De sista dagarna i november får mig att sakta ner fem gånger om. Då letar jag bara efter genvägar till det mesta så att jag kan ägna mig åt vinterns roligaste syssla, nämligen läsning. Just nu läser jag en bok om varför människan är beroende av kokt mat, en bok om lyckans snirkliga spår och hur världen kan räddas genom att slänga mindre mat. Lite Tolstoy och Cicero slinker med och dagarna känns helt lagom perfekta.

Har förutom slöa läsandet upptäckt att jag behöver en läsfåtölj som tål att vilas i, i flera timmar. Var hittar jag en sån, tror ni?

Current massiva jävla obsession: Interview with the vampire (boken).

Stills från filmen:

Idag kom äntligen det sista gröna paketet i Pocket&Prassel 3.0 det skulle egentligen ha dykt upp för senast en vecka sedan, men på grund av vissa omständigheter blev det försenat. Min hemlige bokvän meddelade att paketet var på väg och att lite plåster på såren skulle finnas i paketet. Två böcker och ett kort hittade jag i påsen, dock inget ätbart (lite tråkigt tycker jag…för det skulle det finnas enligt regelverket för Pocket&Prassel). Läsningen kommer dock att bli intressant; “Härskarteknik – den fula vägen till makt” och “Konsten att läsa tankar – hur du förstår och påverkar andra utan att de märker något”, det senare vore ju intressant att kunna använda sig av på ett positivt sätt i undervisningen. Tänk att kunna få alla elever positiva till läsning utan att de märkt något!

Och för Fröken O såklart. En hel låda böcker kom från LL-förlaget. Böcker som de trodde skulle passa mina elever efter att ha läst min efterlysning. Tackar ödmjukast!

Idag hade jag så äntligen med mig lådan till klassrummet och presenterade böckerna för eleverna. De brukar vara ganska oinspirerade läsare men just bokprat är det som kan få igång dem. Det finns inget bättre sätt att få en elev att vilja läsa en bok än att själv berätta om den för dem. Boken ska självklart finnas till hands och kunna lämnas över på stört. Nu spirade läslusten både här och där och lektionen ägnades självklart åt de nya böckerna.

Jag återkommer med läsrapporter, både från mig och mina elever!

Tågresan hem från Östersund var härlig. Jag hade ju tänkt rapportera från tåget liksom, men det härliga var att det var just ett InterCity-tåg utan möjlighet till vare sig elkontakt eller nätverk, så jag klippte till på Dan Browns nya och kopplade av hela tågresan istället. Järvsö, Ljusdal och Bollnäs bara schvischade förbi. Regn och rusk ute – desto härligare med en god bok. Det enda störande momentet var Kikki Danielsson som klev på i Bollnäs och pladdrade sig fram till Stockholm. Jag satte i headsetet och det blev lite tystare.

Här hemma var det fullt hus redan i fredags! Mamma och pappa är här, de har bilat ner, och vi har varit på IKEA och Mio och diverse möbel- och mattaffärer. Äntligen så har jag bestämt matbord. Det blev ett ovalt Plaine från Mio, vitt högblankt laminat och med spännben, Miller stolar från samma ställe i vitt läder, och en Sydney matta ljusgrå. Också den från Mio. Jag handlade ett par vita tavelhyllor på IKEA, och Beckers “Havsvind” (turkosgrön) färg som fondvägg. Oj, glömde…jag köpte ju en sån där köksbänk på hjul på IKEA också…vad heter den…jag orkar inte kolla. Men den är fin iallafall. Björk tror jag visst att det är. Det blir “svalt nordiskt” som det brukar heta i mitt kök. Havsvind på väggen och ljusgrå matta…himmel möter hav möter sten. Så blir det!

Det kändes annorlunda att vara på IKEA utan rullstol…

Idag söndag har vi varit hos Mange och fikat. Och mojmoj har sytt köksgardiner. Han har fått fint därborta lillen. Mysigt.

Nu ska jag packa ryggan och göra mig iordning tills i morgonbitti. Pappa ska skjutsa mig till jobbet, jag pallar inte promenaden till o från bussen. Det känns som att foten håller på att gå av. Det gör den nog inte, men det känns så. Tre veckor sedan gipset rök och så känna det så här. Ska de va på de viset…va? Va?

Dags för läsresumé. Det har gått undan på bokfronten den sista tiden, och det är bara att tacka och ta emot. Har aldrig kunnat styra det där – vissa perioder plöjer man litteraturåkern som en traktor på metaamfetamin, andra är det valium i tanken.

