I kväll reser jag till min barndom.

När jag var liten hade jag en ytterst verklig fantasivärld som hette Lombenskåne. Huvudstaden hette Västra Björkstad och där bodde mitt alter ego – Erik Bostedt.

Mycket i mitt liv kretsade kring sport på den tiden, jag fick alltid stanna upp senare än jag borde bara för att titta på Sportnytt på tv. Jag satt och drack te, med mycket mjölk och fyra sockerbitar (vilket i dag känns groteskt) och tittade på sportnytt med Janne Lorentzon (förmodligen).

Men, åter till Lombenskåne. Sport var det, och musik. Jag gick alltid och funderade på ett rockband med Erik Bostedt (förstås) på sång.

Erik Bostedt var en fullständigt briljant rackare. Han var stjärna i innebandylaget. Jag brukade bygga mål av fåtöljer och lakan hemma. Han var poängkung i basketlaget. Självklart var det han som satte de flesta långskotten. Basketkorgen? En sedermera ganska förstörd gardinstång i mitt sovrum.

Framförallt var han dock målskytt i fotbollen. Jag spelade mycket i hallen på vintrarna och i trädgården på landet på somrarna. Matcherna började med att jag visslade så att det lät som en domarpipa (det kan jag än). Varje gång det blev mål imiterade jag publikljud och kramade om mig själv. Jag minns hur min storebror upptäckte det en gång. Han påminner mig gärna om det än i dag, över 30 år senare.

Västra Björkstad mötte ett gäng återkommande fiender i alla sporter. Erik Bostedt var uppbackad av den stabile Göran Karlsson när man mötte Hallby, Reymersholm och CK (Centrala klubben).

Och Västra Björkstad vann. För jag fuskade. Jag spelade själv och jag fuskade. Råkade de andra göra mål kunde det mystiskt dömas bort, eller så spelade jag till Västra Björkstad vann. CK var för övrigt sämst.

En sak lärde jag mig av den tiden. Jag hade redan då en skön fantasi – men sedan dess har jag styrt upp det som var den svaga länken. Jag menar, här hittar jag på en fantasivärld, ritar kartor, bygger i princip upp ett statsskick och sen döper jag invånarna till Erik Bostedt och Göran Karlsson … Spännande.

När jag inte befann mig i Lombenskåne var jag ibland med familjen i Värmland. Där brukade jag stå (det här är 1975) och rycka i en harv och säga danga-danga eller så imiterade jag ljudet från den (då) hypermoderna kassaapparaten som lät dulle-eh-eh. Imitation var en liten specialitet och när jag åkte till morfar och mormor i Johanneberg låg jag ofta med huvudet vänt bakåt i bilen och skrek dioli-dioli när vi passerade cyklar – för så lät det när följebilarna körde omkring i Giro d’Italia.

Vad mer? Jo, jag byggde rätt mycket robotar när jag var 4-5 år. Och längst upp på den numera rivna skorstenen i Robertshöjd var jag helt bergis på att Göran Höghosta bodde.

Sån var jag som liten. Lyckligtvis har jag inte förändrats ett dugg.

Sov en stund på pappas mage

Efter mat och en bra stunds träning på att stå i min famn var det dags för babygymet en stund. Att ligga på mage gick kanske inte så bra idag. Lite för tätt inpå maten kanske.

Träning på mage

Bättre var det att boxas med leksakerna i gymet. Idag var han riktigt pigg och pratade och boxade en lång stund (nåväl 5-10 minuter iaf) för att få dem dit han ville.

En kul stund på gymmet

Ordningen återställd...

Jag som var helt säker på att han skulle äta mer innan det var sovdags ikväll. Kanske läge att natta mig själv. Ska nog be Pappan om hjälp, han verkar ju vara bra på det

Harry är den enda hund som ostraffat kan lägga huvudet på Hampus rygg eller som här nästan klättra över honom. Harry kan vara ganska tuff och Hampus låter honom  hållas, men bara till en viss gräns och då räcker det oftast med att han blänger på Harry för att Harry ska lägga sig ner på rygg med svansen mellan benen. Ibland föser han helt enkelt undan honom med huvudet.

