Må så vara att jag gått ut gymnasiet redan, men nog lär man sig en hel del även utan skolan. Den här veckan har jag lärt mig en massa bra saker!

~ Rävens vecka av ultimata lärdomar ~

• Om man har tråkigt kan man vifta lite på Rifas svans, då jagar hon den.

• Om det inte fungerar att vifta på Rifas svans, då kan man pilla henne i rumpan med svansen, men då blir hon arg.

• Det värsta jobbet i världen är inte toapapper eller tandborste, det är Steve på The Jerry Springer Show.

• När Rifa lagt sin repknut på sängen och vänt ryggen till ska man inte sparka ner den, för då har hon i smyg uppfunnit en lek och kommer göra det again, and again, and again.

• Facebook är djävulen och nästa gång någon taggar en skitful bild på mig tar jag till Bildarkivet-från-03-till-09 och taggar tillbaks. In your face!

• Jag har inte 10 läsare om dagen.

• Spykopareti är en mycket farlig sjukdom som uppkommer när man läst min blogg, fått syn på Brissie och som biverkning förlorat hjärnceller. Förlåt, läsare, it’s my fault you’re retarded JAO

• När man har hobbitöron och hennar håret kryper det in henna i öronvecken (veckans fulaste ord) och gömmer sig där.

När jag har ett mål i sikte så gör jag en mängd lärdomar under resans gång. Väldigt ofta är det så  att det jag lär mig är mer värdefullt än att jag når fram till mitt mål.

Inom undervisning pratas det om att  processen är viktigare än svaret. All den erfarenheten och lärdomar som görs när jag till exempel löser ett matematiskt problem eller formulerar en text är mer värdefull än att resultatet blir perfekt.

Detta visar ju verkligen på att det viktigaste inte är att det blir rätt utan att jag vågar prova olika sätt att  lösa det. Jag har kanske missat en hel del lärdomar när jag har lyckat lösa någonting vid första försöket.

Jim Rohn brukar säga att när jag står inför en svårighet ska jag inte önska att det var lättare det är bättre att önska att jag hade mer kunskap och färdigheter. Hur skaffar jag mig det? Jo genom att hela tiden prova något nytt!

Var nyfiken och skaffa dig nya lärdomar!
Lizelott

Jag har funderat en del kring vad det är som gör att jag ibland kan hålla 4:45-tempo i närmare en mil, och ibland bryter och börjar gå efter bara en halvmil. Sömn, vila och vad jag har ätit och druckit spelar förstås stor roll, men även dagar som ur de aspekterna borde vara jämnbra kan orken skilja sig rejält.

Kanske kom jag nära ett svar under det senaste passet på motionsspåret i Hultsfred. Jag var inställd på att klara den sista, branta backen, som jag hade gått uppför när jag försökte senast. Med en tydlig bild i huvudet av hur jag nådde krönet och kunde sträcka ut benen igen, joggade jag sakta uppåt. Skillnaden mot gången innan? Dels var jag nu förberedd på hur tung backen var, och dels hade jag bestämt mig för att klara den utan att gå, och upprepade den tanken flera gånger under passet.

Så klarade jag det också. Väl uppe kunde jag pusta ut, och fortsätta jogga. Som för att skänka mig ännu en målbild rusade sedan en hare ut ur buskagen ett par meter framför mig, och sprang ett tjugotal meter i spåret innan den rusade in i skogen igen.

Målbilder, alltså. Det är förstås ingen ny upptäckt, mental träning har det länge pratats om i såväl idrottsliga som andra sammanhang. Men vad ska jag ha för bilder? Om jag ser framför mig hur jag spurtar den sista sträckan in i mål blir det svårt att inte tänka på hur jag sedan stannar. Och när väl tanken på att stanna är planterad känns det plötsligt som att jag inte kan springa mer än ett par meter till. En bild som fungerat bättre för mig är att jag föreställer mig hur jag rak i ryggen och med god spänst springer en mer närliggande sträcka av den aktuella rundan. Men ibland slår den tillbaka, och kroppen ställer in sig på att stanna när sträckan väl är passerad.

Så – att positiva tankar och tydliga målbilder hjälper mig avleda tröttheten och återfå orken, det vet jag. Men jag har ännu inte använt mig av det tillräckligt metodiskt för att veta vad som fungerar bäst för mig, vad som är sämre, och vad som kan fungera som en sporre ett helt pass. Det ska jag försöka upptäcka i höst.

Dagens pass blev en utökad runda kring Hultsfred. 8,3 km, tempo 4:48 min/km. Solsken och stark motvind delar av sträckan gav mig flera tillfällen att öva på målbilderna!

Lyssna på texten genom att klicka här.

Personalen på äldreboendet dit min farmor nyligen flyttat får mer än lovord. Brevet jag fick härom dagen bubblade av intryck och nya erfarenheter. Alltifrån hur alla förväntningar på underhållning tillfredsställs under måltiderna, då en med bullrig stämma hela tiden ropar ”Hallå”, och en annan minst lika högljutt svär och ska gå hem till korna, någon annan lägger all mat i kaffekoppen medan hon bredvid sysselsätter sig med att sopa smulor och svepa in besticken i servetten så att hon inte hinner äta.