Jag tror, för egen del, att det beror mycket på i vilken ordning jag läser böckerna. Jag måste variera mig annars tröttnar jag. Dessutom är det mest rättvist mot berättelserna, eftersom jag tenderar att blanda ihop böcker om jag läser flera snarlika på raken. Och det är ju inte bra.

Så sent som idag både började och avslutade jag Fyrväktaren av Jeanette Winterson. En poetisk berättelse om en flicka som lär sig hitta livets ljus med hjälp av en blind fyrväktare. Borde egentligen låta den smälta innan jag skriver om den, men den grep tag och ställde en del spännande frågor. Vi har alla en historia, frågan är bara var den börjar, och slutar.

Innan den ömsom lusläste och ömsom skummade jag Stewart Copelands självbiografi Strange Things Happen – A Life with The Police, Polo and Pygmies. SC var trummis i The Police, inihelvete bra sådan, och det var till stor del på grund av det här som den hamnade i läshögen. Den var tyvärr inte så bra som jag hoppats på. Likt hans trumspel var den intensiv, infallsrik och driven, men vissa partier var tämligen ointressanta. Sen hör det ju till saken att jag hade sett fram emot att frossa i The Police-kuriosa, vilket jag fick, dock inte om deras framgångsår (1978-1984) som avhandlades tämligen raskt och odetaljerat. Däremot berättade han en hel del om återföreningen, vad som föranledde den och hur han hanterade en viss basists (läs Sting) tendens att agera envåldshärskare över bandet. De partierna var klart läsvärda; resten – gäsp.

Och nu säger jag emot mig själv om att variera mig, men innan Copeland klämde jag till med två Ernest Hemingway på raken. Anledningen var dels att jag bibliotekslånat dem och var tvungen att förhålla mig till återlämningsdatumen, men även för att jag varit rejält sugen på EH länge.

Och Solen Har Sin Gång var hans första storsäljare, en magnifik berättelse om ”den förlorade generationen” i 1920-talets Europa. Rumlande festnätter i Paris, närgången skildring av tjurfäktningslivet i Madrid och en befriande osentimental beskrivning av ytliga romanser som tröst mot livsledan och sorgen över den oförlösta kärleken. Sprängbra.

Den andra var Den Gamle och Havet, som många betraktar som hans absoluta mästerverk. Och jag förstår det. Så enkelt, närvarande, och innerligt beskriven är den gamle Santiagos kamp mot naturen, att jag var DÄR. Jag satt bredvid honom i båten och kände sorg över att inte kunna sträcka ut en hand och hjälpa honom dra in svärdfisken, att inte kunna bryta en åra och bistå honom i hans kamp mot hajarna eller stödja honom när han utmattad föll ihop efter att ha nått land. Rörande, realistiskt och vackert. Har du inte läst den – gör det.

Det var det. Nästa på tur blir Middlesex av Jeffrey Eugenides. Pulitzerpris-vinnande tegelsten om ”det moderna Amerika: från massinvandringens ström av fattiga, rädda och sargade människor, över 20-talets förbudstid och sextiotalets raskonflikter in i vår egen tid”. Återkommer om den.

That´s a wrap.

Vet inte riktigt om jag ska kategorisera detta inlägg som i-landsproblem eller inte, men något riktigt stort problem är det helt klart inte. Möjligen för en riktig boknörd som är livrädd för att snuvas på en god läsupplevelse. Just nu läser jag Skumtimmen och efter de första hundra sidorna har jag riktigt gott hopp om den. Jag gillade Nattfåk och har rätt höga förväntningar.

En annan bok som jag (något otippat) tyckte väldigt mycket om är Låt den rätte komma in och en annan bok av John Ajvide Lindqvist väntar på att bli läst, nämligen Människohamn.

När jag och min kollega pratade noveller idag berättade hon om en novell av Ajvide Lindqvist Flickan, som ska ha funnits i någon Färdlektyr typ 2006. Vi kom då in på både honom och Theorin. Hon sa att hon älskade Människohamn och även tyckte om Skumtimmen, men att de båda böckerna är väldigt lika. Hon rådde mig därför att läsa Människohamn först.

Hur ska jag göra nu? Avbryta läsandet av Skumtimmen som jag faktiskt gillar och istället läsa Människohamn eller hoppas på att den håller för läsning även efter Skumtimmen är utläst? Någon som läst båda? Spontant tror jag att jag läser klart den bok jag håller på med.

En annan fråga till er som vet så mycket om litteratur. Hur får jag tag på novellen Flickan?

Känner du dig sugen på en nyskriven dystopi? En dyster framtidsskildring så här till jul? Då har jag ett bra tips! För ibland är det skönt att läsa en berättelse som liksom river tag i en.

