodde i den här perioden i ett kvarter som var uppdelat på två olika hyresvärdar samt en trapp med bostadsrätter, ingen lysande förutsättning för organisering kan tyckas. Det fanns en rad problem som bara blivit mer och mer akuta, gården såg ut som satan (den där skylten med texten “Förbjudet att spela fotboll på gräset” blev lite tragikomisk när gården såg ut som Gobi-öknen), bristande underhåll i trapphusen och lägenheterna och överfulla sopor som drog till sig råttor. Som så många andra kvarter i Malmö var det ett slags “misärens självförvaltning” eftersom man var tvungen att fixa sånt som pajade själv. Något som inte var så lätt för giktbrutna pensionärer. Men i kvarteret bodde också något tiotal människor som kan betraktas som “vänsteraktivister”. Jag tänkte att det ska väl gå att göra något och drog, tillsammans med en stenhård äldre dam, ihop först en gårdsfest och sedan ett möte för kvarteret som vi la på Kvarterslyftet som låg ganska nära. Mobiliseringen var både peppande och en besvikelse, det var en besvikelse att så få av dom jag trodde skulle komma som dök upp, och det var peppande att så många andra gjorde det. Det kom folk från ungefär 15 hushåll i kvarteret och vi beslutade oss för att börja med en namnlista med krav till hyresvärden (som när man ringde och klagade på att hissen var trasig sa att “det är zigenarna som pajat den”. Vilket är jävla skitsnack, det handlar ju inte om zigenarna pajar den eller inte, han tar likväl in grova pengar från zigenare som icke-zigenare och har han belägg för det skulle han väl vräkt dom?). Slutsatsen efter mötena fick väl bli att det inte är mer sannolikt att en vänsteraktivist vill göra nåt i sitt kvarter än nån annan. Och det är väl inte så mycket att säga om det. Men vi gick runt med namnlistor som nästan alla skrev på, vi krävde förändringar och fick bättre grannsämja på köpet, vi fick också dit stadsdelstidningen som gjorde reportage och visade upp hyresvärdens smutsiga byk för flera människor.

“Vi hade inga förhoppningar om att dessa “arbetarpartier” skulle satsa på arbetarklassen. Tyvärr hade vi rätt. Det handlar om att man kontinuerligt prioriterar stora projekt (vi tänkte här på t ex Bo01 och Citytunneln, Kims anmärkning) och höga löner till chefer och politiker. Dessa påstår sedan att det inte finns pengar till bl a vård och skola.”
ur ett flygblad mot nedskärningar 2003 av AM’s stadsdelsgrupp.

Nedskärningar och motstånd
År 2002 var det val i september, och traditionsenligt hade den “röda” sidan makten i Malmö under ledning av Ilmar Reepalu. Lika traditionsenligt var det väl också att man börja skära ned 2003, lagom långt till nästa val med hopp om att man inte ska minnas till nästa gång det är dags att gå till urnorna. Först ut var Region Skåne (som inte Ilmar kan lastas för) som skulle lägga ner Vårdcentralen Eden på Möllan, trots att det var en av de bästa, enligt patienterna, vårdcentralerna i Malmö. Men här stötte man på patrull, det organiserades en demonstration på initiativ av den lokala hyresgästförening i kvarteret Dimman. Det kom 400 personer till demonstrationen, de flesta äldre och många patienter och personal på Eden. Själva hade vi hjälpt till med affischering inför demonstrationen, och inför beslutet som de ansvariga skulle ta så affischerade vi med deras namn och e-mejladresser så folk skulle kunna höra av sig till dom och säga sitt hjärtas mening. Vi arrangerade också en liten gatuteater där vi delade ut plåster och flygblad. Motståndet lönade sig och man de ansvariga, Sydvästra Skånes Sjukvårdsdistrikt, beslutade sig för att inte stänga Eden utan göra en “osthyvelsmodell” och skära ner lite här och var istället.

Nästan nedskärningsrunda gällde Södra Innerstaden, och även här ville S+V+Mp skära ner. Man ville stänga stadsdelens två öppna förskolor, en på Möllevången och en på Seved. Viktigt i sammanhanget är att Seved är Sveriges fattigaste innerstadsområde. Man ville även stänga två fritidsgårdar samt dra in resurser för narkomaners rehabilitering i stadsdelen. Organiseringen av Malmö Stad i olika stadsdelar med separat budget innebar mest att de lokala politikerna fick bestämma var de ville skära ner, i ett par stadsdelar vägrade vänsterpartister “ta sitt ansvar” och röstade, tillsammans med borgarna, mot nedskärningar. Men inte i Södra Innerstaden, deras starkaste fäste. Det skedde en mobiliseringen mot förslaget, främst från fritidsgårdarna och de öppna förskolorna, vi hjälpte till efter förmåga. På en vardagsförmiddag kom det så 140 personer till stadsdelsnämnden möte. Förskolorna, främst på Möllevången, hade bland annat mobiliserat föräldrar och barn och det blev rätt kaotiskt på mötet. Man kunde från början se att nämndens ordförande tillika sosse-hunden hade en räv bakom örat. Efter överläggningar så beslöt de att “bara” stänga en fritidsgård och dra ner resurserna för narkomaner. Flera anställda och anhöriga vilkas områden blivit “räddade” jublade. Det gjorde man säkert från stadsdelsnämndens håll också. Man såg vilka delar av nedskärningarna som det fanns ett starkt motstånd mot och skar istället ner på de minst stridbaras områden. På så sätt hade man kunnat splittra motståndet. Även om folk var på mötet och protesterade tillsammans var de ändå isolerade eftersom de kämpade för varandras resurser utan bara för sina egna. I tysthet och utan protester lades senare även den öppna förskolan på Seved ner.

Både dessa mobiliseringar var delvis segerrika men lämnade ändå en dålig smak i munnen, de rutinerade proffspolitikerna hade gjort så här i varje mandatperiod, man hade följt “det minsta motståndets lag” och gått ut med stora besparingar, för att sedan backa och skära på andra ställen om de mötte på ordentligt motstånd. Vi som kämpat mot besparingarna hade å andra sidan inte den kontinuitet och minne som politikerna haft. Vi kämpade mer som småbarnsföräldrar, anhöriga till narkomaner, ungdomar, patienter än som arbetarklass. De kämpade som kapitalets och statens nyttiga idioter mot sina egna väljare. Och jag har svårt att dölja mitt förakt för politikerna när jag skriver det här men också min besvikelse över dem bland de som protesterade som övergav de svagare, när jag skriver det här. Om man ska se “vår” roll i såna här sammanhang så är det kanske att få folk att lyfta blicken och tänka mer solidariskt när det görs nedskärningar.

Efter drygt två års arbete så lade vi ner stadsdelsgruppen, flera medlemmar hade flyttat och Autonomt Motstånd, vår “moderorganisation”, hade redan lagt ner sin verksamhet. Men de erfarenheter vi gjorde levde vidare i andra organisationer och andra projekt, bland annat i mobiliseringar mot nedskärningar på Malmö Allmänna Sjukhus, kampanjen mot AUC under Osynliga Partiet-tiden. Parallellt med vårt arbete fanns en hel del intressanta husockupationer i Malmö, men det får någon annan skriva om. Månhända får jag tummen ur och skriver om hur socialdemokraterna har organiserat sitt arbete gentemot fattiga stadsdelar runt om i landet, i form av Storstadsatsningen och Välfärd för alla.

Läs även andra bloggares åsikter om stadsdelsmotstånd, södra innerstaden, malmö, klass, arbete, boende, hyresgästföreningen, autonoma, intressant?

I diskussionerna som följde efter mitt första inlägg om stadsdelsmotstånd kom det fram en hel del intressanta åsikter om lyxrenoveringar, gentrifikation och klasskultur. En del av kommentarerna skrevs av Johan Lund, som jobbar med nättidningen Kolla!. Jag bad honom utveckla en del av sina tankar i ett separat inlägg, inte för att jag nödvändigtvis håller med, utan för att det är något som är värt att diskutera och tänka på. Temat för inlägget är Malmös “klasskarta” och kopplingen mellan klass och kultur. Fler inlägg och kommentarer på temat tas givetvis emot med glädje.

Klass och kultur i det nya Malmö

Den moderna staden brukar delas in i fyra tids epoker. Fram till tidigt 1950-tal byggdes staden enligt en kvartersmodell – enskilda byggherrar samarbetade med varandra inom en angiven yta i gatunätet och byggde olika hus som tillsammans hade en eller flera innergårdar. Den nya modell av husbyggande som ersatte detta var den så kallade grannskapsenheten – då planerades alla enskilda delar av en mindre stadsdel av lokala myndigheter och byggherrar i ett svep. Utifrån ett torg med några butikslokaler och ett högt punkthus ritades ett helt nytt gatunät upp, som sedan fylldes ut med olika typer av bostäder och butikslokaler. I Malmö är Augustenborg ett exempel på denna sorts byggande.
Grannskapsenheten utvecklades och finslipades under 1960-talet, för att ge vika till miljonprogrammet. Fler och billigare, och därför mer standardiserade och mer markeffektiva, hus skulle snabbt byggas. Då växte områden som Rosengård och Lindängen fram. När kritiken på det storskaliga och strikt planerade nya områdena blev för starka kom en ny form av byggande att ta över – villastaden, där individualitet och småskalighet dyrkades, blev den huvudsakliga formen för nybygge under sent 1970- och större delen av 1980-talet, och söder om Malmö växte tusentals nya hem fram.

Allt detta går såklart att relatera till materiella utvecklingar. Behovet av arbetskraft, Fordismens storskaliga tänk, nya byggteknikers introducerande som t.ex. ny sätt att arbeta med betong, arbetsprocessens förändringar och så vidare. Samtidigt är det viktigt att försöka se hur utvecklingen är relaterad till mänsklig aktivitet, både när den organiseras i marknadsmässiga sammanhang och när denna aktivitet står i direkt motsättning till marknaden. Det går inte att förstå miljonprogrammet utan att ta med kvartersstadens trånghet i beräkningar – men det går inte att förstå den heller utan att komma ihåg arbetarrörelsens krav på bättre bostäder! Det går inte att förstå villastaden utan att se till hur bilen ersatte cykeln, hur många stora arbetsplatser gick omkull efter 1973, hur lån blev en central strategi för att ackumulera kapital – men det går heller inte att förstå villastaden utan att se till de sociala problem som fanns i många av de nybyggda förorterna eller hur bilden av ”folkhemmet” förändrades. Att dra upp en skarp skiljelinje mellan de olika sätt som människan försöker hantera och förstå sin livssituation utifrån och själva denna situation varken går eller är önskbart.

Så, tillbaka till tvåtusentalet. Tillbaka till innerstadens slum, med tomma lägenheter och fastighetsbolag som vill tjäna pengar. Hur ska de få sina lägenheter uthyrda, hur ska de höja marknadsvärdet på den produkt (hus) de säljer? En strategi hade vara att tillföra kapital, att nyinvestera miljoner för att fräscha upp ett hus. Men vad hjälper det? Vad hjälper det att ha en lyxrenoverad byggnad bredvid en rivningstomt och tre nedgångna mögliga hus med sunkiga pizzerior fulla med potentiella cykeltjuvar och annat pack? Då kommer de som har råd att betala högre hyror för en nyrenoverad lägenhet fortsätta bo i sin säkra villa med sina osäkra banklån.

Den strategi som Malmö stad har använt, och som många andra städer har använt, har inte varit att låta enskilda kapitalister på marknaden bära kostnaderna, utan att göra som staten bör gör och bryta ny mark åt kapitalet. Detta har gjorts med rad strategier. Man har försökt göra innerstaden mer tillgänglig (centralt för uppfräschningen av innerstaden och östra Malmö har varit Södervärns nya busstorg (som byggts om nu i tio års tid) och Värnhems busstorg, samt Öresundsbron), och planerar att fortsätta med detta genom att lägga en citytunnelstation mellan Möllan och Triangeln och på så sätt binda samman Malmös innerstad direkt med Köpenhamn, Göteborg och Stockholm, samt indirekt med Hamburg-Berlin-Hannover.

Stadens styrande har även aktivt jobbat med att ”höja exploateringen” i området – platser som varit allmänna eller till för bostäder har gjorts om till platser där varor kan cirkulera i snabbare takt: kontor, caféer, restauranter, affärer. Framförallt har nya köpcenter (jämför med grannskapsenheten – ett helt område som planeras och byggs i ett) varit en strategi för att fräscha upp innerstaden – Triangel i södra innerstaden, Entré Malmö på Värnhem (som planerats sedan slutet av 1980-talet)… Till detta kan man lägga högskolan, som sedan den startade 1997 dels skapat nya arbetsillfällen men även skeppat in drygt 20 000 unga människor till staden som på så sätt ökar konsumtionstrycket på restauranger, shopping, nöjesindustrin och boende.

Men förutom för dessa nya punkter tänkta som katalysatorer för att locka in villastadens befolkning och de olika flöden man vävde samman olika innerstadskvarter med, har kommunledningen arbetat med andra tekniker. Dels genom att bygga en helt ny central stadsdel, Västra hamnen/Frihamnen, exklusivt för de rika. I Västra Hamnen kan man bo i en urban miljö nära vattnet, men utan att riskera fattiga grannar som kan störa en. En del lägenheter subventioneras av skattemedel, men är ändå så dyra att bara de rika har råd att bo i dom och upprätthålla en ok levnadsstandard – här är den strategi som kommunen har att muta mellanskiktet med billiga hyror att komma in och spendera sina pengar på konsumtion i staden. Andra lägenheter är mer direkt involverade i ackumulationen, genom att vara skitdyra (vad sägs om en fyra för över 6500 000 med en månadsavgift på 6000+ (i krisen år 2009)?), men för att detta ska gå måste det alltså först skapas en känsla av exklusivitet där de mutade medelklasssvinen som bor i Turning Torso och Bo01-området utgör chocktrupper som bereder land för kommande generationer höginkomsttagare i innerstaden.

Men att skapa en kritisk massa av höginkomsttagare räcker inte. Malmö stad har jobbat jävligt hårt på att marknadsföra, branda, sig själv och skapa en ny stadskultur – för att återvända till denna artikels tema. I västra hamnen är de så tydligt att det knappt behöver förklaras: Turning Torso, Americas Cup tävlingen, Bo01-mässan, småbåtshamn, nya badplatser, ”brostaden”… Den nya urbana finkulturen blir alltså grunden för kapitalets ackumaltion – utan Torson / ingen Gucciaffär, utan Americas Cup /inga båtar småbåtshamnen, utan bomässan/inga intressenter till de nya bostäderna…

Men även på andra platser används liknande tekniker. I innerstaden pågår en intensiv marknadsföring av staden. Ljusspel på Möllan, den nya och unga Högskolan, Malmöfestivalen, ESF, nya Folkets park, Davis Cup, Den gröna staden, Fair trade City, ”Mitt Möllan”-gallerian och ”Vårt Malmö” som pushar bilden av Malmö som en entreprenörsstad (minns ni falafeloljetvålen?). Så för att återvända till temat kultur/klass, och för att återvända till kvartersstaden, så tror jag inte att man kan skapa en ekvation där ökande befolkning automatiskt ger stigande priser på bostäder. Den ökande befolkningen beror i sig på något. Den beror på Västra Hamnen som lockat in äldre höginkomsttagare och danska bostadsspekulanter med mycket pengar, den beror på att innerstaden marknadsförts som attraktiv och en ny klassammansättning där många unga mer eller mindre tvingas att pendla mellan flexibelt arbete, CSN-betalda studier och/eller egenföretagande för att klara sig (eller inte klara sig). När de med pengar flydde innerstaden för villor berodde det på materialistiska kulturfaktorer och kulturella materialistiska faktorer, på samma sätt som deras återkomst beror lika mycket beror på materiella förutsättningar som kulturella mönster.

Så när vi formerar ett motstånd mot att en social grupp, en klass om ni vill, flyttas ut från ”underexploaterade” bostäder för att ge plats åt en annan, måste vi vara försiktiga. Kan våra handlingar, speciellt när de formuleras utifrån en vilja om en alternativ kultur, faktiskt leda till att denna klassutrensning, förstärks? Kan det vara så att det utrymme vi skapar när vi försöker göra liv bättre kan göras om till en vara och säljas på marknaden, en vara som är mer attraktiv än vad någon PR-byrå eller kommunkontor kan skapa, eftersom den baserar sig på vår destruktiva kreativitet och vår genuina vilja att omdana samhället? Om det är så, hur kan vi förhindra detta läckage, där vi tappar kontrollen över den kultur vi skapar i kampen om makten över våra liv, precis som vi blir bestulna på vår kreativitet och vår tid varje dag på våra arbetsplatser? Svaret måste ha med basorganisering i våra områden och klasskamp att göra, och på samma sätt som olika arbetsplatskulturer är centrala för framgångsrik kamp, är olika stadsdelkultur intimt förknippade med vem som ges tillträde till en viss plats.

Johan Lund

Länkar: En tämligen grundlig wiki-artikel på engelska om Gentrifikation och motståndet mot det. Ockupantscenen om bra och dåliga ockupationer, Cvalda om att vara arbetskraftsinvandrare, Vardagspussel om lönepolitik och fackliga löften, mitt andra inlägg om stadsdelsmotstånd, läs även om Möllevångsfestivalen. intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om klass, kultur, klasskamp, arbetarkultur, gentrifikation, malmö

Här kommer nu andra delen i min serie inlägg om stadsdelsmotstånd i Södra Innerstaden i Malmö, den första läser du här.

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

Från brandkårspolitik till basarbete
Då det första arbetet varit inriktade på att uppmärksamma den hotande lyxrenoveringen av Södra Innerstaden så började vi efter det med ett mer mobiliserande arbete. Under hösten 2001 följdes badaktionen av först en “Rika svin”-gatuteater, där vi utklädda till rika svin krävde en snabbare lyxrenovering och sedan två torgfester, en på Möllevångstorget och en på Nobeltorget. Den på Nobeltorget var i oktober i samarbete med med Gatuaktionen och var tänkt att resultera i en ockupation av ett hus som just gjordes om från hyreslägenheter till bostadsrätter. Ockupationen uteblev tack vare en stor polisinsats, det var inte så smart att använda en gatufest 100 meter bort som utgångspunkt kan man väl milt säga. Även om vi under gatufesterna mest mobiliserande våra “vanliga” sympatisörer så ansträngde vi oss tämligen hårt för att nå ut till de flesta boende i området, till Södra innerstadens 30 000 invånare delades det ut över 2000 flygblad och affischerades en hel del. Detta var en del i den “vändning mot vardagen” som jag beskrev i förra inlägget och i april 2002 var det något vi formulerade såhär:
En annan anledning (till stadsdelsmotstånd, min anmärkning) var situationen som kom upp efter Göteborgskravallerna. Vi var lätta att avfärda och utdefiniera för att folk inte kände till våra åsikter och ofta inte såg hur vår politik berörde dem. Vi ville komma till en situation där folk kände till oss och tyckte att vi gjorde vettiga saker (även om de inte sympatiserade med alla våra åsikter). Därför föll det sig naturligt att börja arbeta i våra egna bostadsområden (och våra arbetsplatser och skolor men det får en senare artikel ta upp). Man skulle kunna säga att vi organiserade vår grupp dels som ett svar på den hotande lyxrenoveringen och dels som ett sätt att gå från aktivistisk brandkårspolitik till ett mer långsiktigt och utåtriktat basarbete.
Ur en artikel till Brand, skriven av Berra och Anna i april 2002.

Stadsdelsgruppen formerar sig
Vintern 2001-2002 förde med sig en lugnare period där vi dels satte oss in i hur stadsdelen faktiskt såg ut, i form av antal boende, medelinkomst, ursprung, storlek på lägenheter, relation mellan hyres- och bostadsrätter och tusen andra detaljer, samt hur den styrdes i form av hyresvärdar, kommunala förvaltningar och gatukontor. Dels fördes in väldig massa diskussioner om hur motståndet skulle se ut, våra aktioner mot lyxrenovering hade fört med sig att en massa människor och föreningar hade synpunkter och tankar. Vi höll föredrag och deltog i paneldebatter, en sak som vi fick kritik för, och tog åt oss, var att det var defensivt att enbart rikta in sig mot lyxrenoveringar. Och med lärdom från bland annat traditionella svenska folkrörelser och Svarta Pantrarna insåg vi snabbt att vi måste jobba på flera plan för att kunna göra någon skillnad för oss själva och andra boende och tankar om att organisera olika sociala verksamheter spirade. Ganska snart bildades vi som en separat arbetsgrupp inom Autonomt Motstånd med det något otympliga namnet Autonomt Motstånds Stadsdelsgrupp (och vi tog även in medlemmar som inte var med i AM “centralt”), diskussionerna ledde fram till att vi formulerade våra åsikter som långsiktiga mål, kortsiktiga mål och krav på kommunen. Utan kännedom om de långsiktiga målen kan verksamheten framstå som ganska slumpmässig och brandkårsinriktad, men i själva verket var både valet av aktioner, deras utformning och vår kommunikation och propaganda förvånansvärt långsiktiga. Här kommer alltså syftet med stadsdelsgruppen:

Vårt huvudmål är att skapa en socialistisk och antifascistisk stadsdel.