Ja, vi blir väl alla så en gång, men det handlar också om nya sidor hos sig själv som farmor nyktert lägger märke till under tiden de utspelar sig, som en längtan att gå tillbaka till barndomen eller om man kallar det sluta cirkeln och börjar om igen. Det är i och för sig till glädje för andra eftersom hon förra veckan efter en måltid fick en sådan lust att stämma upp i en gammal barnvisa, där hon satt bredvid sina bordskamrater – två systrar som aldrig säger någonting. Farmor började sjunga och såg till sin förvåning hur en av systrarna tyst sjöng med i alla verserna med ett leende på läpparna.

”Här får man leva på minnen”, sa en flicka ur personalen.

”Men”, sa farmor, ”jag kommer ju inte ihåg någonting. Hur ska jag då kunna leva på minnen?”

Minnen är en knepig men ljuvlig förmåga vi har. Igår när jag var ute i skogen och plockade blåbär till en mäktig myggsymfoni som gjorde att man inte kunde sitta alltför länge på samma ställe utan att bli helt tappad på blod, kom ett sådant där ljuvligt minne upp som om man dragit ut en låda i den stora minnesbyrån. Farmor brukade alltid plocka en kvist med blåbär till oss barnbarn så att vi kunde gå omkring medan de vuxna flitade på med sina bunkar. Alldeles varm gick jag omkring med det där minnet resten av dagen och vid ridturen med grannen senare på kvällen pratade vi blåbärs- och lingonminnen från svunna tider. Det var sött och ljuvligt som smultron på ett grässtrå!

Ridturen vi tog var en sådan där härlig idyllisk en: trevliga samtal, härliga galopper, stilla och lagom varmt-svalt sommarkvällsväder. Myggen gjorde oss visserligen sällskap då och då, men då travade vi raskt på en stund för att lämna dem bakom oss. En sådan ridtur fyller mig alltid med en sådan frihet och livsglädje, så det jag sa någon gång mot slutet kom alldeles från hjärtat:
”Tänk om man kunde stoppa ner den här turen i en liten ask och plocka fram i november när det är regnigt, lerigt och blåsigt”, sa jag. ”Tänk om…”

Varje människa är ju på ett sätt summan avsitt liv, oavsett hur långt eller kort det har varit. Vi minns, vi glömmer, vi förskönar eller kanske minns det värre än det var. Sanningen för något som varit är lika objektivt omöjligt som för nuet, även om väl alla någon gång med eftertryck hävt ur sig: Det var bättre förr!
I det där vanliga uttrycket tror jag det ligger ett koncentrat av all den smärta som i alla fall jag ibland upplever kring det simpla faktum att tiden faktiskt går. Förtvivlat försöker jag då etsa fast varje ögonblick så att det i alla fall inom mig ska leva i alla sin sötma i evighet. Det jag alltid kommer fram till då, är att jag hela tiden ligger ett ögonblick efter och alltså inte njuter av det vi kallar nu. Förlorad kämpar jag för att uppleva det som händer och inser att jag måste släppa för att kunna ta in. Hur många semesterresor är inte gjorda då någon tagit bilder för att dokumentera resan för minnenas skull och därmed missat hela upplevelsen?

Det är något med minnen, tid, då och nu som gör ont. Det är en tröghet att låta varje ögonblick sväva in fritt och lika fritt släppa taget om det då det vill vidare för att lämna plats för nästa. Men farmors beskrivning av vad som sker när årsringarna lagrar på sig, är ju att vi mer eller mindre tvingas tillbaka till nuet av det faktum att minnena försvinner, likaväl som framtiden är på nedräkning och maskinen kroppen börjar göra sig påmind om att den inte kommer att fungera i evighet.

”Mina tankar blir allt mindre”, säger farmor. ”Börjar svindlande närma mig evigheten och livet efter detta, men självupptagen kretsar allt istället kring kroppens alla obegripliga plågor och besvär – mina och andras.”
Så om vi inte klarade det innan, så tvingar oss livet att träda in i nuet innan vi går till evigheten. En vacker tanke! Visst är hon underbar, min farmor!

Klicka här om du vill lyssna på texten på Wellnessguide.se och samtidigt läsa senaste nytt inom wellness.

Lyssna på texten genom att klicka här.

Min vän sa: ”Det sker så mycket i och med oss som vi inte har en aning om, och som vi knappt märker.” Vi satt på ett café under tak, insvepta i filtar. Det regnade och var lite för kallt, men eftersom jag hade två hundar med mig och vi alltså inte var välkomna inomhus, satt vi där vi satt. Samtalet hjälpte till att hålla värmen.