I förra veckan avslutade jag andra delen i Suzanne Collins trilogi Hungerspelen, Fatta eld, och har ännu inte hämtat mig! Efter den första delen, som kort och gott heter Hungerspelen, var jag rikigt tagen och det var med viss tvekan jag började läsa fortsättningen. Jag mår nämligen fysiskt dåligt av de här böckerna; drömmer mardrömmar om hur jag springer för livet, slåss med allsköns fiender och tvingas hålla mig väl med personer som jag vet kommer kunna sticka kniven i mig så snart jag vänder ryggen till. Obehagligt? Ja! Och samtidigt är de så fantastiskt bra att jag inte kan slita mig!

Böckerna utspelar sig i ett framtida Nordamerika. Makten och rikedomen är koncentrerad till huvudstaden och resten av landet är indelat i olika distrikt som specialiserat sig på vissa varor och tjänster, och som försörjer de styrande i huvudstaden med ett överflöd av lyx och delikatesser. Människorna ute i distrikten är hårt hållna och varje försök till protest slås ned utan urskiljning. Som en återkommande maktdemonstration, och som en påminnelse om att det inte lönar sig med uppror, arrangeras varje år de så kallade Hungerspelen – ett slags dokusåpa som direktsänds i hela riket, dygnet runt. Alla distrikt skickar två ungdomar som lottas ut under högtidliga former, och vinnaren belönas med ära och rikedom. I första delen får vi följa Katniss, en tjej i fjortonårsåldern, som deltar i Hungerspelen efter att ha ersatt sin lillasyster som var den som egentligen lottades fram. Hungerspelens regler är enkla: deltagarna stängs in på en sluten tävlingsarenan och den sista som överlever utropas till segrare. För att öka dina chanser att vinna uppmanas du som deltagare att skaffa dig sponsorer; genom att vara snygg, rolig eller på andra sätt charma tevepubliken, kan du vinna deras gunst och på så sätt öka dina chanser att överleva.

Det är en dyster och cynisk värld som Collins beskriver. Samtidigt, som sig bör i en dystopi av god kvalitet, är det en värld inte helt olik vår egen. Det är bara det att vissa företeelser är dragna till sin spets. Behållningen av att läsa böckerna är inte främst adrenalinkickarna som uppstår av våldet och den gastkramande spänningen – det ligger betydligt mer innehåll mellan raderna. Hur blir man som människa i en värld där man hela tiden måste kämpa för sin överlevnad? Vad gör det med ens moral, ens känslor och ens förmåga att anpassa sig?Det obehagligaste i böckerna tycker jag är hur deltagarna i Hungerspelen tvingas hålla masken och låtsas vara förtjusta i de vidriga spelregler som satts upp – allt för att inte förvärra situationen för sig själv och sina nära och kära. Det blir på något vis en bild av det yttersta förtrycket – det räcker inte att du fogar dig, du måste glädjas åt det också. 

Här ska jag kanske tillägga att böckerna i Hungerspelstriologin faktiskt klassas som ungdomsböcker. Suzanne Collins tar ansvar för sina läsare och förmodligen är det därför jag alls står ut med att läsa böckerna. För mitt i allt det cyniska finns det ett hopp. Och en fråga som jag uppfattar som en uppmaning; vilka spelregler bör man följa och när är det dags att ifrågasätta dem?

 Nu väntar jag med bävan på sista delen. Jag hoppas att den kommer snart! Jag hoppas att den dröjer riktigt länge.

/Elin

“Nuet – det är den tid som hörs, när den dånande tränger in i våra sinnens passager för att därifrån falla ner i det underkroppsliga, rikt förgrenade kanalsystem, som är våra grödors bevattning.”

Ur Juloratoriet, 1983

…och efter att ha läst utropet ”ut med pappersboken”,

http://www.bokensframtid.se/2009/10/den-langa-posten-om-bibliotekens-framtid/

känner jag mig manad att skriva ett försvarstal för Boken. Att bibliotekens framtid bara skulle handla om att ställa om till den digitaliserade världen, att folk om några år inte kommer att läsa/låna fysiska böcker tycker jag känns som en framtidsdystopi, som jag inte tror stämmer.

E-böcker och läsplattor är ju ett utmärkt komplement till boken, men kommer aldrig att kunna ersätta den. Om man tror det hör man kanske till den skara som aldrig har haft någon större skönlitterär upplevelse. Hur många finurliga tekniska finesser en läsplatta än erbjuder, kommer den ändå aldrig att kunna mäta sig med Boken, om man gillar att läsa skönlitteratur, eller, för den delen, bläddra i en vacker faktabok.

