Leonie visar upprepade gånger att det inte är någon slump att hon tagit några steg då hon gång på gång demonstrerar sina färdigheter. Vill man locka henne att gå är det självklart lättast att rese henne upp och låta henne gå mot en samtidigt som man håller händerna utsträckta mot henne. Givetvis går hon mot händerna som man sakta kan dra mot sig, varpå hon tar flera steg. Rätt som det är kan hon resa sig från stillasittande på golvet och knata iväg några steg. Men framförallt märker man att rörligheten ökar då hon får hålla i sig i något, och det räcker att hon håller med en hand så kan hon ta sig runt benen på oss eller mellan oss och bänkar, lådor, hyllor och allt annat som hon får tag i. Det är i alla fall uppenbart att Leonie snart kommer att kunna gå. Då får vi se om det bli ännu jobbigare att hålla koll på henne. Redan nu kan hon sätta av i rejäl fart och vara utom sikt på bara några sekunder.

Idag åkte hela familjen till den lilla butiken “Smallkids” på Söder där de säljer Villervalla’s kläder. Mycket riktigt hittade vi en hel uppsjö kläder som vi tycket skulle klä Leonie perfekt. Så det var bara till att plocka fram pluskan och slanta, men fint, sött och gulligt blir det. Som om detta inte räcker fick jag “feeling” då jag var i en annan affär idag och fick syn på denna granna sacko-säck. Jag tänkte att den skulle vara perfekt för Leonie att klättra omkring i, ligga i, sitta i, busa med sina kompisar i eller helt enkelt för mig att ligga i när jag leker med Leonie på golvet.

Sedan en tid tillbaka har Leonie haft den lilla egenheten att hon, när hon blir riktigt glad, studsar upp och ner på knäna. Hon har övat in en teknik som gör att hon faktiskt tar sig frammåt riktigt snabbt på detta sätt. Ibland när jag kommer hem från jobbet hoppar och tjuter hon sig fram hela vägen till dörren på detta vis. Det är lite svårt att förklara i ord hur det ser ut, och om jag kommer ihåg ska jag försöka filma det någon dag. Dock verkar det som om jag måste skynda mig på då hoppa-på-knä-tiden kan vara på väg att ta slut. Idag har nämligen Leonie tagit sina första “riktiga” steg. Tidigare har hon tagit ett enstaka steg i samband med att hon slängt sig frammåt i våra famnar, men idag tog hon alltså flera på varandra följande steg utan att hålla i sig i något. Efter att ha gått några steg satte hon sig på rumpan och reste sig sedan efter ett tag och tog några steg till. Sen satte hon sig åter och gav sig iväg i ilfart på alla fyra istället. Men nu känns det som om det inte är långt kvar tills hon går helt själv.

När jag kom hem från jobbet hade Mia redan hunnit baka och ställa undan de båda tårtorna hon gjort. En chokladtårta och en prinsesstårta! Garnityren hade vi inhandlat dagen innan i en affär som låg långt ute i Täby. När jag kom hem var allstå det mesta redan fixat och jag hade bara att ta hand om Leonie medan Mia piffade till sig samt blåsa upp en massa ballonger. Jag vet inte vad det är med dagens ballonger, men jag får för mig att de var bättre förr. Oavsett hur mycket jag drog och slet i dem innan jag försökte blåsa upp dem kändes det inte som om det blev något lättare. Till slut var jag så hostig och vimmelkantig att Mia fick hjälpa till.

När så fikat och allt annat var förberett satte Mia på Leonie en, dagen till ära, nyinförskaffad klänning som var supersöt. Den fick hon också många komplimanger för och självklart mös väl mamma mest av alla.

Idag verkade det som om alla som var bjudna kunda komma. Leonie’s faster med familj kom, utom Julia som var upptagen. Moster med familj liksom mormor och morfar kom också. Som sig bör hade alla med sig en hel drös med presenter. Det var så många presenter att jag såhär i efterhand knapp kommer ihåg vad Leonie fick av vem. Dock vet jag att hon fick en jeansklänning, ett tåg med rörliga gubbar, samt en boink-boll som ger ifrån sig roliga ljud när man kastar den (som den Leonie fick av Mia i morse, fast denna var både större, gosigare och lät lite mer), av mormor och morfar. Av faster med familj fick Leonie en liten kanin, leksakstelefon (av äldre modell med snurrskiva, som hon aldrig kommer att förstå hur den fungerar eftersom hon endast kommer att känna till mobiltelefoner med touch-screen) och plastankor att bada med. Moster med familj gav Leonie två böcker, “Tummen” och “Busiga Babyn Borstar Tänderna”.