Vi vill ha bestämmanderätt i våra egna kvarter.

Med arbetet i stadsdelsgruppen vill vi bygga upp en folklig motmakt i de områden där vi bor.

Vi vill locka invånarna att agera själva i frågor som berör dem.

Invånarna skall i framtiden själva kunna ta hand om de sociala problem som uppstår i deras stadsdel.

Stadsdelen skall vara trygg för alla.

Vi arbetar i stadsdelsgruppen för att kunna knyta an till den internationella revolutionära rörelsen.

Punkterna kan ge ett intrycket av att vara ganska allmänvänster, men de har oftast riktigt konkreta betydelser som var tätt sammanknutna med vår praktik. Parollen “Vi vill ha bestämmanderätt i våra egna kvarter.” var något av en huvudparoll som återkom i det mesta av vår propaganda och vårt arbete. När det gäller aktionernas utformning och vår kommunikationsstrategi så var viljan att bygga en motmakt underifrån och att engagera folk som var det viktigaste. Taktikerna var en slags parallell till de tankar om “små stegens politik” och ansiktslöst motstånd som är hämtat från arbetsplatskampen. Med andra ord att man genom gemensam handling och gemensamma segrar tillsammans får ett större kollektiv självförtroende och kan ta sig an större strider. Vi valde därför att sprida de kamper och metoder som vi såg redan fanns i stadsdelen. Ett exempel är när man tog bort sopstationerna på Möllan. De boende fortsatte att slänga sina sopor där och vi uppmuntrade det genom att sätta upp de symboler för olika material (t ex plast och metall) som används vid återvinning, på ett av de ställen där kontainrarna stått. Men på det stora hela är poängen med ett antal långsiktiga mål inte deras exakta och briljanta formulering, utan att man som grupp, för sig själva, sätter sig ner och diskuterar vad man egentligen vill och varför. Helt enkelt för att kunna ha en egen dagordning och inte fastna i brandkårspolitik.

Aktionernas utformning och kommunikationsstrategi

Vår främsta målgrupp var ju de boende i Södra innerstaden, det vill säga ungefär 30 000 personer, och med de aktivister vi hade så var det därför realistiskt att regelbundet försöka nå ganska många av dom, men det fodrade något annat än den vanlig affisch-på-elskåp-taktiken. Delvis för att det i vissa delar av Södra innerstaden är förbannat många affischer på elskåpen så de klistras över duktigt snabbt, delvis för att vi tänkte oss att det är mest en viss kategori människor som faktiskt läser affischer som finns på elskåp, med andra ord folk som regelbundet demonstrerar eller går på klubb/konsert, och vi var även intresserade av att nå folk utanför dessa kategorier. En möjlighet hade kanske varit att gå genom media, men det hade vi inga bra erfarenheter av, dels var det intressantare att nå folk direkt. Ett annat syfte med kommunikationen var att vi ville få folk att agera själva, vi ville göra det lättare för folk “att agera själva i frågor som berör dem” för att citera ett av våra långsiktiga mål.

När vi t ex ville att skulle protestera mot stängningen av Vårdcentralen Eden så var sättet vi kom att arbeta på att vi tryckte upp vanliga en-färgade A4-affischer med “remsor” (likt “jag söker bostad”-lappar) som man kunde riva av, på remsorna fanns e-mail och telefonnummer till de ansvariga politikerna. Vi affischerade nästan enbart genom att sätta upp affischer i portarna, och då affischerna i allmänhet såg ut precis som de anslag som hyresvärdar satte upp så lästes dom av dom som bodde i huset, vi kunde lätt se responsen genom att se om remsorna gick åt eller inte. Poängen var att folk skulle agera själva genom att ringa och skriva. Vi hade naturligtvis själva kunnat outa eller sätta en yxa i dörren hos de ansvariga politikerna, men då hade dom fått uppfattningen att de hade en liten grupp våldsbenägna aktivister mot sig. Målsättningen var att dels skulle känna att de hade en hel stadsdel mot sig, dels att folk skulle känna att de själva gjort något för att förbättra sin stadsdel. Detta var ett sätt att aktivera människorna utan att få med dem i gruppen, målet var inte att skapa ett nytt stadsdelsparti utan att bredda gruppen aktiva. Eller för att citera oss själva från en intervju gjord av kommunens stadsdelstidning Södra Innerstaden: – Om en granne springer runt med namninsamlingar mot något i trappen så ses hon eller han inte som en aktivist. De flesta tror att aktivism främst handlar om identitet, även inom ”aktivistsvängen” hyser en del den uppfattningen.

Men trotts att det inte var syftet inte var att värva medlemmar blev det en konsekvens av strategin. Genom de många affischeringarna, som vi ofta gjorde dagtid, var vi lätta att få tag på och folk i området kände till vår politik, och vi fick också en del nya medlemmar genom att folk hörde av sig genom vår e-mail.

Ihjälkramad eller nerskjuten?
En annan tanke bakom aktionerna, där Badaktionen kan vara ett bra exempel, är att vi försökte ligga någonstans mellan “acceptabla” och “oacceptabla” former. Aktionerna var oftast antingen olagliga eller så räknades de som något som kanske var lagligt, men inte betraktades som helt rumsrent heller, samtidigt var de inte så hemska så att polisen kunde ingripa utan att se löjliga ut och åkte någon ändå dit var det snarare böter än fängelse som gällde. Detta var slutsatser av 90-talets autonoma praktik, med svarta block och hela köret. Hur militantare vi varit, och hur militantare vi hade framställt oss själva, desto lättare var vi att utdefinera, fängsla, massarrestera och i slutändan skjuta ner på öppen gata. Men inte bara det, hur militantare vi varit gjorde delvis också att klyftan mellan “aktivisterna” och “vanligt folk” blev större, och det var en klyfta vi ville minska. Vi ville att även de som hade jobb och barn skulle kunna delta i våra aktiviteter, man skulle kunna delta utan att riskera fängelse. (De som skall bo länge i ett område har större anledning att kämpa för att förbättra sina förhållanden eller åtminstone förhindra försämringar än unga som kanske flyttar efter ett par år.) Samtidigt var det en balansgång att inte bli en söt och harmlös grupp som korrigerade fastighetsägares och politikers små brister, därav dumpade sopor vid stadshuset och förslag till att såga ner 3G-master. Ett lästips om in- och utdefinering är Thomas Mathiesen text ur “Den dolda disciplineringen – makt och motmakt”

I nästa inlägg kommer jag mer i detalj gå in på hur vår verksamhet såg ut. Jag vill också passa på att tacka Ebba för hjälp med det här inlägget.

Länkar: Södra Innerstadens stadsdelstidning intervjuar två av våra medlemmar.
Alarm-Stockholm jobbar med stadsdelsmotstånd. Värt att kolla in.
I Rosengård är det nu förbjudet att tala något annat än svenska på två kommunala fritidsgårdar, kanske något för en stadsdelsgrupp i Rosengård?
Läs mer SvD, SyS, Svensson.

Annat bloggat: Lömska Cvalda fejkar arbetsmoral, Röda liljan är också omoralisk, Dagens Konflikt, Johan Frick, Autonoma Kärnan, Jordränta, Redundans, Lutte des Classes, Vardagspussel. För övrigt ska visst nästa nummer av Direkt Aktion handla om staden. Håll även ögonen på den relativt nya bloggen från Fredrik Edin eller “rektorn” som han brukar kallas.

Läs även andra bloggares åsikter om malmö, möllan, klass, politik, autonoma, organisering, sofielund, sorgenfri,

Jag har tänkt mig att i ett par inlägg skriva om de erfarenheter jag själv har av stadsdelsmotstånd i Södra Innerstaden i Malmö, främst som ett slags utvärdering av arbetet i Autonomt Motstånds Stadsdelsgrupp som pågick under de första åren av 2000-talet. I det här inlägget kommer jag främst skriva om varför vi drog igång och vilka våra influenser var, senare kommer jag mer fokusera på vad vi gjorde och samt ta upp en del konkreta erfarenheter av kvartersorganisering (som alltså inte är lika ideologiskt färgat och drivs tillsammans med grannarna). Förhoppningsvis kommer jag också att scanna in en del av de texter, flygblad och affischer vi producerade, t ex vårt informationsblad Info-214 (214 är alltså de tre första siffrorna i de flesta postnummer i området.). Jag svarar mer än gärna på frågor och hoppas texterna kan verka tankeväckande och inspirerande, kanske speciellt för grupper som Revolutionära Fronten och SUF, i och med att de kanske är nu där Autonomt Motstånd var 2001, men jag hoppas också att de som nu röjer i Rosengård eller Tensta inte är främmande för våra idéer om att ha bestämmanderätt i våra egna kvarter. Eller ockupantscenen heller för den delen. För de som befinner sig i Stockholm nästa helg så rekommenderar jag Stadskampshelgen på Tellus.

Från Göteborg till Malmö

Stadsdelsmotståndet tog sin startpunkt under sommaren 2001, det började strax innan EU-toppmötet men tog ordentlig fart när vi kommit hem igen. För mig och de jag jobbade med mest i och kring Autonomt Motstånd så blev kravallerna och den efterföljande repressionen och utdefineringen ingen enorm vändpunkt, utan snarare en bekräftelse på vad vi redan hade dragit för slutsatser: det var inte militansen i sig det var något fel på, utan vilka frågor vi hade riktat in den på. Det enda hållbara sättet att stå emot repressionen och var att ha ett folkligt stöd som gjorde att det var oacceptabelt att skjuta ner oss på öppen gata och fängsla oss, och det kunde vi aldrig nå om vi hela tiden engagerade oss i frågor som inte gällde arbetarklassens vardag. Denna “vändning mot vardagen” kom att uttrycka sig genom främst två inriktningar, dels stadsdelsmotståndet och dels arbetsplatskampen (som jag skrivit om på många andra ställen så det utelämnar jag här).

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

Lite omständigheter…
Och det var lätt att se hur aktuellt det var med stadsdelsmotståndet, Malmö hade nämligen växt med över 25 000 invånare bara under 90-talet, samtidigt som det knappt byggts nya lägenheter, detta hade naturligtvis gjort att det var en mycket tuffare bostadsmarknad, med allt vad det förde med sig i form av diskriminering osv. Den stadsdel som många av oss bodde i, Södra Innerstaden, låg framförallt i skottlinjen. I Göteborg och Stockholm var det sedan länge så att arbetarklassen i stort sett var borttvingad från innerstaden, men i Malmö var det inte så då Malmö delvis är en förbannat fattig stad och köpkraften helt enkelt inte hade funnits.  Ett par artiklar i Sydsvenskan klargjorde vad en del av fastighetsägarna hade för planer – de ville göra Möllan till “ett nytt söder” – något som för oss var rena krigsförklaringen. Men av naturliga själv var det också omöjligt att genomföra snabbt, Södra Innerstaden tillhör fortfarande de fattigaste områdena i Sverige och fastighetsägarna var i många fall för små och oseriösa för att genomföra några större förändringar eller långsiktigare planer. Ägandet är väldig decentraliserat och det skulle innebära en fördel för oss.

“Stoppa lyxrenoveringen av Södra Innerstaden!”
Vi börjde med att dela ut ett par tusen flygblad mot lyxrenoveringar i området, och responsen innebar en omedelbar aha-upplevelse. Det märktes en enorm skillnad när vi faktiskt kritiserade ett problem som människor kände som något överhängande som gällde deras egen vardag, det var tydligt att vi träffat rätt. Hoten om att behöva flytta och att “den fina staden” kröp närmare, butik för butik, kvarter för kvarter, var något som inte bara vi själva hade upplevt. De många diskussionerna med andra boende gav också andra infallsvinklar och vi stod delvis handfallna över responsen. Vi hade gått på någon (kanske delvis självodlad) myt om att våra åsikter var extrema och inte delades av folk i allmänhet. Andra aspekter var att vi fick diskutera med människor som hade andra erfarenheter och upplevelser när det gällde en del saker. Att unga autonoma känner sig trygga i ett område gör inte nödvändigtvis att pensionärer gör det och något förenklat kan man väl säga att “Bilda arbetarmiliser” inte är något bra svar till en pensionär som är rädd för att bli rånad och faktiskt kanske känner sig tryggare av att se samma snutar som kanske trakasserar områdets ungdomar.

Badaktion – vi simmar in på Bo01
Vår första större aktion blev märkligt nog i en helt annat del av staden, nämligen i Västra Hamnen, det nybyggda mässområdet Bo01 där vi som bodde i Malmö inte ens hade tillstånd att vara om vi inte betalde inträde. Men kopplingar fattades inte, till stor del samma hyresvärdar som lät våra områden förfalla byggde nya, fina bostäder åt dom rika med pengar dom sugit ur oss. Som en extra spottloska i ansiktet subventionerade MKB (Malmös kommunala bostäder) sina lyxbyggen med 10 000 i månaden/lägenhet. MKBs (Malmö Kommunala Bostadsbolag – allmännyttan alltså) dåvarande vd och tillika moderaten Lars Birve kommenterade att alla vissa fick på i slum och mögel medan andra hade guldkranar på skethuset med orden “alla barn springer inte lika snabbt“… Det svinet kan vara glad att han inte fick tillfälle att visa hur snabbt han kunde springa.

Med stiliga affischer på maskerade människor i badkläder och paroller som “Flyttar de rika in i Möllan, flyttar vi till Bo01!” mobiliserade SKU, SUF-Lund och Autonomt Motstånd ungefär 70 pers i protest mot mässan, bostadsbristen och lyxrenoveringar. Med badringar och vattenpistoler (samt en uppblåsbar delfin) gjordes då försök till massplankning via havet. Vi kom upp på en pir men blev sedan inte insläppta av alla poliser som dykt upp. Aktionen hjälpte till att sätta frågorna på dagordningen och var därför viktigt, men det som senare skulle komma var ett mer kontinuerligt arbete i Södra Innerstaden, men det får ni läsa mer om senare…

badaktion

Förebilder, inspiration och organisation
Jag hade själv deltagit i diskussioner och läst om andra stadsdelar under min tid i Folkmakt, där artikeln Befria stadsdelarna! var lite av en utgångspunkt (en utgångspunkt som vi snart skulle passera i rasande fart när vi väl började jobba med frågan i praktiken kan tilläggas). Men även andra artiklar om t ex Hammarkullen var relevanta. Något annat vi tittat på var arbetet och artiklarna som brittiska Red Action och det näraliggande Independent Working Class Association (IWCA) hade utfört. De hade dock mer fokus på “anti-socialt” beteende, något som vi inte uppfattade som lika akut när nu yuppiesarna stod för dörren.

På det stora hela ville vi i det läget vi var i starta en ideologiskt baserad grupp av aktivister, helt enkelt för att inte tappa vårt hårda klassfokus och perspektiv, det var kanske också beroende av att Möllevångsgruppen vid den tidpunkten inte sågs som ett alternativ, (de var rätt lama vid denna tidpunkt men har blivit bättre senare), de pysslade mest med att propagera för att folk skulle ta upp hundbajs efter sina vovvar och samarbetade okritiskt med fastighetsägare och butiksägare, något vi såklart såg som problematiskt och kortsiktigt. En annan anledning var att vi ville få bort det tramsiga fokuset på Möllevången som en “unik” stadsdel, vi inriktade oss på Södra Innerstaden som helhet (alltså även Sofielund och Sorgenfri där de flesta av oss faktiskt bodde). Valet av Södra Innerstaden kom delvis också till som en konsekvens av hur en av våra potentiella motparter var organiserad. Södra Innerstaden är en geografiskt och administrativ enhet i kommunen, det innebar för oss att det var en lämplig enhet att jobba mot när det gällde eventuella nedskärningar i kommunal verksamhet (något som också inträffade senare). Det är med andra ord ett satans bra exempel på hur den tekniska och politiska klassammansättning samverkar.

Länkar: SKU har lagt upp affischer från badaktionen, och även rapporterat om det.
Folkmakt om Stadsdelsmotstånd i Hammarkullen
DN om Tensta.
Yelahs fotoreportage från badaktionen.
Malmö stads statistik-sida är en bra utgångspunkt för den som vill se hur Södra Innerstaden är uppbyggd mer demografiskt.

Konflikt: Jeppe om konst, AK om klassdefinition. Vardagspussel om superi.

Läs även andra bloggares åsikter om malmö, möllan, södra innerstaden, stadsdelsmotstånd, klasskamp, boende, gentrifikation

Vi är två personer som är aktiva i Motarbetaren i Malmö som satte oss ner med Sofia, som är 21 år gammal och har jobbat som tidningsutdelare för punkt.se i fyra månader, för att prata om yrket. Diskussioner och intervjuer är för oss det bästa verktyget att förstå (och därmed kunna agera) klasskampen i branscher där vi själva inte jobbar. Läs och lär, kommentera och kritisera.

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

In i bemanningshelvetet
Sofia hade en riktigt dålig ekonomisk situation i september 2007 och gick då in på Platsbanken och sökte alla jobb utan krav på yrkesutbildning. Och ett av företagen hörde också av sig, det var en kvinna från bemanningsföretaget Uniflex som erbjöd Sofia en intervju redan nästa dag, hon skulle ta med sig leg, två referenser och tidigare arbetsgivarintyg. När Sofia kommer till intervjun möts hon av två andra sökande, de ska på samma också intervjuas för samma jobb, hon möts också av en massa punkt.se-logos överallt och klämkäcka slogans om vad det innebär att vara säljare. Anställningsintervjuen har två delar, först en gemensam information för dom alla tre och sedan individuella intervjuer. Under den gemensamma information framgår det med all önskvärd tydlighet att de tre står i konkurrens med varandra och senare upptäcker hon mycket riktigt att bara två av dom fick jobba där.

Den som utför intervjuen, ”projektledaren” som hon kallar sig, betonar att de ska tillhöra en vikariepool och därmed kommer strida om samma timmar och hon kan inte garantera några timmar över huvud taget. Projektledaren är noga med att poängtera att Uniflex är ett seriöst företag visar bland annat upp kollektivavtalet.

För Skåne har man 70 platser i vikariepoolen och de är dessa Uniflex nu vill fylla, lönen är 87, 86 kronor i timmen och det är bemanningsavtalet som gäller. Projektledaren försöker betona fylla jobbet med ett positivt innehåll och beskriver det som ett utåtriktat och roligt arbete där man lär känna stammisar, är säljare och att det går att kombinera med andra jobb eller studier. Som ”säljare” på Uniflex säljer man ett helhetskoncept. De olika passen är morgon- och eftermiddagspassen med tiderna 6-10 och 10-14 samt ett städpass mellan 10-12. Sofia tyckte det var märkligt att man var säljare då man ju delade ut något som var gratis. Som vikarie blev man på morgonpasset kanske uppringd mellan fem och halv sex på morgonen och fick reda på var de ville att man skulle stå, tackade man nej så var det osäkert om de ringde igen.

Alla utdelare anställda och teamledare är anställda av Uniflex. Men det var ett kontrakt som .se kunde bryta när som helst för att byta bemanningsföretag (tidigare hade Academic Work delat ut tidningen).

Den andre delen av intervjuen var ett enskilt samtal där ville att man ska prata fritt och berätta om sig själv. Sofia berättar att hon sa det hon trodde att de ville höra:
- Man är aldrig sig själv. Man försöker alltid göra sin arbetskraft så attraktiv som möjligt för att kunna sälja den.

Projektledaren frågade hur hon trodde att hennes förra arbetsgivare såg på henne. Sofia var först på väg att säga att hon hade “mycket åsikter” men sa inte det utan ändrade sig till “engagerad” för inte uppfattas som en bråkstake.