Läsning handlar nämligen inte bara om råtext. Det handlar inte om att läsa så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Det handlar inte alltid om information eller aktuell fakta. Det handlar inte heller om tekniska finesser, som att göra sökningar eller markera text. Att läsa skönlitterära texter handlar om helt andra saker – jag skulle vilja påstå om det nästan precis motsatta: det handlar om att släppa tagit lite, att varva ner, att komma till ro, att låta sig ta sig tid att känna.
Det handlar om texten som ett flöde, en helhet som ryms mellan den Boks pärmar som man just läser.
Det handlar också om en djupare förståelse av en text, ja, varför inte kalla det meditativt läsande.
Det handlar om att hålla en Bok i handen, att få vända blad efter blad, stanna upp ibland, och begrunda det skrivna.
Det handlar om att vilja läsa om just den Boken, eller kanske läsa något särskilt avsnitt igen.
Det handlar om att vilja äga en Bok, att kunna ställa den i sin bokhylla, och kanske rekommendera den för en vän.
Det handlar om Bokens själ!
Det handlar om att få sätta sig till rätta i sin läsfåtölj, eller krypa ner i sängen efter en stressig dag med en Bok.
Det handlar faktiskt inte om att lägga sig där med sin läsplatta och låta sig uppslukas (av dess tekniska finesser möjligen?). Men får man inte nog av dator- & tv-skärmar under dygnets övriga vakna timmar?
Kanske är det just därför som pappersboken (bland mycket annat naturligtvis, t ex e-böcker & snabb uppkoppling) är bibliotekens framtid?
Det hoppas jag. Vad tror du?

/Carin S

Jag gillar Sara Holm Stålhand. Hon har i många år jobbat som barnombud i Västerås och konsekvent stått på barnens sida i en värld där barnen har svårt att få sin röst hörd. Sara har under dessa år varit deras stöd och megafon utåt. Ett tydligt barnperspektiv i barnkonventionens anda har varit henne ledstjärna.

Efter att ha jobbat i många år i kommunen har nu Sara startat en egen blogg som snart har varit igång en månad. Jag vill bara uppmuntra alla vuxna som på något sätt kommer i kontakt med barn att läsa den. Annars är bloggen skriven så att den skall passa både barn och vuxna. Här finns plats för debatt och reflektioner, krönikor och lite lättsammare material. Vissa fredagar blir det ”Fredagsmys” . Då träffar Sara intressanta personer som svarar på fyra viktiga frågor. Den första gästen var Mikael Reuter.

Bloggen är ett fantastiskt bra om man vill säga något direkt. Man skriver det man har på hjärtat och bara en stund senare kan alla ta del av det. Sara har mycket att säga. Det behövs!

Dag

Body butter till mig själv och till mamma. Stresshjärta.

Vykort. Klistermärken. Presentrosetter.

Jag kan ju inte hålla mig borta från biblioteket.

…och efter att ha läst utropet ”ut med pappersboken”,

http://www.bokensframtid.se/2009/10/den-langa-posten-om-bibliotekens-framtid/

känner jag mig manad att skriva ett försvarstal för Boken. Att bibliotekens framtid bara skulle handla om att ställa om till den digitaliserade världen, att folk om några år inte kommer att läsa/låna fysiska böcker tycker jag känns som en framtidsdystopi, som jag inte tror stämmer.

E-böcker och läsplattor är ju ett utmärkt komplement till boken, men kommer aldrig att kunna ersätta den. Om man tror det hör man kanske till den skara som aldrig har haft någon större skönlitterär upplevelse. Hur många finurliga tekniska finesser en läsplatta än erbjuder, kommer den ändå aldrig att kunna mäta sig med Boken, om man gillar att läsa skönlitteratur, eller, för den delen, bläddra i en vacker faktabok.

Läsning handlar nämligen inte bara om råtext. Det handlar inte om att läsa så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Det handlar inte alltid om information eller aktuell fakta. Det handlar inte heller om tekniska finesser, som att göra sökningar eller markera text.

Att läsa skönlitterära texter handlar om helt andra saker – jag skulle vilja påstå om det nästan precis motsatta: det handlar om att släppa tagit lite, att varva ner, att komma till ro, att låta sig ta sig tid att känna.

Det handlar om texten som ett flöde, en helhet som ryms mellan den Boks pärmar som man just läser.

Det handlar också om en djupare förståelse av en text, ja, varför inte kalla det meditativt läsande.

Det handlar om att hålla en Bok i handen, att få vända blad efter blad, stanna upp ibland, och begrunda det skrivna.

Det handlar om att vilja läsa om just den Boken, eller kanske läsa något särskilt avsnitt igen.