Anders och Beata kunde inte vara med eftersom de bor i Göteborg men var ändå snälla som hade köpt presenter och skickat upp till Leonie. Av Anders och Beata fick Leonie jättefina Villervalla-kläder. Så fina att vi själva blev lite inspirerade och vill åka till en affär på söder som vi vet säljer just Villervalla.

Av Mia och mig har Leonie bland annat fått bollen i morse, en stor mjukiskanin, en klänning, massor av andra kläder och en tjockare Houdini-tröja. Jag älskar själv de Houdinis jag har och vill gärna att även Leonie och Mia ska ha en de kan använda. Leonie växer ju ur sin rätt snabbt, så det vill till att man hela tiden köper någon storlek större än vad som passar henne för stunden. I just detta fall verkade det smaskigare att tugga på etiketten än att faktiskt få på sig tröjan.

Förutom alla kort som gästerna hade med sig fick Leonie även grattiskort från familjen Englund. Även familjen Sjöberg/Simmingsköld och Berglin/Carlsson skickade en muntlig grattishälsning. Familjen Cederling och Leonie’s kompis Sam skickade grattis-sms.

Efter att ha festat loss på både chokladtårta och prinsesstårta, kaffe och en stänkare valde de flesta att åka hem till Idol. Även Hans och Ingela hade tänkt att åka, men fick lov att stanna kvar då Mia ville ha hjälp med förberedelser inför frisörbesöket i morgon. Det visade sig bli en ganska långdragen historia och mormor och morfar fick se Idol hemma hos oss, i köket, istället.

På det stora hela tror jag att Leonie har haft en fantastisk första födelsedag. Hon har fått en egen Hello-Kitty-Prinsess-Tårta och har dessutom försökt blåsa ut det enda ljuset. Leonie har fått mängder med både hårda och mjuka presenter som hon nu kan leka med och hon har dessutom fått träffa de flesta av sina släktingar. Kan det bli mycket bättre?

Leonie är snart ett år gammal och nu börjar man se allt tydligare drag hos henne, både personlighetsmässigt och utseendemässigt. Personlighetsmässigt verkar hon vara extremt envis och bestämd. Hon vet vad hon vill och när hon vill ha det är hon väldigt tydlig och kräver det fort. Andra väl utmärkande drag hos Leonie är att hon kan vara väldigt glad och sprallig i långa stunder. Hon gillar att busa, bli kittlad och kittla själv. Hon gillar dessutom att kramas. Hon kramar så gott som allt och alla som hon tycker om. Något av det roligaste hon vet är att bli skrämd. Initialt blir hon precis så skrämd och “rädd” som man kan tro att hon ska bli, men millisekunden senare skiner hon upp som solen med världens bredaste flin och ett gapskratt. Det är faktiskt lite komiskt att se. Det ligger nära till hands att tro att hon en dag kommer att gilla att åka berg-och-dalbanor, kanske även spökhuset. Buuuuu!

Utseendemässigt tycker jag att hon har varit ganska lik mig rätt länge (detta sa jag ju, bland andra tillfällen, högt och ljudligt i samma sekund som hon föddes). Men på senare tid måste jag erkänna att hon börjar bli mer lik sig själv än någon annan. Självklart finns det likheter fortfarande, i synnerhet specifika drag, som t.ex. “rynkan”. Mer lika var vi kanske då Leonie inte hade så mycket hår. Nu är hon på god väg att få en bamsekalufs, förvisso med jättefint svall. Påminner lite om… ja just det, när jag var liten, som ni ser på bilden intill.

Men äpplet faller förstås inte bara från ett träd och är det något som man direkt inser kommer från Mia så är det intresset för musik och dans. Leonie älskar musik, både sin egen skiva som går varm i bilen, men också den som vi spelar hemma ibland. Favoritlåten är Rap Das Armas och då vill hon gärna bli buren samtidigt som hon kräver att vi ska rocka loss rejält. Själv bidrar hon med att klappa händerna. Faktum är att vi ibland spelar “Rap Das Armas” i bilen när hon gråter och skriker som allra mest. Tvärt upphör hon då att skrika och börjar istället fnittra och skratta. Det är ruskigt gulligt att höra faktiskt. Om jag själv får välja skulle jag önska att Leonie blev både dans- och musikintresserad. Kanske inte att hon försörjer sig på det, hon ska ju bli läkare, civilingenjör eller advokat, men att ha det som intresse. Tänk om hon dessutom lär sig att spela gitarr och sjunga för sina föräldrar på ålderns höst. Det skulle vara mysigt.