Påtända chefer är inget problem
Projektledaren frågade om det vore ett problem att göra ett drogtest eller ett utdrag från belastningsregistret. Sofia svarade att det inte var det och visade inte hur provocerade hon blev av frågan:
- Jag begär inte det på henne när hon sköter min lön. Det är egentligen mycket viktigare för mig att inte min chef jobbar påtänd än tvärtom, jag har ingen rätt att kräva nåt pisseprov på henne.

Sofia kontaktades redan samma kväll och fick veta att hon fått jobbet. Hon var i en sån ställning att hon inte krävde och inte frågade något. Hon blev inkallad tillsammans med en av dom som var med (den andre fick inte jobbet) för att skriva på anställningsavtal. I samband med det gick man också igenom ordningsreglerna för de anställda. Man fick inte uttrycka något som kan skada uniflex (en slags tystnadsplikt). Man fick inte fick säga vad som helst till media. Om det uppstod problem skulle man vända sig till sina chefer. Sofias närmasta chef var teamledaren som hade månadslön till skillnad från utdelarna, men de satt också ganska löst och hade inte heller tills vidare-anställningar.

Sofia menar att Aftonbladet (som äger .se) inte ville vara ansvariga för personalen och därför använder sig av bemanningsföretag. Hon träffade Metro- och Cityutdelare. De var också bemanningsanställda. Metro använde sig av Academic Work. Hon minns inte vilka City hyrde in, men det var ett bolag som endast anställde invandrarkillar, gärna som fortfarande var kvar i asylprocessen. City ville ha desperata personer som inte kunde sina rättigheter. De svenska teamledarna spelade kallt på detta. Citykillarna gillade inte dem. Majoriteten befann sig i migrationsprocessen (de hade inte permanent uppehållstillstånd). Många skickade pengar till sin släkt hemma. De var utsatta för sjukt mycket rasism.

Första dagen
Sofia första arbetspass som hon blir inringd till är ett städpass i en annan stad, passet är på 3 timmars jobb och hon får betala resan dit själv, hon vågar inte tacka nej trots att det knappt lönar sig. Det är helt enligt reglerna och man kan bli skickad till Malmö, Lund eller Trelleborg. Har man bil kan man få ännu större område (tex. Höllviken). Det var uselt väder och antagligen ett test för att kolla hur arbetsvillig hon var. Alla gratistidningarna har städpatruller med olika områden i ett avtal med kommunen. Man ska då plocka ALLA gratistidningar och inte bara för de som anställt en. Sofia missförstod förmodlingen sitt områdes storlek för det tog bara fem minuter att plocka upp allt. Väl på plats träffade hon två andra utdelare som hon ställde en massa frågor till, men de var inte så sugna på att snacka, den höga personalomsättningen gör att det är få som känner varandra.

Det första man ska göra när man är på plats för sitt pass är att ringa sin teamledare och rapportera hur många tidningsbuntar man fått och att man var på plats. Antalet tidningar skiljde sig från plats till plats och hur mycket dom visste att man klarade dela ut. Delade morgonpasset ut dåligt fick eftermiddagspasset fler tidningar. Om man ”nollar” (delar ut alla tidningar) så ringer man teamledaren så tar de ställning till om åkeriet ska köra ut fler. Så det bästa är att nolla precis när ens pass slutar, då får man inte fler tidningar, man visar att man klarar kvoten (och får fortsätta jobba) och man klarar det precis så man inte får fler nästa gång.

Teamledaren sa att du skulle ta eftermiddagspassen när du jobbat morgon, de blev lacka när du inte tog det.

Isolering och hederskodex
De största problemet med jobbet var arbetssituationen i sig – isoleringen i att oftast jobba ensam. På de stora stationerna var man alltid två på morgonen. På eftermiddagfen jobbade man alltid själv. Men man delade ut tillsammans med en City-utdelare. På hennes station var de tre olika som turades om.

Jobbade man på eftermiddagarna, som Sofia, så träffade man aldrig andra punkt.se-utdelare. Den enda man träffade var teamledaren som brukade dyka upp en gång om per pass. De ska se till att man sköter sitt arbete och vill att man ska nolla. I och med att man inte träffade andra som jobbade på samma företag så fanns det en solidaritet mellan utdelare, oberoende av vilken tidning de jobbade för. En annan skillnad som fanns var mellan de som har fasta ställen och de i vikariepoolen.

Det fanns ett hederskodex mellan utdelare, som såklart såg annorlunda ut än Uniflex regler, det kodex som fanns mellan utdelarna såg ut så här:
Alla hälsar på varandra
Man tar alltid en tidning när man är civilklädd
Ingen tjallar på varandra (om någon går på toa, stack till affären eller tog telefonsamtal).

Även om ingen tjallade för ”småbrotten” mot ordningsreglerna var det lite annorlunda när det gällde dumpning, eftersom man fick sparken för det direkt om det upptäcktes. När det gällde dumpning fanns två läger. De som var rädda och de som var mer lugna. Dumpning förekommer. Men man kunde inte snacka om det med alla. Det hände att folk åkt fast för dumpning, men Sofia vet inte om det var på grund av en kollega, teamledare eller allmänheten som tjallade.

Inställningen till jobbet var beroende av hur länge man jobbat. Killarna som jobbade för City bröt långsamt ner Sofias arbetsmoral. De tog det lugnt, men City behövde inte heller nolla.

De som stod på buss- och tågstationerna hade också en bra relation till busschaufförerna. Man behandlar inte varandra illa.

Folk slänger mycket skit på en. Sofia ser det som att folk ser en som objekt, en levande reklampelare. Man är längst ner på hierarkin. Man är allmänhetens slasktratt. Folk kunde gnälla om vad som stod i tidningen trots att det är uppenbart att de som delar ut tidning inte har något intresse eller inflytande över vad som står i den. De som var 45-50 år och uppåt var mest dryga.

Att nolla var viktigt, då fick man fortsatt jobb, men det var också viktigt att inte öka arbetsbördan, så det bästa var att nolla precis i slutet av sitt pass. Sofia berättar om hur man smusslade undan tidningar. En bunte är 60 tidningar och Sofia kom på hur hon skulle nolla, det bästa var att smussla undan en bunt och sprida ut de på de fasta ställen (där de inte har så mycket koll). Ett annat knep var att få folk man känner att ta med sig tidningar och t ex att lägga ut på busshållsplatser.

Det var tillåtet att gå ut och lägga på restauranger och caféer, arbetsbördan blir inte mindre, men man slipper möta folk och pracka på dem. Vissa av citykillarna tog hela buntar med sig när de slutade, det blev ett kollektivt sätt att få ner arbetsbördan.

Man lärde sig att spotta villka som tar tidningar. En klassfråga, folk på väg till jobbet tar tidningar. På eftermiddagen tar folk ofta för att vara schyssta.

Största problemet med jobbet är isoleringen och alienationen. Man får ont för pirrorna står på ett ställe och du måste vara vi bussarna (hålla stora buntar tidningar). Du har inga pauser (ingen rökning, inte äta osv). Alienationen är jättestor eftersom du inte har några pauser.

Vad bör göras?

Sofias tips till folk utomstående är: Var trevlig och ta EN tidning. Vill man engagera sig som utomstående borde man informera om rättigheter man har på jobbet, kanske ge ut en “Gratis tidning” typ motarbetaren, intervjua folk, skriva ner och cirkulera den mellan olika utdelningsplatser för att bryta ner isoleringen. Asylgruppen ta kontakt med Cityutdelare för många av dom är i asylprocessen.

Som utdelare är det viktigt att skapar ett mikrokollektiv, av utsatta. Bli en person som kommer och snackar och tar en bunt. Det är intressant då det är en ny bransch. Människor har blivit så billiga att man kan stå ute och kränga grejer gratis. I och med att det är så nytt finns det inga fasta ramar för motstånd.

Några sista ord från Sofia:
- De håller på att skapas ett nytt låglöneproletarat i Sverige. Där bemanningsföretagen är boven. Slå mot dem.

Dagens tips: Gå på Vår Makt i Malmö 1-2 november, passande nog följer sedan (några kvarter bort) rättegången mot Malmö26 med 3 november.

Läs även andra bloggares åsikter om alienation, arbete, bemanning, city, klass, motarbetaren, tidningsutdelare, uniflex

Konflikt och annat: Vardagspussel, Ett hjärta rött om att klass avgör, Fragment om fantasi, En bris om ensamhet och gemenskap. Sist men inte minst tipsar jag om hemsidan Kunden har inte alltid rätt.

Här kommer en fortsättning på inlägget om självaktivitet, strategi och klassmakt. Samtidigt passar jag på att välkomna dess författare; Marcel, som skribent på bloggen. Tyvärr har jag inte riktigt fått kläm på teknikaliteterna och postar det därför själv:

Parentes om självaktiviteten som strategi och projektualitet

Om vi tittar på när vi började diskutera utomfacklig arbetsplatskamp i den utomparlamentariska rörelsen på allvar så skedde det genom att lansera begrepp som pekade på det vi anade var en utspridd tendens, nämligen ansiktslöst motstånd. Alla undersökningar bekräftade senare detta som en reell tendens. Det var de första stegen i försöket att bygga en rörelse som var baserad på en reell och redan utspridd klasspraktik. Det här sättet att arbeta på, där själva begreppet, tankesättet, skapar ett nödvändigt avstånd från vad som händer på arbetsplatserna och som gör att man kan förstå mikrofenomen som utspridda och samhälleliga tendenser – alltså meso- och makrofenomen – är inte bara beskrivande. Det är också aktiverande. Medvetenhet gör att man kan intervenera bättre i de dagliga konflikterna och det gör att man kan se varför konflikter fattas eller hur de kan utvecklas.

Den grundläggande frågan har alltid varit hur man skapar en rörelse som producerar självaktivitet och som reser sig ur den verkliga konflikten mellan arbete och kapital. Ett första sätt att arbeta på har varit att skapa en viss uppsättning beskrivande termer som gör att missnöjda lönearbetare kan använda sig av dem för att dels förstå ett generellt och samhälleligt fenomen, dels kunna intervenera bättre i de kamper som de redan är en del av.

Ett gemensamt språk och en utspridd gemensam metod har skapat en mängd olika undersökningar där man inte bara pekar ut fenomen utan där man även använder sig av undersökningen som ett medel för att intervenera och förändra. På det viset kan självaktiviteten stärkas “utifrån”. Men detta “utanförskap” fungerar inte representativt eller ställföreträdande utan det skapar snarare ett handlingsutrymme på arbetsplatserna. Problemet är nämligen att det är arbetaren själv som måste bli kapabel att zooma ut ifrån sin tillvaro och kunna urskilja vad som är eller inte är på gång på arbetsplatsen. Vi ser därmed självaktiviteten som levd praxis. Självaktiviteten kan tematiseras, beskrivas och undersökas utifrån men den kan endast utföras genom en överlagd livsföring som styr undan från de båda blindskär som “att göra sitt jobb” och “klassisk politisk organisering” innebär.

Vi ser därmed arbetaren och arbetarkollektivet som en grundläggande handlingsenhet i en klasskampsstrategi, där grunden är tron på att varje arbetare och varje arbetarkollektiv är utrustad med en valfrihet som inte helt och hållet kan infångas av någon samhällelig kausalitet och inte heller helt uppgå i sociala roller eller till fullo bestämmas av den tekniska organiseringen av arbetarklassen. Arbetaren är aldrig bara en arbetare. Denna “frihet” eller “utsida” yttrar sig i det ansiktslösa motståndet och i självorganiseringen, som först och främst handlar om att säkra ett frihetsutrymme gentemot samhälleliga institutioner och organisationer, gentemot manipulatörer och politiker. Utifrån detta utrymme kan sedan andra mer offensiva kamper föras. Det viktiga är att “skära ut” en livsvärld under och efter arbetsdagen där andra förhållanden än lönearbetets och produktivitetens kan utvecklas fritt. Detta gör att vi redan i det ansiktslösa motståndet kan se tendenser till en kritik av vår funktion som arbetarklass och att kampen inte bara är ett försök att tillgodogöra sig tid, nyttigheter och bruksvärden utifrån vår funktion som kapitalets nödvändiga arbete.

Det långsiktiga målet bör vara att producera ett självaktivitets parti, eller ett utomfackligt fack, som emellertid inte har formen av ett politiskt parti, en facklig formell organisation eller ens som en organisation. Ett sådant parti bör snarare ha en informell karaktär som tar sig uttryck i en omedelbar och personlig insats på arbetsplatserna och inom de olika former av organisationer och strukturer som arbetarklassen är instängd i. Det här förhållningssättet kan kallas för projektualitet – eftersom det reser sig ifrån något som är förhanden men som kan utvecklas och spridas genom utförandet av personliga politiska projekt.

Undersökningen och lanserandet av begrepp, projektualiteten, har därför handlat om att lokalisera ett utspritt samhälleligt fenomen som kan genomgå ett slags realitetstest och peka på något som faktiskt sker, i motsats till något som vore önskvärt eller tidigare har fungerat. All kamp som inte är baserad på vad som verkligen sker på arbetsplatserna är dömd att misslyckas.

Marcel

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

Konflikt: Autonoma Kärnan om arbetsvägran inom kvinnodominerade yrken, Akuhujans andra och tredje del om sig själv och porren.

Läs även andra bloggares åsikter om klasskamp, arbete, ansiktslöst motstånd, kapitalism, politik, jobb

Sju långa år
För ungefär sju år sedan skrev jag och några före detta arbetskamrater ner våra erfarenheter från kamperna på ett bageri där vi hade jobbat. För mig kom det att utgöra en startpunkt för ett mer utåtriktat och långsiktigt arbete med klassorganisering och politisk organisering.

Även om vissa av oss (speciellt medlemmarna i Kämpa tillsammans!) redan hade vänt och vridit på de här frågorna en hel del, så var publiceringen av de första texterna ett steg ut i vänsterns offentlighet. Publiceringen kom ganska snart efter kravallerna under EU-toppmötet i Göteborg och de mottogs med både entusiasm och tvekan. För en del var det en välbehövlig “vändning” gentemot vår vardag och andra var oförstående till vår ovilja att ha en “politiskt linje” gentemot fackföreningarna. Man var oförstående till att ha en “facklig linje” som var baserad på klassintresse istället för en politisk motivation att stärka den ena eller andra falangen. Å andra sidan blev våra texter väl emottagna av till exempel folk från folkrörelselinjen och delar av SAC. Helt enkelt andra som såg arbetarklassens självständiga arbetsplatskamp som det centrala och/eller själva hade erfarenhet av kämpande arbetarkollektiv.

Strategin utformar krigsplanen och dess mål bestämmer de enskilda stridshandlingarna, som skall leda till målet. Det innebär att strategin skisserar de olika operationerna och inlemmar de enskilda striderna i den.
von Clausewitz

Den andra arbetarrörelsen
När vi skrev våra första texter om jobben vi haft så kände vi inte till begreppet “militanta undersökningar” och sättet de användes på. Men vi hade redan börjat intressera oss för de politiska inriktningar som satte arbetarklassens kamper i första rummet och snart läste vi om vad kamrater i Italien, Frankrike, USA och Sverige gjort och skrivit innan oss. När vi läste om tidigare generationers kamper så kände vi också igen oss. Vi identifierade oss med tidigare arbetare som haft liknande osäkra arbetsförhållanden och drivit en kompromisslös klasskamp. På det sättet såg vi vår historia och våra historiska föregångare både i texter och kamper. När vi på våra arbetsplatser vände oss till facket för att få hjälp men fick kalla handen och istället på ett direkt och utomfackligt sätt började kämpa tillsammans med arbetskamraterna var det lätt att känna igen sig i teorier om att det fanns en “andra” arbetarrörelse vid sidan om den officiella. Vi var de tillfälligt anställda som fick skapa medbestämmande genom sabotage, löneförhöjning genom stöld och arbetstidsförkortning genom maskning.

Det ansiktslösa motståndet är ett resultat i sig: en oförmedlad kamp leder inte till en seger eller vinst utan är i sig en seger och vinst. Om jag går hem från jobbet en halvtimme tidigare än vad jag egentligen slutar, vilket jag ofta gör, har jag i och med att jag genomfört denna arbetstidsförkortning vunnit min seger. Målet är realiserat och en delseger är vunnen. Självklart kan nya mål och hotsituationer uppstå utifrån detta. Men det viktiga med det ansiktslösa motståndet och självaktiviteten är att medlet på sätt och vis blir till ett mål. Det ansiktslösa motståndet tycks därmed ha en fullständigt annan karaktär än förmedlad kamp just genom att det inte fungerar på samma sätt som förmedlad kamp: oförmedlad kamp genererar inte ett mål utan är ett mål.
Marcel

Dessa kamper, eller praktiker, som slog direkt mot ledningen och på ett omedelbart sätt gjorde våra liv lättare kom vi att kalla “ansiktslöst motstånd” i brist på bättre namn. Det här var i en tid då vänstern, vår politiska omgivning, till stor del såg det som att det var “lugnt” eller “fred” på arbetsplatserna, i skarp kontrast till vår uppfattning om vår situation på arbetsplatserna. Jag menar fortfarande att det pågår ett dagligt klasskrig där ingen fred är möjlig så länge kapitalismen ännu existerar.

Partiet, facket, vänstergruppen osv. är medel – sätt att organisera rörelsen/kampen. De leder fram till en seger eller en förlust (….) det ansiktslösa motståndet är rörelsen, kampen, segern…
Marcel

Så begreppet ansiktslöst motstånd var ett sätt att beskriva de kampmetoder som arbetare redan använde dagligen. Vi betonade ofta det taktiska i dessa arbetsmetoder. Speciellt kanske i form av “de små stegens politik” där man kämpade tillsammans och kunde ta större strider efterhand som man började känna varandra och lärde känna varandra. Vi beskrev i de första arbetsplatsrapporterna hur arbetarkollektiven bildades i kampen och hur dess medlemmar stötte varandra. I senare texter, exempelvis Management för proletärer, gick vi mer i detalj in på hur arbetarkollektiven formerades. En av de saker vi betonade var att oavsett vilken facklig linje man hade så var all framgångsrik kamp på arbetsplatsen beroende av solidariteten arbetskamrater emellan; ett starkt arbetarkollektiv.

Saken är väl att all form av klassmakt kommer ur självaktivitet. Representanter av olika slag kan aldrig göra något utan den “galne niggern bakom ryggen”. Alla organisatörer av olika slag vill ANVÄNDA denna självaktivitet till sina fack/partier/organisationer. Vår ståndpunkt är att självaktiviteten är vad som ska organiseras, utvecklas och spridas.
Raven

Självaktivitet som strategi
För många av dem som var ute och kämpade på arbetsplatserna så räckte det, folk förstod vad vi menade. Men samtidigt var vi inte lika nog med att beskriva varför vi såg självaktiviteten som så central för klasskampens långsiktiga utveckling. Min fasta övertygelse är att klasskampen är den dominerande konflikten i samhället och dess tydliga uttryck finns på arbetsplatserna. Inte bara på grund av att det är där den dagliga kampen och utsugningen sker, utan också för att det är där vi lättast kan finna den gemenskap som gör att vi kan kämpa tillsammans. Så ska vi få någon seriös och bestående förändring av samhället måste den ha en utgångspunkt i den kamp mot lönearbetet som sker på arbetsplatserna. Med konkreta erfarenheter av kollektiv kamp tillsammans med arbetskamrater och grannar så har vi kommit fram till att den enda realistiska möjligheten att skapa förändringar i samhället sker genom självorganiserad arbetarkamp.

Så det vi gör, kamperna och spridningen av erfarenheter, är något som går utöver det “mikroplan” som den enskilda arbetsplatsen utgör. Det är en del i stärkandet och byggandet av “den andra arbetarrörelsen”. Den enda rörelse som på allvar kan förändra det här samhället. Arbetarklassens självaktivitet är inte bara en taktik för att gynna våra omedelbara behov utan också en strategi, en övergripande och långsiktig plan för att öka klassmakten och för att avskaffa alla klasser.

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

Läs även andra bloggares åsikter om klass, arbete, klasskamp, kämpa tillsammans, politik, arbetsplatskamp

Konflikt: Salka, Guldfiske

För ett antal år sedan jobbade på ett stort industriellt bageri, vi bakade bokstavligen bröd på löpande band. Det innebär att minsta försening snabbt kan bli kostbar för företaget, degen jäser i tråget, blir svårare att forma till limpor, de blir överjästa i rasken och brända i ugnen och längst ner står chaufförerna och blir stressade för att brödet ska hinna ut till butikerna i tid.

Vid det här tillfället var jag ugnsare, jag skötte med andra ord två enorma ugnar som vi körde parallellt – de var vardera ungefär 5 meter breda och 15 meter långa och vi kunde köra 6000 tusen limpor i timmen där (om man sålde 7-8 av dom limporna så kom man upp i den svindlande summan som var min timlön).