Vi pratade om det stora som inte märks. Att det vi planerar på semestern och för helgen egentligen inte är speciellt viktigt. Att vi hela tiden stegvis skalar av oss som en lök, händelse för händelse då livet självt i en utsökt ordning erbjuder rätt utmaningar för att nästa blad ska kunna avlägsnas. Hur vissa saker avverkas fort, hur andra tar många år och är en ständig följeslagare i sitt tema av lärdomar. Showen som körs på scenen är häftig, men kan inte ens jämföras med det som sker där bakom, där magin och miraklerna får Joe Labero att framstå som en tråkig och blek nickedocka.

Jag lät mig tryggt vaggas med av min väns tempo där bollen hann studsa både två och tre gånger, inte alls som två stockholmare som säkert slagit de flesta bollar på volley. Min vän är norrlänning och vem erbjuder inte en bättre ram för reflektion än en norrlännings lite försiktiga och sjungande samtalston och sätt?

Jag fascineras oerhört av det där stora, som låter platt bara man försöker uttrycka det i ord. Om ’det’ däremot skulle säga något till mig så skulle det nog vara: ”Ja, ja, vifta du runt på Thailandsresor och Gröna Lunds-utflykter och andra världsliga upptåg, men om du söker efter verkligheten och det som själva livet handlar om, så finns inte den där utan här. Om du söker dina svar här, får det du tror är verkligheten en djupare mening ”.

Många har under århundraden och årtusenden talat om att det vi tror är verklighet i själva verket är en illusion, en dröm, och om sanningen ska fram har det nästan jämt fått mig att få huvudvärk. Det är samma sorts huvudvärk jag fick på mellanstadiet när fröken berättade att universum är oändligt stort. Oändligt stort? Det går väl inte? Det gör ont att bara tänka på något som är oändligt stort! Det jag nu äntligen börjar skönja, är att vår verklighet inte har någon som helst mening om den inte är förankrad i det jag numera börjar tror är livets verkliga verklighet, nämligen vårt inre liv och de dimensioner som det är kopplat till.

Jag tillhör den skara som tycker att film-triologin Matrix är mer än bara kult, det är filmer som är bra för hela mänskligheten! Dock tillhör jag inte den grupp som kallas sig Matrixism som är någon form av rörelse som gjort det hela till sin religion, vilket är att jämföra med samlingen människor som ser Star Wars, Star Trek eller kanske Sagan om ringen som svaret på vad världen behöver. Matrix-filmerna är våldsamma action-rullar i dataspelets tecken, men det är inte alls det som trycker på mina tycka-om-knappar.

Det är framförallt två saker: Det första är att rollfigurerna, farkoster, platser och annat, har namn som är inspirerade av grekisk mytologi och annan historisk, underbar symbolik. Även många repliker känner man igen från de klokaste kloka, och jag tycker till skillnad från många att det är underbart och inte alls krystat.

Det häftigaste av allt är emellertid själva ’settingen’, eller uppbyggnaden av den vilken miljö och verklighet filmen utspelar sig. Bröderna Wachowski som skrivit manuset till filmerna, har nämligen använt datorns uppbyggnad i maskinvara och operativsystem/programvara för att illustrera den filosofiska tanken att vi lever i en illusion. Jag tycker att det är så genialt och kittlande, för att inte tala om inspirerande att jag nästan inte vet vad jag ska ta vägen!

I filmerna lever människorna i datorns operativsystem, ungefär som figurer i ett dataspel och tror att det de har runtomkring sig är verkligheten. I själva verket har datorerna själva tagit över makten och använder varje människa som batteri för att driva hela systemet. För att inte människorna ska protestera mot vad de används till, hålls de sysselsatta med något de tror är helt sant. Så långt är det hjärnvridande underbart tycker jag, att det sedan pågår ett krig mellan datorerna och de människor som upptäckt hur allt är uppbyggt, är för att få en story med utrymme för spänning och romantik.

Däremot är resan som huvudpersonen Neo gör, också vacker symbolik. Hur han drivs av frågan ”What is the matrix?” som jag likställer med frågan ”Vad är meningen med allt?” och inte får ro, tills the Matrix eller ’Livet’ i min värld, själv söker upp honom och erbjuder ett val: vill han ha svaret, eller bli lyckligt ovetandes igen. För att det ska bli en film så väljer han det första och gör ett bryskt uppvaknande till hur verkligheten egentligen ser ut. Filmkritikerna får kasta hur mycket ruttna tomater som helst, jag tycker fortfarande filmerna är geniala just för att de illustrerar ett mänskligt uppvaknande på ett helt nytt sätt. I det här fallet tror jag helt enkelt inte att de förstår!

