…är något som vi inte tror förekommer, men tyvärr är det i många fall vardag, när föräldrar separerar och den ena av de två känner sig förfördelad av någon anledning. Skälen kan vara många, men resultatet blir många gånger att den ena föräldern vill hämnas (medvetet eller omedvetet) och använder sitt ovetande barn som verktyg. Ett “verktyg” som går i den ene förälderns ledband och har ratat den andre.

OBS! Det finns också exempel på när det faktiskt är en skolsköterska, psykolog och/eller socialarbetare som är den som påverkar barnet till att alienera sig från den ene föräldern. Kommentarer som “din pappa är inte bra för dig” förekommer.

Detta kallas av många för PAS, Parental Alienation Symdrome, alternativt PAD, Parental Alienation Disorder.

I Sverige, som ju erkänt är ett “lagomland”, är denna verklighet svår för myndigheter, domare, psykologer, socialarbetare m fl, att ta till sig. Orsaken är att det kräver avsevärt mer insikt, kunskap och inte minst engagemang, utöver det vanliga slentrianjobb man gör om dagarna, för att man frivilligt ska börja jobba med detta utbredda problem.

I stället sopar man under mattan och “gör som man alltid gjort”, ge vårdnaden till den förälder som minst ska ha den; nämligen den som påverkat sitt barn till att fjärma sig från den andre föräldern. Graden av påverkan, och hur många, eller få, faktorer som spelar in och som avgör om ett barn utsatts för alienation eller inte, är en hel vetenskap i sig, men det krävs att man tar detta på allvar NU, för annars får vi en ny “förlorad generation”, som troligen också ärvt ett beteende från den alienerade föräldern, och mycket väl kan tänkas tro att detta är normalt – och för över detta på sina/sitt framtida barn, vid en eventuell separation.

Jag har skrivit mycket om detta i mina inlägg tidigare, men här kommer en länk till en läsvärd pdf, som är tagen från Uppsala Mansjour och skriven av Lena Hellblom Sjögren, en framstående, psykolog, skribent och nu även forskare på området:
www.uppsalamansjour.se/mansjouren/attachment/har2

Carpe Diem!

Nu ska jag sticka ut hakan lite… Hur många pappor därute känner sig överkörda, manglade och försvarslösa mot den person i ens liv som tidigare betydde mest av allt på jorden? Tänkte väl det…

Jag talar om ens ex som medvetet eller undermedvetet får ens barn att vända sig emot en,
till den grad att de säger att de inte vill träffa en något mer!

Pratar man med psykologer, samarbetssamtalsterapeuter och alla förståsigpåare inom mer eller mindre hela Socialtjänsten (Familjerätten och BUP specifikt) är detta inte något de varken vill eller kan ta tag i. Varför? Ja, beroende på hur ärliga de är så är det huvudsakliga skälet att de är inkompetenta, inte har fått den utbildningen (varken i sin grundutbildning eller som fortbildning), eller i “worst case scenario”, det bryr sig helt enkelt inte – för det är enklast så!

Vi är säkert många pappor där ute som om vartannat gråtit oss till sömns eller bara skrikit rakt ut, i vanmakt över “systemet” och den snedvridna lagstiftning (där Tingsrättens domare som dömer i Umgängesfall inte ens är utbildade på området!) som låter en förälder belönas med ensam vårdnad, när rent sunt förnuft (vilket inte har någon som helst bäring i svensk lagstiftning) säger det motsatta.

Jag har enormt mycket att säga om detta, men väljer att stanna här, för syftet var just nu bara att få “bollen i rullning”, med förhoppning om att ni vill och vågar tycka till. Vi behöver alla (mestadels pappor tyvärr) få stöd i denna vår ganska tröstlösa kamp mot systemet, med det enda syftet att få träffa våra barn, vilka vi älskar enormt!

Se detta inlägg även som en motpol till alla negativa artiklar som skrivs om oss “monster” till pappor, vad gäller våld mot barn och kvinnor, våldtäkter etc. SJÄLVKLART är detta under all kritik och helt oacceptabelt, men det gör samtidigt att man som man och pappa automatiskt har en misstänksamhetsstämpel i pannan – utan ha gjort eller sagt något!

Läs vidare om PAS i en av många bra böcker i ämnet, The International Handbook of Parental Alienation Syndrome (ett kapitel är skrivet av en svensk psykolog som är en av mycket få som är mycket insatt i ämnet: Lena Hellblom Sjögren – klicka här för ett av hennes inlägg i ämnet), som kan köpas på Amazon.com, eller gå med i PappaLiv eller Umgängesrätts Föräldrarnas Riksförening

Slutligen, vill jag bara säga en mycket viktig sak: Barnen är vår framtid och är absolut viktigast i alla sammanhang, MEN min “point” är att man får inte våldföra (bildligt talat) sig på sina barn, för egen vinnings skull. En “vinning” som oftast härör sig från personlig besvikelse, avundsjuka m m.