Då och då går det naturligtvis fel på olika håll, speciellt kanske på vårt bageri med gamla maskiner som var dåligt underhållna. Vid det tillfället som det var på väg att gå riktigt illa hade en plåt med bröd fastnat när de skulle in i ugnens 250 grader. Då är det bara att hoppa upp på spjälet och slita loss den syndande plåten. Sagt och gjort, jag hoppar upp och börjar slita loss plåten, armen som ska skjuta in limporna rör sig inte så det är inte någon fara, när något fastnar så slår nämligen nödstoppet till. Efter en rejäl spark så lossnar plåten och då ser jag i ögonvrån att armen börjar röra på sig. Här upphör min tankeverksamhet och jag slänger mig handlöst för att inte bli inskjuten i ugnen. Ett ögonblick senare står jag med bultande hjärta och tittar på maskinen som är igång, Adrenalinchocken gör att jag får ont i magen några minuter senare. Även om nödstoppet ska slå till när plåtarna fastnar SKA man ändå ta den extra tiden att stänga av maskinen manuellt, det gjorde jag inte. Antagligen var jag för snabb upp och slet loss plåten redan innan nödstoppet slog till.

På sätt och vis tror jag det är en typiskt situation – stressade, duktiga arbetare som försöker få gjort mer dör lättare, slöa och försiktiga arbetare lever längre. Ta den extra tiden och ta en extra paus. Maska dig till ett bättre liv och en högre reallön, ring till skyddsombudet (om du har någon) en gång extra. Samma sak gäller nog arbetsskador också, de som lyfter snabbt och oergonomiskt bryter ryggen och står där sen med en guldklocka och förslitningsskador, men det svåra är så klart att kollektivt ta det lugnare, att inse att det är arbetsgivarens ansvar att företaget går runt – ingen kommer tacka dig, slå av på tempot.

Världens smartaste artonåringen

Ett par månader senare hade bageriet fått besök av Livsmedelsinspektionen, de hade en hel del att anmärka på. Så mycket att dom hotade att stänga bageriet med omedelbar verkan. Bageriet såg ut och luktade som en surdeg. Domen var hård, det sprang råttor under en av dom stora ugnarna och ledningens åtgärd mot detta hade varit att ge en av basarna, närmare bestämt “Råttan”, ett luftgevär. Om inte bageriet var kliniskt rent en vecka senare var det tack och hej. Bageriet var redan nedläggningshotat men det var inte beslutat om stängning ännu. Så man ringde in allt tillgängligt folk för att städa, plötsligt var vi tre gånger fler där än normalt. Med illa dold skadeglädje kunde vi ordinarie till och med få se VDn skrubba golvet. Men för min egen del innebär det att det kom in massa unga visstidare som sprang och frågade mig om allt möjligt, inte för att jag egentligen hade något med städning att göra, för produktionen fortsatte ju, utan för att det normalt var mig dom kände igen och frågade saker. Jag skickade iväg dom till dom vanliga cheferna istället. Efter ett tag kommer en ung bosnier fram till mig och säger att chefen har sagt åt honom att städa inskjutet till ugnen och undrar om han verkligen ska göra det. Jag blir förvånad över frågan och ber honom visa mig vad han menar. När vi kommer dit är chefen redan där och undrar vad som händer. Det visar sig att han är tillsagd att göra rent en maskin som kör för fullt, chefen har skruvat av skyddsplåtar så att han ska komma åt. Killen har insett att han lätt kan klippa av ett finger på det här sättet, smart som han är har han försökt rädda sig ur situationen. Själv hade jag mest mig själv att skylla när jag nästan strök med, men här har man med vett och vilje satt någon i en farlig situation. Jag säger att jag kör inte ugnen när nån pillar i maskinerna, han får göra rent maskinen när det står still i så fall. Chefen försöker hitta nån kompromiss om att han ska putsa lite i alla fall men det är ändå inte lönt, den måste ändå göras rent grundligt efteråt i alla fall. Städivern får stryka på foten. Killen var i det här fallet betydligt klokare och försiktigare än vad jag själv var i den åldern, hoppas han fortsätter med det.

Mer om min tid på bageriet finns i texten Det ansiktslösa motståndet.

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

SvD skriver idag om att fler dör i arbetsplatsolyckor och att det skärs ner i Arbetsmiljöverket. Själv tror jag att den ökade stressen och hetsen på arbetsplatserna är den största skurken. Men det lär ju inte bli bättre av det. Det lär heller inte bli bättre av att det som vanligt är reapris på arbetare här i riket. Byggvärlden skriver om att en arbetsledare blivit dömd för en olycka där en byggnadsarbetare dog. Han fick böter och villkorligt, det är fan sjukt. För det första så är det bisarrt att de högre cheferna alltid kommer undan och basarna döms istället sen är straffet så låg så man frågar sig om det är dags att… tja, jag säger inget så har jag ingenting sagt. Mina tankar är idag också på den femtonåring som dog för en vecka sedan. Hade hon blivit ihjälslagen på gatan av jämnåriga hade det blivit ett jävla liv, nu har hon bara dött på jobbet så det är väl inte så farligt.

Vila i frid, Teemu.

Konflikt: Akuhujan, Vida Latina, Guldfiske, Autonoma Kärnan och Petter.

Läs även andra bloggares åsikter om döden, olyckor, svd, klass, arbete, klasshat, bageri

Och vad kan vara bätter att avsluta med än De mördades fria republik av Dan Berglund:

Innanförskapets gissel och utanförskapets plåga

I och med förra valet dök begreppet “utanförskap” upp i stor skala (vilket delvis ersatte “segregation” som då betydde att inte vara ekonomiskt integrerad i drömsamhället), främst genom alliansen. Jag ogillade begreppet från början som den sure jävel jag är. Främst för att jag menar att den klassamhället i sig är problemet och med begreppet “utanförskap” skiljer man från klassamhället och dess konsekvenser. Man menar att de som lever på bidrag, är bostadslösa eller arbetslösa, är sjuka, diskriminerade eller vad det nu må vara är “utanför” vilket är solklart trams – de är en väl integrerad del i det samhälle vi har idag, i första hand som arbetskraftreserv och därmed ett mobilt och flexibelt slagträ mot de löneslavar som spenderar mer tid i gruvan aka arbetsplatsen.
Ett annat problem med begreppet är att det antyder att om man har en lägenhet och ett någorlunda fast jobb så leker livet och man har med andra ord inget att gnälla över. Något jag menar är en åsikt som delvis finns i vänstern också.

Så på grund av det här blev jag glad när jag läste en artikel i Sydsvenskan där Tapio Salonen pratar om “innanförskapets gissel” – så är jag också svag för poetiska begrepp:
Professor Salonen beskriver situationen dels som innanförskapets gissel, arbetslivets krav är så höga att människornas olika roller krockar. Dels som utanförskapets plåga, trösklarna är så höga att människor ställs utanför och tvingas leva på bidrag.

Karoshi och hyperstress

Så arbetslivet skördar liv och innebär ett liv i smärta, genom arbetsplatsolyckor, förslitningsskador och Karoshi (“död genom överarbete” finns alltså som ett eget ord på japanska), i dagens Sydsvenskan står det också en sväng om arbetsrelaterade självmord i Frankrike “trots” 35-timmars vecka. Att dagens arbetsliv är otroligt uppstressat är kanske ingen nyhet, men det gör också kravet på arbetstidsförkortning mer komplicerad. I pamfletten “Stop the clock!” går flera olika europeiska kommunistiska grupper igenom hur arbetstidsförkortning har använt i deras länder för att pressa mer arbete ur oss.

Mitt eget jobb har sett en liknande utveckling, arbetet har omorganiserats så vi, som individer, fått mer att göra utan att få mer i lön eller mer lön. Det är lättare sagt en gjort att maska i det här läget, för om en person försöker hålla ett mer rimligt tempo innebär det ofta att nån annan får jobba mer (och det är långt ifrån alltid som vi vill jobba övertid trots att ingen av oss, på pappret, har 100%). Och arbetet är så individuellt organiserat och våra arbetstider olika så det är svårt att föra en effektiv gemensam kamp. I den situationen blir en del kamper av helt enkelt individuella trots att man inte önskar det, genom att man säger “take this job and shove it” eller vägrar övertid.

Vänstern och utanförskapet

Den uppmärksamme läsaren här säkert märkt att det står att inlägget ska handla om vänstern också så här kommer den biten: Jag menar att i en situation som nu, där stora delar av etablissemanget definierar “utanförskapet” som problemet är det förståligt, men en klar högervridning, att delar av vänster tar till sig det resonemanget och reducerar arbetarklassen till en grupp som har det rätt bra egentligen och “bara vill försvara sina egna privilegier”. Jag har då och då stött på aktivister som resonerat på det här sättet, de brukar oftast sätta sin tilltro och intresse till nån mer “förtryckt” grupp. Exemplena jag tar är ganska extrema men jag vill peka på en tendens som jag tycker finns i Sverige också. Först ett citat från ett sida från de (med rätta) idiotförklarade tyska anti-tyskarna anti-deutsch:

It became clear that an emancipatorical left cannot rely on the German working-classes but must stand in opposition to the vast majority in this country; a majority who advocates racism, anti-Semitism, nationalism, a majority with a deep authoritarian disposition and a majority that did not change too much since their parents or grandparents committed the most horrible crime in mankind’s history: the mass murder of six million European Jews.

För mig visar det här citatet med all önskvärd tydlighet att anti-tyskarnas kufiska positioner, med stöd till USA och Israel och allt annat, har sin grund i deras vettlöst usla klassanalys. Det är heller inget märkligt att en vänster utan tilltro till arbetarklassen delvis driver folk åt höger, men frågan är väl vem anti-tyskarna ska “lita” på om de inte kan lita till arbetarklassen; de kanske räknar med att Barack Obama ska fixa biffen.

Nästa citat kommer från de danska autonomas första maj-mobilisering. Detta är alltså samtidigt som över 100 000 arbetare i den offentliga sektorn är ute i strejk:

Det er vist desværre ganske længe siden, at international solidaritet havde noget som helst med arbejderbevægelsen herhjemme at gøre. På den ene side har vi en lang fantastisk fortælling om de kampe, sejre og nederlag, som undertrykte subjekter over alt i verden har kæmpet den 1. maj tilbage fra 1880’erne, på den anden side har vi de triste og tænderskærende kompromiser, som den etablerede venstrefløj har indgået for at sikre velfærd til de danske arbejdere, der i mellemtiden blev middelklasse.

Om jag förstår dom rätt så har alltså de danska arbetarna gått och blivit medelklass. Tja, vad säger man? Utan vettig klassanalys är det i de här positionerna man hamnar. Man hamnar i något man i bästa fall kan kalla miltant socialdemokrati, där man har samma frågor och positioner men är lite mer militant, i sämsta fall blir man en militant liberal som vänder sig mot diskriminering men inte har någon kritik mot systemet i sig; Ricki Lake drar på sig rånarluvan och kastar sten. För på något sätt är det ju också så att den enskilt största gruppen som är helt politiskt korrekt för en liberal att spotta på är arbetarklassen.

Innanförskapets och utanförskap

“Ett problem är att många politiska teorier utgår mer och mer ifrån prekariseringen genom att märkligt nog borga för ett försök att återupprätta kontroll, förvaltning, en politik som reser sig ur politikens omöjlighet. Med andra ord ett försök att gestalta en ny kompromiss. Jag talade med Kim häromdagen om vad han benämnde som innanförskapets gissel, och det intressanta med de som försöker politisera den prekära delen av proletariatet är ju att de i mångt och mycket “kämpar” för att komma in i systemet och att man därmed inte undersöker eller strävar efter brott som så att säga går åt andra hållet och motverkar en sådan interiorisering.“
Ottorino i en tråd på antipolitik.se

Ur ett svenskt perspektiv så tycker jag att begreppet “prekariatet” har använts på ett problematiskt sätt (även om jag alls inte jämför det med de tyska och danska irrlärorna). Istället för att fördjupa förståelsen för klass så har det delvis använts för att på ett mystiskt sätt klumpa ihop folk som är allt från illegala invandrare och studenter som snart tjänar 30.000 i månaden. Folk i osäkra arbeten, eller om man så vill, osäkrade arbetare befinner sig ofta någonstans med en fot i både “Innanförskapets gissel och utanförskapets plåga” och som jag ser det är klassammansättning ett långt bättre verktyg för att förstå och se deras kamper. Jag tror för övrigt att det har visat sig att SAC är ett ganska bra verktyg för den här delen av klassen.

Arbetare i stad och land…

Nu blir jag kanske lite off topic i detta redan ganska spretiga inlägg, men jag måste skriva ett par ord om glesbygden också. Jag menar att det fortfarande idag pågår en klassvandring från glesbygden in till städerna, med höjda bensinpriser och krav på att man ska flytta runt hela skandinavien för att söka jobb sätts det en stark press på den del av klassen som är bosatt på landsbygden. Precis som för 150 år sedan ska folk in till städerna för att jobba och göra rätt för sig. För ett par år sedan var de största utflyttningsorterna Pajala och Perstorp. Landsbygden och kusterna ska finnas för turism och sommarställen för de rika. Nära de större städerna är det idag väl vanligare med keldjur som hästar än kor. I ljuset av det går man bara kapitalets intresse med allt skitsnack om white trash och att alla nazister är bönder och annat trams. Grisknullarfilmer som Jägarna gör ju inte saken bättre. I slutändan sätter den här utveckling hela klassen under större press på ökad mobilitet och flexibilitet, med större svårigheter att kämpa även på jobbet.

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det.

Läs även andra bloggares åsikter om utanförskap, autonoma, vänstern, klass, antipolitik, integration, innanförskap

Ett inlägg av Svensson på delvis samma tema.

Mer i Sydsvenskan om hyperstress i Frankrike.

Skriven av J.Shunt

Denna morgon märkte jag att jag drömde i kod igen, det var i det där tillståndet när man precis håller på att vakna då man kan vara medveten om vad man drömmer. Det här har pågått från och till i några veckor nu, de flesta gånger som jag blivit medveten om mitt undermedvetnas vandringar så har det på något abstrakt sett varit relaterat till mitt arbete. När jag jobbade på call center minns jag att jag hörde ljuden därifrån när jag låg och slumrade mellan sömn och vaket tillstånd och jag kommer ihåg vänners berättelser om att “göra ett extra skift” från att de gick och la sig tills de vaknade – om hur de hörde pipande från en snabbköpskassa som slet sönder natten. Men att drömma om jobbet är en sak, att drömma i sitt jobbs logik är något helt annat. Visst är det tråkigt om ens undermedvetna inte har något bättre för sig än att återvända till ens världsliga arbete och jobba, eller att ens sinnen är så präglade av de kvarvarande intrycken av en dags arbete. Men i den slags drömmar jag haft så är har själva rörelserna i mitt medvetande förändrats: det har blivit samma som mitt jobbs. Det är som om de vanemässiga, upprepande tankemönstrena, och den speciella logik som jag använder på jobbet har fastnat på hjärnan, som om den blivit den default logik som jag tänker med. Det är skrämmande.

Det som ligger närmast som jag kan komma på är erfarenheten av att snabbt lära sig ett nytt språk, när man nått den nivån att man drömmer och undermedvetet tänker på det språket. Här är det också en ny “logik” som hjärnan anpassar sig till – en logik av ett språks mönster och strukturer, och också här kan hjärnan scanna sina egna processer med en pseudo-objektivitet och bestämma logikens natur som något partikulärt – något som ännu inte kontrollerar hela hjärnan, men finns där och använder hjärnans resurser. Man får aldrig riktigt detta perspektiv på sitt eget språk: man blir aldrig riktig medveten om hur partikulärt ens egen sinne är. Men just nu så upplever jag det som en klar skillnad; mellan jobb-logik-jag och mig själv som åskådare till samma fenomen.

Jag jobbar med IT, mer exakt är jag webbutvecklare. Det betyder att jag skriver saker i HTML, jag stylar hemsidor visuellt och dessutom programmerar jag logiken till webbsidors användargränsnitt. Jag jobbar i ett litet företag där jag är förste webbutvecklare men jag jobbar också med en annan som håller på med grafisk utveckling. Min närmsta chef är IT-chefen som, förutom att själv programmera också leder och samordnar våra projekt. Ovanför honom finns våra högsta chefer, som är två kufiga pånyttfödda kristna med en seriös lutheransk arbetsmoral. De frågade mig om jag var troende under anställningsintervjuen och satte därmed igång mina varningsklockor ordentligt. Jag svarade att jag inte såg det som ren vidskepelse som “banala ateister” gör utan att att jag ser religion som ett konkret uttryck för en speciell livssituation, med sitt eget meningsfulla innehåll. Jag kunde ha lagt till att religion är “hjärtat i en hjärtlös värld”, men jag verkade redan ha övertygat dom om jag var en av dom goda, om än inte en av dom.

När jag jobbat ett tag så började historierna dyka up: en av cheferna säger att han är en före detta gangster som såg “den levande Guden” i en chockartad upplevelse medan han planerade ett nytt bedrägeri där det ingick att starta en påhittad religion. Den andra chefen var en framgångsrik affärskvinna strax före eller under it-boomen, som drabbades av en personlig kris när fadern till hennes barn lämnade henne och blev i ett svagt ögonblick frälst av sin nya partnern – den andra chefen. Under julfest fyllesvamlade de om känslosamt om “den levande Guden” med det där “jag var blind men nu kan jag se”-tänkandet som är kännetecknet för alla galna pånyttfödda. Tidigare så brukade de försöka få nya anställda att vara med i “The Alpha Course”- ett projekt med inslag av karismatisk kristendom samt arrangera “Gud-dagar” varje månad, då alla anställda skulle få ledigt under dagen på villkoret att de spenderade dagen fikades med en präst. Föga förvånande så hoppade många anställda över dessa dagar och föredrog att jobba hellre än att vara med om något slags frälsningsförsök.

Dom hade lugnat ner sig lite när jag börjat, tydligen hade någon berättat för dom att de kunde få juridiska problem om de fortsatte använde sitt företag som en missionsverksamhet. Men Gud kommer fortfarande till jobbet från och till. Mitt tydligaste exempel var när jag hade fixat ett problem som gällde hastigheten på våra hemsidor. Företaget hade hållits tillbaka av en sanslöst låg hastighet på samtliga av de små hemsidor vi driver, och folk hade letat efter ett svar. Med den låga hastigheten så kunde vi bara hantera en väldigt begränsad mängd trafik och således ett väldigt begränsat antal potentiella kunder. När jag fann en lösning var cheferna såklart väldigt glada, plötsligt kunde vi på våra sidor hantera ungefär 30 gånger fler kunder, men istället för att tacka mig direkt, så sa den kvinnliga chefen helt enkelt att jag inte kunde ta åt mig hela äran eftersom hon hade bett för en ökad effektivitet, och alltså måste vi också tacka Gud. Jag svarade med att stamma fram ett konstlat försök till skämt, som ledde till ett meningslöst mumlande.

Det värsta med mitt jobb, så där från dag till dag, är nog att hantera den paranoia som följer av att jag vet att mina chefer är så vansinniga att de kanske inte agerar med företagets bästa för sina ögon: en vanlig kapitalist som agerar utifrån kalkylerade risker i sitt eget intresse vet man i alla fall var man har. När det är så att “den levande Guden” har tolkningsföreträde i att bestämma företagets policy, som historierna om slumpmässiga och oansvariga avskedanden som när en anställd fick sparken eftersom hans fru inte höll med om chefernas syn på homosexualitet, så har man hela tiden känslan av att gå genom ett minfält. Min närmasta chef är en märklig dubbelnatur som ena dagen stutsar runt kontoret som en galen hoppjerka ena dagen för att nästa dag bete sig som om han tränade marinkårssoldater, men han är ok när man väl lärt sig hur han funkar.