Filmer och böcker hjälper mig många gånger att få på mig mina magiska glasögon, men i regnet med min vän hade jag all hjälp jag kunde önska. Vi fortsatte att prata om hur man märker att något har skett där på livets verkliga sida, hur det likt ett kvitto speglar sig i det vi har runtomkring oss som vilket bevis som helst – om man bara vet vad man ska leta efter. Och hur man enbart med sin önskan och fokus mot det man vill lösa eller komma igenom, kan få ’det’ att hända. Så helt plötsligt kan man bemöta en människa på ett helt nytt sätt än tidigare, eller så möter man kanske helt nya människor utan den där irriterande egenskapen, eller så upptäcker man en plötslig drivkraft mot något som inte funnits där förut, eller en nattlig dröm som visar på att något gammalt lösts upp. Än så länge har jag alltid missat att se när miraklerna skett, så det är genom att likt en spårhund lukta sig till sig stjärnstoftet som blivit kvar efter magin, som jag kan se att ett lager i den inre löken äntligen har skalats av.

Det var väl detta som var syntesen när jag och min vän norrlänningen tillslut fick ge oss för kylan. Regnet öste vid det laget ner och kaffet och smörgåsen var för längesedan slut.

Klicka här om du vill lyssna på texten på wellnessguide.se och samtidigt läsa senaste nytt inom wellness.

I söndag fick jag glädjen att konfirmera 15 fantastiska ungdomar. Två veckor konfirmandläger var slut och den bubbla som vi levt i var tvungen att spricka. När bubblan spricker, är det smärtsamt, för det är så underbart att dela vardagen med ett gäng ungdomar på det här sättet. De fyller mitt hjärta och min tid. I hjärtat finns de kvar, men inte i vardagen på samma konkreta sätt.

När ett läger avslutas är det tomt och tyst och det tar alltid en tid att hitta tillbaka. Varje gång jag fått uppleva det, det är många gånger, för jag har varit på många olika långa läger, slår det mig att även om man levt i en bubbla för en tid, så är det på intet vis meninglöst. För i den där bubblan har jag förändrats, den intensiva samvaron med varandra och med Gud som ett konfirmandläger påverkar. Jag är lite annorlunda, dessa nära möten har påverkat mig och jag har lärt mig lite mer om mig själv, om andra och om Gud.

Det samma har självklart hänt med konfirmanderna, och jag hoppas att bubblan sprack för dem när den låg på marken så de inte ramla och slog sig. Lika mycket hoppas jag och ber att de där veckorna de har varit på konfirmandlägret också gör att de har funnit lite mer av sin tro och lärt känna Gud. Att detta inte är något som blev kvar i bubblen när de klev ut den utan de tar med det ut i livet.

Jag drömde att Christina och jag skrev ett bejublat debattinlägg på SvD Brännpunkt om våldtäkt. Sen att någon band mig och tvingade i mig två abortpiller för att “rena” mig. Och det är därför man inte ska sova middag när man kommer hem och egentligen borde diska.

Förresten. Torsdag då.

^{M. Ward – Hold Time}

Idag var det löppremiär efter premiärvarvet. Men jag har inte varit helt stilla den gångna veckan. För att underhålla lederna har jag gått promenader, ensam och tillsammans med L. Igår gick vi över Älvsborgsbron och längs norra älvstranden till Lindholmen, och njöt av solskenet.

Solen hade jag med mig idag också, och 8 plusgrader. Ett härligt väder att springa i, men jag var ovan efter vintern och klädde mig lite för varmt.

Jag sprang ned via Ekehöjd, över bron till Kungssten, och ned till Nya varvet. Där kunde jag njuta av solen medan jag sprang längs älven, innan jag vek av upp mot Slottsskogsgatan, Älvsborgsgatan och Sannaplan. Vid Sannaplan (5,9 km, 4:38 min/km) stannade jag och gick över kyrkogården. Som avslutning sprang jag den halva kilometern upp till Sjupundsgatan, och gick hem. Ett skönt pass, men som vanligt kändes det som att jag höll ett lägre tempo, så jag blev besviken över att jag var tvungen att stanna vid Sannaplan. Efter uppmätning av rundan känns det bättre. 4:38 är ett bra tempo för mig, och jag kan nog sträcka ut det till att hålla ytterligare ett par kilometer om jag bara hittar bra sätt att mäta tempot under pågående pass.

En idé är att mäta upp rundan i förskott, och ta med mig ett papper med mellantider vid olika tempo. En annan är att lägga energi på att fixa ett bra GPS-program till mobilen, så att den kan fungera som GPS-klocka. En nackdel med pappersvarianten är att något av glädjen försvinner om jag måste bestämma mig för en runda innan jag kommit ut, och inte kan improvisera och utforska nya stigar. En nackdel med mobilen är att den är tung och klumpig.

Jag ska försöka att inte fastna för mycket i sifferdyrkande. Jag springer egentligen för att det är en rolig och bra träningsform, inte för att nå exakta tider. Men när jag efter fyra-fem kilometer känner att jag måste ge upp kan det vara upplyftande att se att det beror på att jag har sprungit i ett bra tempo, snarare än på att jag är i dålig form. Och som jag fick tips om i en kommentar häromdagen; motivationshöjande pass är viktiga! När jag lyckas vända besvikelse till uppmuntran blir det lite lättare att ge sig ut på nästa pass.