Det handlar om att vilja äga en Bok, att kunna ställa den i sin bokhylla, och kanske rekommendera den för en vän.

Det handlar om Bokens själ!

Det handlar om att få sätta sig till rätta i sin läsfåtölj, eller krypa ner i sängen efter en stressig dag med en Bok.

Det handlar faktiskt inte om att lägga sig där med sin läsplatta och låta sig uppslukas (av dess tekniska finesser möjligen?). Men får man inte nog av dator- & tv-skärmar under dygnets övriga vakna timmar?

Kanske är det just därför som pappersboken (bland mycket annat naturligtvis,
t ex e-böcker & snabb uppkoppling) är bibliotekens framtid?

Det hoppas jag. Vad tror du?

/Carin S

Jag älskar att läsa. Jag har alltid älskat att läsa. Det går inte en dag utan att jag läser en bok. Jag gör det inte för att jag måste utan för att jag vill. Mina elever har inte direkt samma inställning.

Veckans text på vår klassblogg handlar om läsning och förhållandet till läsning.  Alla tycker att det är jobbigt. Det tar lång tid att läsa en bok, det är väldigt många ord de inte förstår och de orkar helt enkelt inte engagera sig. Få är dessutom vana vid att läsa ens på sitt eget språk och på ett språk de lärt sig något eller några få år blir det knappast en njutning utan ett jobbigt tvång.

Jag funderade kring läsglädje i ett annat inlägg och läste i dag det med ett igenkännande leende. Jag skrev att jag var rädd att bli för överentusiastisk och det är precis den rädslan jag brottas med nu.

Jag tror på läsning som nyckeln till ett bättre språk. Men film då? kommer det blixtsnabbt från eleverna. Det är ju så mycket enklare och man hör uttalet. Absolut, men film ger färdiga bilder som böcker tvingar oss att komma på själva.

Så, hur ska en boktokig lärare få de läsovana och läsovilliga eleverna att läsa? Tvinga dem? Jag föredrar att säga att jag lurar dem, men det är väl egentligen lika illa. Har läst ett antal lättlästa böcker idag och gjort uppgifter till dem. Nästa projekt blir att de ska läsa samma bok i en grupp bestående av 3-4 personer. Kanske kan en gemensam läsupplevelse väcka lite läsglädje. Kanske blir det lite mer som film då?

Måste man läsa? Kanske inte, men jag tror att det blir lättare att lyckas på gymnasiet och senare på universitetet om man har ett välutvecklat och varierat språk. Dessutom vill jag att mina elever ska upptäcka den värld som jag älskar. När de slipper mig får de gärna sluta läsa, men nu ser jag det som min utmaning att se till att de inte vill sluta när den dagen kommer.

Förmiddagens lyssning sträckte sig fram till nu. Satte Seu Jorges bowietolkningar på repeat på jobbet och det fortsatte i samma anda när jag kom hem. Det är skönt när man träffar någon i vars sällskap man trivs.

En annan i vars sällskap jag trivs är Claes Hylinger. Göteborgsförfattare med känsla för de små händelserna i livet, som i hans ord blir stora, viktiga, till och med avgörande. Jag har aldrig träffat honom personligen, bara genom hans böcker. När jag läser honom känner jag mig mindre rastlös ifall en dag förlöper utan att något särskilt händer.

Jag läste hans kärlekshistoria Ett Långt Farväl för ett tag sedan, för andra gången. Jag hade köpt ett par bra och spännande romaner på dagen som jag såg fram emot att sätta tänderna i, men när kvällen kom blev jag ståendes framför bokhyllan, fick syn på Ett Långt…, tänkte att var inte den där ganska bra ändå, plockade fram den och läste halva första sidan, lade mig på sängen och fortsatte.

Ett Långt Farväl är långt ifrån hans bästa (som jag nog håller Kvällarna på Pärlan för) men det var ett kärt återseende. Som att träffa en gammal vän man inte sett på ett tag och prata ikapp sig om vad som hänt sen sist. Man hinner inte så långt att man återupplever det bästa man en gång hade, men man känner möjligheten att ha det igen.

Hylinger skriver inte bara bra berättelser, han är en hejare på vers också. Den här till exempel:

“Jag vaknade en morgon när klockan den slog sex.

Jag tog mig en kopp kaffe och smör och ost och kex.

Sen satte jag på radion som spelade så nätt.

Då somnade jag åter och sov till klockan ett.”

Claes Hylinger och Seu Jorges. Två möten, en gammal vän och en ny. Två händelser som gjorde mig mindre rastlös idag.