Ikväll hängde vi upp adventsstjärnorna och precis när vi var klara kom vår granne Jan med en påse nybakade lussekatter. Alldeles lagom till kvällskaffet.

I dag måtte bilen på verksted for å få montert inn en batterilader. Trodde den var i bilen for lenge siden jeg men uansett – idag ble den montert.

Bikkjene var med og vi gikk en bra tur mens verkstedet jobbet. Like ved verkstedet finnes det et diigert område med plen så der var det bare å begynne å tusle i ene enden og så jobbe seg bortetter alle ytterkantene. Tok nesten en time bare det -med litt zikkzakkgåing for å drøye tiden.

Jeg hadde glemt kameraet så det jeg filmet med mobilen. Gira og Chappat storkoste seg.

Dzień dobry.

To pewnie będzie trochę ekshibicjonistyczny wpis, ale rzecz naprawdę nie daje mi spokoju, żeby nie powiedzieć, że na swój sposób doprowadza mnie do szaleństwa.

Wczoraj odwiedziłam moją koleżankę ze studiów, jej córcia śliczna jest jeszcze malutkim bobasem. Widziałam je pierwszy raz od momentu, kiedy Obcenka przyszła na świat. Tak naprawdę pierwszy raz od momentu, kiedy urodził się Stalker, widziałam takie maleńkie dziecko, miałam je na rękach, nawet z butlą przez chwilę. Zapomniałam, jakie rączki są maleńkie, jakie fantastyczne paznokcie, jak nieprawdopodobne są oczy niemowlaka.

To cudownie, że Aleksun i W. mają taką piękną córkę.

Wyszłam od nich w stanie rozkładu. Gdybym nie poroniła, nasze dziecko byłoby może dwa, może cztery tygodnie młodsze od Obcenki. I byłoby już na świecie.

Nie mogę powiedzieć, żebym nie zwlekała z tą wizytą. Ciąża Aleksun zbiegła się z moim poronieniem – na tym samym spotkaniu ona niespodziewanie powiedziała, że jest w ciąży, a ja, że ciążę straciłam. I dla mnie dziewięć miesięcy ciąży Aleksun to był prawdziwy hardkor. Nie chodzi przecież o to, że się nie cieszyłam, ale za każdym razem, kiedy się spotykałyśmy, widziałam jej coraz większy brzuch, słuchałam o doświadczeniach ciąży, które mi umknęły. Tak naprawdę doświadczałam w bardzo bolesny dla mnie sposób tego, co straciłam.

Raz zdobyłam się na to, żeby odwiedzić Aleksun w szpitalu, tym samym, w którym ja leżałam. Zdobyłam się na to, bo wydawało mi się, że odwiedziny w szpitalu to taka ludzka rzecz, tak się po prostu robi. Byłam jednak frajerką, tak teraz sobie myślę. Aleksun spokojnie dałaby sobie radę beze mnie, ma mnóstwo osób, które są z nią bliżej, ale dla mnie przypomnienie sobie tego szpitala i tych moich wszystkich myśli i oglądanie masy kobiet z brzuchami to było coś koszmarnego. Więcej nie poszłam do szpitala, nie byłam w stanie się do tego zmusić.

To nie była długa ciąża. Nie była planowana. Ale do tej pory boli bardzo mocno, choć myślałam, że tak nie będzie.

A jeszcze kiedyś Aleksun zapytała mnie jak mogłam jej to zrobić? (że poroniłam). Tłumaczyła mi, o co jej chodziło, że o coś innego, ale ja tak do końca nie wiem, o co. Chyba o to, że nie będziemy razem dzielić doświadczenia ciąży. Racja, jak ja mogłam jej to zrobić.

Dla mnie ciąża zawsze była stanem, którego nie mogłam się doczekać. Rola matki zawsze wydawała mi się rolą, z którą poradzę sobie bez większych problemów, w tym sensie, że w ogóle się tego nie bałam. Nie bałam się porodu, nie przerażała mnie fizjologia, bardzo chciałam rodzić naturalnie. W 2007 kupowałam skarpetki i rękawiczki dla naszego przyszłego dziecka.