Efter lördagens halvmarathon har jag inte vetat riktigt hur jag ska lägga upp träningen. Det känns klokt att avvakta med löpning ett par dagar till, inte för att jag har några belägg för det utan mer som en försiktighetsåtgärd. Leder och muskler bearbetades ändå oavbrutet i nästan dubbelt så lång tid som de brukar.

I söndags gick jag en rejäl promenad med L, via Ruddalen, Påvelund och Älvsborg till Nya varvet och upp till Mariaplan, för att njuta av det vackra vårvädret i närmare två timmar. Idag tog jag en halvtimmeslång cykeltur i ett mindre vackert och kyligare duggregn. Imorgon börjar jag googla tips och råd om träningsuppehåll efter halvmaror, för nu vill jag snart ut och springa igen.

Skador och erfarenheter då? En sak har jag lärt om mig själv, förutom att jag klarar av drygt två timmars jogg. Efter ett rejält pass blir jag trött och får ont. När jag kommit hem i lördags kom tröttheten smygande, och efter en stund började värken dyka upp. En obehaglig muskelvärk, som vid influensa. Jag trodde ett tag att jag faktiskt blivit sjuk, tills jag fick svar på ett sms till M som bekräftade att han brukar ha liknande upplevelser efter flertimmarspass. Tre timmars vila i sängen tog till slut bort värken, och tröttheten blev mindre påtaglig. En överraskande upplevelse, som nog blir lättare att stå ut med nästa gång, när jag vet vad jag har att vänta.

I övrigt är jag överraskande kry efter passet. Jag har ont i en del av vänstra fotryggen, en ömhet som jag tycker mig ha lokaliserat till lilltåns sträcksena, men den smärtan kom redan efter backträningen i onsdags och jag kände inte av den under lördagsträningen. Inga nytillkomna skador eller smärtor, inte ens träningsvärk eller skavsår. Förhoppningsvis innebär det att jag höll ett bekvämt tempo, som jag kan höja i maj.

Bilder från lördagen kan ses på pixbox. En suddig Höjdare kan anas på ett par av dem, men fler bilder har utlovats så jag hoppas att jag dyker upp i en skarpare version.

Tre dagars vila efter min premiärmil fick räcka. Jag har känt av träningsvärk och stelhet i både ljumske och vader, men idag tyckte jag att det var dags att ge mig ut för att känna på formen. Det var -3 grader och fläckvis halka, så jag tänkte mig ett lugnt, kortare pass. Jag gick raskt i tio minuter som uppvärmning, och frös om fingrar och kinder. Sedan började jag jogga ned mot Grimmeredsvägen, för att runda Ekebäck.

Det blev en lite längre runda än vad jag hade tänkt mig. Vid 30 minuter sprang jag på cykelbanan längs Dag Hammarskjöldsleden norrut från Marconimotet. Vid 37 minuter öppnade jag påsen med hemgjort godis och lät chokladen smälta i munnen, joggande medan jag försökte låta bli att bita mig i tungan och dra ned jordnötsbitar i lungorna. Vid 45 minuter svängde jag in på Högsbogatan och såg Guldmyntsgatan sträcka sig upp mot Högsbohöjd. Efter den sista uppförsbacken stannade jag utanför porten, stoppade klockan på 53:30, och kände mig duktig.

Ännu duktigare kände jag mig när jag mätte upp sträckan, först på hitta.se och sedan på jogg.se. 10,45 km är inte fy skam för ett “lugnt, kortare pass”! Medeltempo blir 5:07 min/km, med 4:46 för de första 5,8 km och 6:23 för den sista 900 meter långa backen.

Att komma ihåg till nästa gång: vid -3 grader är det för varmt med underställ mellan tightsen och överdragsbyxorna.

2008 var året då jag började springa igen. Det hade gått tio år sedan jag lade löparskorna på hyllan, efter en barndom med friidrott och terränglöpning. Tio år då promenader och cykelturer hade varit min enda motion. Visserligen hade jag gjort enstaka försök att börja träna under åren, men jag gav alltid upp redan efter en eller två joggingturer. Den 29 januari 2008 var det annorlunda. Jag inspirerades mycket av en klasskamrats framgångar inom löparsporten, samtidigt som jag under en tid påverkats av att jogging och löpning var tillbaka i modet igen. Och min motivation var stark. Jag hade en övervikt som skulle bort, och närmast dagligen påmindes jag i skolan och på sjukhuset om hur viktig motionen är för att ge livskvalitet och förebygga eller lindra sjukdom. Dessutom hade jag fått tips om jogg.se, en webbplats med träningsdagbok och möjlighet att mäta upp joggrundan på karta. Alltså saknade jag ursäkter för att inte sätta igång. Det var dags att börja ett nytt och bättre liv.

Januari – Det första passet

Det blev ett tungt nytt liv. Det första passet, inspirerat av träningsprogram på marathon.se, bestod av upp till 3 minuter långa episoder av jogging, med 2-4 minuter gång emellan. På det viset färdades jag 5,7 km på en flack cykelväg, med allt kortare jogg- och längre gångepisoder, tills jag tog spårvagnen hem. Trött, svettig, och naturligtvis med rejäl träningsvärk de närmaste dagarna.