Klockan är lite mer än 23:30 just nu och det var i princip denna minut för exakt ett år sedan som vi hoppade in i taxin på väg till Södra BB. Det känns som om det vore igår nästan. Året har gått fort samtidigt som vi har massor av saker att fira imorgon, saker som hänt under det gågna året.

De senaste dagarna har jag busat ganska mycket med Leonie just innan hon ska lägga sig. Det har förvisso hängt ihop lite med att jag varit lite extra trött på sistone (läs: extremt sjuk på grund av vaccinationen, bland annat). Men Pluttis har i alla fall uppskattat att leka med mig och hon har dessutom kommit på några nya roliga lekar som hon verkar tycka är lite extra roliga.

Första leken kan vi döpa till, “Slå pappa i huvudet”. Andra leken kan vi döpa till, “Hoppa på pappas mage” och sista leken kan vi döpa till, “Bita pappas ben”.

Som ni förstår är det hela en enmansshow som förvisso kräver två personers närvaro, men där bara en får njuta.

Tacken för att man ställer upp på denna enmansshow är att Leonie verkar tycka det är lite extra roligt att “leka” med just mig. Att säga att hon blivit “pappig” vore en grym överdrift, men tendensen finns där. Så fort jag lämnar Mia och Leonie för att t.ex. fylla på vattenglaset blir Leonie jättesur och ropar på mig, och det var just under ett sådant här tillfälle som hon idag, för första gången, skrek ut, “Pappa”. Inte “Dadda”, utan just “Pappa”. Jag kan dessutom upplysa om att Leonie inte ännu, riktigt, har fyllt ett år. Således måste barnet vara ett geni!

Man har ju hört en del om biverkningar från vaccinet. Vanligast verkar influensasymptom vara. I mitt fall: Armen värker, huvudet snurrar, musklerna är hårda, jag svettas, jag kan inte röra vänstra armen, jag har haft frossa, yrsel och är konstant illamående. Men det är väl bra att man tagit denna spruta så man slipper få influensan, svininfluensan alltså, för den vanliga influensan kan man fortfarande få utan att ha minsta skydd emot.

Men det fanns dem som det var mer synd om: Leonie hade väldigt svårt att somna igår och hon hade varit både trött och grinig dessförinnan. Rätt som det var kräktes hon rätt mycket i hela sängen. Just som vi bytt lakan kom det en omgång till och Mia blev lite orolig och ringde sjukvårdsupplysningen. Efter ett lugnande samtal lyckades i alla fall få Leonie att somna. Därefter vaknade hon ett par gånger och var helt hysterisk. Då blev Mia orolig, men jag misstänkte att det säkert berodde på att Leonie var hungrig då vi inte vågat ge henne ny välling efter kaskaderna, vilket hon mycket riktigt var. Efter en rejäl flaska nattavälling somnade hon om som en sten och vaknade lycklig som ett barn. Nu verkar alltså allt vara frid och fröjd igen och förhoppningsvis ska alla må bra ikväll. Bäst verkar Mia ha mått även om hon också haft lite feber, frossa och yrsel.

Jag har en bekännelse att göra… jag köpte en nya kamera på fotomässan. Det gick ju inte att låta bli. Idag fick jag hämta ut den och den är minst sagt fullständigt grym. Nu känns det som om fotoådran har vaknat till liv igen och det är dags att leta motiv. Kameran är fullständigt fantastisk och inte gör objektivet upplevelsen sämre heller. Men fattas bara… Jag kan nu ta kort i nästan totalt bäckmörker på ISO 6400 utan särdeles mycket brus. Går man ner till 3200 är det så gott som brusfritt så länge man kan se sitt motiv med blotta ögat. Självklart knäppte jag av några bilder på Leonie, ett hundratal stycken närmare bestämt. Det är lätt hänt med en kamera som avfyrar 8 bilder/sekund. Här är i alla fall ett litet smakprov tagna med nya gluggen och ISO på 800 i svagt glödlampsljus.

Idag var Marie på besök. Mia skulle lägga Leonie och försvann i över 2 timmar… Allt för att “den lilla” vägrade somna. Men Mia visade sig styvnackad och skulle minsann inte låta Leonie vinna, och till slut vann Goliat, även denna gång. Som tur var fanns deserten: vaniljglass, maräng och kolasås kvar.

