Sydsvenskan publicerar i dag en intervju med en intagen på Fosieanstalten som berättar om alla diagnoser han fått och om sin oro för att friges utan att ha någonstans att ta vägen. Det låter ju förfärligt, där sitter han inlåst, förvarad för att sedan släppas ut till nya brott. Stackarn! Sen står det en liten passus som får en att fundera:

Att sitta på SKI betyder sämre permis, sämre jobb och sämre behandling, menar Ari Kajava. Att man känner sig om en undanskuffad sopa.
– Jag förstår faktiskt inte riktigt vad jag gör här. Det är en massa plitar här, visst. Men vilken intagen vill umgås med plitar? Nu sitter jag mest på mitt rum och gör ingenting. Vilket ju knappast löser mina problem.

Jaha. Vad vill han då att kriminalvården ska göra för honom om han inte är beredd att ta det minsta ansvar själv för sin framtid? Det är många kriminella med alla möjliga diagnoser och sociala problem som genom tidigare erfarenheter tappat förtroendet för alla myndigheter. Inte så konstigt kanske, men som samhället ser ut så måste man faktiskt be om hjälp för att få den. Jag vet att det är en märklig idé (obs, ironi) men det är nog bara att bita ihop och prata med plitarna, socialtanterna eller vem det nu är man behöver hjälp ifrån (obs, inte ironi).

Sen tror jag att kriminalvården behöver lägga ännu mer resurser på psykologer eller andra samtalsterapeuter som kan hjälpa de intagna att bearbeta upplevelser de haft i barndomen, skam över det de gjort mot andra människor och kanske ge dem självkänsla nog att våga ta steget till ett annat liv. Eftersom psykiatrin fungerar så dåligt på sina håll i landet och eftersom domstolarna sällan dömer till psykiatrisk vård så är det kriminalvården som blir sittande med “svarte petter”. Kriminalvårdens sjukvårdssamordnare Lars Håkan Nilsson säger till Sydsvenskan att man ska öka samverkan med psykiatrin i det vanliga samhället. Jo det är ju en vacker tanke, men psykiatrin klarar ju inte att ta hand om de vanliga psykiskt sjuka som inte är kriminella.

Sverige har en lång väg att gå, jag tror de flesta vet vilka åtgärder som skulle göra nytta men ingen vill släppa till av sina egna resurser.