Februari – Över 5 km

Fem dagar senare vågade jag mig ut igen. Samma runda, samma upplägg. Samma resultat. Och så samma runda igen efter tre dagar. Uppehåll ett par dagar, och så en ny runda. Det var tungt, ibland kände jag blodsmak i munnen, men jag var i alla fall ute och försökte. Och det gick framåt, om än sakta. Snart vågade jag mig på lite längre joggepisoder; 6 minuter, 8:30 minuter. Den 29 februari joggade jag 5,8 km på 33 minuter – ingen fantastisk tid men jag var imponerad av att jag efter bara en månads träning orkade jogga hela distansen.

Mars – Nya skor

Efter en månads regelbunden träning, med två till tre pass per vecka, kände jag att joggandet inte bara var en fluga. Jag vågade mig in till Löplabbet, fick stå på en låda med spegel och glasskiva i, och sprang för första gången i mitt liv på ett löpband. Säljaren kommenterade fotvalv och fotnedsättning, och hämtade några par skor från lagret. Jag provade det första paret, joggade ett par steg i butiken, och fick en känsla av att jag närmast svävade fram. Ett självklart köp! Den 3 mars sprang jag premiärturen, en 5 km lång runda på 28 minuter.

Min första joggingtur i snö och is sprang jag den 25 mars. 3 km på 18 minuter och en härlig upplevelse. I tron att kylan skulle hålla i sig beställde jag därefter ett par halkskydd till skorna, men dem har jag ännu inte haft nytta av.

April – Förkylning

Efter mitt snöpass i slutet av mars fick jag en seg förkylning som varade in i halva april. Den 17 och den 20 april hann jag med två pass à 5 km innan det återigen var dags för snuva och täppa. På grund av snuvan vågade jag inte springa mitt anmälda nypremiärlopp, 5,3 km i Lerumsloppet den 26 april.

Maj – Premiärlopp

I maj hade jag hämtat mig från förkylningen och tränade regelbundet hela månaden. Den 28 maj sprang jag Blodomloppet, mitt första lopp sedan mellanstadiets och högstadiets terränglopp. 5 km i Slottsskogen tillsammans med tusentals andra motionärer. Min målsättning var att klara mig under 27 minuter, och med ett resultat på 26:57 minuter får det anses vara uppfyllt. Jag kände i både ben och bröstkorg att jag hade haft ork att ta mig runt på en kortare tid men trängseln den första kilometern gjorde att jag ibland fick jogga på stället i kurvorna. Med den förutsättningen var jag nöjd med tiden. Det var också roligt att dela löpglädjen med andra människor, och att få springa om en och annan medtävlare.

Juni – Idrottsskada!

Efter Blodomloppet var jag starkt motiverad inför sommarens planerade träning. På ett 7 km-pass kom jag för första gången under ett medeltempo på 5 min/km, trots 5 minuter gång mitt i passet. Innan gåvilan hade jag hållit 4:15-tempo i 4,6 km.

Den 7 juni följde jag med en etapp längs ett ultrapass Göteborg-Sjövik som sprangs av ett gäng från jogg.se (Federico, Martin, Niklas, Stefan och Philip). Jag anslöt i Utby och joggade i strålande sol med till Aspens västra badplats, utanför Jonsered. Enligt kartan hade jag joggat cirka 8 km, men det blev några dubbla vändor fram och tillbaka längs delar av vägen och ett par stopp för vätska, snacks och vila. En intressant upplevelse, där jag förvånades – och gladdes – över det låga tempot och den prestigelösa attityden. Trots tempot var jag rejält imponerad av resultatet – drygt 5 mil eller åtta och en halv timmes jogg för de som fullföljde passet.

Med facit i hand kunde jag dock konstatera att jag hade tagit i för hårt eller gett mig på en för lång distans. Dagen efter dök en smärta i höger ljumske upp vid varje fotnedsättning, och ibland även vid frånskjut. En vecka efter passet hade jag fortfarande ont, men eftersom jag saknade joggandet så mycket gav jag mig ut att jogga en flack runda på Öland. Nästan sju dumdristiga kilometer med konstant smärta i ljumsken gjorde att det dröjde en månad innan jag kunde försöka igen.

Juli – En stilla sommar

Det blev alltså en stilla sommar. Halva juli gick utan ett löpsteg, med den positiva effekten att jag istället besökte gymmet två gånger i veckan för att få ur mig något av min frustration. Den 14 juli provade jag försiktigt igen. 1 km långsam uppvärmning, stretchning, och så ett varv (5,7 km) med 6:00-tempo i motionsspåret i Hultsfred. Jag kände inte mer än lätt molvärk i ljumsken under en del av passet, men dagen efter var den vanliga smärtan tillbaka. Och så var resten av juli förstört.