Även denna dag har passerat med ganska många ärenden uträttade. Men för Leonie’s del var nog ändå höjdpunkten att få åka hem till Mormor och Morfar och äta pannkakor. Tyvärr fick jag inte med mig något bra kort från detta, men nog kan jag skriva under på att pannkakor verkar vara en favorit i alla fall. Det blev hela 2.5 pannkakor som försvann ner i djupet av Leonie’s mage, eller rättare sagt 2.0 i djupet av Leonie’s mage och 0.5 i djupet av Sammy’s mage.

På eftermiddagen åkte jag till fotomässan och kikade på en massa fotoprylar och fina utställningar. Mia och Leonie avböjde åter att följa med med hänvisning till de ökade riskerna för eventuella förkylningar och svinsjukdomar som stora folkmängder faktiskt innebär. Själv fann jag i alla fall utställningen mycket intressant och fastnade förstås för en kamera jag dregglat över länge. Såg ni kortet lite längre ner på sidan taget på Leonie med Mia i röd tröja skymtandes i bakgrunden? Kortet är taget med en väldigt fint och ljuskänsligt objektiv, men tyvärr klarar inte min D200 av att återge det höga ISO-talet utan kraftigt brus. Den observanta ser ju hur grynig bilden är. Men de nya kamerorna som dessutom har en fullformats sensor i det gamla hederliga 35mm-formatet fångar ofantligt mycket mer ljus och kan återge ISO-tal upp mot 6400. De kort jag testade i mässlokalens belysning var långt över förväntan. En sådan kamera måste jag ha någon gång, i alla fall om jag ska kunna ta riktigt fina kort på Leonie, eller hur?

På kvällen roade vi oss med att köpa med oss Indisk mat som vi tog med och åt hos syrran och Stefan. Då fick vi också se lite mer detaljerade planer på deras kommande kök, i huset de alldeles strax ska börja bygga.

Jag vet inte hur många gånger som Leonie har dragit ut lådor och sedan försökt sjuta in dem igen. Tanken har varit god, men fingrarna har alltid kommit emellan. Men nu verkar det faktiskt som om hon förstått att man inte ska stoppa fingarna emellan. Det tyder på att barnet är ett geni tycker jag.

Igår, lördag, var jag borta ganska mycket. På förmiddagen spelade jag tennis med Julio medan Mia var hemma med Leonie. Efter tennisen åkte vi alla iväg till Söder och fick en av mina iPhones upplåsta av en kompis till en kompis. Därefter åkte vi vidare till Barkarby för att lämna in mina nya golfklubbor för omgreppning. På vägen dit somnade Leonie. Efter att ha uträttat även detta ärende begav vi oss hemmåt. På vägen kom vi på att vi var jättehungriga och köpte därför med oss hamburgare som vi åt hos Hans och Ingela eftersom vi ändå åkte förbi Gullmarsplan på vägen hem. Strax efter detta släppte jag av Mia och Leonie hemma medan jag själv åkte och köpte nya torkarblad till Volvon. Det var som vanligt en gåta i sig att få på de nya bladen med nya fästanordningar. Klockan sprang iväg och det var dags att svida om för tat bege sig på fest. Mats fyllde ju 34 för inte så länge sedan och bjöd på middag och dricka ute i Åkersberga. Eftersom Mia inte vill riskera att Leonie drar på sig någon förkylning inför vaccineringen mot svininfluensan på tisdag stannade dem hemma. Istället åkte jag dit med Sofie som kom och  hämtade mig

Det är allmänt känt att Leonie är galen i elektriska sladdar och fjärrkontroller. Allra roligast brukar hon ha med fjärrkontrollen som går till tv:n i sovrummet. Får hon väl tag på den kan  hon roas sig med att bita på den i säkerligen 30 minuter utan att trötta. Allra roligast är det att se hennes min när hon råka byta kanal, då blir hon väldigt förvånad och undrar vad som hände. Som ni förstår verkar hon inte ännu ha förstått att fjärrkontrollen kan styra tv:n, utan snarare är det kanske på grund av att mamma och pappa hela tiden trycker på den som gör att den blir extra intressant. Hur som helst, idag skulle Mia rensa i garderoberna i sovrummet och ville däför helst vara ifred. Så istället gick Leonie och jag ner i källaren och satte oss och tittade på en dokumentärberättelse om hur det gick till när norrmännen för första gången hittade sin olja. Medan jag var som uppslukad av programmet hittade Leonie min korg full av fjärrkontroller. Där finns fjärrkontroller till tv:n, digitalboxen, dvd-spelaren, en multifjärrkontroll och två ytterligare fjärrkontroller som man kan styra strömbrytare med. Snacka om att hon var i paradiset. Roligast var dock att hon ägnade lika mycket uppmärksamhet åt korgen som alla kontroller låg i som att leka med själva kontrollerna, och allra gulligast var det när jag kom på henne med att ha krupit in i den lilla korgen själv och satt sig.