En av de mest anmärkningsvärda egenheter med “politiken” för det här slags arbete är en annan form av dubbelhet – motsättningen och skillnaden mellan två delar: ekonomidelen och den tekniska delen. Teknikerna tycker alltid att ekonomidelen tar godtyckliga beslut baserade på dålig kunskap om hur det verkligen fungerar, och att det skulle funka så mycket bättre om vi som visste skulle fixa det själva. Ekonomidelen känner alltid att teknikerna är petiga, pedantiska och motsträviga. Medan ekonomidelen önskar de kunde expandera obehindrat, och slippa sina motsträviga tekniker, så önskar teknikerna att ekonomifolket bara kunde lämna dom ifred så dom kan göra jobbet ordentligt. Teknikerna känner att motsträvigheten helt enkelt motsvarar den verkliga världen och dess krav. På en del sätt blir det lättare att ha att göra med mina närmaste arbetskamrater eftersom kontakten med ekonomiavdelningen mest ska gå igenom en speciell “projekt manager”, det innebär att jag i första hand arbetar med dom som är på min sida i denna splittring. Så det är till och med möjligt att ha en viss “vi-mot-dom”-attityd med min närmaste chef, och att gömma sig bakom de formella kanalerna när det går åt helvete.

Vår sida av splittringen delar delvis samma världsbild som det produktiva kapitalet: ekonomidelen och dess behov framstår som en parasitär utsida som påtvingats vårt företags verkliga funktion, den stora produktionen av bytesvärden. På vår sida är vi på ett märkligt sätt bundna till en speciell normativitet: att inte bara göra ett bra teknisk jobb utan också i form av att erbjuda riktiga tjänster, av att tillvarata användarnas erfarenheter och att uppmuntra det fria flödet av information. Det här leder ibland till regelrätta konflikter med ekonomiavdelningen, som när de föreslår ett övergrepp på språket och sanningen för att marknadsföra produkten, då försöker teknikerna å andra sidan vrida tillbaks det till ärlighet, anständighet och uppriktighet. ‘What goes around comes around’ verkar vara den allmänna åsikten inom webbutvecklingen i perioden efter “Web 2.0”: erbjud tjänster billigt eller gratis, verka för fri information, öppna upp allt, var anständig och hoppas på nåt sätt att pengarna kommer in. Om ekonomiavdelningen agerar som finanskapital och möter verkligheten som en motsträvighet som den önskar sig fri ifrån, och om då en tendens till att försöka sälja skinnet innan man skjutit björnen uppstår så följer då, i denna märkliga värld, att teknisk stolthet motsätter sig kapital som kapitalets egna super-ego, där bytesvärdet härskar utifrån ett gammaldags samvete, där allt är “sanity checked” (för att använda min chefs uttryck) och det ihopsamlade värdet framstår som en slumpmässig bieffekt.

Jag har alltså inga illusioner om att den antagonism som finns i företaget utgör någon grund för romantiska revolutionära förhoppningar. Den solidaritet som vi utvecklar gentemot ekonomiavdelningen utgör, förutom att den ger oss skydd och anstånd från individuell repression, en “sanity check” för företaget självt. Och ledningen är väl medveten om den situationen, de syns mer eller mindre i skapandet av positionen “projekt manager” vars uttryckliga roll är att verka som en medlare mellan teknikerna och ekonomiavdelningen. Motsättning mellan de två avdelningarna är produktiv för kapitalet, uppmaningen att skapa värde hindrar teknikerna från att sväva iväg för långt ut i sina utopiska intresse, medan det grundläggande behov av realism påtvingas ekonomiavdelningen av teknikerna som insisterar på nödvändighet av att jobba mer eller mindre “vetenskapligt”.

Det finns lite utrymme för maskning i det här jobbet, när det är så individualiserat, tekniskt och byggt kring projekt så skulle det bara innebära att det jobb som man inte gjorde den ena dagen skulle man få göra nästa, och då med ännu mer stress. Frånsett det, så finns det en stark press från den övriga personalen som har sitt ursprung i yrkesrollen: eftersom det mesta av arbetet hänger ihop med de andras arbete på nåt vis, så innebär det att om man kommer för sent, maskar eller sjukskriver sig så känner man skuldkänslor mot den övriga tekniska personalen. Medan jag såg mina tidigare arbeten som skitjobb dit jag kunde komma bakfull så måste jag nu anpassa mitt sociala liv för att inte göra arbetet helt eländigt. Sabotage är knappt att tänka på heller, inte på grund av någon “yrkesstolthet” som utbildad arbetare utan på grund av karaktären av den produkt jag tilllverkar, medan sabotage kan vara en rationell kampmetod på ett löpande band så liknar mitt jobb mer en konstnärs, om jag saboterar gör jag det mest svårare för mig själv. Man hör talas om programmerare som, för att hålla sig själva i arbete, med vilje skriver programvara som är omöjliga att sköta. Denna metod kan vara vettig om arbetet är väldigt individualiserat men om man arbetar i ett team där man jobbar samtidigt med uppgifer och det är väldigt byggt på feedback, samt att “ägandet” av ett projekt alltid är kollektivt är det svårt. Att skriva läsbar kod med hög kvalitét har en normativ prioritet helt oavsett vilka känslor man har kring att att göra ett bra jobb.

Men självklart så finns den nivå där jag drar mig ur sängen, stämplar ut så snart jag kan och är så försenad jag vågar; den nivå där jag försöker göra arbetstiden till “min tid” så mycket som möjligt genom att lyssna på min iPod, smygläser på jobbet och har diskreta konversationer med vänner på nätet under arbetstiden. Det är den sortens saker som utgör det verkliga materialet för en arbetsplatsundersökning. Men den grundläggande motsträvigheten att arbeta är just det. Det är mer eller mindre samma motstånd som den mänskliga kroppen har till pressen att arbeta: kapitalet har aldrig varit förmögna att tvinga folk att jobba 24 timmars om dagen, eller ens i närheten, och människor kommer alltid pröva de tillåtna gränserna för sin egen arbetsdag. Det ingår i den grundläggande logiken mellan arbete och kapital och det behöver man inte den pseudo-sociologiska arbetarundersökningen för att lista ut. Sådana aktiviteter sker bara inför ramen av vad som är tillåtet i en given situation och definieras av detta ramverk. Den uppenbara olydnad som mina återkommande förseningar innebär skulle snart sluta om det hotade mitt livsuppehälle. Den sociala pressen att vara närvarande på det här jobbet innebär att all tid som jag kan “ta tillbaka” genom att slappa återgäldas ännu mer när deadlinen närmar sig och jag jobbar övertid gratis långt in på kvällarna eller börjar jobba med servrarna mitt i natten när ingen använder dem.

Det är bara när jag blir sjuk, och därmed ofrivilligt oförmögen att utföra mitt arbete, som jag verkligen får tillbaka någon extra tid “för mig själv”. Det är en märklig känsla att känna glädje när influensan sätter igång med den feberdimmiga tanken att man kanske äntligen ska hinna med en del av de saker man skjutit upp på grund av arbetet. På det sättet kan faktiskt sjukdom verka som ett “vapen”, men då ett vapen som strider själv och inte svingas av den tidigare kombattanten. Jag undrar ibland om sjukdomen i sig kan ses som en placebo-effekt. När sjukdomen kommer känns den nästan ibland framkallad av en ren viljeanstränging – som en semester som kroppen kräver åt sig själv. Kanske finns det en kontinuitet mellan den “äkta” sjukdomen och den hypokondriska som en arbetsförmedlare en gång anklagade mig för när jag gladeligen undvek en veckas arbete och hävdade att jag var svårt sjuk. Det är i alla fall klart att om sjukdom är allt vi har så finns det lite hopp för meningsfullt “motstånd”.

Om meningen med militanta undersökningar är att visa en dold historia av mikrokamper, att finna möjligheterna för kamp genom erfarenheter, och därigenom att själv få och sprida medvetande till andra arbetare, så är det här en cynisk form av undersökning. Vi kämpar och vi stretar emot, men vår kamp och vår motsträvighet är en integrerad del av kapitalets rörelse. Våra dagliga intressen som arbetare är, för det mesta, praktiskt sätt i linje med detta specifika kapital. Om programmerare är förtruppen för bevarandet av bruksvärdet, av teknologisk frihetlighet, av kollaborativ arbete, av moralistisk ‘effektivitet’ och av fri information så är det bara för att dessa saker är nödvändiga för kapitalets flöden. Den systematiska normativiteten som finns i vårt arbete är enbart att kapitalets egen logik blivit universell.

Precis som det samhälleliga kapitalet formerande sina egna begränsningar i form av staten för att inte förstöra själv genom det rovgiriga självintresset från varje enskilt kapital, så kan man göra samma jämförelse med internet, efter en period med fulkod på grund av fragmentiseringen av internet till ett myller av olika plattformar, språk och webläsare så uppstod ett konsensus bland utvecklarna att “standardisering” var viktigt. Något centralt för denna standardisering var tanken om universalism: allt som kunde användas till dessa standards som fungerade skulle stödjas. Om du inte ansluter dig till dessa standards så ber du om problem, och det är ditt eget fel om du märker att du slösar bort ditt kapital i en teknisk återvändsgränd. Microsoft blev en paria på grund av sitt förakt för dessa normer, och deras förkärlek till att utveckla tillbehör som de hävdar äganderätt till på det stora allmänna rymd som internet är. Utvecklare började stolt lägga in symboler för standardisering på sina personliga sidor, och började öppet förespråka program som Mozillas “Firefox” som förutom att det alltid slår Internet Explorer på fingrarna när man jämför standardkompatibel så är det “öppen källkod”. Men standards är till och med mer införlivat i utvecklarens moraliska universum än open source. Att ansluta sig till standards är att ta en moraliskt absolut ståndpunkt, medan att inte ansluta sig innebär ett ovärdigt fall till de partikulära intressena av specifika grupper. Praktikerna i arbetet blev det uttalade allmängiltiga intressen för den specifika del av kapitalet som är informationskapitalet, en plikt till internets “osynliga kyrka”.

Som frilansare så försvinner en del av yrkets speciella karaktär men å andra sidan så tenderar “att vara sin egen chef” att man tvingar sig att göra saker som andra vanligtvis gör. Jag har frilansat lite innan det här jobbet, och även frilansat en del under tiden, och nu får bara tanken på sånt arbete min själ att dö en smula. När man frilansar hamnar man lätt i en situation där man jobbar hur mycket som helst, sysslar med projekt på sin “fritid”, så till slut koloniserar “arbetet” ens liv tack vare den osvikliga tendensen att misslyckas med tvinga sig själv att separera liv/arbete som åtminstone låter en fly från livet som alienerad arbetskraft. Nu är det i alla fall så att när jag lämnar kontoret så går jag in i icke-arbetets värld.

Och för mig som “ måndag till fredag 9-5”-arbetare är det så att separationen mellan arbete och liv blir viktigare i mitt livs helhet. Medan söndagen gradvis sjunker ner som en tung vetskap om att återgången till arbetet närmar sig så öppnar sig fredagen som en kväll av begär som inte går att tillfredställa, en desperat jakt efter tillfredställelse vars slutgiltiga logik blir en berusad självförstörelse. Jag blir mer och mer en hedonistisk karikatyr av mig själv som bara lyssnar till nattens kall, som lockar andra att festa längre och hårdare. Jag bränner ännu mer av min fritid i ett stukat tillstånd av bakfylla. Det önskade tillståndet är den gammaldags rock’n’roll-myten: bortom arbetet som ett tillstånd av rena, oöverträffade begär och konsumtion, tomheten av en ren abstrakt tillfredställelse bortom att enbart reproduceras som arbetskraft. Det är vägran att enbart reproduceras oss själva som arbetare samtidigt som det är en önskan att förstöra oss själva som människor. Det är det här som the Stooges’ ‘1970’ handlar om.

Men när jag ligger och på morgon efter en natts festande, slumrandes in och ut ur ett drömmande tillstånd, och när den föregående nattens flyktiga försök till befrielse försvinner, så märker jag ofta att jag drömmer i kod. Det kan variera vilken slags kod det är, vilken som helst av dom jag jobbar med. En sekvens kan dyka upp i hjärnan och snurra där, upprepa sig som en melodi eller en konversation som har fastnat i huvudet, För det mesta skulle det nog vara nonsens, om jag var medveten nog att kunna undersöka det. Jag har nog problem med det i vaket tillstånd och jag misstänker att mitt undermedvetna inte har lättare för det. Men ibland är det meningsfullt.

En morgon vaknade jag med tanken på en felaktighet i kod som jag skrivit som jag inte hade upptäckt. Min sovande hjärna hade gått igenom en veckas arbete och hittat en felaktighet. Eftersom jag arbetar med hjärnan och eftersom att identifiera och lösa sådana problem är min huvudsakliga arbetsuppgift är det rimligt att säga att jag hade utfört faktiskt arbete i sömnen. Det här är inte nån magisk konskevens av någon generell kreativ kraft som får ut nåt “värde” ur socialt kapital, bortom och ontologisk före arbetsprocessen. Det är verklig arbete för kapialet, omöjligt att skilja från det jag gör under arbetsdagen, men som skett i min sömn. Helt plötsligt så verkar idéen om att det i den reella subsumtionen ingår en förvandling av medvetandets struktur vara meningsfull. Jag har faktiskt märkt att “standard” sättet tänka mer och mer bränns in i min hjärna; när jag upptäcker ett problem med vad som helst så flyter min tanke iväg till att undra vilken bit av kod problemet finns i, innan jag medvetet drar min tanke tillbaka ur kodens värld och till insikten att “bugfixing” inte löser alla problem. Hur komiskt det än kan låta så finns det någonting skrämmande här.

Bortom det specifika syntax ett språk har, är det inte en partikulär logik, eller ett sätt att operera som genomförs när man tänker på det här sättet? Ett sätt som jag misstänker inte är neutralt: den abstrakta, instrumentella logik av högteknologisk kapitalism? En logik knuten till specifika “ontologier”: föremål, klasser och instanser hos “avsiktsoriented programmering”, väsen som är definierade i språk som HTML. Det är denna logik som mer och mer bebor mitt sinne. Och när tanke blir en aktivitet som är produktiv för kapital – det arbete som man faktiskt är betald för – när den tanken blir en aktivitet som en vana som reflexmässigt sätter igång helt oberoende av ens vilja eller ansträngning då får det en att undra om arbetaren här är enbart det borgerliga subjekt som kapitalets alltid kallat till marknaden: om subjektet av den här arbetsprocessen är den centrala individ som skulle sätta igång att skapa sin egen värld om det inte vore för värdets alienerande, abstrakta makt? När jag observerar mig själv arbetandes när jag sover, så ser jag mig själv agera på ett alienerat sätt, tänkandes på ett sätt som är främmande för mig, arbetandes utanför den formella arbetsprocessen genom det mera spontana tankearbetet. Vem är det som säger att överkommandet av “alienationen” inte kommer bli att det språket tar över som modersmål: att alienationen inte helt kommer svälja det som den alienerar?

Om arbetsplatsen här är en plats utan hopp, och inte längre är den utsida där det är meningsfullt och möjligt för arbetaren att begå dagligt motstånd, att utveckla en möjlig “autonomi” i arbetarens själva utanförskap gentemot produktionsprocessen, utan istället är en produktiv antagonism där tekniker utgör kapitalets koll gentemot verkligheten, och där motsträvighet bara innebär att ett förkroppsligande av de material genom vilka kapitalets flöden rör sig, och om arbete bara utgör en tankens vana som kan ske när som helst – till och med i sömnen – vad finns det då för hopp för att revolutionärt störtande av kapitalismen? Hur ser vår revolutionära framtiden ut? Det måste i alla fall verka dumt satsa sina pengar på – åtminstone på kort sikt – naturen av detta mentala arbete och dess produkter; på internet eller på “immateriellt arbetet”.

J.Shunt
Översatt av Kim Müller

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det.

Läs även andra bloggares åsikter om arbete, sömn, open source, programmering, webbutveckling, undersökning, arbetarkamp, internet, Läs även andra bloggares åsikter om öppen källkod,

“Toyotismen ersätter med ojämn hastighet den tidigare produktionsmodellen, fordismen.”
Kämpa tillsammans!, 1998

Jag läste nyligen en text av Aufheben ur senaste Riff-Raff och fick lite av en aha-upplevelse. Debatten som förts i Sverige har, till stor del, handlat om vad Théorie communiste tycker och inte tycker, vad de säger eller inte säger. Jag säger inte att det inte är intressant, för det är det, men det är ännu intressantare att försöka svara på de frågor deras teorier ställer upp. Att låta diskussionen handla om nya begrepp är djupt orättvist, för frågan gäller i huvudsak om klassrelationer och produktionsförhållanden har förändrats på ett radikalt sätt, eller inte, och därav också om nya begrepp är relevanta eller ej.

Så mitt lilla strå till den teoretiska stacken får i nuläget bli en del tankar om fordismens förmodade död, samt en del annat om arbetslivet. Jag har själv tidigare påstått (och läst satans många andra) att fordismen är så gott som död och ersätts av toyotism eller post-fordism. Men jag har börjat tvivla. Jag kan inte prestera nån undersökningen över som visar exakt hur fallet är, men som titeln syftar på menar jag att vi ska fortsätta undersöka våra jobb och arbetslivet i stort, för att kunna dra slutsatser och bättre kunna göra motstånd.

“Kommunerna har även börjat experimentera med arbetsledning på plats på boendena och upphöjning av lojala vårdare till förmansposition. Alltså börjar kapitalet föra in fordismens hierarkier och kontrollmekanismer i den toyotistiska verkstaden.”
Förenade Vårdare, 2007

Förenade Vårdare går på ett suveränt sätt igenom hur produktionsförhållandena har förändrats inom vården, från fordism till toyotism och nu på väg tillbaka, och jag tror att det gäller stora delar av tjänstesektorn. Hur det ser ut i industrin har jag sämre koll på. Men mycket pekar på att fordismen är på väg tillbaka med stora kliv in i tjänstesektorn. För mig som jobbar i restaurangbranschen ökar kontrollen mer och mer, men inte så mycket genom närvarande chefer som genom att kontrollmekanismer byggs in i maskinerna; vi har nu ugnar som “minns” när vi använde dom och på vilket sätt. Gratistidningen Metro hade nyligen en serie artiklar som visar hur övervakningen och detaljstyrningen av de anställda ökar. Stämpelklockor är på väg tillbaka, hemtjänsten ska ha GPS på sig, anställda ska ha “uppförandekoder” osv. För att citera Kurt Junesjö ur Metros serie om bevakning på jobbet:
– Det är ingen skillnad på svinen på en svinfarm och människorna på en fabrik. Arbetsgivaren har samma rättigheter att kontrollera dem.

Flexibelt för vem?

En av mina bekanta jobbar som revisor, det tyckte jag lät lite lyxigt först. Tills han beskrev arbetet med att de sitter i kontorkuber och skriver i siffror på löpande band. Delvis tyder det på att en del jobb håller på att proletariseras och delvis pekar det bort mot en toyotism/postfordism. Flexibelt och problemsorienterat är det ju knappast.

Bara för att det är så kul att spåna ska jag hoppa över till en del andra begrepp som hänger ihop med att förstå produktionsförhållandena. Man brukar säga att postfordismen inte begränsar arbete till arbetsplatsen, att gränsen mellan arbete och fritid blir allt mindre relevant, stämmer det och vilken vikt lägger vi i så fall till begrepp som kontrollsamhället, allmänt intellekt och immateriellt arbete?

“Arbetslinjen är således sedan dess uppkomst en politik för att inpränta individens skyldighet att försörja sig själv genom belöning av arbetsvilja. Ett belönande som förstärker det faktiska tvång till arbete som den kapitalistiska ekonomin vilar på. Det kan därför tyckas märkligt att arbetslinjen ansetts nödvändig under nästan hela moderniteten i Sverige emedan möjligheten att leva utan lönearbete är och har varit försvinnande liten.”
Arbetslinjen, regeringen och brytningskraften: André Gorz in memoriam (1923 – 2007), Mårten Björk

Jag menar att om det är rätt som Marx säger i Fragmentet om maskiner att denna nya kapitalism:
“(så) blir skapandet av verklig rikedom mindre avhängigt av arbetstiden och kvantiteten använt arbete, än av [...] vetenskapens allmänna utvecklingsstadium och teknologins framsteg” så väcker det inom mig frågan om – vad fan gör vi på jobbet, och varför är den svenska regeringen så förbannat intresserade av att vi är där? Ett tänkbart svar är naturligtvis att vi inte är på jobbet för att producera mervärde utan att poängen med arbetet är att disciplinera och kontrollera oss. Men för min del kan jag inte se att det stämmer, jag har jobbat på bl a restauranger, tryckeri och bageri samt varit instängd på AMS vuxendagis och menar att det finns en klar skillnad mellan arbetsplatserna kontra vuxendagis. Att säga att vuxendagisen har som funktion att hålla mig instängd, disciplinerad och reproducera min arbetskraft är ingen överdrift. Men på jobbet är det väldigt relevant vad jag sysslar med, all övervakning och kontroll talar också för det. Poängen med “bevakningen på jobbet” är inte bara att vi ska vara där utan också att faktiskt producera. Att se kapitaliet som en stor vampyr som bara suger i sig levande arbete från samhällsfabriken är lite rolig, men jag tycker helt enkelt den inte stämmer så värst bra. Därför är jag också en smula tveksam till begreppet “kontrollsamhälle”.