Augusti – Återkomst

I augusti flyttade jag till Högsbohöjd och upptäckte Ruddalens motionsspår. Efter någon vecka utan ljumsksmärta vågade jag den 10 augusti ge mig ut i Ruddalen, och joggade drygt 5 kilometer i 6:00-tempo utan någon känning av skadan. Men det var svårt att komma igång med regelbunden träning när jag tappat min veckorutin, och det blev bara ett par pass till den månaden.

September – Fredsloppet och löparkompis

Redan från början av löpträningen hade jag som ett av mina mål att springa Fredsloppet, ett 5 km-lopp i Slottsskogen som jag sprang den korta versionen av när jag var yngre. Den 13 september var det dags, och med tanke på min skadesommar var jag väldigt nöjd när jag gick i mål på 23:35 och slog mitt mål (under 25 minuter) med råge.

Via jogg.se hade jag fått kontakt med Per-Anders i Högsbo och vi gjorde premiär i att springa ihop den 17 september. Två varv i Ruddalen blev det för mig, c:a 5,7 km, och P-A sprang dessutom till och från Högsbohöjd. Under resten av september genomförde jag några blandade pass, där jag började med några kilometer gång innan jag joggade resten av rundan. Det blev ett trevligt sätt att utforska området – Frölunda, Högsbo, Ruddalen, Ekebäck.

Oktober – Sporadiska pass

I oktober tappade jag en del av min motivation när en diffus vristsmärta höll i sig några dagar i början av månaden och förstörde mitt schema. Totalt blev det bara tre joggpass, plus några promenader och cykelturer.

November – Satsning

När jag tittade i min löpardagbok på jogg.se kunde jag inte blunda för att det krävdes en uppryckning. Två veckor in i november bestämde jag mig för att satsa på att återfå min rutin, och sikta på minst två, gärna tre pass i veckan. Jag hade bestämt mig för, och anmält mig till, att springa Göteborgsvarvet 2009 och det skulle aldrig gå om jag inte kom igång med träningen i tid. Sagt och gjort, med en rejäl viljeansträngning tvingade jag mig ut, gång på gång, tills jag i slutet av månaden inte kunde förstå hur jag någonsin hade kunnat låta bli att ge mig ut och springa. Veckorutinen var återerövrad!

Det var också i november som jag började lägga in ett par sprint- eller fartlekövningar i ett par av mina pass, som en satsning på kvalitet.

December – Milen!

Årets sista månad fortsatte jag satsningen på regelbundenhet i min träning, och försökte öka distansen från mina vanliga 5 km-rundor upp till sex-sju-åtta kilometer i samma tempo. Jag kände mig tillräckligt säker i min träning för att våga anmäla mig till Sylvesterloppet, en mils löpning genom centrala Göteborg på nyårsafton. Jag fick uppmuntrande “joggpost” från min ena bror om att jag började närma mig hans hastighet, och annandag jul sprang vi 6 km ihop i lagom tempo. Med målsättningen att komma under 55 minuter sprang jag sedan milen på nyårsafton, och kom runt på 51:18. En perfekt årsavslutning.

Uppfyllda målsättningar

Att springa Blodomloppet, 5 km, under 27 minuter (26:53 min).

Att springa Fredsloppet, 5 km, under 25 minuter (23:35 min).

Att springa milen innan året var slut.

Att springa Sylvesterloppet, 10 km, under 55 minuter (51:18 min).

Missade målsättningar

Att springa Lerumsloppets korta bana, 5,3 km, under 31 minuter. Jag avstod på grund av förkylning.

Att springa milen innan sommaren var över. På grund av ljumskskadan ändrade jag målsättningen till att springa milen innan året var slut, vilket jag lyckades med.

Skador och sjukdomar

Året bjöd alltså på träningsskador i form av smärta i ljumsken (juni till augusti) och vristen (oktober). Jag hade även träningsuppehåll på grund av förkylning vid ett par tillfällen under våren, det längsta i tre veckor. Efter förkylningen kvarstod en ensidig nästäppa som varierade med näscykeln, och som inte gav med sig förrän jag fick en veckas behandling med kortisonssprej i augusti.

Mentala skador

Jag har märkt att jag ofta betraktar saker med min nyvunna “löparblick”. Istället för ett vackert, böljande landskap ser jag tröttande uppförsbackar (eller utmärkta platser för backträning!). Istället för en cykelbana med jämn asfalt ser jag en löparbana. Det är egentligen en trevlig egenskap, tycker jag själv, men omgivningen har visat tecken på att börja tröttna på mina ständiga kommentarer.

Lärdomar och erfarenheter

Lärdomen från året är framförallt att det viktigaste i min träning är att hålla rutinen uppe, med två till tre pass i veckan. När rutinen bryts, som i augusti och oktober, krävs det mer kraft för att jag ska orka ge mig ut i spåret igen.

En annan viktig erfarenhet är att de gånger jag skadat mig (ljumsken, vristen) har det skett efter en större ökning i träningsmängd (distans eller frekvens). Skynda långsamt måste vara mitt ledord när det gäller ökning framöver!