Rękawiczki dostała Obcenka, kiedy była jeszcze w brzuchu u swojej mamy.

I namawiałam Big B na dziecko, nie widziałam żadnych przeszkód, przecież ze wszystkim sobie poradzimy, dziecko będzie Wędrowniczkiem i to dobrze, nabędzie pewności siebie, ciekawości, dzieci lubią podróże. My będziemy fajnymi rodzicami, stworzymy dla naszych dzieci fantastyczny dom (mamy to szczęście, że obydwoje pracujemy w domu), będzie super. Nie widziałam ŻADNYCH problemów, ŻADNYCH przeszkód.

Big B widział, bo nie chciał mieć jeszcze dzieci. Ale ja mam już 27 lat i mój organizm bardzo, bardzo chciał.

I nagle pojawia się cień wątpliwości.

Można by pomyśleć, że to w skutek kryzysu w związku – oceniam bardziej krytycznie mojego faceta, stwierdzam, że w sumie to tak nie za bardzo etc. Ale nie (a w każdym razie chyba nie, bo nie wiem, czy czegoś można być tak do końca pewnym), bo cień wątpliwości pojawił się, kiedy spędzaliśmy jedne z najwspanialszych wakacji w moim życiu – w górach na Słowacji. Złaziliśmy chyba z Trzech Koron, po długiej, męczącej wycieczce, połączonej ze stresującym i niebezpiecznym spacerem po graniach. Jak było cudownie – choć przecież bałam się jak cholera. Cudowna wycieczka, fantastyczny Big B, wspaniale spędzony czas.

I nagle myśl – z dzieckiem nie mielibyśmy na to szans, co najmniej sześć lat. I ja nie mówię tu o spacerkach po dolinkach, bo wiem (i widzę te o!zgrozo wózki w Kościeliskiej i Chochołowskiej), że tak można. Tyle, że spacer po dolinie jakoś nie kojarzy mi się z idealnym urlopem.

I potem kolejne myśli – nie jestem gotowa na takie poświęcenie, nie dam rady, nie będę dobrą matką. Zaczęłam się bać porodu – no, może nie tyle porodu, co komplikacji; zaczęłam się bać, że z dzieckiem będzie coś nie w porządku.

Zaczęło mnie przerażać, że staniemy się tacy, jak bardzo wielu rodziców – zaniedbani, popaprani jakimiś papkami, z tłustymi włosami, skrzywieni, wrzeszczący, obrażeni na siebie, zmęczeni. (Big B to wyśmiał)

O moim wymarzonym od zawsze dziecku po raz pierwszy pomyślałam w kategorii “niewola”. Skończy się beztroska. Dziecko będzie na pierwszym miejscu, tak? A co z nami (Big B już nie będzie tylko mój)? A co ze mną?

I tylko nie wiem, czemu tak jest, a jest mi ciężko, bo nie rozumiem, co się stało. Czy to jest lęk przed stratą kolejnej ciąży? Czy może jednak w moim związku jest coś nie tak, jak powinno być? Może nie jestem gotowa (a rok temu byłam?), może przegapiliśmy ten dobry moment? Hormony zaszalały, ale jeśli tak, to czemu?

Nie rozumiem tej przemiany, a wciąż pamiętam, jak bardzo chciałam mieć dziecko, jak bardzo sensownym dopełnieniem związku wydawał mi się taki mały szkrab, jak dużo radości widziałam w możliwości obcowania z własnym, małym człowieczkiem.

I puf, koniec?

pikfe

Nu har leken skicka vidare gått runt ett varv! Det har varit en kul resa att se vad alla skickat vidare till nästa och vi borde absolut starta en ny runda snart! Hoppas fler vill haka på då!