Det Kristeoretiska Monstret
Gilles Deleuze skriver i sin suveräna och närmast profetiska text “Postskriptum om kontrollsamhällena” att det pågår en generaliserad kris i alla inspärrningsmiljöer; fabriken, fängelset, sjukhuset, skolan, familjen. Frågan det väcker hos mig är såklart om det stämmer eller inte. Nu har jag naturligtvis inte levt i samma samhälle som Gilles, han dog 1995 och skrev väl det minst tio år tidigare, men om de befann sig i kris då har jag svårt att se att de inte skulle rehabiliterat sig ganska bra. Eller är det helt enkelt så att vi befinner oss i ett konstant kristillstånd? Olle Rossander skriver i Japanskt Ledarskap att “i den moderna japanska ekonomiska historien har Japan visat sig fungera som bäst när krisen är som djupast. (…) Det är i kriser “Japan Inc” lättare än annars fått människor att ställa upp för Japan och för Företaget”. Kanske ligger det något i det hans säger och jag tänker spontant på den populistiska högerns hysteriskt uppskruvade tonläge.

Var är vi på väg?
När jag läser igenom det jag skrivit hittils framstår det lite som jag tycker att det inte är någon skillnad på dagens Sverige och det vi hade på 30-talet. Så är det inte. Fordismen har haft en kris, framtvingad av militanta arbetarkamper. Fordismen tvingade fram de starka arbetarkollektiv som försatte den i kris, men i dessa arbetarkollektiv fanns också fröet till vad som krossade dom. Jag läste nyligen en text från 1948 (har faktiskt glömt vem som skrev den) där författaren avslutar med att säga att en av dagens och framtidens viktigaste frågor är “Demokratiseringen av arbetslivet”. Jag blev förvånad, vem idag skulle tro att det är möjligt med något sådant. Det som krossade arbetarkollektiven var inte demokratisering av arbetslivet, snarare detta kravs verkliga slutsats – demokrati underställd arbetet. Men då frågan jag ställt är om fordismen är på väg tillbaka blir en naturlig följdfråga av det om arbetaridentiteten och arbetarkollektiven också är det? Själv tror jag inte de är på väg tillbaka på det sätt de fanns tidigare. En intressant sak är det senaste vårdupproret (inspirerat av de finska syrrorna kan man tänka) där man inte hotar med till exempel strejk utan med att säga upp sig och flytta – förvisso en kollektiv aktion när det sker i tusental, men inte en aktion som sker i gemenskap. Var och en agerar för sig själv. Söndagens strejk i Egypten kanske pekar på nåt liknande, med hjälp av facebook och sms organiserar man en strejk (och innesittar-dag) där man helt enkelt stannar hemma. Återigen kollektivt men utan gemenskap.

Slutkläm
Jag är medveten om att detta inlägg varit ganska spretigt och fyllt med svåra ord, en del av dessa kan man hitta på krigsmaskinen.se eller aktipedia.org. Egentligen är inte begrepp så värst svåra i sig, de behandlar vår vardag vill jag hävda. När det gäller spretigheten får jag hoppas inlägget kan fungera som ett diskussionsunderlag, det var i vilket fall som helst tankar jag var tvungen att få ur mig.

Min text om hur kommunisering syns i vardagskamper: Vi ville spela fotboll

Tyckte du det här var Intressant? Klicka då på länken så uppmärksammas artikeln mer och fler läser den.

Läsvärt: Ohyra, Bola de fogo spinner vidare om MLK jr och arbetares skötsamhet.

Konflikt: akuhujan om objekt och subjekt, Syrran om sexrevoultion, autonoma kärnan är flitiga. Slutstadium om rockborgen

Läs även andra bloggares åsikter om kommunism, riff-raff, marxism, theorie communiste, gilles deleuze, fordism, postfordism, toyotism, arbete, kris

Tänkandet över det mänskliga livets former, alltså även den vetenskapliga analysen av dem, slår över huvud taget in på en väg, som är motsatt den verkliga utvecklingens. Det börjar post festum, alltså med utvecklingsprocessens färdiga resultat. De samhällsformer, som gör arbetsprodukterna till varor och alltså är varucirkulationens förutsättningar, har redan fått en ställning som samhällslivets naturformer, innan människorna söker klargöra för sig, inte dessa formers historiska karaktär, ty den gäller redan som orubblig, utan deras innehåll. Så var det endast analysen av varupriserna, som förde till bestämmandet av värdestorleken, och endast varornas gemensamma penninguttryck, som ledde till fixerandet av deras värdekaraktär.

Man står där med henne, denna demenssjuka som var morgon ska upp men som måste väckas av dig eller andra, man står där och håller henne som om hon vore av en annan värld, som hon vore av samma material som det som bränns på stekytorna, som köttet du på tidigare arbeten kastade ut för att tillaga, man står där för att man måste och för att man borde. Så detta bör, hjälpen att lyfta, tvätta, duscha, klä på, tvång och nödvändighet. Man; därför att detta man innehåller ett jag men också för att detta jag är utbytbart. För att arbetet är utbytbart, för att det är behärskat av neutralitet. För att neutraliteten kommer ur jämförande, för att jämförandet vilar på att lika för lika gör lik av det olika, för att skilda ojämförliga kvaliteter av ett värdemått blir jämförliga, för att jämförelsen är vad som gör det möjligt att värdera, för att värdera är att avgränsa, för att avgränsa är att påföra, neutralisera, profanera, mystifiera, fetischera, förtrolla, mytologisera, för att… Man för att du kan byta och för att du är utbytbar, man står där med henne, denna demenssjuka som var morgon ska upp, som måste väckas av dig eller andra, men också man står där med köttet som man kastar ut över stekytorna, man står där och tillagar. Man står där med henne, denna demenssjuka. Samma man, detta mantra, ett neutralt som fordrar, samlar, ur detta man reser ett jag: jag står här, jag har stått här och slitits ut, jag har stått här och fått ryggen att slitas, söndras, knäckas, jag har stått här och ur alla dessa kärringar jag lyft har jag fått befordran eller skador eller sparken för att jag stal eller så har jag fått stå här med henne, denna demenssjuka, jag har fått stå här, jag har fått stå här och ur henne lyfta möjligheterna. Begränsningarna. Stått och lyft den gräns som det innebär att vara här, att leva det proletära idag.

Men det är just denna varuvärldens definitiva form – penningformen – som i sak beslöjar i stället för att avslöja privatarbetenas samhälleliga karaktär och därmed privatproducenternas samhälleliga förhållanden. Om jag säger, att rockar, stövlar osv. förhåller sig till linneväv som den allmängiltiga materialiseringen av abstrakt mänskligt arbete, så är ju tokigheten i ett sådant uttryck iögonenfallande. Men när producenterna av rockar, stövlar osv. sätter dessa varor i relation till linneväv – eller till guld och silver, vilket inte förändrar saken – som allmängiltig ekvivalent, så ter sig för dem deras privatarbetens förhållande till det samhälleliga totalarbetet exakt i denna tokiga form.

Varför? Det kommer till en, urskiljer en. En fråga; varför? Plötsligt, man är ett jag. Förundran, man står inte längre där och lyfter, kastar, nej man lyfter plötsligt ur den dementa en fråga som reser ett hot mot rutinernas förvandling av borde till en lag. Varför? Fråga pockar och kräver ett svar. Undrar varför, varför detta tvång, varför ska jag behöva nära? Varför denna vara, denna stående, lyftande mara… Varför detta tvång att min hand skall smeka? Lugna? Tvätta bort den avföring som stelnat? Jag vill inte hjälpa henne. Vill låta köttet vara. Mitt borde inte det nödvändiga, det jag borde är att låta henne ligga. Låta henne vara. Så mot det de säger, du borde, säger jag, nu, efter frågan, nej, så, så är det, jag vill henne inte, jag vill inte hjälpa henne, men jag måste, för bör är en nödvändighet. Min nödvändighet. Jag måste för att få betalt. Så varför? Frågan leder till förundran, förundran över det vidriga i att vara tvingad. Det absurda i att vara fäst vid den gamla, fastlåst av det ekonomiska. Så tvånget att lyda, att smeka, att lyfta. Tvånget att just jag. Så det nya utmanas av det gamlas slitna individuella. Den roll som rest sig ur det allmänna. Som ur ett man ställt två bör mot varandra.

Men dylika former utgör just den borgerliga ekonomins kategorier. De är samhälleligt giltiga, alltså objektiva tankeformer för produktionsförhållandena i detta historiskt bestämda samhälleliga produktionssätt, varuproduktionen. Varuvärldens hela mystik, allt trolleri och spökeri, som till följd av varuproduktionen omger arbetsprodukterna, försvinner därför så snart vi tar vår tillflykt till andra produktionsformer.

Ur varför, ett annat jag. För frågan leder till förundran och förundran till hat. Hatet över att vara, att vara fastlåst vid denna kvinna. Vid kött som endast kan murkna. Och hat när kronor är för få, eller när det de kan köpa inte ger någon lisa, när jag är lika trött på vad detta arbete väcker som den njutning som får mig att arbeta, då, ur varför ett annat jag, ett jag med förstånd, där förstå blir att förstöra, att riva ned det som är ämnat att utföras.

Artikeln är skriven av Marcel, medlem i Kämpa Tillsammans! och kommer vara med i nästa nummer av Dissident.

Intressant?

Nytt på Konflikt: akuhujan vill ha boktips, petter, syrran och vardagspussel om “flumskolan”, slutstadium är cool, hårdrockaren skriver om hårdrock, redundans om antikommunism.

Läs även andra bloggares åsikter om arbete, lönearbete, samhälle, politik, vård, demens

“Det var en gång en saga, som ville bli berättad och förd ut i världen. Det var helt naturligt, eftersom den visste med sig, att den redan var så gott som färdig. Många hade varit med om att skapa den genom märkvärdiga handlingar, andra hade dragit sitt strå till den genom att om och om igen förtälja dessa handlingar.”

En saga om en saga, Selma Lagerlöf

Jag har i de tidigare inläggen ( del 1 och del 2) tagit upp hur storytelling används i marknadsföring, utbildning och för att bygga upp en företagskultur med vinstintresset som ledstjärna samt hur man kan se storytelling som ett bredare begrepp som använts i hela branscher och bl a folkhemsbygget. I detta inlägg kommer jag ta upp hur storytelling används inom arbetarklassen, men först en liten historielektion om berättandets historia, sett så där lagom underifrån.

Jesus och den tjuvaktiga transan

Många av de mest populära myterna och sagorna har klara underifrånperspektiv, det handlar om folk som, på det ena eller andra sätter, kämpar för småfolket. Det lär inte vara någon slump att Jesus och Robin Hood är de mest välkända “skönlitterära” figurerna (ja, jag vet att i alla fall Jesus säkert har funnits, men historierna är främst av sago-karaktär menar jag). Både har intressant nog använts av överheten på det ena eller andra sättet, i den mån de lyckats är väl en annan fråga. Jag menar att främst “den godhjärtade rövaren”, som tar från de rika och ger till de fattiga, är en ganska klassisk arketyp som finns och har funnits, framförallt i bondesamhällen. Det finns massor av exempel som man kan se i Yaşar Kemals böcker, historierna om Jesse James eller varför inte vår egen Lasse-Maja. Jag blev i vilket fall som helst duktigt förvånad när jag läste att boken av och om denna tjuvaktiga transa var Sveriges näst mest sålda bok under 1800-talet, endast bibeln sålde mer. Detta kanske inte är så märkligt som det låter, för hela folksagan som genre är en ganska kritisk historia på sitt sätt, den är ofta en protest mot överheten och innehåller inte sällan en stor dos munter ironi och beskriver ofta en värld vänd up och ner.

Rödluvan kommer till storsta’n

I takt med att människor flyttade in till städerna under industrialiseringen försvann de traditionella folksagorna till stor del. Det är även nu som sagorna samlas in och skrivs ner av det framväxande borgarskapet; människor som bröderna Grimm och HC Andersen (som även passade på att göra de förehållandevis “vuxna” sagorna lite mer vänliga för barn eller känsliga öron – mindre knulla och våld, mer uppbygglig moral). Tempot i livet i städerna gjorde det nästintill omöjligt för sagoberättandet att fortsätta, samtidigt som det inte heller alltid var så relevant. Det fanns t ex ingen poäng med sagor vars kontenta var att det var farligt att gå själv i skogen för att vargen kunde komma, däremot fanns det en poäng med berättelser som varnade för stadens faror. Berättandet (och därmed berättelserna) tog helt enkelt nya former i och med att människors liv förändrades, inget märkligt med det egentligen. “Sagan” kom till stor del att ersättas av saker som passade den nya tiden bättre – nämligen vitsar och anekdoter. I stadens och arbetslivets tempo fungerade det inte med långa berättelser, däremot funkade det bra med korta, snärtiga vitsar och anekdoter.

Nöjder och Stoppa Jobbet

Så det dras fräckisar och berättas anekdoter på jobbet, knappast en överraskande slutsats. Frågan är vad innehållet i de vitsar som berör jobbet är? Med stora drag kan man säga att det rör ett flertal olika ämnen, så som: relationer till förmän och chefer, vad som krävs i yrkesrollen samt yrkesspecifika drag och termer och arbetarnas olika äventyr. Småpratet och vitsandet blir ett sätt att lära upp nya i yrket, underhålla och stärka gemensamma normer och värderingar, helt enkelt ganska stora likheter med Corporate Storytelling, förutom att det i Proletarian Storytelling är andra normer och värderingar som sprids. Men det vore dumt att anta att språket och berättandet ser likadant ut på alla arbetsplatser, tvärtom ser det ut som att skitiga, farliga yrken som kräver stor sammanhållning, både i utförandet och kanske gentemot chefer, skapar en större flora av berättande. Det är inte så märkligt att man då till exempel använder mer slang och smeknamn på varandra, det är en naturlig följd av ett starkt kompisgäng. Bland hamnarbetare (eller sjåare då) verkar det varit en stor del av identiteten, folk fick smeknamn beroende på allt möjligt, händelser, utseende och annat. En kille som var skyddsombud fick heta “Stoppa Jobbet” på grund av sitt flit och en facklig förhandlare som alltid var nöjd med avtalen fick heta “Nöjder”. Jag tror delvis att den svenska arbetarrörelsens skötsamhetsideal ( i starkt samarbete med frikyrko- och nykterhetsrörelsen) har motarbetat dessa tendenser. Historieberättandet bland t ex sjåarna hyllade ofta någon som var rapp i käften, stark och egensinnig med ett jävla humör. Sjåare och rallare var, å andra sidan, kända för att supa och slåss och dessutom kända för att många var kommunister och syndikalister, detta gick så klart inte så bra ihop med skötsamhetsidealet. Jag kan här rekommendera Anders Björklunds bok “Gubbar – historier och namn från Stockholms hamn”.

Det var en gång…

Hur småpratet och kommunikationen på arbetet går till och på vilket sätt man därigenom formulerar värderingar och skapar motstånd och sätter sin egen dagordning ska jag inte gå in på så noga. Det är ganska noggrannt skärskådat i texter som Management för proletärer. Däremot ska jag gå in på det än mer specifika ämnet hur historier och myter bidrar till detta “ansiktslösa motstånd”. Först ut är de mer lokala historierna som finns på varje arbetsplats ( detta menar jag verkligen, de finns faktiskt överallt). På ett bageri jag jobbat på ( se texten Det ansiktslösa motståndet) var det delvis en form av kunskapsöverföring, som beskrivs i början av texten – när man började sa chefen att man skulle stämpla ut rasterna, det fick man direkt dementerat att man inte skulle av de äldra bagarna, det var en form av arbetstidsförkortning som gick ut på att alla tog längre raster som var beroende av att ingen stämplade ut. En myt som existerade var att Hälsovårdsnämnden sa att vi inte skulle städa på ett visst sätt, om det var sant eller inte spelade egentligen ingen roll, vi “trodde” på det efter som det blev en bättre arbetsmiljö för oss. En annan berättelse handlade om en stor ilsken bagare som spöat upp chefen inte bara en utan två gånger på olika firmafester. Det kunde vara roligt att tänka på när chefen jävlades.

Följande historia är från texten Att knoga på bensinstation, kursiveringen är min:

“Nattarbetarna, två personer, var vana vid att arbeta mer eller mindre under sin egen ledning utan allt för mycket inblandning från chefernas sida. Den nya chefen, och hans marionett till Förstemans, försök att börja detaljstyra deras arbete startade en våg av motstånd och sabotage från deras sida. Det ryktas att en av dem välkomnade chefen med orden ”Nu tänker jag ge bort så mycket mat, bensin och cigaretter som möjligt innan du samlat på dig tillräckligt med bevis för att ge mig sparken”… Det låter som en snudd på otrolig kommentar men om det är sant så är den grymt kaxig och modet är imponerande. Han hade naturligtvis inga ambitioner på att ha kvar jobbet utan valde att avsluta med stil. Han höll sitt ord och gav bort en massa varor och mot slutet började han supa på jobbet. Cheferna kom såklart på honom.”

Jag vill hävda att denna berättelse är ganska typiskt för arbetare med osäkra anställningar, olika former av hjälteberättelser av folk som “slutar med stil” existerar på många arbetsplatser och branscher (det finns även en del snygga youtube-filmer med samma tema). Det funkar nog som en idealbild som sprids för att det i mångt och mycket är precis vad man önskar att man gjort själv vid många tillfällen. Jag gillar dom själv mycket just för att dom visar på den där möjligheten att vända osäkerheten i anställningsformen till en osäkerhet för arbetsgivaren. Från osäker arbetare till osäkrad arbetare. Det handlar heller inte bara om att sluta ett trist jobb utan lika mycket att avsluta med stil och bravur.

Ronald McDonald är pedofil

En annan form av historier som finns är arbetare som attackerar företaget de jobbar för. Ofta är det en hejdlös drift och “anklagelserna” är ganska absurda. Det kan tyckas märkligt men det innebär också att företagen inte kan bemöta dom, så de funkar som effektiva mot-berättelser. Jag tror att dessa berättelser kan motverka skapandet av en företagskultur som i många fall närmast är religiös. Humor är ett bra sätt att ta ner företag som tar sig själva på för stort allvar. Exemplena är många; på IKEA kallas den stora, runda sängen Sultan Sandane för swingers-sängen för att den är så lämplig för gruppsex, på Schulstad ritades det teckningar som föreställde fabriken som ett koncentrationsläger omdöpt till Auschulstad, anställda på Pågen gjorde en ny logga och döpte företagen till Plågen. Jobbarna får sig ett gott skratt och företagen kan naturligtvis inte besvara “kritiken” utan att verka löjliga, vad ska dom säga – “Vi är inte alls nåt koncentrationsläger!”. Den humoristiska höjdpunkten för såna här berättelser vinner nog ändå McDonalds Workers Resistance med deras avslöjanden av Ronald McDonalds dagbok:

The secret diary of Ronald McDonald, A very dirty clown!

Monday
Got pissed and spewed down my dungarees.

Tuesday
Got asked to pratt about in front of the cameras today. I couldn’t be arsed because I didn’t want to make a tit out of myself and waste precious drinking time, but McDonalds explained that they wanted two year olds to love me so that they would buy McDonalds shitty food. Fair enough, anything that makes kids fancy me. I was knackered after that and it was bed time. It’s always bed time when the big hand touches the little hand.

Wednesday
I know I plaster my face in make up, but why the fuck have I got a yellow cock?

Thursday
Spent the day watching snuff films and eating quavers

Friday
Visited McDonalds and scared kids with a balloon puppet the shape of a giant yellow cock. Sometimes I scare myself.

Saturday
Fucked a chicken.

Kommunikationsgerilla

För att nu mot slutet gå utanför arbetsplatsen så skapas det också berättelser av politiskt intresserade personer och organisationer, jag ska bara kort ta upp detta ämne. Mitt antagande är att de som lyckas bäst med denna form av kommunikation är de som samtidigt för en rent fysisk kamp, jag menar helt enkelt grupper som existerar även utanför mediabruset och inte egentligen är så beroende av att massmedia för fram deras frågor. Ta zapatisterna och Subcomendante Marcos som exempel – en gerilla och en kommunikationsgerilla kanske? Black Panther Party är en annan organisation som jag kommer att tänka på. Men även en del italienska saker är intressanta, till exempel multi-pseudonymen Luther Blissett.