Och med det avslutar jag min sammanfattning av det gångna året. I ett kommande inlägg ska jag skriva om mina målsättningar 2009.

Harold Bloom

I förordet till Hur du ska läsa, och varför ger Harold Bloom sin syn på  varför vi bör läsa och vad det är som gör läsning meningsfull:

“I sista hand läser vi – som Bacon, Johnson och Emerson är ense om – för att stärka jaget, och lära oss vad dess sanna intressen består i.”

Jag har märkt på mig själv att jag mer och mer på senare tid läser för att ta del av andra människors livserfarenhet och göra den till min egen. Ibland är det nästan som om jag går på jakt i litteraturen efter något som kan hjälpa mig ut ur en situation i mitt eget liv, jag söker efter aforismer och betraktelser som jag kan projicera på min egen situation. På samma sätt är de avsnitt jag uppskattar mest i den bok jag för tillfället läser utan tvekan  avhängigt av min egen sinnestämning när jag läser den, och jag kan i efterhand utäsa ur de citat jag väljer att skriva ner ur en bok, vad som upptog mina tankar då jag läste den. För mig har läsningen alltså blivit ett sätt att utforska mitt eget jag, och förhoppningsvis stärka det i någon mån.

Ett till citat från Bloom:

“…ta rätt på det som kommer nära dig, som kan användas till att pröva och besinna, och som tilltalar dig som om du var en del av den naturen, och fri från tidens tyranni.”

Jag tänkte fortsätta på den inslagna jag-stärkande vägen genom att fridyka ner i Gombrowiczs dagböcker. I sitt Sommar-program från i år säger Martina Lowden såhär om dem:

“De är grundkursen i att bli ett Jag med stort J.”

Som ni säkert känner till inleds boken med att bara ett enstaka ord är noterat för var och en av de fyra första dagarnas anteckningar: Jag.

“Om känslor: det som kan åsättas ett värde är värdelöst.”

Den gode Chamfort är som vanligt sträng mot människan, men ger han oss inte också en ledtråd till vad vi bör ägna vår kraft och tid åt för att bli lyckliga?

Jag geggade ut lite hudcrème ur en nära nog tom flaska med hjälp av en noppig gammal topps jag hittade skramlande i necessären. Kletade ut lite beigebrunt kladd som luktade unket av vanilj och masserade hastigt in på händerna. Sen satt jag och hade tråkigt ytterligare en stund, i väntan på att få gå och dricka öl eller vin eller vad det nu blir. Toppsen låg kletigt och smetigt på min stiligt randiga post-it kub. Uppenbart begagnad. Ljusgul och solkig. Jag kände ett visst frändskap med den avlagda stackarn. Det hindrade mig emellertid inte från att en stund senare utan nåd släppa ner den mot sopkorgens svarta plastläppar. Det är en hård värld vi lever i, vilket är något även en topps måste lära sig.

I ett uttryck för ren och skär desperation gick jag, när all annan internetlektyr jag kunde komma på avverkats, tidigare i dag in på veckorevyn.com för att fördriva lite tid. Veckorevyn har inte ändrat sig särskilt mycket sen mina yngre tonår då blaskan, tillsammans med diverse gravt olämpliga vuxenböcker, agerade kunskapskälla för min informationstörstande och hormonstinna lekamen. Det är lite ledsamt, faktiskt, att inte mer hänt med sminktips, modespecial och populärpsykologiska delvis-, halv- och ickesanningar om manligt och kvinnligt. Eller lite skillnad är det förresten. De förtäckta moralkakorna vänds mer sällan mot magasinets huvudsakliga målgrupp och istället oftare i riktning mot killar. Som till exempel det att killar inte någonsin säger till någon att en tjej är dålig i sängen, eftersom hans polare då skulle påpeka att det i så fall måste ha varit hans fel. Önsketänkande kallar jag det, men i alla fall bättre än dåtidens förmaningar att inte ge honom chansen. Och kanske ett sätt att i smyg sända ett normerande meddelande till de tonårskillar som stjäl en nyfiken flukt på de rosa sidorna. Men jag undrar fortfarande vad ”kissbomben” är. Det har jag lyckats leva 28 år utan att få svar på.

Så lite bättre är det kanske numera, även om jag också efter P1:s dokumentär i går fortfarande känner mig osäker på det där med mödomshinnans vara eller icke vara. Inte blödde det för mig, men det betyder ju inte att någon hinna aldrig existerat. När man läser vidare är det som att den både finns och inte finns, ibland i samma text. Hur är det så? Mödomshinnan är ju så allomstädes närvarande i litteratur, kultur och kollektivt medvetande. Kan den då verkligen vara ren inbillning? En myt? En vidskeplig föreställning från en svunnen tid? Varför vet vi inte mer? Och är det inte rasande märkligt att något så grundläggande som det kvinnliga könet är så outforskat att en relativt initierad kvinna i väst fortfarande är osäker på hur sjutton hon själv funkar där nere?