Jag är så glad för det recept jag fick av Pinglan för det har redan gått upp till att vara en av mina absoluta favorit pastarätter! Även Emmis håller med skulle jag tro, för begär man mer mat 3 ggr – då är det GOTT!
Dock utelämnade jag musslor och använde mig av kräftstjärtar & räkor! Men såsen är gudomligt god så ni kan använda er av vilka skaldjur ni gillar bäst…

Skaldjurspasta
4 portioner

4 portioner pasta
1 brk musslor i lag (170g) (använde räkor)
1 brk kräftstjärtar i lag (170g)
1 dm purjolök, det vita
4 vitlöksklyftor
0,5 tsk samal oelek
1 msk tomatpuré
2 dl creme fraiche
80 g gorgonzola
parmesanost
1 tsk timjan (använde dill)
0,5 dl vitt vin
salt & peppar
smör

Gör så här:
Sätt igång pastakoket och öppna burkarna med musslor och kräftstjärtar och vippa dem i durkslaget så att de får rinna av.
Skala vitlöken, hacka purjon fint och skär gorgonzolan i små bitar.
Sätt den tjockbottnade kastrullen på spisen. Lägg i lite matfett. Pressa i vitlöken när det börjar fräsa.
Lägg sedan i purjon, rör om och sänk värmen, det får inte bli bränt. När det inom kort doftar vitlök i hela huset är det dags att vippa ner creme fraiche, vin och resten av godsakerna utom musslor och kräftstjärtar. Krydda! Rör om ordentligt och höj värmen, nu ska det småkoka i 2 minuter. Lägg i musslorna och koka ytterligare 1 minut.
Stäng av spisen och låt kastrullen stå en stund.
Rör ner kräftstjärtarna strax före servering, annars blir de sega. Rör ihop pastan med såsen,
Servera i djupa tallrikar, riv över parmesanost.

Smaklig måltid!

God goda såsen puttrar på spisen….

Mmm jättegott!

Vårt favorit vittvin “Bolla Soave” fick stå till tjänst en måndagkväll…

Tack så mycket Ingela!

Vi blev utbjudna till Bromma på ponnyridning, fajitas, pannkakor, en hel del lek och underbar vårsol denna varma höstdag. Riktigt mysigt.

Nok en gang rullet store dønninger innover mot havneområdet og det gikk ikke veldig lang tid før en kajakkpadler dukket opp.

Tidligere på dagen i dag var det regn, vind og de berømte rullende dønningene som går rett inn i Os havn.

Se og: Herlig lek i fønvind og dønninger!

Naturligvis dukket det og opp en utfordrer til dønningene i kajakk. Han var ikke like god å se hele tiden, men så ut til å ha god kontroll på det han holdt på med.

De koningin geeft de Tweede Kamerleden na tien jaar een nieuwe kans om een open gesprek met haar te voeren, maar deze kans wordt verspeeld. Dit keer door Arend Jan Boekestijn van de VVD. Tien jaar geleden is het staatshoofd gestopt met het voeren van deze informele gesprekken met leden van het parlement. Toen was er ook al een loslippig Tweede Kamerlid die de gesprekken met de koningin niet geheim kon houden.

Boekestijn is natuurlijk meteen op het matje geroepen bij de partijleiding van de VVD, waarna hij ‘vrijwillig’ is afgetreden. De Rijksvoorlichtingsdienst heeft laten weten dat de informele gesprekken met kamerleden gewoon doorgaan. Gelukkig maar.

Dit is niet de eerste keer dat Boekestijn laat zien erg spraakzaam te zijn. Hieronder een fragment uit 2008 waar hij na afloop van een aflevering van VARA’s De Wereld Draait Door, zijn mond voorbij praat:

(Beeld: Eén Vandaag)

I dag var det ny runde på jobb og jeg gjorde som i går. Gira ble igjen hjemme og så fikk Chappat og jeg litt kvalitetstid sammen uten at Giramamma skal blande seg i alt.

Idag hadde jeg den første skikkelige lekestunden med ball i tau sammen med Chappat. Det var gøy – for oss begge.

Han kjemper om ballen og holder fast og litt senere da jeg prøvde så kom det en forsiktig knurr fra ham. Tenker ball-leking kommer til å bli en fin belønning.