Därmed slutar min artikelserie om Corporate Storytelling för denna gång. I vilken grad t ex bloggar och tidningar kan hjälpa till att skapa och sprida berättelser som kan stärka kampen på arbetsplatserna lämnar jag till läsarna att spekulera kring. Jag hoppas på en livlig diskussion.

Jag är också medveten om att jag med dessa artiklar delvis nått en annan publik än de som vanligtvis läser den här bloggen och det är jag glad för. Men jag ska ta tillfället i akt att förklara varför jag skriver och mina åsikter om Corporate Storytelling – jag har ingen “för eller emot”-inställning eller nån annan svart/vit åsikt i ämnet. Mitt intresse för management-teori är på samma sätt som en fotbollsspelare måste försöka förstå motståndarlagets taktik och strategi.

Annat i ämnet: Till vilken grad har Corporate Storytelling nåt ut i bloggvärlden? Jinge undrar om blondinbella är sponsrad?

Har någon lust att hjälpa till att översätta materialet till engelska blir jag glad.

Tyckte du det här var Intressant? Klicka då på länken så uppmärksammas artikeln mer och fler läser den.

Läs även andra bloggares åsikter om corporate storytelling, jobb, IKEA, folkhemmet, myter, ronald mcdonald, plågen, polkagris,

Annat på Konflikt: akuhujan om abortmotstånd, Under täcket kallar sig kommunist, petter leker citatleken med liberaler, redundans om queer+vänster.

Inledning.
Idag har jag nöjet att starta en ny avdelning på bloggen – Insänt och stulet – för material från utomstående. Läs mer om det under sidan Skicka in. Tanken och förhoppning är att andra ska (anonymt också) kunna skicka in material och berätta om vad som händer på sina arbetsplatser. Och här kommer den första texten i den kategorien; en berättelse om hur det är att jobba på Greenpeace skriven av Folkkommissarien. Texten är ursprungligen en kommentar till artiklarna om corporate storytelling. Here we go:

Good Guys (Don’t Wear Green)
Greenpeace startade 1971, organisationen arbetade för miljö och fred med icke-våld och civil olydnad. Som organisation har Greenpeace alltid haft sina berättelser som kanske starkaste argument. Aktivister som kedjar fast sig på oljeriggar och båtar som rammar valfartyg – människor som beredda att göra något åt problemen. Så långt har berättelsen tjänat ett syfte: att indirekt få människor att stödja miljöarbetet och direkt få människor att stödja Greenpeace arbete finansiellt. Men i slutet på 1990-talet och början på 2000-talet så tog flera av de stora ideella välgörenhetorgaistionerna yttligare ett steg: Man började anställa människor på en bredd bas för samla in pengar, tidigare hade man bara haft enskilda avlönade funktionärer som administerade insamlingarna. Då fick berättelserna ett helt annat syfte; de började tjäna till att disciplinera de nyanställda arbetarna. Men grunddragen i berättelserna var de samma – om än något proletariserade. Man var forfarande the good guys. Det här är min arbetsplatsberättlse om den berättelsen.

För några år sedan gick jag arbetslös en vinter och en vår. Jag var fortfarande tillräckligt ung för att hamna i ungdomsgarantin – detta helvete på jorden, så en dag fick jag ett samtal ifrån min arbetsförmedlare, att nu hade det gått tre månader, vilket betydde att jag hade varit arbetslös för länge. Hon berättade att hon hade bokat in mig på någon sorts kurs för personlig utveckling och “jobb coaching” med obligatorisk närvaro, alltså ett vuxendagis. Jag insåg direkt att det här inte var bra, på bara ett samtal hade jag förlorat initiativet – vilket jag ägnat mina tre månaders arbetslöshet åt att bygga upp. Sanningen att säga så var jag också grymt trött på både arbetsförmedlingen och det ynka socialbidrag jag lyfte. Jag hade dessutom ingen som helst lust att spendera min dyrbara tid på att sitta på ett vuxendagis på heltid, för den ynka socialpengen jag fick. Utan arbetsförmedlingens vetskap hade jag fått en del riktiga pisserbjudanden till jobb som jag hade nekat till, men nu stod jag inför situationen att antingen börja på vuxendagiset eller ta ett av dem här erbjudandena. Så jag tog ett jobb hos… Greenpeace. Handläggaren på vuxendagiset tyckte det var skitfestligt: “Ska du få betalt för att kedja fast dig i träd grabben?”

Nu nämnde jag att det var ett riktigt pisserbjudande, för en jävligt kass timlön och provision skulle vi inte kedja fast oss i träd, utan gå på gatorna och samla in pengar åt organisationen.

Jag gick på intervjun och fick jobbet. “Första dagen”, som var oavlönad, hade organisationen hyrt en liten konferenslokal, där vi alla nya skulle lära känna varandra och få information om organisationen, redan där började vad vi kan kalla för företaget Greenpeace´s berättande; Vi fick se en film om Greenpeace, om de tappra ideella själarna som startade organisationen, om sänkningen av båten “Rainbow Warrior”, schysta actionklipp ifrån gummibåtar som kapade fartyg och så vidare. Sedan bjöd Greenpeace på lunch på en billig resturang. En av mina nya kollegor ville ha efterrätt efter maten, men ångrade sig när hon kom på att det var en “välgörenhetsorganisation” hon nu jobbade för. Så vi nöjde oss med kaffe. Jag insåg redan då, att det skulle bli svårt att ställa krav på min nya arbetsgivare, därför att om jag som arbetstagare skulle få mer av vinsten ifrån insamlingarna, i form av högre lön eller ett kafferum – så skulle miljöaktionerna få mindre pengar.

65kr i timlön, 6 timmars arbetsdag och 50 kr i provision(1). Vårt jobb var inte samla in pengar åt organsiationen i kontanter, istället ville Greenpeace ha måndasgivare som via autogiro skänkte pengar konturnuerligt. Så vårat jobb var att övertyga folk att skänka pengar och samla in deras kontouppgifter. Beloppen rörde sig om 25-500 kr, för varje sådan månadsgivare fick vi 50 kr i provison. Om man lyckades få en månadsgivare att gå med på att sänka mer än 500 kr, så skulle man som arbetstagare vinna ett pris, typ gratis inträde på skeppet Rainbow Warrior II, nästa gång det låg i hamn. För att jobba kvar skulle man värva minst fyra per dag. Jag snittade på två månadsgivare per dag, kom som bäst upp i tre per dag, men dom hade överseende med mig.

Vår arbetsplats var gatan, vi hade inget kafferum och om vi behövde gå på muggen fick vi göra det på ett café. Vissa dagar regnade det, då fick man ställa sig under ett tak. Vissa dagar blåste det, andra dagar sken solen, andra dagar var det bara kallt. En tjej som hade problem med lungorna fick gå efter första veckan, hon klarade inte fysiskt av att jobba utomhus.

Vi hade en “briefing” varje morgon inne på ett köpcentrum, eftersom vi inte hade någon lokal, där vi inte bara fick reda på hur vi individuellt låg till i insamlingen, vem som samlade in mest pengar och vem som samlade in minst pengar. Under briefingen fick vi nyheter de pågående kampanjerna; “stoppa fisket”, “rädda valen” och så vidare. Vi fick höra om de “balla” aktionerna som organisationens ideella aktivister utförde. En del av berättelsen innehöll ibland också nationell statistik över de bästa insamlarna i landet, som lyckades samla in över 10 månadsgivare per dag och därmed höjde sin lön med 500 kr per dag och vem vill inte bli en sådan knegare? Som inte bara samlade in pengar åt miljöarbete utan även tjänade riktigt bra på det.

En morgon när vi hade en sådan briefing hade coachen med sig den lokala morgontidningen och pekade uppjagat på att den nya Greenpeacekampanjen nu befann sig i stan. Greenpeaceaktivister hade kedjat fast sig på ett fartyg som låg ute i hamnen och om det blev tid över, så skulle vi minsann åka ut dit efter arbetspasset hela arbetskollektivet. Någon timma innan vi skulle sluta den dagen fick jag ett samtal “Att nu gällde det!” att vi skulle samlas allihopa. Sagt och gjort så dök det upp en kille i Greenpeaceoverall med minibuss och vi körde ner till hamnen. Och där stod de, de livs levande mytomspunna aktivisterna, fastkedjade vid fartyget. Vi hade hört berättelserna och nu såg vi det i verkligheten: Varumärket och berättelsen förkroppsligat.

Jag insåg att det nu skulle bli ännu svårare att ställa några krav. För nu såg jag ju faktiskt var mina pengar gick och till en viss del sympatiserade jag med det; med aktionerna och kampanjerna. De är viktiga och någon måste göra det och det kostar pengar att göra det. Jag slutade en vecka senare, lönen gick inte att leva på och jag stod inte med arbetet. Som tur var fick jag ett annat jobb i samma veva.

Det var inte sällan som vi pratade om att bli ideella Greenpeace aktivister istället för arbetare. Det gick berättelser om arbetare som jobbat hårt och till sist tagit steget fullt ut och mönstrat på Rainbow Warrior. Ju mer jag tänker på det så här i efterhand känns hela Rainbow Warrior som en dröm. En sagoberättetelse om guldtunnan vid regnbågens slut och man bara jobbade tillräckligt hårt så skulle man kanske komma dit.

Mitt nuvarande extrajobb är på ett kommunalt vårdboende, men jag skulle aldrig tänka detsamma där: att om jag krävde högre lön där, så skulle de boende få mindre mat, som man tänkte under tiden man arbetade hos Greenpeace: om jag fick ta del av mer av vinsten, så skulle det det bli mindre pengar åt miljöarbetet (eller åt Gp:s VD Lennart Daleus). Ingen av mina nuvarande kollegor skulle någonsin säga samma sak heller, däremot sa mina kollegor på Greenpeace såna saker när jag ändå tog upp saken: “Vi jobbar ju för the good guys”. Ingen av mina nuvarande kollegor tycker heller att kommunen är the good guys.

Folkkommissarien

Fotnot:
(1) Min månadslön låg alltså på omkring:
Brutto 10450 kr, netto 6967 kr om jag i snitt lyckades samla in 2 månadsgivare per arbetsdag, semesterersättning inräknad. Det kan jämföras med Greenpeace VD Lennart Daleus som fick 54 083 i månadslön, brutto, 2006. Daleus hade år 2000 en förmögheten på 841 331. Själv var jag under den här perioden av mitt liv lite av en stamkund hos pantbanken.

Tyckte du det här var Intressant? Klicka då på länken så uppmärksammas artikeln mer och fler läser den.

Läs även andra bloggares åsikter om greenpeace, jobb, ungdomsgaranti, vuxendagis, klass, värvare, arbete

Nytt på Konflikt: Under Täcket skriver om röjet i Danmark.

Även Kolla! skriver långt och läsvärt om Danmark.

Uppdaterat: Gillar du den här texten kommer du också gilla den här.

I SvD skrivs det idag om en tjej som nekas jobba med långärmat på McDonalds i Angered utanför Göteborg (eller utanför – det är en förort alltså). Jag jobbade själv på McDonalds ett tag och det där med att man inte ska ha långärmat för hygienen är bara skitsnack, de vill helt enkelt bestämma vad sina anställda har på sig, som så många andra företag. En sur sak när jag jobbade där var att vi inte fick ha byxor med fickor. för att vi inte skulle kunna sno pengar. En annan sur sak var såklart lönen, men här kommer lite konkreta tips om hur man kan höja den. Jag har idag glädjen att presentera den kanske bästa texten en arbetare på McDonalds kan läsa, skriven av de ökända huliganerna i McDonalds Workers Resistance:

Alternative Crew Handbook

Av: McDonalds Workers Resistance

McDonalds stjäl välståndet vi producerar varje dag, så det är inte mer än rätt att vi tar tillbaka så mycket som möjligt på alla sätt vi kan komma på. Men tyvärr finns det ett problem. Syftet med lagstiftningen är att bevara det kapitalistiska systemet. Denna text uppmanar med anledning av detta inte på något vis till brott, utan är att betrakta som ren underhållning.

Det mest uppenbara sättet att ta tillbaka det som tillhör oss är att ta pengar ur kassorna. McDonalds vet att de flesta anställda avskyr företaget och de har vidtagit åtgärder för att minimera summan pengar som ”stjäls”. Några exempel på detta är uniformer utan fickor, kameror, rigorösa kontroller av pengahanteringen och ”t-röd nojan” för några år sedan.

Trots detta är det ganska enkelt att mer än fördubbla sin lön. Ett sätt är att helt enkelt ta en bunt sedlar från kassan. Denna metod är dock mycket kortsiktig. Om du vill ha en stadig inkomstkälla gäller det att inte ta för mycket åt gången och att inte stjäla för uppenbart. (Om du stjäl en större summa är det säkrast att inte komma tillbaka och att du tagit tillräckligt med pengar så du klarar dig hela semestern, annars är det rätt poänglöst). Ta lite då och då, och spela oskyldig när det saknas pengar i din kassa. Om det saknas mer än 300 kronor blir det dock uppenbart för även den dummaste chef att du, eller någon annan med tillgång till din kassa, ”stulit”. Om det regelbundet saknas pengar i din kassa kommer du troligen få sparken eller förvisas till köket (för några år sedan förbjöds en medlem i vårt crew att vistas nära kassorna – ledningen misstänkte att han ”stal” men kunde inte bevisa något).

När cheferna är stressade kan det hända att du får ta över en kassa utan att den räknas, eller att du får dela kassa med någon annan. Bingo. Så länge ni inte fastnar på övervakningskamerans film är det omöjligt att avgöra vem av er som är en lydig träl och vem som är ett ondskefullt kriminellt geni. Om det är jättemycket pengar kommer företaget att driva ärendet vidare, medan en lite mindre summa resulterar i att chefen sitter och surar på kontoret medan du och din kompis splittar bytet på er lokala krog.

Vanligtvis är det dock bäst att se till att din kassa stämmer när du går hem för dagen OCH att du har några sedlar nedstoppade i strumpan. Det finns en massa olika sätt att ordna detta på.

Den klassiska tekniken är att slå in ordern i kassan, ta emot pengar och sedan radera större delen av ordern. Skillnaden mellan den korrekta summa kunden betalat och den summa du slog in i kassan kan du stoppa i din egen ficka. För att få bukt med det här har McDonalds infört systemet med ”T-röda”. En T-röd dyker upp när du raderar ett köp utan att du har fått chefens godkännande. En del kassasytem blockerar den här manövern helt, medan andra markerar den på din kassarapport. Detta har dock inte tekniken. När det är stressigt händer det att chefen lämnar ifrån sig sina kassanycklar/kort till någon i personalen. Då är det fritt fram att radera hur mycket som helst och ge sig själv en rejäl utbetalning.

Om du jobbar på en drive-in kan du samarbeta med några kompisar. Den som står i kassa och tar emot ordern har kassanycklar/kort. Ordern slås in korrekt, betalningen tas emot, men så fort personen som lämnar ut maten är klar, så raderas hela ordern. Ni kan lätt tjäna 150 kronor på en hyfsad order. T-röda har dock gjort det här förfarandet lite knepigare. Den säkraste metoden är att bara slå in själva hamburgaren när kunden beställer ett helt meal. Om kunden äter på McDonalds ofta (och inte är turist eller snut) är det osannolikt att hon kommer att ifrågasätta varför du tar mer betalt än vad som står på kvittot. Skulle detta ändå inträffa är det bara att be om ursäkt och rätta till ditt ”misstag” (skönheten med detta ”bedrägeri” är att det är jätteenkelt att få det att se ut som just ett misstag). De flesta kunder vet precis vad de olika måltiderna kostar och kommer inte att reagera på vad det står på kvitto så länge du tar ”rätt summa” i betalning. Sen fortsätter du bara sådär och i slutet av dagen behåller du skillnaden mellan vad du slagit in och vad som finns i kassan. Avrunda till närmaste jämna sedel och stoppa dem i fickan. Disco.

Om stället du jobbar på kör med ojämna priser (t.ex. 39 kr) kan du ha några slantar liggande i kassan. När kunden ger dig två tior ger du bara tillbaka en krona, behåller tiorna själv och struntar i att slå in nåt i kassan. Om de kör med jämna priser behöver du inte ens han några mynt liggandes. Skulle du råka samla på dig en massa mynt är det bara att ta betalt på riktigt för några beställningar och växla mynten i kassan. Mynt kan nämligen vara lite svåra att smuggla med sig. Det finns en massa förpackningar du kan gömma dem i om det skulle knipa.

När du väl skaffat en positiv balans i kassan gäller det att smuggla ut ditt byte. En klassiker är att stoppa sedlar i strumporna när du låtsas knyta skorna. En del anställda konstruerar pengagömmor, exempelvis i slipsarna. Gå till omklädningsrummet så fort du får chansen och stoppa pengarna i din plånbok. Undvik att ha pengar på dig när kassan räknas. Det absolut säkraste sättet att smuggla ut pengar är att be en kompis komma in och spela kund i slutet av ditt pass. Då är det bara att ge henne bytet.

Hittills har vi bara snackat om pengar. Det är självklart bara en del av allt du kan svindla McDonalds på. Allt löst är inom räckhåll. Leksaker, ost, choklad, sallad, kakor, sås, rengöringsmedel, lampor, tejp, köksutrustning, salt, peppar, socker, pannkaksmet, växter, tepåsar, sopsäckar, ballonger, stegar, toalettpapper, brandsläckare. Du behöver aldrig mer gå och handla. McDonalds kan tillfredställa alla dina behov (förutom alkohol och droger, men det kan du å andra sidan byta till dig mot prylar från McDonalds), och de hjälper så gärna till.

Givetvis är stängning, och i viss mån öppning, bästa tillfälle att smita iväg med större saker. När du bär omkring på prylar du tänker ta med dig, försök få det att se så naturligt ut som möjligt. Om du är ute efter frukostprylar, sno dem på morgonen och inte på kvällen. Vanligtvis fungerar det bäst att vara helt fräck. Säg att du ska gå och kolla schemat nästa gång du bär omkring på ett lass ost. Folk är så upptagna att de varken märker att du kom tillbaka utan ost eller att alla du känner käkar ostmackor i en vecka efteråt. Ta med dig en extra väska till jobbet där du stoppar sånt du tänker ta hem. Om de blir misstänksamma visar du bara din ordinarie väska, som givetvis inte innehåller nåt konstigt. Hittar de den andra väskan nekar du att den är din. Misstänker de ingenting är det bara att stoppa den ena väskan i den andra och knalla hem med ditt byte.

Bäst möjligheter att smuggla ut saker har de som jobbar på en drive-in. Be en kompis att köra fram till luckan, veva ner fönstret och stoppa prylar under en filt i baksätet. Sen är det bara att köra fram till nästa lucka, med halva restaurangen under filten, och hämta en pommes frites.

Om sånt här händer i lite större skala, vilket det vanligen gör, kommer de att börja låsa lagret. Inga problem, släng bara nycklarna i soporna när ingen ser. Det kommer att paja skiftet helt och hållet. Snart kommer det inte finnas något att sälja. De kommer att vara tvungna att ringa chefen som har ett par extra nycklar, som i sin tur är tvungen att ge sig av hemifrån, tillverka ett par nya nycklar och så vidare. Detta kommer att bli så jobbigt att det ska mycket till innan de låser lagret igen.

Det finns massor av värdefulla prylar på Mcdonalds. Happy meal-leksaker blir fina presenter åt unga släktingar. Vi känner en person som brukar byta hash browns mot hasch. Du kan försörja familj och vänner med tepåsar, hushållsartiklar, såser och så vidare. Ge dig in på svarta marknaden. McDonalds äger oss och vi kan blåsa dem hur mycket som helst och ändå inte få tillbaka ens hälften av vad de är skyldiga oss. Hoppas du gillade texten. Den är helt och hållet påhittad. Kom ihåg att det är förbjudet att stjäla.

Saxat från Polkagrisar

Intressant? Klicka på länken i så fall.

Läs även andra bloggares åsikter om mcdonalds, jobb, arbete, kläder, löneförhandling, klass, happy meal,

För övrigt skriver DN om att det kan vara kinkigt för levern att äta för mycket snabbmat.