Det har ofta hänt nåt, när man tänker efter…

Jag vet inte om alla har hunnit med att sett att det nu mera finns en ikon i höger menyn som ser ut så här   om man klickar på denna så översätts bloggen till engelska och vill man fnissa för en stund så ska man klicka på denna ikon. För visst det är jättebra att man kan översätta min underbara blogg (skryt) till engelska men ibland kan jag ju fundera hur detta översättningsverktyg fungerar. Men, men för mina engelska läsande vänner säger jag Click on the icon in the rightside meny to viwe the blog in english.

Det här är en så kallad utmaning jag fick av Emelie på Facebook. Tyckte den verkade lite kul.

Mycket Fritt Översatta Regler: Tänk inte för länge. Femton böcker du har läst som alltid kommer att finnas med dig. De första 15 du kan komma på på max 15 minuter. Bjud sedan in dina vänner att göra samma sak.

Fast jag kom bara på 11! Sparar 4 till senare. Ingen inbördes ordning. Varning för mycket fantasy och långa serier!

The Wheel of Time av Robert Jordan (serie, Sagan om Drakens återkomst i svensk översättning)
En lång jävla oavslutad fantasyserie som jag har läst flera gånger och både hatar och älskar. Handlingen är alldeles för invecklad för att förklara. Men det är typiska fantasyingredienser som några vanliga ungdomar som kommer ut i stora världen och hamnar på upphöjda positioner, ett antal profetior (som uppfylls), en ondskefull makt med ondskefulla underhuggare, ett magikersällskap, osv. Utmärkande för den här serien är dock att den har fler intriger än Desperate Housewives, alla oavslutade, löst hängande i luften, och kanske ett dussin huvudpersoner varav hälften är kvinnor och precis lika viktiga för handlingen som alla män. Det är inte vanligt i fantasy, tänk på stackars Eowyn. Som en liten extra twist på alltihop har författaren gått och dött, så serien, som för närvarande omfattar tolv tegelstenar (det dubbla på svenska) håller nu på att avslutas av en annan författare. Spännande.

Narnia-serien av C.S. Lewis
Det första fantasyrelaterade jag läste, fastnade direkt. Vid omläsning kan jag irritera mig på alla moralkakor och illa dolda kristna budskap, men det är fortfarande en bra serie. Och jag antar att det inte bara var jag som letade efter portaler mellan världarna och icke-existerande garderobsväggar efter att ha läst dem?

Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov
Minns typ ingenting förutom att den var humoristisk, skruvad och handlade om djävulen. Och det kan ju räcka! Dags för omläsning.

Girlfriend in a Coma av Douglas Coupland
Handlar om en ung kvinna som hamnar i koma, vaknar upp en herrans massa år senare och har då fött en dotter. Sen typ går jorden under och en handfull människor blir de enda överlevande. Låter helt bisarrt och det är det också. Ännu ett omläsningsobjekt. Han har skrivit en massa andra bra böcker också. Speciellt jPod rekommenderas.

Vampyrkrönikan (En vampyrs bekännelse med fortsättning) av Anne Rice
Jag har aldrig gillat när vampyrer porträtteras som monster som bör utrotas, så jag är glad över den nya vampyrvågen med Twilight och liknande böcker/serier/filmer. Grunden till denna våg lades av Anne Rice med böckerna om Louis, Lestat och grabbarna. Här är vampyrism sex, sex, ångest och sex. Som det ska vara.

Borta med vinden av Margaret Mitchell
Världens bästa bok? Läste den första gången på mellanstadiet, läste om den häromåret och var lite orolig för att den inte var så bra som jag mindes, men den var om möjligt ännu bättre! Handlar om bortskämda 16-åriga plantageägardottern Scarlett O’Hara som tvingas lära sig leva i verkligheten när inbördeskriget kommer och vänder hennes värld uppochner. Och hon är så sjukt, sjukt bra på det! Hon förför män, hon driver affär, hon plockar bomull, hon stjäl sin systers fästman, hon förlöser barn, hon flyr undan en brinnande stad, hon dubbelspelar, och allt hon gör, gör hon för sitt älskade Tara. Dessutom hinner hon med att vara olyckligt förälskad, föda barn, bli änka och gud vet allt.

Sagan om Belgarion av David Eddings
Som jag älskade den här serien när jag var liten. Fruktansvärt stereotyp fantasy, men lättläst och passar perfekt i mellan- och högstadieåldern, som inkörsport till tyngre grejer.

Harry Potter-serien av J.K. Rowling
Jag älskar bok 3, 4, 6 och 7. Ettan och tvåan är för barnsliga och femman är en depressionsdipp. Det är fantasy, det är tonårsproblem, det är dödsfiender med attraktion, det är sex i omklädningsrummet…eller vänta nu, det var nog fanfiction förresten. Men älskar karaktärerna, de går att bygga sjukt mycket storys på. Och sista boken är ju en enda stor blinkning till fanfictionscenen. Gillar att det blir mer allvar ju längre serien går också. Folk dör liksom.