Kärt barn har många namn sägs det. Vårt kära barn har många miner och stilar. Nu senast är det “troll-unge-looken” som dyker upp titt som tätt. Det beror förstås på att håret börjar bli så långt att det lätt blir ruffsigt när hon sovit eller legat knepigt i bilstolen. Hur som helst var det bara för gulligt för att motstå att dokumentera det. She’s got the look, the troll-look!

Barnarbete är tydligen förbjudet, så därför kan jag ju inte skriva att jag redan satt vår lilla dotter i hushållsarbete. Kanske får jag ägna detta inlägg åt att beskriva hur vi lärt vår dotter att skilja på olika färger och att vi gjort en liten lek av det som egentligen var rena rama barnarbetet. Skämt åsido, det blev inte ens sorterande gjort för Leonie’s del. Om  något så har hon använt våra mycket prydligt upplagda tvätthögar till hopp kuddar och lekhörnor. Det som varit så fint sorterat blev snabbt osorterat och hastigt blandat med allehanda färger och andra högar, och det dröjte inte länge innan alla högar var som bortblåsta och hela golvet snabbt hade förvandlats till ett enda klädhav. Men det var gulligt att se och om något var det kanske en läxa för Mia och mig att inte låta tvätthögen samla sig så stor innan det är dags att tvätta kläderna.

Tyvärr syns det inte på detta kort hur lång den alldeles gigantiska kön till vaccineringen var. Som alla vet vid det här laget härjar svininfluensan och eftersom Mia är livrädd att jag, som är den som är mest exponerad mot omvärlden av oss alla i familjen, ska dra med mig svinis hem och smitta Leonie var jag tvungen att åka iväg tidigt från jobbet och köa för att få mig en spruta. Idag skulle det levereras ca 500.000 doser vaccin till landets alla vårdcentraler, och Segeltorps Vårdcentral, bland andra, skulle få ett gäng doser. Så det vara bara att styra kosan dit och ställa sig i den gigantiska kön som säkerligen var dryga 200 meter lång. Kortet är taget när jag kommit mer än halvvägs fram. Jag fick stå och frysa fingrar och tår av mig  i över en timme innan jag kom in innanför dörrarna. Väl inte var det så lång kö att jag fick stå och vänta i nästan en halvtimme till. När jag var nästan framme och då det bara vara ca 15 personer framför mig ropade en sjuksyster ut att vaccinet var slut. Kunde de inte sagt något lite tidigare undrar jag? Usch!

WordPress har skapat en ny app

Vi har fortsatt att fira fars dag hemma hos mormor och morfar. Mormor hade lagat slottsstek med kokt potatis och brunsås, något som vi försökte mosa ihop till Leonie också. Dock verkade det som om hon föredrog sin burkmat då det kanske blev för många nya smaker på en gång. Mia hade köpt ett “head cover” till Hans i skepnaden av ett lejon, och gissa vem som gick loss på lejonet… Lejonie förstås! Även mamma som är maskottokig såg sin chans att kramas lite med både fejkmaskoten och Lejonie.

Det finns få saker som uppskattas så mycket som vällingen. Långt innan vällingen är färdig börjar Leonie hoppa och sprattla och väsa lustiga läten. Dröjer det för länge övergår detta mycket charmiga beteende till ett smått monsterliknande uppförande. Så det gäller med andra ord att vara snabb i svängarna. I kväll var mormor och morfar på besök och fick endast se en glad Leonie.

Idag är det Leonie’s ett-års-dag, och oavsett hur overkligt det kan kännas är det så sant som det är sagt. Förvisso vet vi ju exakt vilket klockslag hon föddes, men det hindrade oss inte från att smygstarta firandet redan på morgonen med både födelsedagssång och en liten present. Mia hade köpt en häftig boll som ger ifrån sig roliga läten när man släpper den i golvet. Det är också därför det står “Drop me” på en av lapparna. Leonie gillar ju verkligen bollar, det har vi märkt då hon drar sig till dem, kastar och sparkar dem, och denna boll var inget undantag.