Jag har, så här lite på avstånd, följt diskussionen om mode- kontra politiska bloggar. Jag får väl anta att Kim Müller faller i den senare kategorien, även om jag mest skriver om arbete. De flesta politiska bloggar tycker jag är astråkiga och förhåller sig ungefär till politiken på samma sätt som de etablerade politikerna gör, man snackar om politik utan att relatera till sitt eget liv. Det blir en hobby som skiljs från ens existens, det är väl fine för medelklassen kanske, men nån sån lyx känner jag inte att jag kan hålla på med, som knegare vill jag återföra diskussion till mitt liv och till möjliga förbättringar. Så på sätt och vis är modebloggarna intressantare.

Jag läste precis intervjuen med Blondinbella i Expressen, och hon är ju klok som en bok, hon säger saker jag skriver under på direkt även om vi inte har samma målgrupp:”När de besöker bloggen vill jag antingen att de ska känna igen sig själva i min vardag eller tycka att jag är så pass annorlunda dem själva att jag blir intressant att studera.” eller ” De politiska bloggarna är inte privata det minsta.”

Det märks också att hon har läst sin Subcommendante Marcos när hon säger saker som: “Därför uppmanar jag de politiska bloggarna att lyssna mer på sina läsare och ”få ner” politiken närmare läsarna. Debattera inte med dig själv utan med dem!”

Det verkar som de flesta andra, t ex den största politiska bloggaren (Jinge) tycker att hon är astrist och det verkar vara många som gillar att hata henne. Men vem bryr sig, redan Mao visste att det var bra att attackeras av sina fiender. Ibland får jag intrycket av att folk blir provocerade för att hon är just en ung tjej, och det luktar ju lite unket.

Även om denna är intressant, så var det som verkligen fick mig att skriva den här posten en kommentar av Tanja Suhinina på Djur är söta. Tanja skriver :

“Jag tycker det är kul hur mode är för 00-talet vad musik var för 90-talet. Att såna där kändisjournalister som på 90-talet var främst unga killar som nördade musik är numera unga tjejer som nördar kläder. Dels är de kul för att tjejer. Och dels är det intressant för jag tror att det är för att det går att ladda ner musik numera, men inte kläder.” (min kursivering)

Det är så jävla bang on target. Som Svensson också skriver om så tjänar företag pengar på att modebloggarna gör reklam för deras prylar, ofta genom att man ordnar en tävling där alla som länkar kan vinna t ex en väska eller ett par skor. Bloggarna utför alltså ett arbete som (om dom inte vinner) är oavlönat, det arbetet innebär att man gör reklam för olika varor, det är ett billigt och smidigt sätt för företagen att nå ut till sin målgrupp. Visst blir bloggarna utnyttjade av kapitalister, men det finns ingen kvalitativ skillnad på det arbetet de utför och det som jag utför varje dag på jobbet (eller som kock gör jag en del arbete på min fritid också, som att fnurra ut nya recept), så de blir liksom inte MER utnyttjade än nån annan heller. Jag får intrycket av att många som deltar i tävlingarna är unga och fattiga och inte har råd att köpa prylarna de länkar till.

Men det riktigt intressanta med Tanjas kommentar är väl att den pekar på att vinstintresset styr kulturutbudet på så sätt att det styrs om från musik till mode när det är svårare att tjäna pengar på mode.

Modeblogg är förresten ett märkligt begrepp då många av dom inte alls skriver om mode, en av de stora som gör det är däremot modellen Kenza.

Ganska flummigt inlägg kanske men i alla fall – jag skulle vilja se mer kombinationer mellan “mode” och “politik” och “privat” – jag vill veta hur fotomodellernas arbetsplatskamp ser ut, jag vill (precis som när det gäller allt annat arbete) att mode-knegarna ska få en större bit av kakan än vad de får nu, hur kan man blåsa företagen på mer väskor och skor? Så då kanske modebloggarna ska bilda en kartell (eller egentligen en fackförening) och neka tävlingar med låga och dåliga priser.

För övrigt har Tanja givit ut boken phonephucker som handlar om hennes jobb med att sälja telefonsex, den ska jag nog köpa.

Jag siktar på att fortsätta med det här ämnet lite, och berätta i ett senare inlägg om hur modearbetare i Milano genomfört kampanjer för att uppmärksamma osäkra anställningsformer – håll utkik efter historien om Serpica Naro. En italiensk berättelse om kläder för catwalks, den osäkert anställde, bedrägeri och lättlurade modetidningar.

Intressant.se? Klicka på länken i så fall.

Läs även andra bloggares åsikter om Modebloggar, Kenza, Blondinbella, Bloggar, Bloggvärlden, Bloggosfären, Reklam, Feminism, Jämställdhet, Mode, Arbete

På Konflikt: Akuhujan, Petter och Slutstadium

Uppdaterat: Även idag skriver Sydsvenskan om situationen på Universitetssjukhuset i Lund – här och här.

I dagens Sydsvenskan skriver man om att sjukhuset i Lund har slimmat produktionen till den grad att personalen inte hinner springa iväg på toan eller raster utan att patientsäkerheten hotas. Fyra skyddsombud har i ett brev protesterat till sjukhusledningen. En artikel ur DN skriver om ett “angränsande” ämne. Nämligen hur man med piller och medicin “botar” stress och överarbetning.

Förende vårdare har skrivet en längre artikel där man analyserar produktionsförändringarna och vilka konsekvenser det får. Mycket läsvärt:

Den 7 januari hade Sydsvenskan en artikel om förändringarna i organiseringen av arbetet på universitetssjukhuset i Lund. Det konstateras att det behövs allt mer vård i Sverige och sjukhusledningen tacklar inte detta genom att anställa mer personal utan att omorganisera personalgrupperna till sk. Lean Production. Detta ska enligt deras egen utsago ge “effektivare” vård och kortare väntetider. Modellen har redan införts på flera andra vårdenheter i Sverige bla. på barnmottagnigen i Eslöv och i större delen av sjukvården i Jönköpings län. Dessa, och de omorganiserade enheterna i Lund, påvisar ett enormt språng i produktivitet. ADHD-utredningen på Lunds Universitetssjukhus har tex. ökat sin produktivitet med 50% sedan modellen infördes. Men likt Sydsvenskans artikel lyfter fram finns det utbredd kritik mot Lean Produktion-modellen.

Lean Production kommer ursprungligen från Toyotas bilfabriker i slutet av 60-talet. Istället för den fordistiska produktionsmodellen med rullande band och bestämda stationer för arbetarna där de genomförde ett visst specifikt moment, så organiserade man istället produktionen i team där hela arbetslaget byggde en bil. Modellen infördes i LSS-verksamheten redan under 90-talet. Vi har skrivit en längre artikel om produktionsförändringarna i handikappsvården som du kan läsa här. Vad vi framhåller i den artikeln är att den toyotistiska modellen med Lean Production ger personalgruppen en större autonomi samtidigt som den förlägger allt fler administrativa arbetsuppgifter på vårdarbetarna. Det innebär alltså en större arbetsbelastning. Samtidigt öppnar denna autonomi upp för nya former av kamp som vårdcheferna sedan försöker kväsa genom att föra in kontrollmekanismer från massindustrin på den självstyrande enheten (som tex. stämpelklockor, förmän, datoriserad övervakning osv).

Likt det konstateras i Sydsvenskans artikel är sjukhusen, i motsats till LSS-produktionen, organiserade som massproduktion. De olika avdelningarna utför sina bestämda arbetsmoment (likt stationerna vid det fordistiska rullande bandet). Nu ska de olika avdelningarna på sjukhuset sammanföras i team. Detta innebär att man motiverar grupperna med med ideologiska kurser och uppmaningar att arbetarna ska hålla koll på varandra. Sedan ska resurserna inom teamet ses över och effektiviseras. I förlägningen innebär det att allt fler arbetsuppgifter förläggs på teamet och att man slutligen börjar skära ner på personalen. Förra året sparkades några hundra vårdarbetare från sjukhuset i Lund. I och med omorganiseringen av vårdproduktionen så kommer inte nedskärningarna att avta och istället öka, genom Lena Production inte bara med formella avsked utan också genom stopp på nyanställningar. Framtidens större vårdbehov kommer inte att mötas med mer personalresurser.

Vad innebär då Lean Produktion i det praktiska arbetet? Forskaren Per-Ola Börnfelt säger till Sydsvenskan: Det är mycket retorik om Lean Production, men jag har studerat praktiken. Det handlar om att slimma organisationen. Det handlar inte om att jobba smartare utan att jobba mer intensivt. Att springa istället för att gå. Genom att göra personalgrupperna självstyrande förflyttar cheferna mer ansvar och administration till vårdarbetarna för att sedan få detta att fungera tvingas vårdarbetarna att arbeta intensivare. Börnfelt fortsätter: Det är en tillbakagång till löpande bandet. Visst är det teambaserat – teamet har stort ansvar för produktionen och att komma med förbättringsförslag. Det finns inga pauser, utan under en minut måste man jobba 60 sekunder. Det påvisas även att arbetskadorna ökat sedan Lean Production införts i industrin.

Universitetssjukhusets ledning störde sig så mycket på Per-Ola Börnflets uttalanden i Sydsvenskan att de några dagar efter artikeln skrev en debattartikel där de för ADHD-teamets talan och berättar hur nöjda de är med produktionsmodellen och hur mycket de anser att stressen har minskat. Förenade Vårdare tror att utvecklingen på sjukhuset kommer följa utvecklingen inom LSS, alltså att vi kommer att få det sämsta från båda modellerna: slimad personalgrupp med större ansvar (alltså fler arbetsuppgifter) kombinerat med övervakningen från massproduktionsmodellen. Allt detta för att få produktiviteten att öka och minska utgifterna. Då dröjer det inte länge innan teamen börja protestera.

Läs Sydsvenskans artikel från i januari – Industrin inspirerar vården. . Minus i budget har man på Universitetssjukhuset i Lund.

Saxat från Förenade Vårdare.

Konflikt: Slutstadium skriver om det liberala mörkret, Petter är flitig.

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

Läs även andra bloggares åsikter om vården, jobb, politik, lund, sjukhus, skyddsombud, facket, lean production, toyotism

Intake: En artikel om Tallgatan-konflikten, tidigare berörd i Arbetsdomstolen – Syndikalisterna 3 – 0 skriven av en medlem i Malmö LS.

En fallstudie i legalismen

- Malmö social och vårdsyndikat av SAC vs Malmö stad/Fosie stadsdelsförvaltning

Under en lång tid har konflikten mellan syndikatet och kommunen, angående splittringen av sektionen på Tallgatan, pågått både på gatan, på arbetsplatsen och i domstol. Senaste händelsen i konflikten är att arbetsdomstolen har avgjort huruvida Malmö stad gjort intrång i sektionens verksamhet och kränkt en av sektionens medlemmars rätt att organisera sig mot arbetsledningen genom att använda sig av och delta i stridsåtgärder (föreningsrätten). I samband med rättegången så begärde syndikatet ut en offentlig handling kallad ”SAC dokumentation” som kommunen upprättat i samband med konflikten med syndikatet och som skickats till förvaltningar och politiker. Delar av handlingen sekretessbelades med hänvisning till att uppgifterna skulle påverka kommunens ställning mot syndikatet i arbetsdomstolen. Syndikatets talan avslogs i sin helhet den 21 november.

Nu finns det en mängd frågetecken kring domen. Kontentan är att AD sätter vår rätt att organisera oss ur spel. Till och med reformisterna, Kurt Junesjö före detta TCO/LO rättsjurist, håller med oss i sina kommentarer om domen:

”Vid föreningsrättskränkning är det i AD en förenklad bevisbörda. Kan den kränktes organisation visa åtgärd och dessutom göra sannolikt (alltså ett lägre beviskrav än full bevisning) att åtgärden har föreningsrättskränkande syfte, går bevisbördan över på motsidan att det inte finns föreningsrättkränkande syfte.

I det här fallet har så stora förändringar skett i den anställdes anställningsförhållanden att åtgärdsrekvisitet uppenbarligen är uppfyllt enligt AD. Fråga är då om det den fackliga organisationen lyckats göra sannolikt att syftet varit föreningsrättskränkande så att arbetsgivaren haft att styrka ett annat godtagbart syfte för åtgärden

/…/

Normalt skulle man nog anse att detta är så pass graverande omständigheter att bevisbördan skulle gå över på arbetsgivaren, men så gör inte AD. Man lägger in arbetsgivarens motbevisning för att åtgärden är saklig för att styrka att det sannolikt inte fanns något föreningsrättskränkande syfte, vilket gör att bevisregeln egentligen tappar hela sin mening.”

Skall illustrera vidare med citat ur domen där syndikatets bevisning bedöms. Det är den bevisning som Junesjö anser vara så graverande att syndikatet egentligen kan anses ha bevisat att det var sannolikt att åtgärden hade ett föreningskränkande syfte. Från syndikatets synvinkel är det uppenbart att det är bevisat att syftet med åtgärden hade ett föreningskränkande syfte(om inte denna bevisning är tillräcklig vad skulle då vara det?)

“Den 1 juni 2006 fick N E besked om att hon inte kunde erbjudas fortsatta vikariat på Tallgatan men däremot ett vikariat på Lantmannagatan under tiden den 5 juni – den 9 juli 2006. Samma dag underrättade staden N E om att hennes anställning inte skulle förlängas efter vikariatets slut den 9 juli 2006. Tvist råder om dessa åtgärder har varit föreningsrättskränkande eller inte /…/ Det är ostridigt att det vid mötet ställdes frågor till framför allt Stefan J om N Es anställning och varför hon inte arbetade kvar på Tallgatan. I P Ps anteckningar från det mötet finns noterat en fråga: ”Varför får inte N E vara här?” med svaret: ”N E har valt att gå i blockad och det arbetssättet godkänns inte.” K H har berättat att Stefan J sade att den som deltog i stridsåtgärden på Tallgatan ”fick skylla sig själv”, vilket han uppfattade som att man fick räkna med att i sådant fall bli av med arbetet. Stefan J har berättat att han redogjorde för vad som hänt i fråga om N Es anställningsförhållanden och att de åtgärder som i samband med stridsåtgärden vidtagits på Tallgatan när det gällde bemanningen haft som enda syfte att återskapa en god arbetsmiljö.”

AD anser alltså att syndikatets bevisning faktiskt återger de korrekta omständigheterna kring arbetsplatsmötet. Men för att undvika att syndikatet får rätt i den delen så lägger AD in, trots att bevisbördan för föreningsrättskränkning är delad, Malmö stads motbevisning för att styrka att syndikatets bevisning för sannolikheten av föreningsrättskränkning inte är sannolik! AD uttalar sig följande:

”När det gäller syftet med erbjudandet till N E om arbete på Lantmannagatan är emellertid också följande av betydelse. Helen S har berättat att N E någon dag i slutet av maj 2006 till henne gjorde en muntlig anmälan om företrädesrätt till återanställning, att det var första gången som det hänt, och att det var denna anmälan som var skälet till att N E blev erbjuden arbetet på Lantmannagatan./…/ Det kan enligt Arbetsdomstolens mening inte anses visat att N E faktiskt gjort en anmälan om företrädesrätt till återanställning i slutet maj månad. Däremot kan det inte uteslutas att företrädare för staden felaktigt uppfattat situationen så eftersom det annars helt skulle saknas anledning att lämna ett erbjudande om återanställning.”

Förutom att Malmö stads motbevisning läggs in som bevisning mot syndikatets bevisning så konstaterar AD, trots att man anser att Malmö stad inte kunnat bevisa sin sak, att staden måste ha ”felaktigt uppfattat situationen så eftersom det annars helt skulle saknas anledning att lämna ett erbjudande om återanställning”. Men det är ju bara det att syndikatets bevisning går ut på att anledningen att man lämnande erbjudandet var att man ville få bort medlemmen från arbetsplatsen på grunden att medlemmen deltog i sektionens stridsåtgärder.

Vad gäller dokumentet som Malmö stad sekretessbelade så ville syndikatet i en förfrågan till domstolen att domstolen skulle inhämta informationen eftersom den hade viktig betydelse för domens slutgiltiga avgörande. Men såhär kommenterar AD denna begäran:

”Efter det att huvudförhandlingen har avslutats har syndikatet inkommit med en skrivelse med begäran om att Arbetsdomstolen, med stöd av 43 kap. 14 § rättegångsbalken, ska komplettera utredningen i målet genom att inhämta uppgifter ur det sekretessbelagda materialet ”SAC dokumentation 0607.dok”, uppgifter som enligt syndikatet är av väsentlig betydelse för målet.

I 43 kap. 14 § rättegångsbalken anges att om rätten sedan huvudförhandlingen avslutats finner att det är nödvändigt att komplettera utredningen innan målet avgörs, får fortsatt eller ny huvudförhandling hållas. Vidare anges att om kompletteringen är av enkel beskaffenhet, får rätten dock efter samråd med parterna inhämta utredningen på annat sätt än genom att hålla huvudförhandling. Enligt Arbetsdomstolens mening föreligger inte sådana omständigheter att det är nödvändigt att med stöd av den angivna bestämmelsen komplettera utredningen. Arbetsdomstolen lämnar således syndikatets skrivelse utan beaktande.”

Arbetsdomstolen anser alltså att det inte kan handla om viktig information för målet trots att bevisning har lämnats in i form av ett avslag där sekretessbeläggningen uttryckligen hänvisar till att informationen i princip skulle resultera i att Malmö stad förlorade den pågående processen. Nu, efter domen fastslagits, har naturligtvis syndikatet fått ut det sekretessbelagda materialet. Det visade sig naturligtvis att dokumentet tydligt klargör att medlemmen inte hade begärt företrädesrätt utan att man hade avslutat hennes anställning. Hade dokumentet lagts till som bevisning så hade syndikatet fått rätt. Givetvis innehåller dokumentet, som man även skickat runt till alla förvaltningar och politiker, namn på ett flertal personer som är kopplade till konflikten, vilket i sig kan räknas som olaga registrering. Speciellt med hänsyn till att ett flertal av de inblandade på ca 1 års tid inte fått arbete inom kommunen (undertecknad inräknad).

Förutom dessa omständigheter fanns det givetvis en mängd efterhandskonstruktioner från Malmö stads sida. Bland annat ett dokument från arbetsplatsmötet, som officiellt skrivits efter att domstolsprocessen inletts, där två anställda undertecknat en helt annan version av arbetsplatsmötet. En av de anställda var Helen Mårtensson, även känd som ”blockadbryterskan”, som var den enda ur arbetsstyrkan som utförde smittat arbete under driftsektionens stridsåtgärder. Dessutom fick Helena Mårtensson och den anställde Susanne H (som vittnade) båda anställning samma dag som sektionens medlem drevs bort från arbetsplatsen. Att detta förelåg visade sig från en förteckning över nyanställda som syndikatet hade begärt ut. Vidare så visade offentliga handlingar som syndikatet begärt ut att brevet som undertecknats egentligen var anteckningar från kommunals ombud som var med på mötet. Vittnena var uppenbarligen köpta och ljög naturligtvis på frågan huruvida sektionens medlem skulle arbeta under sommaren eftersom de själva hade fått medlemmens anställning. En viktig del i processen var syndikatets huvudvittne M J som i sista stund inte ville ställa upp som vittne eftersom hon kände sig hotad av arbetsköparens ställföreträdare i Fosie stadsdelsförvaltning. Främst gällde detta den sliskige enhetschefen Stefan Jönsson samt den psykopatiske sektionschefen Helen Niles Silow.

En annan uppenbar omständighet som arbetsdomstolen säkerligen tog intryck av var Malmö stads envetna smutskastning av personalen på Tallgatan och SAC:s fackliga reorganisering. Angående SAC:s fackliga reorganisering så var det ett ständigt återkommande exempel från Sveriges kommuner och landsting på hur aggressiva och konfrontativa SAC hade varit i Göteborg, Malmö, Strängnäs och Karlskrona. Man sa att SAC hade satt i system att ”låsa förhandlingsläget” för att sedan försöka tvinga igenom det med stridsåtgärder. Sammanfattningsvis kan konstateras att domen väl illustrerar kritiken av legalismen såsom den berörs i en annan artikel i detta nr. Domen är ett tydligt ställningstagande av arbetsdomstolen mot SAC:s fackliga reorganisering. Arbetsdomstolen gillar alltså inte det SAC gör. Kanske är det ett gott betyg?

En medlem i Malmö LS

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

Läs även andra bloggares åsikter om syndikalisterna, arbetsdomstolen, politik, samhälle, klass, blockad, jobb, arbete, malmö

Nytt på konflikt: Vida Latina om det här med marknadshyror, Red Metal om klass och nation.