Lilla huset på prärien-serien av Laura Ingalls Wilder
LOVES IT! Läste den hundra gånger när jag var liten, och den håller fortfarande. Om någon har missat, så handlar det om en nybyggarfamilj i USA, mer specifikt dottern Laura, och alla deras flyttar och “äventyr”. Delvis självbiografisk. OBS! Bättre än TV-serien!

Egalias döttrar av Gerd Brantenberg
Omvända världen, könsmässigt sett, där kvinnorna har chefspositionerna och våldtar, och pojkarna heter saker som Petronius, använder PH (penishållare) och så småningom skapar en manskamp mot matriarkatet.

San Fransisco-liv av Armistead Maupin
Det här är en såpa i bokform. Handlar om ett gäng ungdomar i San Fransisco som råkar ut för olika saker. Intrigerna är många, invecklade och oförutsägbara. (Typ en svart kvinna visar sig vara född som vit, en kvinna visar sig vara någons pappa, osv.) Sjukt roligt. Första boken heter Ett annat liv.

Jag tycker om att sitta uppkrupen i soffan och läsa. Men jag tycker också mycket om att läsa på tunnelbanan på väg till jobbet eller träningen. Om jag inte har sällskap med någon. Eller känner mig åksjuk. Oftast cyklar jag i och för sig till jobbet och träningen. Då får det bli soffan ändå.

Vi har alla olika favoritställen att läsa på. I sängen, på bussen, bibblan, på stranden. Var trivs du bäst med en bok?

Skriv av dig!

På vägen till Rimforsa började jag läsa Paulo Coelhos bok Veronika bestämmer sig för att dö. Den går på bio just nu med Sarah Michelle Gellar i huvudrollen. En riktig feelbad film kan man säga. Jag blir lika förvånad varje gång vilka friheter man har tagit sig när man bestämmer sig för att göra en film av en bok. Ibland blir det bokstavligt talat som i boken som i Da vinci Koden eller också så gör man tydligen helt fritt och tar bara med andemeningen och det har man gjort här. I filmen möter vi Veronika i USA, det är en modern lägenhet och huvudpersonen verkar ha ett välbetalt jobb. I boken däremot får vi reda på vid första bladet att Veronika befinner sig i ett kloster i Slovenien. Det var ju ganska stor skillnad. I filmen skriver Veronika ett mail till en stor modetidning där hon kritiserar modeindustrin för deras skönhetsideal medans i boken skriver hon ett inlägg om hur okunniga utländska journalister är om vart Sloveninen ligger. Ganska stor skillnad där med.

Jo, en sak till: i filmen finns en bassängscen där plötsligt Lisa Ekdahls välkända landsplåga börjar spela. Den genomljuder hela scenen och som svensk hoppar man ju till rejält. Vad är det här? En svensk låt! Jättekul inslag, fast det var det ju inte tänkt som.

Orkide i Palmitos Park

Jag läser ut böcker som en tok. Det är därför jag ogillar bokserier. Alla mina tidningar som jag prenumererar på blir liggande i stora högar och jag försvinner totalt in i fantasivärlden.

Jag känner mig bra mycket friskare nu. Kanske kan jag träna på torsdag?

151 bilder till Gran Canaria bildalbumet är utvalda och nästa steg är bara lite manuell hantering för att ändra storlek och eventuellt beskära bilderna något.

Dags att vara lite duktig igen och bli klar med dopbilderna som fotades förra veckan. Jag ska passa på att skicka över ett smakprov på några bilder och skicka över Internet då paret säkert väntar troget på DVD:n.

Ursäkta min kassa svenska, jag tittar på TV samtidigt

Det här med arbetarlitteratur är galet intressant. Jag gillar’t. Och den här hemtentan känns inte längre lika skrämmande, snarare tror och hoppas jag att det kan bli ganska kul.

Läser K.J. Gabrielssons dikt “Allmän rösträtt” och fnissar åt tanken om hur det skulle se ut ifall en svensk författare av idag skrev något liknande. Jag menar, han är ganska hård. Se själv.

Hvart man än lyssnar, hvart man än spanar
finner man skaror, som rusta till strid.
Kanske det börjar förr än man anar,
bäst är att hålla sig redo därvid.
Kan det få aflöpa lugnt, är det väl,
bättre begär ej den längtande träl;
men om man spänner tills bågen vill brista,
fortfar med nej’en och dömer med våld
faller till sist nog den tändande gnista,
som gifver liv åt förödelsens eld.