Ikväll kommer våra systrar med familjer över, samt Leonie’s mormor och morfar över för att fira Leonie. Till dess ska Mia baka två fina tårtor och jag ska hinna jobba lite.

Ryktet sa att Fruängens vårdcentral skulle få in några doser svininfluensavaccin idga, och eftersom vi inte har lust att förspilla mer tid än nödvändigt på att vänta med att bli vaccinerade åkte vi alla dit för att försöka få en spruta. Mia och Leonie åkte under dagen medan jag fick åka dit efter jobbet. Egentligen var det bara riskgrupper som fick vaccinera sig, dvs bara Leonie och jag. Leonie för att hon är liten och jag för att jag är vårdpersonal. Hur Mia lyckades smöra till sig en spruta av Anna-Lena vet jag inte, men jag har hört något om okända allergier som upptäcktes väldigt nyligen och som försatt Mia till riskgruppen.

När jag kom dit och ställde mig i kön visade det sig att jag varit ute i grevens tid. Två minuter efter att jag kommit stängde man dörrarna då vaccinet var slut.

Medan jag stod i kön träffade jag på: Edvin, Rebecka, Cornelia, Wilhelm, Ingrid och Tove. Av dessa var det dock bara Cornelia och Tove som hörde till riskgrupperna. Wilhelm var ju för liten.

Leonie har redan tidigare tagit något enstaka stapplande steg innan hon handlöst kastat sig i antingen Mia’s eller min famn. Men idag tog hon ett par stapplande steg på stället där hon stod. Hon kom alltså ingenstans, men hon lyfte fötterna och omfördelade vikten ett par gånger innan hon ramlade på rumpan. Min poäng är att det börjar verka som om hon förstår att hon kanske int måste krypa överallt och att hon kanske själv förstår att hon kan lära sig gå. Redan nu knatar hon runt bordskivor och andra hinder rätt snabbt, så det är nu bara en tidsfråga innan hon tultar omkring och rycket och sliter i precis allt vi inte har plockat undan.

Jag försöker köra hårt med Leonie nu, därför blir det ”pappa”-träning för hela slanten. Men hon envisas med att kalla mig för “Dadda”. Nåja, det är ju tanken som räknas, trots allt. Dessutom är det så obeskrivligt charmigt att komma hem efter en lång dag på jobbet och mötas av en liten flicka som verkar tokglad över att man är hemma igen. Leonie brukar rusa fram till gallret mellan köket och hallen, skratta högljutt och klappa händerna frenetiskt. Det är otroligt mysigt att mötas på det sättet!

Förvisso säger Leonie inte riktigt “Pappa”, utan snarare “Dadda”, men jag blir lika glad för det eftersom det idag blivit konstaterat, bortom allt rimligt tvivel, att det är “Pappa” hon menar. Jag har hört henna säga “Dadda” tidigare i försök att säga efter mig när jag säger “Pappa”, men då har man ju inte vetat vad hon egentligen menade. Men idag då jag kom hem från jobbet började Leonie genast tjuta av glädje, klappa händerna frenetiskt och ropa, “Dadda, dadda, dadda…”.

Alltså, den 10:e november 2009…. bortom allt rimligt tvivel!

Idag är det andra söndagen i november, dvs Fars Dag. För första gången blev jag därför också firad som pappa med en liten present från både Mia och Leonie. Som om barnet inte redan var ett konstaterat geni lyckades hon åter  bevisa det genom att ha skaffat fram ett par skinnhandskar åt pappa, just sådana som jag önskat mig en längre tid. Fantastiskt Leonie. Stort tack!

All uppståndelse som den tidiga morgonen innebar gjorde förstås att den lilla damen blev trött och efter några timmar ville ta sig en powernap. Precis som om hon förstod att det var fars dag bjöd hon till med att somna på min mage. Det är så otroligt gossigt när hon somnar så, på min mage, med huvudet inborrat i min hals. Tyvärr är det inte ofta hon har ro att somna så, men då och då händer det ju bevisligen. Jag lyckades i alla fall sjunga henne till sömns, och jag tror faktiskt att det var första gången som hon “sjöng med” till Imse Vimse Spindel. Det lät i alla fall som om hon försökte sjunga med, eller “nynna med” ska jag säga.