I kveld har det regnet jamnt og trutt så Chappat har vært hjemme og Gira ble med på hundetrening. Der hadde vi en kjapp gjennomgang av kl 2 øvelser så da er det bare å begynne å trene. Satser vel på at vi kan gjøre det ok i kl 2 i april?

Nå er det hverfall apportering og dekk under marsj -innbefatter mange dype knebøy på meg, kjegle og innkalling med stå som skal trenes litt på innimellom kl 1 øvelsene som selvfølgelig ikke skal glemmes.

Dette blir gøy!!! .D

Det nytter ikke å ligge på latsiden hvis man skal henge med på skateboardet!

Fredrik Winsents fra Os bruker mange timer i uken på skateboardet og på kveldene har han funnet seg en parkeringsplass med lys hvor han kan trene.

Les og: Skatet på filmfestival

- Det blir noen turer ned her i løpet av uken for å leke på skateboardet, sier Fredrik.

Se video: Fredriks Skateskole

Hvor er så kompisene dine i kveld?

- En av de har fått husarrest og en måtte gjøre lekser.

Har du husket leksene da?

- Joda, leksene har jeg gjort, sier han.

Fredrik Winsents fikk en fjerdeplass i NM på brettet sitt tidligere i høst.

Se video: Skatebanen som forsvant

Såhär mysigt hade Stella det i kojan idag. Hon gick in och ut säkert 50 gånger. Satte sig ned, satt och pratade i telefon (hennes absoluta favoritsysselsättning). Och så upp och ut igen. Jag försökte få plats jag med till Stellas stora lycka, men det gick lite sådär.

Och vad lärde hon sig av det här då? Jo, sekunden efter gick hon till soffan och drog ut alla resterande kuddar på golvet. Hm… “Ska du lägga dig och mysa?”, sa jag. Och jag upphör fortfarande inte att förvånas över att hon nu har ett språk, att hon förstår så mycket av det man säger. Sötnos!

Dagen startet som seg hør og bør med en liten trimtur i hagen. Gira går inn for å knøvle sønnen så godt hun kan – men han gir seg ikke og er helt uhøflig innsiktet på labbene hennes. Stakkars Gira.

Oppeholdsvær idag så vi dro på “langtur” igjen. Denne gangen helt uten bær-meg-piping så det går framover.

Chappat har begynt å skjønne at det kan lønne seg å gå på min venstre side og ha kontakt med meg. Det han sliter med er å ha alle 4 labbene i bakken. Så da gjelder det å belønne akkurat i samme sekund som han ikke vifter…. ikke alltid like lett.

Måtte bare ta med siste filmsnutten fordi han er så ivrig og søt. Siden det er umulig å se årsaken til hans begeistring så kan jeg altså si at det er en helt selvfunnet kongle.

Jeg vet det er høst når jeg kan tenke på det evinnelige dødspørsmålet uten å bli deprimert. Trærne blør, mine venner, og det er helt greit. Bladene er blitt farget av dødens egne farger og mister taket på sine stolte grener. Det var vind idag, og den var like leken som meg. Rasler i bladene og river dem ned, leker med dem i virvler. Det er en dans, en lek, som det siste slaget før de legges til hvile. Kjempende til siste slutt og gir meg en vakker piruett å danse til.

Det regnet idag og, og høstjorden dunster av råtnende blad og våte vekster. Sansene kommer på høygir, luften er høstgudinnen og vinden leker med bladene og meg. Hele verden blir av blader med det sterkeste vindkastet. Omringet på alle kanter av råtnende fargeflammende blader. Gammeleika gav fra seg løvet.

Det yrer og jeg blir våt, men bare litt. Verden er høst og jeg fryder meg ut til fingerspissene. Det er nå, og bare nå, at døden er på sitt vakreste, og snart kommer de hvite begravelsen med sitt dekke. Det blir en død igjen neste år igjen. Men nå vil jeg danse med bladene.

Fredag – Check
Hämtat barnen – Check
Handlat mat – Check
Lekkamrat på besök – Check
Älskling handlar vin/glögg – Check
Angelina LYCKLIG – Check

Önskar er alla en underbar och mysig fredag och helg!!

Kramen.