Typ: om ni inte skärper er kommer vi att flippa, så passa er jävligt noga. Men jag gillar det. Det var jäkligt kul att tolka hans dikter (just “Allmän rösträtt” har ett ganska uppenbart budskap, men några av de andra vi tittade på var mer intressanta att tolka). Typ “Vid vaggan” (1, 2). Han är dessutom ganska skicklig på det här med bildspråk, vilket gör läsningen ännu intressantare.

Jaja. Kul, kul.

Jag har själv aldrig varit med i en bokcirkel, men alltid tyckt att det verkar trevligt och mysigt. Man sitter ett gäng (gärna på hösten) hemma hos någon. Alla dricker stora koppar te och har en bok framför sig som alla har läst och nu ivrigt väntar på att få diskutera. Eller? Så ser i alla fall min bild av en trevlig bokcirkel ut. Nyligen fick jag en inbjudan av en vän att vara med i en. Jag tackade glatt ja och såg fram emot första träffen. Men sedan kom den oundvikliga frågan upp: vilken bok skulle läsas? Och det är nu som jag börjar känna mig smått obekväm med det här med bokcirklar. Ska plötsligt någon annan bestämma vilken bok jag ska läsa? Jag som har ett noggrant uttänkt ”kösystem” bland mina böcker på mitt nattduksbord. Ska en bok som jag inte alls är nyfiken på hamna först i kön och alltså bli en bok jag måste läsa. Hur roligt känns det? Men när jag funderar vidare så kommer jag fram till att det kanske är det här som är själva grejen. Att man ska hitta fram till böcker som man aldrig hade hittat annars – vidga sina vyer som det heter. Och kanske är boken inte alls det viktiga utan samtalet efteråt vid tekopparna? Och hur många är det egentligen som verkligen har läst den där boken som alla ska ha läst? I serien om svenska hollywoodfruar som nyligen gick på teve så hade de en bokcirkel där det inte verkade vara någon som hade läst boken, något som märktes efter ett tag när flera erkände detta. Det verkade i och för sig inte göra något, då det där verkade som att det var umgänget som var det viktiga. 

Så vad säger ni som har erfarenhet av bokcirklar? Vad är egentligen grejen?

/Linda

Har man en långsam grå dag får man skapa sina egna pick-me-ups.

Build me up, buttercup, ägg och bacon, Timo, Vem ska trösta Knyttet? och underbara Rymden: som du aldrig sett den förut.

Den här väntade på mig när jag kom hem, nytt nummer av DV. Perfekt att bläddra i under reklampauserna. Nytt avsnitt av Mammas pojkar och så kanske jag hinner avverka ytterligare ett avsnitt av Mad Men. Skulle behöva fixa naglarna också, de börjar se lite skamfilade ut. Behöver även betala räkningar, trist.

Jag har precis läst ut höstens stora snackis, Hypnotisören av Lars Kepler. Nu frågar jag mig bara, vad är det som är så bra med den? Kan någon förklara? För mig är det ett stort mysterium hur denna bok kan vara så populär. För er som ännu inte läst den och planerar att göra det, utfärdar jag här en spoilervarning då jag kommer att ta upp vissa delar ur handlingen.

Vad gäller språket är det neutralt och rått och vissa av beskrivningarna av likdelar som ligger utspridda härs och tvärs var så äckliga att jag var tvungen att hoppa över dem.

Något annat som stör mig är att bokens huvudmisstänkte, som ligger skadad på sjukhus och är så illa däran att han inte ens kan prata utan därför försätts i hypnos, bara någon dag senare kan resa sig upp själv ur sängen, lyckas rymma och dessutom mörda folk efter vägen. Hur är det möjligt?

Och precis när författarna lyckas få något slags spänningsmoment ska jag som läsare kastas tillbaka tio år i tiden och få en över 100 sidor lång utläggning om hypnotisörens förflutna. Visst, jag förstår syftet då vissa av hans patienter kommer att spela en stor roll i resten av boken, men varför lägga detta avsnitt mitt i boken när det äntligen börjar bli spännande?

Då undrar du kanske varför jag ens bemödade mig med att läsa ut boken? På något vis hoppades jag nog efter alla otroliga recensioner att boken skulle bli bättre.

Jag antar att mycket av bokens storhet bestod i att från början visste ingen vem Lars Kepler var och alla ville läsa boken för att lista ut det innan medierna. Nu när det är känt, kommer de övriga sju planerade böckerna att bli lika populära?

Någon av er som verkligen gillade boken, vad var det som ni tyckte var bra? /Karin Lj